Svensk
Jazzhistoria

Läs om

Arne Domnérus

Läs även om;

Bengt Hallberg

Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Putte Wickman

Bosse Broberg

Harry Arnold

Alice Babs

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Klassiska

skivomslag

Skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Lasse Åberg

en jazzdiggare

Läs intervju

Monica Zetterlund:

Vår främsta jazzsångerska
-och mycket, mycket mer!

Monica Zetterlund var vår främsta jazzsångerska, men även en mångsidig och strålande skådespelerska och revyartist.

Det stora internationella jazzgenombrottet  fick hon  i mitten på 60-talet efter sitt skivsamarbete med den amerikanske pianisten Bill Evans. Här hemma hör tolkningen av västeråstrumpetaren Lars Färnlöfs Att angöra en brygga till de absolut största favoriterna.

Monica Zetterlund gick tragiskt bort 12 maj 2005. Hon blev 68 år.

Knappast någon svensk artist har kunnat visa upp en sådan bredd som Monica Zetterlund. Hon fick sitt genombrott som jazzsångerska i slutet av 50-talet, när hon hoppade in på Nalen som gästartist med Arne Domnérus orkester. Det Nalen som hon också kom att kalla sitt andra hem.

Redan i januari 1959 gör den då 22-åriga Monica Zetterlund sin första längre utlandsresa som sångerska. Den går till London där hon lanseras som ”The Swedish Sensation”.

Året därpå är hon mogen för USA och vår svenske jazzradioröst Claes Dahlgren rapporterar hem om musikaliska framgångar. Hon spelar också in en skiva med  amerikanska toppmusiker som Zoot Sims och Thad Jones.  Av någon anledning ges den dock ut först 35 år senare och då med titeln ”The Lost Tapes”

Beppe, Hasse & Tage

Då var det förstås engelska texter som gällde men här hemma dyker Beppe Wolgers tidigt upp Monicas liv och han är mannen som förser henne med svenska texter som fungerar i alla tänkbara sammanhang. Två exempel är Va e´ de´där, som baseras på en jazzfunkhiten  Dat dere,  och Sakta vi gå genom stan. Den sistnämnda hör till Monicas allra största skivfavoriter.

Hennes första stora framgång, utanför jazzscenen, blir i Beppe Wolgers Börsenshow Farfars Gladbarn, där hon framträder med Lissi Alandh, Sonya Hedenbratt och Monica Nielsen-

Det är Monicas förmåga att tolka svenska texter och naturliga, självklara scennärvaro som gör att hon upptäcks av Hasse och Tage. Och tillsammans med de två oslagbara revymästarna får hon vara med om att skapa svensk nöjeshistoria. I deras sällskap debuterar hon med Gröna Hund 1962 och fortsättningsvis  kan hon bland annat ses och höras i Hålligång, Gula Hund, Spader Madame, Glaset i Örat och Svea Hund. Men hon gör även revysuccé med Povel Ramel, Beppe Wolgers och Kar de Mumma.

Att angöra en brygga

Men trots de stora revyframgångarna är det jazzen som hela tiden ligger Monica varmast om hjärtat. Sommaren 1963 drar hon exempelvis iväg med pianisten Staffan Abeleens kvintett på en repetitionsresa till Korsika, som följs av en folkparksturné. Bandets trumpetare är den 21-årige västeråsaren Lars Färnlöf, som redan då är en utsökt kompositör.

Men framför allt kommer Lars senare att förse Monica med några av hennes absoluta favoritmelodier. Farfars vals sjunger hon in 1965 med Staffan Abeleens och Lars Färnlöfs grupp och kort därefter är det dags för Att angöra en brygga. Det är Lars som fått uppdraget av Hasse och Tage att skriva ledmotivet till Svenska Ords film. Hasse och Tage skriver texten och Monica sjunger in melodin. Det blir en av Monicas största succéer och är fortfarande en av de mest älskade melodierna. I den fantastiska filmen spelade ju också Monica en av huvudrollerna.

Samarbetet mellan Monica Zetterlund och Lars Färnlöf fortsätter under åren (th)   På Färnlöfskivan Blå, 14 hyllningar till en låtskrivare,  som släpps hösten 1992 är  Monica en av de artister som tolkar hans melodier. Hon har valt Ingenting (orig, Not to forget) med text av Lars Forsell.

Inlevelse och melodisk känsla

Monica Zetterlunds sångproduktion är enastående. Med sin tajming, inlevelse och melodiska känsla har hon med samma naturlighet kunnat ta sig an alla tänkbara kompositioner, texter och rytmer. Skivsamarbetet 1971 med Monica Dominique på skivan Monica-Monica resulterar bland mycket annat i de underbara tolkningarna av Gustaf Frödings dikt I valet och kvalet och Olle Adolphsons Trubbel. 12 år senare ägnar hon en hel LP åt den senares sånger och texter. Men här finns också högst minnesvärda inspelningar med Red Mitchells trio, Radiojazzgruppen och Thad Jones-Mel Lewis stora orkester.

skrev musiken till

Att angöra en brygga.

Här tillsammans med

Monica Zetterlund. som

sjöng succémelodin.

Läs om Lars Färnlöf

Bill Evansskivan en höjdpunkt

Men för de flesta av oss jazzvänner är ändå höjdpunkten i Monica sångkarriär den inspelning hon gör med amerikanske pianisten Bill Evans och hans trio 21 augusti 1964. Under sitt engagemang på klubben Gyllene Cirkeln har Bill och Monica funnit varandra musikaliskt och man har kommit överens om att göra en gemensam skiva.

Under några eftermiddagstimmar åstadkommer man något av det bästa som spelats in på svensk jazzmark. LP-titeln blir Waltz for Debby efter Bill Evans komposition, som med Beppe Wolgers text blir Monicas vals. Bland övriga skivspår finns även underbart fin Jag vet en dejlig rosa, som då arrangerats av Bill Evans.

35 år senare tar Monica skivfarväl och det med just en hyllning till Bill Evans Bill Remembered är skivtiteln och förutom hon tillägnar albumet sin  pianovän passar hon även på att lansera några av sina absoluta svenska favoriter på det instrument hon ändå älskade mest, nämligen tenorsaxen. Solisterna var Ulf Andersson, Nisse Sandström, Tommy Koverhult, Bernt Rosengren och Anders Lindskog.

Guldbagge och TV-succé

Det finns hur mycket som helst att minnas av jazzsångerskan Monica Zetterlund, som föddes 20 september 1937 i värmländska Hagfors. Ett av  många bevis på jazzvärldens uppskattning fick hon under förra årets Swedish Jazz Celebration då hon på Nalen tilldelades det internationella Django d´Orpriset Master of Jazz. Monica hade då, på grund av sin sjukdom, i många år varit rullstolsburen men fanns på plats på Nalen, där hon hyllades av publiken med en lång, stående ovation.

Det finns förstås också massor att säga om Monica som film- och TV-aktris. Hon tilldelades bland annat Guldbaggar för sina filmroller som Ulrika i Utvandrarna/Invandrarna och Anna i Äppelkriget . Och vi som haft det goda omdömet att spela in TV-serien Söderkåkar kommer garanterad att ha många fortsatta trevliga kvällar i sällskap med hembiträdet Malin och hennes replik ”Ja, se karlar dä ä mitt liv de sä.”.

En hel del om Monicas långa och innehållsrika karriär finns samlat i hennes bok Hågkomster ur ett dåligt minne, som gavs ut 1992. Där hon då på sitt eget sätt  berättar om sina möten med artister och vänner som Miles Davis, Stan Getz, Marlon Brando, Sammy Davis,  Earl Hines,  Arne Domnérus, Beppe Wolgers, Hasse & Tage etc.

skapade pianisten Bill Evans
och Monica Zetterlund

ett mästerverk på skiva.

Lingonris i cocktailglas

Men den som bäst beskrivit Monica Zetterlund är hennes vän och mentor Tage Danielsson som formulerat sig så här:

En nattklubbsdrottning

doftande av logar.

Ett lingonris som satts

En blond negress från

Värmlands huldraskogar.

Text och foto: Gunnar Holmberg

DIGs startsida med
jazznyheter

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag, bl a med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund

-en svensk jazzjuvel

Då Monica Zetterlund så tragiskt gick bort den 12 maj 2005 förlorade den svenska jazzen och även nöjesvärlden i övrigt en av sina genom tiderna största profiler. Monica var folkkär och hade en stor publik i flera läger.
Göran Olson har valt att i huvudsak betrakta hennes karriär inom jazzmusiken trots de lysande insatserna med Hasse Alfredson & Tage Danielsson och gestaltningar i starka filmroller.

Monica var värmländska, född i Hagfors den 20 september 1937 för att vara exakt. Efternamn då, Nilsson. Hon var bara en ung nog så alert smal flicksnärta med sinne även för idrott när hon via hemmets grammofon kom i kontakt med jazzsång. Sångerskor som Billie Holiday, Sarah Vaughan, Peggy Lee och Ella Fitzgerald slukades. Pappa Bengt som var målare men som även hade haft en skivaffär såg naturligtvis till att det fanns jazzskivor på plats för spisarstunderna. Snabbt blev det också refrängsång i den dansorkester som pappan var med i. Fjorton år var hon visst vid debuten. Strupen kom senare att luftas i Kjell Karlssons och Ave Lundells orkestrar.

Inhopp med JayJay Johnson

Sommaren 1957 kom den amerikanske trombonisten Jay Jay Johnsons quintet på Sverigeturné. Monica fick chansen att sjunga med gruppen där tenoristen Bobby

Jaspar, pianisten Tommy Flanagan, basisten Wilbur Little och trumslagaren Elvin Jones ingick. Det gav mersmak och en karriär kunde skönjas. 1 september 1957 arrangerades i Hagfors den så kallade Eldfesten. Dit hade Ib Glindemans orkester från Köpenhamn engagerats. Monica var givetvis på plats och med sig i handväskan hade hon en demo som hon sjungit in med lokala musiker. Den fick en av killarna i bandet. När den spelades upp för Ib var saken klar – Monica måste komma ned till Köpenhamn.

Med på demon var Moonlight In Vermont som jazzkillar brukade kalla för Månsken i Värnamo. Här hördes tydligt Monicas influenser från Billie Holiday. Hennes beundran för Sarah Vaughan märktes i Cole Porters I´ve Got You Under My Skin.

I februari 1958 gjorde Monica sin första professionella studioinspelning – då var hon redan i Köpenhamn. Telefonistjobbet i Hagfors var till ända. Nu tillhörde hon Glindemans mannar. Darn That Dream och He´s Funny That Way är några av de sånger som kom ut på EP. Monicas fantastiska jazzfrasering och närhet till textmaterialet gjorde henne omedelbart till en nordisk jazzdrottning. Den titeln har ingen tagit ifrån henne.

Dompan lockade till Nalen

Nu hade även Monicas kvaliteter nått Stockholms jazzvärlds inre cirklar. Ett par veckor efter studiobesöket anlände Arne Domnérus med basisten och skivbolagsbossen Simon Brehm till Köpenhamn för att kolla tjejen som sjöng på nattklubben Exalon. Arne ville ha upp Monica till Topsy Lindbloms jazzlokus Nalen medan Simon ville göra om henne till schlagersångerska trots att han redan hade Lill-Babs i sitt stall. Monica avböjde dock Simons förslag, till jazzpublikens fromma kan man uttrycka det. Det blev Nalen istället. Bättre kunde det inte bli för den snabbfotade Monica som hade idrotten i blodet tills jazzbacillen bet sig fast i värmlandshuldran som av Tage Danielsson bland annat skänktes epitetet En nattklubbsdrottning doftande av logar.

Snabbt framme var också Columbia som spelade in LP:n Swedish Sensation som Gunnar Svensson hade arrangerat för ett stort band där amerikanske trumpetaren Benny Bailey ingick. Spring Is Here och Easy Living spelades av en mindre grupp. Där lierar sig Monica med en av den tidens mest uppmärksammade trumpetare, Donald Byrd.

Musikaltolkningar

My Fair Lady Monica var titeln på en EP från vintern 1959 där Monica sjöng nummer ur musikalen My Fair Lady. Här hade texträven Gösta Rybrant satt den svenska texten. På hösten samma år uppmärksammades Monica med albumet Halleluja,

I Love Him So. Det gällde att segla på medvinden från Ray Charles hits. I USA hade Mel Tormé och Frances Faye spelat in George Gershwins Porgy And Bess och här hemma ville vi inte vara sämre. Monica och Carli Tornehave fick så göra några av operans melodier med åtsittande arrangemang av Gösta Theselius. Här kan man märka att Monica från början hade en förvånansvärt stark stämma som dock planade ut med tiden.
Hösten 1959 gästspelade Monica i London och sedan bar det av till USA. Tre månader var hon over there. Hon sjöng bland annat på jazzklubben Basin Street East i New York och hon kom att framföra I Can´t Give You Anything But Love i Steve Allens show. Arrangemanget hade George Shearing skrivit – Les Browns orkester backade upp. En skiva spelades också in men tejpen kom på avvägar. Efter trettiofem år kom skivan ut under namnet The Lost Tapes. Tenoristen Zoot Sims och trumpetaren Thad Jones förgyllde sånginslagen. Men det där riktiga genomslaget lät vänta på sig.

Efter Porgy & Bess kom, fortfarande på EP - format, Love Lips där Gösta Theselius melankoliska In The Fall konverterade till Your Love Was Sprung On Me. Att märka är att Bengt Hallbergs Love Lips hade fått text av skådespelerskan Signe Hasso. Arne Domnérus flikas in med ett ypperligt solo. I Jimmy Luncefords & Sy Olivers sällan hörda Dream Of You blir Monica förförisk i sin vampiga roll. Den snabbare If I Could Write A Book visar vilken fantastisk jazzkänsla hon hade när hon schvungfullt improviserar över texten. Tala om klass! Att Niklas Rådström längre fram i tiden formade devisen ”blott Sverige en sådan sångerska har” hade redan här ett berättigande.

Med Lars Gulllin och stråkar

När EP:n Med Andra Ord kom i oktober 1960 delade Lasse Bagge och Lars Gullin på ledarskapet. Båda hade skrivit in smekande stråkar. Fly Me To The Moon konverterade till Med Andra Ord i Gösta Rybrants text. Övriga melodier var Detour Ahead, Get Out Of Town samt Don´t Dream Of Anybody But Me. Den senare känd som Neil Heftis Li´l Darlin´. Kompet bestod av Bagge piano, han spelade också fagott i Heftis komposition. Claes Lindroth var basist och trumslagare var Jack Norén som hade lämnat Chicago för en vinglig folkparksturné med Monica.

1962 kom Ahh ! Monica där tio melodier med enbart svensk text spelades in. Sjunga jazz på svenska hade ingen vågat förut, inte Monica heller. Men nu var tiden mogen då landet hade begåvats med många textskrivare av hög klass. Olle Adolphson, Peter Himmelstrand, Björn Lindroth, Owe Thörnqvist och Beppe Wolgers hade alla material med på den revolutionerande skivan som hade fått klädsamt åtsittande arrangemang av Georg Riedel. Sakta Vi Gå Genom Stan, den svenska varianten på Nat King Cole-hiten Walking My Baby Back Home förlöste indirekt svenska språket som nu fick in en rejäl fot i jazzen. Owe Thörnqvists Mister Kelly hade alla de ingredienser i sig som byggs upp kring den mytomspunna klubbatmosfären. Beppes texter hade Monica prövat året före på Hamburger Börs i kabarén ”Klappa Din Hand”. Här var också en likasinnad broder med, Per Rådström.

Bill Evans en karriärpeak

I London 1964 spelade Monica tillsammans med pianisten Bill McGuffies quartet in Make Mine Swedish Style men där var det engelska texter för hela slanten.

Peaken i Monicas karriär kom samma år när hon tillsammans med pianisten Bill Evans trio i augusti lirkade fram Waltz For Debby. Bas spelade Chuck Israels och trumslagare var Larry Bunker. Producent när Philips spelade in var Göte Wilhelmsson. Svenskan användes i Jag Vet En Dejlig Rosa, Monicas Vals, Vindarna Sucka – en folkmelodi från Dalarna som Evans arrangerade samt Om Natten Är Alla Änkor Grå … Olle Adolphson hade skrivit musiken, C F Reuterswärd hade textat. Plattan är ett imponerande lagarbete där Bills Evans känsliga fingrar följer Monicas lockande intimitet. Man kan också vända på det om man så vill.

En mer lyckad kombination i genren har knappast spelats in i en svensk studio. Här visade Monica den internationella klass som hon kunde nå – speciellt på 60 – och 70talen. Hon var en lysande historieberätterska vilket även kom att ge lagrar på kabaré-revyscenen och på vita duken.

Föll för Färnöfs musik

Att Monica föll för trumpetaren och kompositören Lasse Färnlöfs melodier är inte svårt att förstå. Bland annat arbetade Monica med Lars i Staffan Abeleens grupp – hon var då gift med gruppens basist Göran Pettersson. Att Angöra En Brygga blev

ledmotivet i filmen med samma namn som Tage Danielsson regisserade 1965.

Farfars Vals var en annan melodi som hon kom att tolka. Monica som valde kräset passade perfekt in i Povel Ramels ordlekarverkstad, Stickan Anderssons text till Little Green Apples, Gröna Små Äpplen satt också perfekt.

Tage Danielssons översättningar av melodier med anknytning till Blossom Dearie var också pärlor. Hej Man, Du Som Stackoch På Lyckans Smala Hav samt Så Skuggar Jag Dig sjöng hon in till Lasse Bagges orkester. Gustaf Frödings Elin I Hagen fanns också med. Värmlandsjäntan hade upptäckt att Fröding i botten hade en porlande jazzådra. Ihop med pianisten Jan Johansson gjorde hon jazz av I Valet Och Kvalet. Lars Bagge var under många år hennes pianist, hans finstilta arrangemang gav den stundtals nog så nervösa Monica trygghet. Basisten och Monicas tredje make Sture Åkerberg fanns också i närheten.

1972 kunde man njuta av Monica tillsammans med hennes dåvarande sambo, den amerikanske pianisten och kompositören Steve Kuhn på skivan Chicken Feathers där Steves melodier lyfts fram. Monica kom även att medverka vid Melodifestivalen vid två tillfällen. 1963 vann hon den svenska uttagningen med Bobby Ericssons En Gång I Stockholm . En mycket bra melodi som förtjänar att minnas men som definitivt inte passade den europeiska jurykåren. Det blev ett bottennapp.

Kände för Trubbel

Olle Adolphson hade en given plats i Monicas repertoar och 1983 kom skivan Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson där Lasse Bagges penna ritade inramningen. En melodi som hon verkligen kände för var Trubbel. Den socialidylliska Siv Och Gunde och Nu Är Det Gott Att Leva passade också in i Monicas mönster. Lars Gullins melodiösa kompositioner satt väl i hennes lite återhållsamma framtoning.

Med Thad Jones & Mel Lewis orkester sjöng hon 1976 in Gullins Silhouette och Happy Again. På samma skiva fanns också en vacker tolkning av Jimmy van Heusens The Second Time Around. 

Åren därefter blev det inte många inspelningar av jazzkaraktär. For Lester And Holiday med pianisten Horace Parlan, basisten Red Mitchell och tenorsaxofonisten Nisse Sandström kom till hemma i Reds bostad. Därefter blev det ytterligare några skivor med Monica men då hade hennes röst avtagit i styrka och intonationsmässigt hade hon uppenbara besvär vid sidan av sina fysiska.

Men 1996 hade de försvunna tejperna från 1959 återfunnits och skivan The Lost Tapes från Bell Studios kom äntligen till skott. Bland medspelarna trumpetaren Thad Jones, tenoristen Zoot Sims och pianisterna Jimmy Rowles och Jimmy Jones. Därmed mötte man åter den unga gamla Monica som jag vill minnas henne. 

Göran Olson

(Artikeln är publicerad i STIM/Svensk Musiks årsbok Svensk Jazz 2005/06)

Några exempel på

jazziga EP. LP- och CD
med Monica Zetterlund:

Skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag, bl a med Monica Zetterlund

En helhetsbild av

Monica Zetterlunds brokiga liv

Klas Gustafsson:Enkel vacker öm

Boken om Monica Zetterlund

(350 sidor inbunden, Leopard förlag)

Monica Zetterlund hade ett minst sagt omtumlande liv som ändades när hon omkom i en lägenhetsbrand 2005 i Stockholm. Hon var amatörsångerskan som snabbt förvandlades till en jazzsångerska av högsta klass. Hon blev även revystjärna och skådespelerska av rang i nivå med tungviktare från Dramaten. Vägen dit var lång vilket författaren Klas Gustafssons ingående beskriver i bokens trehundrafemtio sidor. Det skapas en helhetsbild av Monicas brokiga liv där upp och nedgångar blandas rejält och det var inte enbart hennes relation till alkoholen som fick henne ur balans alla gånger. En ryggskada från skolåldern hemma i Hagfors skapade också problem.

Monica var sin far Sik-Bengt Nilsson upp i dagen. En bohem som tog det mesta med en klackspark. Modern Greta fick klara marktjänsten. Monica lämnade hemorten efter att fått ett erbjudande av den danske kapellmästaren Ib Glindemann att börja med hans orkester när den spelade i Hagfors 1957. Det var trombonisten Kurt Järnberg som fick höra en kassett med Monica som imponerade både på honom och orkestern. Snart återfanns hon i Köpenhamns internationella jazzvärld fjärran från björkskrudade dansbanor i Värmland. Nu inleddes en lavinartad karriär och Monica återbördades till Sverige och danspalatset Nalen i Stockholm.

Klas Gustafson har minutiös letat fram källmaterial och fotografier som ger boken färg. Texten är kronologisk från 1940-talet och framåt. Man möter Monica som vokalist i lokala orkestrar och balettflicka i en IOGT-revy fram till den traumatiska dödskampen. Hon var då sextiosju år.

Den levnadsglada sångerskan älskade att ha folk omkring sig. Där kom den inköpta stora villan på Lidingö väl till pass. Huset blev ett eldorado för törstiga och hungrande vänner och Monicas kökskonst höll hög klass. Gästrummen stod alltid redo - en av besökarna stannade tre år. Att det var störande för dottern Eva-Lena från Monicas första äktenskap är förståligt. Överhuvudtaget hade Monica inte särskilt mycket tid över för dottern. Så var det bara, enligt Eva-Lena som ger initierade kommentarer om moderns livsföring och de olika familjekombinationernas relationer.

Monica hade från början inspirerats av sångerskorna Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Peggy Lee. I hennes egen röst är det nog den svala Peggy Lee som dominerar men Billie Holiday gjorde sig också märkbar. På Nalen i Stockholm blev hon vokalist i Arne Domnérus orkester och kom i också i kontakt med pianisten, arrangören Lars Bagge, som ackompanjerade henne i drygt fyrtio år.  Det värmländska tungomålet kom nu att ersättas av den stockholmska jazzdialekten. Monica gjorde nu sina första utlandsengagemang med tre visiter i London. Hon lockades också till Paris som toppades av tre intensiva dygn med skådespelaren Marlon Brando.

1959 är Monica i New York och framträder på klubben Basin Street East. Hon hann också göra en grundlig inspektion av ”The Apple”.- men hon fick ta nätterna till hjälp, sade radiokorrespondenten Claes Dahlgren. Hon hann också med Los Angeles, Detroit och Chicago. En skivinspelning ordnades också där resultatet av någon anledning kom ut först trettiosex år senare. 1960 avverkar Monica en stormig turné i de svenska folkparkerna med  Bagges trio som inkluderar den svensk-amerikanske trumslagaren Jack Norén. Monica hade nu även accepterat att sjunga på svenska mycket genom Beppe Wolgers lysande texter. De kom väl till pass när Monica engagerades till Hamburger Börs ihop med Birgitta Andersson och Carli Tornehave. ”Sakta vi gå genom stan” blev en stor succé.

Succéfyllda blev åren när Tage Danielsson och Hasse Alfredsson lockat över henne till elitstallet, Svenska Ord. Hon hade också spelat in sin främsta jazzskiva Waltz For Debbie med pianisten, amerikanen Bill Evans 1964. Bland melodierna, Olle Adolphssons ”Om natten är alla änkor grå” och ”Monicas vals”. Andra melodier i karriären som hon gav färg var Lars Färnlöfs ”Farfars vals ”och ”Att angöra en brygga” som var ledmotivet i filmen med samma namn.

Sextiotalet rullar vidare. Monica spelar Sjörövar-Jenny i ”Tolvskillingsoperan". 1965 får hon utmärkelsen Årets artist och Expressen kallar henne Årets tjej efter det artistiskt lyckosamma året.

Året har inletts med ett missfall och skilsmässa från maken, basisten Göran Pettersson men andra män avlöser. Det blev fyra stycken till under nio år.

När Martin Luther King besökte Stockholm 1966 ingick Monica i artistuppbådet på Operans scen. Då sjöng hon duett med Harry Belafonte. Beppe Wolgers ”Svartvit calypso” hördes också.

Sedan väntade Povel Ramels föreställning ”På avigan” på Ideonteatern. Paradnummer blev ”Håll musiken igång ”och ”Den sista jäntan”. Åtta år senare lyfter Povel fram henne ännu en gång med sin ”Underbart är kort”.

Klas Gustafsson blickar in i flera av Monicas förhållanden, som med amerikanske pianisten Steve Kuhn och enligt henne själv sin stora kärlek, basisten Sture Åkerberg. På valturné 1968 kom hon på god fot med statsministern Tage Erlander och fru Aina. Då fanns Fröding på repertoaren.

Monicas filmkarriär kröntes i filmatiseringen av Wilhelm Mobergs böcker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” som Jan Troell iscensatte 1971. Flera skådespelare ställde sig tvivlande till valet av Monica som byhoran Ulrika. Moberg var inte heller särskilt entusiastisk men han ändrade sig när filmarbetet var avklarat. Monicas tolkning fick luttrade kritiker att ge sitt bifall. Skådespeleri av annat slag visade Monica i tevesversion av ”Söderkåkar” där värmlandsjargongen åter kom till användning.

I Svenska Ords ”Äppelkriget” spelar hon en häxa i en modern tappning från 1971. En annan milstolpe var hennes medverkan i teveserien Katitzki. Ett par år senare är hon med i Bengt Lagerkvists ”Någonstans i Sverige” där hon spelar mot Janne Loffe Carlsson. En härlig rolltolkning görs i Svenska Ords ”Spader Madame! ”där hon oefterhärmligt sjunger ”Donna Juanita” med musik av Franz Schubert. 1968 ställde hon som trettioåring upp som utvikningsflicka i herrtidningen Lektyr iklädd stickad kofta, raggsockor och långkalsonger – en nog så erotikdödande klädsel. Hon sade sig sakna rumpa och hade fula smala ben med stora knän. Benen beskrev Beppe Wolgers som en korsning mellan gärdgårdsstörar, vikbara styltor och kalvben.

Nu flyttar Monica ifrån Lidingövillan och köper ett lantligt ställe i Nykvarn strax utanför Södertälje. Med på flyttlasset är Sture Åkerberg, dottern Eva-Lena och hennes häst.  Här levde familjen ett riktigt lantliv med odling av ekologiska grönsaker. Tyvärr förstärktes Monicas och Stures alkoholbehov vilket inte lyfte fram Monicas goda sidor. Hon sa konstiga saker och tillsammans med Sture kunde hon gå in i en hejdlös berusning.

Monica var nu en festförstörare av mått, Hon sjukskrev sig tätare och tätare. Hon framträdde också onykter. 1975 börjar Monica arbeta hos Kar de Mumma på Folkan vilket hon ångrade. Hon var van vid Tage Danielssons ordning och reda. Till Tages gäng kom hon efter tre månader för uppsättningen av Svea Hund på Göta Lejon. Tage ställde två krav på henne, hon skulle vara nykter och hon skulle bära linser. Utan linser skulle Monica riskera att ramla och slå sig på den omfångsrika rekvisitan. Hon skulle även äta tabletter av antabustyp för att inte dricka under spelperioden. Lasse Bagge som också var med fick även ultimatum av Tage. Under hans övervakande mår Monica mycket bra. Föreställningen sågs av tvåhundrafemtiotusen personer. Hennes stora nummer blev, ”Var blev ni av?” Det blev Monicas sista stora föreställning.

Sedan kom raset. Monica kunde inte genomföra sina framträdanden. Många gånger fick hon hjälpas av scenen till publikens förvåning och hon uppträdde illa mot sin omgivning. Det var schabbligt och oprofessionellt. Skall man ringa in Monicas storhet som artist i alla dess bemärkelser är det sextio-sjuttiotalet som gäller. Då var hon ett unikum, Den Sista Jäntan.

Göran Olson

Jazzshow med sällsynt sting
med taggad Monica i högform
Monica Zetterlund 

På Berns 1954

Sjunger texter av Tage Danielsson och

Beppe Wolgers med Lasse Färnlöfs kvintett 
(Vax Records/Naxos)
 
Helt oväntat men storligen välmotiverad har den här skivan dykt upp. Innehållet är hämtat från slutet av januari 1964 dagarna före Monica och Lars Färnlöfs grupp avslutade vad man kan kalla en jazzshow med ett sällsamt sting på Berns. Det var Monicas debut i en scenshow som heter duga. Regin svarade Allan Edwall för och Stig Slas Claessons dekor förgyllde scenen. Monicas texter hade Tage Danielsson och Beppe Wolgers till största delen fixat. Bättre ram för en taggad och i högform agerande Monica blev inte oväntat en fullpoängare. Det gäller såväl sången som hennes sceniska utstrålning. Tala om klass!
 
 Den här perioden var en höjdpunkt i hennes brokiga karriär. Dit måste naturligtvis samarbetet med Bill Evans också räknas. Här är det ett extra glöd och sting i Monicas strupe som tyvärr inte höll hela karriären. Som aktris i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons produktioner höll hon nivån ytterligare några år innan prestationsförmågan började dala.
 
Monica stod för en pionjärinsats när hon anslöt till den sirligt framtagna repertoar med texter plitade av den inhemska genrens vassaste och intimaste poeter. Någon brist på humor och snillrika ordvändningar var det inte tal om - gärna med plats för ironisk knorr. Med några undantag är det svenska som brukas när den amerikanska sångboken öppnas. Monica var en banbrytare när det gällde att använda sig av texter med pregnans och en realistisk innebörd.
 
Rodgers och Harts There’s A Small Hotell heter i Wolgers tappning Tillsammans. Fats Wallers Honeysuckle Rose förvandlas till Kaprifoliumros men texten till Lasse Färnlöfs Farfars Vals sitter i orubbat bo utan omskrivning. Cole Porters I Get A Kick Out Of You kallar Beppe fyndigt Jag Får En Spark Utav Dig.
Paret Danielsson & Alfredsson förvandlar Hoagy Carmichaels The Monkey Song till en obetalbar vansinnigt humoristisk hyllning till Murare Nilsson. Gigi Gryces jazzklassiker Social Call, här döpt till Vi Känner Oss som Vänner, Vi Som Har Magra Ben, kan man helt enkelt inte gå förbi. Den ingår i en medley med titeln Titta På Birgit Nilsson. Av bara farten hänger Bizets Habaneran och Beat Out That Rhythm On A Drum på. Vem som översatt Sidney Russells text till Crazy He Calls Me är oklart. Valet står tydligen mellan Wolgers och Tage Danielsson.
 
Apropå Tage har han tagit sig an Antonio Carlos Jobims samban Desafinado. Resultatet blev De´ Sa´ Finado. Kyssa Mig I Rumpan, Det Får Du Ej sjunger Monica i hans oslagbara översättning av Nothing Ever Changes My Love For You. Nils Ferlins text till Lille Bror Söderlunds En Valsmelodi är en klassiker som tål att nötas.
 
De instrumentala solopartierna är inte många, när det händer blir
det med bravur. I Farfars Vals skapar Lars ett solo som får håret att resa sig på underarmarna. Leo Wrights sprakande altsax är rejält på bettet i Speak Low. Han är också en bra flöjtist vilket han bland annat visat med Dizzy Gillespies lilla grupp. Göran Lindbergs lyriska piano skall ha en stor eloge. Han har också svarat för skivans bildcollage. Kompets övriga spelare är Monicas dåvarande man basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström.
 
Ett smakfullt konvolut med bra texter och några teckningar signerade Einar Nerman förlänger föreställningen. Så här proffsigt skall ett skivbolag arbeta. Självfallet förtjänar skivan en framskjuten placering i skivhyllan.
Göran Olson

Skivbox med fem Monicaskivor 1960-97

Monica Zetterlund

Original Album Classics

(Sony/BMG, 5 cd i box)

Nu är det Monica Zetterlunds tur att bli ihopbuntad till en box i serien "Original Album Classics", vilket innebär att man kan inhandla fem av hennes album för RCA för sådär 200 kronor! Ursprungligen, och var för sig, hette plattorna ”Monica Z”, ”Varsamt”, ”The Lost Tapes”, ”Det finns dagar” och ”Bill Remembered”. Inspelningarna är gjorda mellan 1960 (”The Lost Tapes”) och 1997 (”Det finns dagar”).

På ”The Lost Tapes” får vi höra Monica som hon lät under ett besök i New York, där Leonard Feather spelade in henne tillsammans med bland andra Zoot Sims, Thad Jones och Jimmy Jones. Inte världens bästa Monica-platta kanske, men onekligen en kul dokumentation. ”Monica Z” kom 1989 och innehåller en rad härliga låtar, till exempel ”Att angöra en brygga”, ”As Time Goes By” och Toots Thielemans fantastiska ”Bedårande sommarvals” i Lasse Bagges utsökta arrangemang.

”Varsamt”, från 1991, blev Monicas största försäljningssuccé någonsin men är kanske den minst intressanta plattan för oss jazzvänner. ”Det finns dagar”, inspelad 1997, är däremot högst hörvärd, inte minst tack vare Jan Sigurds fina melodier och texter.

”Bill Remembered”, på vilken Monica hyllar minnet av Bill Evans, med vilken hon gjorde sin fantastiska ”Waltz for Debby” 1964 (och som dessvärre inte finns med i boxen), är också utmärkt. Inte bara tack vare Monica utan också på grund av bland andra tenorsaxofonisten Ulf Anderssons och pianisten Göran Lindbergs insatser. Det enda trista med Monica Zetterlunds ”Original Album Classics”-box är att man går miste om de oftast läsvärda och informativa texthäften som följde med originalutgåvorna.

Jan Olsson

Monica Zetterlund

Sista Gången Du Var Med

(National) 

Monica Zetterlund

med Lasse Bagges Trio

På Café Katalin

torsdag 14 september 1989

(Gazell)

På kort tid har två skivor med Monica Zetterlund dykt upp. I och för sig från två skilda bolag men det blev ändå lite tätt inpå. Efter att först ha lyssnat till Sista Gången Du Var Med som spelades in i Malmö 1995 och på Hultsfredsfestivalen 1996 kändes det faktiskt lite svårt att omedelbart ge sig i kast med besöket på Café Katalin i Uppsala 1989.

Men vill direkt konstatera att trots att det är mer jazz  på Katalinskiva föredrar jag ändå Sista Gången…Varför frågar sig säkert en och annan -jag replikerar med att ljudet på Uppsalakonserten inte är det bästa. Basen ligger genomgående för långt fram – men live och småstökigt är det. Monicas ojämna intonation märks och mellansnacket kan man ha synpunkter på.

Men det var högt i taket och uppsåtet är ärligt. Plus skall ges för melodivalet som gjorts med omsorg. Monica sjunger på svenska och engelska. Svenska textare är Hasse & Tage, Olle Adolphsson och Beppe Wolgers – närmare idealet kan man inte komma. Stockholm Är En Djävla Stad (Corcovado), Att Angöra En Brygga och  Trubbel kan exemplifiera. Att Beppes genialiska rader till Svartvit Calypso finns med var för mig ett efterlängtat återhörande. Hasse & Tages Nobelprisvärdiga text till As Time Goes By måste naturligtvis också vara med. ”Amerikanskan” hålls vid liv i nummer som My Man, He´s Funny That way och The Second Time Around.

Pianisten Lars Bagges trio med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Johan Dielemans som var Monicas huskomp vid den här tiden får även agera på egen hand. Det gör de med besked i John Lewis sällan hörda Milano och operettmelodin Du Är Min Hela Värld.

Monica Zetterlund framträdanden på Victoriateatern i Malmö 1995 och

Hultsfredsfestivalen 1996 spelades också påpassligt in. I Malmö hade hon med sig en grupp där bland annat saxofonisten Fredrik Carlqvist, pianisten Jan Sigurd, som även skrivit flera texter och melodier, och trumslagaren Stubben Kallin ingick. Stråkklanger läggs på i några melodier av Musik i Skånes Kammarorkester. De snygga arrangemangen hade Bo Sylvén skrivit. Han tillhör den inte alltför stora skara i jazzgenren som kan få stråkar att klinga ut.

I Hultsfred är också stråkar med men då har Håkan Andersson arrangerat lika intagande. Konserten på rockfestivalen öppnas tufft med ett fräsigt solo av tenorsaxofonisten Ulf Andersson i Come Rain Or Come Shine. När tempot mojnat kommer Monica in. Även om hon var inne i en fysisk svacka gör hon en stark insats – tack och lov är också jazzfeelingen kvar.

Med sinnliga texter av Sigurd och Olle Adolphson vinner hon inte enbart en arbetsseger utan raderar även bort minnen av de ojämna framträdanden hon gjorde i slutet av karriären. När Monica sjunger då blir det på jazz – svenska men med amerikansk tajming. Måne Över Stureplan  är Stinglåten Moon Over Bourbon Street. Den blir en värdig avslutning på en bevekande återblick. Däremellan har melodier som All The Things You Are –av Olle Adolphsons kallad Allt Det Där Du Har , Trubbel och Var Har Du Varit lirkats fram.

 Göran Olson 

Läs Göran Olsons artikel om Zätas alla jazzskivor