AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARBent Persson:
Globetrotter i jazztradition
Han har spelat i alla världsdelar och har i mer än 30 år ständigt turnerat runt i jazzvärlden med egna band och som gästsolist i olika kombinationer, Han hör tveklöst till våra internationellt mest kända jazzsvenskar, men får sällan de stora rubrikerna här hemma. Hans handbagage består alltid av en trumpet och en kornett och hans namn är Bent Persson.
Bent Persson. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Det var under gymnasieåren i mitten av 60-talet som Bent Persson fångades av jazzen. Skolkompisen Mikael Ankers, senare pianist i Kustbandet, hade en jättesamling av 78-varvare med äldre jazz och det blev introduktionen. Men den definitiva frälsningen kom några år senare när Bent i Melodiradion råkade få höra Louis Arnstrongs Cornet Shop Suey.
– Innan dess hade jag mera varit inne på Bix Beiderbecke, som jag hade lättare att ta till mig. Men den här inspelningen blev vändningen.
Kulturgärning på tre cd
Ja, i så hög grad att Bent Persson idag är erkänd som en av jazzvärldens främsta trumpetare i Louis Armstrongs anda. Ett erkännande som han definitivt grundlade när han i början av 80-talet presenterade den första LP-volymen av Louis Armstrongs 50 Hot Choruses for Cornet (Kenneth Records).En jazzens kulturgärning som avslutas när han nu i höst släpper den tredje och sista cdn, vilket innebär att samtliga tidigare utgivna LP, plus ett antal nyinspelningar, finns på cd. Totalt 54 spår, där Bent exakt återger de chorus och breaks som ”Satchmo” spelade in på vaxcylindrar i slutet av 20-talet och som nu är helt förlorade.
Men det här är att gå lite i förväg i Bents jazzkarriär. Efter lumpen började Bent på Handelshögskolan där han kom i kontakt med många som spelade i olika band, som han fick tillfälle att lyssna på och också jamma tillsammans med. Han var också 1968 med att starta Stockholm Stompers, men som något av genombrottsår ser han 1970 då han och sopransaxofonisten/klarinettisten Tomas Örnberg bildade Maggie´s Blue Five. Inte minst framträdanden och en skivinspelning med legendariska amerikanska sångerskan Eva Taylor uppmärksammades.
Radarparet Persson-Örnberg
Det var också under den Maggieperioden som idén till Armstrongprojektet föddes. När bandet passerade Paris på väg från jazzfestivalen i San Sebastian hittade man boken ”50 Hot Choruses for Cornet”, som skrivits ut med utgångspunkt från de nu förstörda vaxcylindrarna.
– När skivproducenten och Armstrongentusiasten Gösta Hägglöf hörde talas om boken föreslog han att jag skulle göra inspelningar där jag exakt återger Armstrongs solon i tidsenlig miljö, men där resten av musiken är improviserad. Vi gjorde de första inspelningarna 1974 och de sista för några år seden, så projektet har pågått i över 30 år!
Men under de 30 åren har det minsann hänt mycket annat i Bent Perssons jazzliv. Som att Maggie´s Blue Five upplöstes 1976 och att Tomas och Bent istället startade Weatherbird Jazz Band, som bland annat lanserade den unge pianisten Ulf Johansson Werre. Fortsättningen på den bandkedjan för radarparet Bent och Tomas blev sedan Swedish Jazz Kings, för att nu återigen gå händelserna i förväg.
– Under åren i mitten av 70-talet fick jag även möjlighet att närmare bekanta mig med storbandsmiljön, som alltid intresserat mig, berättar Bent. För att få möjlighet att spela den tidigare storbandsjazzen bildade jag Bent´s Blue Rhythm Band och blev nästan samtidigt erbjuden en plats i Kustbandet. Vilket jag förstås inte kunde tacka nej till. I båda sammanhang fick jag möjlighet att såväl skriva egna arrangemang som att transkribera från gamla skivor.
Succé för Kustbandet i Indien
Kustbandet är fortfarande en viktig plattform för Bent. Likaså Swedish Jazz Kings. Med de grupperna har han under åren tagit sig runt på världens jazzscener, som numera är hans arbetsfält. En hel del internationella spelningar har det även blivit med Hot Jazz Trio, som i övrigt består av gitarristen Jacob Ullberger och bassaxofonisten Frans Sjöström. Man är exempelvis inbjuden att i oktober göra ett återbesök på japanska festivalen Kobe Jazz Street.
Men förutom att Bent gör internationella turnéer med fasta grupper blir han numera också ofta inbjuden att framträda som solist i olika kombinationer. Ett färskt exempel är brittiska Keswick Jazz Festival då han under fem kvällar i maj framträdde med Bent Persson Hot Seven och Kustbandet men också med fem olika ”hemmagrupper”.
Bent har under åren spelat i samtliga världsdelar, men hur många länder han därmed besökt har han ingen riktig koll på. Är det stor skillnad på hur publiken i olika världsdelar och länderna tar emot och reagerar på musiken?
– Nej, det är förvånansvärt liten skillnad, menar Bent. Och ett genomgående drag är att jazzpubliken ofta är väldigt kunnig. Jag minns speciellt den första gången vi spelade med Kustbandet i Indien. Vi hade innan varit väldigt osäkra på mottagandet men kände direkt att musiken gick hem. I Bombay kom till och med en man fram och önskade att vi skulle spela något Luis Russellarrangemang. Någon nämnde att han ägde en tredjedel av provinsen och han hade alltså Luis Russells orkester som favorit.
Lyckad ersättare för Art Blakey
Bent kan också berätta om ett annat exempel med oväntat publikmottagande, som Kustbandet fick vid en fransk jazzfestival 1987.
– Det var en festival där man första kvällen bjöd på modern jazz och den andra på äldre stilarter. Vi var förstås inbokade på den andra kvällen men fick helt plötsligt en förfrågan om att även hoppa in och ersätta Art Blakeys Jazz Messengers eftersom Art plötsligt blivit sjuk. Vi hade det dåliga omdömet att säga OK och ställdes inför en publik på flera tusen personer som då främst kommit dit för att höra Art Blakey. Innan konserten erbjöd också arrangören publiken att de som så önskade kunde få pengarna tillbaka. Vilket ett fåtal nappade på.
– Men vi fick faktiskt en fantastisk respons och gjorde enorm succé. I tidningarna nästa dag blev det översvallande recensioner. Det innebar förstås att vi fick jättestora förväntningar på nästa kväll när vi skulle få spela för ”vår” publik. Men det mottagandet blev inte alls lika överväldigande och kändes nästan som ett antiklimax.
– Det är verkligen beklagligt att jazzens olika stilarter blir så uppdelade för publiken när det gäller klubbprogram, spelställen, festivaler etc. Jag tror att det skulle innebära stora positiva effekter för såväl musiker som publik om de här gränserna oftare bröts. Min tro är att det inte är den stil man spelar i som betyder utan om man har nå´t att säga och att man gör det med övertygelse och engagemang.
Tveksam till tradjazzbegreppet
– Sedan sätts det ju också etiketter på de olika stilarterna som skapar begränsningar. Jag är, liksom ”Jesse” Lindgren”, starkt negativ till samlingsbegreppet tradjazz för den här äldre jazzen som vi främst ägnar åt oss. Det var egentligen också ett begrepp som uppkom i England på 50-talet. Mycket av den musik som spelas på landets tradjazzfestivaler ryms inte alls inom begreppet. Vi i Hot Jazz Trio spänner exempelvis över en avsevärt vidare repertoar, fram till delar ur Duke Ellingtons svit Such Sweet Thunder.
– Men det gäller ju också att kunna komma med bättre begrepp och då verkar Classic Jazz vara användbart. Men jag tycker dock att det låter lite för fint och borde kanske vara förbehållet swingen, som kritikern André Hodeir föreslår in bok Jazzens musiker och idéer från 50-talet. Den, som jag tycker, hittat bästa definitionen ärvalthornisten, kritikern och författaren Günther Schuller som helt enkelt kallar den här tidiga musiken för Early Jazz.
Inspirerad av ungdomen
Det är alltså de tidigare jazzformerna som är Bents hemmaplan. Det är också den musiken har förmedlar i olika utbildningssammanhang. Han har jobbat som musiklärare i Upplands Väsby och sedan mitten av 90-talet leder han också ungdomsstorbandet Jazzin´ Topzies.
– Det är oerhört inspirerande att jobba med ungdomar. I Jazzin´ Topzies har omkring en tredjedel av medlemmarna varit tjejer och de har som elever genomgående varit mycket lyhörda, ambitiösa och begåvade. Tjejer har minst lika goda förutsättningar att bli skickliga jazzinstrumentalister, men tyvärr tycks de flesta försvinna efter ett tag. Av någon anledning verkar de att tappa sugen, det är möjligen för tufft att slå sig in i den här mycket mansdominerade branschen.
Sedan två och ett halv år är Bent bosatt i Linghem utanför Linköping, där han etablerat nya jazzkontakter. Tillsammans med pianisten Björn Hagvall, som normalt är mera modernt inriktad, presenterar han exempelvis ett duoprogram under rubriken Louis Armstrong – Early Jazz Giant. Björn Hagvall är också pianist i 13-mannabandet Rydskogens Joymakers som spelar svängglad jazz från 20- och 30-talet.
Kul spela Povels låtar
Men Bent är förstås fortsatt engagerad i Kustbandet, Swedish Jazz Kings, Stockholm Classic Jazzband, Harlem Jazz Camels, Royal Blue Melodians och Hot Jazz Trio för att nämna några av de band han regelbundet framträder tillsammans med.
Ett relativt nytt projekt är Svensk Ramelorkester, som i våras släppte debutskivan ”En tillräckligt stor summa pengar” (Kenneth). Bent svarar för huvuddelen av arrangemangen på den repertoar som rakt igenom består av Povel Ramels kompositioner. Där då Povel själv sjunger titelmelodin, som aldrig tidigare funnit på skiva.
– Det är Gösta Hägglöf som ligger bakom även den här idén, berättar Bent. Och det är verkligt kul att såväl arrangera som spela Povel låtar, som har massor av jazzkänsla i sig från början. Jag berättade om mina idéer för Bernt Rosengren, som själv gjort samma sak med Evert Taubes melodier, och han tyckte det var en jättefin idé.
På ett av spåren, Stackars Gottwolf, spelar Bent althorn, vilket han även gör med Hot Jazz Trio.
– Jag plockar fram det för att skapa lite olika klangfärger. Men mest är det en kul gimmick.
Sångdebut med Rockin´ Chair
Så kanske man också kan se Bents inhopp i somras då han på Jazzens Museum ställde upp och i Louis Armstrongs och Jack Teagardens anda bjöd på duosång med klarinettisten Joe Muranyi i Rockin´Chair.
– Ja, det var mera en följd av ”grupptryck” än en önskan från mig att sjunga inför publik! Men det kan väl vara OK när det sker under så här spontana och opretentiösa former. Men annars har jag stor respekt för det här med sång. Det är svårt att sjunga, speciellt om man skall göra det bra.
Vi får väl se hur det blir med Bents sångkarriär. Publikjublet efter duons sångshow smakade i vilket fall mer.
Det var alltså i samband med sommarens Tradjazzfestival i Strömsholm och på Jazzens Museum, som Bent framträdde med förre Louis Armstrongklarinettisten Joe Muranyi. Listan över internationella musiker han spelat med under åren är lång och imponerande. Är det då någon speciell musiker du minns speciellt väl?
– Det är många som varit kul att spela med . Men måste jag välja en så får det bli saxofonisten Benny Waters. Han var 96 år när vi spelade ihop sista gången och av en händelse nästan bodde vi tillsammans, och också bodde tillsammans, under några dygn i Florida 1988. Redan på 20- och 30- talet spelade han med King Oliver och Charles Johnson och senare med Jimmie Lunceford och Hot Lips Page. 60 år därefter var han lika spel- och svängglad. Massor av historier hade han också att berätta, till exempel om hur han 1936 missade medverkan i Fletcher Hendersons och hur musikerna gick och lyssnade på pianisten Jams P Johnson och slog vad ifall han skulle göra några felslag under kvällen.
Imponerad av Stockholm Jazz Orchestra
När du då inte spelar själv utan kopplar av med att lyssna på radio eller skiva, vad blir det då? Och är det något speciellt som du fastnat för på senaste tiden?
–Måste först erkänna att jag inte lyssnar lika mycket nu som förr. Men när jag åker iväg brukar jag plocka med ett antal cd. Bland det jag hört senaste tiden är jag speciellt imponerad av Stockholm Jazz Orchestra och tolkningarna av Thad Jones och Mel Lewis storbandsmusik. Eftersom jag alltid varit intresserad av storbandsmusik har jag den ursprungliga musiken på LP. Men de här nya versionerna kändes fräscha och så påminner det på sätt och vis om mitt projekt att återskapa och föra Louis Armstrongs musik vidare.
Det här tyder på att du har en rätt bred jazzsmak. Men hör man dig aldrig själv spela i mera ”moderna” sammanhang. Varför?
– Jag spelar helst den musik jag känner mig någorlunda hemma i. För ett antal år sedan skrev jag låtar och spelade in en skiva med sextett (Swinging Straight/Sittel) där en hel del av musiken hade modernare Count Basiestuk. Den var rolig att göra, men så här i efterhand känner jag att jag kanske sträckte mig lite för långt. Så jag håller mig nog i fortsättning till min ”early jazz”.
Säger alltså Bent Persson, ambassadör och globetrotter i jazztradition.
Text och foto: Gunnar Holmberg
(Artikeln publicerad i DIG Music nr 2/06)
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Skivnyheteri
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR