Det finns även en hel del jazzfynd på årets Bokrea, som inleds tisdagen 27 februari. Här är några exempel ur Akademibokhandelns katalog:

- Den Gyllene Cirkeln. Den bildrika boken om jazzklubben Gyllene Cirkeln. (149:-)

- Gata Regerings 74. Hans Fridlunds om legendariska Nalen. (79:-)

- Ulf Linde.Jazz. Ulf Lindes klassiska 50-talskåserier ur Orkesterjournalen. (99:-)
- Moderna människor. John Fornäs om bl a jazzens intåg i svenska hem. (79:-)
- Jazz. Ronald Atkins bok (på engelska) om viktiga jazzperioder. (99:-)

Bland övriga intressanta musikböcker på rea kan nämnas:
- Bonniers Musiklexikon. Från Mozart till Håkan Hellström. (139:-)
- Bonniers Rocklexikon. 1800 alfabetiskt ordnade artiklar. (129:-)

Nils Lindberg. As you are. Musikminnen

(Jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv.)

Pianisten, kompositören och arrangören Nils Lindberg börjar närma sig de 75 och född och uppväxt i en stor musikersläkt har hela hans liv har varit fyllt av musik. Nu har han samlat alla sina musikminnen i boken As you are, som också är titeln på en av hans finaste kompositioner.

Nästan i dagboksform och med stor noggrannhet vad gäller medspelare, titlar, spelställen mm får man följa Nils Lindbergs karriär från det han som 15-årig prästson hoppade upp och rev av Anitra´ s Dance Boogie i en danspaus hemma i Gagnef Folkets Park. Som resulterade i stor publiksuccé men svalt mottagande från släkten. Den som mest förfasade sig över Nils jazzböjelse var farbror Oskar Lindberg, som väl är mest känd för sin Gammal fäbodpsalm.

Men släkten har säkert fortsättningsvis varit stolta över Nils breda, mångsidiga och gränsöverskridande karriär, som onekligen är händelsrik och imponerande. Vilket också boken väl förmedlar. I stor utsträckning har Nils också verifierat svenska och internationella framgångar med tidningsrubriker och citat.

Den 170-sidiga boken avslutas med en diskografi, där man då påminns om sådana skivklassiker som Sax Appeal (1960), Trisection (1962), Music with a jazz flavour (med Alice Babs/1973), Serenading Duke Ellington (med Alice Babs 1973)

As you are ( med Karin Krog 1976) och Saxes Galore (1979).

100 Great Jazz Clubs är rubriken på en sammanställning i senaste numret (2/2007) av amerikanska tidskriften Down Beat. Redovisningen domineras förstås av inhemska klubbar, men man har även lyckats få med ett urval från övriga världen. Däribland 24 europeiska, där Norden representeras av 30-årsjubilerande Fasching, Stockholm, Copenhagen Jazzhouse, Köpenhamn och Blå, Oslo. Frankrike (Paris), England (London) och Italien (Rom, Bologna och Milano) toppar den europeiska listan med vardera fyra klubbar som anses vara värda att ingå i denna 100-i-topp.

Av de amerikanska klubbarna ägnas speciell uppmärksamhet åt Blue Note i New York, som 2006 firade 25-årsjubileum. Klubbens ägare Danny Bensusan har plockat fram de tio mest minnesvärda evenemangen under de 25 åren, där man bland annat hittar Jaco Pastorius Word of Mouth Band 1984, Dizzy Gillespie´s 75th Birthday Party 1992 och Chick Corea´s 60th Birthday 2001.

2006 års bästa jazzalbum har listats av 15 av skribenterna på brittiska tidskriften Jazzwise. Och den sammanräknade 10-i-topplistan, som presenteras i decembernumret, toppas av saxofonisten Branford Marsalis kvartettalbum Braggtown (Marsalis Music). På andra plats kommer "hemmasaxofonisten" Soweto Kinch med A life in the Day of B 19 (Dune) och på tredje svenska EST, Esbjörn Svensson trio, med Tuesday Wonderland (ACT).

EST finns, som enda svenska inslag, även med på amerikanska Down Beats sammanställning över "Best cds of 2006". I januarinumret har man räknat upp samtliga cd som under året fått betyget 4, 41/2 och 5 stjärnor, där då Esbjörn Svensson Trio och Tuesday Wonderland i recensionen belönades med en 4 . Under året har Down Beats recensenter delat ut 5 stjärnor till endast 6 nyinspelade cd, däribland Ornette Colemans Sound Grammar och Hank Jones & Frank Wess Quartet med Hank and Frank.

ESTs Tuesday Wonderland är också en av fem cd som nominerats till svensk jazz-Grammis 2006.

Jazzens tungviktare  är 60 år!

Amerikanska Down Beat, världens näst äldsta jazztidning (svenska OJ är några månader äldre), presenterar i decembernumret 2006 för 71:a året i rad läsarnas favoritomröstning. Och, som vanligt, kan man konstatera att förnyelsen inte är speciellt stor, att de gamla namnen står sig och att snittåldern på jazzens tungviktare fortsätter att stiga.

Här är namnen och åldern på årets vinnare ;

Årets Jazzartist, Sonny Rollins, 76

Hall of Fame: Jimmy Smith, 80 (gick bort i februari 2006)

Trumpet: Dave Douglas, 43. Trombone: Steve Turre, 57.

Tenorsax: Sonny Rollins,76. Altsax: Phil Woods, 75. Sopransax: Wayne Shorter,73

Barytonsax: James Carter,37.Flöjt: James Moody,81. Klarinett: Don Byron,48

Gitarr: Bill Frisell, 55. Vibrafon: Gary Burton, 63. Elpiano: Joe Zawinul, 74

Akustiskt piano: Keith Jarrett, 61. Orgel: Joey de Francesco, 35

Bas: Dave Holland, 60. Trummor: Jack de Johnette, 64

Slagverk: Pancho Sanzez, Övr, instrument: Toots Thielemans, 84

Kompositör: Maria Schneider, 46. Kvinnlig sång: Cassandra Wilson, 51

Manlig sång: Kurt Elling, 39. Bluesartist: BB King, 81

Genomsnittsåldern på Down Beatvinnarna blir därmed 60 år.  Jazzens åldersmässige Medel-Svensson är alltså Dave Holland som fyllde 60 år 1 oktober 2006.  Han har länge hört till de ledande jazzprofilerna vilket han även denna gång markerar genom att, förutom basklassen, även ta hem kategorierna Årets Jazzgrupp och Årets Storband.

Årets jazzalbum 2006 var, enligt Down Beatläsarna, Sonny Rollins Without a Song

( Milestones). Årets historiska album: Thelonious Monk & John Coltrane at Carnegie Hall 1957 (Blue Note).

Dags för 52:a Gyllene Skivan

JAZZ. Musik Människor Miljöer

Jan Bruér och Lars Westin (Bo Ejeby Förlag)

Redan 1974 kom första upplagan av denna numera klassiska jazzbok, som ser på jazzens historia och utveckling ur svensk synvinkel. Det här är nu den femte reviderade och uppdaterade upplagan.
Bland de femton kapitelrubrikerna kan man nämna Vad är det för särskilt med jazz?, Jazz är en hemsk infektionssjukdom, Sverige svänger!, Svenska jazzens guldålder, Vidgade vyer, Konstart med öppna gränser och Världens musik.

Jan Bruérs och Lars Westins 188-sidiga bok är rikt illustrerad med över 100 svart-vita bilder på såväl svenska som internationella jazzprofiler. Dessutom finns en hel del andra tidsdokument som affischer, skivetiketter, tidningsomslag mm. Boken fungerar även i högre musikundervisning, studiecirklar och självstudier,

Avslutningen består av ordförklaringar samt litteratur- och skivtips.

www.ejeby.se

Den brittiska jazztidskriften Jazzwise firar sin 100:e utgåva ( augusti 2006) genom att lista "100 jazzalbum som chockat världen". Och inte oväntat är det Miles Davis som toppar den listan med Kind of Blue . Dessutom är han representerad med Bitches Brew (9). Sketches of Spain (43) och Birth of the Cool (61). En viktig roll spelar Miles även på Cannonball Adderleys Somethin´ Else (38).

En av musikerna på Kind of Blue var John Coltrane, som också fått med flera egna album bland de 100. Förutom Love Supreme (2) hittar man där Giant Steps (11), Impressions (45) och Ascension (55).
Listan domineras av musik inspelad på 50-, 60-och 70-talet. Men det finns också med ett antal tidigare exempel, som Louis Armstrong Complete Fives and Sevens (13). Duke Ellington har fått med två album, nämligen The Blanton-Webster Band (14) och Ellington at Newport (35).

Svensk jazz kan glädjas över två album bland de 100. Esbjörn Svenssons Trio med From Gagarin´s Point of View har placerats in på 68:e plats och Jan Johanssons Jazz på Svenska på 93:e. Men det nordiska album, som enligt Jazzwise, har åstadkommit den största jazzchocken är norrmannen Jan Garbareks Afric Pepperbird som hamnat på 33:e plats.

Här är listans 10-i-topp:
1. Miles Davis "Kind of Blue" (Columbia). 2. John Coltrane "A Love Supreme" (impulse), 3.Ornette Coleman "The Shape of Jazz to Come" (Atlantic). 4.Bill Evans Trio "Sunday at the Village Vanguard" ( Riverside). 5. Sonny Rollins "Saxophone Colossus" (Prestige). 6. Thelonious Monk "Brilliant Corners" (Riverside). 7. Charles Mingus "Mingus Ah Um" (Columbia). 8. Charlie Parker "The Complete Savoy Recordings" (Savoy). 9. Miles Davis "Bitches Brew" (Columbia. 10. Keith Jarrett "The Köln Concert" ( ECM)

För femte gången utkommer boken Svensk Jazz, som täcker upp det svenska jazzåret från Swedish Jazz Celebration i mars 2005 till motsvarande evenemang 2006. Utgivare är STIM/Svensk Musik med stöd av SAMI och Rikskonserter. Redaktör för den 152-sidiga boken är Odd Sneeggen och formgivare Folke Müller.

Liksom de tidigare utgåvorna rymmer boken en rad intervjuer med aktuella och prisade svenska musiker som Patrik Boman, Rigmor Gustafsson, Staffan Svensson, Torbjörn Zetterberg och Håkan Broström. Dessutom porträtteras två av våra under året bortgångna legendarer, Monica Zetterlund och Putte Wickman.

Engelsmannen Stuart Nicholson svarar för två kapitel, som båda presenteras på originalspråket och har rubrikerna How big business can kill jazz -if we are not careful samt The importance of the working band.

Förutom en rad andra artiklar finns också sammanställning över jazzårets samtliga utgivna skivor och kalendarium över årets många olika jazzhändelser.

Med rubriken "Europe Invades!" är EST, Esbjörn Svensson Trio, omslagspojkar på majnumret 2006 av amerikanska jazztidskriften Down Beat, världens näst äldsta jazztidning. Den föddes några månader efter svenska Orkesterjournalen, OJ, som fyllde 70 år 2003.

Under åren har massor av amerikanska musiker figurerat på OJs omslag. Det här lär dock vara första gången svenska musiker pryder Down Beat.
"The Esbjörn Svensson trio leads the breakthrough of new, adventurous jazz musicians coming across the pond." sägs det också på omslaget, som följs upp av en 4-sidig artikel med rubrilken "Breaking Through". Den här lanseringen borde innebära det definitiva genombrottet i USA för Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström.

För några månader sedan var det pianisten Bobo Stenson som uppmärksammades i Jazz Times, USAs andra stora jazztidning. I en 4-sidig artikel intervjuas han i februarinumret under rubriken "Thoughts to Deep for Tears," Hans trioskiva "Goodbye" rankas också på den klart övre halvan bland 2005 års 50 bästa skivor, en lista som toppas av "Thelonious Monk Quartet with John Coltrane at Carnegie Hall." I Sverige belönades Goodbye med OJs Gyllene Skiva.

Billie Holiday av Julia Blackburn

Norstedts, Stockholm. Översättning Erland Törngren

”Mamma och pappa var bara ett par barnungar när dom gifte sej. Han var arton, hon sexton och jag var tre.” Så börjar den självbiografi Billie Holiday (1915-1959) skrev tillsammans med den sensationslystne journalisten William Dufty 1956 och som samma år översattes till svenska. Alla vi ”jazzdårar” plöjde förstås storögda igenom boken (”Svart stjärna” på svenska och ”Lady Sings the Blues” i original) så snart den kom, och vi fascinerades och förfasades av Lady Days minst sagt tragiska levnad.

Så småningom fick vi förstås veta, att denne Dufty hade vinklat det mesta som Billie hade berättat för honom. Skandalerna och snaskigheterna förstorades upp, mycket hoppades över och annat var fria fantasier. Några av dem som tycktes svälja Duftys lögner med hull och hår var i alla fall filmmanusförfattarna Terence McCloy, Chris Clark och Suzanne de Passe, som 1972 såg till att det blev en långfilm med ”självbiografin” som utgångspunkt. Resultatet blev en katastrof. – utom möjligen ekonomiskt – och Diana Ross var urusel som Billie.

Sedan ”Svart stjärna” kom för 50 år sedan, har det skrivits massor av böcker om Lady Day. Den bästa och mest seriösa är, tycker jag, Stuart Nicholsons ”Billie Holiday” och den märkligaste ”If You Can´t Be Free, Be a Mystery” av Farah Jasmine Griffin. I dagarna har det kommit ytterligare en bok om Billie. På svenska dessutom! Den heter, liksom Nicholsons kria, ”Billie Holiday” (Norstedts) och är skriven av en dam vid namn Julia Blackburn. Boken bygger på en rad bandade intervjuer, som en av Blackburns kolleger, Linda Kuehl, gjort med människor som på olika sätt stod Billie nära.

Tyvärr dominerar snaskigheterna även i denna nya bok, och även om den innehåller ett och annat som kanske inte var känt tidigare lägger den ytterst lite till bilden av Billie, jazzens tveklöst största och mest betydelsefulla sångerska. Även om drogmissbruk, trassliga kärleksaffärer och bråk med myndigheter naturligtvis hade betydelse för Billie Holidays konstnärliga bana, så är det väl ändå hennes sång som är det väsentliga. Och om den talas det inte mycket i den nya boken.

Några lysande undantag finns dock. Bland dem Ray Ellis och Irving Townsends hågkomster från inspelningen av den skiva som kom att bli en av Lady Days allra sista, ”Lady in Satin”. Intressanta är också intervjuerna med ett par av Billies pianoackompanjatörer, Jimmie Rowles, Bobby Tucker och Carl Drinkard, samt det kapitel i vilket Holidays sekreterare under de allra sista åren, Alice Vrbsky, får komma till tals.

Men man undrar i sitt stilla sinne varför inte fler musiker blivit intervjuade. Till exempel Teddy Wilson, Count Basie, Buck Clayton, Oscar Peterson, Red Mitchell och Mal Waldron, som alla var nära lierade med Holiday och som fortfarande var i farten då materialet för boken samlades ihop. För att nu inte tala om Norman Granz!

Jan Olsson

Jan Olsson är krönikör i Skånska Dagbladet

Wayne Shorter - 45 år i jazztopp

Footprints. The Life and Work of Wayne Shorter

Michelle Mercher (Jeremy T.Tarcher/Penguin)

Det är inte många jazzmusiker  som får sitt livs historia berättad i bokform medan de fortfarande är på toppen av karriären. Men ett aktuellt undantag är saxofonisten och kompositören Wayne Shorter, som porträtteras av Michelle Mercer i Footprints, som har undertiteln The Life and Work of Wayne Shorter.

Och Wayne Shorter kan onekligen visa upp en händelserikt jazzliv, som fick sin verkliga start när han i november 1959 engagerades av trumslagaren Art Blakey till hans Jazz Messengers. Där han direkt kom att få en stark påverkan på musiken, inte minst med sina kompositioner och arrangemang.

Ännu ett karriärsteg tog Shorter 1964, då trumpetaren Miles Davis erbjöd honom platsen som tenorsaxofonist i kvintetten. Efter det att John Coltrane lämnat gruppen hade Miles prövat olika alternativ utan att bli riktigt nöjd. Men valet av Wayne Shorter blev en lyckträff och under sex år pågick det framgångsrika  samarbetet, som är mycket väl dokumenterat på skiva och bland annat samlat på cd-boxen Miles Davis Quintet 1965-68.

I augusti 1969 samlade Miles Davis en stor musikergrupp i en  studio i New York för att inleda inspelningen av det som kom att bli det banbrytande albumet Bitches Brew. Två av musikerna var Wayne Shorter och klaviaturspelaren Joe Zawinul, som kort senare kom att inleda ett nära samarbete med gemensamma fusiongruppen Weather Report. Med sin blandning av rytmer och elektroniska klanger nådde gruppen en ny stor publik och inte minst inspelningen av  Birdland såldes i jätteupplagor. En bidragande orsak till framgången var Jaco Pastorius,  som med sin teknik förnyade elbasspelet.

Efter Weather Report-åren (1970-85) har Wayne Shorter jobbat med en rad projekt, där då hans just nu aktuella grupp med pianisten Danilo Perez, basisten John Patitucci och trumsslagaren Brian Blade varit speciellt framgångsrik. Vilket framför allt markerades i amerikanska tidskriften Down Beat´s kritikeromröstning 2003 då kvartetten  utsågs till Årets Jazzgrupp och cdn  Footprits Live blev Årets Skiva. Wayne Shorter själv tog hem kategorierna  Hall of Fame, Årets Jazzartist, Årets Sopransaxofonist och Årets Kompositör! .