AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAREST*= Esbjörn Svensson, Dan Berglund ....
Magnus Öström växte upp som grannar och lekkamrater i Skultuna
utanför Västerås. Mycket tidigt förenades man också i det gemensamma
musikintresset. (Intervju publicerad DIG Jazz 1/2005)
Aktuella sklivor med Magnus Öström Band
– Mamma har berättat att jag inte var speciellt många år när jag började leka trumslagare i badrummet med tandborstar och vattenglas, berättar Magnus Det har jag själv inget minne av, men däremot kommer jag väl ihåg när jag släpade över mitt första trumset till Esbjörn. Det var en massa tomma målarburkar jag hittat i källaren. Första riktiga trumsetet fick jag när jag var elva år. Det var förstås begagnat och köptes av en trumspelande granne i Skultuna,
Brinner för att spela – fortfarande!
Vid den tiden var det inte jazz som gällde för Esbjörn och Magnus, även om det framför allt i Esbjörns hem fanns en gedigen samling jazzskivor.
– Nej, det var förstås mest pop och rock vi lyssnade på och som vi försökte efterlikna, erkänner Magnus. I min familj fanns heller ingen direkt musiktradition. Så vi tragglade oss fram på egen hand och så här i efterhand är jag mycket glad över att vi började på det sättet. Vi började spela för att det var kul och hade inget tryck från någon att vi måste lära oss och ta lektioner. Vi brann helt enkelt för att spela och det gör vi fortfarande.
Men så småningom blev det musikstudier för såväl Esbjörn som Magnus.
– Men det var först efter många försök som jag lyckades komma in på Kommunala Musikskolan i Västerås, berättar Magnus. Vilket var oerhört betydelsefullt för mitt fortsatta musicerande. Inte minst tack vare min lärare Walter Andersson, som fick mig att förstå grunderna i trumspelet och hur man på olika sätt hanterar alla prylar.
Efter grundskolan följde Musikgymnasiet i Västerås (Carlforsska Skolan) därefter under två år 83-85) allmänna musiklinjen på Sjöviks Folkhögskola i Dalarna.
– Vi var ett gäng från Västerås med omgivningar som drog iväg till Sjövik, däribland trumpetaren Dan Johansson. Det var en fantastisk tid och eftersom vi hade så mycket fritid spelade vi som galningar. Därefter hade jag turen att komma in på Musikhögskolan i Stockholm, där jag tillbringade ytterligare två mycket värdefulla år.
Jazzen allt betydelsefullare
Under Magnus och Esbjörn allra första musikår hade alltså inte jazzen någon hög prioritet, men så småningom blev den allt betydelsefullare. På skiva hittade Magnus bland annat tidiga inspirationskällor som Billy Cobham med John MacLaughlin Mahavishnu Orchestra och Roy Haynes.
-Men min allra första trumfavorit var nog Mick Tucker i rockgruppen The Sweets. Senare kom jag alltmer att lyssna på Paul Motian och hans spel med pianister som Bill Evans och Keith Jarrett.
– Men ännu viktigare var kontakten med den levande musiken. På Bryggargården i Västerås huserade en rad olika föreningar och där kom vi i kontakt med alla slags musik. Här fanns allt från Jazzens Vänners mera traditionsrika jazzutbud till Nutida Musik, som på ett fantastiskt sätt speglade den mera dagsaktuella musiken. Och just att vi fick chans att ta till oss så mycket olika slags rytmer och klanger har tveklöst starkt påverkat vår fortsatta utveckling. Dessutom fick vi ibland hoppa in på något ”jam” och det var ju oerhört inspirerande.
Det sistnämnda kunde Esbjörn och Magnus återgälda en del år senare när man fungerade som hustrio under ”jamkvällarna” på Village . Den första tiden var Hans Backenroth trions basist, men sedan kom Dan Berglund med i spelet Och därmed är man hastigt och lustigt inne på Esbjörn Svenssons trio, eller EST, som då framför allt internationellt är det gemensamma gruppnamnet.
Esbjörn trions kompositör
EST har ju nått en oerhört stor och åldersmässigt verkligt blandad publik, där då inte minst den ungdomliga delen är mycket framträdande. Vad är förklaringen till det?
–Ja, det finns väl många orsaker. Men den främsta är väl just att vi själva gillar alls slags musik och att det också återspeglas i det vi gör. Sedan har vi ju jobbat verkligt hårt för att nå en ny, bredare publik. Vilket dock inte inneburit att vi anpassat oss efter någon aktuell musiktrend, för vi spelar just den musik vi själva känner för och vill spela. Och förhoppningsvis känner publiken att den är äkta.
Men hur går det till när ni tar fram ny musik? På de senaste skivomslagen markerar ni gruppsamarbetet inte bara genom det samlande namnet EST utan också genom att poängtera att musiken är ”Written, performed and produced by EST”.
– Det är Esbjörn som komponerar låtarna och det av den anledningen är att han är särklassigt bäst på det. Men med utgångspunkt från de kompositionerna jobbar vi sedan fram det hela mycket demokratiskt där Dan och jag har alla möjligheter att genomföra våra idéer när det gäller rytm och form. Sedan händer det förstås oerhört mycket spontant under framträdandena. För det är ju improviserad musik vi sysslar med.
-Vad gäller våra olika roller är väl jag den som mest tagit på mig ansvaret för att hitta fungerande titlar till kompositionerna.
Jazz Furniture hysteriskt roligt
Den nuvarande trion är nu inne på sitt elfte år. Hur länge kan ni fortsätta att utvecklas? Och finns det inga tankar på att exempelvis utöka trion med ytterligare något instrument? Ni hade ju i mitten av 90-talet ett mycket lyckat samarbete med saxofonisterna Per ”Texas” Johansson och Fredrik Ljungkvist och trumpetaren Magnus Broo i gruppen Jazz Furniture.
– Rent teoretisk går det att utveckla musiken hur mycket och hur länge som helst, anser Magnus. Och just nu känns som om vi tre inte på något sätt är färdiga med varandra, varken personligt eller musikaliskt.
–Så idag finns inga tankar på något annat än att jobba vidare med trion. Efter 1997 har vi också varit väldigt konsekventa med att enbart lansera oss som en enhet, vilket ha varit ett sätt nå ut bredare med trion. Men det har förstås inträffat att det blivit tillfälliga spelningar med andra under turnéerna, vi har exempelvis gjort en del ihop med gitarristen Pat Metheny.
– Sedan är det alltid kul att bli påmind om den korta tiden med Jazz Furniture. Det var nästan hysteriskt roligt och även musikaliskt spännande eftersom alla bidrog med material.
Letar alltid nya prylar
Esbjörn har sitt piano och Dan sin bas, två instrument som rätt enhetliga utföranden och som inte kräver några extra tillbehör. Esbjörn får ju dessutom finna sig i acceptera det instrument som ställs till förfogande vid konserterna. Men en trumslagare tycks ha en närmast obegränsad tillgång till nya och extra prylar. Är du ”sakletare” eller håller du dig till din befintliga trumutrusning?
–-Ja, jag är nog lite prylgalen och har alltid letat grejer och nya sound, erkänner Magnus. Framför allt under senare år när vi turnerat i länder med helt andra musikkulturer är det roligt att gå runt och försöka hitta lite annorlunda saker.
–Däremot är jag nöjd med min grunduppsättning När vi spelar i Sverige använder jag mig exempelvis av mitt gamla Ramonaset, som väl tillverkades på 50-talet och fungerar alldeles utmärkt.
Nya skivan vårlanseras
Samtalet med Magnus Öström äger rum veckan innan EST ger sig iväg på en två veckors novemberturné i USA. Som följdes av spelningar i Polen, Tjeckoslovakien och Österrike innan man tog ett längre jul- och nyårsuppehåll.
Just nu är trion inne på en omfattande vårturné, som samtidigt innebär lansering av den nya skivan Viaticum (ACT/Amigo), som är trions nionde sedan debutalbumet 1993. Starten skedde i Frankrike och avslutningen är förlagd till Japan, som man når efter drygt 40 konserter, varav sex i Sverige.
Gunnar Holmberg
(Artikeln publicerad i DIG nr 1/2005)
*Esbjörn Svensson gick tragiskt bort i en dykolycka i juni 2008, vilket innebar att trion E.S.T.upplöstes. Därefter har de två skivorna "Leucocyte" och "301" (ACT) kommit ut, båda baserade på musik inspelad i januari 2007 i Studio 301 i Sydney, Australien.
Läs även artikel om Esbjörn Svensson och intervju från 2006
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
L
Skivor med E.S.T.
DIG-recensioner
Skivnyheteri
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat
skivspecial
samlade med följande
svenska jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Diggat Internationellt
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Daniel Karlsson, Magnus Öström. Thobias Gabrielsson, Andreas Hourdakis.
Den här musiken handlar
inte om teknik, utan om känsla.
Känslor och stämningar.
Magnus Öström
Searching For Jupiter
[ACT / Naxos]
Förra året utsågs han till Best International Drummer på Echo-galan (Tysklands motsvarighet till vår Grammis), men vi som har följt Magnus Öströms karriär sedan åren med e.s.t. – en fantastisk karriär som han och grannkillen Esbjörn lade grunden till genom sin vänskap i Skultuna redan på 60-talet (!) – behöver inte det intyget för att veta vilken stor musiker den svenske trumslagaren, slagverksprogrammeraren, kompositören och genialiske låttitelskaparen är.
Den musik som Öström på sitt andra album i eget namn skapar med sin kvartett (där Daniel Karlsson inför det här albumet har ersatt Niki & The Doves Gustaf Karlöf s
om keyboardist) är snarare en slags ”totalmusik” än plattform för solistiska uppvisningar med trumstockar och vispar. I titelspåret Searching For Jupiter för hans ultrasnabba rytmkombinatiner på virveltrumma och hi-hat nästan tankarna till Billy Cobhams tekniskt mest drivna explosioner på de stilbildande sjuttiotalsalbumen Spectrum och Crosswinds, men talande nog ligger albumets enda trumsolo först i avslutningsspåret. Trots samtliga medverkande musikernas högstående ekvilibristiska förmåga så handlar den här musiken inte om teknik, utan om känsla. Känslor och stämningar.
Äldre fans av e.s.t. känner sig förmodligen mest hemma i melankoliska Mary Jane Doesn’t Live Here Anymore, en stämningsfull pianoballad. Vänner av fusion kan med glädje försjunka i Dancing At The Dutchtreat och vill man höra en uppdaterad form av Dave Brubeck-rytmik så rekommenderas Happy And The Fall, vars pianointro är ett av albumets många tillfällen att njuta av Daniel Karlssons bredd i pianospelet. I titellåten inleder Karlsson med något som rentav liknar Steve Reich-figurer, i Through The Sun refererar jag till Philip Glass och i ett tredje spår anar jag faktiskt Emerson, Lake & Palmer (titellåtens rusande målgång). Basisten Thobias Gabrielsson understödjer lyhört effektivt och gitarristen Andreas Hourdakis (som med sitt andra band Here Is Your Temple just nu hyllas i engelsk musikpress) färgar den stora klangbilden på ett sätt som minner starkt om norske Terje Rypdal intressantaste exkursioner på ECM på sjuttiotalet – även om det i andra spår förmodligen är Allan Holdsworth som det ligger närmast till hands att jämföra med.
Men, igen: musiken handlar framför allt om känslor. De många referenserna ovan till trots är musiken i spåren på Searching For Jupiter mycket personlig – och som gruppen med eftertryck visade när man tänjde ytterligare på ramarna på sin releasekonsert på Fasching 10 april så är helheten betydligt mycket större än summan av beståndsdelarna. Precis som i den tidigare kollegan Dan Berglunds Tonbruket. Precis som alltid var fallet i e.s.t….
De nya kompositionerna är inte lika genomgående mörka och präglade av saknaden som flertalet på Öströms i sig stundtals oerhört gripande solodebut Thread Of Life för ett par år sedan. De hotfullt svärtade stämningsbilder som gruppmedlemmarna tillsammans målar upp i Hour Of The Wolf bärs dock av en oerhört intensiv och suggestiv svärta som gör det omöjligt att värja sig.
De ekande explosionerna i avslutande At The End Of Eternity utgör ett förlösande slut på en fascinerande musikresa. Janne Hanssons inspelningar i Atlantis Studion, mixade av lika mästerlige Åke Linton i Bohus Sound Recorfig gör att det mesta här utan tvivel utgör en självklar fortsättning på ett mästerligt gränsöverskridande äventyr som började i Skultuna en gång för länge sedan, men fortfarande inte har sett slutet – på långa vägar än. Svensk världsmusik.
Claes Olson
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
DIG-recension av Magnus Öströms cd "Thread of Life", som kom 2011.
Musik som konst. På högsta nivå.
Magnus Öström
Thread Of Life
(ACT / Cosmos Music Group)
Esbjörn Svensson Triosbetydelse för den nutida svenska jazzscenen kan knappast överskattas. Lika ofta som det sedan någon gång i 60-talets begynnelse regelbundet har ryktats om "jazzens död", har det ryktats om "en ny svensk jazzvåg". Sällan har dock dessa rykten varit mer än just rykten, men den kraftfulla våg av ökat intresse för ny svensk jazz som trion e.s.t. - Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström - var med om att piska upp från 90-talets andra hälft fram till Esbjörns tragiska bortgång sommaren 2008 kan dock tveklöst beskrivas just som en våg. En jättelik
flodvåg.
Idag är "jazzmusiker" som de ovannämnda - samt bland andra Goran Kajfes, Jonas Kullhammar med flera (listan är lååång!) - lika etablerade hos den så kallade "rockpubliken" som i det mer traditionella jazzledet. Att epitet jazzmusiker här satts inom citationstecken framför Kajfes och Kullhammars namn syftar naturligtvis inte på att deras status inom jazzen på något vis skulle vara ifrågasättbar, utan på det faktum att de båda, i likhet med de flesta av sina generationskamrater, helt enkelt inte tänker musik i form av begränsande genreregler, utan istället gränslöstmusikaliskt.
Ett exempel på att "en ny svenska jazzvåg" verkligen har blåst genom landet de senaste decennierna var årets fem grammisnomineringar i kategorin jazz. Nominerade var bland andra e.s.t.-basisten Dan Berglund (vars favoritband är hårdrockpionjärerna Black Sabbath), Magnus Carlsson (som visserligen säger sig vilja sjunga som Georgie Fame, men som på sin första soloplatta samarbetade med punkhjältarna The Clashs gitarrist Mick Jones och Thåström), Oddjob (som på sina hyllade album tolkat såväl Clint Eastwoods filmmusik som elektronmusikens största stilbildare Kraftwerk) och Goran Kajfes (som utöver sitt eget album X/Ydessutom var nominerad för sin medverkan även i Oddjob och Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet).
Årets grammisvinnare blev Dan Berglund's Tonbruket. Därmed har e.s.t. var direkt eller indirekt involverat i inte mindre sex av de åtta senaste årens grammisstatyetter - och alla de tre senaste åren i rad. 2008 belönades Dan Berglund och Magnus Öström för den postuma sista e.s.t.-plattan Leucocyte, året efter var Öström medproducent till Jeanette Lindströmsvinnande Attitude & Orbit Control och fjolårets bästa album var enligt såväl grammisjuryn som undertecknad Dan Berglund'sTonbruket.
Jeanette Lindström-produktionen var på flera sätt en bidragande orsak till att Magnus Öströms kreativa flöden vaknade till liv igen, efter trions brutalt abrupta slut. Under arbetet med Attitude & Orbit Control verkade han återfinna såväl lusten som självförtroendet och insikten om sina kvaliteter. Under inspelningen fann han också basisten Tobias Gabrielson och gitarristen Andreas Hourdakis, som tillsammans med keyboardisten Gustaf Karlöf (även medlem i konstrockprojektet Niki & The Dove) utgör den grupp han valt att arbeta med i comebacken.
På premiärspelningen på Hornstulls Strand i februari märktes tydligt den nya gruppens rötter i sjuttiotalets jazzrock. På det nu aktuella debutalbumet måste dock den amerikanske minimalisten och polarprisvinnaren Steve Reich sägas vara en både intressantare och mer påtaglig referens. Utifrån dennes förädlade idéer har Magnus Öström skapat flera kompositioner och spännande infallsvinklar för gruppen att ta avstamp i, däribland albumets höjdpunkt Piano Break Song.
Det är just influenserna från Reich och annan modern konstmusik - inte jazzrock - som gör Magnus Öströms album så nydanande. I likhet Dan Berglund's Tonbruket lägger han spännandenya pussel med flera nya pusselbitar. Precis som e.s.t. alltid gjorde.
För att addera ytterligare "icke-jazz-referenser" så kan till exempel såväl den drömskt svävande
melodin som hela den lika skönt svävande ljudbilden i stämningsfulla Weight Of Death föra tankarna till ljudkonstnären Brian Enos projektApollo: Atmospheres and Soundtracks.
Till Magnus Öströms favorittrummisar hör den hårdslående Billy Cobham. Öströms egen, ytterst personliga spelstil ligger dock nästan så långt ifrån Cobhams tyngst smattrande sjuttiotalsstil man kan komma. Istället är rytmfigurernas penseldrag långa och med snillrik rytmik lägger Öström på ett spännande sätt grunden för de egna kompositionernas eftertänksamma suggestion.
Mest av klassisk pianojazz är det i det vackert dova mittpartiet i Between, där Tobias Gabrielsson spelar trumpet och Gustaf Karlöf briljerar med sitt lyriska spel. I det tvådelade finalnumret Hymn (For The Past) pendlar kvartetten lyhört mellan styrka och tystnad, på ett sätt som effektfullt fångar upp arvet och en av de röda trådarna från e.s.t.:s Leucocyte.
Ett av de mest centrala spåren på Thread Of Life är förstås Ballad For E- inspelat med Dan Berglund, gitarristen Pat Metheny och ljudteknikern Åke Linton i Avatar-studion i New York. Det lika oväntade som geniala slutet tillhör albumets absolut starkaste ögonblick.
Musik som konst. På högsta nivå.
Claes Olson
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR