Jan Olsson är bl a jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.

Thord Ehnberg är även jazzkrönikör i Ljusnan.

A. Suss von Ahn , Miriam Aïda. Miram Aïda(Letras do Brazil) .Karrin Allyson , Karrin Allyson (Round Midnighet)

B. Alice Babs, Alice Babs, Margareta Bengtson ,Margareta Bengtson. Tony Bennett, Eric Bibb .Lisa Björänge,Hanne Boel. Monica Borrfors ,Tine Bruhn ,Vivian Buczek,Vivian Buczek "Dedications..."

C Magnus Carlson, Rune Carlsson ,The Charleston Sisters.Steve Dobrogosz-Anna Christoffersson. Freddy Cole, Josefine Cronholm. Common Creature

D. Democracy of Jazz , Loïc Dequidt , Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson ,

E. Sinne Eeg, Hanna Elmquist ,Hanna Elmquist (Spring). Anneli Evaldson , Kellylee Evand

F. Tone Franck

G. Roberta Gambardini& Hank Jones , Christina Gustafsson , Christina Gustafsson (my move), Rigmor Gustafsson ,

Rigmor Gustafsson (Alone with you) , Rigmor Gustafsson (Calling You)

H. Charlie Haden "Sophisticade Ladies", Sonya Hedenbratt. Sofi Hellborg , Caroline Henderson

I.

J. Claes Janson , Jaqee & Bohuslän Big Band , Håkan Johansson

K.Hayati Kafé , Grethe Kausland. Stacey Kent. Elisabeth Kontomanou, Maria Kvist ,Maria Kvist (Lemon Man), Diana Krall, Diana Krall. Karin Krog-Bengt Hallbeg

L. Caroline Leander, Nils Lindberg/Margareta Bengtsson , Jeanette Lindström ,Abbey Lincoln. Josefine Lindstrand , Lovisa , Carin Lundin , Carin Lundin (Smulor och parafraser) , Anna Lundqvist , Kristina Lugn+EST t

M.Katrine Madsen. Katrine Madsen, Katrine Madsen. Katrine Madsen Carla Marcotulli, Monou Martini, Jean-Simon Maurin & Elin Wrede ,Robin McKelle. Robin McKelle ,Jane Monheit. Bob Moreno, Bobo Moreno (50 Ways..). Malene Mortensen, Malene Mortensen, China Moses

N. Lina Nyberg & Magnus Lindgren, Lina Nyberg (the Show), Lina Nyberg (Palaver), MusicMusicMusic & Lina Nyberg

O.

P. Sara Paues. Linda Pettersson , Linda Pettersson Bratt/Krister Jonsson ,SoSO & Linda Pettersson Bratt. Sofia Pettersson ,Sofia Pettersson & Peter Bergander. Madeleine Peyroux, John Pizzarelli, Nannie Porres

R. Georg Riedel & Vänner ( bl Sara Riedel). Sarah Riedel. Anders Persson & Patrick Rydman

S. Ida Sand ,Dianne Schur, Frank Sinatra . Git Skiöld , , Fredrika Stahl , Cecilia Stalin ,Barbra Streisand . Tierny Sutton, Youn Sun Nah,

Ewan Svensson with Linda Bratt Pettersson

T Three Small Giants , Zara Tellander , , Svante Thuresson-Katrine Madsen , Viktoria Tolstoy , Viktoria Tolsty (My Russian Soul), Viktoria Tolstoy (Letters to Herbie), Radka Toneff

Svante Thuresson

U.,

V. Vocation, Vocationjul, W Norma Winstone , Lizz Wright. Y.

Z. Monica Zetterlund. , Monica Zetterlund (box). Å-Ä-Ö.

Jazznyheter Svensk jazz Internationell jazz, Återutgivningar/Jazzhistoria Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på dvd

Jazzsång!

Svensk och

internationell

jazzsång på skiva

Senaste

sångnyheterna

Scott Hamilton/Karin Krog

Willie Nelson

Andreas Backer(

Raymond Strid

Mats Almgren

Kristin Amparo

David Bowie

Frank Sinatra

Anna Lundqvist

Lisa Björänge

Cassandra Wilson

Malene Mortensen

Sinne Eeg

Gregory Porter

Cécile McLorin Salvan

Edda Magnason

Sylvia Vrethammar

Hanna Elmquist

Agneta Baumann

Tony Bennett/Dave Brubeck

Two Generations

Peter Getz

Cathrine Legardh

Anna Lundqvist

Gals & Pals

Anneli Evaldson

Christina Gustafsson

Caroline Leander

Isabella Lundgren

LaGaylia Frazier

& Jan Lundgren Trio

Jessica Pilnäs

Riedel-Svensson-Skokic

Vivian Buczek

Isabel Sörling Farvel

Lindha Kallerdahl

Claire Martin

Helle Brunvoll

Två starka personligheter med

drömkomp orsakar hjärtklappning
Scott Hamilton, Karin Krog  

Jan Lundgren, Hans Backenroth, Kristian Leth
The Best Things In Life
(Stunt Records)
 
Karin Krogs väna stämma kopplad till Scott Hamiltons tenorsax är genialiskt. Karin har en vidsträckt repertoar som gör henne unik. Hon når in i flera lyssnarkretsar med sin stora pallett. Det må vara swingnummer med Bengt Hallberg eller som här med Scott Hamilton.  Hon har gjort mycket förtjänstfulla med Dexter Gordon, Niels - Henning Örsted Pedersen, Archie Shepp, Don Ellis, Red Mitchell, Red Mitchell, John Surman och Kenny Drew. Här kan man tala om hög norm.
 
Scott är heltänd i sitt agerande. Man kan lätt konstatera att han idag har en egen stark personlighet att visa. Vill därmed avfärda klyschan att han är ett stickspår till giganterna Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Den skolan finns i botten, framför allt i början av karriären. Nu märks hans egen personlighet allt tydligare i improvisationerna. Paret Scott och Karin har här anslutit ett drömkomp som garanterar en swingsession av högsta klass. Jan Lundgren är pianist, Hans Backenroth spelar bas och trumslagare är dansken Kristian Leth. Resultatet blir så bra som man kan förvänta sig av den kongenialt sammansatta gruppen.
 
Musiken bjuder på rader av prestationer som torde förorsaka hjärtklappningar hos anhängare av den modernare swingformen. Pianospelet kan inte nog harrangeras. Undrar om inte Jan håller på att överta toppen på den svenska pianopallen efter Jan Johansson och Bengt Hallberg. Hans Backenroths bergfasta tonval och stronga solopartier, bland annat med stråke, bidrar också till skivans speciella karaktär. Kristian Leths välavvägda agerande skall saluteras på det varmaste. Bakom solister och ensemblespel är hans lyhörda spel perfekt.
 
Sneglar man på melodivalet får man sig till livs kontrasterande teman. The Best Things In Life Are Free som öppnar sätter direkt ribban på plats för fortsättningen. En förtrolig stämning uppstår i den vackra I Must Have That Man. I Matt Dennis Will You Still Be Mine framkallar Kristian Lehts luftiga vispkomp framkallar frossa bakom Scotts luftiga utflykter. I den sällan spelade How Am I To Know visar Karin och Jan prov på harmonisk samspel. Här finner jag spår av Peggy Lees frasering. Parets lek i Ain’t Nobody’s Business är en själfull akt där Scott bygger på stämningen med obligater. Med text av Jon Hendricks exekverar Karin solon från Stan Getz och Lars Gullin i Don’t Get Scared. We’ll Be Together Again en av hennes favoritballader tonar också fram. Scott i sin tur känner starkt för balladen We’ll Be Together Again. Det kan man inte undgå att märka på hans innerliga sound som dekoreras av Jans följsamma toner. 
 
Lester Young och Slam Stewart hyllas i Sometimes I’m Happy där John Surman fixat texten. Fixat till har även Hans Backenroth som plankat Stewarts stråksolo som Karin och Hans får sig serverat i ett roligt duoparti. I den snabba What A Little Moonlight Can Do visar Kristian åter ett vispkomp som eggar Scott till stordåd. Erroll Garners bouncenummer Shake It But Don’t Break It sätter punkt för en swingplatta som varmt rekommenderas.
Göran Olson

Summertime                                                                          (Legacy/Sony)

83-årige countrylegendaren, sångaren, gitarristen, skådisen och låtskrivaren Willie Nelson från Texas är naturligtvis ingen jazzgubbe. Men det har inte hindrat honom från att samarbeta med såväl Wynton Marsalis och Tony Bennett som Ray Charles. Och nu har han kommit med en platta som är nånstans ”på gränsen”, ett album på vilket han enbart ägnar sig åt sånger skrivna av bröderna Gershwin, George och Ira.

Elva outslitliga Gershwin-örhängen bjuder han oss på, den gode Willie, och han gör det som om just den repertoaren skulle vara den naturligaste i världen för honom. I två nummer får han damsällskap. Cyndi Loper hjälper till i ”Let´s Call the Whole Thing Off”, och i ”Embraceable You” får han sällskap av Sheryl Crow. Övriga nio låtar klarar han av på egen hand tillsammans med sina medmusikanter, Matt Rollings eller Bobbie Nelson piano och B3:a, Paul Franklin steel guitar, Mickey Raphael munspel, David Pitch eller Kevin Smith bas och Jay Bellerose trummor. Suveräna, lyhörda och skickliga musiker allihop som ser till att det svänger skönt när det ska.

”Summertime” är förstås ingen jazzskiva. Åtminstone inte enligt gängse normer. Men den känns ärlig, äkta och opretentiös. Och faktum är att den innehåller betydligt mer jazz än det mesta som vi brukar undfägnas med i vokalväg och som påstås vara jazz.

Jan Olsson

Startsidan med
jazznyheter

En vådlig och oförutsägbar
tonvärld uppenbarar sig
Andreas Backer & Raymond Strid

Voice & percussion
(Creative Sources Recordings)

Vid sidan av den holländske röstekvilibristen Jaap Blonk har det inte funnits någon röstartist som nått tillnärmelsevis samma status inom improvisationsmusiken. Fram till dess den i Norge födde röstkonstnären Andreas Backer (född 1981) dök upp, och på ett lika utmanande sätt visade hur en utan begränsning formbar röst kan användas för att forma ljud.

Hemma i Norge har Backer jobbat med bland annat grupperna Andy’s Circus, Malt och Andreas Backer Trio, medan han i Stockholm varit aktiv i projekt som Ester & Andreas, Jeg besverger dig och Björn Berg Borg. Efter ett halvdussin album med olika formationer kommer nu detta album, inspelat i Heby hösten 2014, där Backer slår följe med en likasinnad - den i positiv bemärkelse synnerligen oberäknelige slagverkaren Raymond Strid.

I elva kompositioner som de står bakom tillsammans upptäcker och utforskar de en fascinerande dimension av ljud till lika stor del formad av Backers jämmer och kvidande som av Strids skrammel och knastrande. Det är definitivt en udda, för att inte säga vådlig tonvärld som uppenbarar sig, men också en tjusande sådan med sin obönhörliga oförutsägbarhet. Oavsett Backer låter som en mongolisk strupsångare eller en extrem fäbodshojtare står Strid följsamt bakom honom med sina ickerytmer och sitt skönt oförvägna rassel.
Peter Bornemar

Sings Billy Eckstine        
(Oh Yeah Records/Border)

Mats Almgren är anställd vid Göteborgsoperan som bassolist och frilansar då han mest sjunger Wagner roller. Nu tillsammans med sina bröder basist Owe Almgren och saxofonist Björn Almgren, som det var tjugo år sedan de senast musicerade tillsammans, utger han en cd med musik vi förknippar med sångaren och under fyrtiotalets mitt storbandsledare Billy Eckstine. Opera möter jazz således, inget unikt men är ändå litet udda. Här blir det dock ett bra möte där Mats Almgren med samma röstläge som sin berömda föregångare hade under fyrtio-femtio talet.

Mats Almgren har således precis samma mörka kraftfulla röst som Eckstine och som passar utmärkt till de elva melodier skivan innehåller och till en del vi känner från Billy Eckstines repertoar under hans glansdagar i mitten av fyrtiotalet. Här finns också instrumentalt mycket skickligt spel med riklig mängd soloinpass från alla. De båda nämnda bröderna Björn och Owes respektive saxofoner och bas samt Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg piano och Göran Kroon trummor. Med utmärkt spel i How High the Moon, Send My Baby Back to Me och Tell Me Pretty Baby där tempot befinner sig bland det snabbare och där Almgrens röst och frasering är i linje med Eckstines. Och den så bluesfyllt vackra Jelly, Jelly och Ev´ryday I´ll Fall In Love, har blivit mina ”bästisar” bland titlar i balladtempot. Välkända My Foolish Heart som inleder cd:n, dock litet väl utstuderat långsam och blir något ”seg”.

Kombinationen jazzinstrumentalister och operasångare har tidigare förekommit med varierat resultat. Här dock godkänt, speciellt bland låtar där det svänger friskt.

Thord Ehnberg

Lyhört, sparsmakat 
och ytterst smakfullt 
Kristin Amparo

”A Dream

(Stockholm Jazz Records/Plugged)

32-åriga Kristin Amparos vagga stod i den stora industristaden Cali i sydafrikanska Colombia. Hon växte upp i Stockholm och fick sin musikaliska fostran i, bland annat, Adolf Fredriks Musikklasser och vid Kungliga Musikhögskolan. Hennes vandring mot sångtoppen har varit ovanligt slingrig: hiphop, soul, blues i en enda osalig röra och dessutom deltagande i förra årets melodifestival. Samt jazz förstås, inklusive det mycket meriterande och ärofyllda Alice Babs-stipendiet redan 2009. Enligt en utsaga i DN för en tid sedan är Kristin ”det närmaste Sverige har till Ella Fitzgerald och Amy Winehouse i samma person”. Snacka om mångsidighet!

På ”A Dream” handlar det i alla fall om jazz och inget annat. Och Kristin krånglar inte till det – varken för sig själv eller för oss lyssnare. Inget påklistrat effektsökeri, inga våghalsiga utflykter. Bara rättfram, skenbart enkel, innerlig, ibland lätt bluesig tolkning av åtta utsökta kompositioner och dito texter. Hon har en fin, fyllig, välgymnastiserad röst och ett sätt att frasera som imponerar.

För uppbackningen på ”A Dream” svarar pianisten Joel Lyssarides, som tycks hylla samma ideal som Amparo: ”less is more”. Lyhört, sparsmakat och ytterst smakfullt alltså. Detsamma kan sägas om basisten Niklas Wennström och trumslagaren Robert Mehmet Ikiz.

Av albumets åtta välvalda låtar har jag speciellt fastnat för Jimmy Webbs fina ballad ”The Moon´s a Harsh Mistress” och Lars Janssons/Marie Winald Karlströms ”Compassion”, som är den enda som framförs på svenska. Tufft också att våga sig på Billie Holidays ”God Bless the Child” utan att falla i någon av de fallgropar det brukar innebära.

Man kan dock undra varför albumet bara tar 36 minuter att spela igenom. Nog kunde vi väl fått lite till? Fast å andra sidan är förstås betydligt angenämare att få njuta en dryg halvtimme än att lida dubbelt så länge. Ett är under alla omständigheter säkert: Kristin Amparo har kommit för att stanna!
Jan Olsson

(Columbia/Sony)

Att den minst sagt originelle rock- och popikonen David Bowie avled i början av året, endast två dagar efter sin 69-årsdag, kan knappast ha förbigått någon. Däremot kan en och annan ha missat, att han på allra sista album, ”Blackstar”, som släpptes två dagar innan hans överraskande bortgång, samarbetade med en av jazzmusikens mest uppmärksammade saxofonister under senare tid, den 20 år yngre Donny McCaslin. Samme McCaslin alltså som har återfunnits i, bland annat, Steps Ahead och Gary Burtons och Dave Douglas grupper.

Att Bowie plötsligt omgav sig med just en jazzkvartett var egentligen inte särskilt märkligt med tanke på att han älskade att överraska och ständigt sökte efter nya och oprövade vägar att beträda och utforska. Stillastående var tillbakagång.  I det fallet påminde han i hög grad om Miles Davis. Men att det den här gången, den sista, blev just jazzmusiker som han valde som hjälp att förstärka hans budskap är alltså inte helt förvånande för den som vet, att David under sina första år som musiker i London faktiskt tog saxofonlektioner av den engelske barytonsaxlegendaren Ronnie Ross och var medlem i ett par r&b-band. Dessutom har han senare skrivit filmmusik tillsammans med Pat Metheny.

”Blackstar” är på inga sätt någon jazzplatta, trots att McCaslins kvartett finns med i laguppställningen. Några pliktskyldiga solon får vi visserligen höra mellan varven, liksom en del obligatospel. Men mycket mer är det inte. För musiken är helt och hållet Bowies. Och den är bra, ofta vacker, gripande – inte blå men svart - och högst personlig. Egentligen liknar den inget annat. Speciellt fastnar albumets tredje spår, ”Lazarus”, som får en helt ny och nästan skrämmande, klärvoajant innebörd i och med att den, helt avsiktligt har vi fått veta i efterhand, blev allmän egendom samtidigt som Bowie lämnade den här världen. Intressant är det också att få ta del av ”Sue”, den enda komposition på skivan som inte bara har David Bowie som upphovsman utan även Maria Schneider. Den finns också med på Marias senaste, Grammy-nominerade album, ”The Thompson Fields”.   

Låt alltså ingen lura i er att ”Blackstar” är en jazzskiva, eftersom man hittar en del jazzmusiker i laguppställningen! Men låt inte det hindra er ifrån att lyssna på den. Kanske kommer ni rent av att upptäcka David Bowie? Och det kan ju vara på tiden…
Jan Olsson

Frank Sinatra 100 år:
Från refrängsångare till fullfjädrad 
totalartist på 100 inspelningar

Frank Sinatra

A Voice on Air 1935-55

(Columbia Legacy/ Sony, 4 cd)

Frank Sinatras stora, för att inte säga enorma, genombrott kom under radions guldålder, en epok då swingerans storband lockade massor ungdomar till dansarenorna och då det skrevs mer och bättre musik för scen, film och grammofonskiva än det någonsin hade gjorts tidigare – eller har gjorts senare. Populärmusikkreatörer som Richard Whiting, George Gershwin, Harry Warren, Harold Arlen, Richard Rodgers, Cole Porter, Jerome Kern, Jimmy Van Heusen, Johnny Mercer, Irving Berlin och Victor Youmans skrev fantastiska schlagers på löpande band. Och Sinatra var utan tvekan, möjligen under en period tillsammans med Bing Crosby, den som bäst kunde göra dem full rättvisa.

På ”A Voice on Air” har Columbia laborerat bland referensupptagningar på skivor och band med material från diverse radioprogram med Frankie. Man har vaskat fram inte mindre än drygt 100 inspelningar, varav 91 tidigare kommersiellt outgivna. En del av dem, till exempel Jerome Kerns ”Long Ago and Far Away” och Richard Whitings ”My Ideal”, sjöng han av någon anledning aldrig senare. Åtminstone inte på skiva. Några få nummer, till exempel den välkända upptagningen av ”S-h-i-n-e” från 1935 med den då19-årige Frank och sånggruppen Hoboken Four, har vi hört förut. Men aldrig i en så god ljudkvalitet som här. Sedan fortsätter det med några radiosändningar med Harry James och Tommy Dorseys orkestrar i utmärkt ljudåtergivning, innan Frank i slutet av 1942 blir sin egen lyckas smed och påbörjar sin lysande solokarriär.  

Bland alla de radioshower vi i kronologisk ordning får smakprov ur kan nämnas Fame and Fortune, Your Hit Parade, Broadway Band Box och The Frank Sinatra Show och naturligtvis dyker det upp diverse gäster här och var. Bland dem Peggy Lee, Doris Day, Nat King Cole, Slim Gaillard och Benny Goodman, som har tagit med sig sin kvintett. Vid ett tillfälle, i programmet Music for Millions av den 6 juni 1945, D-dagen alltså, dyker till och med generalen Eisenhower och president Franklin D. Roosevelt upp. För de flesta orkesterbakgrunder svarar norskättade Axel Stordahl – och som han gör det. Mästerligt!

Det är naturligtvis fascinerande att få följa Frank Sintras utveckling från begåvad refrängsångare till fullfjädrad totalartist. Att på nära håll kunna höra hur rösten successivt utvecklas och mognar, hur Frank bit för bit finner sitt personliga och mycket ”jazziga” sätt att frasera, och improvisera, och hur han lär sig att presentera en text så att man är fullständigt övertygad om att innehållet är självupplevt. I det fallet påminner han i hög grad om sin årskamrat Billie Holiday, som faktiskt också var hans idol och inspirationskälla i början av karriären.

På ”A Voice on Air” får vi alltså följa Francis Albert Sinatra på eterns vågor under hans första 20 år som populärsångare, under en period då han var den förste - och störste - tonårsidolen som världen har skådat. Ända fram till dess han kontrakterades av Capitol och blev The Voice, Ol´Blue Eyes och Chairman of the Board.   
Tillsammans med de fyra cd-skivorna, som det tar en god bit över fem timmar att spela igenom, följer en 60-sidig bok med intressant och initierad läsning, massor av svartvita foton, varav många privata, och alla tillgängliga fakta som finns att tillgå om de olika inspelningarna.

Frank Sinatra var unik och han var bäst – det är inget snack om saken! Och ”A Voice on Air” kompletterar på ett utmärkt sätt alla de reguljära skivutgivningarna-

Jan Olsson

Grund
(Elsa Rec.)   

 Sångerskan Hanna Elmquist har kommit med en skiva ungefär vart annat år sedan debutalbumet, Old Love New Love, spelades in 2006. Hela tiden har Björn Jansson träblås funnits med i de fyra tidigare album och han finns även med i detta, det femte i ordningen. Denna gång med eget skrivet material, både text och musik av de två, Hanna och Björn. Och allt är för första gången enbart på svenska.

Samtliga nio titlar har mycket korta titlar och handlar om vardagliga ting som vi människor befinner oss i.  Allmänna saker som sorg, glädje, ilska och lycka. Inledningen är förmodligen en dröm hon har. Att få komma över till jazzlanden nummer ett, den litet monotont tunga som hon helt enkelt betitlat Amerika. Hennes röst litet ungdomlig hela skivan genom där jag får vibbar mot hur Ricki Lee Jones stundtals framtonade med sin ljust naiva sång i tidiga år. Och denna naivt ungdomliga attityd präglar även texterna.

Adam Forkelid spelar pianot med några utmärkta solon instuckna mellan sångpartierna som naturligtvis upptar den mesta av skivans speltid. Pär-Ola Landin och Daniel Fredriksson spelar utmärkt kontrabas respektive trummor samt Björn Jansson på träblåsinstrument (tenorsax och klarinett). Den klassiska sammansättningen vad det gäller jazzkvartetter således.

 Mina favoriter bland albumets nio titlar är en tuff, För dom, med kraftfullt engagerat variationsrik sång och spel med bra tenorsolo och hela tiden med pådrivande basspel. De så härligt gungande Alla och Bakom molnen, strålar av ljust positiv framtidstro och den vekt vackra Säg varför och Här är lyckan, har förtjänster till text med melodisk, smått vemodig sång av Hanna.
Thord Ehnberg

Kreativt nyskapande 
med tradition i botten
Anna Lundqvist Quintet          

Ten                        
(Prophone/Naxos)

 
Anna Lundqvist firar 10 år med att utge sin fjärde cd kallad Ten. Inspelad på turné under fjolåret.  En liveinspelning således, med alla dess förtjänster med närvarokänsla för lyssnaren. Och tonspråket, kreativt nyskapande med tradition i botten härrörande från det amerikanska tonspråket likaväl som det nordiskt svenska påbrået har funnits där hela tiden. 

Även besättningen har till största del varit densamma sedan starten förutom att Fabian Kallerdahl ersatt Daniel Fredar vid pianotangenterna som valt att hoppa av efter första skivan. Från början en kvartett som blev en kvintett när Björn Almgrens båda saxar, tenor och sopran tillkom.  Förutom dessa två nämnda så är basist Mattias Grönroos och trummis Jon-Erik Björänge veteranerna i den samspelta grupp de bildar tillsammans med Anna Lundqvist sång. Åtta av skivans tolv titlar är tillkomna på jazzklubben i Bollnäs, en på Karlstad jazzklubb och återstående tre på Lilla Hotellbaren i Stockholm. 

Anna själv precis som i tidigare utgåvor, tonsäker med kreativt lättlyssnad melodiskt vacker sång vare sig det gäller ballad eller titlar i det snabbare tempot. Vad vi får höra är musik skriven av Anna Lundqvist förutom fem med texter skrivna av Lovisa Traver. Fyra titlar som har mitt öra som allra mest bland cd:ns tolv spår.  Synnerligen vackra ballader är The Beauty and the Filth och Not Meant to Be och bland de snabba Miss Spelled och den sansat läckra Tango, har både vacker och taggad sång. 

Förutom sången bjuds partier med ypperligt triospel från Kallerdahl/Grönroos/ Björänge och när Björn Almgrens båda saxar tillkommer tänder det till i utsökt kvartettspel. Alla även med skickligt solospel där Kallerdahl och Almgren briljerar som mest och bäst medan Grönroos / Björänge är klippan där bakom. En höjdare när jag hörde Anna Lundqvist Quintet live likaväl som nu på cd skiva.                                                                 

Thord Ehnberg

Lisa Björänge Quintet               

Bang!                     
(Hoob/Border)   
 

Kompisar från förr. De träffades vid jazzgymnasiet i Gävle och började jamma tillsammans. Lisa Björänge sång, Jon Fält trummor, Pär-Ola Landin bas och Klas Toresson tenorsaxofon. Alla uppväxta i Gävleborg. För ett år sedan kom göteborgaren pianisten Fabian Kallerdahl med. I dag alla flitigt anlitade jazzmusiker. Nu utger gruppen i den här konstellationen den första skivan. Lisa har dock utgivit en tidigare cd under sitt namn, då med Mattias Windemo gitarr ingående i kvintetten.

Lisa Björänge sjunger och fraserar tonsäkert både i ordlös scat-sång och textat, oftast i det höga registret av tonskalan. Ibland teatraliskt uttrycksfullt vare sig det gäller snabbt eller långsamt tempo.  I jämförelse närmast så som jag hört Sheila Jordan hanterat sin röst. Samtliga titlar sjungna och spelade med smakfull känsla. Tio titlar, egna verk varvade med odödliga poplåtar ur ABBA och The Beatles repertoar. Benny Andersson/Björn Ulvaeus förknippade Gimme Gimme Gimme och Mama Mia som fått lätt folkton, i egna personliga tolkningar har bara små antydningar av originalen. Tilltalande i hög grad likaväl som Beatles vackra ballad Help. 

Bland de egna verken, inledande stingfyllt rörliga och härligt gungande Outside the Box och Go Away, de båda allvarligt högtidliga You Need To Be Gentle med körsång och Falling Fast med innerlig nerv, visar Lisa Björänge att hon behärskar både snabbt tempo och balladform mycket väl och att hon även behärskar komponerandets konst. Som grupp sitter samspelet utmärkt och givetvis är kreativt utformat solospel från samtliga medverkande instuckna inom ramen av de tio kompositionrna.

 Thord Ehnberg               

Coming Forth by Day 

(Legacy Recordings/Sony)
                                                                       

Lagom till Billie Holidays 100-årsdag släpps Cassandra Wilsons hyllningsalbum “Coming Forth by Day”. Och ingen torde väl vara bättre kvalificerad att påminna om Lady Days odödliga bidrag till jazzhistorien än just Cassandra. Inte för att hon låter som Billie, för det gör hon inte alls, utan för att hon utstrålar samma ärlighet, oräddhet och sensualitet som föremålet för uppvaktningen. Hon har också en otvetydig blueskänsla, även i sånger som inte har något med blues, åtminstone i harmonisk bemärkelse, att göra. Dessutom har Miss Wilson, precis som Billie, en märklig förmåga att få även de mest triviala texter att låta som ädlaste poesi.

Av albumets tolv nummer är elva för evigt förknippade med Billie Holiday. Avslutningen, ”Last Song (for Lester)”, är Cassandras eget bidrag, ett försök att återskapa den sång som Billie skulle ha kunnat sjunga på Lester Youngs begravning om hon hade fått tillfälle. Lester avled fyra månader innan även Lady Day gick hädan, för 56 år sedan.
Cassandra sjunger Billie Holidays sånger rakt och rättframt – då och då med en lätt bismak av såväl Abbey Lincoln som Betty Carter - och hon omger sig med ett gäng förnämliga musiker, hämtade inte bara från jazzen utan även från popmusiken. I de flesta nummer backas hon också upp av en stråkkvartett.

Arrangemangen, med en god portion elektroniska effekter, är suveräna, väl genomarbetade och inte för en sekund insmickrande. Solistiskt, vid sidan av Wilson, hörs egentligen endast rörblåsaren Robbie Marshall, vars insatser framför allt på basklarinett är en fröjd för örat och bidrar starkt till helhetsintrycket.
Plattans bästa nummer är, åtminstone enligt undertecknad, den skönt lössläppta ”Crazy He Calls Me”, Jerome Kerns mästerstycke ”The Way You Look Tonight”, i vilken Wilson utstrålar en värme som känns ända in i hjärteroten, och den ofrånkomliga, dramatiska, perfekt arrangerade ”Strange Fruit”, där Cassandra också låter höra sig som gitarrist i kadensen.

Det här är på något sätt Billie Holiday och hennes musik förflyttade till 2000-talet. Rörande och äkta men utan sentimentalitet. Det kan vi tacka inte bara Cassandra Wilson för utan även producenten Nick Launay för. Han har gjort ett förstklassigt jobb.
Ett lika helgjutet och högkvalitativt Cassandra Wilson-album har vi inte hört sedan ”Blue Light ´til Dawn”, som nådde oss för över 20 år sedan.
Jan Olsson 

har skrivits av Julia Blackburn. Recension

(Stunt)

32-åriga Malene Mortensen från Köpenhamn – dotter till den utsökte, men tyvärr alltför tidigt bortgångne, trumpetaren Jens Winther – begår i och med ”Can´t Help It” sin nionde cd sedan debuten för 12 år sedan. Hon har blandat friskt under de år hon har varit igång utan att riktigt veta vilken fot hon ska står på, verkar det som. Den här gången har det i alla fall blivit huvudsakligen jazz. Detta tack vare att hon gjort sin nya platta i USA, där hon återförenades med pianisten Christian Sands, som hon samarbetade med på Jazzhus Montmartre under Copenhagen Jazz Festival 2013.

Den repertoar Mortensen, tillsammans med Sands, har valt att föreviga består av ungefär lika delar standards och originallåtar. Det hela är habilt men just inte mer, och Malene låter ungefär som de flesta andra av sina kolleger i det skandinaviska sångskrået. Det vill säga: hon sjunger rent och väl men tämligen anonymt och ointressant. De egna alstren är knappast något man kommer ihåg. Bäst går det i Fats Wallers gamla ”Honeysuckle Rose” och Burt Bacharachs mästerverk ”Alfie”.

Det man gläder sig åt på ”Can´t Help It” är Sands utmärkta pianospel. Lyhört, följsamt och hörvärt. Den killen, som till vardags gömmer sig i Christian McBrides trio, kommer vi säkert att få höra mycket av och om framöver.
Jan Olsson

Och behärskar även ordlös sång
Sinne Eeg

Face the Music
(Stunt)
  
Vi är minst sagt bortskämda med utmärkta jazzsångerskor i vårt hörn av världen. Inte minst här hemma i Sverige. I Danmark heter den senaste tidens mest lysande stjärna Sinne Eeg. Sinne är född och uppvuxen i den lilla västjylländska staden Lemvig och utbildad vid musikkonservatoriet i Esbjerg. Hon fick sitt genombrott för cirka tio år sedan och har sedan dess hunnit med en handfull uppmärksammade skivalbum. Det senaste, ”Face the Music”, utsågs nyligen till 2014 års bästa danska vokaljazzplatta och Sinne tilldelades således den prestigefyllda utmärkelsen Danish Music Award.  
 
Och visst, ”Face the Music” är en alldeles osedvanligt fin platta. Den innehåller en lagom blandning av standards och egna skapelser, varav ”Crowded Heart”, som Sinne har åstadkommit med assistans av låtskrivarsnillet Mads Mathias, och den vackra och vemodiga balladen ”The Best I Ever Had” förtjänar att spelas om och om igen. En annan höjdpunkt är Harry Woods gamla ”What a Little Moonlight Can Do”, som snudd på varenda jazzsångerska plötsligt har på sin repertoar numera och som sjöngs med bravur redan för snart 80 år sedan av Billie Holiday. I Sinne Eegs version har den fått lite latinstänk, vilket faktiskt passar låten perfekt. Två nummer som också sticker ut lite extra är Thomas Fonnesbaeks och Helle Hansens ”Taking It Slow” och Juan Tizols ”Caravan”, på vilka Eeg stöttas av enbart Fonnesbaeks suveräna kontrabasspel.
 
Sinne Eeg har en stor och mycket vacker röst. Hon intonerar perfekt och fraserar med en mognad och insikt som imponerar storligen. Dessutom tar hon ofta till ordlös sång, en konst som hon behärskar bättre än de allra flesta. Hon gör det också på ett mycket personligt och effektivt sätt.
 
För Sinnes uppbackning på ”Face the Music” svarar den mycket rutinerade och alltid lika smakfulle pianisten Jacob Christoffersen, basisten Morten Ramsböl och trumslagaren Morten Lund – Thomas Fonnesbaek medverkar endast i de två redan nämnda duonumren. Här och var dyker också några blåsare upp med lite diskreta bakgrunder, arrangerade av trumpetaren Jesper Riis. 
 Jan Olsson         

 Issues of Life
(Membran/Naxos)
 
Cécile McLorin Salvan 

Woman Child
(Mack Avenue)
 
Vad har sångfåglarna Gregory Porter och Cécile McLorin Salvan gemensamt? En hel del faktiskt. Båda vann sina klasser med bred marginal i 2014 års kritikeromröstning i DownBeat till exempel. Och båda kan väl sägas vara på väg att äntligen föra vokaljazzen en liten bit vidare, efter att det har rått mer eller mindre stiltje på den fronten i flera decennier. 
Ingen av dem var heller känd utanför ”den innersta kretsen” tills ganska nyligen. 43-årige Porter dök upp för ungefär fyra år sedan, efter att ha varit mest känd som fotbollsspelare(!) hemma i Kalifornien, och 25-åriga McLorin Salvan är ännu färskare. För två år visste knappast någon, bortsett från hennes närmaste kompisar, vem hon var. Men nu vet man! En annan gemensam nämnare för Porter och McLorin Salvan är att bägge är utrustade med fullständigt magnifika sångröster. Porters baryton är något alldeles extra, och McLorin Salvans ljuvliga stämma får en inbiten, men svårflirtad, vokalfreak att närmast tänka på en ung Sarah Vaughan.
 
Gregory Porters ”Issues of Life” är åtminstone delvis ett samlingsalbum. En del av materialet har funnits utgivet tidigare men har nu mixats om och givits ut på nytt. Fem nummer är hämtade från samarbetet med trumslagaren Zak Najor och hans soul-jazzgrupp Zbonics från San Diego i södra Kalifornien, där Porter växte upp. Mest bekant för de flesta är förmodligen ”1960 What”. Lite roligare är dock, tycker jag, en svängig version av Bobby Timmons mer än 50 år gamla hit ”Moanin´”, som vi först hörde med Art Blakey och hans Jazz Messengers. Här backas Porter upp av den österrikiske trombonisten Paul Zauner och hans orkester och bryter med stor framgång ut i festlig och välformulerad scatsång. Fast allra bäst är han nog ändå i de fyra låtar han delar med tenorsaxofonisten David Murrays kvartett. Här visar han verkligen sin särart och sin musikaliska bredd.
 
”Woman Child” utsågs i DownBeats nyligen publicerade kritikeromröstning till Årets bästa jazzplatta, alla kategorier. På den blandar Cécile McLorin Salvant, som erövrade första pris i The Thelonious Monk International Vocal Competition 2010, såväl bekanta som obekanta gamla örhängen med egna kompositioner och dito texter. Bland annat sjunger hon, ackompanjerad av endast James Chirillos gitarr, Clarence Williams ”Baby Have Pity on Me” och den gamle ragtimepianisten J. Russel Robinsons ”St. Louis Gal”, som Bessie Smith spelade in på skiva redan för 90 år sedan. Hon klämmer också i med Sam Coslows ”You Bring Out the Savage in Me”, som Valaida Snow hade en smärre hit med 1935 och som ingen har spelat in på skiva sedan dess. Men tro för allt i världen inte att det låter dammigt. Nej då, tvärtom! Bland övriga toppnoteringar kan nämnas en minst sagt personlig och mycket rolig version ”What a Little Moonlight Can Do” och Céciles egna vals ”Le Front Caché Sur Tes Genoux”, som givetvis framförs på franska. Det där med franskan beror på att Cécile både har en fransk mamma och att hon har studerat såväl musik som juridik i Frankrike.
 
Utan att på något sätt briljera med det visar Cécile McLorin Salvant att hon har ett röstomfång som skulle kunna göra en operasångerska grön av avund. Hon visar också prov på en god portion humor här och var. Men framför allt imponerar hennes personliga och mycket tilltalande sätt att frasera. Hon tycks kunna göra även den mest triviala text trovärdig och har en skön och äkta jazzådra som gör att man omedelbums tar henne till sitt hjärta. För mig är Cécile McLorin Salvans entré på scenen det största som har hänt i jazzvokalbranschen de senaste tio åren.
 Jan Olsson

Edda som Monica på skiva.

Tacka även Peter Nordahl för fullträffen

Edda Magnason

Monica Z – Musiken från filmen

(Universal)
 
Sällan har väl en svensk långfilm varit så emotsedd och omdiskuterad som den om Monica Zetterlund. Och aldrig har väl en ”jazzsångerska” blivit så hyllad i alla tänkbara medier som Edda Magnason från skånska Fyledalen, som har fått äran att spela huvudrollen. Att 29-åriga Edda är till förvillelse lik Monica Z vet väl alla vid det här laget. Men faktum är, att även hennes sång allt som oftast för tankarna till Värmlands mest berömda och folkkära bidrag till jazzen. Magnason har uppenbarligen studerat sin förlaga grundligt, lyssnat på hennes skivor gång på gång och instinktivt lagt sig till med en del av Monicas personliga sätt att uttrycka sig på. Fraseringen och sättet att nyansera påminner således ganska ofta om Monica. Till och med rösten, åtminstone då hon rör sig i ”mellanregistret”, är lite zetterlundsk. Men hon förfaller aldrig till imitation eller plagiat. Det är alltså hela tiden Edda Magnason som sjunger – och inte Monica, vilket naturligtvis är alldeles rätt.
 
På ”Monica Z – Musiken från filmen” har man valt ut tolv låtar, för evigt förknippade med den sångerska som Tage Danielsson liknade vid ”ett lingonris som satts i cocktailglas”. Huruvida det var ”rätt” låtar kan naturligtvis diskuteras i evighet. Men visst var det riktigt att ta med ”Sakta vi gå genom stan” och ”Monicas vals”, bägge med Beppe Wolgers fantastiska texter. Lika givna var, till exempel, Olle Adolphsons ”Trubbel” och Toots Thielemans ”Bedårande sommarvals”. På sluttampen har man också lagt till en drygt nio minuter lång svit, komponerad enkom för filmen av Peter Nordahl. Samme Nordahl har också arrangerat hela härligheten. Ibland för ett gäng jazzmusikanter med Peter Asplund, Johan Hörlén, Karl-Martin Almqvist och Fredrik Lindborg i frontlinjen och mellan varven med såväl stråkar som kör.
 
Nordahl har gjort ett förnämligt och ytterst smakfullt jobb. Och han har inte försökt att återskapa de gamla originalarrangemangen, vilket han ska ha massor av poäng för. I stället har han funnit nya infallsvinklar, som utan att göra våld på ursprungsmaterialet har fått det att låta mycket fräscht. Att plattan har blivit en fullträff är i hög grad Peters förtjänst.
 
Nå, varför få då inte albumet högsta betyg? Helt enkelt därför att det bara har funnits en Monica Z.
Jan Olsson   

DIG skriver om

aktuella skivor med:

Rigmor Gustafsson



Viktoria Tolstoy

Läs även om

Monica Zetterlund

med europeiska musikergräddan
Sylvia Vrethammar 

Musik
Warner Music

Sylvia Vrethammar är en fullfjädrad artist oavsett om hon tyr sig till bossanova, jazz eller som här då hon bläddrat i hits från Caterina Valentes karriär. Musik är en homogen produktion från texthäftet till det välljud som tonar fram. Inte minst Sylvias personliga sång fylld av mognad och stringens. De  förnämliga arrangemang som ramar in henne skall verkligen berömmas. Gäller även foto och formarbetet.
 Skivan är inspelad i två versioner med svensk och tysk text. Sylvia är ju bosatt i Tyskland och originalmelodierna har tyska titlar som hon satt svenska texter till. Bra sådana. Camilla Läckberg och Willie Crawford har kompletterat med två texter. Musiken har hennes svärfar Heinz Giertz komponerat. Han och sonen, Sylvias make Alexander, finns även med i arrangemangsteamet. Huvuddelen av de smakfulla arrangemangen har Magnus Lindgren och Jan Lundgren gjort. Nämnas skall att den tyska sångerskan Caterina Valente sjöng flera av melodierna under sin karriär.
 
I den förnämliga orkestreringen hörs bland annat Kölns symfoniska stråkar vilket ger en proper kontrast till skivans mindre grupper. I den senare kategorin hörs bländande flöjttoner från Magnus Lindgren. Läckra toner kommer också från pianisten Jan Lundgren. Mäktig bas presterar som väntat dansken Mads Vinding och rytmisk stadga fås av hans landsman och trumslagare Aage Tangaard. Musikerna tillhör  den europeiska gräddan - det är Sylvia verkligen värd. Hon har en mognad i sin formulering som berör och den lugna säkra rytmiken ger balans och intim kontakt. Nu frågar man sig när hon ger sig ut på en turné i sitt forna hemland där det är ont om artister av hennes dignitet.

Göran Olson

Peter Vuust Quartet & Vernica Mortensen    

September song         

Ömsom vin, ömsom vatten

Men somligt är guld värt!

Vocal Jazz – Male Singers

Louis Armstrong, Cab Calloway, Bing Crosby, Hrry Belfonte,

Jimmy Rushing, Joe Williams, Mel Tormé med flera sångare.,

(15 cd-box/Sony)

Daniel Baumgarten är en välkänd och rutinerad skivproducent. Han har genom åren ansvarat för en rad utmärkta och välkomna återutgivningar av plattor som ursprungligen har producerats av något av de bolag som numera ingår i det stora Sony-stallet. Nu har han gjort en djupdykning i arkiven igen och samlat ihop 15 album med jazzsång av enbart manliga artister och förpackat dem i en prydlig cd-box, som kan inhandlas för en rimlig penning. De femton sångare som har fått ”äran” är, i tur och ordning, Louis Armstrong, Cab Calloway, Johnny Mathis, Bing Crosby, Harry Belafonte, Jimmy Rushing, Buddy Greco, Oscar Brown Jr, Joe Williams, Mel Tormé, Mose Allison, Jon Hendricks, Ben Sidran, Gil Scott-Heron och John Pizzarelli. En brokig skara således och kanske också ett något tveksamt urval. Vart tog, till exempel, Tony Bennett vägen. Hans inspelningar med Stan Getz och Herbie Hancock borde väl ha platsat i samlingen?

Av en nära nog oändlig massa Armstrong-skivor har Baumgarten valt ”Satch plays Fats” (Columbia) vilket inte är så mycket att säga om. Helt OK med andra ord. Välkommen är förstås också Cab Calloways ”Hi De Ho Man” (Columbia) med 20 nummer inspelade mellan 1935 och 1947. Johnny Mathis, som kanske aldrig har varit någon renodlad jazzsångare, hade i alla fall den goda smaken att omge sig med folk som Art Farmer, Jay Jay Johnson och John Lewis på den platta han gjorde 1956 och som kort och gott döptes till ”Johnny Mathis” (Columbia). Mathis kollega Bing Crosby är dock betydligt svängigare på ”Bing with a Beat” (RCA Victor) från 1957. Han backas upp av Bob Scobeys Frisco Jazz Band med storheter som klarinettisten Matty Matlock och pianisten Ralph Sutton.

Den mest originella plattan i samlingen är, tycker jag, ”Belafonte Sings the Blues” (RCA Victor). Den gjordes 1958 och bjuder på allt annat än den sedvanliga calypsorepertoaren. Att Harry dessutom har samlat ihop några olika konstellationer med folk som Roy Eldridge, Ben Webster, Plas Johnson, Hank Jones och Jimmie Rowles gör förstås inte saken sämre. Jimmy Rushings bidrag till sångkalaset består av en cd som innehåller två kompletta LP-skivor, ”Rushing Lullabies” (Columbia) från 1960 och ”Little Jimmy Rushing and the Big Brass” (Columbia), gjord två år tidigare. Swingmusik av bästa märke med Rushing, Buck Clayton, Dickie Wells, Vic Dickenson, Coleman Hawkins & Co.

 Varför man har tagit med Buddy Grecos ”Songs for Swinging Lovers” (Epic) i samlingen är lite svårt att förstå. Arrangör och kapellmästare är basisten Chuck Sagle och hans insatser har näppeligen gjort plattan mer upphetsande. En riktig godbit är i alla fall Oscar Brown Jr:s ”Sin & Soul” (Columbia). Här finns bland annat ”originalversionen” av Nat Addeleys ”Work Song”, med text av Oscar och en rad förnämliga Brown-original. Definitivt en av den manliga vokaljazzens häftigaste, och mest hörvärda, plattor genom tiderna! Joe Williams ”Jump for Joy” (RCA Victor) från 1963 är kanske inte Joes mest angelägna alster någonsin. Men det är intressant att höra honom utanför Basiebandet. Bland annat får vi en välbehövlig och välkommen påminnelse om vilken utsökt balladsångare den forne bluesmannen var.

Mel Tormé var naturligtvis en utmärkt jazzsångare. En av de allra bästa till och med. Men det gamla 60-talsalbumet ”That´s All” (Columbia), som Baumgarten har tyckt ska finnas med i boxen, är definitivt en av Mels minst jazziga plattor. Vackra kärleksballader i långa banor och inte många takter som svänger. En tröst för några kan kanske vara, att skivan slutar med Tormés egen, odödliga ”The Christmas Song”. Mose Allison är representerad med trioalbumet ”V-8 Ford Blues” (Epic) innehållande skön, personlig sång och dito pianospel, medan ordkonstnären Jon Hendricks får visa upp sig på ”Tell Me The Truth” (Arista) från 1975 – åtta nummer varav sju med Jons egna texter, bland dem Gil Evans”Blues for Pablo”. ”Free in America” (Arista) heter den originelle sångaren, pianisten, kompositören och textförfattaren Ben Sidrans alster från 1976. Annorlunda, tidstypiskt och värt att ta till sig, inte minst tack vare Woody Shaws trumpet i Billy Joels ”New York State of Mind”.

”Hiphopens fader”, den kontroversielle poeten och singer-songwritern Gil Scott-Heron representeras i boxen med ”Reflections” (Arista) från 1981. Ingen av Scott-Herons mest banbrytande album kanske, men säkert intressant för rappare och likställda. Sist i samlingen ligger sångaren och gitarristen John Pizzarellis ”Naturally” (Novus), inspelad 1992. Pappa John finns naturligtvis med i bakgrunden som rytmgitarrist, liksom Frank Wess, Clark Terry och Harry Allen. Snyggt och prydligt men i lättviktigaste laget.

Ömsom vin, ömsom vatten alltså. Hoppas plattorna i boxen blir tillgängliga var för sig. Somligt är guld värt.

Jan Olsson

Jazzsångerska med

innerlighet och ärlighet

Hanna Elmquist Band

Slow Motion

((Elsa Records/Plugged)

Det vimlar av tjejer som kallar sig jazzsångerskor i Sverige. Men ytterst få gör skäl för epitetet. Hanna Elmquist är dock ett lysande undantag. Hon är JAZZSÅNGERSKA ut i fingerspetsarna! Det har hon bevisat under en rad framträdanden runt om landet under de senaste åren och på sina tre tidigare cd-album. Nu är det dags för det fjärde, ”Slow Motion”, som knappast kommer att göra hennes fans besvikna.

Samtliga nio nummer på ”Slow Motion” är komponerade, arrangerade och försedda med texter av Hanna själv i samarbete med ständige kompanjonen Björn Jansson. Materialet är väl genomarbetat och såväl Elmquist som hennes band, med Jansson på diverse rörinstrument, Adam Forkelid vid pianot, Lars Ekman vid basen och Daniel Fredriksson bakom trummorna, gör ett utmärkt jobb. Hanna har en vacker röst, intonerar och textar väl och utstrålar en innerlighet och ärlighet som verkligen känns. Och sångerna är verkligen väl värda att lyssna till, gång på gång. De är oftast vackra och rytmiskt och harmoniskt personliga. Ett extra plus för den originella ”3 Hours from Stockholm” och den innerliga ”Let The Light In”, som avslutar övningarna. Den låten kommer förmodligen en och annan av Hannas kollegor plocka in i sin egen repertoar. På pluskontot noteras också Forkelids sparsamma och eftertänksamma solospel och en och annan utflykt på tenorsax och basklarinett av Björn Jansson. Möjligen kan man tycka att Björn spelar lite väl många toner emellanåt.

Det som stör mig något, när jag lyssnar på ”Slow Motion”, är en något märklig mixning och det eko man har lagt på här och var. Det känns mest klåfingrigt. Vidare hade det varit trevligt om man hade haft ett häfte med sångtexterna. Det hade gjort det lättare att hänga med. Men dessa anmärkningar känns ändå perifera med tanke på att albumet på det hela taget är så nära en riktig fullträff man kan komma.

Jan Olsson

stark känsla  för jazzens nyanser

Agneta Baumann Quartet

Ballads At Midnight
(Dominique Records/Plugged)
 
Sångerskan Agneta Bauman avled 2011 efter några års sjukdom. Agneta var en enastående balladsångerska med stark känsla  för jazzens nyanser. Hon var de senaste åren ofta lierad med pianisten Gösta Rundqvist och trumpetaren Bosse Broberg. I den här inspelningen från Grünevaldsalen i Stockholms Konserthus 2005 spelar Hans Andersson bas.

Gösta är också borta han avled 2010 varför skivan blir en påminnelse om den personlighet som Agneta och Gösta ägde. De gör ett innerligt hudnära intryck med sina som kompletteras med Bosse och Hans sensibla spel.
 
Jag gillar melodivalet som  är minutiöst framgallrat och välanpassat till musikernas karaktärer. I Agnetas sångbok finns pärlor som Once Upon A Summertime, Time After Time, Tadd Damerons If You Could See Me Now, Whats New och Jimmy Dorseys I´m Glad There´s You.

Hennes varma röst har en feeling som har få svenska motstycken.  Fraseringen andas genuint jazzkunnande och passar till Bosses sordinerade trumpet och Göstas sirligt följsamma toner. De två är verkligen ett radarpar som kreerar ett makalöst samspel. Skivan har en "unit" som imponerar och värmer.
Göran Olson

när den är som bäst!

Tony Bennett/Dave Brubeck 

The White House Sessions
Live 1962
(Sony Music)

En sann fröjd att följa

Hannahs och Ewans äventyrligheter

Two Generations

Some Favorite Things

(Dragon/Border)

Bakom gruppnamnet Two Generations döljer sig far och dotter Svensson med förnamnen Ewan och Hannah. Ewan känner vi ju till sedan lång tid tillbaka som en av vårt lands förnämsta och mest personliga gitarrister. Hade han inte trilskats med att bo kvar i Falkenberg, där han förresten brukar hålla i tömmarna för den årliga sommarjazzfestivalen, hade han tveklöst varit betydligt mer känd och omtalad i jazz-Sverige än han är idag.

26-åriga Hannah har av högst naturliga skäl fått en massa jazz i generna. Hon har dessutom begåvats med en sångröst långt utöver genomsnittet, lämpad för såväl jazz- som visbruk. Hon har studerat vid Musikhögskolan i Göteborg och har de senaste åren framträtt i en rad olika konstellationer på klubbar och festivaler runt om i landet. Så sent som i augusti i år gjorde hon succé vid Ystad Sweden Jazz Festival, där hon framträdde just med pappa Ewan.

På ”Some Favorite Things” får vi en rad bevis på att päronet sannerligen inte faller särskilt långt från äppleträdet. Ewan och Hannah förstår varandras minsta vink och det är en sann fröjd att följa deras harmoniska och rytmiska äventyrligheter. Som underlag för sina övningar har de valt nio tämligen välkända pärlor ur den amerikanska skattkistan, plus fyra nummer som Ewan har knåpat ihop tillsammans med musikantkollegan Dave Castle.

Hannah intonerar perfekt, textar föredömligt och fraserar personligt och fantasifullt. Hon är rytmiskt suverän – liksom pappa Ewan – och tar sig ibland friheten att göra ordlösa utflykter utan att det låter särskilt ansträngt. Hon är, med andra ord, en jazzsångerska i den allra högsta svenska divisionen. Samma serie alltså som rymmer Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy, Vivian Buczek och möjligen ytterligare någon som jag har glömt bort i hastigheten. Att vi får höra mer om och av Hannah Svensson – och givetvis också Fader Ewan – är ställt utom allt tvivel.

Bästa spår: en makalös ”My Favorite Things” och Svensson/Castles originella ”Pretend You´re Me”.

Jan Olsson (även foto Ewan och Hannah)

En sångare som kan

behandla jazzens språk

Peter Getz

with Stockholm Jazz Trio  
Getz Together

(Riverside Records/Border)

Det är inte alltför ofta det kommer skivor med manliga svenska jazzsångare. Men här kommer en sångare som kan behandla jazzens språk, Peter Getz. Att generna från pappa Stan finns med är ingen överraskning. Men Peter behöver inte ta till referenser från denne gudabenådade saxofonist. Han har en egen identitet som är värd att uppskattas. Hans charmiga sångsätt och repertoarval bäddar för detta. Med Daniel Tilling piano, basisten Jan Adefelt och trumslagaren Jesper Kviberg får sången en uppbackning som verkligen slår an. Deras homogena spel bakom sången håller en mäkta imponerande klass. De svarar också för starka soloinsatser.

Materialet är sannerligen av högsta klass där givetvis den amerikanska sångboken tullas på många melodier. Några bossanovor har också plockats in. De flesta arrangemangen har skrivits av Jan Adefelt frånsett att Getz har kompletterat med tre. Bland de femton vattentäta sångerna som exponeras ingår East Of The Sun, Too Close To Comfort, I Concentrate On You, Skylark, End Of A Love Affair, Lulu´s Back In Town och bossorna Girl From Ipanema och How Insensitive.

  
Den här skivan fick mig att tina upp i den extremt kalla vintern. Speciellt värmde Michael Legrands vackra ballad What Are You Doing The Rest Of Your Life?

Göran Olson

Vacker, uttrycksfull röst

med ett imponerande omfång

Cathrine Legardh- Brian Kellock

Love Still Wears A Smile

(Storyville/plugged)

Danska sångerskan Cathrine Legardh, skolad i USA av bland andra Sheila Jordan, begår i och med “Love Still Wears A Smile” sitt fjärde album på Storyville-etiketten. Hon gör det tillsammans med den skotske pianisten Brian Kellock, som också fanns med på Cathrines första platta, ”Gorgeous Creature”. Skillnaden den här gången är att nu är de båda på tu man hand: sång och piano alltså – inget mer. Och det går alldeles utmärkt.

Cathrine har en vacker, uttrycksfull röst med ett imponerande omfång och hon behärskar det som så många av hennes kolleger dessvärre ofta saknar: konsten att frasera och att göra en bra text full rättvisa. Här har hon valt elva sånger hämtade ur såväl jazzrepertoaren som den amerikanska sångboken. Till den förra kategorin hör inledande ”First Song”, komponerad av Charlie Haden och tillägnad hans hustru Ruth. Den har fått en utsökt text av Abbey Lincoln, som också framför den på sitt smått klassiska album ”The World is Falling Down”. Cathrines version är nästan i samma division. Annat högklassigt på denna danska produktion, producerad av en islänning, saxofonisten Sigurdur Flosason, är - till exempel - en frejdig och festligt arrangerad ”No Moon at All”, en originell version av Horace Silvers vackra ”Peace” och en skön ”The Party is Over”, som mycket passande sätter punkt för övningarna.

Internationellt välrenommerade Brian Kellocks pianospel - tekniskt fullödigt, fyndigt, festligt, fantasifullt och ytterst lyhört – passar Legardh som hand i handske. De bägge är uppenbarligen samma andas barn.

Någonstans har jag sett att man har liknat Cathrine Legardh med ”vår egen” Monica Zetterlund. Ja, varför inte?

Jan Olsson

Kompromisslös, personlig

och skicklig sångkonst

Anna Lundqvist Quintet    

Before You I Was Almost Fine   

(db Productions/Naxos)

Anna Lundqvist är kompromisslös och personligt skicklig i sin sångkonst, gärna ordlös där hon använder rösten som ett instrument ingående i ensemblen. Stundtals till frasering påminnande om vad jag hörde Sheila Jordan framtona under sextio/sjuttiotalet. Titelmelodin, Don´t Play with Fire (Before You I Was Alomos Fine) och The Only Thing I Own,  med uttrycksfull sång och viril tenorsax i animerad intensitet samt The Beauty and the Filth, där den vemodiga folktonen är genomgående, toppar i skivan. Festliga Things That You Made Me Do, har tangobetoning med musikformens sirliga elegans och kraft inneboende. Miss Spelled, läcker unison sång/sopransax med sansat kraft, som utmynnar i imponerande spel från Kallerdahl tillsammans med Grönroos och Björänge i mittenpartiets läckra triospel. Idefylld fräschör med försiktigt "finstilt" lågmälda små drag av österländsk melankoli i The Goodbye Song, som dock intensifierats i spel och sång i mittenpartiet.

Alla fyra instrumentalisterna tillsammans med Annas sång visar auktoritet på hög nivå vad det gäller uttrycka sig i kreativ jazzform. All musik är nyskriven och arrangerad av Anna Lundqvist och Lovisa Tavér har skrivit samtliga texter, som oftast handlar om relationer.  
Thord Ehnberg

Legendarisk sånggrupp

firar 50 år med storband

Gals & Pals 

In The 80´s

(Dominique Records/Plugged Records)

Den upplösta sånggruppen Gals & Pals fyller 50 år. Det firar man nu med att släppa en skiva där man har lierat sig med två storband, Sandviken Big Band och Leif Uvemarks orkester från Malmö. Assist kommer även från gruppens eget husband i fyra sånger. Gals & Pals modell 1984-85 bestod av tjejerna Lena Willemark, Monica Dominique och Kerstin Bagge . Herrsidan täcks upp av Svante Thuresson, Lars Bagge och Bosse Andersson. De skräddarsydda arrangemangen har skrivits av Lars Bagge och Monica Dominique. Inspelningarna är gjorda live i Sandviken, Malmö och på Berns i Stockholm.

I mixen med femton melodier finns Änglarnas Kör, Stella By Starlight, Lite Bo Jag Sätta Vill, Without A Song och bebopklassikern Night In Tunisia. Flitigaste textförfattare är Beppe Wolgers. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson har gjort den svenska texten till Oliver Nelsons Miss Fine. Här kristnad till Varför Ska Ja´ Va´ Me´.

Man behöver inte vara särskilt nostalgisk för att njuta av den legendariska sånggruppen. Att Svante Thuresson var en viktig solistisk kugge är lätt att konstatera. Han är fortfarande vårt lands främste jazzsångare. Att flera melodier finns med på tidigare utgåvor är ok.

Göran Olson

Utmärkt jazzsång i omgivning

som verkligen inspirerar

Anneli Evaldson

Featuring Peter Asplund  

The Afterglow

(AECD/Plugged)

Sångerskan Anneli Evaldson tillhör skaran av de får vi säga nya

jazzsångerskor som hörs på landets klubbar. I sin ordinarie grupp har hon pianisten Daniel Tilling, basisten Lars Ekman och trumslagaren Sebastian Ågren. Här tillkommer de lysande solisterna Peter Asplund trumpet och gitarristen Andreas Pettersson vilket ger skivan extra glans.

Anneli är en utmärkt balladsångerska vilket befästs flera gånger. Att hon lagt in You Go To My Head i repertoaren glädjer. Här är hon mycket attraktiv. En fin inramning får sången av Peters lyriska flygelhorn. Åtsittande är också sången i Why Did I Chose You där Daniel Tilling lägger läckra bakgrundsfigurer.

  
Work Song får en luftig variant där det spänstiga kompet lägger en behaglig groove. I Love Me Or Leave Me är hela gruppen på lekhumör vilket får Peters harmonsordinerade trumpet att gå på topp. På tal om Peter skall han också honoreras för sina kompositioner The Afterglow och If He Could Only See. Gitarrspel av det stämningsfulla slaget bjuder Andreas Pettersson i A Song For You. Härligt gitarrkomp och solo svarar han för i Taking A Chance On Love. Med andra ord har Anneli fått en omgivning som verkligen kan inspirera. Gruppens spel i Give Me The Night är verkligen en lisa för örat.

Göran Olson 

Uttrycksfull och melodisk sång

- och bra solospel från många

Christina Gustafsson          

The Law of the Lady 
 (Prophone/Naxos)

Christina Gustafsson är en av de många jazzsångerskor som poppat fram under senaste årtiondet. Och hon har helt klart utvecklats i sin sångkonst och hör tillsammans med syster Rigmor, bland de bästa man kan höra inom svensk jazzsång i dag. Det finns några fler skall förtydligas. Till sångsätt, röstmässigt och till frasering, ligger de båda systrarna närma varandra.

The Law of the Lady, Christinas tredje cd är i mitt tycke den bästa hon gjort. Precis som i tidigare två skivor, städat melodiskt vacker och uttrycksfull sång i jazztraditionen här hemmahörande runt sent femtio och sextiotal. Åtta egna kompositioner med texter mestadels skrivna av Stefan Danielsson, plus två från andra låtskrivare. Det gäller Richard Rodgers/Oscar Hammersteins välkända caribbean gungande It Might As Well Be Spring, som vi hört många sångerskor haft på sin repertoar. Här läcker sång till elegant flöjtspel från Magnus Lindgren medan det i Erik Söderlinds My Own Way Out, är fråga om innerligt vacker balladsång, med kompositören i bra gitarrspel i solo och vävande sköna tonslingor runt om sången. Lätt aggressivitet med bett saknas inte. Lyssna bara till hennes egen komposition Sometimes och litet av detta finns också i swingfyllda You Make It, med "ösigt" brass och orgel samt den lättsamt gungande The Law of the Lady. Breathing Air and Such, stundtals med något av Bobby McFerrin i framtoning är läcker och Close to Here, har den sänkta blå molltonen.

Många musiker medverkar i skiftande kombinationer. Förutom nämnda även bra solospel från Adam Folkelid och Daniel Karlsson piano, Johan Setterlind trumpet och Max Schultz gitarr. Jazzsång i den melodiskt lättlyssnade tonskalan skivan genom.

Thord Ehnberg

Begåvad, innehållsrik musik

för öppna öron och sinnen!

Caroline Leander

Melting into Happiness

(Timbre Tone Music)

Mångbegåvade Caroline Leander, pianist, singer, songwriter från Malmö, ägnar sig ungefär lika ofta åt franska chansoner och tänkvärda popballader som åt ren och oförfalskad pianojazz. Hennes förra platta, ”Under My Heart”, var en fröjd att ta del av. Det senaste, ”Melting into Happiness” är om möjligt ännu lättare att ta till sitt hjärta. De intelligenta texterna är ljusare, åtminstone de flesta, och en del av Carolines vackra melodier stannar snällt kvar i huvudet och sitter kvar rätt länge.
 
Sällskap på nya plattan har Caroline av sina vanliga lekkamrater, den fine gitarristen Peter Tegnér, basisten Anders Lorenzi och den synnerligen flexible trumslagaren Bosse Håkansson. I några nummer stöttas hon dessutom av Vindla String Quartet, munspelsvirtuosen Filip Jers och de bägge blåsarbröderna Jens och Petter Lindgård från Damn och gänget bakom Timbuktu. Själv sitter hon givetvis vid flygeln och sångmikrofonen. Och givetvis har hon skrivit såväl samtliga texter som melodier förutom att hon med varsam hand har arrangerat hela härligheten.
 
Om man ska kalla ”Melting into Happiness” för en jazzproduktion eller ej kan naturligtvis diskuteras. Och det kan väl egentligen kvitta. Men Carolines pianospel den vackra ”One of a Thousand” måste glädja även den mest inbitne jazzfreak. Den sköna valsen ”Painfully Glad”, med lite fransk slagsida, är också något man gärna tar till sig. Filip Jers är magnifik och arrangemanget superbt.
 
”Melting into Happiness” innehåller en mängd begåvad, innehållsrik musik och Carolines texter är tänkvärda, ibland skönt filosofiska. En närmare bekantskap rekommenderas varmt till alla som fortfarande har någotsånär öppna öron och sinnen!
Jan Olsson

Skön och uttrycksfull röst

- men gärna med en mer profilerad repertoar

Isabella Lundgren

It Had to Be You

(Ladybird/Naxos)

jublande och medagerande publik

LaGaylia Frazier & Jan Lundgren Trio

Until It ´s Time

(Prophone/Naxos)

LaGaylia Fraziers innerliga och minst sagt häftiga sånghyllning till Quincy Jones under avslutningskvällen av årets jazzfest i Ystad var en mäktig upplevelse. Till och med föremålet för den magnifika hyllningen verkade tappa hakan av förtjusning Ett tag befarade man nästan att hela det maffiga tältet i Surbrunnsparken skulle fara till väders. Snacka om tryck!

Det är så vi – eller åtminstone jag – vill höra LaGaylia, denna härligt vitaminrika USA-import. Det är i soulfållan hon hör hemma. Där kommer hennes temperament och imponerande röstomfång till sin rätt. Och därför låter hennes tolkningar av Marvin Gayes ”Inner City Blues” och ”What´s Going On”, bägge hämtade ur samma klassiska Gaye-album från 1971, som om de skulle kunna vara skrivna för just henne. När hon ger sig på Johnny Mandels ”The Shadow of Your Smile” blir jag mer tveksam – trots att hon har haft den goda smaken att plocka med den inte alltför ofta hörda versen. På något sätt känns det som om hon inte riktigt befinner sig på hemmaplan. Detsamma gäller hennes version av ”I´m All Smiles”, som Betty Carter skämde bort oss med en gång.

Men i Buffy Sainte-Maries vackra ballad ”Until It´s Time for You”, som även Elvis sjöng in på skiva en gång i världen, går det alldeles utomordentligt. Just det numret, som inleder albumet, är skivans absoluta höjdpunkt. Inte minst tack vare Jan Lundgrens andlöst känsliga pianospel och hans unika känsla för melodisk skönhet. Jan spelar förresten plattan igenom precis så bra, personligt och smakfullt som han har brukat göra under de senaste åren. Och det säger inte lite! Utmärkt spelar förresten också medlemmarna i Jans väl samtrimmade trio, basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz Jr. Bägge är av världsklass. I ett par nummer ersätts Csörsz av danske Jonas Johansen och i tre nummer, inspelade under Stockholm Jazz Festival 2011, deltar även Stockholms-gitarristen Andy Pfeiler. Och i en låt, den frejdiga ”Walkin´ After Midnight” hjälper LaGaylias far, Hal, till med sången. Svängigt och kul!

Samtliga nummer på ”Until It´s Time” är inspelade under framträdanden på Fasching, i Krapperup och på festivalerna i Stockholm och Ystad 2010 och 2011. Och det är nog på det sättet man allra helst ska uppleva kombinationen Frazier-Lundgren. Livs levande inför en jublande och medagerande publik.

Jan Olsson

Peggy Lee hyllas med

närhet och förtrolig jazz

Jessica Pilnäs        

Norma Deloris Egstrom

A Tribute To Peggy Lee

(ACT/Naxos)

Sångerskan Jessica Pilnäs hyllar här den norsk-svensk-amerikanska sångerskan och songwritern Peggy Lee (1920-2002). Det är en mjuk avspänd föreställning där melodier starkt förknippade med Peggy tonar fram. I´m Gonna Go Fishing, Fever och Do I Love you får här en välskapt reunion i intimitetens tecken. Fiskmelodin skapade Peggy tillsammans med ingen mindre än Duke Ellington.

I Bob Haggarts ballad What´s New ringas sången mjukt av Mattias Ståhls sobra vibrafonspel. Mattias dubblerar även med mjuka marimbatoner. I Peggys Boston Beans kommer inspirerade obligater från Karl Olanderssons eldiga sordinerade trumpet. Basist är välanpassade Fredrik Jonsson.  Cole Porters Do I Love får en lätt trippande version där Jessica och musikerna är mycket lyckade. För stråkinslagen bakom den väna sången i It Never Entered My Mind svarar Fläskkvartetten.

Jessica är ett välkommet nytillskott i den svenska vokalhegemonin med sin personliga närhet till förtrolig jazzsång. Den ovanligt utformade trio musiker hon lierat sig med är verkligen högproffsig och smakfull i agerandet - precis som Jessica.

Göran Olson

Udda repertoar tolkas

vackert, varsamt och känsligt

Riedel-Svensson-Skokic

Perfectly Still

(Footprint/Naxos)

Medlemmarna i trion Riedel-Svensson-Skokic lystrar i tur och ordning till förnamnen Sarah, Carl och Viktor. Sarah sjunger, som de flesta säkert vet, medan herrar Svensson och Skokic trakterar gitarr respektive kontrabas. Tillsammans har de tre, för projektet ”Perfectly Still”, valt en minst sagt udda repertoar: sex original, ett nummer av den originelle franske trumpetaren Louis Laurain plus popballaden ”You Belong to Me”, som Jo Stafford hade stor framgång med för mer än ett halvt sekel sedan, och – kanske mest överraskande – ”Surabaya Johnny”, hämtad ur Kurt Weills och Bertolt Brechts 20-talsmusikal ”Happy End”.

Det har blivit ett något annorlunda album. Dessutom lite ojämnt. Att kategorisera musiken är lika omöjligt som onödigt, men här finns ingredienser från såväl jazz som visa. Den är vacker, varsam och känslig och naturligtvis vald för att passa Sarahs skira, ibland nästan genomskinliga röst. Allra bäst fungerar det i Sarahs två egna alster, ”In Such Silence” och ”The Storm”, medan besöket hos Weill-Brecht känns något tveksamt. Där skulle det behövas mer temperament och jävlar-anamma.

Här och var får trion klanglig förstärkning av saxofonisten/klarinettisten Thomas Backman, som också får kliva fram till solistmikrofonen med sin basklarinett i Laurains ”Blue Town”.

”Perfectly Still” är ett album som lovar mer och det ska bli intressant att följa Sarah Riedels vidare öden och äventyr framöver. Hon har massor av potential och tycks konsekvent vilja gå sin egen väg.

Jan Olsson 

Lysande sång och

fantastisk jazzuppfattning

Vivian Buczek               

Live At The Palladium

Claes Crona Trio.

Special Guest Peter Asplund

(Crown Jewels)

Med Tea For Two inleder Malmösångerskan Vivian Buczek livekonserten.Där sjunger hon i fritt tempo melodins sällan spelade vers innan ett hypersnabbt tempo avlöser när temat tas upp. Här finns likheter med Anita O´Days sätt att agera i snabba tempon. Juan Tizols Caravan tillhör normalt inte den gängse sångrepertoaren men Vivian fixar även det numret elegant. Njuta kan man även göra av Johan Löfcrantzs Ramsays sköna vispkomp. Gästande solisten Peter Asplunds trumpet är en utmärkt accent i sammanhanget, det var den också i teanumret. Claes Crona skjuter också ett pianosolo av klass - det gör han ofta.

 
Vivians repertoar är smakfull med luftiga arrangemang, som i Dearly Beloved där gitarristen Elias Källvik och basisten Hans Backenroth gör fullödiga solon. De flesta arrangemangen kommer från Peter Asplund och Vivian. Peter sjunger i par med Vivian i It´s Alright With Me. Här hänger sig paret åt scatsång på ett charmigt sätt.

Billy Strayhorns unika skapelse, den svårsjungna Lush Life vårdas ömt. Vivians stämma skapar här en intimt intagande sfär. Läckert stöd får hon av Claes välvalda bakgrundstoner. En jazzrysare är Gigi Gryces Social Call där Claes är ensam musiker. Här visar Vivian vilken fantastisk jazzuppfattning hon besitter. Skall hon bli vår nästa sjungande jazzdrottning kan man med fog fråga sig? Hon är en mycket stark kandidat till att inta Monica Zetterlunds obesatta piedestal.

  
Med Källviks gitarr i ryggen sjunger hon hudnära på portugisiska i Joáo Boscos O Bebado E A Equilibrista. Hudnära är Vivian också i A Time For Love där Peter känsligt formar sitt solo. Helt enkelt ett höjdarnummer där Hans svarar för ett gudabenådat basspel. A Night In Tunisia sätter punkt för konserten. Sången är lysande och alla spelarna gör högoktaniga prestationer. Slutfacit en ytterst tilltalande jazzskiva där sången och de instrumentala utvikningarna håller mycket hög klass.

Göran Olson

Läs intervju med Vivian Buczek

En röst som fyller musiken

med nerv och dramatik

(Unit Records/Plugged)
  
Sångerskan Isabel Sörling vann 2010 tävlingen Young Nordic Jazz Comets med sin grupp som då hette Group, numera Farvel. Året efter gav hon ut sexpårs-cd:n A Feather From a Human, och nu kommer hon med en fullängdsdebut med en skiva inspelad i Göteborg, utgiven på ett schweiziskt skivbolag och innehållande enbart eget material i spännande arrangemang.
 
Musiken är synnerligen mångfacetterad, idel småkantiga låtar som hämtar beståndsdelar från såväl konstmusik och minimalism som experimentell pop och friformsjazz. I brännpunkten finns Isabel Sörling själv, vars naivistiskt framtonande och i positiv mening synnerligen enträgna röst gör fyller den lika intrikat som delikat arrangerade musiken med nerv och dramatik.
 
Sörling framför sina poetiska texter på både svenska och engelska, och de fem musikerna runt henne – bland dem pianisten Henrik Magnusson, trumpetaren Kim Aksnes och tenorsaxofonisten Otis Sandsjö – växlar fint mellan stringent återhållsamhet och frispel.
 
Ibland för Sörlings sätt att sjunga tankarna till en sångerska som Björk, och hennes omgivning som vore den ett kammarmusikaliskt kabaretkapell i ett Stück mit Musik-verk signerat Kurt Weill. Och tråkigare tankeanknytningar går ju att föreställa sig.
Peter Bornemar

Isabel Sörling Farvel. Foto: Gunnar Holmberg/DigJazz

Elektropop och konstrock

och en fantastisk röst

Let's dance
(HOOB/Border)
 
Hemma i hyllan har jag Lindha Svantessons skivan Far From Alone (Caprice), som jag i ärlighetens namn inte lyssnat på sedan 2001, då den var det året Jazz i Sverige-skiva. Numera heter Lindha Kallerdahl, och har sedan hon debuterade 1997 utvecklats till att bli Sveriges kanske mest spännande sångerska och röstimprovisatör.
 
För fem år sen kom skivan Gold (HOOB), där hon med sin röst (i vissa stycken ackompanjerad av piano) framförde 17 avskalade sångstycken på bara dryga halvtimmen. Fabulösa fragment som Balga, Doj och Hawaii sida vid sida med egensinniga tolkningar av exempelvis All of Me och Body & Soul.
 
Nya skivan Let’s Dance börjar i en helt annan ända. Med Carl Svenssons akustiska gitarr levererande några mättade singer/songwriter-ackord till vilka Lindha Kallerdahl ansluter med en röst som gör att låten Slow Down påminner om något den legendariske sångaren Tim Buckley kunde ha åstadkommit.
 
Let’s Dance bär även fortsättningsvis mer prägel av elektronpop och konstrock i kombination med improvisation än något annat, samtidigt som Lindha Kallerdahls starkt röstbetonade musik varken gillar eller behöver någon genrehemvist.
Och hennes röst är fantastisk, med full kontroll oavsett den är hysteriskt skrikande, ängsligt kvidande eller lustfyllt smekande.
 
Förutom Carl Svenssons gitarr utgörs det sparsamma ackompanjemanget i vissa stycken av Samuel Hällkvist på gitarr, japanskan Ikue Mori på elektronik och Karl Seglem på gethorn. I Time och Let’s Dance, Let’s Be Something We’re Not delar dessutom röstskådespelerskan Mariam Wallentin från Wildbirds & Peacedrums sin stämma med Lindha Kallerdahls.
 
Det absoluta navet på Let’s Dance utgörs dock av Lindha Kallerdahls röst, som i vissa stunder kanske inte är väsensskild den från sångerskan Diamanda Galás. Men betydligt mer ombytlig.
Peter Bornemar

En röst som får den mest

slitna ballad att låta fräsch

 Claire Martin

Too Much In Love To Care

(Linn/Naxos)

“Too Much In Love To Care” är engelska Claire Martins femtonde album och det nionde på det skotska skivmärket Linn. Det är med andra ord en garvad sångerska vi har att göra med. Dessutom en alldeles ypperlig sådan. Hon har en härlig, fyllig röst, intonerar klanderfritt och fraserar på ett sätt som inte sällan för tankarna till Karin Krog. Hon har samma sällsamma förmåga som Karin att få även den mest slitna ballad att låta fräsch och spännande. I lite snabbare tempon kan man då och då även märka spår av storheter i branschen som Carmen McRae och Anita O´Day. Men framför allt är Miss Martin en dam som står stadigt på egna ben – en stilsäker, smakfull sångerska med en definitiv och högst påtaglig jazzådra.

Det här är första gången Claire Martin ägnar ett helt album åt enbart standardlåtar, något som för en del kanske kan tyckas lite fantasilöst. Men så är inte fallet. Snarare tvärtom. Hon visar nämligen, att de gamla 30- och 40-talslåtarna fortfarande står sig alldeles utmärkt, och att det än idag går att finna vägar att presentera dem på som varken känns särskilt upptrampade eller tjatiga. Till det ibland daggfriska intrycket bidrar förstås pianisten Kenny Barron, som är Claires, liksom så många andras, perfekta komplement. Både som ackompanjatör och flitig solist är han genomgående briljant. Märkligt, förresten, att denne Barron ofta spelar mer inspirerat på andras plattor än han gör på sina egna. Ni kommer väl ihåg Stan Getz-skivorna från Montmartre i Köpenhamn?!

För att skapa lite omväxling i konfekten avverkas några låtar på duo. På andra drygas kompet ut med radarparet Peter och Kenny Washington, basisten och trumslagaren som varken är släkt med varandra eller med gamla Dinah. Här och var dyker även Steve Wilson upp med altsaxofon och flöjt i högsta hugg. Det känns dock ganska onödigt och tillför inte mycket.

I augusti dyker Claire Martin upp med engelsk-dansk uppbackning på jazzfesten i Ystad. Det ska bli spännande att ta del av!

Jan Olsson

Smakfull och inbjudande

sång i mjukjazzig omgivning

Helle Brunvoll   

Your Song

(Prophone/ Naxos)

Norska sångerskan Helle Brunvoll är en välsjungande ny bekantskap. Hon rör sig i ett intimt litet format med egna kompositioner där hennes man gitarristen Halvard Kausland är delaktig. Med basisten Hans Backenroth och trumslagaren Roger Johansen ges sången en harmonisk mjukjazzande inramning. Skall man dra några paralleller till sången ligger Peggy Lee nära tillhands. Helles svala stämma är tilltalande med en känslig närhet till text och melodi. Helle är i botten bildkonstnär vilket avtecknas på konvolutet som är en välanpassad pendang till skivans innehåll. Man har en viss förkärlek för Peggy i Norge. Karin Krogh är en av dem som tillhör Peggys beundrarskara.

 
 Kausland har svarat för de luftiga arrangemangen där hans gitarr tilltalar i högsta grad. Såväl solistiskt som finsnickrande ackordläggare. Wes Montgomery och Barney Kessell har säkert influerat. Hans Backenroth är en gudabenådad basist som imponerar mer och mer. Det gäller både i walkingspel och solistiskt. I Roger Johansen har han en frände som bidrar till musikens substans och smakfulla helhetsbild.

Skivan är mycket inbjudande med sin soft tillbakalutande stil. Helles grupp har mycket som lockar.

Göran Olson 

Svensk och

internationell

jazzsång på skiva

Startsidan med
jazznyheter

Sarah Riedel vågar ta ut svängarna

Daydreamers
(Elipse Music/Plugged)
 
 Måhända skulle musiken på skivan med sångerskan Sarah Riedel och basisten Joonas Kuusisto kunna beskrivas som minimalistisk pop snarare än något annat.
 
De elva sångerna på albumet Daydreamers, samtliga skrivna och arrangerade av Riedel och Kuusisto, genomsyras nämligen av en småskalighet som såväl genre- som formmässigt påminner om det man finner inom ramen för konstmusik med kammarmusikaliska förtecken.
 
Sarah Riedel spelar också cittra och wurlitzer, men det är framför allt hennes ljusa och något bräckliga röst som återspeglas i musiken - och är det instrument som gör starkast intryck på ett album som inte med säkerhet hade gynnats av ett lite bredare upplägg.
 
För i jämförelse med Riedels debutalbum Memories of a Lost Lane (Parallell) från 2010, vågar hon på Daydreamers ta ut svängarna mer. Låt vara mot ett område där hon ännu inte utforskat alla möjligheter.
Peter Bornemar 

Skandinaviska jazzgiganter

–och en helt perfekt kombination!

Karin Krog & Bengt Hallberg

Cabin in the Sky

(Gazell/Plugged)

Karin är ända sedan första halvan av 60-talet en av Europas mest respekterade och omtyckta jazzsångerskor. Hon har genom åren framträtt på skiva och på diverse festivaler med en rad av de allra största i branschen, till exempel Dexter Gordon, Archie Shepp, Don Ellis, John Surman, Steve Kuhn, Roger Kellaway och Warne Marsh. Och hon har naturligtvis även med ojämna mellanrum omgivit sig med såväl den norska som danska och svenska eliten. Bland dem hon arbetat med på vår sida ”kölen” kan, förutom Hallberg, nämnas Eje Thelin, Nils Lindberg och Bernt Rosengren. 

Kombinationen Krog-Hallberg är helt perfekt. De båda inspirerar varandra, har samma sorts lite underfundiga humor och – givetvis – en rutin som tillåter dem att verkligen ta ut svängarna utan att för ett ögonblick tappa fotfästet. Bägge har också en osviklig smak och ett, minst sagt, väl utvecklat sinne för nyanser och detaljer. De bägge kompletterar varandra, kort sagt, på ett sätt som gör att man ibland tror att de är enäggstvillingar. 

Av de tolv nummer som Karin och Bengt valt att framföra på ”Cabin in the Sky” kan tio med lite god vilja kallas standards, även om vi kanske inte hör en del av dem varje dag – eller år. Ett av dem, ”I Ain´t Here”, har de faktiskt spelat in tillsammans tidigare, på ”Two of a Kind”. Den som har den plattan i hyllan kan göra en intressant jämförelse och finner förmodligen att den nya versionen är ännu bättre än den gamla. Två sånger, balladen ”Who Knows”, som en del måhända känner igen från det fina albumet ”Oslo Calling”, och ”Stay Away”, har Karin som upphovskvinna. Båda är av mycket hög kvalitet 

”Cabin in the Sky” är en platta som bör finnas i varje något så när representativ skivsamling!

Jan Olsson 

Snygg och prydlig kärleksförklaring till Herbie

Viktoria Tolstoy

Letters to Herbie

(ACT/Naxos)

Herbie Hancock har, sedan debuten 1962 med Blue Note-plattan ”Takin´ Off”, gjort ytterligare ett femtital album i eget namn, många av dem storsäljare. Han har en nära nog oslagbar meritlista och har glatt kastat sig mellan bebop, pop och funk, akustiskt och elektriskt. Så Viktoria Tolstoy måste ha haft ett omfattande jobb att välja material för sin hyllning till idag 71-årige ikonen. Försiktigtvis har hon undvikit Herbies mest slitna slagdängor, som ”Watermelon Man”, ”Maiden Voyage”, ”Cantaloupe Island” och ”Chameleon”. Det enda ”flaggskeppet” hon har givit sig på är ”Butterfly” från 1974-albumet ”Thrust”.

Det är alltså förhållandevis okända kompositioner av Hancock, som Tolstoy, har valt. De flesta hämtade från det funkiga 70- och 80-talet. Där det inte tidigare fanns texter har uppdraget gått till Anna Alerstedt, som har gjort ett mycket gott jobb och har undvikit de mest triviala rimmen. Fast tre nummer, av plattans totalt tretton, har andra upphovsmän än Hancock: John Coltranes och Jon Hendricks ”Naima”, Jaco Pastorius och Bob Herzogs ”Come On, Come Over” och ”Letter to Herbie”, som Viktoria själv har totat ihop tillsammans med Magnus Lindgren och skivans producent Nils Landgren.

Sin vana trogen sjunger Viktoria såväl säkert som elegant och klockrent. Helt oantastligt alltså. Men det verkar inte riktigt som hon har hjärtat med. Det är faktiskt betydligt roligare att ta del av hennes uppbackning, Jacob Karlzon, Krister Jonsson, Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg, alla numera med Malmö som huvudsaklig hemmaplan. Karlzon strör sin vana trogen pärlor omkring sig och Jonsson, denne alldeles för sällan omtalade mästargitarrist, är magnifik i ”Textures” och ”Come On, Come Over”. Producent Landgren gör ett välkommet inhopp i ”Give It All Your Heart” med trombonen i högsta hugg. Men han kunde gärna ha struntat i att också kliva fram till sångmikrofonen i samma nummer. Lite omväxling i konfekten åstadkommer då och då en stråksektion under Filip Runessons ledning och ett par blåsarrangemang signerade Magnus Lindgren, som också är solist i ”Naima”.

”Letter to Herbie” är ett snyggt och prydligt album. Men det känns dessvärre också något slätstruket. Kanske var det rent av ingen vidare idé att ge sig på Herbie Hancocks låtar utan upphovsmannen själv vid rodret? Det skulle förvåna om Herbie faller pladask för Viktorias kärleksförklaring, hur ärligt menad den än är… 

Jan Olsson 

Tony Bennett, 85:

Utstrålning, sångglädje och osviklig jazzkänsla

Tony Bennett

Duets II

(Columbia/Sony. Finns även på dubbel-LP)

Tony Bennett, ”den siste croonern”, håller stilen. Även om rösten är lite skrovligare idag än den var för snart 50 år sen, när han sjöng in ”I Left My Heart in San Francisco”, vet han fortfarande, bättre än de flesta, hur en slipsten ska dras. Absolut ingen serverar en evergreen med större finess sedan Sinatra kastade in handduken. Och trots att han nyligen har fyllt 85, har Tony kvar all sin utstrålning, sångglädje och osvikliga jazzkänsla.

För fem år sedan gjorde Bennett sitt första ”Duets”-album. Den gången gästades han av bland andra Diana Krall, Sting, Barbra Streisand, k.d. lang (jodå, hon stavar med litet ”l”) och Stevie Wonder. Ett så starkt startfält har han inte tillnärmelsevis lyckats ragga upp till ”Duets II”. Kvar sedan senast är dock lang och Michael Bublé. Annars är det tämligen illa ställt på gästlistan. En del verkar faktiskt ha kommit med av misstag. Till exempel Andrea Bocelli och Mariah Carey, som inte ens når Bennett till knävecken. Av de nya ”gästerna” tycker jag bara att det är Norah Jones, Natalie Cole, Willie Nelson och – hör och häpna! – Lady Gaga, som lyckas ge Tony en rejäl match.

Det som gör att man, trots en del minst sagt tvivelaktiga insatser av ”gästerna”, kanske ändå bör reflektera över att införskaffa ”Duets II” är naturligtvis Tony själv, en massa sköna pärlor ur den amerikanska sångskatten plus en riktigt fint storband. Det anförs av Marion Evans som också har skrivit de effektiva arrangemangen. Och längst bak sitter Bennetts ordinarie farthållare med den fine gitarristen Gary Sargent och gamle Basie-trummisen Harold Jones.

Jan Olsson  

Ett musikaliskt kalejdoskop

–och allt faller på plats!

Lina Nyberg

Palaver
(Moserobie/Plugged)
 
Om nu någon skulle bry sig så har jag ärligt talat inte blivit så uppfylld av sångerskan Lina Nybergs tidigare skivor. Förvisso har de varit helt okej, men ingen av dem har till fullo visat på hennes egenart som sångerska och textförfattare.
 
Men hennes 14:e album Palaver är en helt annan historia. En samling sånger med koppling till personligheter Lina Nyberg mer eller mindre känner som formligen skummar av förlösande kreativitet. Musiken är ett kalejdoskop fyllt av sofistikerad jazzschlager, frijazz, brasiliansk tropicalia, swing och referenser till såväl Billie Holiday som Pharoah Sanders i en suverän blandning med synnerligen varierade arrangemang.
 
Lina Nybergs röst är lika unik som hennes förmåga att skriva underfundiga texter, och här faller allt på rätt plats i en musikalisk omgivning som inbegriper Cecilia Persson på piano, David Stackenäs på gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo på trummor.
 
Två personliga favoriter på albumet är dels det luftigt framtuffande stycket Adrenalina med fantastisk growl-trumpet från gästspelande Emil Strandberg; dels den försiktigt smygande Federico Garcia, som tar vägen över en vådlig spräckfest där den likaledes gästspelande Fredrik Ljungkvist gör ett mäktigt inpass på barytonsax.
Peter Bornemar

Vårfräsch Svante i inspirerad omgivning

Svante Thuresson                             

Regionala Nyheter: Stockholmsdelen

(Metronome Records/Warner)

Att Svante Thuresson är en sångare där berättarkonsten och fraseringen är på topp har varit känt i decennier. Oavsett materialval frapperas man av feelingen för text och melodi. Så är fallet även här när han gör beskrivningar av hemstaden med hjälp av flera av landets främsta textförfattare. Med en inspirerande omgivning av lyhörda musiker med bland annat gitarristen och producenten Johan Norberg, trumpetaren Goran Kajfes, rörblåsarna Jonas Knutsson och Magnus Lindgren och enorme basisten Dan Berglund visar Svante att han är på sin mammas gata.

Skivan andas vårlik fräschhet. Melodierna kommer inte alltid från jazzens nejder men so what! Här handlar det om bra sång och vardagsnära vettiga texter som berör. Jag hade inte heller väntat mig något annat från Svantes sida. Svante har stil!

Bland de kompositörer och textskrivare på högsta nivå som försett Svante med material finns Mauro Scoccos Sommar I Stockholm och Hem Till Stockholm, Eric Gadds Stockholm Står Kvar, Ulf Lundells Rom I Regnet och En Stockholmstjej Igen. Hej Då kommer från Tomas Andersson Wijs penna. Att Olle Adolphsson har en melodi med, Det Stora Slagsmålet På Tegelbacken, var givet på förhand fast nu i en annan rytmisk tappning. Måns Zelmerlöws småsvängiga Mina Drömmars Stad måste bara nämnas. Favoriterna är flera men Mauro Scoccos sånger sitter fint.

Göran Olson

Sofia skapar musik som går rakt till hjärtat

Sofia Pettersson

Det liknar ingenting

(Prophone/Naxos)

Nej, det liknar ingenting. I alla fall ingenting som Sofia Pettersson har gjort förut. Detta är hennes sjätte album. Och det klart bästa! Nu känns det som om hon har landat, hittat sig själv. Tillsammans med pianisten Petter Bergander, som har hjälpt henne med melodierna, och här och var en slagverkare och en violinist, har Sofia skapat en platta som går rakt till hjärtat. Varje låt, eller är det kanske visor, är en liten berättelse, full av klokskap, eftertanke och då och då en nypa humor. Här finns lite av Olle Adolphsons varma vemod och här finns även en tydlig smak av Barbro Hörberg.

Många av oss som hörde värmlandsjäntan Sofia, när hon studerade i Skurup och när hon lite senare tragglade på jazzlinjen vid Musikhögskolan i Malmö, anade att hennes begåvning en vacker dag skulle slå ut i full blom. Nu har den gjort det!

Jan Olsson

OK, men framför allt trion svarar för lyssnarfröjden  

Hanne Boel

The Shining of Things

(Stunt/Naxos)

Professor Boel har säkert valt och vrakat både länge och ambitiöst för att leta sig fram till de elva sånger hon valt att tolka. Spännvidden är rejäl, från Leonard Cohen, Jobim och Randy Newman till Willie Nelson, Ornette Coleman och Chip Taylor. Och däremellan bland annat ett opus signerat Jacob Karlzon. Dessutom Joni Mitchells vid det här laget smått slitna ”River”, som hon gott hade kunnat hoppa över eftersom hon inte tillför något alls. Titelnumret, ”The Shining of Things”, är skrivet av den engelske electropopparen och poeten David Sylvian. 

Bäst på plattan tycker jag Willie Nelsons vackra ”Funny How Time Slips Away”, Karlzons Yesterday´s Rain” och Sylvians bidrag är. Resten är i och för sig okay men dessvärre lite slätstruket. Som om Hanne inte riktigt vågade lita på sig själv. 

I sommar kommer Hanne Boel och Jacob Karlzon 3 att visa upp sig ett par gånger på Copenhagen Jazz Festival. Det ska bli intressant att höra kombinationen livs levande. Kanske fungerar den bättre då.

Jan Olsson

Ingen blir besviken på

Charlie Haden och hans sex sjungande "ladies"

Charlie Haden Quartet West

Sophisticated Ladies

(EmArcy/Universal)

Det har gått ungefär ett kvarts sekel sedan Charlie Haden gjorde sitt första Quartet West-album. Att steget var långt från Ornette Colemans kvartett och Liberation Music Orchestra är knappast någon överdrift. Inga banbrytande, uppkäftiga innovationer längre och inga hetlevrade ideologiska manifestationer. Åtminstone inte i Quartet West.

Haden har vid åtskilliga tillfällen berättat om sin fascination för gamla ”hederliga”, svartvita Hollywood-filmer. Gärna sådana med hårdkokta banditer och bildsköna damer i. Följaktligen har han införlivat en mängd melodier från dessa rullar i sin repertoar och behandlat dem med all tänkbar respekt. På ”The Art of The Song”, som av många anses vara kvartettens allra bästa platta och som nådde oss 1999, hade Charlie förutom sitt ordinarie manskap också specialinkallat en kammarensemble och ett par sjungande kolleger till studion, Shirley Horn och Bill Henderson. På ”Sophisticated Ladies” har han tagit steget fullt ut och bjudit in hela sex sångerskor, som fått var sin sång på sin lott. De sex lystrar till namnen Cassandra Wilson, Diana Krall, Melody Gardot, Norah Jones, Renée Fleming och Ruth Cameron. Den sistnämnda damen är även känd som Mrs Haden.

Tre fjärdedelar av laguppställningen i Quartet West är densamma som tidigare: tenorsaxofonisten Ernie Watts, pianisten Alan Broadbent och Haden själv vid basen. Ny, sedan ett par år är trumslagaren Rodney Green som efterträtt Larence Marable, som har fått lov att dra sig tillbaka på grund av sjukdom. I cirka hälften av albumets tolv nummer medverkar en stråkorkester dirigerad av Broadbent, som också har arrangerat.

Ingen som tidigare har gillat Haden och hans Quartet West blir naturligtvis inte besviken på ”Sophisticated Ladies”. Kvartetten fungerar perfekt, samspelet är sublimt och Watts påminner för femtielfte gången om vilken utmärkt solist han är. Hans teknik och ton borde vara en dröm för alla saxofonfreaks och hans melodiska fantasi är en fröjd för bägge öronen. Även mångkunnige Broadbent är, med sitt stora harmoniska kunnande och sitt läckra anslag, en tillgång här som i de flesta andra sammanhang. Och Haden, slutligen, är perfektionisten i sammanhanget. Aldrig en felaktig eller tveksam ton!

Av de sex sångerskorna är jag mest förtjust i Cassandra Wilson, som ger sig på David Raksins och Johnny Mercers ”My Love and I”, hämtad ur en indianfilm från mitten av 50-talet med Burt Lancaster, ”Apache”. Det något märkliga är att vi nu, för första gången någonsin, får höra den sjungas. Åtminstone på skiva. Utmärkt är också Diana Krall i Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman alltid brukade avsluta sina live-framträdanden med. Märkligast är kanske operastjärnan Renée Flemings medverkan. Hon är inte oäven solist i Ned Washingtons och Ray Hendersons ”Let´s Call It A Day”, som de som var med i början av 40-talet kunde höra för första gången på bio i ”Klockan klämtar för dig” med Ingrid Bergman och Gary Cooper.

Kvartettnumren är genomgående mycket bra. Ett extra plus sätter jag gärna för den vackra ”Angel Face”, skriven av och tillägnad minnet av Hadens gamle vapendragare Hank Jones, som avled samtidigt som materialet för ”Sophisticated Ladies” spelades in. Just i det numret visar också Charlie själv upp sig i helfigur som solist. Mäktigt!

Jan Olsson  

Masthuggets Ella i högklassig omgivning

Sonya Hedenbratt

1951-1956

(Vax Records/Naxos)

När Sonya Hedenbratt, Masthuggets Ella Fitzgerald, lämnade den här världen för tio år sedan förlorade jazz-Sverige en av sina största och mest personliga artister någonsin. Märkligt nog var det länge sedan man kunde hitta någon av hennes skivor. Därför är detta album dubbelt välkommet. Det består av en timslång cd med 20 av Sonyas mest hörvärda och intressanta inspelningar under början och mitten av 50-talet och en ”bonus-cd” med tio låtar från samma period i vilka hon sjunger enbart på svenska.

”Låt hjärtat va´ me´” var något av en signatur för Sonya. Den är inte med här, men hjärtat är ändå i allra högsta grad me´. Som alltid. Kanske var just det hennes mest markanta kännemärke. Hennes lätt rökiga röst, utsökta fraseringsförmåga och en enorm utstrålning var andra attribut som gjorde henne lika älskad som unik.

Vi får höra Sonya Hedenbratt i en rad högklassiga omgivningar: Gunnar Johnsons kvintett förstås, Malte Jonssons orkester, Simon Brehms kvintett, Nils-Bertil Dahlanders kvartett, Gunnar Svenssons septett, Kenneth Fagerlunds kvintett och Putte Wickmans sextett.  Det innebär att vi inte bara får rika tillfällen att lyssna till härliga Sonya utan dessutom till en rad av vårt lands mest uppmärksammade och begåvade unga jazzmusikanter för ett drygt halvsekel sedan. Förutom redan nämnda herrar Svensson och Wickman visar bland andra Erik Norström, Arne Domnérus, Rolf Ericson, Lars Gullin, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Åke Persson och Hacke Björksten upp sig i helfigur. Dessutom en rad förnämliga pianister med Jan Johansson, Bengt Hallberg, Reinhold Svensson och alltför sällan omtalade Ingemar Westberg i spetsen.

På den knappt halvtimmeslånga ”bonus-cd:n återfinns bland annat den utsökta musik som Gunnar Lundén-Welden skrev för Börje Larssons kultfilm ”Danssalongen” (Nalen) från 1955, i vilken Sonya Hedenbratt lånade ut sin röst åt den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan.

Sällan har jag blivit så glad för en blågul återutgivning som denna!

Jan Olsson

Perfekt för jazznördar när mörkret sänkt sig

Karrin Allyson

Round Midnight

(Concord/Naxos)

”`Round Midnight” är Karrin Allysons trettonde album på Concord-etiketten. Det kanske inte är det allra bästa, men det är väl värt att införliva i skivsamlingen. Elva ballader i följd kan tyckas vara i mastigaste laget, men när timmen är sen och mörkret har sänkt sig känns de alldeles perfekta. Stillsam musik för jazznördar alltså. Det börjar med Bill Evans underbara ”Turn Out the Stars” – som avverkas i ett något långsammare tempo än det som Bill själv brukade föredra - med Gene Lees fina text och kalaset slutar femtio minuter senare med Thelonious Monks ”`Round Midnight”. Snacka om jazzklassiker! Däremellan får vi oss till livs nio inte alltför slitna pärlor signerade Ellington, Paul Simon, Gordon Jenkins, Johnny Mandel, Steven Sondheim etc. Idel, ädel låtskrivaradel alltså, och  allt valt med finess och osviklig smak.

Få har tagit vara på arvet efter Carmen McRae bättre än Karrin (som förresten uttalar sitt förnamn på samma sätt som t.ex. Karin Boye). Varje text tycks alltså vara skriven just för henne. För god uppbackning svarar bland andra rörblåsaren Bob Sheppard, gitarristen Rod Fleeman, basisten Ed Howard och trumslagaren Matt Wilson. Och som vanligt sitter Karrin själv för det mesta vid pianot.

Jan Olsson

Jazzkänsla och med stämma som griper tag

Minou Martini               

Witches Brew

(YIW)

Minou Martini är bosatt i Falkenberg. För mig är hon en överraskning med en jazzkänsla som verkligen når ut. Sångerna består till stor del av egna kompositioner och texter men även Leonard Bernsteins Lucky To Be Me får plats. Arrrangemangen har trumpetaren Ulf Adåker och pianisten Tommy Kotter skrivit. Övriga musiker är tenorsaxofonisten Krister Andersson trumslagaren Henrik Wartel och de alternerande basisterna Yasuhito Mori och Filip Augustsson.

  
Tillsammans kallas de The Jazz Dream Team - det finns fog för namnet. De har verkligen satt jazztänkandet i fokus med ypperligt spel från allas sida. Det låter homogent med en fin gruppkänsla som är värd att uppmärksammas. Adåkers spel är av högsta klass vilket också gäller Kristers läckra tenorspel. Han är en av landets riktigt stora tenorister som borde få större uppmärksamhet. Det stänker av äkta jazz i de båda blåsarnas agerande

Att det kommer in reminiscenser från hardboperan är inget minus. Tvärtom ger det skivan en frisk jazzsälta som berör. Gruppen gör ett jättebra jobb i alla avseenden. Arrangemangen är enkla och mycket effektfulla och solistiskt finns det mycket att lovorda.

Tillbaka till Minou vars beslöjade stämma griper tag med en sofistikerad värme. Hon varierar sig med jazzgroove, balladtempon, valstakt och bossa som i den egna En Gång. Bluesig är hon i I Don´t Know. Adåkers spel med harmonsordin är här på topp. Det fortsätter även i den snabba Akta Dej Gosse.

Göran Olson

Blossom Dearie hyllas personligt och okanstlat  

Tone Franck

The Good Life

(Do It Again Records)

Norge har – och har länge haft - en fantastisk jazzsångtradition. Karin Krog, Radka Toneff, Magni Wentzel, Laila Dahlseth, Silje Nergaard, Solveig Slettahjell och Sidsel Endresen är, utan inbördes ordning, några av de största namnen. Nu har det dykt upp en ny tjej från torskfiskets och flatbrödets förlovade rike: Tone Franck. Hon har dock övergivit sitt fädernesland och bosatt sig i Köpenhamn. För att bättra på skandinavismen ytterligare har hon gift sig med en svensk basist, verksam på andra sidan Sundet, Daniel Franck, bror till den inte helt obekante tenorsaxofonisten Tomas. 

På sin debut-cd har Tone, som är ett rejält framtidslöfte, valt att hylla en av sina stora, personliga favoriter, Blossom Dearie (1924-2009), vars mor faktiskt var norska och hette Margareta. Samtliga tio nummer på ”The Good Life” är följaktligen hämtade ur Dearies repertoar. Kavalkaden inleds med Bob Haymes utsökta ”Now At Last”, en sång som Blossom gjorde en odödlig inspelning av 1956 tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Jo Jones – själv spelade hon piano och sjöng.

Tone gör Blossom Dearie all tänkbar rättvisa. Inte genom att försöka efterlikna Blossoms sofistikerade, lite rökiga och sensuella sätt att uttrycka sig på utan genom att tolka sångerna på sitt eget sätt. Men hon har samma rytmiska spänst och samma okonstlade attityd som Dearie. Dessutom sjunger hon väl, har en befriande naturlighet och intonerar oklanderligt. Hade jag fått välja låtar ur The Blossom Dearie Songbook hade jag kanske bytt ut ett och annat nummer. ”The Good Life”, titlelåten, hade jag lätt klarat mig utan. Och varför inte plocka med något av Blossoms egna alster, när man ändå ska göra en hyllningsplatta? Till exempel ”Sweet Georgie Fame”, ”Hey John” eller rent av ”Blossom´s Blues”.

För uppbackningen på ”The Good Life” svarar pianisten Nikolaj Bentzon, Daniel Franck och trumslagaren Daniel Fredriksson. De gör ett utmärkt jobb och Bentzon visar, som vanligt, att han är både en ackompanjatör och solist av yppersta klass. Hans anslag är läckert som smultron och mjölk och hans sparsamma sätt att uttrycka sig på påminner ibland om John Lewis.

Jan Olsson

Sällan man hör så välutvecklad jazzsång

Sara Paues

Just A Dance

(Voice Art)

Detta är mitt första möte med sångerskan Sara Paues. Hennes namn kan verka förbryllande – det kommer från Norge. Men hon kommer från Stockholm. Där har hon gått Ackis och arbetat tillsammans med pianisten Adam Forkelid under flera år. Skivan ger hon ut på eget bolag.

Lindrigt sagt blev jag milt överraskad av den sång som nådde mig. Om det är hennes skivdebut eller ej spelar ingen roll för det var länge sedan jag hörde en så välutvecklad jazzsång. Sara berättar en historia i egna välskrivna melodier och sånger från den amerikanska sångboken utan övertoner och trendiga uttryck. Det låter äkta med en intim lyrisk känsla som kännetecken. De sublima melodierna hanteras varsamt med en härlig närhet. I de kontrasterande melodierna som Just A Dance, Detour Ahead, My Friend och All Or Nothing At All finns mycket av den varan.

Saras spelkompisar gör också ett lysande jobb. Altsaxofonisten Klas Lindquist dubblerar även mycket övertygande med klarinett. imponerande saxspel visas i den luftigt medryckande You Sealed Our Fate och All Or Nothing At All. Helt enkelt kanonbra! Här är trumslagaren Gustav Nahlin en effektiv dynamo. Klas obligater till Sarahs sång i Billie Holidays paradnummer You´ve Changed är bländande. Det efterföljande solot är rent utav magistralt. Adam Forkelids pianospel är en annan av skivans mycket hörvärda aktörer. Han är en idealisk följeslagare till Sara. Solistiskt håller han verkligen hög nivå. Hur många fina pianister har vi här i landet?

Basisten Svante Söderqvist är värd att noteras för sitt spel bakom Sara och under soloinsatser. I den annorlunda tappningen av Chaplins Smile är han en centralfigur tillsammans med trumslagaren Gustav Nahlin. Svante och Gustav bildar ett lätt svängande komp, bland annat i Alone Together.

Den här gruppen vill jag höra mer av - gärna live.

Göran Olson

Smakfulla arrangemang med rejäl dynamik

West Side Story
(HOOB Jazz/Border)

Det krävs en hel del mod att ge sig på att tolka Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims klassiska sånger i den berömda musikalen från 1957.

För att inte tala om en röst som bär genom nummer som Tonight, Somewhere, America, Jet Song, Something’s Coming, Cool och Maria.

Lina Nyberg har helt visst en röst som fixar dessa, och gör det mot en stilren bakgrund åstadkommen av trion bakom MusicMusicMusic, det vill säga pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund.

Småskaligheten till trots öppnar de smakfulla arrangemangen för rejäl dynamik i musiken, som glider fram i spåren utan att vare sig kantstötas eller vådaskjutas.

Det finns säkert en och annan som med detta drar slutsatsen att MMM och Lina Nyberg inte tar några risker och fegar ur, men att ställa allt på ända är inte huvudsyftet för jämnan.
Peter Bornemar

En salig blandning -men lite slätstruket

Steve Dobrogosz- Anna Christoffersson

Covers

(Amigo)

Pianisten Steve Dobrogosz gjorde en duoplatta för snart 30 år sedan tillsammans med den norska sångerskan Radka Toneff. Den var fullständigt makalös! Sedan dess har han prövat på olika sångpartners. Mest, längst och bäst Berit Andersson. Numera samarbetar han med göteborgskan Anna Christoffersson och i dagarna har deras tredje gemensamma album släppts.

Repertoaren på plattan är en salig blandning med allt från Schubert till Whitney Houston via Neil Young, Marvin Gaye och Leon Russell. Det hela är ojämnt och lite slätstruket, för att inte säga trist, även om Steves pianospel, som alltid, är både läckert och vackert. Christofferssons sång, däremot, känns stundom manierad, även om hon sjunger både rent och väl. Och det hela känns onekligen lite spekulativt.

En garanterad storsäljare!

Jan Olsson

Magnus Carlson

& The Moon Ray Quintet
Echoes
(Tri-Sound/Cosmos)

Omväxlande, övertygande i välvald omgivning

Anna Lundqvist Quartet

featuring Björn  Almgren

City

(db Productions/Naxos)

Sångerskan och kompositören Anna Lundqvist skapar direkt en positiv känsla med inledande och händelserika titelmelodin ”The City”, där man även får en nära kontakt med hennes fyra välvalda medmusiker.

Anna Lundqvist Quartet featuring Björn Almgren står som avsändare på skivomslaget och Björns välformulerade saxofonspel är en stor tillgång. Men minst lika stark prägel på musiken sätter Fabian Kallerdahl med sitt hela tiden fantasifulla, distinkta pianospel. Och basisten Mattias Grönroos och trumslagaren Jon-Erik Björänge fungerar också alldeles utmärkt i sammanhanget.

Men det är förstås Anna Lundqvists skiva. Hon har en tilltalande röst, textar väl och tycks känna sig lika hemma i känsliga ballader som i mera fartfyllda låtar. Hon står själv för sju av de tio kompositionerna och alla texter, som förresten finns exemplariskt redovisade i cd-häftet.

Anna Lundqvist bär uppenbart på mycket kreativitet och energi. Det är bara drygt ett år sedan hon kom med sin debut-cd ”Borderline Fiesta”, som också den spelades in med kvartett och med egna kompositioner och texter.

Uppföljaren är omväxlande med många kvaliteter, även om det hade varit trevligt att också höra några tolkningar ur den mera klassiska jazzrepertoaren. Bland alla unga sångerskor/kompositörer som stigit fram senaste åren är Anna Lundqvist en av de mest övertygande och det blir intressant att följa fortsättningen. 

Gunnar Holmberg

Vackert, Varmt, Varsamt och Vemodigt. 

Norma Winstone

Stories Yet To Tell

(ECM/Naxos)

Man ska inte tala om en dams ålder sägs det. Men när Norma Winstone vann engelska Melody Makers favoritomröstning 1971 hade hon just fyllt 30. Numera är hon alltså något äldre. Men hon är lika bra nu som då. Minst. Det är ”Stories Yet To Tell” ett utomordentligt bevis på. Hon har dessutom ständigt utvecklats. Hennes samarbeten med Azimuth, Kenny Wheeler, Mike Westbrook och – inte minst – maken, pianisten John Taylor, har satt tydliga spår och vidgat hennes vyer mot både friare former och europeisk konst- och folkmusik. Dessutom är hennes röst idag mer uttrycksfull än någonsin tidigare, såväl när hon skall tolka en text som då hon använder den instrumentalt. 

”Stories Yet To Tell” är ett balladalbum med generös spännvidd. Med utsökt fingertorpskänsla har Winstone, tillsammans med tyske basklarinettisten/sopransaxofonisten  Klaus Gesing och italienske pianisten Glauco Venier, valt och vrakat bland allt från armeniska vaggsånger från 1200-talet till verk av 1500-talskompositören Giorgio Mainerio, och modernare alster av bland andra Wayne Shorter, den mexikanske tonsättaren Armando Manzanero och storbandsledaren Maria Schneider. Dessutom har Venier och, framför allt, Gesing bidragit med egna alster. Begåvad och känslig textförfattare är oftast Norma Winstone själv.

Trion Winstone-Gesing-Venier fungerar som just en trio, där alla tre arbetar tillsammans på samma villkor. Det är den ytterst homogena helheten som är det viktiga. Det hindrar förstås varken Gesing eller Venier att, vid sidan av Winstone, sticka ut och ta egna initiativ. Särskilt roligt är det att ta del av Klaus Gesings sporadiska utflykter på basklarinett, ett instrument som med sin klangfärg passar utomordentligt in i den kontemplativa och ibland smått hypnotiska stämningen.

Med en lätt allitteration kan man säga att ”Stories Yet To Tell” kännetecknas av adverben Vackert, Varmt, Varsamt och Vemodigt. Albumet passar alltså alldeles utmärkt att plocka fram och spela under dystra och kulna höst- och vinter kvällar.

Jan Olsson

Rätt och vackert men utan utstrålning 

Kellylee Evans

Nina

(Plus Loin Music)

Kanadensiska Kellylee Evans väckte ett visst uppseende härom året, när hon kom tvåa i The Thelonious Monk Jazz Vocalist Competition. Med ”Nina” begår hon sitt tredje album, som helt och hållet är tillägnat minnet av Nina Simone (1933-2003). Repertoaren är följaktligen till hundra procent hämtad ur den kontroversiella souldrottningens songbok.

Miss Evans sjunger väl, ”rätt” och vackert och uppenbarligen har hon stor respekt för sin förebild. Dessvärre saknar hon nästan helt Ninas utstrålning, vilket gör att man inte blir särskilt berörd. Istället känns det mesta skäligen tråkigt. Det blir inte roligare av att bakgrunden är i torftigaste laget. Varken välrenommerade gitarristen Marvin Sewell, basisten Francois Moutin eller trumslagaren André Ceccarelli gör att man hoppar högt av fröjd.

Jan Olsson

Övertygande sång i inspirerad omgivning

Ewan Svensson Trio                         

with Linda Pettersson Bratt

and Antoine Hervé

Sunrise On The Moon

(Dragon Records/Border)

Gitarristen Ewan Svensson är en melodiskrivare av klass vilket framgår i det här lyckade samarbetet med sångerskan Linda Pettersson Bratt. Hans melodier har här fått text av Dave Castle, som ofta fått vara räddningsplanka när svenska sångerskor skall konvertera till engelska.

Tillsammans med en inspirerande grupp musiker från Göteborg gör Linda strålande från sig i Ewans melodier. Sunrice On The Moon blir till en svalkande bris i sommarvärmen där hennes väna stämma ger melodierna all den omsorg de förtjänar. Yasuhito Mori och Mattias Grönros delar på basistjobbet och Magnus Gran är trumslagare. Till detta skall läggas franske pianisten och Fender Rhodes-spelaren Antoine Hervé.

Det här torde vara den väsentligaste skiva som Linda gjort. Inte undra på det med en sådan inramning. Hon låter innerligt övertygande utan att bli introvert. Skivan har en subtilitet som inger respekt och beundran där inte enbart Ewans solida gitarrspel får mig att höja ögonbrynen. Alla musikerna drar sitt strå till stacken, som medspelare och lyckade solister. Hervé bidrar också till den läckra helhetsbild som tonar fram. Magnus Grans flexibla spel måste också hyllas.

Det är inte bara i den vackra Sunrise On The Moon som skivan når zenit. Något favoritspår har jag inte, det är helhetsbilden som ger mig tillfredsställelse. Slutnumret I Am Touched gör Linda och Ewan på duo vilket förlänger skivans intagande stämning.

Göran Olson

Ren klang i strupen och väloljad frasering

Bobo Moreno        

Bo Stief, Ole Koch Hansen

50 Ways To Leave Your Lover

(Stunt)

Bobo Moreno från Köpenhamn, hörde jag första gången på skiva med Ernie Wilkins Almost Big Band. Då var repertoarvalet starkt jazzbaserat.

På den här skivan är den mer crossover med melodier från John Lennon & Paul McCartney, Curtis Mayfield, Paul Simon, Joni Mitchell, Jimi Hendrix, Cole Porter, Jorge Ben, Cornelis Vreeswijk samt ett eget bidrag. Brett val och ett melodiöst sådant. Den smakfulla intima miljön som han arbetar i är i ett litet intimt format med styvpappan Bo Stief som basist och pianisten Ole Koch Hansen. En välklingande stråkkvartett arrangerad av Ole flätas också in.

Jag är lika begeistrad nu som med Wilkinsbandet. Bobo är en mycket begåvad sångare med ren klang i strupen och en väloljad frasering oavsett stilart. Att variera sig tycks inte vara något hinder för honom. Bobo tolkar jazzmelodier med en fullfjädrad feeling. Steget över till kompositörerna i jazzens utkanter är lika elegant och personligt. Den fina rytmiken bygger på statusen. Han borde visa sitt varumärke oftare på den östra sidan av Öresund. Lazy och rytmiskt lätt tolkar han A Hard Day´s Night med en fantastisk assistans från musikerna. I sitt eget bidrag Together Forever, Cole Porters Every Time We Say Goodbye och i ensamtolkning av Lennon & McCartneys Yesterday visas en varm balladkänsla.

  
Den inspirerande duon ger sången en inramning som är något extra. Ole Koch Hansens spel blir en nyttig påminnelse om hans kapacitet. Oftast är det som storbandsledare och arrangör han står i fokus. Här får han verkligen chansen att spela fullt ut och det gör han i högsta grad. Bo Stiefs akustiska bas och den femsträngade elektriska basen är en viktig kugge som skapar en mycket professionell helhet. Elegant gör han vandringar över greppbrädan som vittnar om stor musikalitet. Bo är en idealbasist i det här sammanhanget. Spelet som i bland annat Mais Que Nada når verkligen höga höjder. Skivan rekommenderas på det varmaste även om materialet inte enbart består av jazzmelodier - för det är bra musik.

Göran Olson

Jazzsång på hög nivå,

med fantastisk backning

Anders Persson & Patrick Rydman        

Catwalk

(Imogena/Border)

En för mig nära nog helt okänd sångare, Patrick Rydman, och den mer välbekante pianisten Anders Persson har gjort en skiva på duo. Det är Patricks andra skiva. Den första Will Do It kom ut 2008, där han hade med sig pianisten Fabian Kallerdahl. Patrick som är hemmahörande i Göteborg har sniffat på jazzbagen bland annat med Bohuslän Big Band. Han har varit verksam inom teatergenren som musiker, kompositör och sångare. I sånggruppen Amanda ingår han också.

Det är inte ofta som det kommer fram nya jazzsångare i vårt land - speciellt inte på en hög nivå. Där är återväxten faktiskt tunn. Men förhoppningsvis är Patrik ett nytillskott som kommit för att stanna, som ett komplement till veteranerna Svante Thuresson och Claes Janson.  

Med en fantastisk backning av Anders, som även använder sig av en Wurlitzer, presenteras en omväxlande och även delvis oväntad repertoar. Av melodier som står jazzen nära hörs Angel Eyes, Old Devil Moon samt Autumn In New York. Patrick och Anders har tre bidrag med. Till detta skall läggas Stings Every Little Thing She Does Is Magic, Paul Simons So Long, Frank Lloyd Wright (lång titel) och I Do It For Your Love. Min favorit är dock Bob Telsons Calling You från filmen Bagdad Café. En fantastisk melodi och vilket bra utförande duon ger den.

Anders och Patrick hade gärna fått utöka de 39 spelminuterna med ytterligare några melodier.

Göran Olson

Klockren stämma och spel i högsta klass

Håkan Johansson Orchestra

Everything Happens To Me

(Aja Music Production)

Ett rejält inhopp in i den svenska manliga vokalhorden gör Håkan Johansson med sitt första album i eget namn. Där tolkar han evergreens av amerikanska skrivare men även skrivare av yngre dato plockas in.Dit räknas  Paul Simon, 50 Ways To Leave Your Lover, Jimi Hendrix Up From The Skies och Paul Mayfield med Rivers Invitation.

Håkan kommer från Stockholm och har tidigare hörts i många sammanhang. Med Rolf Wikström, Mickael Rickfors och Bob Manning har han spelat. Gospeln har han varit förknippad med och han är en flitigt anlitad ackompanjatör. Håkans röst i barytonläge ligger definitivt på nivå med de allra främsta i landet. Stämman är klockren och textningen är mycket bra. Att föreställningen pendlar mellan jazz och sånger från gränslandet stärker hans bredd. Mycket bra tajming visas i den snabba Cole Porters It´s Allright With Me. I den betydligt långsammare More Than You Know formas ett av skivans intressantaste spår. Håkan är också en bra pianist och organist som levererar hörvärda solistinsatser. Den här killen borde få en lansering även utanför Stockholm.

Med i studion är tenoristen och klarinettisten Krister Andersson som

svarar för spel av högsta klass på båda instrumenten. Parentes, tänk om han luftade sin svarta pipa oftare då skulle det svenska klarinettskrået få en attraktion av det extraordinära slaget. Tenoren är ypperligt bra i  Portermelodin. Gitarristen Max Schultz är en toppmusikant som alltid håller en hög nivå, det avslöjas även här. I Don Redmans Gee Baby, Ain´t I Good To You lirar han störtskön bluesbestänkt gitarr. Basspelet delas av Ove Gustafsson, Markus Wikström och Kristofer Eng. Förträffligt harmonica hörs från Christer Nilsson. Everything Happens To Me är ett utmärkt exempel. Där lockar också Kristers sköntonade tenor. Trumslagare är Micke Nilsson. I ett par melodier är Janne Pettersson pianist och organisten Leo Lindberg medverkar på Hendrixlåten.

Göran Olson

Ambitiöst och hög kompklass -men lite enahanda

Hanna Elmquist               

Spring

(Elsa Records/Plugged)

Sångerskan Hanna Elmquist kommer här på eget bolaget med sitt tredje album. Som på det föregående albumet, Ferry Yard Road har hon med sig rörblåsaren Björn Jansson, pianisten, organisten och würlitzerspelaren Daniel Tilling. Trumslagare är Daniel Fredriksson. Basist är nu Lars Ekman som ersätter Martin Sjöstedt. Den absoluta merparten av melodierna har Hanna skrivit, Björn har kompletterat med två nummer.

I likhet med den förra skivan lyfter jag fram kompet som håller en hög nivå. Det gäller även Björns spel med tenorsax och olika klarinetter. Jag är avvaktande till sången som känns introvert och inte når fullt ut. Helhetsintrycket blir tyvärr alltför enahanda även om ambitionerna finns där.

Förresten, är det inte väl mastigt att en ganska oerfaren jazzsångerska på kort tid presenterar sin tredje skiva? Men Hanna är inte den enda som försatt sig i den situationen. Idag går det lite väl fort för många unga sångerskor att sätta en jazzstämpel på produkten. Har de lyssnat på för lite äkta jazz?

Göran Olson

Snyggt arrangerat för välstämda, fräscha strupar

Vocation                

A Swinging Christmas

(Gason/Naxos)

Sångruppen Vocation har nu framme vid sin tredje cd, där temat är julmusik. Snyggt arrangerat och med välstämda fräscha strupar gör de en sedvanlig tilltalande föreställning där stämsången och solopartierna har klass. Bra intonation och bra frasering ger också valuta. Medlemmar på den kvinnliga sidan är Elenor Ågeryd, Helena Insulander och Josefin Siljeholm. Det manliga inslaget består av Rolf Pilotti, Jonas Åman och Johan Lundgren.

Så mycket ren jazz blir det inte men det har väl inte heller varit avsikten med tanke på melodivalet och årstiden. Arrangemangen är mycket bra. Det glädjer mig att förre HI-Lo´s medlemmen och arrangören Gene Puerling har kommit till heders. Han svarar för Silent Night. Andra skrivare är Örjan Fahlström, Helena Insulander, Anders Niska, Mats Hålling samt Mikael Skoglund. I gruppen som backar sångarna ingår rörblåsaren Klas Toresson, som är en talang att hålla ögonen på. Pianist är Martin Persson. Bas och trummor spelas av Marcus Linfeldt respektive Gustav Nahlin.

När julen är över ser jag fram emot en skiva där Vocation håller sig till en ren jazzrepertoar. De behärskar även den avdelningen mer än väl.

Göran Olson

Sång till eget pianokomp en gångbar kombination

Maria Kvist               

Lemon Man

(Wime Records/Border)

Sångerskan och pianisten Maria Kvist har frånsett tre melodier komponerat skivans material. På hennes föregående skiva I Read A Review hade hon ett inlån. Nu har Maria flikat in kändisarna Spring Can Almost Hang You Up The Most och Once Upon A Summertime samt Jerry Bergonzis inte fullt så välbekanta I Ching Reading. Ett udda inslag i repertoaren är den i inledningen sakralt hållna Stenhammar Syndrome som i mitten spelas i en mycket frigjord stil. I övrigt är det Maria och gruppens insatser i de nämnda kändismelodierna som fångar mitt intresse.

Linus Kåses snabba alt-sopransaxofon blixtrar till emellanåt men den kan även bli en aning för yvig. Mycket säkert spelar basisten Sven-Erik Johansson i The Bass And The Bees. Homogent och känsligt är Isak Anderssons trumspel. Pianisten Maria har sin styrka som kompspelare. Sjunger gör hon med utmärkt frasering som i kombination med pianospelet ger henne ett gångbart varumärke. Den kopplingen är hon ganska ensam om i landet.

Göran Olson

Spännande, vackert, genomarbetat

-och lite annorlunda 

Sarah Riedel

Memories of a Lost Lane

(Parallell/Plugged Music AB)

Sarah Riedels medverkan på pappa Georgs ”Hemligheter på vägen”, som nådde oss för två år sedan, gav mersmak och väckte nyfikenhet. Nu har Sarah kommit med sitt första egna alster, som både infriar alla förväntningar och visar att vi har fått en ny spännande sångerska-kompositör-textförfattare-arrangör, allt i en och samma förpackning. Att ”äpplet inte faller långt från päronträdet” har säkert Sarah fått höra många gånger, och det lär hon få stå ut med. Precis som pappa Georg tycks hon nämligen ha en total öppenhet och struntar tydligen blankt i genrer och etiketter. Så om ”Memories of a Lost Lane” är en jazzplatta får den som tycker det är viktigt avgöra på egen hand.

Under alla omständigheter är innehållet på plattan spännande, vackert, genomarbetat och lite annorlunda. Och Sarahs röst är känslig, nästan skör ibland, och mycket uttrycksfull. Melodierna hör också intimt samman med de poetiska texterna, som är så långt från ”hjärta och smärta” man kan komma, trots att de nog handlar just om det, fast i överförda bemärkelser. Det finns ett stänk av svensk folkton i en del av melodierna, något förstärks av arrangemangen och den alldeles utmärkta stråkkvartett som står för inramningen tillsammans med en tämligen konventionell jazzkvartett med klaviatur, gitarr, bas och slagverk. Dock har jag, personligen, svårt att förlika mig med Klas-Henrik Hörngrens ibland osmakliga utsvävningar på synthesizer.

Det ska bli intressant att följa Sarah Riedels fortsatta musikaliska bana. Om det blir som jazzsångerska eller något annat står skrivet i stjärnorna. Men en fortsättning, och en spännande sådan, blir det utan tvekan.

Spelltiden på ”Memories of a Lost Lane” är endast 42 minuter. Lite i snålaste laget kan man tycka.

Jan Olsson

Flera glädjekällor i lockande skivdebut

Lisa Björänge                

I´m Coming Home

(Holmen Music/Naxos)

Sångerskan Lisa Björänge gör här sin skivdebut tillsammans med  musiker som i likhet med henne fostrats på plantskolan Sandviken-Gävle. Hennes ljusa stämma lindas in i smakfulla arrangemang där även musikerna får ligga i fokus. Tenorsax spelar Klas Toresson. Gitarrist är Mattias Windemo som det mesta kretsar omkring. Basist är Per-Ola Landin och trumslagare är ingen mindre än Jon Fält.

Lisa har skrivit och textat nio melodier. Till detta skall läggas John Lennons & Paul McCartneys Blackbird, Burt Bacharchs I´ll Never Fall In Love Again och Close To You samt George Douglas & Geroge David Weiss What A Wonderful World.

Lisas höga stämma läggs omsorgsfullt in i välsnidade åtsittande arrangemang. Vem har gjort arrangemangen, frågar jag mig? Sången kan vid några tillfällen bli lite vass uppe i det högre registret men detta kompenseras av hennes intagande sång i Sov I Ro. Stämningsfullt agerar där Mattias förföriska gitarr. Mattias är en fantastisk gitarrist som verkligen förtjänar vidare uppmärksamhet. Härlig groove väller fram i Let Go med Klas saxofon som banérbärare. Per-Olas och Jons insatser är en annan glädjekälla i en lockande debutskiva.

Göran Olson

En mäktig föreställning väller fram

Elisabeth Kontomanou               

Siren Song

Live At Arsenal with

Orchestre National de Lorraine

Jacques Mercier direction

(Plus Loin Music)

Relationer till Sverige fås av sonen och Monica Zetterlund-stipendiaten, arrangören och sångaren Gustav Karlström. Han har också arrangerat fyra av melodierna varav tre är hans kompositioner. Den amerikanske trumpetaren Tom Harrell har arrangerat tre melodier och Ann-Sofi Söderqvist två. Allt skrivet för en symfonisk orkester plus pianotrio som gör de förträffliga arrangemangen full rättvisa.  

Det är en mäktig föreställning som väller fram med en skiftande repertoar som visar Elisabeths artistiska bredd med starka känslouttryck. Billy Strayhorns A Flower Is A Lovesome Thing och Ellingtons Come Sunday är med. Harry Warrens At Last, Screaming Jay Hawkins I Put A Spell On You och Johnny Mandels graciösa A Time For Love. Gustav för med sig Siren Song Samt Farewell. Allt professionellt gjort där sången omgärdas i bästa amerikanska stil. Ann-Sofi är en högintressant skrivare som klättrar allt högre på rangskalan. Den unge Gustav håller också hög klass vilket rimmar mot hans stipendium. Det är alltid roligt med unga nytillskott i det smala arrangörsledet. Att få till en subtil stråkklang är inte det lättaste men det har skivans arrangörer lyckats med. Är man intresserad av nya artister kan skivan rekommenderas även om inte allting är jazzbetonat till max.    

Göran Olson                                    

Elisabeth Kontomanou

Siren Song

Fransk-svenska Elisabeth Kontomaou, med rötter i såväl Grekland som Afrika och New York, har rönt en viss uppståndelse på sistone. Inte minst med sitt gripande, självbiografiska album ”Back to My Groove”, med nästan enbart egna kompositioner och texter. Hon har till och med, på sina håll, jämförts med Billie Holiday.

På ”Siren Song” omger sig Elisabeth med Orchestre National de Lorraine från franska Metz plus en tämligen anonym pianotrio. Upptagningarna är enligt konvolutet gjorda ”live”, men den något märkliga redigeringen tyder på att åtminstone somligt är inspelat utan publik. Två av de nio numren känner vi igen från Kontomanous förra platta, hennes egen ”Summer” och sonen Gustav Karlströms ”Dreams of Gold”. Karlström har också skrivit titelnumret på den nya skivan plus ett stycke betitlat ”Farewell”. Två låtar är hämtade ur den ”amerikanska sångboken”, Harry Warrens och Mack Gordons ”At Last” och Johnny Mandels ”A Time for Love”, två andra, ”A Flower is a Lovesome Thing” och ”Come Sunday”, har lånats av radarparet Strayhorn-Ellington, medan avslutande ”I Put a Spell on You” har ”shockrockaren” Screamin´  Jay Hawkins som upphovsman. 

Det roligaste med ”Siren Song” är tyvärr inte sången, som ofta känns både pretentiös och överdramatisk. Dessutom är Elisabeth Kontomanous intonation lite osäker emellanåt. I sina allra bästa stunder kan hon möjligen föra tankarna till salig Mahalia Jackson, men lika ofta låter det mer som Cyndee Peters. Nej, festligast är arrangemangen, i synnerhet de som är skrivna av Tom Harrell och Ann-Sofi Söderqvist. Och symfoniorkestern är sannerligen maffig!

Jan Olsson

Lättviktiga franska chansoner 

Stacey Kent

”Reconte-moi…”

(Blue Note/EMI)

Stacey Kent är en sympatisk, ambitiös, småjazzig – om än tämligen anonym - sångerska med en god portion stil och smak.

I sina tidigare album har hon visat att hon är väl förtrogen med The Great American Songbook. Men den här gången har hon kastat sig in i den franska traditionen och försökt koka ihop en soppa med ungefär lika delar Frankrike, Brasilien och USA. Det fungerar inte särskilt bra. När Stacey tar sig an, med lätt bossastuk och på franska, ”C´est le printemps”, alltså Richard Rodgers och Oscar Hammersteins ”It Might As Well Be Spring”, så blir det bara fel.

Och resten låter ungefär likadant: en rad mer eller mindre (oftast mindre) kända franska chansoner, trist arrangerade av den engelske saxofonisten Jim Tomlinson och så lättviktiga att man glömmer dem så snart Miss Kent sjungit färdigt.

Jan Olsson

Josefine Cronholm

Songs of the Failing Feather
(ACT/Bonnier Amigo)

På en skivetikett som vanligtvis inte får mig att slå volter av upphetsning och nyfikenhet kommer ett nytt, och överraskande bra album med den i Köpenhamn bosatta svenska sångerskan Josefine Cronholm.

Någon jazzskiva i egentlig mening är det kanske inte frågan om, snarare rör sig Josefine Cronholm i en slags singer/songwriter-tradition där i hennes fall Joni Mitchell är en referens som är svår att bortse från. Musiken är lågmäld, stillsam och närmast dunlätt i anslaget, och antar här och där en melankolisk, närmast sorgset viskande ton.

Josefine Cronholm har själv skrivit alla låtar och står tillsammans med den mångsidige Henrik Lindstrand, som här också spelar keyboards och gitarr, för de mycket smakfulla arrangemangen.

Snarare än Josefine Cronholms vackra, men långt ifrån särpräglade röst är det just arrangemangen i kombination med det utmärkta låtmaterialet som är den stora behållningen här.
Peter Bornemar

En hisnande och äventyrlig njutning

Rigmor Gustafsson

radio,string,quartet,vienna

Calling You

(ACT/Bonnier Amigo)

Sedan ”Close to You” för drygt fem år sedan har det varit lite ”på stället marsch” för Rigmor Gustafsson. Men nu har hon tagit ett rejält skutt framåt-uppåt igen och antagit nya utmaningar. En av dessa utmaningar, och den största, är givetvis samarbetet med radio.string.quartet.vienna (ja, det ska skrivas och stavas så), som på papperet kan se minst sagt marigt ut, men som i realiteten fungerar alldeles utomordentligt. Stilbrott? Javisst, och härliga sådana dessutom.

Samarbetet med den wienska stråkkvartetten är förmodligen en utmaning både för musikanterna och för Rigmor. Det är det som gör att det känns så spännande. Nästan lite som när Anja Pärson nyligen gav sig utför backen i OS. Kommer det att hålla, eller ska hon stå på nosen?

Rigmor står inte på nosen (vilket Anja gjorde), och det märks tydligt att hon njuter av färden, även när den är som mest halsbrytande i sina både rytmiskt och harmoniskt intrikata stråkarrangemang. Med sitt mod och kunnande, sin noggrannhet och sitt aldrig svikande omdöme kombinerad med oförfalskad leklust gör hon den till en både hisnande och äventyrlig njutning. Såväl för lyssnaren som för henne själv, verkar det som.

Fyra hemsnickrade alster, en gammal standard (”Makin´ Whoopee”), lite Bacharach, Paul Simon, Stevie Wonder och Richard Bona har Rigmor och r.s.q.v. samsats om plus Charles Mingus och Joni Mitchells ”The Dry Cleaner from Des Moines”, Bob Telsons magiska ”Calling You”, från Oscars-nominerade filmen Bagdad Café. Samt på sluttampen ”Ack Värmeland du sköna”.

Om det är jazz eller inte som Rigmor Gustafsson och hennes österrikiska vänner hänger sig åt på ”Calling You”har jag ingen aning om. Och det kan förresten kvitta.

Jan Olsson

Håller countrybluesens fana högt

Eric Bibb

Booker´s Guitar

(Telarc/Naxos)

Och visst, Bibb är definitivt en värdig representant för den akustiska folkblues som föddes för drygt 100 år sedan och gjorts odödlig av giganter som Big Bill Broonzy, John Lee Hooker, Lightnin´ Hopkins och Muddy Waters.

Men för min personliga del känns Bibbs tolkningar av både egna och andras skapelser lite väl glättade och lättviktiga för att nå ända in till hjärtat. Emellanåt påminner han faktiskt om den på sin tid i Sverige så populäre Josh White. Till sin hjälp har Bibb, på ”Booker´s Guitar”, hjälp av sin uttrycksfulla röst, sina gitarrer – som han hanterar mästerligt – och munspelaren Grant Dermody.

Jan Olsson

Begåvat, vackert och sparsmakat pianospel

Carollne Leander

Under My Heart

(dB Productions/Naxos)

Efter att ha ägnat de senaste åren åt franskinspirerat musicerande tillsammans med Ann-Marie Teinturier i duon ”Prunes” är nu Caroline Leander tillbaka i jazzen igen. Kanske är ordet jazzpop en bättre benämning, om man nödvändigtvis måste ha en etikett.

Tolv sånger har hon snickrat till, de flesta självutlämnande(?) och med svek, trassliga relationer, krossade drömmar och annat elände som gemensam nämnare. Bara vid ett par tillfällen tittar solen fram. Som i det underbara och synnerligen originella titelspåret och avslutande ”Forgiveness”.

Men allt är synnerligen begåvat och välgjort och melodierna, oftast ballader, vackra och tydliga. Och Carolines sparsmakade pianospel är som vanligt en lisa för öronen. Varför lägga pengar på lättviktare som Norah Jones? Caroline är mycket bättre! Dessutom är det ju inne att satsa på närproducerat.

Jan Olsson

Värme och äkthet som går rakt till hjärtat

Katrine Madsen

Simple Life

(Stunt)

Danska Katrine Madsen tillhör sedan länge den allra yppersta, europeiska jazzsångerskeeliten. Hon är personlig utan att för den skull förfalla till effektsökeri. Och allt hon gör har en värme och äkthet som går rakt till hjärtat.

På ”Simple Life” sjunger Katrine nio ballader. Sex av dem, alla osedvanligt begåvade och hörvärda, är hon helt eller delvis själv upphovskvinna till och en är en standard. I den senare, ”I´ve Grown Accustomed to His Face” ur My Fair Lady, har Katrine endast sällskap av basisten Jesper Bodilsen. I de övriga bistår hennes egen trio, pianisten Henrik Gunde, Bodilsen och trumslagaren Jonas Johansen.

Här och var deltar även saxofonisten Joakim Milder med snyggt obligatspel och utsökta soloinsatser. Milder har också arrangerat ljuvligt för Göteborgs Symfoniorkester i några nummer.

Jan Olsson

Ambitiös satsning som ger resultat på sikt

Anneli Evaldson

Just In Case

(Stockholm Jazz Records/Border)

Det unga skivbolaget Stockholm Jazz Records är ett aktivt nytillskott i den turbulenta grammofonbranschen. Bolaget presenterar genomgående unga musiker som håller en hög nivå eller är på väg upp. Till sistnämnda kategori hör sångerskan Anneli Evaldson. I sin skivdebut väljer hon med ett par undantag melodier från den helgjutna amerikanska sångboken vilket inte är att förakta. Undantagen är hennes egna melodier Just In Case samt Sweet Cherry Lips. Resultatet har blivit lättsmält och rätt svängig "standardjazz".

Annelis stämma känns emellanåt en aning vass och gäll för det material som valts. Måste tyvärr säga att hon i likhet med många sångerskor gör sin skiventré lite för tidigt. Varför så bråttom? Men Annelis ambitiösa satsning kommer säkert att ge resultat på sikt.

Kompgruppen med pianisten Daniel Tilling, gitarristen Erik Söderlund, basisten Lars Ekman och trumslagaren Moussa Fadera gör ett förväntat bra intryck. Arrangemangen, bland annat för en liten stråksektion, har basisten Lars Ekman skrivit.

Göran Olson

Miriam Aïda

Letras do Brasil

(Connective)

Att Miram Aïda är en alldeles utmärkt bossatjej är ingen nyhet. Att hon är uppvuxen i Staffanstorp och inte i Rio kan däremot komma som en överraskning för somliga. Inte minst för alla som tog hennes album ”Meu Brasil” till sitt hjärta.

Men ”Letras do Brasil” är på sitt sätt ännu vassare. Framför allt för att alla tolv låtarna utom en är svenska! Till exempel Olrogs ”Violen från Flen”, Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt” och Povel Ramels ”Den sista jäntan”. För att nu inte tala om Edvard Perssons gamla paradnummer ”Jag har bott vid en landsväg”!

Miriam sjunger det allra mesta på portugisiska (texterna signerade Guilem Rodrigues da Silva) och hon blir förstklassigt uppbackad av gitarristen Mats Andersson och slagverkaren Ola Bothzén. Här och var dyker även några gäster upp, bland dem trumpetaren Håkan Hardenberger. Fyndigt och fullständigt oemotståndligt!

Jan Olsson

Ungt, fräscht, rytmiskt - som man blir glad av

The Charleston Sisters

and The Golden Boys  
Celebrating Lambert, Hendricks & Ross

(Charleston Alley Records)

Man blir helt enkelt förbaskat glad av att höra gruppens tre sångerskor och kompmusiker när de oförväget botaniserar i legendariska Lambert, Hendricks & Ross alltid perenna rabatt.

Bakom det långa gruppnamnet döljer sig eller rättare sagt hörs vokalisterna Lisa Östergren, Carolina Wallin Pérez, Lena Swanberg, pianisten Joakim Simonsson, basisten Stefan Stenberg samt trumslagaren Anders Olsson. Alla i den yngre musikergenerationen men som redan nått uppmärksamhet. Bland annat framträdde de vid årets jazzfestival i Umeå. Lena Swanberg är nyutnämnd Monica Zetterlund-stipendiat och hörts på skiva med Ann-Sofi Söderqvist.

Gruppens sång är mycket bra med en fin intonation och rytmisk energi. Det här borde vara något för sommarens festivaler att sikta in sig på- ungt och fräscht. I den medryckande repertoaren finns klassiker som Charleston Alley, Cottontail, In A Mellow Tone, Centerpiece, från början kristnad till Keaster Parade och Oscar Pettifords Swingin´ Till The Girls Come Home.

Göran Olson

Det glimmar till här och var –men lite jazz

Barbra Streisand

(Columbia/Sony)

I och med “Love is the Answer”, som finns att inhandla både som enkel- och dubbel-cd, har Barbra Streisand placerat sig på de amerikanska topplistorna i fem hela decennier! Rekord påstås det.

Meningen var att Miss Streisand i och med sitt nya album skulle bryta sig in på jazzmarknaden. Därför hade hon slagit sig samman med Diana Krall, som står för såväl producentskap som skön bakgrund med sin kvartett på den ena skivan. På den andra sjunger Barbra exakt samma låtar, fast med stor orkester och tämligen smetiga arrangemang signerade Johnny Mandel.

Så mycket jazz blir det tyvärr inte, vilket är att beklaga, eftersom Barbra säkert skulle kunna om hon bara ville – eller vågade. Och den tidigare så näktergalsklara rösten har faktiskt rostat lite med åren och tappat i omfång. Men visst glimmar det till här och var. Som i den underbara ”Here´s to Life”. Albumet är förstås givet på varje Streisand-fans inköpslista.

Jan Olsson

En ny, övertygande stämma med feeling

Suss von Ahn 

Walk Between The Raindrops

(Pyjama Records)

Måste erkänna att när jag fick den här skivan var sångerskan Suss von Ahn i stort totalt okänd för mig. Efter ett antal genomspelningar av skivan har jag en betydligt klarare bild av henne. Hon äger en bra stämma med feeling. Ett komp i botten med pianisten Mathias Algotsson, gitarristen Hasse Johnzon, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay gör hon ett mycket övertygande intryck.

Gruppen ökas ut med blåsare i Walk Between The Raindrops och My Baby Just Cares For Me, Bewitched, Bothered And Bewilded, The Trolley Song samt A Nightingale Sang In Berkeley Square. I den senare titeln och Bewitched, Botrhered And Bewilded hörs också inbjudande violinklanger. Piano spelar Suss I Joni Mitchells Both Sides Now, A Nightingale Sang In Berkeley Square, For Once In My Life, Don´t Cry For Louise och i John Lennons Imagine.

Med andra ord en repertoar som söker sig till olika lyssnarkategorier men som för den sakens skull inte drar ned det goda helhetsintrycket.

Göran Olson

Frank Sinatra

Live at The Meadowlands

(Universal)

Frank Sinatra var 70 år när han konserterade i The Meadowlands Sports Complex i hemstaten New Jersey en marskväll 1986. Rösten var givetvis lite rostigare än under den makalösa Capitolepoken 30 år tidigare. Men bettet, swingkänslan och förmågan att få varje text att låta som om den var specialskriven för just honom fanns i allra högsta grad kvar.

Frankie var, kort sagt, på ett strålande humör den där kvällen. Och orkestern, anförd av ständige följeslagaren Bill Miller, svängde skönt i Nelson Riddles, Don Costas, Billy Mays och Quincy Jones mästerliga arrangemang.

Sångerna var förstås de gamla vanliga. Skåpmat alltså, men lika fräscht och tidlöst som någonsin. ”Nice and Easy”, ”Moonlight in Vermont”, ”I´ve Got You Under My Skin”, ”Someone to Watch over Me”, ”Mack the Knife” och ”New York, New York” är ju, precis som Mr Sinatra himself, av det odödliga slaget.

Jan Olsson

Vivian Buczek & Claes Crona Trio    

Dedication To My Giants
With Special Guests Roger Pontare, Andreas Öberg
(Crown Jewels)

Det blossar upp många sångerskor i vårt land som söker sig till jazzens fålla. Många har tyvärr kommit in på fel stickspår men här kommer ett välbehövligt undantag. Malmötjejen Vivian Buczek är ett namn att hålla i minnet, var så säker. Med melodier som förknippas med jazzens stora improvisatörer och kompositörer, med engelska och svenska texter i bagaget. Därmed följer melodier som Coltrane, Benny Golson, Horace Silver, Bill Evan, Quincy Jones och Clifford Brown vänt ut och in på. Ett suveränt komp under pianisten Claes Cronas ledning ger henne en ram som verkligen håller samman skivans innehåll.

Vivians härliga jazzfeeling kommer fram i standards, som Joy Spring, Whisper Not, Nicas Dream, My Shining Hour, Very Early och Stockholm Sweetnin´( Du Måste Ta Det Kallt). Till detta läggs Michel Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life? och How Do You Keep The Music Playing? I Ray Charles I Got A Woman tillkommer den kraftberikade sångaren Roger Pontare. Han är också med i How Do You Keep The Music Running? Vivian har skrivit Once You Love och textat Claes Cronas Didma. Sammantaget en repertoar som får mig att jubla.

Det är även annat som gör skivan intressant. Gästen, gitarristen Andreas Öberg, är på ett sprudlande humör. Med eftertryck visar han sin höga nivå. Basisten Kenji Rabson och trumslagaren Robert Ikiz är ett lyckat team med drive och snabb assimileringsförmåga. Ikiz spel i den snabba My Shining Hour är superbt.
Göran Olson

En fantastisk röst -men ingen jazzsångerska

Margareta Bengtson

En gång i Stockholm

(MargArts/Bonnier Amigo)

Margareta Bengtson, en gång Margareta Jalkéus och en femtedel av The Real Group, har en fantastisk röst. Välskolad och vacker men tyvärr även tämligen kall och opersonlig. Hennes första egna album, ”I´m Old Fashioned”, kom för tre år sedan. Och då, liksom den här gången, omgav hon sig med en rad utmärkta, svenska jazzmusiker. Kanske är det där någonstans som felet ligger. För Margareta är ingen jazzsångerska. När hon, på sin nya platta ”En gång i Stockholm”, bland annat ger sig på några låtar i Monica Z:s repertoar fungerar ingenting. Det känns bara fel och hjärtlöst. Margareta är alltså Monicas raka motsats.

Men ibland går det ändå alldeles utmärkt, det måste erkännas. Som i Nils Lindbergs tonsättning av Pär Lagerkvists ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Margaretas egna, festliga ”Å i åa ä e ö” (Frödings ordval), i vilken hon får hjälp av sina gamla kompisar i The Real Group, är också väl värd att ta del av. ”Varför ska ja va me?”, där Svante Thuresson dyker upp i studion, känns också helt okay. Kanske är det rent av Svantes förtjänst att Bengtson plötsligt, och lite oväntat, verkar glömma all perfektion och kontroll? I så fall borde han ha fått vara med lite till.

Bland alla fina jazzmusikanter som får visa upp sig vid solistmikrofonen kan nämnas Peter Asplund, Dicken Hedrenius, Peter Fredman och Joakim Milder. Den senare har också skrivit ett par av albumets utmärkta arrangemang.

Jan Olsson

Så himmelskt vackert att man nästan tar till lipen

Radka Toneff

Butterfly

(Curling Legs)

Norska Radka Toneff var en av de mest äkta och personliga jazzsångerskor vi har haft på våra breddgrader. Jag ska aldrig glömma den formliga chock jag fick vid jazzfestivalen i Kristianstad sommaren 1981, när jag hörde henne framträda tillsammans med basisten Arild Andersens grymma trio med Steve Dobrogosz och Alex Riel. Den självutlämnande innerligheten gick rakt till hjärtat. Radka hade en kraft och utstrålning som gjorde att man inte kom undan.

Tyvärr gjorde Radka endast tre skivalbum under sin alltför korta levnad – hon valde att avsluta sitt liv en höstdag 1982, endast 30 år gammal. Efter hennes död har ytterligare tre cd letat sig ut, en livekonsert från Hamburg, ett samlingsalbum och ”Butterfly”, som innehåller tidigare outgivet material, framgrävt bland annat i Norska Radions arkiv. Upptagningarna är gjorda mellan 1977 och 1982 och sex av plattans tolv nummer är inspelade vid jazzfestivalen i Kongsberg 1977, vid vilken Radka stöttades av svenske Lars Jansson vid flygeln, gitarristen Jon Ebersen, Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen. Återstoden har vaskats fram ur NRK:s och Danska Radions gömmor. Även här spelar Andersen bas, medan Jon Balke och Dobrogosz alternerar på pianopallen och Christensen och Riel delar på ansvaret bakom trummorna.

Det musikaliska materialet på ”Butterfly” har Toneff, sin vana trogen, hämtat från vitt skilda håll. Paul Simon har fått bidra med den fantastiska balladen ”It´s Been a Long Long Day” och ”He Ain´t Heavy, He´s My Brother” är, som en del säkert vet, hämtad från Hollies repertoar. Här finns också en komposition av John Surman, ”Like That”, medan ”My One and Only Love”, ”Nature Boy”, ”Black Coffee” och ”Sometime Ago” väl närmast kan betraktas som standards, hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken. Men det är konsekvens i galenskaperna och det känns som att den röda tråden är både stark och hållbar. Nästan allt är, till exempel, så himmelskt vackert att man nästan tar till lipen. Och varje sång tycks känna sig totalt hemma hos Radka, som med sin inlevelse, lågmäldhet och samtidigt både kraftfulla och skira röst får varje ord och tonfall att betyda något.

Som slutkläm på denna ytterst välkomna dokumentation får vi två video-bonus-spår. Ett från Stadsteatern i Norrköping med Radka och symfoniorkester anförd av Lasse Bagge och ett från Oslo med kvintetten Toneff-Balke-Ebersen-Andersen-Riel.

Varför i hela friden får nu inte plattan efter alla superlativer full pott, alltså 5 diggar? Jo, det borde den förstås få, om det hade funnits någon rättvisa här i världen. Men jag kan bara inte få Radkas och Steve Dobrogosz duoalbum ”Fairytales” från 1982 ur skallen. Det albumet är nämligen ännu mer hjärtslitande – om möjlgt.

Jan Olsso

Nannie  Porres     

All The Things You Are
(Dragon)

Den här musiken kom ut på LP 1987 och fick berättigad uppmärksamhet. I det nya formatet dryga tjugo år senare känns den fortfarande dagsaktuell och stimulerande. Den äkthet som präglar Nannies Porres sång och musikernas engagemang berör . Sättningarna varierar med gamla polarna från Jazz Club 57, som tenoristen Bernt Rosengren, trumpetaren Stig Söderqvist, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz. Nannie blandar också sina gracer tillsammans med gitarristerna Jan Oldeus och Christer Karlberg, elbasisten Mats Ahlberg, tenoristen Tommy Koverhult. Trumslagare är Leif Wennerström och Gunnar Smoliansky.

I en omväxlande melodiflora hörs Ray Charles Black Jack, Van Heusens I´ll Only Miss Him When I Think Of Him. Blue Monk, Willow Weep For Me, All The Things You Are, Don´t Explain, Your Love Is So Doggone Good, Lover Come Back To Me, Quiet Nights och That´s All There Is. Nannies sång är hudnära och känslig även när rösten ligger på gränsen till att intonationen går lite snett. Hon förmedlar en genuin jazzfeeling som många av dagens sångerskor är i avsaknad av.

De instrumentala insatserna är också av hög kvalité där jag gärna lyfter fram Christer Karlbergs intimt sköna gitarr och Fagerstedts personliga pianospel. Stig Söderqvists bebop-influerade trumpet övertygar rejält i Willow Weep For Me. Samma superlativer gäller naturligtvis också för Rosengren och Koverhult. Summa summarum, en guldkantad återutgivning som tål att nötas.

Intimt övertygande i de lugna melodierna

Tine Bruhn  

Entranced

(Inenomis Records)

Tine Bruhn är danska med uppväxt i tyska staden Flensburg. Till USA flyttade hon för studier i Boston, och hon har bott i USA i elva år. Efter avslutade studier kom hon till New York 2001. Tillbaka i Europa var Tine våren 2009 då hon turnerade i Tyskland och Danmark.

Tine är en sval rutinerad sångerska som med kristallklar stämma blir intimt övertygande i de lugna avslappnande melodierna. Hennes band är också på samma linje och ansluter tätt till sången. Pianisten David Schächter svarar för ett romantiskt drivet spel. Bredvid honom finns basisten Marco Panascia och skivans mest kända musiker Gregory Hutchinson, som är en trumslagare av klass. Sången ramas in mycket homogent av pianisten Daniela Schächter, basisten Marco Panascia och trumslagaren Gregory Hutchinson. I Joshua Redmans Miles Away och i Tines Baby, Let Me Love Go ansluter trumpetaren Maurice Brown. Tilläggas skall att Tine har även komponerat Tears.

Göran Olson

När Ulf Wakenius stiger fram lyfter musiken

Youn Sun Nah

Voyage

(ACT)

Youn Sun Nah är en 40-årig sångfågel med rötterna i Korea men numera boende i Paris. Hon är utrustad med en vacker och välgymnastiserad röst och tydligen också en viss förmåga att tota ihop små söta låtar. Sex av de tolv nummer på ”Voyage” bär hennes signatur. 

Förmodligen har man tänkt sig på tyska ACT, att Youn Sun Nah ska bli något slags svar på Verves Dianne Krall. Eller kanske en konkurrent till Norah Jones, Jane Monheit och allt vad de heter de väna popjazz-tjejer, som alla låter ungefär likadant och tycks dyka upp i en aldrig sinande ström.

Efter ett tag blir Youn Sun Nahs tämligen manierade och trista sång enbart sövande. Efter ett par låtar har hon både bevisat att hon besitter ett imponerande röstomfång och har svårt att nå fram till den som ska lyssna – åtminstone på platta. Kanske gör hon sig bättre ”live”? Men ett stort plus finns det ändå på ”Voyage”: vår svenske gitarrist Ulf Wakenius. När han tar klivet fram i förgrunden lyfter musiken flera meter! Så man kan förstås köpa albumet för Ulfs skull…

Jan Olsson

Lina Nyberg

The Show

(Moserobie)

“The Show” – ja, det här är faktiskt just det, en show. Alltså en sammanhängande föreställning som inte bara finns på skiva utan som också - efter premiären på Teater Lederman i Stockholm i höstas och ytterligare några övningar på samma ställe under valborgsmässohelgen - ska ges runt om på våra jazzklubbar vad det lider.

Det hela är en spännande tillställning, med Lina Nyberg i huvudrollen. Och ofta är den inte så lite dramatisk. Dessutom är den överraskande, intensiv och stundtals riktigt rolig. Till överraskningarna hör bland annat repertoarvalet. Mitt bland Linas egna alster får vi höra ”Where Did They Go”, som Peggy Lee gjorde succé med i början av 70-talet, det gamla Harry Belafonte-örhänget ”Jamaica Farewell” och en av de allra finaste sångerna i musikalen My Fair Lady, ”I´ve Grown Accustomed to Her Face”. Men allt hänger ihop och känns logiskt. De nödvändiga andningspauserna, för såväl Lina som lyssnaren, svarar pianisten Cecilia Persson för. Hennes kluriga och högst personliga pianoutflykter är perfekta i sammanhanget.

Från början till slut hålls man i ett tämligen stadigt grepp av Lina Nybergs sång och utspel. Att slita sig är nästan omöjligt. Hon släpper bara taget ett par gånger då Persson tar över. Eller då Mattias Ståls vibrafon och Nils Bergs basklarinett plötsligt dyker upp några minuter mitt i ”Jamaica Farewell”. Två personer som inte gör lika mycket väsen av sig, men som märks och känns ändå, är trumslagaren Peter Danemo och basisten Josef Kallerdahl. Deras lyhörda assistans och den senares sporadiska inhopp som solist passar showen som hand i handske..

Att sätta betyg på ”The Show” känns inte riktigt rättvist, eftersom plattan bara utgör en del av en helhet. De visuella inslagen, som alltid är en viktig ingrediens i en show, kan man ju bara fantisera om. Men mersmak får man onekligen, och de klubbar som köper föreställningen kan tveklöst se fram emot en högtidsstund.

Jan Olsson

Christina Gustafsson

”My Move”

(Prophone)

Christina Gustafssons första album, Moments Free, var en sensation. Platta nummer två, My Move, är lika bra. Minst! Omgiven av de bägge förträffliga gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind, basisten Martin Höper och trummisen Calle Rasmussen, har Christina definitivt befäst sin ställning som en av våra allra bästa och mest hörvärda jazzsångerskor. Hon sjunger rakt och enkelt, rytmiskt fantasifullt och med massor av värme.

Repertoaren på My Move är till hälften lånad, till hälften egen. De egna kompositionerna är genomgående mycket begåvade och texterna, skrivna av trion Cecilia Åse och Helena och Stefan Davidsson, är både originella och tänkvärda. Men allra bäst på plattan är kanske ändå James Taylors Your Smiling Face och den harmoniskt och rytmiskt uppfräschade Stormy Weather.

Körtjejerna, som dyker upp här och var, går inte heller av för hackor. Eller vad sägs om Sofia Pettersson, Lina Nyberg och storasyster Rigmor?

Jan Olsson

Linda visar närhet och känsla för texterna

SoSO

& Linda Pettersson Bratt               

Från Det Förgångna

(Ve Leen Music)

Musikerna gör ett mycket kompetent arbete och lägger välavpassad kulör på materialet. Pianisten Hans-Inge Magnussons soloinlägg bidrar till att jazzhältan inte helt försvinner. Mattias Welins bas ger en stadig puls med sina gångar i det låga registret. Mycket effektivt och stiltroget. Han har också svarat för de variationsrika arrangemangen. Trumslagaren Kristofer Johansson ger också karaktär åt de visor som hämtats från 1500-talet och framåt. Skivan är ovanligt kort. De åtta melodiernas speltid är dryga trettio minuter. 

Göran Olson

Musiken är melodisk, dansbar - och röjig

The Quiet Nights Orchestra                               

med Sofie Norling

Chapter One

(QNOCD)

Den unga svenska jazzen är på hugget. Mängder av begåvade instrumentalister har slussats ut på jazzmarknaden de senaste åren med välgjorda skivor i bagaget. Slut är utskicken med hemmagjorda demotejper, ofta med en dålig kvalité. Idag satsar man på ett genomarbetat PR-material - där cd:n är högeffektiv. Ljudupptagningarna är avsevärt bättre och hela produkten har ett professionellare utförande.

I den här lovande, välspelande gruppen ingår trombonisten Peter Fredriksson, saxofonisten Magnus Dölerud, trumpetaren Jonne Bentlöv, pianisten Philip Neterowicz, basisten Peder Waern, trumslagaren Carl Ottosson, percussionisten Jacob Johannesson samt sångerskan Sofie Norling. Gruppen har verkligen fattat innebörden av att ge sig ut på en marknad där konkurrensen är stenhård.  Tre blåsare och komp plus några sånginslag ger en klang som bildar kontrast till alla de kvartetter som kuskar runt på landsvägarna.

Melodierna har en välsittande form med arrangemang från bandet. Smakfulle trombonisten Peter Fredriksson har skrivit merparten av melodierna, bland annat bossan Quiet Nights som Sofie Norling sjunger soft. Sofie gör även en annorlunda version av Fly Me To The Moon samt överraskar med Lars Gullins Swell ( Dyningar) och sin egen Sun. Latinmelodin Looking East indikerar också att musiken är både melodisk och, törs man nämna det, dansbar. Röjer gör man i funkiga The Aggressive där percussionisten sätter ett fint groove.

Göran Olson

Diana Krall

Quiet Nights

(Verve)

Det här är, på sitt sätt, en alldeles utomordentlig platta. Den är perfekt producerad, ytterst välljudande och låtmaterialet - några sköna bossor signerade Antonio Carlos Jobim, en av Burt Bacharachs vassaste skapelser plus ett knippe utsökta ballader hämtade ur The Great American Songbook - går förstås inte av för hackor. Lägg därtill att Diana Krall sjunger med sin mest förföriska stämma och spelar lite ypperligt piano mellan varven.

Men för mig blir hela kalaset ändå lite väl mycket ”slow motion”. Quiet Nights heter plattan och det är precis vad det handlar om. Den passar alltså utmärkt som bakgrund under slöa, sena, sköna kvällar. Det är med andra ord minsta motståndets lag som gäller. Men den musikaliska kvalitén är, som sagt, hög, högre än det mesta vi undfägnas med. Och Dianas sparsmakade pianospel går som vanligt inte av för hackor. Det hade åtminstone jag gärna hört lite mer av på bekostnad av smekande stråkar. En och annan uptempo-låt mellan varven hade heller inte suttit i vägen.

Kanske är det dags för en lite häftigare svängfest nästa gång Diana kliver in i studion. Hoppas det.

Jan Olsson 

Claes Janson

The Best of Ray Charles

(Gazell)

Vem skulle kunna sjunga Ray Charles (1930-2004) bättre och mer innerligt än Claes Janson? Förmodligen ingen! Claes har precis den must och märg i stämman som behövs och både hjärtat och själen fulla av blues. Så resultatet har blivit därefter: en härligt svängig Ray Charles-hyllning i ett knippe odödliga låtar, för evigt knutna till den amerikanska staten Georgias största och häftigaste bidrag till mänskligheten.

Bakom Claes kokar ett superbt storband, omväxlande med en lite mindre grupp, i fina arrangemang av den minst sagt begåvade trummisen Mats Engström. Och solisterna är grymma: Mårten Lundgren trumpet, Klas Toresson tenorsax och Claes Crona piano. Jisses så det svänger! Och i två nummer dyker Georgie Fame upp som gäst.

Kan det bli mycket bättre? Knappast! Ray ler säkert glatt i sin himmel och gungar med.

Jan Olsson

Ganska trevligt i lagom doser -men inte jazz

Josefine Lindstrand

There Will Be Stars

(Caprice)

”There Will Be Stars”, så heter 2009 års Jazz i Sverige-skiva. På den framför 27-åriga Josefine Lindstrand, utbildad vid Fridhems Folkhögskola och Det Rytmiske Musikkonservatorium i Köpenhamn och boende i Stockholm, sina egna tonsättningar av ett dussin dikter av den amerikanska poeten Sara Teasdale. Sött, lite barnsligt, ganska trevligt i lagom doser men tämligen enformigt i längden. Och jazz är det inte – snarare någon slags softad vispop av det slag man har hört till leda under senaste åren. Men det har tydligen blivit inne att kalla nästan vad som helst för jazz på sistone. Kanske ger det någon slags statusstämpel?

Förmår man läsa informationen i texthäftet, vilket faktiskt är möjligt med hjälp av förstoringsglas och lite extra belysning, kan man se att pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Gunnar Halle medverkar på plattan. Men ingen av dem ges möjlighet att ta ut svängarna.

Jan Olsson

Läs mer om Josefine Lindstrand

Monica Zetterlund

Original Album Classics

(Sony/BMG, 5 cd i box)

Nu är det Monica Zetterlunds tur att bli ihopbuntad till en box i serien "Original Album Classics", vilket innebär att man kan inhandla fem av hennes album för RCA för sådär 200 kronor! Ursprungligen, och var för sig, hette plattorna ”Monica Z”, ”Varsamt”, ”The Lost Tapes”, ”Det finns dagar” och ”Bill Remembered”. Inspelningarna är gjorda mellan 1960 (”The Lost Tapes”) och 1997 (”Det finns dagar”).

På ”The Lost Tapes” får vi höra Monica som hon lät under ett besök i New York, där Leonard Feather spelade in henne tillsammans med bland andra Zoot Sims, Thad Jones och Jimmy Jones. Inte världens bästa Monica-platta kanske, men onekligen en kul dokumentation. ”Monica Z” kom 1989 och innehåller en rad härliga låtar, till exempel ”Att angöra en brygga”, ”As Time Goes By” och Toots Thielemans fantastiska ”Bedårande sommarvals” i Lasse Bagges utsökta arrangemang.

”Varsamt”, från 1991, blev Monicas största försäljningssuccé någonsin men är kanske den minst intressanta plattan för oss jazzvänner. ”Det finns dagar”, inspelad 1997, är däremot högst hörvärd, inte minst tack vare Jan Sigurds fina melodier och texter.

”Bill Remembered”, på vilken Monica hyllar minnet av Bill Evans, med vilken hon gjorde sin fantastiska ”Waltz for Debby” 1964 (och som dessvärre inte finns med i boxen), är också utmärkt. Inte bara tack vare Monica utan också på grund av bland andra tenorsaxofonisten Ulf Anderssons och pianisten Göran Lindbergs insatser. Det enda trista med Monica Zetterlunds ”Original Album Classics”-box är att man går miste om de oftast läsvärda och informativa texthäften som följde med originalutgåvorna.

Jan Olsson

Se recension av fler Original Album Classics

Jean-Simon Maurin Trio

& Elin Wrede 

Djupa andetag

(Prophone)

Pianisten Jean-Simon Maurin skivdebuterade för tre år sedan med den mycket uppmärksammade ”Rhythm with a Pinch of Something”. Nu är det dags igen - och med samma manskap, det vill säga basisten Martin Lundberg och trummisen Lars ”Bagarn” Andersson. Tillkommit har dock sångerskan Elin Wrede som liksom Simon (han kallas allmänt så) har fått sin musikaliska utbildning bland annat vid Musikhögskolan i Malmö.

Maurin är en mycket sparsmakad musikant, ofta lite eftertänksamt fåtonig och elegant och han besitter ett osedvanligt väl utvecklat sinne för melodi – både som kompositör och improvisatör. På sin förra platta hade han skrivit allt på egen hand och på den nya är samtliga skapelser, utom Van Morrisons ”Moondance”, också hans egna. ”Moondance” är förresten här omdöpt till ”Måndans” och har, liksom sex andra av albumets elva låtar, fått en ypperlig text av Anna Houmann. Tre stycken är rena trionummer och det elfte har faktiskt textsatts av Simons mor, Annalena Maurin. 

Plattan är så nära en fullträff man kan komma, och till den bidrar i allra högsta grad Elin Wrede, som en del kanske har hört tidigare med Jan Lundgren. Hon har en skön och personlig röst, sjunger enkelt, intonerar perfekt och har ett sätt att frasera som låter alldeles självklart. Hon är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor idag och kommer helt säkert att låta tala en hel del om sig framöver – om hon själv vill.

Jan Olsson

Bra arrangemang ger sången lyft

Hanna Elmquist 

Ferry Yard Road

(Stockholm Jazz Records)

Den svenska jazzen har ett ständigt tillflöde av nyuteximerade sångerskor. En i raden är Hanna Elmquist som 2007 släppte sin första skiva, Old Love New Love. På skiva nummer två backas hon upp av en grupp med saxofonisten Björn Jansson, pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt samt trumslagaren Daniel Fredriksson. Björn hörs även med basklarinett.  Det är med andra ord en homogen kärntrupp som får intresset för sången att blekna en aning. En bättre rytmsektion kunde knappast Hanna ha önskat sig. Synd bara att de inte lyfts fram tydligare på konvolutet.

Arrangemangen är bra och ger sången lyft – en sång som pendlar mellan livligt spirituella inslag till några introverta sånger som inte berör. Hela åtta melodier har Hanna och Björn Jansson skrivit vid sidan av Summertime och budskapsmelodin Whisper Not. Summertime, en favorit bland unga sångerskor, har fått mycket stryk genom åren. Den får dock en medryckande skrud där Martins bas har en framskjuten position.

Hanna har en talang som kan utvecklas ytterligare, än svarar hon inte upp mot de ampla lovord som kommit från bland annat jazzklubbsfolket. Det finns en spröd naivitet i rösten som kommer tillkänna i de långsamma melodierna vilket drar ner stabiliteten. Fraseringen är bättre i de snabbare melodierna, där visas också ett temperamentsfullare utspel. Att redan idag, som några avisor gjort, kalla henne för ett stjärnskott är i tidigaste laget. Inte minst i jämförelse med de drivna musiker som medverkar på skivan.

Göran Olson

Snyggt och skickligt men inte mycket jazzvärde

Jane Monheit                                 

The Lovers, The Dreamers And Me

Jane Monheit är en av USA:s innesångerskor just nu. Breaket kom efterdet hon blivit tvåa i Thelonius Monk Institute Vocal Competition. Vid den tiden hade hon studerat vid Manhattan School Of Music. Hennes debutalbum, Never Never Land var på Billboardlistan i ett år och hon utsågs även till årets debutant. 

Jane Monheit är men mycket driven sångerska med ett lättillgängligt romantiskt uttryck som sitter fint till de arrangemang som hon omges av. Skivans pianister Gil Goldstein och Michael Kanan har lagt in både stråkar och tråblåsinstrument  i klangbilden. Skicklige gitarristen Romero Lubambo har även arrangerat. Bland de musiker som medverkar märks basisten Scott Colley, saxofonisten Seamus Blake, vibrafonisten Stefon Harris, gitarristerna Peter Bernstein och Frank Vignola.

Men trots detta stjärngarde är det inte alltför mycket jazzvärde i skivan. Allt snyggt och skickligt gjort men kursen är inställd åt det bredare underhållningshållet vilket också kan ha sitt värde. Lucky To Be Me och I´m Glad There Is You är melodiskt de sånger som ligger jazzen närmast.

Göran Olson

Intimt och avspänt - och svänger fint

Carin Lundin

Smulor och parafraser

(Prophone)

Förra årets Anita O´Day-stipendiat Carin Lundin kommer här – om jag inte har räknat fel – med sitt fjärde album i eget namn. Det roliga med Carin är att hon är fullständigt naturlig och inte krånglar till det för sig. Hon tycks inte ens ha något behov av att vara udda och annorlunda. Det är möjligt att hennes röst inte lämpar sig för operabruk, men det är förstås inte meningen heller. Omfånget är begränsat men det räcker gott till och ger ofta en intim och avspänd stämning som fungerar perfekt. Dessutom svänger hon fint, när hon sätter den sidan till och har utmärkt känsla för både melodiska och textmässiga nyanser.

På ”Smulor och parafraser” sjunger Carin, bortsett från två nummer, enbart på svenska och den utmaningen – för en utmaning är det – klarar hon alldeles utmärkt. Det beror förstås till stor del att hon har valt låtar som har just bra texter. Till exempel Ninne Olssons känsliga översättning av ”I´ll Be Seeing You”. Själv har Carin gjort texten till ”He´s Funny That Way”. Till tre låtar har hon dessutom skrivit såväl text som musik. Hennes mest begåvade egna opus är, tycker jag, ”Min vals”. Annat högst hörvärt på skivan är bröderna Gärdestads ”Ramanagaram” och Lill Lindfors ”Längtans samba”. Men mest udda är otvivelaktigt Jeanna Oterdals och Erik Stams ”Himlen är av stjärnor full”, hämtad ur sångboken Nu ska vi sjunga, som åtminstone en del av oss minns från småskolan.

För uppbackningen på ”Smulor och parafraser” svarar alltid lika smakfullt och svängigt spelande pianisten Mattias Algotssons trio, förstärkt med gitarristen Erik Söderlind och trumpetaren Johan Setterlind, som förmodligen inte kan spela en smaklös fras hur han än försöker.

Jan Olsson 

Romantiskt med välsnidade solon

På "Smulor och parafraser" presenterar sig Carin Lundin mer som en chansonsångerska  än en jazztolkerska även om det finns nummer som hämtats från den bagen. Ofta är det det svenska modersmålet som formar texten vid sidan av engelska. I en melodi prövas franskan, Historie d´un Amour. De svenska texterna har klass. Bland författarna, Bo Bergman, Ted Gärdestad, Birgitta Götestam, Owe Thörnqvist och Carin själv.

Skivan äger en romantisk intimitet där samspelet mellan sång och kompgrupp får en vacker spröd anda. Carins skira röst har en frände i den lyriskt begåvade trumpetaren Johan Setterlind som genomgående levererar välsnidade obligater och soloinsatser. Gitarristen Erik Söderlind är också en välsittande komponent i sammanhanget. Pianist är anpassbare Mathias Algotsson. Mattias Welin är som vanligt Carins husbasist. Trumslagare är den allt oftare förekommande flexible Daniel Fredriksson.

Skivan blev inte speciellt spännande och oförutsägbar. Men den bjöd på en hudnära variant som bäst kommer till sin rätt i en förtrolig miljö där den mjuka veka sången når ut till fullo.

Göran Olson

Frejdig, svängig hyllning till Dinah Washington

China Moses

This One´s for Dinah

(Blue Note)

30-åriga China Moses, född i Los Angeles men boende i Paris, är dotter till jazzsångerskan Dee Dee Bridgewater. Följaktligen är hon gravt miljöskadad och har enligt uppgift inte gjort något annat under sitt vuxna liv än sjungit. Det har varit hiphop, blues och jazz i en enda salig röra. Ungefär samma mönster som morsan har jobbat efter alltså.

På sistone har China glatt sin franska publik med ett frejdigt hyllningsprogram till minne av en av alla tiders häftigaste och festligaste R&B- och jazzsångerskor, Dinah Washington (1924-1963). Succé överallt! I påsk kan hon höras på Ronnie Scott´s i London, vilket kanske kan vara bra att veta för alla frusna svenskar, som ämnar bege sig över kanalen för att möta våren.

På ”This One´s for Dinah” backas Mademoiselle Moses upp av ett ypperligt, lite ruffigt, band anfört av pianisten Raphael Lemonnier. Gissa om det svänger!

Jan Olsson

Ett eget uttryck som visar på intigritet

Jaqee & Bohuslän Big Band                 

(Vara Consert Hall)

Det är inte ofta som en svensk jazzsångerska vid en skivdebut ställer sig i fronten framför ett storband. Dessutom med en repertoar som i huvudsak kommer från Billie Holidays gjorda med små grupper. Men det är precis vad den för mig nästan okända i Uganda födda Jaqee - bosatt i Göteborg- gjort.

Jaqee har vanligtvis hörts bland annat i reggea-sammanhang i hemstaden men nu har hon oförväget och övertygande gjort ett avstamp i jazzfåran som bör låta tala om sig.  Dirigenten Jan Levander har haft orkesterns egna drivna skrivare till sitt förfogande. Det har resulterat i en ambitiös inspelning med många hörvärda instrumentala utvikelser som också ger skivan pregnans. Endast ett arrangemang har lånats in, engelskan Issie Barratts version av Strange Fruit. Övriga skrivare är Christer Olofsson, Niklas Rydh, Ralph Soovik,  Samuel Olsson, Johan Borgström och Mikael Karlsson.

I den framarbetade formen passar Jaqee mer än väl. Hon har ett eget uttryck som visar på personlig intigretet och hon har avstått från att framträda som en effektsökande epigon av den stora Lady Day. Än en gång dokumenteras den amerikanska sångbokens dignitet i en tid då mängder av jazzens vokalutövare mer eller mindre hysteriskt anstränger sig för att agera songwriters. Skivan visar också Bohuslän Big Bands stora jazzpotential.

Göran Olson

Madeleine Peyroux

Bare Bones

(Decca)

Madeleine Peyroux är unik. Hon låter inte som någon annan, utom möjligen som en lättviktsvariant av Billie Holiday då och då. Och hon tycks guschelov vägra att anpassa sig till det gängse mönstret i soft-pop-jazz-genren. Det tackar vi för.

Bare Bones är Madeleines tredje album på fyra år och påminner i mångt och mycket om hennes tidigare alster, Careless Love och Half The Perfect World. Samma typ av enkla, trallvänliga, rullande låtar med shufflekomp, ungefärligen samma musiker, bland dem gitarristen Dean Parks och den förnämlige organisten Larry Goldings, och samma producent, Larry Klein. På många sätt känns det alltså som om man hört alltihop, inklusive de ganska mollstämda texterna, förut.

Det skulle vara kul att höra vad Madeleine Peyroux kan åstadkomma i en genuin jazzomgivning.

Jan Olsson

Såväl texterna som musiken bara växer!

Georg Riedel och Vänner

Hemligheter på vägen

(Footprint/CDA).

Georg Riedels och hans vänners ”Hemligheter på vägen” är ett lite annorlunda album. Det innehåller tio tonsättningar, signerade Riedel, av dikter skrivna av sex vitt skilda poeter, verksamma i Norden under senaste hundra åren. Där finns ständigt Nobelpris-aktuelle Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist, den egensinnige finlandssvenske mångsysslaren Claes Andersson, nationalklenoden Cornelis Vreeswijk, alltid lika underhållande, förbryllande och festliga Kristina Lugn och den alltför tidigt bortgångna, underbara Harriet Löwenhjelm.

Georg Riedels musik blir till ett med texterna – och tvärtom. Och Georgs dotter Sarahs varsamma och känsliga tolkningar av de ibland lite kluriga dikterna, som handlar om kärlek och längtan, gör samstämmigheten och helheten komplett. Hennes sång är ren och klar, naken och självutlämnande, ibland skör och skir som spindelväv. Till det mycket homogena och finstämda helhetsintrycket bidrar också i högsta grad Jacob Karlzons lyhörda pianospel med en harmonisk originalitet som ibland för tankarna till Bill Evans, Jan Allans sordinerade, lyriska trumpet och Joakim Milders vackra och ofta oväntade tenorsaxbroderi. Och så Georgs bas förstås.

”Hemligheter på vägen” är en platta att lyssna på – inte spela som bakgrund under middagen – gång på gång. Såväl texterna som musiken bara växer!

Eftersom det inte är en renodlad jazzplatta får den inget DIG-betyg. Men det framgår förhoppningsvis ändå att det här en musik som varmt rekommenderas alla smakriktningar.

Jan Olsson

Tolkningar med klass och stilistisk känsla

Viktoria Tolstoy                   

My Russian Soul

(ACT)

Nu dras åter en lans för Viktoria Tolstys ryska påbrå. Ställde mig nog så tvivlande till greppet när jag upptäckte en radda ryska kompositörers namn bakom sångtitlarna. Vem hade väntat sig att skivans producent skull vaska fram musik skriven av tungviktare som Tjajkovskij och Rachmaninov. Texterna har i till största delen levererats av  Anna Alerstedt.

Normalt är jag ganska iskall till dylika kopplingar där både originalet och artisten har allt att förlora. Men faktiskt är det här ett stort undantag. Viktoria bjuder på smakfulla tolkningar med klass och stilistisk känsla. Hon är svalt återhållsam utan att bjuda på några större kraftutbrott. För mig är hon framför allt landets främsta jazzsångerska men även om skivan inte bjuder på klockren jazz gör hon en övertygande prestation. Proffsigt utan tendens till att travestera originalen. 

Ett starkt nummer är  Strangers In The Night från musikalen Kismet som baseras på Alexander Borodins Polowetzer Tänze. Välskräddade arrangemang, med öppningar för instrumentalsolon har ritats av förträfflige  pianisten Jacob Karlzon och saxofonisten Joakim Milder. Den senare svarar för stråkarrangemangen.

Som brukligt hos ACT kommer skivans producent, trombonisten Nils Landgren, till solistmiken vilket passar stämningen briljant. I Our Man blir det en fräsch duett mellan Nils och Viktoria. Mycket lyckat. Intim till max blir Viktoria i No News. Maffigt och rytmiskt tungt markerad mynnar skivan ut i Aftermath som hämtats upp från Tschaikovskys Svansjön.

Göran Olson 

Kraft och inlevelse som känns i ryggraden

Viktoria Tolstoys My Russian Soul”är en makalöst fin platta, där Viktoria, med assistans av Nils Landgren, har vaskat fram ett dussin mer eller mindre (ofta mer) kända kompositioner av sina förfäders landsmän. Fem nummer har, till exempel, lånats av Peter Tjajkovskij, ett av Alexander Borodin och ett av Sergej Rachmaninov.

För arrangemangen svarar Jacob Karlzon, som också spelar ypperligt piano mellan varven, och Joakim Milder. Viktoria sjunger ypperligt, med en kraft och inlevelse som känns ända in i ryggraden, och arrangemangen är oftast geniala. Musiken är tidlös och lämpar sig i de flesta fall ypperligt för varligt jazzbruk.

Och att de duger som improvisationsunderlag bevisar Jacob, Joakim, Nisse och accordionisten Lelo Nika. Av alla plattor jag hört genom åren med Viktoria Tolstoy är denna den jag gillar allra mest!

Jan Olsson 

Grethe Kausland

Jazz my way

(Cutting Legs)

Den norska sångerskan och skådespelerskan Grethe Kausland lärde vi känna under 70-talet som en kul Kusin Vitamin i den populära sång- och revygruppen Dizzie Tunes. Hon var söt, rolig och mycket mångsidig.

Men vad vi (alltså jag) inte visste då var att Grethe också var en alldeles utomordentlig jazzsångerska. Inte en sån där som det går tretton på dussinet av idag och som inte har mer med jazz att göra än Towa Carson hade. Utan faktiskt en alldeles äkta jazzsångerska, som behärskade både en stor del av The Great American Songbook och konsten att svänga och improvisera. Dessutom intonerade hon väl och fraserade utsökt. Då och då lät hon som en sprittande glad Billie Holiday, om nu denna liknelse är möjlig.

Att jag skriver i imperfekt beror på att Grethe Kausland tyvärr lämnade den här världen 2007, endast 60 år gammal, efter en tapper kamp mot lungcancer.

Tio av plattans tolv nummer på ”Jazz my way” är hämtade från två radiosändningar som gick ut i etern åren 1983 och –84. På dessa samarbetade Grethe med pianisten Per Husby och, bland andra, den utmärkte basisten Terje Venaas, trumslagaren Espen Rud och - i fem låtar - sångkollegan Georgie Fame. Att alla inblandade hade hjärtans roligt känns tydligt. ”Two Sleepy People”, ”I´m in the Mood for Love” och Blossom Dearies (även hon borta idag) ”Sweet Georgie Fame” är tre pärlor som det gnistrar lite extra om. Förutom allt vokalt välljud får Husby gott om plats att breda ut sig, vilket vi tackar alldeles extra för.

Plattan avslutas med en gripande ”Once upon a Summertime” i vilken Grethe ackompanjeras av endast den fine gitarristen Hallvard Kausland (bror?).

Norge har en fantastisk rad av utsökta jazzsångerskor: Karin Krog, Laila Dahlseth, Magni Wentzel och Radka Toneff är bara några som dyker upp i skallen på mig. Grethe Kausland skulle ha kunnat vara med i samma gäng - om hon hade satsat på det.

Jan Olsson

Allt har den speciella Saxes Galoretouchen

Nils Lindberg

Margareta Bengtson

As We Are

(Prophone)

As We Are innehåller, precis som väntat, en massa underbar musik signerad Nils Lindberg, denne fantasiske kompositör, arrangör och pianist, som på ett genialt sätt har lyckats förena amerikansk bebop med svensk folkton.

Här finns dels ett knippe Lindbergs-klassiker, som ”As You Are”, ”Shall I Compare Thee to A Summer´s Day” och “Blues for Bill” och dels några utsökta, nyskrivna kompositioner. Dessutom har man plockat med Hoagy Carmichaels underbara ballad ”Skylark”. Och allt har den där alldeles speciella lindbergska Saxes Galore-touchen. Solister, förutom Nils, är saxofonisterna Joakim Milder, Hans Åkesson, Håkan Broström och Alberto Pinton. Dessutom medverkar Jan Allan på trumpet och Margareta Bengtsson med sin klockrena, magnifika stämma.

Jag förstår att Nils vill jobba tillsammans med Bengtsson. Som ”instrument” fungerar hon perfekt. På samma sätt som, till exempel, Alice Babs, Lena Jansson och Lena Willemark. Men för min smak är Margareta lite för sval och opersonlig. Musikaliskt når hon fram, men de ofta mycket fina texterna tar inte tag på det sätt jag skulle önska. Kan Margareta Bengtssons problem vara att hon rent av är alltför teknisk och mån om absolut perfektion? Det skulle vara intressant att höra henne släppa loss ordentligt.

Jan Olsson

Välgjort i det lilla comboformat

Three Small Giants                                     

As Silent As Dawn Came

(Satin Steel Music)

As Silent As Dawn Came är en välgjord debut-skiva där möda lagts på arrangemang i det lilla combo-formatet. Gruppen med det originella namnet, som bildades 2004, består av den tonsäkra sångerskan Karina Kampe och tätt intill henne finns basisten Sebastian  Hankers och gitarristen Patric Skog.

Karina och Patric har både studerat i USA. Repertoaren har ett brett spektra med melodier från Paul Simon, Horace Silver, George Gershwin, Stephen Sondheim, Wayne Shorter, John Lennon, Paul McCartney, Wardell Gray och melodier från Karina. Inte hundraprocentigt  jazzklassat men ambitionen är lovvärd.

Allt görs med värme där samspelet sitter väl. Några större djärvheter kan inte noteras men Footprints  har överraskande försetts med text av Karina. Där gör hon också en ordlös utflykt som inte låter så ansträngd som det brukar bli när unga sångerskor ger sig in på scatsång. Ett bra bassolo ingår också i Shorter-melodin. I Wardell Grays Twisted som Annie Ross textade visar Karina fin balans och plats ges för ett bra gitarrsolo. Samspelet mellan bas och gitarr är homogent skivan igenom. Lite på sidan av numren ligger Karinas Breathing Freely med sin country-stämning.

I stort sett en lyckad  skivdebut för de små giganterna även om man inte håller sig på jazzmattan hela tiden.

Göran Olson 

Närhet och känsligt mjukt utspel

Steve Dobrogosz

& Anna Christoffersson               

Rivertime

(Amigo)

För två år sedan släppte pianisten Steve Dobrogosz och göteborgs-sångerskan Anna Christoffersson albumet It´s Always You, som fick ett mycket positivt mottagande. Flera ansåg att skivan helt enkelt var sensationellt bra. Rivertime känns för mig ett snäpp vassare och en värdig uppföljare till debutskivan. Steve har i flera år varit en favoritskrivare för flera av våra främsta svenska sångerskor i det förtroligt intima formatet. Här har han komponerat alla melodier samt svarat för textningen.

Steves melodier har ofta en dragning till gospel men  har även en meditativare inriktning där Annas intima sångsätt smidigt kryper in. Parets samarbete är utsökt. The Perfection är ett anslående bevis på den hudnära stämning som de målar upp. Gospelinslagen har naturligtvis en kraftigare touch där Steves kraftiga ackompanjemang kunde vara hämtat från en svängig synagoga i hans hemland, Amerika, men utan övertoner.

Man placerar inte paret i vilket lokus som helst. De skall avnjutas i en tät förtrolig miljö där deras närhet och känsligt mjuka utspel snabbt når ut och skänker eftertanke.

Göran Olson 

Rytmisk intensitet och heta solon

Sofi Hellborg                                 

Drumming Is Calling

(Ajabu!)

Sofi Hellborg är en vitaminiserande fläkt i det svenska jazzlivet. Hon drar sig inte för att kasta sig mellan jazz, funk och afrikanska beat. Allt görs med en stark rytmisk betoning som lockar till dans. Det känns övertygande och äkta oavsett musikens rötter.

En vistelse i Kamerun satte definitivt spår i hennes musikaliska uttryckssätt - både vokalt och i hennes alt-sopransax. Sedan följde en sejour i London innan hon gjorde ett fjorton år långt stopp i Paris. Det finns en påtaglig nerv i Sofis moderna afrikanska musik. Den inbjuder också till klubbdans vid småtimmarna där även hennes musiker bidrar med rytmisk intensitet och heta solon.

Som sångerska är Sofi verkligen värd att uppmärksammas för sitt mycket personliga utspel och passande frasering. Man kan bara hoppas att hon kommer att visa upp sig lite oftare i vårt land i fortsättningen efter den här lyckade inspelningen i Lund.

Trombonisten Olle Åkerman är en solist som med frenesi ger ut i improvisationer. Gitarristen Magnus Lindeborg, barytonsaxofonisten  Ed Epsteins  och keyboardisten Ola Hedén spetsar också på den kolloristiskt färgade mosaiken. Bandets bottenplatta, rytmmusikerna, har stor del i slutresultatet. Det vill säga basisten Mats Ingvarsson, trumslagaren Jean-Francois Lodovicus samt percussionisten Sal Dibba.

Göran Olson

Personligt med lite småfräck touch

Fredrika Stahl

Tributaries

(Sony) 

Huvudperson på Tributaries är den på sistone mycket uppmärksammade sångfågeln Fredrika Stahl med postadress Helsingborg och Paris. Tributaries, som är ett mycket välproducerat och omväxlande album, är Fredrikas andra platta.

Av skivans tio låtar har Fredrika skrivit hela nio, och det är en sann glädje att kunna konstatera att hon är en synnerligen begåvad kompositör och textförfattare. Många av melodierna är lätta att ta till sig, och texterna är alldeles ovanligt intelligenta och fria från klichéer. Allt är kanske inte jazz, men vaddå?

Fredrika sjunger personligt, mest på engelska men även på franska och svenska, och ibland med den lite småfräcka touch som gjorde att man gillade Lisa Ekdahl, innan allt hon företog sig började låta likadant. Och mademoiselle Stahl har dessutom sett till att omge sig med goda musiker. I ett nummer, ”Pourquoi pas moi?”, dyker en läcker dragspelare vid namn Pascal Pallisco upp och ett par gånger får vi höra flyhänt gitarrspel av Andreas Öberg.

Den bästa låten har dock inte Fredrika skrivit själv, den har hon fått av radarparet Norman Gimbel-Mike Stoller. Kolla gärna in plattan! Jag tror att ni, liksom jag, kommer att gilla den.

Jan Olsson

Miriam Aïda                                                         

Come On Home

(Connective Records)

Alerta Malmö-sångerskan Miriam Aïda är nu framme vid sitt sjätte album. Hon har den här gången valt att framföra jazzstandards mixade med melodier av Stevie Wonder, Jon Hendricks och Bobby ”Blue” Bland.

Hennes trio med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson är en stor tillgång som uppbackare och i solistiska utflykter. Gästar gör saxofonisten och flöjtisten Fredrik Kronkvist. Come On Home, titelmelodin, har skrivits av Horace Silver. Texten har Jon Hendricks plitat ihop med säker hand. Han kommer igen i sin helt egna melodi Rainbows End.

Miriam har en utmärkt känsla för melodier som förknippas med budskaps/soulskrivare vilket märks i Nat Adderleys Jive Samba och Handful Of Blues som Dusko Gojkovic och Jimmy Woode samsats om. I den sistnämnda fås också fint flöjtspel av Fredrik Kronkvist. Bluesig till max är Miriam i Bobby ”Blue” Blands feature Two Steps From The Blues. I Cole Porter´s You Be So Nice To Come Home To får Miriam en förnämlig uppbackning av kompet som verkligen visar sin höga klass. A Night In Tunisia, The Man I Love och Skylark är nummer som styrker Miriams jazzfeeling. I Skylark gör Sjöstedt ett åtsittande solo som ger vibbar.

Fredrik Kronkvists brännheta altsax tillhör också skivans många glädjeämnen. Hans flöjt bidrar också till stämningen i Ray Evans/Jay Livingstones Ruby And The Pearl. Inom parentes samma team som snickrade till Nat King Coles jättestora succé Mona Lisa.  

Göran Olson

In Another World

(Prophone)

Huvudpersonen på ”In Another World” (Prophone) är den mycket personliga och ytterst hörvärda sångerskan Sofia Pettersson. Sofia, som många känner sedan hennes tid i Malmö då hon bland annat undervisade vid Jazzinstitutet, bor sedan tio år i Stockholm.

”In Another World” är hennes femte album sedan debuten med ”Oasis” och liksom på förra plattan, den gripande ”Still Here”, svarar hon för samtliga kompositioner och texter. Och man kan verkligen tala om kompositioner. För det hela är ytterst begåvat – och dessutom originellt. För mig är Sofia en av vårt lands mest intressanta jazzsångerskor. Hennes känsliga röst påminner inte om någon annans, hennes timing är perfekt och hon har hela tiden något att berätta.

För snygga bakgrunder på ”In Another World” svarar keyboardisten Petter Bergander, gitarristen Erik Söderlind, basisten Tobias Grenholm, slagverkaren Ola Bothzén och, i var sitt nummer, munspelaren Mattias Ståhl och trumpetaren Tomas Hallonsten.

Jan Olsson

Maria Kvist                       

I Read A Review

(Wide Meadow Music)

Det här är mitt första möte med sångerskan och pianisten Maria Kvist . Hon kommer från Jämtland. Studerat har hon gjort vid Berklee School Of Music i Boston och Musikhögskolan i Stockholm. Örjan Fahlström och Ove Lundin var hennes lärare på Ackis i komposition respektive pianospel.  

Att Maria komponerat skivans material är därför givet. Enda avvikelsen är Michel Petruccianis It´s A Dance. Kombinationen sång-piano är mycket lyckad. Det är en mycket ovanlig mix i vårt land.  Pianospelet är inte enbart av komp-karaktär. Hon intresserar också i sina improvisationer. Maria låter mogen i sina berättelser med sin fina frasering. Samspelet med Linus Kåses altsax är övertygande och sänder tankar till Nancy Wilsons och Cannonball Adderleys klassiska möten i början av 1960-talet. Gruppens koncept med Maria i dubbla roller ger mersmak .

  
Linus Kåse är en intressant solist. Kommer från Helsingborg och bor i Stockholm efter studier på Ackis. Hans ljusa ton har paralleller till Lee Konitz. Basisten Sven-Erik Johansson spelade en gång i tiden med Ulf Adåker men sedan blev det klassiskt spel. Trumslagaren Isak Andersson är ett helt okänt kort som ingår i den ettochetthalvt år gamla gruppen. Han har i likhet med Maria och Linus spelat med Stockholm Vodou Orchestra.

Göran Olson 

Rigmor Gustafsson

Alone with you

(ACT)

Efter att väl tolkat den amerikanska sångboken, utforskat klassiska jazzlåtar, hyllat sångerskekollegan Dionne Warwick och kompositören Michel Legrand  antar Rigmor Gustafsson utmaningen att  presentera sina egna kompositioner och texter. Alone with You (ACT) är titeln på hennes nya cd, där hon svarar för all musik och de flesta texterna. Ett steg som inte är speciellt oväntat, på sina allra första skivor, som In the Light of Day och Plan #46 (Prophone), svarade Rigmor för en stor del kompositionerna.

Det var 1997 Rigmor kom med sin debut-cd och hon har sedan dess fortsatt att meritera sig som en av våra allra mest hörvärda sångerskor. Och den nya skivan bekräftar de goda intrycken från tidigare skivor och liveframträdanden med såväl mindre grupper som storband. Rigmor är en utsökt jazzsångerska, som i mina öron gör sig allra bäst i mera påtagliga svängnummer. Två sådana exempel här är kluriga Special effects, som blivit en favorit, och Don´t do it in here där hennes lätta, naturliga och avspända sång är verkligt övertygande. Ett kännetecken är också känslan för texterna och Rigmor är givetvis inte mindre trovärdig när hon nu förmedlar sina egna ord, som i mera stillsamma låtar som inledande In my world, Still och avslutande titelspåret Alone with you. 

Det allmänt goda intrycket förstärks av Rigmors fyra medmusikanter, dvs  gitarristen Max Schultz, pianisten Jonas Östholm, basisten/producenten  Lars Danielsson och  trumslagaren Eric Harland. Framför allt imponerar Jonas Östholm, som hela tiden lyhört stöttar Rigmor och också bjuder på flera delikata solon. Jag har nu i några år väntat på att Jonas skall komma med en egen skiva och hoppas att den snart är på gång. Ja, på skivans pluskonto lägger man också gärna Max Schultz, som svarar för några engagerade och effektiva gitarrsolon.

Rigmor har på sina senaste skivor visat upp olika sidor av sin personlighet, som dock inte alls avspeglats på skivomslagen. Det är förstås helt OK att ett skivmärke har en sammanhållande och igenkännlig  profil, men  de strikt mallade utgåvor som tyska ACT samlar under den allmängiltiga vinjetten Vocal Jazz väcker ingen nyfikenhet.

Gunnar Holmberg

Linda Pettersson Bratt / Krister Jonsson 

Some Really Nice Songs We Really Like

(Kopasetic)

Kopasic med hemvist Malmö, har på kort tid producerat mycket hörvärda plattor där mestadels musiker från Malmöregionen presenterats. Nu är turen kommen till sångerskan Linda Pettersson som nu också bär tillägget Bratt och gitarristen Krister Jonsson. Båda är uppväxta i Sundsvall men deras vägar korsades för inte alltför länge sedan och skivan spelade de in live och i studio i Malmö där Krister är bosatt – Linda bor numera i Alvesta. Hon var för övrigt en av den kritiske Putte Wickmans svenska favoritsångerskor.

Lindas röst passar i ett slimmat format . En förtrolig back – up ger Kristers följsamma gitarr med välavvägda basgångar och sublima solistiska inpass . Paret har en välavvägd repertoar som bör locka lyssnare med tycke för vackra harmoniska melodier. Då är den amerikanska sångbibeln given i sammanhanget men Olle Adolphsons sällan framförda Snart Stiger Solen samt den traditionella Jag Vet En Dejlig Rosa fogas in. Rosa tolkas glädjande nog utan lånade fjädrar från Monica Zetterlund något som flera svenska artister nu försöker att slå mynt utav. Chaplins Smile griper också tag. Answer Me My Love, även känd som Mutterlein, är ett av skivans smeksammaste nummer. Tempot stiger i en luftig version av On A Clear Day - än snabbare formas That´s All.

Göran Olson 

Ida Sand

Meet me around midnight

(ACT)

Det är inte så lätt att dra publik till jazzevenemang idag. Många av våra yngre musiker får till exempel inte alls så många speltillfällen som de förtjänar. Varje jazzklubbsarrangör vet dock att det brukar gå lite lättare om det är en sångerska med. Sångerskorna används på så vis som ett slags lockbete.

Skivbolaget ACT är en av dem som försöker nå en större publik för jazzen, inte sällan med hjälp av just sångerskor som dragplåster. Alltför ofta sker dock publikanpassningen genom att de mest jazztypiska elementen tonas ner och det lättsmälta lyfts fram. Resultatet blir dock lätt lite strömlinjeformat, utan något som sticker ut. För egen del tror jag inte att detta är någon framkomlig väg för att öka jazzintresset, men jag kan förstås ha fel.

Ida Sand släpper nu sin debutskiva på just ACT och under deras vinjett ”Vocal jazz”. Utan att fördjupa mig i diskussionen om vad som är jazz och inte, så handlar det här i mitt tycke i huvudsak om popballader och underhållningsmusik med lätta stänk av jazz från de ackompanjerade musikerna. Och de som gillar den typen av musik kommer antagligen att gilla den här skivan.

Ida Sand har tidigare mest framträtt i populärsammanhang, och några känner kanske igen henne från På spåret-orkestern. Skivan är välproducerad och hon sjunger bra med en soulig men kanske fortfarande lite opersonlig röst. Om jag låter lite njugg i mina kommentarer, så ska egentligen ingen skugga falla över henne, för hon gör den musik som hon gillar bäst och kan. Det är det faktum att skivan marknadsförs som jazz som gnager lite.

Nils Landgren är producent, spelar trombon och ger även smakprov på sin sång. Bland övriga musiker finns Jan Lundgren piano, Ulf Wakenius gitarr och Lars Danielsson. Urvalet av låtar är inte uttjatat och det är en av den här skivans bra saker.

Roger Rudolfsson  

Alice Babs

As Time Goes By

(Vax Records)

Alldeles lagom till Alice Babs 85-årsdag har Lasse Zackrisson, han som gjorde den fina och mycket uppmärksammade TV-dokumentären ”Naturröstens hemlighet” kommit ut med ytterligare en cd på sitt skivbolag Vax Records. ”As Time Goes By” innehåller Inspelningar som aldrig varit utgivna tidigare, och är gjorda mellan 1960 och 1969. I tio av de 14 låtarna backas Alice upp av Bengt Hallbergs trio. I de återstående fyra numren står ett storband, under ledning av Arne Domnérus. Alltihop är alldeles ofantligt fint, och förutom att Alice sjunger som bara hon kan, bjuder Hallberg på pianospel av absolut högsta klass.

Vad som är alldeles speciellt glädjande för en obotlig svängentusiast är att ”As Time Goes By” är en ren och oförfalskad jazzplatta. Och jag vet inte när jag hörde Alice bättre, mer avspänd och – faktiskt – fräckare(!). Med Swe-Danes kanske någon gång. Det hon gjorde med Ellington är av ett helt annat slag och jämförelser med det känns lite småkorkat att göra. En som kryddar anrättningen lite extra, vid sidan av Alice, Bengt och Dompan, är Svend Asmussen, som dyker upp med elektrisk fela i ett par av storbandsnumren. I John Lewis ”If I Were Eve”, spelar han så stråken glöder!

Repertoaren på ”As Time Goes By” är ytterst välvald med ett för det mesta välkänt, men inte utslitet, material, tillhandahållet av giganter på området som Irving Berlin, bröderna Gershwin och – givetvis – Duke Ellington. Hallberg och Alice själv har också bidragit till grannlåten med ett par egna alster av vilka ”No Words Blues” är en pärla.

Jan Olsson

med Jan Johansson och

Georg Riedels Orkester

Illusion

(Vax Records)

En ny Alice Babs-cd är naturligtvis på sitt sätt en sensation. Ny och ny förresten, det är en sanning med viss modifikation, eftersom innehållet på ”Illusion” är inspelat redan för 41 år sedan. Men av någon outgrundlig anledning har upptagningarna legat och samlat damm på Sveriges Radio sedan dess. Ända tills entusiasten Lasse Zackrisson i Vaxholm letade upp dem.

Georg Riedel har arrangerat hela härligheten, och förutom Alice, som verkligen var i ypperligt slag under mitten av 60-talet, får vi höra en del ljuvlig Jan Johansson och några skvättar Arne Domnérus här och var. Men – och det kanske är viktigt att veta för somliga – ”Illusion” är trots närvaron av svängfolk som Riedel, Johansson och Dompan ingen egentlig jazzplatta, även om det naturligtvis gungar till lite då och då.

Nej, själv kommer jag att utan större tvekan sortera in den i mitt fack för ”visor”. Detta framför allt för att fem av plattans 14 nummer har den blinde, holländske sångaren, musikanten och diktaren Jules de Corte som upphovsman. Översättningarna till svenska är gjorda av ordkonstnären Eric Sandström. Resten är hopknåpat av John Lewis, Reinhold Svensson, Alf Hambe och Riedel och här hittar vi utsökta texter av bland andra Signe Hasso.

”Illusion” kompletterar på ett utmärkt sätt bilden av den ytterst mångsidiga Alice Babs. Jazzen, inte minst det hon gjorde tillsammans med Duke Ellington, var förvisso hennes favoritgren. Men ingen har på ett innerligare och bättre sätt än Alice lyckats förgylla även enkla schlagers och visor av alla de slag, inhemska och importerade. Som gränsöverskridare och kvalitetshöjare har hon varit utan motstycke.

Eftersom skivan inte helt hör hemma i "jazzfacket" sätts inget DIG-betyg, Men som ett utsökt inslag i Alice Babs omfattande produktion är den värd 4 av 5 plus.

Jan Olsson

Underhållningsjazz man kapitulerar för

Robin McKelle   

Modern Antique

(Blue Note)

Sångerskan Robin McKelle kommer från Rochester. Hon passerade Berklee School Of Music i Boston innan hon gjorde en visit i Los Angeles. Åter i Boston bildade hon en egen trio. 2004 uppmärksammades hon i Thelonius Monk Vocal Jazz Competition.

Här har hon lyckan att få sjunga utsökta arrangemang av bland trumpetaren Willie Murillos till ett mycket kompetent storband i bästa Hollywood-Sinatrastil. Det har även lagts in en stråksektion i skivans romantiska partier, som i Day By Day. Därmed också sagt att innehållet lockar med kändisar som Comes Love, Cheek To cheek, Save Your Love For Me, Lover Man och Make Someone Happy. Trots den strikta formen finns det några öppningar för solisterna trumpetaren Joe Magnarelli, tenoristerna Pete Christlieb och Andy Snitzer.

Ryter till gör Robin med besked i Go To Hell. I Lullaby Of Birdland visas jazzådran. Där märks också trumpetaren Wayne Bergerons höjdregister. Oavsett om skivan skall tillföras avdelning underhållningsjazz med sitt upplägg måste man kapitulera inför Robins röst och frasering som i högsta grad är proffsig. I den egna Remember har hon placerat sig vid flygeln omgiven av stråkar som bäddar in hennes uttrycksfulla stämma mycket vackert. Jämfört med plattan Introducing är jazzhalten lägre här men allt håller högsta klass.

Göran Olson 

Christina Gustafsson

Moments Free

(Prophone)

Upphovskvinnan till Moments Free (Prophone) lystrar till namnet Christina Gustafsson. Christina har glatt oss med massor av fin sång i flera år vid det här laget, men det är först nu hon har skivdebuterat. En debut som hon har anledning att känna sig mycket stolt över. Man blir glad ända in i hjärteroten redan i första låten, det bluesigt svängiga titelnumret, och leendet sitter kvar ända tills sista numret har tonat ut efter en knapp timme.

Det var länge sedan jag hörde något så friskt, begåvat och samtidigt okomplicerat. Christina har själv skrivit allt material på plattan utom ”Daydream”, som en del kanske minns i Lovin´ Spoonfuls version för sådär 40 år sen.

Men det är inte nog med att fröken Gustafsson (jodå, hon är lillasyster till Rigmor, om nån undrar) från Värmskog sjunger och skriver ytterst begåvat. Hon har också den goda smaken att omge sig med utmärkta musiker. Gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind är ypperliga var för sig och tillsammans, och Martin Höpers bas och Calle Rasmussons trummor passar perfekt. Lägg till det att pianisten Daniel Karlsson dyker upp då och då liksom Magnus Lindgren, försedd med flöjt och klarinett.

Utan att för ett ögonblick darra på manschetten placerar jag frankt och tveklöst unga Christina i samma division som kollegerna Viktoria (Tolstoy), Margareta (Bengtson). Linda (Pettersson) och Rigmor (syrran). Lägg namnet på minnet, för vi kommer att få höra det ofta i framtiden!

Jan Olsson

Brasil Big Bom

(Caprice )

När sångerskan Lina Nyberg 2001 släppte skivan Brasil sjöng hon brasilianska melodier som hon översatt till svenska. På Brasil Big Bom blandar hon portugisiska och egna svenska texter. Hur väl hon lyckats med konverteringen kan jag ej uttala mig om. Men musikens särprägel finns kvar. Man ändrar inte i första taget på alster från Antonio Carlos Jobim, Edu Lobo och Ivan Lins.

Att Magnus Lindgrens arrangemang ger lyft var väntat. Magnus får dessutom utrymme för sitt eminenta flöjtspel som är ett enda stort utropstecken. Med drivna rörblåsare och intressanta instrumentationer befästs hans rykte som en av våra främsta arrangörer. Det visas bland annat i Linas melodi. Där lockar trombonissan Karin Hammar i ett medryckande latinbeat. Hetta har trumpetaren Patrik Skogh tidigare bjudit på Valentina. Klarinettisten, vem det nu vara månde, i Madalena skall också äras. Gissar på Magnus. Passar in i mixen gör också altsaxofonisten Joakim Rolandsson vars spröda sax är ett utmärkt komplement till Linas svala stämma i den egna En Ton.

Andra viktiga spelare i röravdelningen är Lisen Rylander och den på djupet verkande Alberto Pinton. I Edu Lobos Canto Triste lyfts basisten Christian Spering och fenderspelaren Mathias Landaeus in i fokuset. Arrangemanget, skrivet av Lina, är utsökt där rörblåsarna och bastrombonisten Staffan Findin bidrar till den lyckade klangen . Elvatåget, i original Trem DasOnze, komponerad av Adoniran Barbosa, har i Magnus händer begåvats med ett strålande arrangemang. Summering, sången, arrangemangen och en känslig närhet ger skivan pluspoäng.

Göran Olson *

The Copenhagen Session

(Riviera)

Hayati Kafés rykande färska ”The Copenhagen Session” är ett fullständigt oemotståndligt album. På det visar vår populäre Turkiet-import med glans att han är en jazzsångare och crooner av hög internationell klass, när han sätter den sidan till.

Inte mindre än 14 lika tidlösa som outslitliga örhängen står på repertoaren, bland dem en ”Just One of Those Things”, som borde spelas i radio minst en gång per dygn. Den dansk-svenska uppbackningen är ungefär den bästa man kan hitta. Eller vad sägs om Jan Lundgren piano, Jacob Fischer gitarr och Jesper Lundgaard bas, det vill säga halva Svend Asmussens väl sammansvetsade gäng?

Gissa om det svänger!

Jan Olsson

Straight From My Heart

(Lovestreet Records)

Den här Malmö-producerade skivan bjuder på en ung sångerska som verkligen har talang för jazz men även tål att mixas med sydamerikanska beat. Det sker med lyckat resultat i Jobims åtsittande Meditacão. Innan dess har hon presenterat en medryckande version av Too Close For Comfort  där gästsolisten tenoristen Jesper Thilo släpper loss i ett medryckande  solo. Han är även på hugget i You´ren Driving Me Crazy.

Vivans medmusiker är pianisten Claes Crona. Bas spelar Mattias Hjort. Gitarristen heter  Elias Källvik medan Zoltan Csörsz är trumslagare – en utomordentlig sådan. Det märks bland annat i Feel Like Making Love .

Ett festligt inslag är Horace Silvers Filthy McNasty där Vivian även hänger sig åt scat-sång. Inte alls så tokigt även om en och annan kliché trillar in. Men jazznerven är det inget fel på. Mer av den Silverska varan kommer i The Jordi Grind där Källvik, Crona och Hjort gör ypperliga insatser. Behagligt avspänd är stämningen i Sergio Mendez vackra So Many Stars och Vivians egen bossa Fly Away.

I Cronas Blues For Laila / Lullaby Blues som Dave Castle satt text till spräcker Thilo och bandet  upp ordentligt . Sakta Vi Gå Genom Stan känns överflödig i en annars välproducerad platta . Har det inte gått inflation i Monica Zetterlund hyllningar, kan man undra ? I avrundningslåten Szeptem går  beröm till Källviks vackra gitarrspel bakom den ömma sången.

Let there Be Love

(Telarc)

John Pizzarelli är en sångare och gitarrist i en intim soft stil. Gitarrspelet har säkert influerats av fadern Bucky som även är med i några nummer. Ytterligare en Pizzarelli finns med, Johns lillbrorsa basisten Martin. Med skivan igenom är superbe pianisten Ray Kennedy som gör utsökta ornamenteringar och gracilt utformade solon. Henry Allens tenorsax tillstöter i Everything I Have Is Yours. Ken Peplowskis mjuka klarinett kommer också in på en blixtvisit.

Sången har en mycket framskjuten roll i såväl gamla evergreens som några färskare melodier. Vad sägs om I´m Putting All My Eggs In One Basket som Fred Astarie svängde till med på sin Irving Berlin-skiva. Harry Warren You´ll Never Know tillhör väl inte heller dagens mest  nötta skara. Samma med Vernon Duke´s What Is There To Say. John har komponerat, All I saw Was You och textat Kennedys Our Little Secret.

Det hela kan summeras som ett behagligt tillbakalutad jazzmöte i en förtrolig atmosfär. Här bryts inga gränser utan allt går på väl inkörda spår där sången har klass och charm. Att man inte använder trummor bidrar till den låga ljudnivå som gruppen arbetar i.

Göran Olson

Monica Zetterlund

Sista Gången Du Var Med

(National) 

Monica Zetterlund

med Lasse Bagges Trio

På Café Katalin

torsdag 14 september 1989

(Gazell)

På kort tid har två skivor med Monica Zetterlund dykt upp. I och för sig från två skilda bolag men det blev ändå lite tätt inpå. Efter att först ha lyssnat till Sista Gången Du Var Med som spelades in i Malmö 1995 och på Hultsfredsfestivalen 1996 kändes det faktiskt lite svårt att omedelbart ge sig i kast med besöket på Café Katalin i Uppsala 1989.

Men vill direkt konstatera att trots att det är mer jazz  på Katalinskiva föredrar jag ändå Sista Gången…Varför frågar sig säkert en och annan -jag replikerar med att ljudet på Uppsalakonserten inte är det bästa. Basen ligger genomgående för långt fram – men live och småstökigt är det. Monicas ojämna intonation märks och mellansnacket kan man ha synpunkter på.

Men det var högt i taket och uppsåtet är ärligt. Plus skall ges för melodivalet som gjorts med omsorg. Monica sjunger på svenska och engelska. Svenska textare är Hasse & Tage, Olle Adolphsson och Beppe Wolgers – närmare idealet kan man inte komma. Stockholm Är En Djävla Stad (Corcovado), Att Angöra En Brygga och  Trubbel kan exemplifiera. Att Beppes genialiska rader till Svartvit Calypso finns med var för mig ett efterlängtat återhörande. Hasse & Tages Nobelprisvärdiga text till As Time Goes By måste naturligtvis också vara med. ”Amerikanskan” hålls vid liv i nummer som My Man, He´s Funny That way och The Second Time Around.

Pianisten Lars Bagges trio med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Johan Dielemans som var Monicas huskomp vid den här tiden får även agera på egen hand. Det gör de med besked i John Lewis sällan hörda Milano och operettmelodin Du Är Min Hela Värld.

Monica Zetterlund framträdanden på Victoriateatern i Malmö 1995 och

Hultsfredsfestivalen 1996 spelades också påpassligt in. I Malmö hade hon med sig en grupp där bland annat saxofonisten Fredrik Carlqvist, pianisten Jan Sigurd, som även skrivit flera texter och melodier, och trumslagaren Stubben Kallin ingick. Stråkklanger läggs på i några melodier av Musik i Skånes Kammarorkester. De snygga arrangemangen hade Bo Sylvén skrivit. Han tillhör den inte alltför stora skara i jazzgenren som kan få stråkar att klinga ut.

I Hultsfred är också stråkar med men då har Håkan Andersson arrangerat lika intagande. Konserten på rockfestivalen öppnas tufft med ett fräsigt solo av tenorsaxofonisten Ulf Andersson i Come Rain Or Come Shine. När tempot mojnat kommer Monica in. Även om hon var inne i en fysisk svacka gör hon en stark insats – tack och lov är också jazzfeelingen kvar.

Med sinnliga texter av Sigurd och Olle Adolphson vinner hon inte enbart en arbetsseger utan raderar även bort minnen av de ojämna framträdanden hon gjorde i slutet av karriären. När Monica sjunger då blir det på jazz – svenska men med amerikansk tajming. Måne Över Stureplan  är Stinglåten Moon Over Bourbon Street. Den blir en värdig avslutning på en bevekande återblick. Däremellan har melodier som All The Things You Are –av Olle Adolphsons kallad Allt Det Där Du Har , Trubbel och Var Har Du Varit lirkats fram.

 Göran Olson 

Läs Göran Olsons artikel om Zätas alla jazzskivor 

Lizz Wright

The Orchard

(Verve)

Lizz Wright är en prästdotter från Georgia som här kommer med sitt tredje album och som är döpt till ”The Orchard” . Skivdebut gjorde Lizz för fem år sedan med ”Salt”, som väckte både berättigat och stort uppseende. Den gången hade hon själv skrivit fem av plattans tolv nummer. På ”The Orchard” har hon stått för drygt hälften av materialet.

Lizz Wrights lite rökiga röst är något extra, uttrycksfull och innerlig. Hon är både tuff och kärleksfull på en och samma gång, och det märks att hon är uppfödd på ungefär lika delar gospel och Billie Holiday. Säkert har hon också lärt sig en del från den tid hon turnerade med storheter som Ray Charles, Al Green, Al Jarreau och The Neville Brothers. Resultatet har blivit en personlig syntes av jazz, spirituals och rhythm & blues. Bland de ”inlånade” låtarna på ”The Orchard” sticker särskilt Ike och Tina Turners gamla klassiker ”I Idolize You” och Led Zeppelins ballad ”Thank You” ut lite extra.

Kolla gärna in Lizz Wright! Hon står fortfarande i början av sin karriär men är äkta vara och har alla möjligheter att bli något riktigt stort vad det lider.

Jan Olsson

That Girl !

Featuring Bengt Lindkvist, Jan Allan.

Tommy Johnsson & Wilgot Hansson
( Ladybird / Bonnier Amigo )

Sångerskan Lovisa Lindkvist var en av de första mottagarinnorna när det nyinstiftade Monica Zetterlundstipendiet nyligen delades ut. Hon delade plats med Ann – Kristin Hedmark på prispallen. Frånsett den innersta kretsen hemma i Stockholm är Lovisa totalt okänd i resten av landet. Hon är tjugofem år och har pluggat musik på flera av huvudstadens musikinrättningar. Men det är väl inte uteslutet att hennes far, skivans pianist, keyboardist samt arrangör Bengt Lindkvist, har lotsat in Lovisa på jazzens mjukare stigar.

Det är med en välgjord skiva som Lovisa ger sig tillkänna. Hennes sensibla röst och frasering passar perfekt för jazzens ballader. Balanserat och inlevelsefullt ger hon mycket tilltalande tolkningar av melodier från den städse gröna evergreenens örtagård. Skylark, I Fall In Love Too Easily, Some Other Time, My Romance, When I Fall In Love samt He Was Too Good To Me är brottstycken ur skivans innehåll. That Girl av Bengt Lindkvist är ett inslag som också lämnar spår efter sig.

Lovisa är inte en helt färdig jazzsångerska än men för mig är hon en av de absolut intressantaste råämnen som kommit fram på senare tid. Ansas den här tjejen med omsorg kan det hända saker.Känsligt formgiven är gruppen som följt med in i studion. Måttbeställd är Jan Allans romantiska trumpet. Smidigt flexibla är basisten Tommy Johnsson och trumslagaren Wilgot Hansson. Bengts känsliga piano – keyboard - spel bidrar stark till atmosfären. Det är alltså samma Bengt som en gång i tiden spelade i Putte Wickmans band.

Göran Olson

(Gason)

Sångsextetten Vocation bildades på Musikhögskolan i Stockholm. De har en repertoar som har paralleller till legendariska Gals & Pals vilket borgar för klass. Melodier och texter har en gemytlig blandning med svenska och amerikanska upphovsmän.

Arrangemangen har skrivits av Mikael Råberg, Örjan Fahlström, Anders Berglund, Lars Bagge, Monica Dominique, Darmon Meader, Ann-Marie Henning och gruppmedlemmen Helena Insulander. Helena gör ett utsökt solo i Estate som Hasse Alfredsson textat till Imorron. Han har även del i När Charlie Är Född - den skrevs ihop med Tage Danielsson.

Vocation är ett efterlängtat nytillskott i den svårbemästrade genren. Med fin intonation och jämn balans i stämmorna ger de arrangemangen rättvisa. A cappella - sången får guldstjärna i Almost Like Being In Love. Don Redmans Gee Baby Ain´t I Good To You har ett härligt sug i Mikael Råbergs arr.
Så laguppställningen: Eleonor Ågeryd sopran, Helena Insulander mezzosopran, Josefin Nygren alt, Rolf Pilotti tenor, Jonas Åman baryton och Johan Lundgren bas. Saxofonisten Klas Toresson och pianisten Martin Persson svarar för flera solon av klass. Bas spelar Martin Höper, trumslagare är Jon Persson.

Göran Olson

med Sami Gamedze

(Blue Cross Records)

Democracy of Jazz blev en angenäm, ny bekanskap vid Uppsala Winter Swing i slutet av januari. Nu finns gruppen även dokumenterad på skiva och de positiva intrycken kvarstår,

De två starkaste profilerna är sydafrikanska sångerskan Sani Gamedze och pianisten Jan Strinnholm. Den sistnämnde en välkänd och personlig musikant, som på skiva hörts solo, med trio och i nära duosamarbete med trumpetaren Jan Allan*. Strinnholm svarar också för de flesta av kompositionerna och Gamedze för samtliga elva texter,

Gruppens övriga medlemmar är trumpetaren Hasse Bergfors, basisten Magnus Peterson och trumslagaren Richard Johnson, som samtliga fungerar utmärkt i det här mestadels lyriska sammanhanget. Det är också i de känsliga balladerna som Sani Gamedze övertygar mest. Framför allt Jan Strinnholm, men också Hasse Bergfors, svarar för en hel del fina soloinslag,

Democracy of Jazz är väl värd bekantskap, såväl live som på skiva. Musiken spelades in i Enköping av Lars Johansson, jazz-och ljudkämpen från Morgongåva,

Gunnar Holmberg

*Ett färskt skivexempel på det lyriska och utsökta duosamarbetet mellan trumpetaren Jan Allan och pianisten Jan Strinnholm är The Idea of Sailing (J,A,M, Production).För elva av fjorton kompositioner svarar Jan Strinnholm.

Sings The Music Of Michel Legrand

On My Way To You

(ACT)

Rigmor Gustafssons sång blir mer och mer övertygande. När hon nu har tytt sig till fransmannen Michel Legrands finstämda melodier kan det inte bli annat än succé. Hennes framtoning griper tag in i minsta detalj och det är härligt att höra en sångerska som väljer ett material där melodi och text passar artisten i alla avseenden. Jag garanterar att den här sobra skivan får respons i lyssnarleden. Varligt och mycket charmigt gör Rigmor materialet all rättvisa. Legrands melodier har en given klass men Rigmor får även in ett eget mjukt sound.

I sin omgivning har Rigmor musiker som minutiöst anpassar sig till de känslolägen som tonar fram. Jonas Östholm, Västerås senaste tillskott till den svenska pianoeliten, är en delikates. Vad månde bliva ? Kollegan Daniel Tilling, som är med i fem nummer, är också en tillgång.

Gästspelar gör trombonisten Nils Landgren och Magnus Lindgren som dubblerar med tenor och barytonsax. I melodifloran finns bland annat The Summer Knows, What Are You Doing The Rest Of Your Life ? You Must Believe In Spring, Once Upon A Time och One At A Time.
Göran Olson

Light & Shade

(Nocturne/CDA)

Sångerskan Linda Pettersson är just nu ute på en lång turné med gruppen Up from the Skies, som till tre fjärdedelar var hennes medspelare på hyllade debutskivan Who are you (Touché Music).

Men sedan den spelades in har Linda också kommit med en uppföljare i helt nytt sällskap, nämligen gitarristen Ewan Svensson, franske pianisten Antoine Hervé, basisten Yasuhito Mori pch trumslagaren Magnus Gran. Light & Shade är titeln och det är också en av skivans frächa 15 melodier. Samtliga komponerade av Ewan Svensson och textsatta av saxofonisten Dave Castle, som båda gjort förnämliga och inspirerade jobb.

Hade glädjen att finnas på plats när Linda och Ewan förra våren framförde det här helgjutna programmet live på Fasching och har sedan dess sett fram mot skivan, som väl lever upp till förväntningarna. Den är nämligen i alla avseenden utsökt. Få sångerskor idag har Lindas förmåga att levandegöra en text och dessutom har hon en avspänd, naturlig rytmkänsla.

Lindas medmusikanter förtjänar också många lovord. Ewan Svensson är tveklöst en av landets mest hörvärda gitarrister och Antoine Hervé en angenäm ny bekantskap. Rytmduon Yasuhito Mori och Magnus Gran fungerar förträffligt i sammanhanget, vilket framhävs av den distinkta upptagningen, signerad ljudmästaren Åke Linton.

Light & Shades har blivit en ofta spelad favorit och man önskar att den får en ärlig chans att nå ut till publiken.

Gunnar Holmberg

with Dick Halligan 
How Can I Get To Mars?

(ACT)

Det är inte ofta som det kommer italienska artister till mitt bord. När jag kollade in sångerskan Carla Marcotullis namn på konvolutet slog det mig att hon måste ha relationer till pianisten Rita Marcotulli. Mycket riktig - Carla och Rita är syskon. Carla började sin karriär i operaskrået och framträdde bland annat i New York. Men enligt egen utsago kände hon sig för instängd i den sångformen. Så hon återvände till jazzen där hon tidigare framträtt med Chet Baker som nittonåring.

När hon kom att sjunga den numera i Italien bosatte förre Blood, Sweet & Tears-trombonisten Dick Halligans melodier, initierades ett lyckat samarbete. Sex av hans kompositioner finns med här. Det är en ytterst ambitiös och seriös skiva som producerats. Halligan har också arrangerat för en septet samt de nummer som stråkkvartetten Quartetto Dorico medverkar i. Allt välgjort och tight vilket ger skivan ett fint lyft. Längesedan jag hörde en europeisk sångskiva med en sådan subtil ram.

Carla har en tilldragande stämma som varsamt för ut texterna. Faktiskt lite åt det håll som rutinerade skådespelerskor brukar sjunga. Hoagy Carmichaels I Get Along Without You får stå som exempel. Utan tvekan kommer italienskan att bli en svår konkurrent till alla de sångerskor som nu lanseras ymnigt på ACT- var så säker.

I septetten ingår Halligan som pianist. Andra kända namn är trumslagaren Peter Erskine, rörblåsaren Bob Sheppard och basisten Dave Carpenter. Gitarristen Sandro Gibellinis smakfulla spel bör även observeras.
Göran Olson

Box of Pearls

(Stunt Records)

I Box Of Pearls kan man njuta av ett lyckosamt samspel i den idag nästan glömda duettkonsten med paret danskan Katrine Madsen och Svante Thuresson. En sångstil som var mycket framgångsrik på fyrtio – femtiotalet där kontrastfyllda paret Sarah Vaughan och Billy Eckstine låg på topp. På femtiotalet kom det makalösa paret Betty Carter och Ray Charles. Nu är det kul att höra ett annat sångpar som binder samman text och musik med en glimt i ögonvrån.

Välkända melodier från The American Song Book framförs övertygande. Nyare melodier får också lyster när Katrine och Svante startar sina varianter. Innerligheten i Sondheims Send In The Clowns känns och den originella tappningen av All The Things You Are ger mersmak. Beröm skall Katrine ha för sitt bidrag, den tvåspråkiga Kom Saet Dig Her. Växelspelet är lysande. Homogent musikanteri visas av duons lyhörda följeslagare pianisten Claes Crona, basisten Jesper Bodilsen och trumslagaren Pétur Östlund.

Svantes lätta rytmik och nyanseringsförmåga är det inte många som äger. När han tolkar Don Sebeskys I Remember Bill, pianisten Bill Evans åsyftas, nås en mjuk klimax som går in i porerna. Svänger till gör han i My Shining Hour.

Krispigt tilldragande i det låga registret är Katrine i ensamnumret, Bruno Martinos Estate. Lazy är paret i What A Difference A Day Made. Högt tempo är det i Surrey With The Fringe On Top. Där gör Claes och Jesper solon av klass. Växelsången sitter som en smäck även i Let´s Fall In Love, I Fall In Love Too Easily, We´ll Be Together Again, All The Things You Are, How Long Has This Been Going On och My Shining Hour.

Göran Olson

Monica Borrfors

& Sweet Jazz Trio

Remembering Billie

(Arietta)

På sin andra cd med Sweet Jazz Trio hyllar Monica Borrfors Billie Holiday. Vilka sånger man i första hand förknippar med den oförglömliga Lady Day är givetvis högst personligt. Men bara ett par av de 13 nummer som Borrfors valt att tolka – ”Good Morning Heartache” och ”God Bless the Child” – är för mig oupplösligt förknippade med Billie. Resten fanns, och finns, på de flesta av jazzens vokalartisters repertoar.

Monica Borrfors sjunger sin vana trogen både rent och väl, vilket tyvärr inte alltid är någon självklarhet bland hennes yngre kolleger. Dessvärre visar hon inte prov på den ärlighet och förmåga att göra varje text till sin egen, som var Miss Holidays adelsmärke. Därför blir hela anrättningen tämligen enahanda och till slut riktigt sömnig. Det som ändå gör att man ändå då och då spetsar öronen är Sweet Jazz Trios insatser. Lasse Törnqvist är smakfullheten personifierad med lågmält formfulländat spel, Mats Larssons gitarrspel är lyhört och elegant och Hans Backenroth, slutligen, spelar stadigare bas än någon annan svensk. Dessutom har han upptäckt att det finns en e-sträng på instrumentet.

Jan Olsson

Kristina Lugn-E.S.T.

Jag vill aldrig mer vara ful och ensam

(Atlantis/Amigo)

Kombinationen Kristina Lugn-E.S.T., alltså Esbjörn Svensson Trio, låter naturligtvis inte riktigt klok. Men det är den på sitt sätt. Och Kristina Lugn är också klok. Dessutom är hon rolig och personlig och skriver och säger en massa tänkvärda saker, både för bok- och teaterbruk.

Men på något sätt tycker jag aldrig att Lugns verbala och Svenssons musikaliska poesi möts riktigt. Ibland låter det som om Kristina Lugn läser sina dikter samtidigt som E.S.T. spelar för sig själv i ett angränsande rum. Det ena hakar inte i det andra, som det till exempel gjorde när norrmannen Jan Erik Vold presenterade sin poesi tillsammans med Chet Bakers trumpet någon gång i slutet av 80-talet. Då förstärkte det ena det andra, och det gör det inte här.

Men helt bortsett från den eventuella frånvaron av kommunikation mellan orden och musiken – en uppfattning som givetvis är helt subjektiv - kan man ändå glädjas åt Kristina Lugn och E.S.T. var för sig. Esbjörns och hans kamraters spontana, melodiskapande är en fröjd för örat, och samarbetet och lyhördheten inom trion är minst sagt imponerande. Men allra roligast är det ändå att lyssna till Kristina Lugns kluriga reflektioner, även om de inte har mycket med jazzmusik att göra.

Skivans speltid är snål, endast 28 minuter.

Jan Olsson

Diane Schuur               

Some Other Time

(Heads Up)

Den i Seattle uppväxta blinda sångerskan och pianisten Diane Schuur upptäcktes vid Monterey festivalen 1979 av Stan Getz. Han blev en betydelsefull mentor som även kom att medverka på Dianes första tre album. Sedan har det rullat på för Diane med en skiva varje år. Hon har i första hand The American Song Book som fundament i repertoaren, gärna med dragningar åt den romantiska avdelningen även om kan vara en riktig swinger när så behövs.

Här framträder hon med en kompetent kompgrupp där pianisten Randy Poster, gitarristen Dan Balmer, basisten Scott Steed och trumslagaren Reggie Jackson hörs. Dianes pianospel hörs i två nummer. Sammy Cohns/Jule Stynes It´s Magic  och i The Good Life som Sacha Distel hade ett finger med i.

Det är en mycket välsmord grupp som backar upp sången. Precis som när amerikanska sångare kommer till skott. De genomarbetade arrangemangen med smakfulla instrumentalgarneringar ger skivan pregnans och lyster.  Måste erkänna att jag blev mer imponerad av  Dianes sång här än på tidigare skivor. Hon känns nu mindre stressad och forcerad. Kanske dubbleringen med sång-piano jäktade på det hela. Nu låter det absolut just.

Cecilia Stalin

Straight Up

(Firefly)

Första gången jag hörde – och hörde talas om – sångerskan Cecilia Stalin var förra sommaren, då hon plötsligt dök upp i Charles Tollivers stjärnspäckade storband. Nu vet jag att hon hade Charles som lärare vid New School i New York och att hon dessutom är utbildad vid såväl Skurups Folkhögskola som Musikhögskolan i Stockholm. Vad jag dessutom vet, och som kanske är viktigare, är att den forna Falsterbogräbban är en fullfjädrad och personlig jazzsångerska, tveklöst hemmahörande i vårt lands högsta division.

”Straight Up” är en sensationellt bra debutplatta! I åtta nummer, sex skrivna av Cecilia själv och två lånade, visar hon upp ett imponerande kunnande. Hon fraserar ypperligt, intonerar fint och är rytmiskt mycket vital. Hennes kompositioner och arrangemang är snygga, omväxlande och lätta att ta till sig. Och jag kan inte minnas den dag jag hörde en svensk artist som så naturligt och okonstlat behärskar den ordlösa, improviserade sången. Till sin hjälp har Cecilia sin ordinarie, mycket samspelta grupp med pianisten Adam Forkelid, gitarristen Jonas Edquist, basisten Lars Ekman och trumslagaren Mattias Puttonen. Dessutom medverkar tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och trumpetaren Nils Jansson med tidlöst och utsökt spel.

Finner du inte plattan hos din skivhandlare kan du beställa den direkt av Cecilia, www.ceciliastalin.com.

Jan Olsson

Rigmor Gustafsson

Ballad Collection

(Prophone)

Prophone gav ut tre cd med Rigmor Gustafsson mellan 1997 och 2000. De två första, ”In the Light of Day” och ”Plan #46”, producerade Rigmor själv under den tid hon levde och studerade i New York, medan den tredje, ”Live”, gjordes sedan hon återbördats till vårt land. Ur dessa tre album har man nu valt ut tio ballader. Fyra av dem har Gustafsson själv som kompositör, och speciellt hennes ”Winter Poem”, med text av Fredrick Morgan, är mycket hörvärd.
Annars tycker jag mest om de tre numren från ”Live”-albumet, på vilka Rigmor backas upp av tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson. Inte bara för att Rigmor tycks trivas så gott just i det sällskapet utan också för att de blågula musikanterna är överlägsna sina amerikanska kolleger. Jacob Karlzon, till exempel, är fullständigt lysande i ”All the Things You Are”.

Den som inte har Rigmors Prophone-plattor kan på det här viset få några smakprov ur var och en av dem utan att behöva köpa alla tre. Men ännu angelägnare är Rigmors bägge senaste skivor, på Act-etiketten. I all synnerhet Burt Bacharach-hyllningen ”Close to You”, som enligt mitt tycke var förra årets bästa svenska jazzplatta.

Jan Olsson

Sinne Eeg                                                  

Waiting For Dawn

(Calibrated)

En ypperligt ackompanjerande trio med pianisten Lars Jansson, basisten Mads Vinding och trumslagaren Morten Lund backar upp danska sångerskan Sinne Eeg. För mig är hon en ny bekantskap som motsvarar de superlativer som nått mig tidigare.

I likhet med många  danska kolleger har hon en utpräglad personlig framtoning. Hon berör helt enkelt i sin lågmälda profil. Profilen håller även när de går över jazzens gränser - det gör hon ibland. Fraseringen känns naturlig och passar väl in i den lågmälda sorten av jazz. De avslappade balladerna griper tag på ett sätt som tätt ansluts till Lars Janssons skira klanger. Han och de övriga musikern stödjer sången på ett mycket professionellt sätt. Ett förtroligt samspel uppstår som faktiskt kan jämföras med det som nåddes när den tyvärr bortgångna norska sångerskan Radka Toneff och Lars samarbetade i mitten på sjuttiotalet.

Sinne har en finslipad rytmisk känsla det märks  när hon på ett trippande sätt framför  Better Than Anything . Det är ett tema som har paralleller till buskaps-pianisten Bobby Timmons “Dat Dere”. Den enda melodi som inte Sinne skrivit är vackra Detour Ahead. Melodin en välformad final på en platta med en synnerligen stilistiskt medveten  sångerska som lockar till uppföljning.

Göran Olson 

Jeanette Lindström

In The Middle Of This Riddle

(Amigo)

“In The Middle Of This Riddle” är enligt skivbolaget en uppföljare till “Walk”, som kom för två år sedan. Jag känner snarare albumet som en utveckling, eftersom jag tycker att Jeanette Lindström, med den nya skivan, har kommit en bra bit längre på den mycket personliga och inte särskilt breda väg hon valt att vandra. Den här gången har hon skrivit samtliga texter och arrangemang och alla melodier utom en på egen hand, vilket ger slutprodukten en konsekvens och känsla av helhet.

Jeanette, som har en underbart vacker och uttrycksfull röst, arbetar på ”In The Middle Of This Riddle” med samma grupp som på ”Walk”. Trumpet spelar Staffan Svensson, och han är genomgående utmärkt liksom pianisten/keyboardisten Daniel Karlsson. De tre övriga är gitarristen Peter Nylander, basisten Christian Spering och trumspelaren Peter Danemo, alltså idel ädel adel. I ett av skivans tolv nummer byts jazzgruppen ut mot en stråkensemble och två gånger tar Jeanette själv plats vid pianot.

Jag har fortfarande lite svårt för en del av den melankoli jag tycker alltför ofta vilar över både Jeanettes melodier och texter, men jag finner också att de vinner i längden. Och innerst inne har jag en känsla av att hon kan vara på väg mot något stort. Hon är inte framme än, men hon närmar sig. Att hon är en av våra mest spännande sångerskor och skrivare är ställt utom allt tvivel.

 Jan Olsson 

& Hank Jones

You Are There

(EmArcy)

Häromdagen, när jag pliktskyldigast hade satt igång en ny cd med en för mig helt okänd sångerska, for jag nästan bokstavligen upp i taket, lätt chockad och med ett lika häpet som saligt leende på läpparna. Sångerskan heter Roberta Gambarini är från begynnelsen italienska, men sedan tio år bor hon i USA. Plattan heter ”You Are There” (EmArcy) och faktum är, att jag inte har hört ett bättre, nytt sångalbum på den här sidan sekelskiftet!

Men nu ska förstås inte Roberta slicka i sig hela äran. Hälften ska hon dela med sig till pianisten Hank Jones, som spelar vidunderligt piano på plattan, personligt, smakfullt och så vackert att det är ytterst nära att man tar till lipen då och då. Men att Hank, som fyllde 89 för ett par veckor sedan hur märkligt det än kan tyckas, fortfarande spelar bättre än de flesta visste vi förstås redan tidigare. Personligen drar jag mig inte ett ögonblick att utnämna honom till en av jazzens mest hörvärda, nu levande, musikanter. Och i Roberta Gambarini har han funnit sin idealiska partner. Där spelar uppenbarligen varken ursprung eller ålder någon roll. Samarbetet, lyhördheten och den ömsesidiga förståelsen är perfekt.

Repertoaren på ”You Are There” är till stor del hämtad ur The Great American Songbook, men ändå har man inte valt de allra mest slitna numren. Paret Harburg-Schwartz ”I´ll Be Tired of You”, Irving Berlins ”Suppertime” och ”How Are Things in Glocca Morra” ur Finian´s Rainbow är ju precis inget man hör varje dag. Och så har man plockat med några härliga jazzklassiker, ett par låtar av Benny Carter, till exempel, Gigi Gryces ”Reminiscing”, Duke Ellingtons ”Something to Live for” och Billy Strayhorns ”Lush Life”, som så många har förstört genom åren, men som i Gambarini-Jones version blir precis den pärla som Strayhorn förmodligen avsåg, när han skrev den för drygt 70 år sedan.

Hur ska man då beskriva denna Roberta Gambarini sångkonst? Tja, säg det. Hon fraserar ibland som Sarah Vaughan, påminner emellanåt lite grand om Anita O´Day och visar, när hon sätter den sidan till, samma lekfulla svängglädje som Ella Fitzgerald. Dessutom sjunger hon klockrent. Den tjejen har kommit för att stanna. Kolla själva, om ni inte tror mig!

Jan Olsson

Abbey Lincoln

Abbey Sings Abbey               

(Verve)

Abbey Lincoln är en av jazzens djuplodande sångerskor. Med engagemang, ofta ett politiskt sådant, stod hon på barrikaderna tillsammans med dåvarade maken trumslagaren Max Roach.  1960 spelade de in protestskivan Freedom Now Suite. Mer soft var You Gotta Pay The Band från 1991 då hon var omgiven av bland annat Stan Getz, Hank Jones och Charlie Haden.

Nu visas en annan sida av hennes konstnärskap där jazzådran utökas med känsliga närmanden både till tango och till countrystil. Här har Abbey komponerat och textat alla sångerna frånsett Monks Blue Monk. Med Gil Goldsteins accordion i ryggen framförs Throw It Away som ger vibbar till den argentinska tangovarianten. Bälgaspelet färgar också zydeco-melodin And It´s Supposed To Be Love.

 
Men Abbeys lilla grupp innehåller flera starka profiler. Gitarristen Larry Campbell trakterar flera strängavarianter och har en viktig roll. Scott Colleys tydliga bas och cellisten Dave Egger samt varsamt tassande trumslagaren Shawn Pelton stärker var och en på sitt sätt musikens kärna. Något som Abbey´s berättande sång betonar på ett sätt som få sångerskor mäktar idag. Hennes artisteri med den här ovanliga repertoaren är en högtidsstund i melankolisk skrud. Men visst finns det sånger med en glättigare underton, som gospel-countrysången The Merry Dancer.

Göran Olson

Supernatural Love
(Stunt)

Jag har prisat Katrine Madsens sång förr. Nu är det åter dags för Supernatural Love är absolut den bästa platta hon hitintills gjort. Den är välproducerad med ett varmt sound. Proffsigt gjord in i minsta detalj. Helt enkelt en skiva för mysarsoffan. Blandningen av melodier är lyckad.

Skivan öppnas med McCartneys och Lennons I´ll Keep You Satisfied. Paret har också Can´t Buy Me Love med . Titellåten är skriven av Katrine och med text av kollegan Caecilie Norby, som även gästar i melodin. Katrine har även skrivit August Roses, I Got Lost In His Arms och/ Witness . Återstoden hämtas från skrivare som Irving Berlin, Burt Bacharach/Elvis Costello bland annat. På direkten fastnar John Wallowitchs Come A Little Bit Closer. Där kompletterar trumpetaren Peter Asplund och pianisten Henrik Gunde Pedersen med lyriska accenter.

Peter Asplund hörs i flera nummer – hans känsliga spel är en verklig tillgång i sammanhanget. Samma sak med Ulf Wakenius vars gitarr är en läckerhet. Det akustiska spelet är snudd på i nivå med Joe Pass när han gör sina utsmyckningar! Ett kul arrangemang har basisten Jesper Bodilsen gjort på All Or Nothing At All där basen tillsammans med trumslagaren Jonas Johansen och percussionisten Rune Harder Olesen bygger en rytmisk studsmatta. Ett överraskande inslag är Pat Metheny Always & Forever Yours där Deborah Brown skrivit texten. Här märks åter Wakenius kongenialitet. Never Let Me Go är en av de många pärlor som färgas av Katrine värmande stämma. Det gäller även Autumn Nocturne som görs på duo där Katrine sveps in i Wakenius åtsmitande strängar.
Göran Olson

Bobo Moreno

& The Ernie Wilkins Almost Big Band   

Out Of This World

(Stunt)

Den i Danmark uppväxte sångaren Bobo Moreno tillhör kategorin årets glada nyheter. Det händer inte alltför ofta att sångare från andra genrer kliver på jazztåget och lyckas hålla sig kvar. När fick den skandinaviska jazzen ett sådant tillskott senast? Han behövs verkligen i dagsläget då vokalskrået verkligen behöver nytt manligt blod.

Jazzroten har Bobo Moreno tillskansat sig men han kan också övergå till att bli en entertainer där han kan formulera sig som Mel Tormé och  Kurt Elling. Med dussinet  storbandsarrangemang som Ernie Wilkins lämnade efter sig, där vissa korrigeringar gjorts för att passa Almost Big Bands tolv musiker, har Moreno fått en sångmapp som är få förunnad. Wilkins var ju leverantör till världsartister som Sarah Vaughan, Dinah Washington och Joe Williams, så han är lyckligt lottad. 

Moreno radar upp melodier med starka jazzvener. Vad sägs om Milestones, Cherokee, Angel Eyes, Lil Darlin´, How High The Moon,  Roy Krals Stopping The Clock och On Green Dolphin Street?  Riktig bluesshouter är han i Every Day I Have The Blues och Roll´Em Pete.   

Almost Big Band är spänstigt helgjutet. I botten bildar basisten Jesper Lundgaard, trumslagaren Aage Tanggaard samt pianisten Nikolaj Bentzon ett idealiskt komp. Bandets barytonsaxofonist, Per Goldschmidt, är den som förtjänstfullt leder bandet, därtill är han en bra solist i Pepper Adamsidiomet. Bandets solister skall alla ha en dusör.

Göran Olson 

Introducing
(O+ Music / Naxos)

Det här är mitt första möte med den än så länge ganska okända sångerskan Robin McKelle. En högeligen välsjungande tjej från Boston skall tilläggas. Introducing är hennes debutplatta. Vilken debut ! Hon är fullfjädrad ut i fingerspetsarna - rösten är stark och bärig. Hon kan sannerligen äga en scen med sin dösäkra repertoar. Det brukar vara så när amerikanska sångerskor som diat den amerikanska sångboken släpps fram. For All We Know, I´ve Got A World On A String, The Lamp Is Low och Something´s Gotta Give. I You Brought A New Kind Of Love gör Robin en härlig duett med Robbie Wycoff. Även han en debutant att hålla ett framtida öga på.

Det är ett maffigt storband med utsökta arrangemang som lyfter den så övertygande sångerskan som effektivt matchar sin stora omgivning. Den har trumpetaren och arrangören Willie Murillo satt samman med ett sjutusan till band där öppningar lämnas för instrumentala utflykter. Då kan man med fördel kolla in trombonisten Andy Martin, tenoristen Pete Christlieb och klarinettisten Gary Foster för att göra en kort resumé.
Göran Olson

Git Skiöld

You hit the spot

(Soundville)

Git Skiöld är en ringräv. Redan i mitten av 50-talet sjöng hon med Sören Christensens orkester, innan hon fick sitt stora genombrott i Hylands Hörna. Därefter blev det radio, TV, en hel del skivor, krogshower, revyer och jobb som fältartist med folk som Staffan Broms och Leppe Sundevall. Hon har också genom åren samarbetat med, till exempel, Kjell Öhman, Eastmen Five, Joe Newman, Wild Bill Davison, Jan Johansson, Toots Thielemans, Red Mitchell och Bengt Hallberg. För ett par år sedan kom hennes jazzcd ”Precious Time”, och nu är det alltså plattdags igen.

Git har en fyllig och skön röst. Hon sjunger väl och är rytmiskt mycket vital. Dessutom är hon både okonstlad och obesvärad och har den mognad och erfarenhet som gör, att hon kan framföra sina texter med den trovärdighet man saknar hos så många av hennes yngre kolleger. Den repertoar Git har valt att framföra på ”You Hit the Spot” är, precis som på hennes förra cd, till största delen hämtad ur den outtömliga amerikanska sångboken. Undantagen är ett par egna, högst begåvade skapelser, av vilka ”Back Where I Belong” är värd att höras ofta.

För utmärkt uppbackning svarar pianisten Daniel Tillings trio (Daniel har också skrivet samtliga arrangemang) samt trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten Krister Andersson och gitarristen Claes Askelöf. Idel ädel jazzadel alltså.

Jan Olsson

Diana Krall

From This Moment On

(Verve/Universal)

Diana Kralls förra album, ”The Girl in the Other Room”, gav ett minst sagt blandat intryck. Tom Waits, Bonnie Raitts, Joni Mitchells och maken Elvis Costellos alster må vara hur geniala som helst. Men de passar knappast Krall. På nya cd:n, ”From This Moment On”, är Diana tillbaka på mammas, eller för att vara mer exakt, pappas gata igen. Och det med besked! I en rad välvalda, mer eller mindre – oftast mer – kända pärlor ur den amerikanska sångskatten, klipper hon till med sin allra bästa platta sedan King Cole-hyllningen ”All for You” för drygt tio år sedan. Hennes lite rökiga, sensuella röst passar utmärkt i odödliga örhängen som Rodgers och Harts ”Little Girl Blue”, Irving Berlins ”Isn´t It a Lovely Day” och bröderna Gershwins ”I Was Doing Alright”.

Krall är en utpräglad jazzsångerska som vågar ta ut svängarna ordentligt, såväl rytmiskt som harmoniskt. Hon intonerar utmärkt, trots röstens relativt begränsade omfång, nyanserar föredömligt och får texterna att fungera på ett sätt som sannerligen inte är alldeles vanligt numera, då såväl Sarah, Billie som Carmen har tystnat för gott. Dessutom är hon en ypperlig pianist med drag av både George Shearing som Count Basie.

För uppbackningen på ”From this Moment On” svarar omväxlande Dianas egen kvartett med den utmärkte gitarristen Anthony Wilson och ett av den här planetens bästa storband idag, The Clayton/Hamilton Jazz Orchestra hemmahörande på den amerikanska västkusten. Bland alla fina solister, förutom Krall och Wilson, kan nämnas trumpetaren Terell Stafford och tenorsaxofonisten Rickey Woodard.

Plattan rekommenderas förbehållslöst. För mig är den en av årets absolut bästa jazzskivor. Så här långt.

Malene

(Stunt Records)

Malene är rätt och slätt titeln på den här plattan, som är importerad från andra sidan Sundet. Albumets huvudperson är den 24-åriga sångerskan Malene Mortensen, som nu har begått sin tredje soloskiva.

Jag vet inte någon – åtminstone på våra breddgrader - som på ett mer naturligt och konsekvent sätt har lyckats förena jazztraditionen med de bästa ingredienserna i dagens popmusik. Hon sjunger Branford Marsalis fina ”Another Day” med samma övertygelse och perfekta smak som Eagles klassiska ballad ”Desperado” eller sina egna skapelser. Det finns en påtaglig jazznerv i allt hon gör och hon textar utsökt, intonerar väl och har ett personligt, opretentiöst och konsekvent sätt att ta sig an den repertoar hon har valt.

På sin nya cd stöttas Malene i första hand av en trio med den utsökte pianisten Jacob Christoffersen, basisten Chris Min Doky, som också har producerat hela härligheten, och ”vår egen” trummis Rasmus Kihlberg, som inte kan spela dåligt ens om han försöker. En och annan gäst dyker också upp mellan varven, bland dem tenorsaxofonisten Chris Potter, gitarristen Mike Stern, den japanske trumpetaren Toku och pianisten Kasper Villaume.

Jan Olsson

Rune Carlsson

Tributes

(Dragon)

Rune Carlsson har sedan slutet av 50-talet varit en av våra flitigaste, mest mångkunniga och bästa trumslagare. Han ingick bland annat i Eje Thelins legendariska kvintett. Men han har även varit verksam utanför Sveriges gränser och musicerade bland annat en period flitigt med den internationellt mycket uppmärksammade polske pianisten Krzysztof Komeda. På Gyllene Cirkeln i Stockholm var Rune något av hustrummis på 60-talet och spelade med storheter som Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Bill Evans, Lee Konitz och Art Farmer.

Sedan cirka tio år tillbaka har Rune huvudsakligen ägnat sig åt sång, oförfalskad jazzsång, något han givetvis med sin väl utvecklade rytmkänsla och känsla för swing behärskar väl. Han har kanske ingen sångröst som gör att Claes Janson behöver känna sig hotad, och hans teknik är, liksom intonationen, något osäker emellanåt. Men han kompenserar gott bristerna med frejdighet och en oförfalskad kärlek till det material han väljer att framföra.

På ”Tributes”, som är Carlssons tredje vokal-cd, sjunger han elva sånger till vilka en handfull av våra mest begåvade ”moderna” svenska jazzmusiker (bland dem Åke Johansson, Bernt Rosengren och Kjell Jansson) skrivit melodierna. Dave Castle står för de mycket begåvade engelska texterna, som alla har jazzanknytning. Det är frapperande hur sångbara de flesta kompositionerna är. Några av dem är fullständigt lysande, till exempel Rosengrens ”Never Evergreens”, Bertil Lövgrens ”Discovering You” och Johanssons ”Raven Lake”, som vi i sin instrumentala tolkning av Åke själv känner som ”Månsken över Ramnasjön”. Några utsökta soloinsatser förekommer också, framför allt av Bernt Rosengren. Hans tenorsolo i ”Never Evergreens” är värt hela skivpriset.

Jan Olsson  

Karrin Allyson

Footprints

(Concord)

Det här är en sångskiva med överraskande moment . Dit hör de texter som Chris Caswell givit ett antal jazzklassiker, Jon Hendricks har också lämnat bidrag. Dizzy Gillespies Con Alma heter här Something Worth Waiting For i Caswells version. Hank Mobleys The Turnaround har kristnats till I Found The Turnararound, Duke Jordans Jordu har Karrin döpt till Life Is A Groove. Sam Jones Unit 7 har Caswell konverterat till Give Me A Break.

Detta en del av de melodier som Karrin Allyson framför, ibland tillsammans med de sjungande vännerna Nancy King och Jon Hendricks.Allt är snyggt och prydligt hanterat. För mig är det här den platta med Karrin som står mig närmast. Jazzhalten är hög. Tacka för det med sådana upphovsmän!

Karrin är härligt avslappad och rör sig ledigt och naturligt i det genuina melodivalet. I den rörliga I Can´t Say visas fin rytmik. Det gör trumslagaren Todd Strait också för den delen. Ett fullödigt jobb gör pianisten Bruce Barth, såväl som kompare som solist. Basisten Peter Washington är som vanligt en stor tillgång. Bra tenorspel visar Frank Wess i ett par nummer, den förstklassiga flöjten plockas fram i But I Was Cool.

Göran Olson *

Tierney Sutton

On the Other Side

(Telarc/Naxos)

Tierney Sutton är en tjej som har varit med i svängen några år vid det här laget och som är mycket populär på de största jazzklubbarna i New York. Hon började som körsångerska hemma i Wisconsin, där hon föddes för 44 år sedan, och hamnade så småningom på välrenommerade Berklee College of Music i Boston. Skivdebuterade gjorde hon 1999, och så här långt har hon hunnit med sex, eller möjligen sju, egna cd.

Jag har tidigare skrivit om hennes ”Dancing in the Dark” (Telarc), som var en hyllning till Frank Sinatra. Dessvärre måste jag tillstå att jag bara var måttligt förtjust då, men faktum är att skivan har ”vuxit” med tiden. Numera plockar jag ofta fram den. Men jag tycker ännu mer om ”On the Other Side”. Den visar att Miss Sutton är en fullfjädrad jazzsångerska med en hel del eget att komma med. Hennes röst är underbart vacker och välansad och hon har en förmåga att leka med taktarter och rytmer som ibland kan påminna om Anita O´Day.

På sin nya cd sjunger Tierney bara välkända standards, men hon vänder ut och in på dem och plockar fram infallsvinklar och kvaliteter som känns helt nya och fräscha. Som perfekta följeslagare har hon sin ”vanliga” trio, ledd av pianisten Christian Jacob, och i två nummer dyker Jack Sheldon upp med trumpeten i högsta hugg. Dessutom sjunger han, som bara han kan, i ”I Wan´t to Be Happy”.

Kolla gärna in ”On the Other Side”. Det är den värd!

Jan Olsson

Rio de Janerio Blue

(Telarc / Naxos)

Nat King Coles yngste bror Fred föddes 1931. Alltså uppemot tjugofem år efter Nat vars födelseår är ytterst oklart. Därmed en parallell till Louis Armstrong. Paralleller till sin äldre bror har Freddy i form av röstläge, register och frasering. Medfödd talang eller inte så är han en tilltalande artist där mjukjazzens nerv kittlar. Han borde faktiskt vara mer uppmärksammad här i Europa än vad är fallet. Så många sångare av klass vimlar det inte av i jazzens environger. Är det Natsskugga som hindrar ?

Pianospelet är sparsmakat och melodiskt. Freddy är en proffsig entertainer med sinne för att omge sig med musiker som verkligen kan backa upp och göra solistinsatser av klass när öppningar gives. Dit hör tenoristen Eric Alexander, saxofonisten – flöjtisten Lou Marini, trombonisten Angel ” Papo ” Vazquez, basisten George Mraz, keyboardisten - pianisten Arturo O´Farrill och gitarristerna Joe Beck och Curtis Byrd.
Alexander firar triumfer i Cole Porters I Concentrate On You. En annan sång lånad från evergreens rabatten är Bronislaw Kapers Invitation.

Annars är det de mjuka brasilianska rytmerna som bildar basen i den smakfulla mixen som inte enbart passar för hängmatta och som party bakgrund. De luftiga arrangemangen har skrivits av Freddy och O´Farrill.
Göran Olson

Fyra kungar, en dam

och Bohuslän Big Band

Evergreens på svenska

(Capitol)

Bohuslän Big Band är ett av Sveriges, kanske rent av Europas, allra bästa storband. Orkesterns utmärkta och mycket personliga tolkningar av till exempel Lars Janssons, Jukka Linkolas och - inte minst – Frank Zappas musik har med all rätt väckt stor uppmärksamhet. Men den här plattan är något av ett mysterium. Inte för att den är dålig, för det är den inte alls, utan för att den ger ett fullständigt anonymt intryck. BBB behöver inte ta till slitna arrangemang av Frank Foster, Quincy Jones och Ernie Wilkins för att hävda sig. Det är förstås kul att åter få höra, till exempel, Quincys ”Count ´em”, som han skrev för Harry Arnolds radioband för snart 50 år sedan. Men då kan vi ju lika gärna lyssna på originalet, eftersom arrangemanget är det samma.

De fyra kungarna i leken heter Claes Janson, Svante Thuresson, Totta Näslund och Nisse Landgren och damen lystrar till namnet Marie Bergman. Claes får tre låtar på sin lott liksom Svante, medan Totta (som tur är) får nöja sig med en liksom Nisse och Marie. De tre Janson-numren har vi hört tidigare på platta med Claes i huvudrollen, men de fungerar förstås fint, precis som Svantes. Inte minst tack vare utsökta texter av mästare på området som Cornelis Vreeswijk, Olle Adolphson, Bellman och Beppe Wolgers. Att det är Hans Widmark som skrivit texten till ”Ode till Billie” framgår dock ingenstans, vilket är både synd och orättvist.

Nisse Landgren spelar utsökt trombon i Evert Taubes ”Nocturne”, som förgylls ytterligare av Christer Olofssons fina arrangemang. Några av bandets egna solister får också möjlighet att visa upp sig. Bäst lyckas saxofonisterna Ove Ingemarsson och Johan Borgström, pianisten Tommy Kotter och trumpetaren Karl Olandersson. Men vad man vill med plattan är fortfarande ett mysterium…

Jan Olsson

The Lyric
(O + Music/Naxos)

Tenorsaxofonisten Jim Tomlinson står som ledare för en engelsk grupp med pianisten David Newton, basisten Dave Chamberlain och trumslagaren Matt Skelton. Till detta skall läggas, vad jag anser, skivans huvudperson amerikanska sångerskan Stacy Kent. Egentligen borde hon genom sin uppmärksammade medverkan även ha nämnts på skivkonvolutets frontsida. Så blev det inte utan livspartnern Tomlinson ståtar med sitt namn i eget majestät.

Det handlar om romantisk musik där latinfärgade melodier från Jobim och Bonfa blandas med evergreens av klass som If I Were A Bell, My Heart Belongs To Daddy och Star Dust. Staceys intima tunna stämma förmedlar en värmande närhet och det är där skivans kärna finns placerad. Den okomplicerade sångerskan har en stor publik inte minst här i landet vilket är begripligt. Hon är lätt att ta till sig. Tomlinson använder ett påtagligt Getz-inspirerat sound som passar inriktningen men improvisationerna har brister harmoniskt vilket drar ner betyget.

Göran Olson

Viktoria Tolstoy

My Swedish Heart

(ACT)

Somliga svenska jazzmusiker har låtit – och låter – mer svenska än andra. Som kompositörer, arrangörer och/eller improvisatörer har de på något sätt lyckats förena jazzens väsen med det som är genuint blågult. Eller nordiskt i alla fall. Jag tänker på Lars Gullin, Bengt Hallberg, Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson, Börje Fredriksson och Nils Lindberg i seniorgenerationen och Esbjörn Svensson, Lars Danielsson, Lars Jansson bland de något yngre lejonen. Till exempel.

På ”My Swedish Heart” har Viktoria Tolstoy, som bara blir bättre och bättre för varje gång man hör henne, samlat elva blågula stycken. Några av dem är folkvisor, andra är komponerade av Fredriksson, Svensson, Gullin, Anders Jormin, Lars Danielsson och Jacob Karlzon. Karlzon har också arrangerat allt utom tre nummer, där Ale Möller, Bengt-Arne Wallin och Ulf Wakenius hållit i pennan. Två stycken, ”Den första gång i världen jag dina ögon såg” – som vi minns från Bengt-Arne Wallins klassiska ”Old Folklore in Swedish Modern” – och ”Jag vet en dejlig rosa”, framförs på svenska. Resten har försetts med engelska texter av Per Holknekt, Lina Nyberg och Chan Parker, Charlies änka och Kims mor.

Viktoria sjunger rakt och rätt med hjärta och respekt och gör full rättvisa åt det oftast mycket vackra materialet. Arrangemangen är enkla och effektiva, och solisterna har en hel del att berätta. Nils Landgrens trombon är grandios, Ulf Wakenius gitarr och Jacob Karlzons piano likaså.

Idén bakom ”My Swedish Heart” är en snilleblixt och genomförandet lika genuint som konsekvent.

Jan Olsson 

Paul Anka

Rock Swings

(Verve)

Nästa år blir Paul Anka från Ottawa folkpensionär och kan se tillbaka på en fenomenal karriär som låtskrivare, textförfattare, sångare, förläggare och businessman. Som 16-åring spelade han in sin ”Diana”, som sålde i tio miljoner exemplar, och tolv år senare la han beslag på den franska melodin ”Mes Habitudes”, skrev en engelsk text, döpte om den till ”My Way” och gav den till Frank Sinatra. Inte illa, eller hur? 125 egna album har det blivit genom åren, massor av besök på diverse listor och regelbundna framträdanden på världens ledande nattklubbar.

På ”Rock Swings” har Anka, med benägen hjälp av arrangörerna och orkesterledarna Randy Kerber, Patrick Williams och John Clayton, raggat fram 13 poplåtar förknippade med bland andra Spanau Ballet, R.E.M., Bon Jovi, Van Halen The Cure, Michael Jackson och Lionel Richie. Tillsammans har de stöpt om sångerna och förvandlat hela smeten till – åtminstone ibland - strömlinjeformade ”crooner-låtar”, lämpliga för Las Vegas-bruk och för en publik i smoking, lång klänning och dollartecken i blick. Så har man kryddat hela anrättningen med lite fräsiga storbandsarrangemang.

Resultatet är inte särskilt kul, trots att sången är hyfsad, storbandet giftigt och arren ofta utmärkta, speciellt de som är skrivna av Kerber. Ibland är det faktiskt riktig Basie-studs på dem. Men oftast – som till exempel i Nirvana-låten ”Smells Like Teen Spirit” eller Billy Idols ”Eyes without a Face”, blir det ändå lite töntigt. Tacka vet jag originalen!

Carin Lundin

Songs That We All Recognize

(Prophone)

Sångerskan Carin Lundin från Växjö begår i och med ”Songs That We All Recognize” sin tredje cd sedan debuten för åtta år sedan. Idag tillhör hon tveklöst allsvenskan, även om hon inte har slagit sig fram till någon medaljplats ännu. Hon sjunger väl, textar bättre än de flesta och är rytmiskt säker. Och det bästa av allt: hon är alldeles naturlig och skönt opretentiös.

Precis som på sina tidigare plattor sjunger Carin en rad välvalda standards, uppblandade med ett par egna alster, betydligt mer begåvade – både när det gäller text och musik – än det mesta hennes kolleger brukar tota ihop hemma på kammaren. Hon har också lånat en låt av Ray Charles, ”Ain´t That Love”, som dessvärre inte passar hennes temperament särskilt väl. Dessutom sjunger hon en sång som jag aldrig hört tidigare, men som går rakt till hjärtat, Charles De Forests ”You Look Like Someone”.

Trots Carin Lundins odiskutabla kvaliteter är det ändå komptrion som plockar hem de flesta poängen. Den anförs av Jan Lundgren, vars pianospel som vanligt är fullkomligt magnifikt. Hans lyhördhet, melodiska och rytmiska fantasi och läckra anslag gör att man kan köpa plattan enbart för hans skull.

Jan Olsson

Cheryl Bentyne

Let Me Off Uptown

(Telarc)

Manhattan Transfer-medlemmen Cheryl Bentynes förra solo-cd, “Talk of the Town”, var så nära en fullträff man kan komma. Jag är inte riktigt lika förtjust i hennes senaste alster, ”Let Me Off Uptown” – men nästan. Hela skivan är en hyllning till Anita O´Day (1919-), en av jazzens mest originella och populära sångerskor, som slog igenom med dunder och brak i Gene Krupas orkester i början av 40-talet med sin lite småhesa röst och fräcka, oerhört rytmiska frasering.

Cheryl saknar Anitas mycket speciella utstrålning, men hon försöker ändå kopiera sin förebild emellanåt, vilket inte är alldeles lyckat. Åtminstone inte om man jämför med originalet. I ”Honeysuckle Rose” och ”Tea for Two”, till exempel, plagierar hon nästan ton för ton Anitas välkända ”improvisationer”. Festligast på skivan är titelmelodin, där man bjudit in trumpetaren Jack Sheldon att ”leka” Roy Eldridge, vilket han gör med den äran. Några nummer är hämtade ur Krupa-bandets 40-talsrepertoar, men det allra mesta känner vi igen från Anitas lysande skivor i eget namn från åren 1955-1962 på Verve-etiketten.

Cheryl Bentyne är – trots invändningarna ovan – ändå en utmärkt jazzsångerska med perfekt intonation och massor av gott humör. Har ni ingen av hennes tidigare skivor, så ge gärna den här en chans.

Keely Smith

Vegas `58 – Today”

(Concord)

Sångerskan Keely Smith är 73 år vid det här laget och fortfarande aktiv. Hennes storhetstid inföll någon gång i mitten och slutet av 50-talet, då hon ingick i sin trumpetande och sjungande make Louis Primas (1911-1978) minst sagt vilda shower, som ofta gick av stapeln på Sahara Longue i Las Vegas. Paret gjorde på den tiden även några LP-plattor för Capitol som blev synnerligen populära och som idag betraktas som klassiker. Om det var jazz kan förstås diskuteras – kanske är rhythm & blues med ett och annat jazzinslag en bättre beskrivning. Hur som helst så svängde det väldeliga och var fruktansvärt roligt.

Förra sommaren gästade Keely och hennes handplockade musikanter, anförda av pianisten Dennis Michaels, Feinstein´s Room på anrika Regency Hotel i New York. Det program som presenterades var ungefär det som publiken i Las Vegas bjöds på 1958, alltså ”Buena Sera”, ”Angelina”, ”Zooma Zooma”, ”Just a Gigolo” kopplad med ”I Ain t Got Nobody” etc. Riktigt som på den tid det begav sig kan det förstås inte bli utan Prima och den eldfängde tenorsaxofonisten Sam Butera. Men bra nära faktiskt. Keely har både röst och humör i gott förvar, och orkestern fungerar utmärkt med trummisen Joe Cocuzzo som häftig pådrivare.

Att år är ett dåligt mått på ålder är Keely Smith ett utmärkt bevis på.

Jan Olsson

Malene Mortensen

Date with a Dream

(Stunt)

Malene Mortensen från Danmark har en meriterande jumboplats i 2002 års upplaga av European Song Contest på sitt samvete. Det brukar innebära, att man minsann inte är tappad bakom en vagn. Och det är alltså inte Malene, som för närvarande studerar vid Det Rytmiske Konservatorium i Köpenhamn. Trots sin ungdom, 23 år, är hon en ovanligt mogen artist, begåvad, välljudande och även personlig. Att hon tycks ha alldeles ovanligt lätt för sig förklaras förstås, åtminstone delvis, av att hon är dotter till trumpetaren Jens Winther, en av Köpenhamns finaste jazzmusikanter.

Fröken Mortensen visar på ”Date with a Dream” att hon har en ganska brokig bakgrund. Uppenbarligen har hon lyssnat på såväl pop som soul, blues och jazz. Hon är ingen renodlad jazzsångerska alltså, men inte så långt ifrån. Det jazziga intrycket förstärkts av att hon omger sig med bland andra trummisen Morten Lund, saxofonisten Claus Waidtlöw, den fenomenale basisten Avishai Cohen (som i eget namn gjort en av årets bästa plattor, ”At Home”) och – inte minst – pianisten och arrangören Kasper Villaume, som har gjort ett ypperligt jobb.

Av skivans elva nummer har Malene själv komponerat fem, bland dem höjdaren ”Egyptian Moonlight”. I den importerade delen av repertoaren hittar vi ett mycket fint opus av Joni Mitchell, ”All I Want”, som Malene framför med en innerlighet och känsla som frapperar. Cohens vackra ”Gone Before We Know” är också något man gärna spelar om, gång på gång..

Jan Olsson

Monica Borrfors

På ren svenska

(Gazell)

Att sjunga jazz på svenska är sannerligen inte lätt. Monica Zetterlund behärskade konsten till fulländning och Claes Janson och Svante Thuresson gör det. Nu har Monica Borrfors givit sig på konststycket på nytt – hon gjorde ju en Ramel-platta med Claes Janson härom året. Och resultatet är hyfsat. Allra bäst går det i de alster som är blågula redan från början, alltså ett par Olle Adolphson-pärlor, Nisse Hanséns och Barbro Hörbergs ljuvliga ”Ögon känsliga för grönt” och Gunnar Svenssons och Hasse å Tages ”En valsfan”, en låt som även Monica Z hade med på sin repertoar. Men det bästa har man sparat till sist på plattan och det som av någon anledning kallas för ”bonusspår”, en underbar ballad komponerad av Nisse Landgren och med en mycket fin text signerad Monica Borrfors.

De melodier som är lånade ur The Great American Songbook är förstås utsökta i sig. Men med svenska texter får de då och då en lätt pretentiös, ja i några fall till och med lite löjlig, prägel. Olle Adolphson, Beppe Wolgers Hasse å Tage kunde få till personliga översättningar som lät alldeles naturliga på ärans och hjältarnas språk. Men därutöver har inte många fått det att fungera. Så ”Blame It on My Youth”, ”Lush Life” och ”Emily” hade nog mått bättre av att få framföras i original.

Monica B sjunger rutinerat och väl och hon textar föredömligt. Men enligt mitt tycke framför hon sångerna lite för mycket ”rakt fram” för att det ska kännas riktigt roligt. Riktigt rolig är däremot hennes omgivning, en småfräckt trumpetande Staffan Svensson, en trombonspelande Nisse Landgren på bästa humör och en rytmsektion anförd av lyhörde och mycket smakfulle pianisten Tommy Kotter.

Jan Olsson

Zara Tellander

Himmelens hatt

(Caprice)

Zara Tellander är utbildad sångpedagog med inriktning på folklig sång vid Musikhögskolan i Göteborg. På sin meritlista kan hon bland annat briljera med att hon har medverkat i vokalgruppen Envisa, att hon har ett eget band och att hon har turnerat med ”nycirkusen” Cirque du Solei. Hennes nya cd ”Himmelens hatt” är enligt den varudeklaration som medföljer ”en mix av svensk folkmusik, jazz och improvisation”. Men så vidare mycket jazz är det tyvärr inte. Det lilla som förekommer står pianisten Jacob Karlzon för, och han visar – som vanligt numera – att han kan göra vin av vatten.

Bortsett från de karlzonska insatserna handlar det mest om folkvisa, ganska trist, pretentiös och manierad sådan. Zara Tellander har i och för sig en god – om än inte särskilt vacker – stämma och intonerar väl. Men de visor, psalmer och tonsatta böner hon valt att sjunga är inte särskilt roliga. Och då tänker jag inte bara på det faktum att melodierna är totalt förutsägbara. Texterna är också mer än lovligt sorgliga. De flesta handlar om ond bråd död och flickor som förförs av svekfulla sjömän.

Förutom Jakob Karlzon, som trakterar piano genomgående, utom i ”Georg Sjöman” där han sätter sig vid en gammal tramporgel, medverkar Lisen Rylander saxofon och basklarinett, Thomas Gunillasson gitarr, Johannes Lundberg bas och Johan Björklund trummor.

Jan Olsson

Caroline Henderson

Made in Europé

(Stunt)

”Made in Europé” är vår sjungande och mycket populära Danmark-export Caroline Hendersons sjätte egna cd. Tyvärr är jag inte särskilt förtjust i den. Hennes förra Stunt-cd, ”Don´t Explain”, var betydligt roligare, inte minst på grund av accordionisten Lalo Nikas och gitarristen Jacob Fischers medverkan. Den här gången har Caroline kallat samman hela 45 musiker ur Danska Radions Konsertorkester för att, tillsammans med bland andra pianisten Jesper Nordenström, trummisen Kresten Osgood, slagverkaren Marilyn Mazur och saxofonisten Ned Firm, stå för uppbackningen. Det blir dessvärre lite för mycket av det goda, och det hjälper knappast att den högst kompetente Butch Lacy svarar för en del av arrangemangen. I stället för ambitiös har satsningen blivit pretentiös, och det var förstås inte meningen.

Några låtar går bättre än andra. Buddy Johnsons ”Since I Fell for You”, till exempel, är häftig liksom Astor Piazzollas ”Libertango”, som förgylls av Paulo Russos bandoneon. Resten är inte mycket att skriva hem om, och den överdramatiska ”pratsång” som Caroline ägnar sig åt bland annat i ”It´s a Man´s World” gör närmast ett löjligt intryck.

Stockholmsfödda Caroline Henderson kan åtskilligt bättre än så här. Nästa gång borde hon spara in på stråkarna och använda pengarna till en bra producent istället. ”Made in Europé” har hon själv producerat, och det är möjligt att plattan blir en kommersiell framgång. Men i jazzkretsar kommer den knappast att göra någon större lycka.

Jan Olsson

Katrine Madsen

Close to You

(Stunt)

Märkligt! Man har knappt stoppat in en utsökt skandinavisk sångplatta med titeln “Close to You” i skivhyllan, förrän det dimper ner ytterligare en med samma namn. Den senaste ”Close to You” har danska Katrine Madsen i huvudrollen, medan den förra kom i Rigmor Gustafssons namn.

På Stunt-cd:n, som är Katrines sjätte och hittills bästa platta, bjuds vi på elva synnerligen väl valda ballader, två av Bacharach, en av Legrand och en av Lennon-McCartney bland annat, samt tre mycket begåvade originalkompositioner. Katrine sjunger, som vanligt, enkelt och självklart med en innerlighet och mognad som känns mycket befriande idag, då världen tycks vara full av så kallade jazzsångerskor som excellerar i ekvilibristiska övningar och ”hippa” påfund. Madsens röst har också mörknat en del sedan sist, vilket givit den en klädsam timbre och gjort den ännu mer personlig. På pluskanten måste också nämnas, att Katrine verkligen tycks känna för de texter hon valt att framföra. Även om de i en del fall knappast kan vara självupplevda känns det så.

Uppbackningen är den bästa tänkbara. Italienaren Stefano Bollani, som Jazzparpristagaren Enrico Rava presenterade för den skandinaviska publiken 2002, sitter vid pianot medan bas och trummor trakteras av Jesper Bodilsen och Morten Lund. Med jämna mellanrum hoppar också saxofonisten-flöjtisten-munspelaren Hans Ulrik och trumpetaren Mårten Lundgren in i handlingen och höjer temperaturen.

Jan Olsson