AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARArtikel från Caprice Records skivserie Svensk Jazzhistoria,
Artikelförfattare: Jan Bruér. Medintervjuare: Bengt Nyquist.
Bosse Broberg. En klippa inom svensk jazz sedan mitten av 60-talet. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
har tilldelats Kungl. Musikaliska Akademiens Medalj För Tonkonstens Främjande.
Utmärkelsen delas sedan 1945 ut till högt förtjänta personer för betydande insatser i svenskt musikliv.
Bosse Broberg tog emot medaljen vid akademiens högtidssammankomst 25 november 2013.
Han får medaljen för sin "djupt engagerade och engagerande improvisationskonst. Hans spel kännetecknas av en intensitet, en dramatisk dynamik och en genuin närvarokänsla, manifesterat genom ett stort antal inspelningar. Han har under sin långa karriär verkat med en stor konstnärlig integritet som präglat såväl hans musicerande som hans uppdrag som chef för Sveriges Radios Jazzavdelning under 24 år"
"Life Time Achivement"
Vid Jazzriksdagen 9-11 maj 2014 fick Bosse Broberg ta emot utmärkelsen
”Life Time Achivement", ,som är Svensk Jazz stora pris för livslång insats inom jazzen.
Motivering:
"Bosse Broberg är en inflytelserik och mångsidig veteran i svenskt jazzliv - ödmjuk och anspråkslös men också passionerat engagerad och drivande i allt han gör. Han tilldelas årets Life Ttime Achievement för sin livslånga gärning som brilliant trumpetare, inspirerande orkesterledare och betydelsefull radioproducent”.
Svensk
Jazzhistoria
Bosse Broberg
Läs även om:
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
60-talet var den verkliga
guldåldern i svensk jazz
–Jag är född 1937 och uppvuxen i Brunnsvikstrakten i Dalarna, berättar Bosse Broberg. Min mamma var musikintresserad och sjöng mycket hemma, men ingen i familjen spelade något. Mitt första instrument var ett dragspel, som jag gick och tog lektioner på. Så småningom skaffades det hem ett piano. Där är jag autodidakt, förutom litet undervisning av skolans musiklärare.
– Efter att ha hört Louis Armstrong på radio blev jag fascinerad av trumpet och det kom snart att bli mitt huvudinstrument. När jag hörde Clifford Brown på en platta
nån gång i mitten på 50-talet, fick jag ett nytt trumpethelgon. Den tidens svarta trumpettradition blev min ledstjärna. Dit hörde Benny Bailey (th), som jag senare fick förmånen att uppleva på nära håll när han bodde här. En strålande solist och lead-trumpetare.
Zilas färgstark "lärare"- Ludvika en plantskola
I familjens bekantskapskrets fanns Zilas Sjöblom, som anlitades som vår pianostämmare men mest var känd som saxofonist och orkesterledare. En färgstark personlighet. Så småningom kom jag med i hans orkester och av honom fick jag viktiga lärospån som musiker, senare också som arrangör.
–Jag gick fortfande i gymnasiet i Ludvika när orkestern på helgerna reste runt och spelade till dans. Ludvika var förresten för en ung musiker en plantskola med sin uppsjö av ”territory bands”.
– Efter studentexamen flyttade jag 1958 till Uppsala för universitetsstudier, till att börja med i historia – senare läste jag musik-forskning och litteraturhistoria. Tydligen hade ryktet om mitt trumpetande spritt sig, för praktiskt taget redan när jag klev av tåget i
Uppsala så mottogs jag av folk som skulle komma att bli mina medmusiker på V-Dala nation. Orkesterledaren hette Carl-Otto Ousbäck, han var pianist och bandet bestod av komp och tre blåsare, bland dem den fantastiske altsaxofonisten Stig Johansson. Två till tre kvällar i veckan spelade vi till dans med jazzbetonad musik. Carl-Otto var kompis med Jan Allan och inbjöd honom ibland som gästsolist. Det hände så pass ofta att jag skrev till en andra trumpetstämma, och det var inspirerande högtidsstunder när Jan var med. Efterhand dök andra musiker och speltillfällen upp. När Ousbäck lämnade Uppsala, tog jag över och ombildade orkestern.
Mer än 45 år med Gugge Hedrenius
–Till Uppsala kom även utländska framstående musiker, som ibland gästspelade på studentnationerna. Vad gäller stockholmsmusiker så kom jag tidigt att bli bekant med Gugge Hedrenius och därmed även medlem i hans rhythm & blues-präglade orkester 1961. Vi kom att spela tillsammans i mer än 45 år. En vital och givande bekantskap.
Gugges band. Med hans kvintett gjorde jag förresten min första direktsändning i radio, Jazz vid midnatt från Nalen, i början av 1963. Jag hade nåtts av ryktet om att det rådde vissa generationsmotsättningar mellan äldre och yngre jazzmusiker. Den yngre falangen hade skjutit in sig främst på Arne Domnérus och hans musiker. Man menade att dom tog de lönsamma jobben från oss yngre. - Vi skulle den här kvällen alltså sända en konsert från Nalens Harlemscen och före oss bar det sig inte bättre än att det var just Dompans orkester som skulle konsertera för Harlempubliken. Domnérus band var ju mina idoler från åren i Dalarna, dom spelade då och då i folkparkerna i Ludvika och Grängesberg.
– Enligt Nalens direktiv skulle bandet som föregick en direktsändning sluta tre minuter före midnatt. På dom minuterna skulle alltså Arnes musiker hinna lämna scenen med sina instrument och vi inta den med våra, dessutom hinna med ett kort ljudprov så att teknikern kunde balansera radions mikrofoner.
– Självklart kände jag viss spänning inför direktsändningen men vi hade repeterat väl, så det borde kunna gå bra om inget oväntat hände. Minuterna under scenbytet fylldes av att Börje gjorde ett plötsligt utfall mot Arne och hans musiker. Han förolämpade dem med glåpord av olika slag. Jag såg hur musikerna efter hans ordsvall lämnade lokalen, ihopbitna med böjda huvuden. Det där berörde mig illa, även om jag redan tidigare hade lärt mig att Börje kunde vara en ytterligt labil person.
–Givetvis hade jag då inte en aning om att även jag skulle komma att tillhöra just den grupp musiker som denna kväll blivit begabbad av Börje. Och visst, detta innebar underförstått otvetydiga varningar för svartfotsverksamhet.
Fick sparken för halvttmmes långa danslåtar
– Min orkester blev efterhand en kvintett med mig och tenoristen Lennart Åberg som blåsare, Göran Engdahl som pianist och Staffan Sjöholm som basist. Trumslagarna varierade, men en tid spelade Lasse Lindström med oss. Han var Malmöbo men fanns lägligt i Uppsala, där han genomgick konditorutbildning. En tung och drivande trumslagare, som passade vår tuffa spelstil perfekt. En annan kompetent trumslagare var Per-Arne Blomqvist, lyhörd och flexibel. Vid några särskilt högtidliga tillfällen – främst TV och radio – hade vi stockholmsbaserade Fredrik Norén. För vokalt välljud svarade Rose-Marie Molin, sedermera fru Åberg.
Big Blues Band 1974.
Saxsektionen. Chris
Holmström. Bernt
Rosengren, Christer
Boustedt, Wåge Finér
och Anders Lindskog.
I trumpetsektion bl a
Bosse Broberg
Foto; Gunnar Holmberg/
DIG Jazz
Gugge Hedrenius
Orchestra
Choose Now!
(Columbia LP)
inspelad 1964 med bl a
Bosse Broberg, Bertil
Lövgren, Christer
Boustedt, Lennart Åberg-
tionens danskvällar.Repertoaren utgick från Jazz Messengertraditionen och bland jazzvännerna gjorde vi lycka, men danspubliken vädrade sitt missnöje i takt med att våra låtar blev allt längre.
–När klubbmästaren på nationen hade klockat oss för halvtimmeslånga danslåtar, fick vi helt enkelt sparken från V-Dala nation. Dessutom hade danspublikens smak då börjat svänga över mot en mera popbetonad repertoar. Det var ju vid den tiden som Beatles slog igenom.
– Göran Engdahl var en självkritisk och känslig person, som drog sig alltmer tillbaka från det offentliga musiklivet, trots att han var en av de bästa med delikat anslag och smakfulla idéer. DN hade en kritiker som tycktes förfölja honom – av outgrundlig anledning – medan vi andra i Börjes grupp, dit Göran och jag kom, oftast fick bra kritik. Så hände det sig att Göran fick rycka in och rädda Anita O´Days framträdanden på Gröna Lund 1963. Hon blev så intagen av Görans spel att hon ville ha med honom även i fortsättningen. ”Lika bra som Hank Jones!”, tyckte hon.
Glenn Millermusik med Rolf Lindell
- Vi hade vant oss vid de hyggliga inkomster som nationsspelandet innebar men vi började nu känna kalla vindar vina runt öronen. Staten hade dittills varit generös med förmånliga studielån och bostadsbidrag, men även där började ekonomiklimatet bli en smula frostigt. Trots allt så fick vår kvintett ännu ett och annat betalt jobb genom sitt rykte i jazzkretsar.
–Vi Uppsalamusiker kände oss i början rätt kaxiga gentemot stockholmskillarna. Vi åkte till Stockholm enbart för att lyssna på gästspel av de stora, alltså besöken av Miles, Coltrane, Rollins och liknande. Så 1962 dök plötsligt kapellmästare Rolf Lindell upp i våra liv. Rolf var en saxofonist som ledde ett proffsigt band med trumpet, saxtrio och komp. Han höll på att ombilda sin orkester och behövde nytt folk. Det innebar många helgspelningar långt upp i Norrland. Lennart, Göran, Rose-Marie och jag antog ändå anbudet och var med under något år vill jag minnas. Dels behövde vi pengarna och dels visade det sig att Rolf inte bara var en trevlig och kompetent ledare, han lät oss även påverka bandet musikaliskt.
–Rolf var känd hos danspubliken genom sitt ”Miller-sound”. Han ledde ensembleklangen med sin klarinett och med tenorsaxen en oktav under. Mellanstämmorna spelades på dragspel och tillsammans lät den här stämföringen tämligen ”millersk”. Ibland kunde det vara jag som axlade dragspelet och återupplivade minnen från åren i Dalarna, men främst var det pianisten som skötte dragspelandet.
Börje Fredriksson stor musiker och kompositör
-–Under den här tiden var jag alltså samtidigt med i flera olika grupper. I Lindells band spelade vi en dansant musik av ett ibland ganska lättviktigt slag. I Gugges band handlade det däremot om en starkt rytmisk musik, fjärran från Millerklangerna. Och i Börjes kvintett rörde det sig mestadels om långa solon och hans egna, mycket speciella kompositioner. Att spela till dans med Börje var det naturligtvis inte fråga om, så bandet var hänvisat till att spela på mindre jazzställen. Oftast ”på dörren”, ekonomiskt under alla kända tariffer.
Bosse Broberg
Lennart Åberg
Foto; Gunnar Holmberg/
DIG Jazz
– Börjes personliga musik inrymde både vacker melodik o
ch våldsam dynamik med kontrastfyllda förlopp. Man lärde sig snart att hantera hans ibland vresiga utbrott och stunder av ruelse och depression. Hans sound hade en säregen klangfärg, valthorn fast på tenorsax var idealet för honom. Hans uppförande stod däremot inte alltid i klass med hans storhet som musiker och kompositör. Inte oväntat uppstod det konflikter mellan oss när jag så småningom, säsongen 1964–65, efterträdde Bengt-Arne Wallin i Dompans band och dessutom ungefär samtidigt blev medlem i Radiobandet. Trots detta var jag med Börje vid några tillfällen även sedan jag, med hans synsätt, hade bytt sida.
Kaotiskt och farsartat balettengagemang
– Jobbet med Arnes band inleddes med ett långt engagemang på Stadsteatern tillsammans med bl a Monica Zetterlund som Sjörövar-Jenny i en uppsättning av Tolvskillingsoperan. Det blev hundratalet föreställningar, som pågick samtidigt som jag ägnade dagarna åt mina avslutande studier. Efter det fortsatte jag hos Dompan som reguljär medlem, eftersom Bengt-Arne ville ägna mera tid åt sin egen musik.
I början av 1964, innan jag blev ordinarie i Dompans band, hade jag och Eje Thelin erbjudits att följa med Arnes utökade grupp till Hamburg. Det var producenten Hans Gertberg på Norddeutscher Rundfunk, NDR, som under hela 60-talet gjorde många produktioner med svenska jazzmusiker. Det kändes fint att vara accepterad och med i ett internationellt sammanhang, men själv betraktade jag mig alltjämt som en gröngöling.
–Något senare var jag med på en minnesvärd turné på kontinenten med Domnérus septett och Lia Schuberts jazzbalettgrupp. Det var ett många gånger kaotiskt och närmast farsartat engagemang. Vi spelade specialskriven musik som Johansson och Riedel svarade för. Den här gången handlade det bland annat om sviten Mobil av Janne, som vi också gjorde på en skivinspelning.
–En faktor som höll på att stjälpa hela projektet var det här med musikernas improvisationer. Panik utbröt hos dansarna när man slogs av insikten att ”dom spelar ju inte likadant hela tiden”. Våra i förväg inspelade övningstejper fungerade som veritabla gungflyn där dansarna hade lärt sig att svara på till exempel en trumpetfras, som sen inte dök upp alls i den hårda verkligheten vid kollationeringarna.
Tyska publiken buade och lämnade lokalen
–Korthusen rasade ett efter ett och upphetsningen kunde ta sig lustiga uttryck. Som när den lilla spröda balettledaren Lia Schubert hysteriskt angrep vår ledare, och med diminutiva knytnävar bearbetade hans breda bringa med utropet ”Djävla Dompa!”, alltmedan han själv godmodigt storskrattade åt hela spektaklet. Genom en kombination av diplomati och manipulativ slughet lyckades de båda ansvariga kompositörerna på något sätt lösa problemen, hur det nu gick till, och turnén kunde ta sin början.
– Men turnéupplägget var fiaskoartat och av ett sådant slag som skulle ha platsat i en Fellini-film: inbokningar som inte fungerade, redan fullsatta tågsätt som plötsligt skulle ta emot vårt skrymmande bagage och instrumentarium, övernattningar i vagnskorridorer, inspicient och turnéledare på gränsen till nervsammanbrott, unga danserskor med nervsammanbrott – flera av dem skulle senare bli framstående danskonstnärer, men undrade nog nu i sina uppskärrade sinnen vad dom hade gett sig in på för slags yrkesbana.
–Frånsett detta fanns det komplikationer av annan natur. Koreografin hade inslag som av vissa bedömare kunde uppfattas som sexuellt provokativa. Balettensemblen var dessutom rasmässigt blandad och bara det kunde verka upprörande på sina ställen, framför allt i södra Tyskland. Det hände att publiken protesterade med burop och lämnade lokalen, ilsket smällande i konserthusdörrarna.
– Från tiden med Dompans 7-mannagrupp minns jag också några internationella festivalframträdanden, rubricerade Adventures in jazz and Swedish folklore. Till exempel i Prag 1966, där Jan Johanssons pianospel rörde en hel publik till tårar, ja, inte bara den förresten.
Foto; Gunnar Holmberg/
DIG Jazz
Harry Arnolds radioband upphörde i mitten av 60-talet.
Det har ibland påståtts att det var du som lade ner Radiobandet efter
vårsäsongen 1965. Stämmer det?
– På sätt och vis stämmer det, jag ska strax förklara hur. Att få spela i Dompans band innebar både en ynnest och ett ansvar. Vi repeterade sällan. Även i direktsändningar ställdes vi inför a vista-spel och det krävde en rejäl koncentration med en lika rejäl dos av adrenalin. Vi ställdes inför utmaningar men det gav onekligen kickar, som inte bara innebar ökad rutin utan också lustar.
–Så var det inte när jag kom till Radiobandet, även om det var jobbet med Dompan som förde mig dit. Harry Arnolds namn var närmast legendariskt ännu några år in på 60-talet, men vid det här laget hade storbandsjazzen sökt sig andra vägar.
–Nyligen har det kommit ut två CD som innehåller arkivinspelningar med Radiobandet från åren 1964–65, bandets sista. Dom visar upp ett bra band med homogen orkesterklang och ypperliga solister. De upptar huvudsakligast arrangemang av Johansson och Riedel och bandet höjer sig betydligt över den trötthetsnivå jag själv så ofta upplevde i detta artonmannaband.
–Jag tror inte att Harry riktigt ville anamma den nya utvecklingen, han hade ju sina rötter i swing & sweet-repertoaren. För förnyelsen svarade förutom Jan Johansson och Georg Riedel även Bengt Hallberg och Bengt-Arne Wallin med sina arr och kompositioner. Oftast var det därför dom som själva repeterade sina verk med bandet, inte Harry. Han hade även uppdrag som filmkompositör på Europa Film, i vars stora musikstudio Sveriges Radio hyrt in sig i väntan på att det nya Radiohuset skulle bli färdigt. Tidvis var Harry även nere i Hamburg och jobbade som arrangör med NDR:s stora studioorkester. Där fungerade hans intentioner ännu en tid.
Enorma kostnader för Radiobandet
–Jazzmusiken i radio sorterade vid den här tiden under Underhållningsavdelningen, vars chefer hette Georg Eliasson och Stig Olin, den senare före detta skådespelare, regissör och schlagerkompositör. Han och Olle Helander kom inte särskilt väl överens. Olle umgicks därför med planer på att gå över till TV, något han senare också verkställde. Han hade dessförinnan knutit Inge Dahl till sig som biträdande producent för jazzmusiken. Det var Inge som främst ledde producerandet av Radiobandet när jag kom med där.
– På 60-talet hade SR en förhållandevis god ekonomi. Programidéer kläcktes och genomfördes i stor utsträckning. Experimentlustan var stor och mediet utvecklades såväl ljudtekniskt som konstnärligt. Men televisionen tog efterhand över både radions programidéer och publik. Radions ekonomer och programchefer började undersöka vad som kunde bantas eller avvaras för att möta vad som komma skulle när penningfloden sinade.
Radiobandet kostade enormt mycket att driva med sina deltidsanställda musiker, arrangemangskostnader plus studiohyran hos Europa Film, samtidigt som användningen av orkestern blev alltmer begränsad ur Underhållningsavdelningens synpunkt.
–Detta fick jag klart för mig med närmast chockartad verkan när jag oväntat erbjöds att ta över som radions jazzchef efter Olle Helander. Men jag var ännu inte anställd som chef när jag våren 1965 blev tillfrågad om hur en nedläggning av Radiobandet skulle mottagas av radiolyssnarna, musikerna och övriga radio- och grammofon-producenter. Bandet kunde med kort varsel fungera i kommersiella film- och skivstudior. Självklart visste jag detta men jag visste också att storbandsvågen nu börjat klinga ut. Det nya var att popbandens musiker i ökande grad etablerade sig på frilansmarknaden.
Hoppades pengarna skulle tillfalla jazzen
– Harry hade en del ganska bra idéer beträffande en eventuell radiobandsframtid, men jag kände också trycket från inte bara Stig Olin utan också från andra underhållningsproducenter, som vädrade ekonomiska möjligheter att förnya radions övriga programflora. Man talade om att bilda ett slags pool av frilansande toppmusiker. Själv hoppades jag att pengarna efter Radiobandet främst skulle tillfalla radiojazzen. Efter många tankar bestämde jag mig därför, besjälad av stormodiga föresatser och högstämda ideal, att inte tillstyrka en ny period för Radiobandet inför hösten 1965. Ledningen för Underhållningsavdelningen tog mina synpunkter med glädje – jag förstod senare varför – och nedläggningen blev ett faktum. Själv var jag alltjämt frilansare, inte SR-anställd.
– Det är självklart att Harry, och flera med honom, i mig såg en svikare. I dag kan jag tycka att det kunde ha funnits andra lösningar, i synnerhet som pengarna efter Radiobandet sögs upp av andra programredaktioner inom Underhållningen. Numera förstår jag att krafterna bakom nedläggningsförslaget hade fört mig bakom ljuset. Det var inte jazzmusiken de ville rädda, det var de egna programidéerna man ville använda Radiobandets pengar till. Man sköt alltså framför sig en grön, nyanställd oerfaren men kaxig akademiker, som fick klä skott för ett eventuellt impopulärt beslut.
Och hur mottogs själva nedläggningen av Radiobandet?
– Den förväntade opinionsstormen uteblev, till min stora lättnad, trots att en del tidningar med Expressen i spetsen försökte hetsa mot beslutet. Jag anställdes som jazzproducent på prov hösten 1965 och en av mina uppgifter blev att göra program med ett nytt, mera experimentellt storband, i brist på bättre kallat Jazzstudioorkestern. Programmen sändes en gång i månaden och till dem lade jag ut beställningar. Johansson, Riedel, Wallin och Hallberg fick sådana beställningar liksom Bernt Rosengren, Nils Lindberg, Berndt Egerbladh, Monica och Carl-Axel Dominique med flera.
- En fruktansvärt slitsam uppgift, visade det sig. Om det funnits en fast grundbesättning hade det varit lättare att handskas med uppdraget. Nu fungerade det så att jag inför varje produktion måste ringa ihop en stor orkester ur den alltmer uttunnade skaran av lämpliga frilansare. Även med hög standard på musikerna blir det i egentlig mening ingen orkester av en sådan ensemble. Organiserat samspel blir självklart lidande med en sådan orkesterpolitik. Trots god hjälp av Bengt-Arne – han hade nämligen den otacksamma uppgiften att fungera som verksamhetens sammanhållande kraft – så blev resultatet alls inte det avsedda.
– Den första januari 1966 anställdes jag formellt på Sveriges Radio som heltidsanställd chef för radiojazzen. Inge Dahl och jag fördelade jobben mellan oss. Det kom i praktiken att betyda att han tog hand om produktioner som i huvudsak skedde utanför Radiohuset, direktsändningar eller inspelningar från Gyllene Cirkeln, Konserthuset etc. Studioproduktioner inom det nybyggda Radiohuset med dess många musikstudior föll i första hand på min lott. Efter något halvår tonade Jazzstudioorkestern alltmera bort, och jag började skissera på ett smidigare alternativ, det som skulle bli Radiojazzgruppen.
Fick nobben att spela in Miles Davis
–I samband med den stora kanalreformen fördes min tjänst efter ett par år över till Musikavdelningen, medan Inge Dahl blev kvar på Underhållningen. Det skedde en renodling mellan seriös musik i P2 och lättsam i P3. Underhållningschefernas tanke var, att jag skulle stå för den ”outhärdliga” sorten och Inge för den lättlyssnade. Mig kvittade det. Det var egentligen bara Ulf Peder Olrog och Håkan Norlén på Underhållningsavdelningen som hade gett mina idéer helhjärtat stöd.
- En god sak var att på Musikavdelningen fick jag en egen budget att ansvara för. På Underhållningen hade jag alltid fått be om pengar till varje produktion hos cheferna, med en övertygande motivering. Bland annat minns jag hur jag en gång 1967 bad Stig Olin om pengar för att spela in Miles Davis & Co som var i stan. Men det blev nobben i första omgången! Efter en kort men mästrande föreläsning i ämnet Davis konstnärliga förfall, ansåg han att jag i stället skulle spela in ett engelskt dixieband: ”Våra lyssnare tycker bättre om den musiken”. Behöver jag säga att jag trots allt genomdrev inspelningen med Davis.
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gulli
Berätta mer om Radiojazzgruppen! 
Var RJG ditt eget initiativ?
–Ja, det var efter jag lagt ned den stora, tungarbetade Jazzstudioorkestern 1966. Min utgångspunkt var ett tolvmannaband liknande det som Dompan under somrarna 1964 och 1965 ledde i radio måndagskvällar på Solliden. Jazz under stjärnorna hette programmet, Olle Helander producerade och var också programledare. Fyra saxofoner, tre trumpeter och en trombon plus piano, gitarr, bas och trummor utgjorde ”stjärnorkesterns” instrumentarium. Jag satt själv i den trumpetsektionen. Med saxofonisternas biinstrument, med flöjter och klarinetter av olika slag, öppnades möjligheter till en rik klangkolorit. Ensemblen kom att få namnet Radiojazzgruppen, något som redan existerade inom Danmarks Radio. Ur min synvinkel så var RJG under många år en grupp som kom att utvecklas till ett fruktbart kollektiv inom svensk jazz och med en fast numerär som lätt kunde utökas när uppgiften så krävde.
–Arne Domnérus var den sammanhållande kraften med kapellmästaransvar. För mig var han den naturliga samtalspartnern när det gällde musiker och repertoar, även om Jan Johanssons idéer präglade mycket av verksamheten. Arne ställde helt upp på Jannes spjutspetsambitioner, för också han hade tröttnat på den gamla radiobandslunken. Även Georg och Bengt hade en liknande aktiv roll när det gällde repertoaren, framför allt efter Jans död 1968.
Hur blev det med ditt trumpetspel i fortsättningen,
sedan du blivit jazzproducent?
– Det är klart att det innebar stor risk för jävanklagelser och visst förekom det också beska anmärkningar och rena påhopp, oftast helt grundlösa – från mitt perspektiv, vill säga. Jag undvek att själv medverka alltför energiskt i radiojazzen. Utanför radion kunde jag däremot hålla spelandet i gång. Men redan det faktum att man var anställd på SR gjorde att man av de många som stod utanför betraktades som en suspekt niding. Men jag slutade alltså aldrig att spela.
– I RJG:s begynnelse ingick jag av olika skäl i dess trumpettrio men utan gage. Jag hade ju min lön som radioanställd. Det fanns dessutom faktiskt en passus i mitt anställningskontrakt, som gav mig möjligheten att medverka på inspelningar. RJG:s stomme var Domnérus septett. Så tillkom saxofonisterna Lennart Åberg och Erik Nilsson 
samt Runo Ericksson bastrombon. Bertil Lövgren, Jan Allan och Rolf Ericson utgjorde ofta trumpettrion sedan jag lämnat den. Det var nog främst Janne som ville att den ensamma trombonen skulle vara en basvariant. ”Då kan man låta elgitarren spela en tenortrombonstämma, det kan låta fint”, menade han. Och det gjorde det också.
–Janne och Georg tog inte de nämnda generationsmotsättningarna på särskilt mycket allvar. De använde sig då och då av både Bernt och Eje, även av Börje vid något tillfälle. Den som mest blev klämd mellan sköldarna var nog Egil. Han fick ofta höra att han inte var en tillräckligt bra trumslagare. Möjligen dög han i små grupper men absolut inte i ett större band, ansågs det. Även de här omdömena underblåstes av en del skribenter, alltför fega att ösa galla över Johansson och Riedel.
– ”Rikskompet” blev en såväl sarkastisk som positiv benämning, som trion fick uthärda och lära sig ta med gott humör. Janne och Georg var omgivna av ett slags nimbus, något som Egil inte åtnjöt vid den tiden. I dag visar de gamla inspelningarna och skivorna, som väl är, vilken betydelse Egil hade för de klingande resultaten. Detta genom sitt lyhörda och fantasifullt engagerade sätt att dynamiskt hantera rytmiskt skiftande förlopp och klangmässigt schattera med skimrande och transparenta slagverkseffekter.
från vänster;
Erik Nilsson, Jan Allan,
Arne Domnérus, Claes
Rosendahl. Bosse Broberg,
Lennart Åberg, Bengt Hallberg, Olle Lind,
Georg Riedel, Egil
Johansen, Rolf Ericson, Rune Gustafsson.
Bilden från Caprice
Svensk Jazzhistoria vol. 10
Dompan en kul snubbe och fadersgestalt
–Själv kände jag redan tidigt ett starkt stöd från Dompan. Han var en kul snubbe men samtidigt också något av en fadersgestalt som faktiskt månade om oss yngre. Det där insåg till slut även Christer Boustedt. Han sökte upp Arne i hemmet för att så att säga känna honom på pulsen angående spänningsfältet mellan yngre och äldre jazzmusiker. Det ledde till en vändpunkt. ”Han är schysst!”, rapporterade Chrille vid återkomsten till en spelning med Gugges orkester, en också i övrigt minnesrik afton på Gyllene Cirkeln.
–Mycket av motsättningarna var betingade av omständigheter kring tillgången på speljobb i en krympande verklighet. Något medvetet motarbetande var det knappast, snarare var det åsiktsmotsättningar. Det framkom ännu tydligare sedan RJG hade etablerats, då ”vi och dom”-- mentaliteten tydliggjordes. Det var, kanske typiskt nog, efter Jans bortgång som påhoppen kulminerade.
– De som stod utanför RJG såg orkesterns medlemmar som ”lyxjazzare”, ett tillmäle som spreds ut över riket av en del nöjesjournalister. Vi var de institutionella ämbetsmännen mot de fria, hårt kämpande musikerna. Av vilka många också stämde in i klagolåten och gjordes av DN till galjonsfigurer för de övriga musikerna. Bland annat hävdades att vi hade orsakat dem svåra förluster ur anslagspåsen. Pressen vinklade påpassligt med landsortens krav på att ställa sin musik mot RJG:s många penningslukande produktioner. Emellertid såg vi anledning att fortsätta, visserligen med något förändrade förutsättningar, med RJG:s verksamhet i ytterligare ett antal år, varav många med en mer flexibel grupp med Lennart Åberg som kapellmästare.
–Jag själv spelade inte en ton mera i något av P2:s jazzprogram efter kriget mot RJG 1969, fram till dess jag sade upp min tjänst efter 24 och ett halvt år – ett halvår före ”guldklockan”! Men samtidigt kan jag säga att jag säkert själv hade skrivit under på jazzmusikernas krav, om jag inte varit anställd på Sveriges Radio. Jag hade ju själv stundtals varit ute i kylan och hade ingen svårighet att identifiera mig. Klimatet för frilansare var hårt. Flera av kamraterna gick faktiskt under. Börje begick självmord, bland annat som en följd av den missaktning han tyckte att man visade honom och hans musik.
"The one and only Bosse Broberg, that shy, quiet, charming man who, while producing programs for all and everybody, kept his own great musical skills a secret. Bosse was responsible for the SRJG [Swedish Radio Jazz Group] recording virtually all my compositions” (George Russell minns med välbehag sina år i Sverige i ett privatbrev till vännen Åke Abrahamsson den 7 september 2000).
George Russell tillhörde ju vårt svenska 60-tal. Hur såg du på honom?
– En avantgardist som jag stöttade på många sätt även om en del musikfolk i honom såg en typ som bara skrev konstig musik. Han var på många sätt en solitär, men det han skrev var en helt omtumlande och fantastisk musik. När han första gången kom hit ville han höra hur Radiobandet lät. Men han lämnade snart studion, skakande på huvudet. Grabbarna tyckte att han var nonchalant och skitviktig, men han märkte
direkt att det där bandet inte skulle kunna mobilisera tillräckligt intresse för hans musik. Onekligen gav hans attityd uttryck för Radiobandets omtalade trötthet.
– Bättre gick det när han konfronterades med Emanons ungdomliga storband. Musikerna där fann han vara hängivna och utvecklingsbara. Med ett något ombildat Emanonband gav han på Gyllene Cirkeln flera magnifika konserter, som tyvärr inte spelades in av radion. Jag lyckades emellertid få extra anslag för några produktioner med Russells musik.
–På Underhållningsavdelningen, P3, var som sagt Stig Olin The Boss och ville bestämma allting. RJG tillbringade sin första tid där. Musiken vi producerade avskydde han och påpekade syrligt att en alltför stor del av avdelningens anslag gick åt till mina jazzprogram. Men när RJG och jag 1968 gick över till P2 och Musikradion, blev det ändå inte mycket pengar kvar till P3-jazzen. Pengarna gick i stället till telefonväktarprogram och liknande. Något som förstås drabbade den verksamhet som Inge Dahl bedrev med sin aldrig sinande lust och hängivenhet.
Hur blev då mottagandet från Musikavdelningens sida, öppna armar, eller...?
– Det är klart att Musikradiochefen Karl-Birger Blomdahl själv var intresserad, låt vara lite avvaktande, men för många av den klassiska konstmusikens riddersvaktande skönandar var det här nytt och främmande, snarast att likna vid något som katten släpat in. Den attityden skulle småningom komma att ändras, men efter Blomdahls oväntade bortgång, när jag var helt ny i hans besättning, kunde jag förlita mig på ett mera direkt stöd för ett ”progressivt” jazzutbud från bara en smärre del av P2-garnityret.
–Blomdahl var generellt positiv till alla former av experiment som kunde medföra utveckling. Han insåg att den nutida jazzen definitivt hörde hemma i hans kanal. Serier som Club Jazz och Jazzstudio exponerade regelbundet den nya svenska jazzen. Praktiskt taget alla grupper av betydelse, inte bara i Stockholm, kunde höras i radio åtminstone någon gång per år.
- Ibland funderar jag över – även i dag – om det är nödvändigt att allting måste spelas in. Jag kände ibland att många inspelningar gjordes av ren plikt. Jag märkte dessutom att vi förstörde nöjet för både musiker och publik när till exempel tekniken höll ner PA-ljudet av tekniska skäl för att få ett bättre ljud på vår inspelning. Eller tvingade musikerna att placera sig på andra ställen än där dom av musikaliska skäl helst ville stå själva!
- SR:s inspelningspersonal har drabbats av spetsiga gliringar från såväl impressarier, exempelvis Norman Granz och George Wein, som enskilda artister och orkesterledare (till exempel Duke Ellington). Många musiker och artister skulle spela mycket bättre om dom slapp att ta hänsyn till mikrofoner och högtalerier.
Din mångåriga serie Club Jazz gjordes som en direktsändning i en radiostudio inför inbjuden publik. Men åtminstone till en början var det inte fråga om riktiga direktsändningar, varför?
--Gången i Club Jazz var den att det vi spelat in vanligen sändes kvällen därpå. Då hade jag också sparat reptagningarna. De inslag som var bättre på repetitionen än på den officiella tagningen klippte jag in i stället. ”Petimeter” kan jag höra någon ropa, men jag följde därvid endast Art Farmers devis: ”There is nothing sacred about a piece of tape”. Och jag gick gärna in och friserade materialet till ett mer tilltalande resultat. När jag ersatte, kanske bara ett tio sekunder långt avsnitt, så var det för att förbättra slutintrycket. Det blev närmast en sport hos mig att hitta just sådana där små ”fynd” och sen klippa in dom på lämpliga ställen.
–Jag och jag, förresten – själv kan jag fortfarande knappt skilja mellan en högtalare och förstärkare! Det var främst den fabulöse musikteknikern Göte Nilsson, som realiserade mina intentioner snabbare än jag hade uttalat dom.
Men efter en tid, 1969, började vi också sända Club Jazz-programmen direkt, utan skyddsnät!
Berätta om något speciellt glädjeämne från de här radioåren!
–Som ett glädjeämne måste jag räkna det speciella tillfälle då jag lyckades få igång en bandspelare i samband med ett ljudtest före en inspelning. Vi i kontrollrummet skulle kolla pianoljudet och Jan Johansson kastade sig över St Louis blues. Jag var aningen snabbare och lyckades träffa rätt knapp. Resultatet väckte senare uppståndelse och om den på detta osannolika sätt registrerade versionen – för övrigt utgiven på skiva – skrev Gil Evans i ett brev: ”It even transcends Art Tatum”.
–Ett annat glädjeämne: en person som haft stor betydelse utan att märkas mycket utåt är Ulla Lexander, jazzradions mångåriga sekreterare, en absolut klippa och ett nav i verksamheten. Utan henne skulle inte mycket ha fungerat. Hon var alltid förvirrande glad även när problem hopades.
–På tal om problem kan nämnas arkiveringsfrågan. Det var ett dilemma för den tidens radioproducenter att få sina program bevarade. Utrymmesskäl angavs som främsta orsaken till att många inspelade program kasserades, men sedan statliga myndigheter uppmärksammats på att vi höll på att förlora kunskaper om vår nutidshistoria så löstes det efterhand, framför allt då det nya stora Radiohuset kunde erbjuda goda lagringsutrymmen. Jag berördes inte på samma sätt som min föregångare, men ändå är inte alla program från mina år på 60-talet bevarade – vilket i vissa fall kanske är tur!
Förekom det att du gjorde inspelningar som aldrig sändes?
–Ja, det hände några gånger. Ett exempel jag kan belysa detta med är när en av den tidens främsta grupper skulle spela in ett överenskommet program. Dom kom till studion, började spela och höll på hela dagen. Dom slet och arbetade, tog om och försökte på nytt men blev ändå inte nöjda med resultatet. Efter samråd bestämde dom sig för att inte låta sända det – en bra illustration till att jazz är en oberäknelig konstform.
- Annars var ju den allmänna regeln att hålla god min trots elakt spel. Ett annat exempel är en grupp som önskade att få använda rökelse under en publik konsert i en studio i Radiohuset. Det var under dom något flummiga ”flower-power”-åren i slutet av 60-talet. Jag lyckades utverka tillstånd för dem att få använda rökspridningen, men dessvärre insomnade såväl musiker som publik under den meditativa seansen. Vilken lycka att den konserten inte gjordes i direktsändning, kan jag än i dag tycka. Naturligtvis blev den heller inte sänd i bandat skick, och inspelningen skrotades.
Club Jazz, vol 7
(SR Records)
Inspelad 1972 med
Red Mitchell kvartett
och Jazz i Uppsala med
bl a altsaxofonisten
Stig Johansson.
Vad anser du i dag om 60-talet?
– Det slår mig att man i vår tid tenderar att glömma att man då skapade sällsamma och fria konstformer av mycket speciella slag. Kaos i normsystemet och det sociala och politiska klimatet då gjorde att man upplevde dem som både heta och omstörtande. Direktkopplingen mellan musiken och samhällsutvecklingen var glasklar. Internationellt sett var ju det här också dom öppna rasmotsättningarnas tid med kravaller i USA och Sydafrika, som gav musikaliska avtryck via Abbey Lincoln, Max Roach, Mingus, Shepp med flera. Dagens nyskapande är till stora delar avglanser av det som skapades på 60-talet, men, tycker jag, utan den sociala kopplingen.
–Låt mig återvända till Jan Johansson, den musiker som för mitt vidkommande vidarebefordrat mest av andlig kraft och utstrålning. I dag är han mest känd som en uttolkare av folkmusik i jazztappning från början av 60-talet. Till slut stod folkvisorna honom upp i halsen, och han mardrömde om en tillvaro som resande i vadmal. Då vände han på alltihop och vred allt till sin motsats. Detta bara för att visa att det finns andra vägar att skapa musik på. Det tråkiga är att denna andra sida av Jans musik, hans oerhört personliga nyskapande, inte är särskilt känd. Det är något som vi i samtiden måste ändra på innan dagens fadda underhållningsmusik kvävt oss och våra källor.
–Jag nämnde att Gil Evans uppskattade Jan Johansson. En annan amerikansk musiker som lyssnat och tagit till sig Jans musik är ventiltrombonisten och kompositören Bob Brookmeyer. Han säger att såväl Jans kompositioner och arrangemang som pianospel har en egen lyskraft, en musik i en klass helt för sig själv.
–Även Georg Riedel skrev egensinnig och framåtsträvande musik, till exempel den Prix d’Italia-belönade TV-balettföreställningen Riedaiglia 1967. Den anknöt till De sju dödssynderna och spelades av en något utökad Radiojazzgrupp plus Eric Ericsons Kammarkör. Titeln är baserad på namnen Riedel, koreografen Alvin Ailey och
regissören Lars Egler. Vi gav också ut den på LP på Sveriges Radios förlag.
Christer Boustedt
Quintet
with Bosse Broberg
Blues, Ballads & Bebop
(Dragon cd, i
nsp.1982 och 1985)
Bosse Broberg
tar emot 1996 års
Christer Boustedtpris
1995 tilldelades han Jan
Johanssonstipendiet.
Foto; Gunnar Holmberg/
DIG Jazz
Flera skivutgåvor har kommit till ur dina radioproduktioner, inte minst med Radiojazzgruppen. Är det främst i sådana fall som du har fingranskat och laborerat med utbyten av korta förlopp och liknande ”förskönanden”?
-Gällde det en skivutgåva eller något som kunde tänkas bli en sådan – då plockades redigeringssaxen fram. Jag tycker att man måste få ”dutta” lite då det handlar om det förevigande en skiva innebär. Det handlar ju i grunden om samma musik, men med misstagen bortretuscherade. Sen finns det förstås ”festliga missar” som Bengt-Arne så träffande beskrivit det – dom kan få bli kvar!
Du lär ha bidragit till att Red Mitchell etablerade sig i vårt land i slutet av 60-talet. Varför flyttade denne världskändis till lilla Sverige?
– Red ville inte stanna i USA sedan Robert Kennedy hade skjutits. Dagen efter attentatet ringde han mig på radion och sa att han inte ville bo i ett land som gjorde upp sina tvister med pistoler. Det var vår första kontakt. Han undrade om inte Sverige kunde erbjuda honom arbetsmöjligheter, en framtid här helt enkelt. Men jag avrådde honom, talade om svårigheterna för jazzmusiker att försörja sig och radade upp ytterligare några exempel på hur problemfyllt hans liv skulle kunna bli. Han lyssnade vänligt och vi avslutade samtalet.
–Ett par månader senare knackade det på min dörr i Radiohuset. Där stod Red,
oanmäld! Han var helt klar över att vilja etablera sig här, så jag insåg att jag måste skaffa honom ett jobb av något slag. Till en början fick han svara för ett återkommande programinslag i Club Jazz-serien. Det räckte för att göra hans entré i svenskt jazzliv. Efter ett tag blev han anställd som husmusikant i det populära TV-programmet Hylands Hörna, i Simon Brehms gamla roll! Därmed blev han rikskändis.
–Denne särling, filosof, kompositör och poet som, förutom att vara en utomordentlig basist och dito pianist och så småningom sångare, även väckte uppseende bara genom sitt sätt att vara. Red hade en speciell aura – mycket ande! – som påverkade mig, ungefär som Jan Johansson. Märkligt att dom båda dödsbuden skulle nå oss vid samma datum, den nionde november – låt vara med många års mellanrum. (För övrigt ett datum kopplat till signifikanta och ödesdigra tilldragelser i den europeiska 1900-talshistorien!)
Hur var din kontakt med publiken? Var det viktigt för dig att få respons för dina program i P2?
–Nä, det var det inte. Vi var närmast vana vid att ha en liten lyssnarskara, smal men oftast medveten och aktivt lyssnande. Lyssnarsiffror var inte alls lika viktiga då som nu. Man värnade om minoritetsyttringar, Blomdahl ansåg att det räckte med en publik motsvarande några fullsatta konserthus för varje program. Det menade han kunde anses vara kulturpolitiskt motiverat. Den jazzpublik som via P2 då samtidigt kunde nås av musiken motsvarade kanske något tiotusental åhörare, och inte ens det ibland.
-–Skall jag sammanfatta mina åsikter så betraktar jag inte 60-talet som en krisperiod utan som en veritabel smältdegel och guldålder för svensk jazz. En blommande och idérik epok med många och starka uttryck. För min del har det varit livgivande att under nära ett kvartssekel fått verka inom radiomediet, med enbart jazzmusik på dagordningen. Detta under ett ovanligt expansivt skede, där det sena 60-talet står ut med en alldeles säregen lyster.
Communicatin
med från vänster
Bosse Broberg,
Nisse Sandström.
Bertil Strandberg
Göran Strandberg,
"Island" Östlund,
Red Mitchell.
Foto; Gunnar Holmberg/
DIG Jazz
Bosse Broberg
& Red Mitchell
West of the Moon
(Dragon cd)
Orkesterjournalens
Gyllene Skiva 1994
Artikeln om Bosse Broberg
publicerad i Svensk Jazzhistoria vol.10
Artikelns intervju gjordes 2005 av Jan Bruér och Bengt Nyquist våren 2005 och är utskriven av Bruér och redigerad i samråd med Bosse Broberg.
Artikeln publicerades i volym 10 i skivserien Svensk Jazzhistoria” ( Caprice CAP 22053 , utgiven 2005), Totalt omfattar skivserien 10 volymer, som täcker de svenska jazzåren 1899-1969.
Jan Bruér (th)
och Bengt Nyquist,
ansvariga för projektet
Svensk Jazzhistoria.
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR