AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
(även halva Diggar)
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är också jazzkrönikar i Ljusnan.
på cd
resencerad av
DIG Jazz
2011- 2012;
Johannesson, Schultz & Berglund
Agnas Bros
Bengt Berger/ Roland
Keijser/ Kjell Westling
Se senaste
skivnyheterna på
| Diggat! |
| Här finns mer än 400 cd-recensioner med DIG-betyg! |
| Senaste skivnyheterna |
| Svensk jazz (denna sida |
| Svensk jazz 2005-2007 |
| Svensk jazz 2008-2010 |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
sprängfylld av beat och groove
Fire! Orchestra
Exit
(Rune Grammofon/Border)
För drygt tre år sedan kom trion Fire, det vill säga saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin ut med ett album som på många sätt skakade om förutfattade meningar om frijazz och improvisationsmusik. Albumet hette You Liked Me Five Minutes Ago, och blandade i mina öron förbehållslöst samman frijazz och rock med prefixen garage, kraut, noise och avant utan att det kändes det minsta konstigt.
Fire! fortsatte på den inslagna vägen 2011 med ett album med gitarri
sten Jim O’Rourke från Sonic Youth som förstärkning och året därpå med albumet In the Mouth a Hand där även den australiensiske gitarristen Oren Ambarchi medverkade.
Detta var dock ingenting i jämförelse med vad som skulle mynna ut ur den spektakulära spelning på Fylkingen som Fire! gjorde i januari 2012, då utökade till en orkester som räknade in 28 av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen.
Vad som från början gav intrycket av en engångsföreteelse visade sig vara så fruktbärande att Fire! Orchestra (som namnet blev) i början av detta år genomfört konserter för fulla hus i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Dessutom har inspelningen från Fylkingen kommit ut på ett album som bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare.
Materialet utgörs av två längre stycken, på 20 respektive 25 minuter, där det första genomsyras av en monotont mässande basgång som kläds på och av med ingrepp från alla möjliga håll utan att släppa sitt grepp. Som om det vore frågan om en lunkande funk eller bast
ant blues snarare än jazz, fri eller ofri. Det andra stycket är mer varierat, och håller sig närmare frijazzidiomet, även om musiken också knyter an till artrock.
Musiken är sprängfylld av beat och groove, och är omtumlande utan att någonsin bli komplex eller hamna i upplösningstillstånd. Skulle jag under tortyr tvingas jämföra musiken med något annat hade en blandning av Sun Ras Arkestra och tyska Can ligga nära till hands som svar.
Förutom kärnan med Gustafsson, Berthling och Werliin medverkar här musiker som Jonas Kullhammar, Per Åke Holmlander, David Stackenäs, Mats Äleklint, Christer Bothén, Magnus Broo, Sten Sandell, Raymond Strid och Elin Larsson. Samt sångarna Mariam Wallentin, Emil Svanängen och Sofia Jernberg, vilka alla får minst lika stort utrymme som musikerna i denna i ordets rätta bemärkelse kollektivt alstrade musik.
Peter Bornemar
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
mångfald av fantasifulla idéer
Mats Öberg Trio
Only Live
(Moserobie/Plugged)
Klaverfenomenet Mats Öberg har sedan mitten av 90-talet kunnat höras I många olika sammanhang. Under februari månad kom två album med honom i centrum av händelserna. Dels Alla drömmars sång (Country & Eastern) där han spelar tillsammans med Lena Willemark och Jonas Knutsson, dels detta album i eget namn där han har med sig basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler.
Only Live, som följer upp efter 2010 års album So Very Mats (också på Moserobie) med samma triokonstellation, är en liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm sommaren 2011 och utgör ett smarrigt smörgåsbord baserat på åtskilliga av de musikaliska trådar Öberg använt sig av i sitt eklektiska skrädderi.
Vid sidan av två tolkningar, den mollmättade They Won’t Go When I Go, skriven av Stevie Wonder och Yvonne Lowrence Wright, och Little Church, som Hermeto Pascoal skrev för Miles Davis till albumet Live-Evil, står Öberg själv bakom de övriga fem låtarna.
Det är också de egna låtarna som har bäst potens - uttryckt bland annat genom snabba taktväxlingar, oväntade harmonibyten och präglade av en mångfald av fantasifulla idéer som närmast skriker efter att få komma ut. Låten Storpotäten är ett prima exempel på när allt detta sammanträffar samtidigt.
Med en sådan ombytlig skeppare som Mats Öberg vid rodret är det en utmaning att hänga med i alla svängningar och krängningar, men Augustson och Voegler klarar det hela galant.
Peter Bornemar
samspel och smakfullt solospel
Pär-Ola Landin
Vestige
(Found You Recordings/Plugged Music)
Lågmäld "finstilt" jazz möter oss i Landins debut-cd. Till en del påminnande om vad vi hörde Jimmy Giuffre trio framtona under mitten av femtiotalet. Och instrumenteringen är även den densamma. Med Pär-Olas syster, Maja Simonsson som spelar en försiktigt återhållen klarinett i just den cool stil Giuffre hade i sitt klarinettspel. Maja känner vi som mycket ung i hemstaden när hon spelade swingfylld klarinett med briljans för sin ålder då. Och vi kan faktiskt höra henne från mitten av nittiotalet i tre spår i en samlingsskiva från Caprice CD.
Trions tredje medlem, Mattias Windemo, den perfekte tredje medlemmen i trion med mjukt vacker ton i sin gitarr. Sparsmakat spel skivan genom där i vissa stunder försiktigheten i framtoningen kunnat varit något mindre återhållen. Ändå tätt, för att inte säga mycket nära samspel med smakfullt solospel integrerat i den avskalat vackra tonbilden i inledande Awkward, där det även finns ett parti med attack. Halla Pelle och den avslutande Köpenhamn, som tonas mot slutet, synnerligen vackra. Andrea, har fria improvisationens lyhörda samspel mellan bas och klarinett och samma sak gäller i efterföljande Sigill, där gitarren även finns med. Enda titel bland skivans tolv som inte bär Pär-Ola Landins signatur är Earl Zindars valsgungande How My Heart Sings.
Thord Ehnberg
Allt från det folkloristiska till senare
tiders modernistiska tongångar
Bobo Stenson Trio
Indicum
(ECM/Naxos)
Bobo Stensons förra trioalbum för ECM, ”Cantando”, som kom för fyra år sen, var en tämligen livlig historia. Det senaste, ”Indicum”, inspelat i Lugano i december förra året, är betydligt lugnare. Åtminstone på ytan. Vackra ballader i långa banor alltså. Men den
Stensonska omväxlingen finns där förstås ändå - precis som vanligt. Förutom några fria, kollektiva utflykter, i vilka lyhördheten, spänningen och samförståndet firar triumfer i långa banor, får vi höra herrar Stenson, Anders Jormin och Jon Fält i alltifrån folkloristiska övningar till senare tiders mer modernistiska tongångar.
Till den förra kategorin hör den norska folkvisan ”Ave Maria”, Carl Nielsens vackra tonsättning av Bernhard Severin Ingemanns dikt ”Tit er jeg glad”, som varenda dansk unge kan utantill, och inte minst – den argentinske tonsättaren och pianisten Ariel Ramirez ”Peregrinación”. Till den senare kategorin hör den unge norske kompositören Ola Gjeilos ”Ubi Caritas” och två nummer för evigt förknippade med Bill Evans. Dels ”Event VI”, som utgör en del av Evans och George Russells gemensamma verk ”Living Time”, som nådde oss på skiva för exakt 40 år sen, och dels ”Your Story”, som Evans ofta spelade på konserter under sina sista år. I ”Your Story”, som också är en innerlig hälsning till Bobos nyligen bortgångne vän och spelkamrat, trumslagaren Paul Motian, har herrar Jormin och Fält fått kompledigt.
Ett par kompositioner signerade Jormin har man tack och lov också plockat med - genomarbetade, vackra och mycket personliga. Den gränslöse Anders framstår alltmer som en av de mest hörvärda och intressanta tonsättarna vi har i vår del av världen idag. Dessutom är han, som förmodligen de flesta vet, en utomordentlig basist, en tonväljare av samma dignitet som, till exempel, Charlie Haden. Och hans sköna flageoletter och arcospel är något som bara det är anledning att lyssna extra noga på den musik Bobo Stensons trio serverar. Trions återstående tredjedel, trumundret Jon Fält, får av ovan nämnda skäl ”hålla sig på mattan” i ”Indicum”. Inga våldsamma och överraskande utbrott alltså, men smakfullt, lyhört och ytterst nyanserat spel rakt igenom.
Jan Olsson
Läs mer om Bobo Stenson
melodisk harmoni och skönhet
Tingvall Trio In Concert
(Skip/Plugged Music )
Tingvall Trio, det vill säga Martin Tingvall piano, Omar Rodriguez Galvo kontrabas och Jürgen Spiegel trummor och percussion, utger sin första liveinspelning. Detta som ett tack till lyssnare för att de röstat fram gruppen som bästa "live act of the year" 2012 i Tyskland.
Liveinspelningar som gruppen gjort på turné under hösten 2012 i titlar vi fått stifta bekantskap med i gruppens tidigare fyra utgivna studioinspelningar, som också prisats i Tyskland. Ett Tyskland, Hamburg närmare bestämt, som Martin Tingvall har valt att ha som ort för sin internationella trio. Tingvall själv från Sverige, Rodriguez Galvo från Kuba och Spiegel från Tyskland. All musik är också skriven av Martin Tingvall, där han i hemorten Snårestad, i sydligaste Skåne, funnit arbetsro i sitt komponerande och arrangerande.
Och han har åstadkommit bra musik. Melodiskt i harmoni och skönhet i samtliga 13 på svenska betitlade melodierna. Här finns också tyngd i kreativt engagemang. Både till kompositioner och i spel. Trion kollektivt i sammansvetsad harmonisk gemenskap som den sedan många år samspelta trio de är och var för sig idéfyllt skickligt solospel.
Redan från första spåret, Hjälten, finns engagemang i gnistrande spel från de tre aktörerna och ger höga förväntningar fortsättningsvis. Och jag blir inte besviken. Ett kreativt spel i glad melodiskt harmoni likaväl som allvar och smått dramatisk tyngd. Tingvalls piano påjagad av sina medspelare i aktivt drivet spel från bas och trummor. Som i efterföljande, smått hetsiga Nu djävlar och Hajskraj. Här finns sirligt vacker ballad, Avsked och de tre synnerligen allvarliga, Utsikt, Efter livet och Vägen. Ändå finns där en öm skir skönhet. Rodriguez Calvo bas med kreativt intro i lekfulla Mustach och skickligt solospel i Mjau och i Valsang, är det han som svarar för den så speciella valsången. Hela tiden med känslofullt precist pådrivande trummor/percussions från Spiegel, som även får visa sitt kunnande i solospel i Trolldans-monster.
En strålande livekonsert förmedlad i skivform. Jag deltar i applådåskorna efter varje stycke som spelas.
Thord Ehnberg
Och nu är tonläget ett snäpp friare.
Seval
2
(482 Music/Plugged)
Experimentell kammarmusik var den beskrivning jag försiktigt använde i min recension av gruppen Sevals debutalbum I Know You förra året. Jag kunde gott ha lagt till begreppet pop, eftersom musiken definitivt bar sådana karaktärsdrag.
När Seval nu återkommer med album 2, är tonläget ett snäpp friare, även om utgångspunkten för musiken fortfarande är Fred Lonberg-Holms lika vackra som intrikata musikstycken. Förutom den amerikanske cellisten Lonberg-Holm, mest känd för sitt spel med bland andra Peter Brötzmann och Ken Vandermark, utgörs Seval som tidigare av sångerskan Sofia Jernberg, gitarristen David Stackenäs, trumpetaren Emil Strandberg och basisten Patric Thorman.
Av det nya albumets åtta musikstycken har flertalet ett uttryck som formmässigt knyter an till en singer-songwritertradition, men där det spröda anslag som förstärks av Sofia Jernbergs fantastiska röst får välriktade knuffar mot något helt annorlunda. Emil Strandbergs trumpetspel är magnifikt i sammanhanget och Stackenäs gitarr har nog aldrig fått röra sig i så okonstlade banor som här.
Starkast särdrag på albumet har det enigmatiska stycket Boredom is Bliss, med text lånad från franske författaren Roland Barthes, vars drone-aktiga inledning dekorerad med Strandbergs sordinerade trumpet och Jernbergs röstimprovisation utgör en av albumets höjdpunkter.
Peter Bornemar
närmast fulländad briljans.
, ELG
Growing Up
(Playing With Music/Border)
Jag har skam till sägandes inte lyssnat på Elin Larsson Group tidigare. Trots att Elin Larsson haft sin grupp sedan 2005, fått en jazzkatt både 2010 (som årets nykomling) och 2011 (som årets grupp) och gjort två album som hyllats överallt (Live and Alive och Let You In).
Vilket jag naturligtvis borde ha gjort. Tredje albumet från kvintetten med den 28-åriga, i Gränna födda sa
xofonisten i spetsen är förträffligt. Fyllt av distinkta låtar skrivna av Elin Larsson själv och inramade av hennes geniala arrangemang. I bandet ingår Kristian Persson på trombon, Niklas Wennerström på bas, Johan Käck på trummor och Henrik Hallberg på gitarr. Även om alla är utmärkta i sina roller, inte minst en formidabelt spelande Hallberg, hamnar de ändå lite i skuggan av den fullkomligt lysande Elin Larsson själv, som hanterar hela saxofonfamiljen med otyglad nyfikenhet och närmast fulländad briljans.
Det finns kolossalt mycket att höra - och höra om - på det här albumet. Inte minst den maffiga gangsterjazz som utmynnar ur andra delen av låten Slowly slipping out of my hands.
Peter Bornemar
ha glädje och njuta av
Erik Lindeborg
Salonul Magic
(Stockholm Jazz Records/Plugged Music )
Erik Lindeborg har efter en resa till medeltida staden Sighisoara i Transylvanien skrivit Salonul Magic - den magiska salongen. En samling sånger om kärlek spelad av en kvintett bestående av honom själv keyboards och melodica, Magdalena Adeen, som använder sin röst ordlöst som ett instrument ingående i ensemblen. Steinar Aadnekvam spelar gitarr, Niklas Wennström bas och Robert Mehmet Ikiz percussion. Dessutom förekommer klockspel, rasslande nyckelknippor.
Tio spår innehåller cd:n med pianot hela tiden närvarande som en referenspunkt i musiken. Samtliga spår har titeln Salonul Magic, numrerade med romerska siffror, från ett till och med tio. Allt städat precist spelat med drag av visa i folkton där så gott som varje låt börjar sansat vackert i dur eller moll. Mjukt melodiskt och tonalt innerligt vackert med merparten i högtidligt allvar. En gnutta lekfullhet kan skönjas i något av spåren.
Svänger som mest "jazzriktigt" gör Part VIII, med ett parti med melodica i läckert solospel som lagts på bluesfylld boogie-woogie rytmik från pianot. Part IV och Part VII, vackra allvarliga solopiano stycken i mollstämd visform medan Part VI, är ballad med triojazzens som ingrediens. I valsgungande Part IX har melodican fått musettedragspelets omistliga färgning. Allt inramat av två stycken, början och slut, med innerligt vacker musik med rösten ridande på toppen av arrangemangen.
Här måste jag även kommentera det mycket annorlunda skivomslaget, som kan vikas upp till ett möblerat rum med golv och tre väggar. Klurigt uträknat, något som måste åstadkommit en hel del tankeverksamhet av rumänske konstnären Diana Butucariu. En skiva som många kan ha glädje och njuta av. Inte bara jazzentusiasten således.
Thord Ehnberg
med gäster som lyser
Luciano Mosetti & Anders Färdal
ELA
(Prophone/Naxos)
Luciano Mosetti är en italiensk trumpetare och munspelare, bosatt i Stockholm. Tillsammans med gitarristen Anders Färdal, som vi känner från hans samarbete med pianisten Birgit Lindberg, har han bjudit in en rad vänner för gemensamt jazzmusikaliskt meningsutbyte. Resultatet har blivit en stunds snäll och trevlig underhållning, opretentiös och tämligen enformig – trots alla gäster.
Isabella Lundgren, som sjunger i två av albumets 13 nummer, är lysande. Hennes ”You´ve Changed”, i vilken hon ackompanjeras av enbart Mosetti och Färdal, är albumets absoluta höjdpunkt. Även Claes Jansons version av Thore Swaneruds fina komposition ”Södermalm”, som fått svensk text av Björn Wigardt, tillhör topparna. Synd bara att Janson, liksom Lundgren, endast fått två nummer på sin lott. Även Magnus Lindgren, för dagen försedd med altflöjt, höjer temperaturen ett par gånger liksom pianisten Carl Orrje..
Annars är det tämligen jämntjockt. Färdal spelar vårdat och snyggt men tämligen anonymt och Mosetti är betydligt lustigare att höra när han spelar trumpet än när han ger sig ut på munspelsutflykter. När han trakterar det senare instrumentet ligger det tyvärr nära tillhands att jämföra honom med, till exempel, Filip Jers. Och den jämförelsen utfaller knappast till Mosettis fördel. Det är för ”gästernas” skull man köper plattan.
Jan Olsson
inte gör något förutsägbart
Göran Strandberg & Sebastian Voegler
Emergence
(Residual Sounds/Plugged)
Ett överraskande inslag blir Nils Söderströms schlagerklassiker Dina Ögon Äro Eldar och Harold Arlens Somewhere Over The Rainbow. Den udda sättningen ställer krav på en lyhörd kommunikation mellan de två aktörerna så mötet inte blir ett spektakulärt objekt. Men Göran och Sebastian håller musiken vid liv utan att ge avkall på sina ömsesidiga intentioner. Den strikt konventionelle lyssnaren måste dock bredda sina öron betydligt för att tillgodogöra sig den mångfacetterade anrättningen.
Göran Olson
spel av intressant grupp
The Groove
A Tribute to Jimmy Garrison
(Imogena/Border Music)
Inte minst Kjell Jansson som här får gestalta skivtitelns Jimmy Garrison*. En Kjell Jansson som under många år spelade basen i Åke Johanssons trio, som bland mycket annat ackompanjerade Chet Baker och James Moody på Sverige turné under åttiotalet. Och det är Kjell om också arrangerat all musik här. Anders Kjellberg som alltid med innovativt spel redan från sin början av karriären med bland annat Mount Everest, Entra Camaleon, med flera grupper och mest känd som medspelare under många år med Lars Jansson trio. Björn Cedergren, den yngsta och minst kända i trion gör sig alltmer hörd i många sammanhang.
En intressant grupp där samtliga tre är skickliga solister som här samordnat sig i mycket spännande aktivt och kreativt lyhört spel. Ett spel som anknyter till Sonny Rollins och John Coltrane för över 50 år sedan.
Välkända melodier med Jimmy Garrisons båda verk, medium gungande Sweet Little Maia och drivet rörliga Sometimes Joie, med het bas och sopransax i huvudrollen till virvlande trummor. Åke Johanssons Train Trip, i heltaggat up-tempo med läckert parti bas/trummor som avbrott till den sopransaxen. John Coltranes melodisköna The Last Blues, med bra bassolo och härligt stortonat rund ton i tenoren där jag får mer associationer till Sonny Rollins än kompositör Coltrane. Något som även gäller inledande Broad Way blues. McCoy Tyners ballad, Oriental Flower med fint uppbyggd stämning av trummor och trolsk basklarinett. Och som avslutning trions egen "kortis" Fine.
Thord Ehnberg
*Basisten Jimmy Garrison (1934-76) spelade med bl a med Tony Scott, Stan Getz och Ornette Coleman innan han 1961 kom till John Coltrane Quartet, där han var medlem till 1966. Senare kom Jimmy Garrison även att spela med Archie Shepp. Alice Coltrane m fl.
sväng i småfräcka arrangemang
Jonas Holgersson 4003
(Prophone/Naxos)
Här bör alla gamla ärrade Blue Note-fans få sitt lystmäte! Öppna spjäll, en skvätt budskapsfeeling och massor av sväng alltså. Inga halvkvädna visor och inte särskilt många djupsinnigheter heller. Bara taktfast gladjazz av samma ädla märke som Art Blakey, Horace Silver, Hank Mobley, Kenny Dorham & Co brukade skämma bort oss med på 50- och 60-talet. Men tro för den skull inte att det låter dammigt. Nej då, det gör det sannerligen inte. Snarare tvärtom. Tack vare personliga solister, småfräcka arrangemang (några signerade Torbjörn Gulz) och den lysande, ständigt lyssnande och drivande farthållaren Jonas Holgersson blir hela anrättningen fräsch som en sommarmorgon, även om det förstås blåser en svag nostalgisk vind emellanåt.
Den holgerssonska frontlinjen består av den engelske trumpetaren och flygelhornisten Gerard Presencer, numera boendes i Köpenhamn, och den danske och ytterst mångsidige saxofonisten Hans Ulrik. Den förre är uppfostrad i Clifford Browns och hans efterföljares anda, inte minst Woody Shaws, och den andre i nästan alla andar som finns. Här botaniserar och röjer han dock i samma snårskog som Presencer, den som växte, grodde och grönskade under den gy
llene budskapseran. Dessutom trakterar han för ovanlighetens skull endast tenorsax. Resten av alla sina rörblåsinstrument har han alltså lämnat hemma. Och pianisten Mathias Landaeus, liksom Holgersson bosatt i Lundaregionen, är med sitt fantasifulla och rytmiskt ytterst vitala spel i såväl bak- som förgrund det perfekta komplementet. Lika perfekt är unge Jonny Åman, en av den nya generationens mest användbara basister, utbildad vid Musikhögskolan i Malmö.
Den repertoar som Holgersson och hans mannar har valt att undfägna oss med är nära nog helt och hållet plockad ur ”Blue Note-katalogen”. Hank Mobley är upphovsman till fyra av albumets tolv nummer och de övriga har komponerats av storheter på området som Blue Mitchell, Grant Green, Keith Jarrett, Joe Henderson, Clifford Jordan, Kenny Dorham och Herbie Hancock. Men plattans mest originella nummer, ”Sonnet for Caesar”, totade dock radarparet Duke Ellington-Billy Strayhorn ihop en gång i slutet av 50-talet för sviten ”Such Sweet Thunder”.
Inom kort beger sig Jonas Holgersson ut på turné med sin kvintett och sin nygamla, men ytterst vitaminspäckade och friska jazzmusik. Det bör kunna bli något alldeles extra. Går ni och lyssnar – och det tycker jag absolut ni ska göra – så glöm inte att fråga Jonas varför i hela friden han har döpt sin grupp till 4003!
Jan Olsson (även foto Gerard Presencer)
av meriterade instrumentalister.
Johannesson, Schultz & Berglund
featuring Jacob Karlzon
Cause and Effect
(Prophone/Naxos)
Fyra musiker som alla bjudit på bra spel i skivor under de senaste årtiondena. Peter Johannesson trummor med sin grupp Sixtus. Max Schultz gitarr i skivdebut i början av nittiotalet med trio och därefter i flertalet olika konstellationer. Dan Berglund bas med mångårigt samarbete i den så berömda gruppen e.s.t. och numera den egna gruppen Tonbruket. Jacob Karlzon vars pianospel bjudit på godbitar i skivform ända sedan start 1995, i stegrande skala med sin trio och Big 5.
En kvartett meriterade instrumentalister vid det här laget således, som bjuder på spännande innehållsrikt spel. Melodivalet egna verk av Max likaväl som samproducerade titlar i fyra fall. Plus John Coltranes så välkända och ofta spelade Naima, här som högtidligt sirlig och vördsam inledning. Jimi Hendrix bluesfyllda Third Stone fom the Sun, också den lika högtidlig som stillsamma smekande dyningar över strandstenarna en varm solig afton, där Schultz gitarr står för innerligt känslofullt spel. Och så finns här Igor Stravinskij´s Firebird, med Berglund i melodiskt basspel, medan stråken kommer förtjänstfullt till användning i inledningen av Björks vackra lätt folkvise betonade Isobel.
Skivans behållning för min del är Jacob Karlzon, som visar upp ett rent av bländande pianospel i samtliga titlar. Med idé, attack och smakfullhet i allt. I snabba Lennart & Katarina och tuffa Baretta likaväl som The Letter, som har lysande sirligt balladspel av samtliga. Mer bland det egna materialet tilltalar Blue Elephant, med blodfylld tyngd i rytmik och blues ös i varje ton och i eldigt flamenco influerade PJ´s Five, infinner sig gästande Peter Asplund med trumpet. En innehållsrik skiva som har det mesta som går att uttrycka i jazzform.
Thord Ehnberg
drömmande och lågmält
Örjan Hultén Trio + Johan Berke
The Dead
(Artogrush/Plugged)
Med sin trio har saxofonisten Örjan Hultén tidigare gjort både renodlade jazzalbum (som In the City och In the Woods) och album som gränslat över flera genrer. När det gäller den senare kategorin har trion med Hultén, basisten Filip Augustson och trumslagaren Fredrik Rundqvist vid flera tillfällen sammanstrålat med bröderna Nassim och Salem Al Fakir samt oudspelaren Mats Karlsson, vilka under namnet H3FK gjort skivor (exe
mpelvis Ayoni och Nubiska nätter, båda utmärkta sådana) där doften av arabisk och turkisk musik varit högst påtaglig.
På albumet The Dead, där trion med Hultén, Augustson och Rundqvist utökats med gitarristen Johan Berke, tas musiken i en annan riktning. Mot en mer esoterisk, koncentrerad form av jazz där ljudbilden emellanåt, och inte särskilt fördelaktigt, interfolieras av elektronik (som hanteras av flera) och av recitation från den japanske musikern Yasuhito Mori.
Utan att vara särskilt svårtillgänglig ger den drömmande och lågmälda musiken dock ett splittrat intryck, och skickar signaler om den här färdvägen kanske inte var den bästa för Hultén och hans trio att välja.
Peter Bornemar
fin blandning up-tempo och ballad
The Beginners
Two Years Later
(Prophone/Naxos)
The Beginners - nybörjare? Nej glöm det. Här är det fråga om musiker vi hört åtminstone under hela senaste årtiondet med egna grupper och ingående i andra musikers konstellationer.
Underrubriken/skivtiteln ger kanske en liten vägledning när kvintetten började spela tillsammans och nu således är i begynnelsen av karriären som grupp och utger sin första skiva. De båda ansvariga, som även skrivit musiken i skivan, Erik Söderlind och Andreas Gidlund, gitarr respektive saxofoner är båda etablerade med egna grupper med cd:n utgivna tidigare. Och vem har inte hört kontrabasist Martin Sjöstedt, som här spelar pianot, tidigare ingående i någon grupp eller i egna skivor. Även Kristian Lind bas och Chris Montgomery trummor har vi kunnat stöta på här och var i olika sammanhang.
Musiken de spelar har sin förankring i den melodiskt sångbara tonskalan, som dock inte saknar bett där så krävs. Med ingredienserna swing, bop, soul, blues i fin blandning up-tempo och ballad. Början med själfullt spel i Skanstull Serenade, följt av lyriska Waltz for Maggie. Med bra solon från Gidlund saxar, tenor och sopran, som även kan bita till. Söderlind vacker ton i gitarren i smakfullt spel med idé. Sjöstedt en herre som inte visar någon begränsning utan spelar pianot i broderande melodislingor. Fint uppbackade av Lind/Montgomery i rythmsektionen som även de får komma till tals med solospel. Soda´s Dream skön tenorsax och bra bassolo. The Beginners, härligt driv i bas och trummor med sopran, gitarr och piano i personligt solospel. I Blues for Keith är det Montgomery´s tur att visa skicklighet med solo. Stillsamt vackra Deux ans Après, på duo, tenor och gitarr, bildar avslutning på en njutbar lyssnarstund vid stereon.
Thord Ehnberg
Här slår energi och kreativitet ut i blom
Beat Funktion
Moon Town
(Do Music Records/Plugged)
Klaviaturspelaren och producenten Daniel Lantz från Uppsala är en kreativ musiker som gärna vidgar sitt improvisationsrevir. I hans förra skiva var det musik som förknippas med James Bondfilmer. Nu har han gått in i funkfacket där han presenterar egna kompositioner frånsett Oliver Nelsons 125th Street And 7th Avenue och Coltranes Impressions. Det är verkligen en ambitiös skiva han lämnar från sig där energin och kreativiteten slår ut i blom.
Grundstommen i Beat Funktion består vid sidan av Daniel av trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten Olle Thunström, gitarristen Johan Öijen, elbasisten Pal Johnson samt trumslagaren Jon Eriksson. Till detta fogas en stråkkvartett och percussionister in i de välsnidare arrangemangen. Jag drar gärna, det gör jag ofta, en lans för Olanderssons häftiga spel. Sordinerat eller öppet engagerar han. När han spelar med harmonsordin är inte Miles långt borta. I ensemblepartierna är han en ledstjärna med kraft och intensitet. Ingen stilart verkar vara honom främmande.
Tungt lass drar naturligtvis Daniel bland sina klaviaturer som han skickligt utnyttjar. Hans eggande sound ger musiken en attraherande färg som biter sig kvar. Stark kulör ger också Öijens gitarr och det energiladdade kompet.
Göran Olson
Elegant, formsäker gitarrexport
värd att hålla ögon och öppna på
Tomas Janzon
Experiences
(Changes Music/Naxos)
Efter genomgången musikhögskoleutbildning i Stockholm hade gitarristen Tomas Janzon ofinheten att lämna Sverige för drygt tjugo år sen för att bosätta sig i Los Angeles. Där studerade han vidare för Joe Dorio, deltog flitigt i det myllrande jazzlivet men flyttade för en tid sen sina bopålar till New York, the city that never sleeps. Då och då har han dock återvänt till sitt gamla fosterland och glatt publiken på diverse klubbar och konsertestrader runt om i riket.
Sin senaste platta har Tomas spelat in i Pasadena ute på den amerikanska västkusten. Med ett enda litet undantag, en soloversion av vår vackra folkvisa ”Jag vet en dejlig rosa”, som har ”lånats” från en radiosändning från Fasching för tio år sen. På de tio återstående numren i albumet deltar tre av Tomas ordinarie lekkamrater på andra sidan Atlanten, pianisten/organisten Art Hillery, basisten Jeff Littleton och gamle Sverigebekantingen och trumslagaren Al ”Tootie” Heath. En ordentligt meriterad grupp alltså som också låter därefter.
Repertoaren på plattan består av jazzstandards uppblandade med några utmärkta originalkompositioner av Janzon, skenbart enkla och lätta att ta till sig. Dessutom ytterligare en version, denna gång på trio (ingen Hillery), av ”Jag vet en dejlig rosa” och Jimmy van Heusens evigt lika gröna som sköna ”Here´s That Rainy Day”, som får sig svängig omgång med en skvätt oktavspel á la Wes Montgomery. Tomas Janzons musikaliska släktskap med Montgomery är förresten märkbart för det mesta. Likaså hans blues- och svängkänsla och förmågan att få det komplicerade att låta enkelt. Det senare beror givetvis i hög grad på det faktum att han trakterar sin gitarr (en Gibson 1959 L7 ifall någon undrar) med samma elegans och enkelhet som Zlatan hanterar en fotboll.
Förutom Janzons melodiska och formsäkra utflykter bjuds vi mellan varven på skönt orgelspel i lite modifierad Jimmy Smith-anda av Art Hillery. Och att man har valt att spela Smiths ”Messin´ Around”, från dennes Blue Note-klassiker ”Home Cookin”, är förstås ingen tillfällighet. Inte heller att Wes Montgomerys ”Full House” och Bobby Timmons ”Moanin´”, som avverkas i ett oväntat snabbt, men mycket effektivt tempo, har plockats in i repertoaren.
Tomas Janzon är en av våra jazzexporter i västerled som det finns all anledning att hålla ögon och öron på.
Jan Olsson
gör att intresset inte svalnar
Christian Spering
Inside Bach
(Country & Eastern/Naxos)
Jazzalbum med musik för solobas är inte alls en unik företeelse. Sådana går att hitta i produktionen hos Barre Phillips, Dave Holland, Barry Guy, Peter Kowald, Miroslav Vitous, Ron Carter, John Lindberg, Malachi Favors, Alan Silva och inte minst hos nyligen Jazzkatten-prisade Nina de Heney, för att nämna några.
Till dessa sällar sig nu också Christian Spering, som på Inside Bach framför åtta tolkningar av stycken hämtade från violinpartitor, violinsonater och cellosviter skrivna av Johann Sebastian Bach samt två längre stycken, Elegia och Zona di passagio, skrivna av honom själv.
Som kontrapunktens mästare skrev Bach musik som inte bara är tidlös, utan också synnerligen välkomnande för improvisation. Visserligen håller sig Spering här oftast strikt till partituret, men tar ibland också musiken vidare genom att använda loopar och eko.
Det är mjuk och följsam musik, oftast mollstämd sådan, som framförs med tillräcklig variation för att inte intresset ska svalna under albumets dryga 50 minuters speltid. Möjligen saknar musiken här litet av den spänning som händelsevis skulle kunna ha bibringats om Spering hade haft för avsikt att ta sig större friheter med Bach.
Peter Bornemar
Joakim Milders mest originella
och måhända bästa skiva hittills
Milder PS
Quoted Out of Context
(Apart/Plugged)
Saxofonisten Joakim Milder har på det här albumet tagit sig an låtar skrivna av Paddy McAloon, som var förgrundsfigur i den brittiska 80-talspopgruppen Prefab Sprout. Med sig har Milder gitarristen Nils-Olav Johansen, trumslagaren Lisbeth Diers och basisten Johannes Lundberg. I några nummer förstärks ljudbilden dessutom av Gunnar Halle på trumpet, David Byström på trombon och av den Sjöströmska stråkkvartetten.
Resultatet är en mjuk och behaglig musik där McAloons popromantiska ådra fått en sofistikerad 
jazztouch utan att behöva genomgå någon riskabel fusion. I valet av låtar har Milder dessutom undvikit dem med störst hitfaktor, och istället valt sånger som inbjuder till större tolkningsfrihet. Som exempelvis Anne Marie från albumet Andromeda Heights, Pearly Gates från Protest Songs och inte minst Doo-Wop in Harlem från Jordan: The Comeback, albumets kanske allra bästa spår.
Även om Joakim Milder gjort flera utmärkta skivor tidigare, där tolkningarna av Börje Fredrikssons musik tillsammans med Sister Majs Blouse och Schalchtplatte med Ståhls Blå sticker ut, är detta hans första album med konstellationen Milder PS inte bara hans mest originella, utan måhända också hans allra bästa hittills.
Peter Bornemar
Bondmusik i snygg jazzig belysning
Daniel Lantz Trio
Featuring Sani Gamedze & Roger Nordling
Plays Bond
(DO Music Records/Plugged(
Musik som associeras med filmagenten James Bond blir här transformerad till improviserade versioner. Försöket att applicera kända filmteman till jazzdomänen är inte lätt. Trots de goda improvisationerna blir konverteringen för spektakulär. Melodier har hämtats från filmer som Goldfinger, Moonraker och A View To Kill. Allt presenteras snyggt och prydligt.. även om jazzhältan inte slår i taket. Men Bondmelodierna får en annan belysning.
Trions musiker är förutom pianisten Daniel Lantz, basisten Erik Ojala och trumslagaren Daniel Olsson. Tillkommer gör förtjänstfullt flöjtisten och tenorsaxofonisten Roger Nordling och den Shirley Basseyinfluerade sydafrikanska sångerskan Sani Gamedze. Hon är en tillgång och höjer temperaturen. De två är de som lämnar ifrån dig det starkaste intrycket på en skiva som emellanåt blir statisk och stel.
Göran Olson
tolkningar av Sound of Music
Claes Andersson
My Sound fo Music
(anderclaesson@gmail.com)
Claes Andersson, saxofonist med adress Hammarö strax utanför Karlstad, befinner sig i mitten av sitt liv. Har bott en tid i Västerås där han träffade musiker, spelade och jammade tillsammans med. Vad jag förstår är Claes enbart musiker på fritid enär han under Västeråstiden arbetade på ABB och numera är Vattenfall arbetsgivaren.
Stilmässigt befinner han sig runt sextiotalet. Samma tid således som Richard Rodgers och Oscar Hammersteins berömda Broadway musikal sattes upp för första gången. En idé Andersson haft under en längre tid är att spela in just My Sound of Music, som han valt döpa sin skiva och antyder därmed att han vill sätta sin personliga prägel på musiken. Välkända melodier som grund för kvartetten med Claes Andersson tenor och sopransaxofon, Torbjörn Gulz piano, Filip Augustsson bas och Reinis Zarin trummor och percussion.
Och det har blivit melodiskt stingfylld musik i en stilriktning vi hört många band framtona sedan nämnda årtionde. En ton som ansätts direkt med kreativt bettfyllt spel och engagemang i inledande When the Dog Bits och efterföljande The Lonely Goatherd. Med läckert solospel från Andersson och Gulz och drivet spel från Augustsson och Zarin. So long Farewell, bluesfyllt attraktiv. Smått dixie-betonat humorfyllda Maria och Sixteen Going On Seventeen, där Ulf Åkerstedt tuba, tillkommit är alla låtar som tilltalar mig som allra mest bland cd:ns tolv spår. Och, precis som hos många andra tenorister har John Coltrane satt sin prägel i välkända och ofta spelade My Favorite things, trots att jag vill minnas föregångaren spelade sin version på sopranen. Allvarligt vackert balladspel bjuds i Climb Every Mountain medan det i avslutande Edelweiss, spelas likaledes allvarligt sopransax till ackompanjemang från Jan Fridolfsson dragspel, utan större utflykter från grundmelodin.
Thord Ehnberg
ligger i de arrangerade partierna
Peter Knudsen Eight
Sagas of the Present
(Cam jazz/Plugged Music)
Pianisten Peter Knudsen har samlat några skickliga jazzmusiker krig sig i en oktett. Saga of the President som skivan betitlats består av sju kompositioner, alla skrivna och arrangerade av Peter Knudsen som givetvis även spelar pianot i oktetten. Som i övrigt består av Emil Strandberg trumpet, Andreas Gidlund, Gustav Rådström, Thomas Backman saxofoner, klarinetter och flöjt, Lisa Bodelius trombone, Pär-Ola Landin bas och Sebastian Voegler trummor.
Det är de traditionellt arrangerade ensemblepartierna i skivan som är det mest intressanta, även om här också finns några bra solistiska prestationer. Peter Knudsen själv bjuder på städat allvarlig solospel i många av spåren. Bland annat med solospel i The Emperor of Portugalia, med början som ett trist motsträvigt uppvaknande med sparsmakade klarinetter och trummor, arbetas kreativt upp till en bland skivans intressantaste spår som också innehåller sansad basklarinett från Thomas Backman.
Tilltalar solistiskt gör Lisa Bodelius trombone i Winter Walk och Wedding Waltz där vi även får solospel på barytonsax från någon av rörblåsarna i den sistnämnda och Emil Strandbergs trumpet skymtar fram med bra solospel i flera av låtarna. En del av musiken har den folkloristiskt vemodiga prägel, så som Lars Gullin och Nils Lindberg formade sin musik, utan för den skull vara i närheten av deras mästerligt skrivna och arrangerade verk. Jag tänker då närmast på Aurora Borealis, samt Saga of the Gingerbread Castle. En cd där styrkan ligger mer i det arrangerade än de solistiska prestationerna.
Thord Ehnberg
både dämpad och forcerad kraft
Trespass Trio
Bruder Beda
(Clean Feed/Plugged)
Trespass Trio är en av flera konstellationer anstiftade av saxofonisten Martin Küchen, och utgörs av honom själv, den färgstarke slagverkaren Raymond Strid samt den norske basisten Per Zanussi. För år sedan kom trion med albumet Was There to Illuminate the Night Sky (Clean Feed), och på samma portugisiska etikett föreligger nu ett nytt album som spelades in i Lissabon förra sommaren.
Såväl albumtiteln som innehållet anspelar på det öde som drabbade Ernst Gerson, en veteran från första världskriget och tillika släkting till Küchen, som under en tid som munk tog sig namnet Bruder Beda, men som efter att ha blivit klassad som jude av nazisterna kom att skickas till Theresienstadt.
Musiken har en kollektivt berättande ton med plats för både dämpad och forcerad kraft, samtidigt som pilarna för intensitet och densitet ständigt tycks vara på väg uppåt. I stycken som Ein Krieg in einem Kind och Don’t Ruin Me får känslor av vemod gå balansgång med svårt återhållen vrede, medan en låt som A Different Koko använder brutalbop som uttrycksmedel.
Küchen växlar mellan alt och barytonsax, och spelar formidabelt, mer strävt genomträngande än spräckande, rakt igenom. Detsamma gäller förstås också hans två icke-dogmatiska medspelare Strid och Zanussi. Några mer förtrogna denna musik får Küchen leta efter.
Peter Bornemar
som strålar av optimism
LSD
Lindborg, Sjöstedt & Daniel
Trio Colossus
(pb7/Plugged)
Årets mottagare av Arne Domnérus Guldsax är Fredrik Lindborg. En Ytterst välmotiverad utnämning då Fredrik de senaste åren svarat för ett extraordinärt spel som här med omväxlande tenorsax, barytonsax och basklarinett. Hans tidigare skivor The One och The General visade tydligt hans begynnande storhet. Med dagens trioskiva, med basisten Martins Sjöstedt och tumslagaren Daniel Fredriksson, har hans Sonny Rollinsbesläktade spel nått zenit.
Fredrik har här skrivit fyra melodier, Mustang, Trapped, Psalm och The Colossus. Övriga inslag är It Ain´t Necessarily So, Ellingtons Solitude och hans och Billy Strayhorns verk Sunset And The Mockinbird från sviten Such Sweet Thunder. Överraskande är Sven-Ingvars danshakshit Börja Om Från Början med som här får en omtumlande lekfull version.
Trions sound varieras kraftigt genom Fredriks instrumentbyten. Som barytonspelare med kraft och stor ton gör han en strålande tolkning av Solitude. Här uppmärksammas basisten Martin Sjöstedts spel med och utan stråke. Som solist är han en klok pudel i sitt tonval. Trio Colossus ger också ytor för den förträffliga basen. Samspelet med Fredrik plussat med trumslagaren Daniel Fredriksson vittnar om en stark gruppkänsla.
Det strålar av optimism kring trion som öppet och ärligt skapar levande musik som fastnar likt kardborrband i öronen. Kardborraktigt är också Fredriks brölande tenor i den ystra Wild Mustang. Här går trion på högvarv på ett sätt som få svenska grupper mäktar. I Sunset And The Mockingbird ger barytonsaxen associationer till såväl Harry Carney som Gerry Mulligan. Basklarinetten är i Fredriks händer i Trapped. Han får det relativt svagt ljudande instrumentet att inta ett kraftigare och utmanande uttryck.
Mötet med trion blev en upplevelse av mått och skivan rekommenderas för spisare som suckar efter fräsch och fyndig personlig jazz.
Göran Olson
klanger och snygga melodier
Klabbes Bank
Protect the Forest
(HOOB/Border )
Den svenska sextetten Klabbes Bank hör, precis som flera andra på etiketten HOOB Records, till de grupper som inte låter sig stängas inne i någon genre. Att de ofta hamnar under etiketten jazz har mest med slumpen att göra.
Pianisten och kompositören Klas-Henrik Hörngren har hållit igång Klabbes Bank ett tiotal år, och under den tiden åstadkommit fyra album. Av dessa fick inte minst förra skivan Je suis la mer, som kom 2009, ett synnerligen varmt mottagande bland musikkritiker.
Nya albumet Protect the Forest går vidare i samma riktning, viket innebär storslagen musik med snygga melodier som formas med breda penseldrag. Och därtill ett lustfyllt nyttjande av elektronik som mer än bara fernissa.
Trots att musiken ibland får en maffig orkestral klang, som vore Klabbes Bank ett storband, handlar det alltså om en sextett. Förutom Hörngren ingår Joel Wästberg och Thomas Backman på altsaxofoner och klarinetter, Magnus Eklund på trombon, Jacob Öhrwall på bas samt Martin Öhman på trummor och elektronik.
Det inledande titelspåret har ett pompöst anslag och fungerar som ett utmärkt preludium till en fortsättning som i exempelvis Listen to Kirppu lutar åt minimalism, i låten Snälla får en omisskännlig doft av elektronica och i Berlin för tankarna till en hymn med sakrala förtecken.
Avståndet till popmusik är aldrig särskilt långt, och i låtar som My Name is Sten och Scott & Melody närmast obefintligt. Det vore inte förvånande, och under inga omständigheter orättvist, om Klabbes Bank fick samma genomslag hos den breda publiken som E.S.T., en grupp de emellanåt, och inte utan anledning, jämförs med.
Peter Bornemar
roligt hörs lång, lång väg!
Roger Svedberg & Friends
A Tribute to Milt Jackson, vol. 1
(BAGS vol.1/Plugged))
Här var det blues i långa banor! Dock inte av det slag som gamla farbröder med hatt, gitarr och munspel brukade framföra på den tid det begav sig, utan sådan – med bebop-förtecken - som vibrafonisten Milt Jackson under drygt 50 år ägnade sig åt med stor framgång – hos Dizzy Gillespie, i The Modern Jazz Quartet och på egen hand i massor av sammanhang.
Nåväl, allt är inte bluestolvor, men en hel del är det. Gemensamt för musiken på hela plattan är dock att Milt Jacksons ande svävar över den. Samtliga låtar är på något sätt förknippade med den fantastiske ”Bags”, som moderniserade och förde det stolta vibrafonspelandet vidare efter Lionel Hampton. Fyra av de tio nummer som Jacksons svenske instrumentkollega Roger Svedberg och hans vänner framförde en kulen kväll i början av 2012 på Glenn Miller Café i Stockholm – och som förevigats i detta förnämliga album - har Milt som upphovsman. Tre är signerade Gillespie, ett Cannonball Adderley (”Sermonette”), ett Philip Braham (”Limehouse Blues”) och ett – kanske det mest lyckade i hela albumet – Jerome Kern (”Yesterdays”).
Svedbergs kamrater på ”A Tribute to Milt Jackson” är trumpetaren Jan Allan, pianisten Daniel Tilling, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark. I ett par nummer gästas kvintetten även av tenorsaxofonisten Klas Toresson.
Det är grandios musik vi får höra - svängig, tidlös och mycket inspirerad. Att både musiker och publik hade hjärtans roligt den där kvällen märks lång väg. Svedberg själv är perfekt i huvudrollen. Det märks sannerligen att han kan sin Milt Jackson både utan och innan. Glatt, oförfärat och med stor pondus strör han givetvis välbekanta Bags-fraser kring sig. Men han gör det med all tänkbar finess och smak och utan att det någon gång känns som plagiat. Mitt i alltihop förblir han alltså Roger Svedberg. Jan Allan är också på ett lysande spelhumör. Med eller utan sordin och på sitt mycket personliga, melodiska vis bjuder han på den ena delikatessen efter den andra. Bara hans ”preludium” till ”Blues Legacy”, som vi en gång hörde som bonusnummer på ”Bags & Trane”, är värd skivpriset. Även Tilling musicerar lysande och strör massor av pärlor kring sig. Och herrar Backenroth och Stark är förstås – som vanligt – magnifika, samspelta och vältaliga.
Förmodligen ler Milt Jackson glatt i sin himmel, när han hör Roger Svedbergs och hans vänners innerliga hyllning. Hoppas i alla fall det, för under tiden ha trampade omkring här nere på jorden log han av någon anledning nästan aldrig…
Jan Olsson
PS. Kan man ta det faktum att det står ”Vol. 1” på plattan som tecken på att det kommer en till? Hoppas det!
Roger Svedberg & Friends
A Tribute to Milt Jackson, vol 2
(BAGS vol.2/Plugged))
Den andra volymen av vibrafonisten Roger Svedbergs hyllning till Milt Jackson är inspelad vid i stort sett samma tidpunkt som volym ett och innehåller också samma kvaliteter.
Det som skiljer är att trumpetaren Jan Allan inte fanns på plats på Glenn Miller Café vid det senare tillfället och att pianisten Daniel Tilling på de flesta numren ersatts av Mattias Nilsson.
Jan Olsson
och soloinsatster av högsta klass
Good To Be
Karl-Martin Almquist, Martin Sjöstedt,
Daniel Frank, Kesivan Naidoo
(Connective/Plugged)
Den här kvartetten kallas Good To Be, samma som albumstiteln.
Ledarpar är tenorsaxofonisten Karl-Martin Almquist och i det här fallet pianisten Martin Sjöstedt, som ju även är en basist av format. Kvartetten fullbordas av basisten Daniel Frank samt den sydafrikanske trumslagaren Kesivan Naidoo. Det är en framåtskridande grupp som format teman som tilltalar. Musikerna går seriöst tillväga och skapar musik med myndigt innehåll.
Sex kompositioner har skrivits av Karl-Martin Almqvist. Martin Sjöstedt svarar för två nummer och Daniel Franck för ett inslag. Hela skivan strålar av auktoritet plussat med solopartier av högsta klass. Tenorsaxen är lysande med rakryggad pondus där kraften i spelet imponerar. Karl-Martin är verkligen på ett magnifikt spelhumör och taggar medspelarna.
Martin Sjöstedt är en ytterst genuin äkta jazzmusiker som går på sin egen upptrampade stig. Han är en tänkande spelare som inte närmar sig tangenterna på måfå. Han berättar en historia i varje solo som biter sig kvar. Martins spel ger gruppen en beundransvärd stabilitet och styrka. Agerandet bakom tenorsaxens kristallklara utflykter är en lisa för örat.
Kesivan Naidoos lätta fria spel banar väg för gruppens flexibilitet och lyhörda kommunikation. Där genererar Daniel Francks bas en smidig puls som blir en effektiv kontrast till Naidoos tyngre groove. Daniels avspänt vackra Lost At Sea får en värmande skön tolkning som får flaggan att gå i topp.
Göran Olson
med engagemang och stämningar
Fredrik Nordström
String
(Moserobie/Plugged Music )
Fredrik Nordström ägnar sig helt åt spel på altsaxofon i sin nya skiva tillsammans med Torbjörn Zetterberg bas, Christopher Cantillo trummor samt tre stråkar, Caroline Waldemarsson violin, Jonna Inge viola och Emma Beskon cello. Dubbel trio om man så vill. Max Roach hade ju sin dubbelkvartett under åttio och nittiotalet. Spännande kombination utan tvekan som vi möter i tio kompositioner, alla utmärkt skrivna och arrangerade av Fredrik Nordström. Stråkar sällan hörda i jazzsammanhang men har förekommit till och från ända sedan jazzens begynnelse.
Fredrik Nordströms konstellationen bjuder på lyhört kreativt spel. Både i vacker samklang likaväl som i spänningar och kontraster mellan instrumenten. Variation i fritt högtflygande utsvävningar under fria former på obanade musikstigar parat med traditionell taktfast jazzsväng. I tempoväxlingar likaväl som här stundtals också finns rituellt anknytning. Som i långsamma Birki, fylld med attraherande mystik, med precist monotont trumspel rakt genom. Doghouse och mittenpartiet av Stinko, där sax/bas/trummor svänger enormt, understruket med accentuerande stråkar. Hetvägg, snabbt tempo med attackerande uttrycksfullt spel medan det i mycket vackra Enekullen och den logiska avslutningen Sorti, är fråga om känslofullt allvarligt och vackert balladspel.
Alla tre, Nordström, Zetterberg och Cantillo är habila solister så här finns mycket fint solospel från "jazztrion" insprängt i de skickligt skrivna arrangemangen. Jag lyssnar gärna skivan rakt genom utan avbrott. En dubbeltrio som smälts samman i egenartad personligt betonad ljudbild, fylld med engagemang och stämningar i den under två dagar i april i år inspelade CD:n.
Thord Ehnberg
Svenska Kaputt
(Moserobie/Plugged)
Kvartetten bakom det något udda gruppnamnet består av de två välkända jazzprofilerna saxofonisten Jonas Kullhammar och basisten Torbjörn Zetterberg samt gitarristen Reine Fiske och trumslagaren Johan Holmegard. Fiske är kanske mest känd som gitarrist i bandet Dungen, medan Holmegard (som också spelat med Dungen) jobbat med bland andra Anna Järvinen och Goran Kajfe?.
Efter att ha refererat till exempelvis Bo Hansson, Fläsket Brinner och Mecki Mark placerar medlemmarna själva sin musik i facket psykedelisk jazzrockfusion, vilket jag utan särskilt många invändningar köper. Det doftar definitivt svenskt 60- och 70-tal om de fem långa låtar som ryms på Svenska Kaputts debutalbum.
De två inledande spåren, Tröstlösa tårar och Nötskalsmusik #5, fångar med hjälp av markörer som flöjt och wah-wah-pedal på ett genialt sätt en tidsanda av drömsk flummighet. Som ett i sammanhanget behagligt oroande inslag finns där också Kullhammars barytonsax, som återkommer tämligen regelbundet i albumets övriga tre låtar Over Surnadal, Syster Per och Happy Ending?
Musiken är väldigt avlägsen den distinkt frimodiga jazz som Kullhammar och Zetterberg vanligtvis brukar ägna sig åt, men håller sig samtidigt på avsevärt mer än armlängds avstånd från manisk rock och svulstig progg. Istället formar kvartetten en modern syntes av ambient psykedelia och melodiös jazzrock som är både mer innehållsrik och spännande än vad beskrivningen antyder.
Peter Bornemar
i okonstlad atmosfär
Janne Kullhammar & Smith
Resolut Jazz
(Resolut Jazz / Plugged Music)
Janne Kullhammar, trummis från Stockholm har här vad jag förstår begått sin skivdebut under eget namn med inspelningar gjorda på ett av Stockholms populära spelplatser vad det gäller jazzmusik. Nämligen det så mysigt ofta publikfyllda intima lilla Glenn Miller Café.
Janne, pappa till kanske mer kända tenorsaxofonisten Jonas är ingen nybörjare. Han har funnits med i jazzsammanhang en lång tid. Han började med trummor redan i unga år och har spelat med många band. I gruppen Janne Kullhammar & Smith, spelar Anders Ekholm tenorsaxofon, Per Karlström piano, Claes Askelöf gitarr, Marcus Linfeldt kontrabas och då Janne Kullhammar trummor.
Musiken befinner sig i det så engagerat lyssnarvänliga bop-influerade femtiotalet. Mestadels material skrivet av gruppmedlemmarna plus två melodiskt vackert sköngungande melodier, Don Pullen/Frank Deans, Saturday Night in the Cosmos, med bra trummsolo och med Ekholms sax i maffigt solospel. Musiken "skenar" för ett kort ögonblick. Något som bara förstärker livekaraktären i skivan. Den andra är McCoy Tyners, Blues on the Corner, där Askelöfs lätt Wes Montgomery influerade gitarrspel är läckerhet. Bland det egna materialet åter igen Askelöf med skickligt spel i sina egna, smått funk-gungande Cool, It´s Only Wednesday där även basist Linfeldt spelar ett bra solo samt med pianist Karlström som glänser i Take It och tillsammans med Ekholm i Pingu.
Lättsam underhållande spel i skön okonstlad atmosfär som det alltid brukar vara på Glenn Miller Café, förmedlad i skivform.
Thord Ehnberg
med öppningar för fritt samspel
Karin Hammar, Chris Jennings,
Ingrid Jensen, Patrick Goraguer
Land
(Skip/Plugged)
Inspelningen gjordes i Malmö 2011. Sättningen med mixen trumpet-trombon ger gruppen ett vackert sound i de arrangerade partierna. Blåsarnas varma toner blandas ofta i en melankolisk stämföring som ger en intagande atmosfär
.
Men det finns öppningar för ett fritt samspel som i Koral. Basens stråktoner bidrar där till den vackra klangbilden. Soundet varieras när trumpeten är sordinerad eller elektrifierad. De rörliga basgångarna ihop med det fria och luftiga trumspelet som i Clueless är raffinerat. Ingrid Jensens el-trumpet ställs mot den monotona basen i On My Line där ett suggestivt trumspel ger färg åt skivans kanske starkaste inslag.
I 75013 är Karin solistiskt alert med välplacerade bakgrundstoner under den solospelande basen. Stämföringen med trumpeten är lyckad. Det avspeglas även i den barockinspirerade As Good As New. I den rörliga Fofoquera ökas intensiteten när basen och trummorna ger en härlig svikt under blåsarnas virila utflykter.
Göran Olson
Såväl vemod som sprudlande glädje
med sammansvetsad trio
Ronny Johansson Trio
New Jubilee
(Ronny Jo Collection/Mori Music)
Ronny Johansson Trio, en väl etablerad grupp inom dagens svenska jazzmusik, som skivdebuterade med kvartett redan 1981. Trummis Raymond Karlsson kom 1983 och c.a. tio år senare är Yasuhito Mori den som spelar basen i trion, vilka bildar stomme i all musik vi fått njuta från Ronny Johansson. Och så har det fortsatt.
Dagens skiva studioinspelad i Göteborg juni i år. All musik skriven och arrangerad av Ronny Johansson, efter hemkomsten från en turné i Japan. Skivstart med två titlar där Ronny öppnar sitt hjärta för två nationer, My Japanese Heart och My French Heart. Båda med vemodig mollton till komposition, som lättar betydligt när det kommer till solospel. Ett solospel fylld med allvarlig vitalitet till innehåll ur Ronnys piano när han utvecklar sina tankegångar i logiska tonslingor runt grundtemat. Och den sistnämnda svänger fint i mittenpartiet. Och mer anknytning finns till Japan. Hope, skriven med tanke på katastrofen i Fukushima. En stad i den japanska nationen som behöver allt hopp som finns i världen för att överleva efter den fruktansvärda katastrofen.
Kompositioner med sprudlande glädje finns. Två snabba, Happy Birthday Blues och Monte Misto samt även medium- gungande True Romance, vilka alla strålar i virilt positiva toner med bra solospel från alla i den sedan länge sammansvetsade trion. Två spår solopiano finns, Intro och avslutande See You, fyllda med både vemod och hoppfullt vacker lyrik. Ronny Johansson Trio är en skicklig grupp med spel i dagens kreativa jazzanda utan att för den skull vilja bjuda på några nyskapande tongångar.
Thord Ehnberg
Friskt, fräckt, spräck och stiltje
i en glad och häftig röra
Makross
Det är inte så lätt
(Havtorn Records)
Frifräskvartetten Makross från Malmö bildades för två år sen och består av altsaxofonisten Jens Persson, tenorsaxofonisten Rasmus Nyvall plus basisten Sebastian Nordström och trumslagaren Kristoffer Rostedt. Mest bekant för de flesta är förmodligen Nyvall, mottagare av Harry Arnoldsällskapets Stand By-stipendium och medlem i Z Big Band, en orkester där han till vardags får spela foxtrot för glatta livet – vilket han gör med den äran.
Men här är det andra bullar som gäller: kollektiva improvisationer i sann Ornette Coleman-anda, smått kaotiska utflykter långt vid sidan av de harmoniska gränserna och vackra melodisnuttar med smak av såväl fäbod som Chicago. Friskt och fräckt, spräck och stiltje i en enda glad och häftig röra alltså. Svänger gör det för det mesta, samförståndet mellan de fyra är imponerande. Likaså de oftast utomordentliga och genomarbetade kompositionerna, som ibland presenteras på det intrikata sätt Lee Konitz och Warne Marsh brukade.
Det vore roligt att få höra gänget livs levande. Då går säkert vågorna höga!
Jan Olsson
Två gånger Ed Epstein på skiva:
Far och son i alldeles
ovanligt lyckat jazzsamarbete
Ed & Peter Epstein
Epstein Alliance
(Berno Records/ Plugged))
Musicerande fäder och söner är det gott om i jazzhistorien. Albert och Gene Ammons, John och Ravi Coltrane, Dewey och Joshua Redman, Ellis och Wynton Marsalis och Björn och Joakim Milder till exempel. Listan kan göras lång. Nu har det dykt upp ytterligare en alldeles ovanligt lyckad far-son-kombination, som bevisar att äpplet ofta inte faller långt från päronträdet: Ed och Peter Epstein.
Pappa Ed, född i Texas, kom invandrande till Sverige för ungefär 40 år sen och bosatte sig i Lund. Han spelar alla tänkbara rörinstrument men oftast barytonsaxofon. Sedan länge är han en ofta anlitad studiomusikant – inte minst tack sin mångsidighet – på bägge sidor Öresund. Bland hans spelkamrater genom åren kan nämnas Björn Alke, Fredrik Norén, Bertil Strandberg, Jan Lundgren, Johnny Dyani, Steve Lacy, Pierre Dörge och, inte minst, den alltför tidigt bortgångne, briljante danske trombonisten och kompositören Erling Kroner. Han har givetvis också lett en rad egna formationer.
Epstein Junior, med förnamnet Peter, bor kvar i USA, i New York närmare bestämt. Liksom pappa Ed trakterar även han diverse saxofoner och är flitigt i elden. Förutom att han undervisar har han turnerat härs och tvärs i världen med, till exempel, Mike Stern, Medeski, Martin & Wood, Steve Coleman, Mike Stern och Ravi Coltrane och han medverkar på ett trettiotal skivinspelningar.
På ”Epsten Alliance” spelar Ed genomgående barytonsax, medan Peter växlar mellan alt- och sopransax. Piano på skivan spelar den ytterst begåvade nykomlingen Oscar Grönberg, vid basen återfinns en annan representant för det yngre gardet, Johnny Åman, och bakom trummorna sitter ytterst rutinerade och alltid lika pålitlige Per-Anders ”P-A” Tollbom.
Peter Epstein har skrivit tre av plattans åtta kompositioner och Ed två. De återstående tre är signerade Yusef Lateef, Thelonious Monk och Djalma Ferreira. Plattans bästa nummer är kanske Monknumret, ”Evidence”, byggt på den gamla tjugotalsschlagern ”Just You, Just Me” med lysande sopransaxspel av Peter. En annan höjdare är Ferreiras ”Recado Bossa Nova”, som bland andra Lee Morgan och Hank Mobley gjort odödlig. Här är pappa Eds barytonsax magnifik. Men över huvud taget är kvalitén på musiken på herrar Epsteins gemensamma album genomgående mycket hög: utmärkta arrangemang, snyggt ensemblespel och begåvade solon. Inte bara av Ed och Peter utan även av Grönberg, vars linjesköna musicerande är en fröjd för örat.
En av 2012 års allra bästa och mest helgjutna jazzplattor!
Jan Olsson (även foto Ed Epstein)
Barytonspel med ackuratess
i ett luftigt gruppkoncept
REDS
Sign Of Four
(Origin Records Plugged)
Texassaxofonisten Ed Epstein är bosatt i Lund sedan 1970-talet. Jag hörde honom först med Fredrik Norén Band och sedan med Hot Salsa och den tyvärr bortgångne danske trombonisten Erling Kroner i skiftande sammanhang.
Här är det barytonsaxen som han använder mycket förtjänstfullt i en blandning av egna kompositioner samt bidrag från bandkompisarna gitarristen Bjarne Roupé och basisten Göran Schelin. Kvartettens trumslagare är danske Dennis Drud. Ed utnyttjar barytonsaxens hela register med ackuratess och en mycket bra tonkvalité. Fraslinjerna är raka och tydliga vilket ger de snabbare melodierna extra pregnans. Varligt inbäddad blir Ed av Bjarne Roupés lugna skimrande bakgrundstoner. Får mig att tänka på Lars Gullins Danny´s Dream där Rolf Bergs gitarr lade en mjuk klangmatta för Gullins vemodiga toner. Klangen mellan saxofonen och gitarren är inbjudande vacker.
Det är synd att man inte får höra den sofistikerat spelande Bjarne Roupé oftare på den östra sidan av Öresund. Han bor i Köpenhamn sedan slutet av sjuttiotalet och har bland annat spelat med trumpetaren Palle Mikkelborgs fantastiska grupp Entrance. Innan han lämnade Stockholm för Danmark spelade han med gruppen Egba.
I sin egen Ms. T lägger han en smakfull sirlig bakgrund till Göran Schelins eftertänksamma solo. Samma sak när barytonen kommer in. I This Is når Bjarne också en peak. Dennis Druds förträffliga trumspel bidrar till gruppens luftiga koncept som jag gärna återkommer till.
Göran Olson
I allt nyskapande har de behållit
ett sound som är deras eget
Mwendo Dawa
Music
(LJ Records/ Naxos)
Västkustbaserade gruppen Mwendo Dawa hörde jag för första gången både från scen och skiva 1978. Gruppen har hela tiden sedan dess stått för förnyelse i alla skivor som kommit därefter. Så även i denna betitlad Music, tillkommen i Göteborg oktober 2011. Konstellationen Susanna Lindeborg piano, keyboard, Ove Johansson tenorsax, EWI och David Sundby trummor har varit med från första skivan medan basist Jimmi Roger Pedersen bas, kom med i slutet av förra århundradet. Även laptop finns numera involverad i deras musik.
Music består av dussinet nykomponerade titlar. Av Susanna och Ove var för sig eller hela gruppen tillsammans. Nyskapande jazz i fria former, fusion med andra musikgenrer, kreativt provocerande likaväl som här kan finnas eftertänksamt visionär musik. Allt disciplinerat uppbyggt med inneboende spänningsmoment av musiker som känner varandras intentioner och musikaliska tankegångar nära nog innan det spelas. Visst, deras musik har genomgått förändringar men i allt nyskapande har de ändå genom åren behållit ett sound som blivit deras eget. Vi får för vårt inre uppmålat ett monumentalt scenario uppbyggt som engagerar.
Lyssnarstunden inleds med Twenty 4, som ett tidigt uppvaknande som alltmer intensifieras. Här finns både livfullt "bråkiga" Mwendo Music och bettfyllt balladspel i visionsfyllda Slow Theme och Awaitening world. Sparsmakat vacker är Harmonic Disorder medan Freitful Art har spänningsfylld stegrande intensitet. Scribble, Awaitening world samt avslutande Chaos Theorem, i rytmiskt pådrivande tempo. I den tonskalerika ljudmattan finns utmärkta soloprestationer skickligt involverade. Mwendo Dawas musik är en musikaliskt färgrik upplevelse.
Thord Ehnberg
Skickligt, idérikt - och med effektiv Gadd
Anders Wihk, Steve Gadd, Svante Henryson
Same Tree Different Fruit
12 songs of ABBA
(Lionheart/Universal)
Det här är en ovanlig jazzplatta där klassiska Abba-melodier konverter till en ny utstickande form. Skickligt presenterat och med inlevelse gör pianisten Anders Wihk, basisten Svante Henryson och den amerikanske trumslagaren Steve Gadd en intressant exkursion i det inre av den svenska popmusikens slagskepp. Gästsolister med några inhopp är saxofonisten David Sanborn och gitarristen Robben Ford. Skivan är inspelad i New York, Los Angeles och Stockholm. Melodierna visar sig överraskande vara mycket applicerbara till jazz och funk vilket mus
ikernas tighta agerande tydligt visar.
Bland dussinet melodier finns Voulez-Vous, Money, Money, Money, Mamma Mia, Dancing Queen, The Name Of The Game, The Winner Takes It All och naturligtvis avrundar trion besöket i Abbas digra sångbok med en vacker version av Thank You For The Music med David Sanborn i huvudrollen.
En effektivt drivande dynamo är Gadd vars spel som väntat tillför musiken hög energi. Här hörs trumspel av högsta valör. Imponerar gör även Anders Wihk och Svante Henryson som med dignitet och en härlig uppfattning ger melodierna ytterligare glans. Som improvisatörer är de också tilldragande.
Helt enkelt en annorlunda skiva som tål att nötas med sitt personliga upplägg och den snillrika idérikedomen.
Göran Olson
Vackert, melodiskt och genomarbetat
- och tekniskt briljant förstås
Jacob Karlzon 3
More
(ACT/Naxos)
På det sättet har Jacob en hel del gemensamt inte bara med OA utan även med Esbjörn Svensson. Dessutom har han delvis samma bakgrund som Esbjörn: han har gått från tämligen traditionellt triolirande och sångerskeackompanjerande till en betydligt friare tillvaro. Han förfogar också, precis som Svensson gjorde, över två spelkamrater, basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson, som passar honom som hand i handske, förstår hans minsta vink och även kan ta täten när det behövs.
”More” är Jacob Karlzon 3:s första album i eget namn för den tyska etiketten ACT. Det är dock inspelat i Sverige, av Lars Nilsson på Nilento Studio i Göteborg, som har gjort en imponerande jobb med mixning och mastring. Av plattans tio kompositioner svarar Karlzon för åtta. De två resterande är den engelske popartisten Nik Kershaws fina 80-talshit ”The Riddle” och
”Here To Stay”, hämtad ur kaliforniska metallrockarna KoRns (jodå, det stavas så) repertoar. En gemensam nämnare för det allra mesta är, som så ofta då Jacob är i farten, att musiken är vacker, melodisk och genomarbetad, inte minst med hjälp av diverse elektronik där så fordras. Och tekniskt briljant förstås. Efter att ”More” har varit tillgänglig under bara några dagar på den tyska marknaden har den, enligt distributören, seglat upp på första plats på iTunes ”jazzlista”. Det kommer den säkert att kunna göra i Sverige också, i den mån det finns nån sån lista här. Att den kommer att uppmärksammas i vida kretsar, alltså inte bara den trånga jazzfållan, torde i alla fall vara ställt utom allt tvivel. Och att Jacob Karlzon 3 ganska snart blir en prima attraktion (om han inte är det redan) på klubbar och i konsertsalar lite varstans i världen är ingen särskilt djärv gissning. Inte heller att herr Karlzon, som tycks ha huvudet fullt av melodier och som utsågs till Årets Jazzmusiker 2010 kan få samma utmärkelse även 2012.
Jan Olsson (även foto)
vet vad han kan och vill
Bernt Rosengren Quartet
Plays Swedish Jazz Compositions
(pb78Plugged))
Bernt Rosengren är en av svensk jazzmusiks verkliga giganter. Vid 75 års ålder är han måhända inte lika äventyrslysten, och definitivt inte lika ”arg”, som han en gång var. Idag är han istället en mogen konstnär, som vet vad han kan och vad han vill. På många vis påminner han i det avseendet om sin instrumentkollega Dexter Gordon – smått majestätisk alltså.
På sin nya platta, som är en uppföljare till guldskivebelönade ”I´m Flying” från 2009, ägnar sig Bernt enbart åt att, på sitt eget sätt, tolka svenska jazzkompositioner. Där finns ett par Gullin-nummer, ”I´ve Seen” och ett av de teman som tillsammans utgör ”Aesthetic Lady”, och där finns en klurig blues av universalsnillet Gösta Thelselius. Dessutom två utsökta kompositioner av trumpetaren Bertil Löfgren, en av vårt lands mest underskattade jazzmusikanter. Vidare två rasande vackra ballader, som sannerligen tål att spelas gång på gång, Thore Swaneruds ”Södermalm” och Rolf Ericsons ”I Love You So”. Den senare fick förresten för 15 år sen ge namn åt ett av Roffes finaste album - på vilket även Bernt medverkade. Dessutom får vi höra ”Blues for Chet” av Åke Johansson och ”Blue & White” av Nisse Sandström plus tre kompositioner av kapellmästaren själv: den svängiga ”Good Morning”, valsen ”What?”, som vi känner igen från albumet ”The Hug” från 1992, och ”Damberg”, tillägnad den numera saligen avsomnade Stockholmskrogen med just det namnet.
Bernt spelar alltså precis så moget och formsäkert som nästan bara han kan på våra breddgrader. Och han omger sig med samma samspelta kamrater som förra gången. Stefan Gustafson spelar spänstigt, personligt och rytmiskt vitalt. Han tycks bara bli bättre för varje gång man hör honom och platsar idag lätt i vårt fantastiska pianolandslag, som måste vara ett av de bästa i jazzvärlden. Om Hans Backenroths basspel har sagts så mycket under senare år att det inte finns något att tillägga. Han är helt enkelt en mästerlig musikant i absolut världsklass. Och Bengt Starks smakfulla, tekniskt fullödiga och ytterst lyhörda trumspel är perfekt.
Kanske blir det rent av en guldskiva till för Maestro Rosengren?
Jan Olsson
Svensk Jazzhistoria på DIG. Läs om Bernt Rosengren
smidigt mellan olika genrer
Graden/Agnas/Fernqvist
Cembra
(Maine Coon Productions)
Den unga trion med basisten Niklas Fernqvist, pianisten Johan Graden och trumslagaren Konrad Agnas ger på sitt debutalbum uttryck för en form av välklingande jazz som elegant och smidigt rör sig tämligen obehindrat mellan olika genrer. Här finns drag av klassisk musik, pop och inte minst klanger som erinrar om filmmusik.
Av de tretton kompositionerna på skivan står de själva bakom åtta. Tre har den sicilianske modernisten Salvatore Sciarrino som upphovsman. Den närmast sakralt ekande Conre qui, Rose är skriven av amerikanen Morten Lauridsen och Carla Bleys King Korn har de kondenserat till 39 sekunder.
Såväl samspelet dem emellan som den omväxlande musiken är definitivt förnöjande. När de som i titelspåret och i stycket Ottomar får assistans av saxofonisten Linus Lindblom, och därigenom möjlighet att släppa loss litet mer, blir den än mer så.
Peter Bornemar
Man blir glad av brödernas musicerande
Agnas Bros
The Fabler
(AM/Naxos)
Agnas Bros är en mycket ung grupp som rönt stor uppmärksamhet de senaste åren. De är hemmahörande i Vallentuna och kommer från en familj som brinner för musik. Pappa Urban är klassisk trumpetare med en professur i Tyskland. Han har också ett jazzförflutet. Mamma Sabina är klassisk gitarrist. Generna har verkligen smittat av sig på deras jazzspelande söner. Kasper är gitarrist, Max spelar piano, Mauritz trakterar kontrabas och äldste brodern Konrad, tjuguett år, är trumslagare.
Yngst är Max fjorton år. Mauritz och Kasper är sexton respektive 19 år. Det är en ambitiös kvartett där samtliga bidrar till skivans repertoar. Kan inte bli annat än full av beundran för killarnas spel vars soloinsatser ligger på topp.
Konrads trumspel är lysande. Han är en föredömlig lyssnare som hela tiden har koll på musikens förlopp. Kasper är en gitarrist i vardande som snart kommer att låta tala om sig. Dessutom är han en bra melodiskrivare. Jag fastnar för hans melodi The Fabler där spelarna verkligen kommunicerar med varandra.
Mauritz bas ligger i fokus i sin Tre Världar där hans mogna trygga toner inger respekt och beundran. I den snabba Catching A Rabbit skapar han en kraftig drivande puls. Intressant är att höra honom ihop med Konrads fria spel. Mycket fritt och drivet gör här Max ett lysande solo. Vad månne bliva om han fortsätter att utvecklas?
Man blir glad av brödernas musicerande som säkert kommer att vara den svenska jazzen till gagn i framtiden.
Göran Olson
i välavvägt kammarformat
Fredrik Carlquist & Gustav Lundgren
Barcelona – Estocolomo
(FC Jazz/Plugged)
Saxofonisten Fredrik Carlquist är sedan tio år tillbaka bosatt i Barcelona. Tillsammans med gitarristen Gustav Lundgren spelar de med två olika komp. I Barcelona är det skotske basisten Garry Fimister och spanske trumslagaren Xavi Hinojosa som backar upp. I Stockholm är det basisten Kenji Rabson och trumslagaren Moussa Fadera som har sysslan.
Melodivalet utgörs av dussinet standards mestadels av det harmoniska slaget som Mancinis Days Of Wine And Roses, Jimmy van Heusens Imagination och Darn That Dream. Bland de rena jazzkompositionerna finns Oscar Pettifords Tricotism, J.J. Johnsons Lament, Tadd Damerons Milestones, Benny Golsons Five Spot After Dark och Al Cohns P-Town. Det är helt enkelt en mix med en stark dragning till femtio-sextiotalets jazz.
Fredrik varierar sitt coola tenorsaxspel med klarinett och flöjt. Saxen har soundmässigt starka paralleller till Stan Getz. Som i I Hear Music där Gustavs gitarr ger sig ut på en harmonisk utflykt. Han visar som vanligt upp ett lysande spel. Fredriks klarinett har varligt ringats in av pålagda flöjtklanger i Lament. I den intimt bossabestänkta For All We Know som Fredrik och Gustav gör på duo är det en sval klarinett och en akustisk gitarr som formar en avspänd atmosfär.
Ett oväntat inslag blir den idag sällan hörda Three Little Words. Där blir saxen djärvare. Darn That Dream blir min favorit på den lockande menyn. Här möts Fredriks tenor och Gustavs gitarr i ett angenämt samspel där också Kenji släpps in i ett homogent solo.
Helhetsintryck, skivan blev en tillbakalutad session i ett välavvägt kammarformat som inte är alltför vanligt förekommande idag.
Göran Olson
med mättade nyanser
DynaMike
National Hymns
(Hoob/Border)
Jag gissar att det sätt på vilket den argentinska bandoneonmästeren Astor Piazzolla (1921-1992) lyfte tangomusiken bortom de gamla ramarna har varit med och påverkat den svenska kvartetten DynaMikes förhållande till sin musik.
Mikael Augustsson, som skrivit allt material på National Hymns, spelar precis som Piazzolla på bandoneon och är den som framför allt lägger grunden till de genrebefriade klanger och stämningslägen som speglas på albumet. Men även om musiken drar åt flera olika håll samtidigt, däribland mot filmmusik, jazz och svensk folkmusik, är det ändå den argentinska tangon i modern form som utgör huvudfåran.
Förutom Augustsson ingår i DynaMike även Nils Berg på basklarinett och tenorsax, Daniel Bingert på elbas och Josef Kallerdahl på kontrabas. Förträffliga musiker allihop, och utmärkta i sina roller i 13 varierade musikstycken som inte sällan har en tämligen låg profil präglad av rikt mättade nyanser.
Peter Bornemar
Kolossalt effektivt och smittande.
Kullhammar/Aalberg/Zetterberg
The Basement Sessions vol.1
(Clean Feed/
Mest imposant har Jonas Kullhammar alltid varit när han klivit fram med de tyngre medlemmarna i saxofonfamiljen. Som när han spelat bassax med exempelvis The Torbjörn Zetterberg Hot Five, eller när han fått fläska på med sin barytonsax.
På albumet The Basement Sessions Vol.1 varvar han mellan just barytonsax och tenorsax i musik som har sina rötter i den hårdaste av hard bop, men där samtliga sex låtar är originalkompositioner av honom själv, basisten Torbjörn Zetterberg eller trumslagaren Espen Aalberg. Den sistnämnde ett ankare i den norska jazzgruppen The Core, samtidigt som alla tre musikerna känner och har spelat med varandra i en rad olika sammanhang.
Musiken på The Basement Sessions Vol.1 handlar om autenticitet, men är milslångt från att på något sätt vara museal. I inledande As Tajm Goes By borrar sig Kullhammars barytonsax rakt ned i traditionen, men bara för att med full kraft svänga den runt i ett flöde av toner som tillåter sig både grymta och kvida på ett sätt som snarare hör samtiden till. Det är kolossalt effektivt, och smittande.
Barytonsaxen kommer fram även i den återhållsamt smygande Den Stora Väntan, där Aalbergs trummor och Zetterbergs bas har lika bärande roller. I 7th Father, Pontiac och Shadow åkallar Kullhammars spel på tenorsax en fritänkande Sonny Rollins, samtidigt som Zetterberg och Aalberg ger musiken en suverän stuns med sitt följsamma spel.
The Basement Sessions Vol. 1 är ett strålande exempel på hur nytänkande i gamla banor går till.
Peter Bornemar
men inte lika påhittiga medspelare
Samuel Hällkvist
Variety of Loud
(BoogiePost Recordings/Plugged)
Under namnet Samuel Hällkvist Center svarade gitarristen Hällkvist på erbjudandet att göra 2010 års Jazz i Sverige-skiva genom att leverera ett härligt genrebefriat album där hårdrock, country och jazz förtjänstfullt blandades till något med obestridlig originalitet.
På nya albumet, där den omgivande gruppen Variety of Loud består av trumslagarna Pat Pastelotto (tidigare med bland andra King Crimson) och Stefan Pasborg, keyboardisten Pete Drungle och den japanska röstartisten Mai Ueda, är riktmärket mer tydligt satt åt progressiv rockmusik och fusion. Vilket är lite synd.
Som gitarrist framstår Samuel Hällkvist dock även fortsättningsvis som en sann kreatör formad av oförutsägbarhet och flexibilitet - liksom ett sinne för att hela tiden utveckla nya klangytor.
På Variety of Sound använder Hällkvist sig av en rad olika stränginstrument för att ivrigt påhejad av sina inte alls lika påhittiga medmusiker bana väg för vad som i sina sämre stunder formas till knappast mer än en stökig och rätt malande ljudmatta. I vissa partier blottar albumet emellertid den sinnrika kraft som lyste så starkt på förra albumet, och som med en annan omgivning hade bländat lika påtagligt här.
Peter Bornemar
öppensinnade svenska musiker
Bengt Berger / Roland Keijser / Kjell Westling
The Vedbod Tapes
(Country & Eastern/Naxos)
Tre fyrtiotalister, alla med gemensam bakgrund i ett av svenska proggrörelsens flaggskepp Arbete & Fritid - och parvis även i grupperna Blå Tåget (Westling och Keijser) och Spjärnsvallet (Westling och Berger), samlades 1977 i Keijsers stuga i Dalarna för att tillsammans bara spela så många meningsfulla toner som möjligt.
Nu finns denna musik återutgiven (det finns även en volym kallad More Vedbod Tapes), och knappast förvånande tar den ett omfångsrikt tag om hela det rotsystem som dessa färgstarka musiker hämtade näring ifrån.
Den inledande Polska efter Bleckå är, precis som två andra tvåminuterslåtar på skivan, ren och skär svensk spelmansmusik från Dalarna med Westlings fiol i centrum. Karnatic Investigation är sydindisk musik och Chiuda präglas av de gnälliga tonerna från Westlings och Keijser spel på det kinesiska blåsinstrumentet souna.
De två längsta spåren på skivan, den 33 respektive 12 minuter långa Woodshedding 1 och 2 har sin botten i improviserad jazz utan att på något sätt vara fundamentalistisk sådan.
Medan Berger håller sig till trummor och slagverk växlar Keijser och Westling vanligtvis mellan klarinett, sopran- och sopraninosax, och alla tre spelar med en avspänd nyfikenhet utan några andra intentioner än att bara få lira ihop och se vad som händer.
Tidens obarmhärtiga tand gör dock att The Vedbod Tapes mer än något annat är att betrakta som ett tidsdokument från tre synnerligen öppensinnade svenska musiker.
Peter Bornemar
men varför så mycket sång?
Second Line Jazzband
Get out of here
(Imogena/Border)
Året var 1989 när några tonåringar i Göteborg beslutade att bilda Second Line Jazzband. Sedan dess har de utvecklats och bandet är i dag ett av de bättre i Sverige inom den traditionella New Orleansmusiken. De har även vunnit många fans på sina turnéer runt om i Europa. Av de sex medlemmarna i bandet i dag är tre av dem kvar sedan begynnelsen när de nu är inne på sitt 24:e verksamhetsår.
Detta är bandets 13:e CD. Till denna inspelningssessionen, som ägde rum 26-27 februari i år, hade bandet också bjudit in tre gästsolister, pianisten Matti Ollikainen, gitarristen Stefan Sandberg och sångaren Daniel Lemma.
CD:n innehåller tolv spår. Repertoaren varierar från traditionella låtar som Li'l Liza Jane och Bourbon Street Parade via swinglåtar som Django Reinhardts Swing 42 till Bob Dylans Don't Think Twice It's Allright. Det ger en god variation i repertoaren och lyssnaren slipper, som ofta är fallet, en lång upprepning av gamla "slitna" jazzstandards.
Bland skivans höjdpunkter kan nämnas tenorsaxofonisten Olof Skoogs fina spel i Taking A Chance On Love och hans insats på klarinett i Swing 42. Gästgitarristen Stefan Sandberg briljerar i västindieinfluerade Jamaica Farewell.
Av gästsolisterna framträder pianisten Matti Ollikainen i fyra låtar. Gitarristen Stefan Sandberg får soloutrymme i fyra låtar, medan sångaren Daniel Lemma endast hörs i St. James Infirmary.
Second Line Jazzband spelar en medryckande och svängig tradjazz. Vad som dock drar ned helhetsintrycket och betyget för denna skivan är alla vokalinslagen. Av de tolv spåren innehåller hela tio spår vokalinslag! Det hade gott och väl räckt med hälften. Intrycket efter några genomlyssningar blir i flera fall "jag sjunger hellre än bra". Det kanske också är en anledning till att det saknas uppgifter om vem av bandets medlemmar som står för det vokala inslaget i respektive låt.
Björn Bärnheim
överraskningar väntar runt hörnen
Bosse Broberg
The Nogenja Ensemble
ZzzKaa´s Dance
Snakedreams Rhapsody In 9 Colours
(Phono Suecia/Naxos)
Trumpetaren och kompositören Bosse Broberg kommer här med sitt skötebarn Nogenja. Skall utläsas som Non Generation Jazz Soloist Ensemble. Det är orkesterns fjärde skiva och tillägnas orkestern som han själv säger, Nogenjas ormar, saxofon och rörblåsarsektion. Det är en fabel som handlar om madame ZZajs äventyr och jakten på jazzens rötter, dialekter och geografiska uttrycksformer. Musiken är skriven i svitform och har en spellängd på fyrtioåtta minuter hämtad från fyra inspelningar i Stockholm 2003, 2008 och 2011. Sviten är känsloladdad, taggig och rispar till ordentligt i ensemblepartierna men det finns också mjuka harmoniska partier som ger kontrast. Förebilder har säkert funnits men Bosses klangvärld är spännande att möta. Intressant är det att höra ett storband som inte går alltför mycket på
redan upptrampade stigar. Arrangemangen är inte förutsägbara - överraskningar väntar runt hörnen.
Varje del i rapsodin har med några undantag en huvudsolist. Jonte Högmans baryton öppnar Anstiftan efter en dissonant och aggressiv inledning. Hans mörka ton får mig att tänka på Harry Carney men improvisatoriskt är han mer frijord. Lennart Åbergs märgfyllda tenorsax står i centrum i Den Celebrala Vitapans Sång omgiven av dova ensembleklanger. Nästa tenorsolist är Örjan Hultén som i den hetsiga korta Rucklarfrossa verkligen får bekänna sin klass och det med övertygelse.
Det är inte särskilt ofta en klarinettsolist släpps fram i ett modernt storbandssammanhang. I Lustans Trädgård råder Bosse bot för detta genom att ge Krister Andersson huvudrollen. Bättre val kunde inte ha gjorts. För mig är han landets intressantaste solist på instrumentet. I en för instrumentet unik frasering och djärv attityd med en utsökt teknik i botten ger han en lektion i modernt klarinettspel. Inte alltför ofta får man höra Johan Alenius sopransax i skivsammanhang. Han förvaltar verkligen sitt solo väl i Silvergrodans Klagan. Johan kommer åter fast med altsax i den Tristanoinfluerade Anakondan Och Anakoreten. Hög klass även här. Satsens andra del Py´s Jungle-Loop är vikt för Kristers mycket attraktiva tenorsax.
Arrangemanget sätter speciellt press på rörblåsarna men alla sektioner får ge järnet. Det märks inte bara här. Johan Hörléns altsax är mäktig i satsen Dimhöljd Mamba. Där sveps hans auktoritära sax in i en tät dovt klingande ram. Alberto Pintons basklarinett gör ett starkt och överväldigande intryck i Fri Kobra. Hans välartikulerade toner ställs här mot knivskarpa dissonanser och dramatiska ackord där instrumentets hela omfång kommer i bruk i intrikata improvisationer. Här finns skivans mest utmanande inslag.
Den tolv minuter långa Zzzkaa´s Dans utgör skivans final. Lennart Åbergs tenorsax och Krister Anderssons klarinett går där in i en tuff clinch med offensivt utmanande attacker. Mitt i duellens hetta finns det ett musikaliskt samförstånd som håller samman scenariot. Ett lugn infinner sig om än temporärt när pianisten Gösta Rundqvist infogar välavvägda accenter. Slutfacit Bosse Broberg har kreerat en av de senaste årens sällsammaste svenska storbandsinspelningar.
Göran Olson
Här får klangerna växa
Iskra
Liberté Égalité Humanité
(Country & Eastern/Naxos)
Under åren 1970-1992 var gruppen Iskra närmast en institution i svensk improvisationsmusik och gav ut ett halvdussin skivor som idag är rätt svåra att få
tag i.
Drygt tio år efter att gruppen upplösts, hösten 2003, samlades originalmedlemmarna Jörgen Adolfsson, Tuomo Haapala, Sune Spångberg och Arvid Uggla för en konsert på Café Agueli i Stockholm som nu finns utgiven på skiva. Innehållet utgörs av de tre längre styckena Liberté, Égalité och Humanité. Dessutom finns ett kort bonusspår att avlyssna via skivbolagets hemsida.
Redan från början återkallar musiken mycket av den tygellöshet som präglade gruppens tidiga skivor från 70-talet. Ett antiauktoritärt, närmast anarkistiskt, förhållningssätt till musiken och musikskapandet där ingen (och alla) var ledarfiguren och där bråte, skräp och leksaker var lika viktiga beståndsdelar i instrumentarsenalen som en saxofon eller en kontrabas.
Den improviserade musiken går närmast genomgående på lågvarv, och innehåller sällan eller aldrig inslag av spräck och andra brutaliteter, Istället skramlar, prasslar, puttrar och gnisslar det rätt mycket om musiken.
Till skillnad från tidigare skivor med Iskra är musiken här dock mer nyanserad, och låter klangerna växa och utvecklas på ett mer påtagligt sätt utan att den grundläggande spontaniteten går förlorad. Med detta tenderar Iskras musik här också att väga över mer mot konstmusik än friformsjazz.
Peter Bornemar
enorm rutin och mångsidighet
Kjell Öhman Trio
The Duke
(Prophone/Naxos)
Eftersom Kjell Öhman är en hammondlirare i världsklass glömmer man lätt, att han också är en överdängare på gammalt hederligt ångpiano. I och med ”The Duke” får vi i alla fall en rejäl påminnelse om detta faktum. Det är speciellt angenämt att få höra honom med sin ”ordinarie” trio, den med basvirtuosen Hans Backenroth och den alltid lika elegante trumspelaren Jocke Ekberg, som är en av de få i gamet på våra breddgrader som även behärskar vispandets ädla konst.
Att Kjell tillhör Oscar Petersons fanclub – och vem gör inte det? – är klart och tydligt. Så att han har valt att spela två Oscar-kompositioner på sitt nya album är ju inte särskilt märkligt. Dels svänger han till Peterson hyllning till hustrun Kelly i ”Kelly´s Blues”. Och så framför han, med all den känslighet och oklanderliga smak som fordras, Petersons oerhört vackra ”When Summer Comes”, en ballad som var bland det sista den i alla bemärkelser store kanadensaren skrev.
Men även om Oscars svängglädje och ekvilibristiska fingerfärdighet också kännetecknar det mesta som Öhman gör, så märks det tydligt att han också har andra inspirationskällor. Bill Evans, till exempel, vars raffinerade harmonier, om än något förklädda, känns igen i ”My Foolish Heart”. Men framför allt är Kjell Öhman just Kjell Öhman, en tämligen unik musikant i vår herres hage. Inte minst tack vare sin enorma mångsidighet.
Samspelet i den Öhmanska trion är superbt, inte minst tack vare Kjells ibland småskojiga arrangemang. Som till exempel i ”Squatty Roo”, som har Johnny Hodges som upphovsman och inte Ellington, som det påstås i albumtexten. Alla tre hyllar samma ideal, känner varandra utan och innan och har, förutom kilovis med spelskicklighet och rutin, även förmågan att lyssna, känna av och reagera.
Favoritlåtar: ”Stairway to the Stars” i fräckt tempo, under medium, och Georg Riedels fina vals ”Shanna”. Ett extra plus även för ”Do You Know What It Means to Miss New Orleans”, i vilken basmästare Backenroth skickar en hälsning till en av sina lärare, salig Niels-Henning Örsted Pedersen, som säkert ler nöjt i sin himmel..
Jan Olsson
utstrålning +spetsfundiga solon
Göran Strandberg Nonet
Monks Mood
Plays The Music Of Thelonious Monk
(pb7/Plugged)
Pianisten och arrangören Göran Strandberg har kört klorna i Thelonious Monks outslitliga melodibok. Monk var en mycket udda och egensinnig
konstnär vars musik betraktades med en viss skepticism. Men hans verk kom med tiden att bli ett klassiska inslag i jazzens bebopinfluerade kretsar. Idag anses han som en av jazzens viktigaste bidragsgivare.
Göran har med en driven och känslig penna lagt sin hand på dussinet alster som han arrangerat för en nonet späckad med gräddan av svenska toppmusiker. Förutom Göran vid pianot utgörs besättningen av altsaxofonisten Klas Toresson som vanligtvis hanterar tenorsaxen. Tenorsaxofonist är Robert Nordmark. Allestädes närvarande trumpetaren Karl Olandersson är med och trombonisten är naturligtvis Görans bror Bertil. Tubaist är Per-Åke Holmander och valthorn spelar Petter Carlson. Kompet rundas av med basisten Kenji Rabson och trumslagaren Bengt Stark. Enkelt uttryckt en genuin häxbrygd som passar instrumentationen. Görans egen klangbild är intressant med Monks intentioner i botten.
Det är roligt att höra en grupp där musiker från spridda generationer samsas och skapar stor jazz. Ensemblespelet är förträffligt. Här bubblar det av vitalitet där arrangemangen verkligen har knorr och utstrålning. Bättre representanter av svensk jazz i ett lite större och udda orkesterformat har jag svårt att tänka mig.
Med sådana musiker som formar spetsfundiga solon kan inte betyget bli annat än det maximala. Bara en sådan sak som Klas Toressons altsaxspel, är det hans skivdebut på instrumentet? Skall han lämna tenoren efter detta kan man också fråga sig? I ´Round Midnight finns ett av flera exempel på hans kapacitet. Skivan innehåller även karismatiska melodier som Crepuscule With Nellie, Bye-Ya, Monks Mood, Off Minor och Rhythm-A- Ning.
That´s jazz!´
Göran Olson
"svenskindiansk friskjazz"!
Pow Wow
Wop n’ wow
(Footprint Records/Naxos)
En gång i tiden hette de Olle Bäver, men sedan början av 90-talet bär jazzgruppen från Göteborg det något egendomliga namnet Pow Wow.
Pow Wows musik är dock allt annat än märklig. Snarare är deras ”svenskindianska friskjazz” (enligt pressreleasen till Keine Bråsche, det första albumet med gruppen under det nya namnet) en positivt braskande blandning av influenser, som på gruppens andra album kanaliserats i tre block kallade ”folklorism”, ”ornettism” och ”pepperism”, där det sistnämnda syftar på den amerikanske saxofonisten och fusionsjazzpionjären Jim Pepper.
Sticker ut bland låtarna i dessa block gör Diger Jankes Vals (av Gullik Alfred Falk), tolkningen av Ornette Colemans Ramblin’ och Lakota song, fast egentligen inte mycket mer än de övriga spåren. Av de tre stycken som befinner sig utanför blocken märks inte minst Melodi från Atombomb, som nickar snyggt åt Håkan Hellström.
Kvar från originalmanskapet är basisten Kjell Thorbjörnsson och trumslagaren Ingemar Landén, medan frontlinjen utgörs av de bägge tenorsaxofonisterna Björn Almgren och Jonny Wartel. Almgren nyligen aktuell med trion Liilaa och albumet Dog Farm, Almgren också känd för sitt spel med Position Alpha.
Det låter förträffligt om dem allihopa. Spelet är distinkt och lekfullt på samma gång, och inte minst imponerar det fruktsamma samspelet mellan de bägge saxofonisterna.
Peter Bornemar
Ann-Sofi har en egen palett och
ett fräscht okonventionellt storband
ASJO
Point Of View
(Pitch Blue Record/ Plugged)
Musiken är mycket personlig där arrangemangen får en extra accent när sångerskan Lena Swanberg läggs in i klangbilden. Ann-Sofi är också med som röst. Efter svenskt mått är det faktiskt inte så vanligt men det är ett intressant och raffigt grepp. Ann-Sofi är en stark stämningsskildrare utan att bli sentimentalt seg och insmickrande. Med eggande livfulla rytmiska grepp stärker hon sina skapelser. Den inledande The Bear Walks In C ger indikationer om hennes flexibilitet och intentioner. Starka soloinsatser hörs där från tenoristen Karl-Martin Almqvist och gitarristen Amedeo Nicoletti. I Bientot ger Lenas sång fina vibbar. Hon skall kollas upp ordentlig i fortsättningen. I nämnda melodi kommer också ett välsnidat solo från Amedeo Nicoletti.
Pianisten Harald Svensson skall noteras för sitt ljusa mjuka spel i den eftertänksamma Tranquility. Där gör basisten Per-Ola Landin etttilltalande intryck bakom Haralds finslipade slingor och Jonas Holgerssons trumspel är ett enda stort utropstecken.. Superbra tenorsaxspel bjuder Robert Nordmark på i Change. Lena och den för mig nya bekantskapen altsaxofonisten Johan Christoffersson tar varligt och ömt hand om Peace. Det blir skivans intimaste nummer. Trombonisterna Karin Hammar och Lisa Bodelius måste nämnas för spelet i Queen Of All Gods. Mer rosor hamnar i trombonsektionen genom Dicken Hedreniusfärgstarka growlspel i My Blue Pals som blir lite av back to the roots.
De tre avslutande numren Trumpet Madness 1,2,3 är vikta för de trumpetsolisterna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Janson och Karl Olandersson. Bra idé med solister i lite olika stilarter.
ASJO är helt enkelt ett intressant nytillskott i den stronga inhemska storbandsbagen!
Göran Olson
när den är som allra bäst!
Artistry Jazz Group
and Friends
Tribute!
(Volenza/Naxos)
“Tribute!” är Artistry Jazz Groups tredje cd. På det första albumet, ”We Like Previn”, som spelades in för tre år sen, deltog Malmösångerskan Vivian Buczek som ”special guest”. Men från och med platta nummer två, ”Too Darn Hot” (2010), är hon, guschelov, fast medlem i gänget, som i övrigt består av pianisten Jan Lundgren, gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. ”Special guests”, eller ”friends” som producenten Torgil Rosenberg har föredragit att kalla dem, på ”Tribute!” är trumpetaren Peter Asplund, saxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist och
flöjtisten Janne Bengtsson.
Den här gången har man ägnat sig åt att hedra femton olika musikpersonligheter, artister och kompositörer, genom att välja musikstycken som på ett eller annat sätt är förknippade med dessa. Men tack och lov har man inte mer än undantagsvis gått den genaste vägen. Således påminner man – till exempel - om pianisten Mel Powell genom att framföra dennes inte alltför ofta hörda ”Shirley Steps Out”, som Benny Goodman spelade in för Capitol 1947 tillsammans med bland andra Powell själv. Annat, som kanske kan betraktas som lite udda, men samtidigt ytterst välvalt, är till exempel, André Previns och Milt Raskins ”Lost In A Summer Night”, som June Christy sjöng in på skiva i sällskap med Bud Shank 1957. Och Horace Silvers festliga ”The St. Vitus Dance” kan jag bara påminna mig ha hört tidigare på Horaces egen Blue Note-klassiker ”Blowin´ The Blues Away”, då som nu, exekverad på trio.
”Tribute!” är, kort och koncist uttryckt, en alldeles strålande platta. Samtliga medverkande musicerar utsökt. Peter Asplund, som deltar i fem av albumets sammanlagt 15 nummer, spelar grandiost i ”Up an´ Atom”, som Ed Finkel komponerade och arrangerade i slutet av 40-talet för Gene Krupas storband. Och Peters sordinerade trumpet i Ralph Burns rumba ”Bijou” går sannerligen inte heller av för hackor. Klas Lindqvist dyker upp i sex låtar. Han spelar utmärkt klarinett i ”Shirley Steps” men håller sig i övrigt till altsaxen och påminner då och då om vilken värdig arvtagare han är till Arne Domnérus. Janne Bengtssons flöjt hörs huvudsakligen i sköna obligat bakom Buczeks sång och Fischer bevisar gång på gång att han är en gitarrist av högsta int
ernationella klass, både som ackompanjatör och solist.
Men plattans huvudpersoner är ändå, och trots ovanstående, Vivian Buczek och Jan Lundgren. Vivian, som är en av ytterst få sångerskor i vår del av världen som verkar vara lika hemmastadd i ballader som i svängig scatsång, har aldrig låtit bättre på skiva än hon gör i Harold Arlens och Yip Harburgs ”Last Night When We Were Young” och Nils Lindbergs och Red Mitchells ”As You Are”. Den sistnämnda kompositionen är en fenomenal skapelse som Nisse skrev i mitten av 60-talet för TV-serien ”Farlig kurs” och som ursprungligen gick under namnet ”Petra”. Och Lundgren, slutligen, visar världsklassen i sina två solonummer, David Raksins märkliga ”The Bad And The Beautiful” och Billy Strayhorns underbara ballad ”Lotus Blossom”.
Det här, mina damer och herrar, är tidlös svensk jazzmusik när den är som allra bäst!
Jan Olsson
|
Övriga sidor; DIG Jazz! |
| Aktuella evenemang Festivaler, turnéer |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på CD |
| Diggat på DVD |
| Jazznytt i tryck |
| Jazz i bild |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Länkar |
| Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
med energi, schvung och sting
Neighbourhood
The Enchanter
(Reach UP/Plugged)
Trombonisten Kristian Persson är från Hudiksvall men bosatt i Stockholm där han förkovrat sig vid Kungliga Musikhögskolan. Han presenterar här #Steinaren blandning av jazz, soul och funk. Musiken är med ett undantag komponerad och arrangerad av Kristian. Bland annat Song For Gösta som är dedikerat till bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Övriga spelare är saxofonisten & flöjtisten Jens Filipsson, trumpetaren Jonne Bentlöv, keyboardspelaren Edvin Nahlin, elbasisten Aleks Brdarski samt trumslagaren Sebastian Ågren. Tillkommer i några melodier gör gitarristerna Efraim Törnfelt och Filip Bekic samt cellisten Sabrina Sandri.
Neighbourhood är en fräsch offensiv grupp som visar energi och stilkänsla. Arrangemangen är peppade med studs och energi. Rytmisk primus motor är väloljade trumslagaren Sebastian Ågren vars injektioner ger stimulans. Blåsarna som är solistiskt intressanta är på gränsen till ett genombrott. Ensemblespelet har schvung och sting. På den täta klubbspelningen har Neighbourhood en given plats
Göran Olson
tre med fenomenal lyhördhet
Två för Tommy
(Found You Recordings/Plugged)
Bakom det udda namnet döljer sig en trio bestående av Mattias Ståhl på vibrafon, Patric Thorman på bas och Fredrik Ljungkvist, rörblåsaren som här enbart trakterar klarinett.
Om man nödvändigtvis ska katalogisera, placerar jag albumet med samma namn som trion i facket för kammarjazzz.
Till strukturen är musiken på Två för Tommy åtminstone inledningsvis väldigt snarlik den klarinettisten Jimmy Giuffre gjorde tillsammans med basisten Ralph Pena (senare ersatt av Jim Atlas, som i sin tur ersattes av Bob Brookmeyer) och Jim Hall i slutet av 50-talet. Men efter hand finns också paralleller till den mer introspektiva musik Giuffre i början av 60-talet skapade tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.
Men de nio originalkompositionerna på Två för Tommy står ändå för något alldeles eget, där samspelet mellan de tre musikerna bygger på fenomenal lyhördhet. Musiken är synnerligen smakfull, och balanserar perfekt mellan underfundighet och klarhet. Och visst är det kul att få höra Fredrik Ljungkvist fokusera enbart på klarinett.
Men här och där tenderar musiken dock att bli lite väl abstrakt och inåtvänd, vilket sänker omdömet en aning.
Peter Bornemar
av tre briljanta musiker!
Dog Farm
(Wartel Productions/ henrik@wartel.se)
Exklusiviteter behöver inte alltid någon grandios förpackning. Mitt exemplar av Dog Farm ligger i ett vitt tunt pappfodral på vilket det är ritat något som gissningsvis ska föreställa en hund med två ben - varav det ena tycks hänga lite löst. Ovanför jycken står det liilaa och undertill dog fram, med gemener.
Men musiken är desto mer ansenlig. Fyrtioåtta minuter fördelade på tio spår med magnifikt fnysande och lödig friformsjazz som dessutom är allt annat än inåtvänd.
Bakom det obskyra namnet liilaa finns en trio bestående av basisten Nina de Heney, altsaxofonisten Björn Almgren och trumslagaren Henrik Wartel. Den senare en veteran som spelat med allt och alla från Povel Ramel till Position Alpha.
Albumet Dog Farm, som spelades in i studion Epidemin i Göteborg för tre år sedan, är resultatet av tre briljanta musikers gemensamma insats. Men även om ingen, och alla, befinner sig i centrum hela tiden är det omöjligt att inte fängslas av de individuella bidragen från var och en.
Björn Almgren fläskar på med sin altsax som om han aldrig ägnat sig åt annat än frispel (även om han faktiskt gjort det) och Nina de Heneys spel har jag sällan eller aldrig tidigare hört så utåtriktat och mångfacetterat. Henrik Wartel tar med sitt behärskade spel snyggt rollen som ventil för det tryck som skapas, och släpper på precis när det behövs.
Peter Bornemar
Röstkonstnären Johansson reciterar
och de övriga varsamt improviserar
Sven-Åke Johansson
Die Harke und der Spaten
(Umlaut Records/Plugged)
Även om han också har professioner som trumslagare, kompositör, författare och poet är det som röstkonstnär den i Mariestad födde men sedan 44 år tillbaka i Berlin bosatte Sven-Åke Johansson framträder i den här inspelningen från Malmö 1998.
Sven-Åke Johansson är till den grad dominerande i det här sammanhanget att hans medspelare - Alex Dörner på trumpet, Mats Gustavsson på saxofon, Per-Åke Holmlander på tuba, Sten Sandell på piano, Matthias Bauer på bas och Raymond Strid på slagverk – blir närmast staffagefigurer.
Ursprungligen uppfördes musikteaterstycket Die Harke und der Spaten i Berlin 1983, då Sven-Åke Johansson var omgiven av Alexander von Schlippenbach på piano, Wolfgang Fuchs på saxofon, Wolter Wierbos på trombon, Guido Mazzon på trumpet och Maarten van Regteren-Altena på bas. Inget dåligt gäng, det heller.
Die Harke und der Spaten (krattan och spaden), som är skrivet av Johansson, handlar om kärlekslivet mellan trädgårdsredskap, och resultatet är lika surrealistiskt som beskrivningen låter förstå. Johansson reciterar på tyska, svenska och engelska, och klämmer emellanåt fram pysande toner på sitt dragspel. De övriga musikerna improviserar varsamt runt omkring honom, oftast bara med fragmentariska inpass.
Albumet innehåller fem spår, varav två är på dryga 18 minuter och de övriga runt fem. Tonläget i musiken är i allmänhet rätt dämpat, men i Ostblüte – der Spaten kommt hinaus finns en något brutalare anstrykning och i det längre stycket Frühkartoffelernte – beide vereint dyker det faktiskt upp en liten marsch - som gott kunde få utvecklas och pågå en längre stund.
Peter Bornemar
kraft och energi om musiken
Fredrik Kronkvist
New York Elements
(Connective Records/ Plugged)
För snart två år sen gjordes dessa inspelningar i New York med altsaxofonisten Fredrik Kronkvist från Malmö och pianisten Aaron Goldbergs väl sammansvetsade trio med Reuben Rogers vid basen och Gregory Hutchinson bakom trummorna. Resultatet av mötet har blivit Fredriks absolut vassaste platta – hittills. Och det säger inte litet…
Det fullkomligt sprudlar av kraft och energi om musiken. Fredrik är uppenbarligen rejält inspirerad av den utsökta uppbackningen och visar prov på en fantasi och svängglädje som imponerar storligen. Han bjuder också på några utomordentliga kompositioner, av vilka ”Connected Souls” och den personliga och lite annorlunda ”Woody´s World”, tillägnad minnet av trumpetaren Woody Shaw, en av neobopens mest originella och viktiga stilbildare, lyser allra mest. Den vackra balladen ”Piece of Time” tillhör också det man länge och gärna kommer ihåg. Det enda numret, av tretton, som inte har Kronkvist som upphovsman är Wayne Shorters mollblues ”Footprints”. Den som dök upp på Miles Davis klassiska album ”Miles Smiles” 1966 och stannade sedan kvar i åtskilliga år på Davis repertoar. I Kronkvists högst personliga tappning har den fått en del nya dimensioner.
Förutom att Kronkvist själv - med sitt eldfängda och tekniskt fullödiga spel, påverkat av husgudar som Cannonball Adderley och Coltrane från åren kring 1960 - sätter färg på ”New York Elements”, bidrar även Aaron Goldberg och hans mannar i hög grad till festen. Goldberg, som vi känner från hans tid med bland andra Joshua Redman och Wynton Marsalis, är en tonväljare av absolut högsta klass. Och Rogers och Hutchins, med ett gemensamt förflutet hos till exempel Dianne Reeves och Roy Hargrove, går minsann inte heller av för hackor.
I slutet av april kommer Fredrik Kronkvist och hans amerikanska vänner att bege sig ut på en liten turné i Sverige och Danmark (Malmö 24, Stockholm 25, Lund 26, Varberg 27 och Köpenhamn 28 och 29). Missa inte det!
Jan Olsson
- och värt att lyssna på flera gånger
The Country
(Found You Recordings/Plugged)
Två år efter debutalbumet The Country är kvintetten med samma namn tillbaka med ett nytt album fylld av sympatisk och tilltalande jazz. Med beteckningen ”modern” som affix, men utan några omstörtande krumbukter.
Som tidigare utgörs The Country av saxofonisten Fredrik Nordström, pianisten Joakim Simonsson, gitarristen Alexander Simm, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Johan Käck.
Alla nio kompositionerna är skrivna av medlemmarna själva, och rör sig elegant över jazzfält där inslag av lyrisk folkton inte är helt ovanliga och ett och annat kännetecknat av pop också förekommer. Titelspåret Black/Blue Hearts, som råkar ha båda dessa attribut, är kanske den låt som tillsammans med den lågmälda Hope sticker ut mer än övriga, men albumet innehåller inga svackor.
Det gör förstås inte heller musikerna, där alla bidrar med distinkt spel utan att någon av dem tar för sig mer än någon annan. I musiken, som är till övervägande del är stringent strukturerad och notbunden, infinner sig dock emellanåt en känsla av anonymitet. Som om musiken saknar identitet och ibland även tillräcklig kraft.
Men det är en randanmärkning på ett album som är väl värt att lyssna på flera gånger.
Peter Bornemar
Lustfyllt experimenterande utan
att musiken tappar tillgänglighet.
Fee Fi Fo Rum
(Moserobie/Plugged)
Det går några år mellan skivorna. Den självbetitlade debutalbumet kom ut 2002, uppföljaren Leve Nacka Forum kom 2005 och nu ytterligare sju år senare är det dags för tredje albumet med kvartetten som av en för mig obekant händelse bär samma namn som köpcentrumet.
Precis som tidigare utgörs Nacka Forum av fyra av Sveriges främsta jazzmusiker. Trumpetaren Goran Kajfesˇ, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trumslagaren Kjell Nordeson, där alla utom Berthling dubblerar på andra instrument. Exempelvis hanterar Kajfesˇ även kornett, bastrumpet, synthesizer och flexatone; Kullhammar klarinett, flöjt och minimoog; och Nordeson också vibrafon.
Dessutom gästspelar gitarristen Reine Fiske i två av skivan nio spår, vilka alla utom Gluck, som bär Bernt Rosengrens signum, är skrivna av musikerna själva.
Musiken är färgstark och synnerligen varierad, både vad gäller den instrumentella klangen och låtarnas struktur. Här finns inledningsvis den uppeggande och afro-inspirerade Fanfare for Forum, där ett harmonistick mot slutet för tankarna spikrakt till en gospelfanfar från Ayler-bröderna. Vidare finns här exempelvis den fridfulla balladen Jimmy, den oroligt sjudande Buss 446, den av etiopisk populärmusik färgade Dinner with Inner och den närmast psykedeliska Yasuragi. Och inte någonstans förlorar musiken sin potens.
Ska man ändå försöka sig på att finna något som kan likna en röd tråd i musiken får det bli det lustfyllda experimenterandet med nya klanger i allmänhet och elektroniska sådana i synnerhet som genomsyrar albumet. Och det utan att musiken tappar något i tillgänglighet.
Peter Bornemar
100% högklassigt e.s.t-material!
e.s.t. Esbjörn Svensson Trio
301
[ACT / Naxos]
Albumet inleds med Esbjörn Svensson ensam vid flygeln, stillsamt utforskande sin egen omisskännliga klangvärld. Försiktigt närmar sig basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström och efter en i det närmaste ohörbar övergång till albumets andra spår Inner City, City Lights lyfter trion tillsammans musiken till improvisationens magiskt svävande final.
Som helhet är 301 en mindre experimentell produktion än Leucocyte och i flera spår hörs tydligt Esbjörn Svenssons tidiga rötter i Keith Jarretts flygelflöden. Men samtliga medlemmar i trion är beväpnade med elektronik, som bland annat ligger bakom det helt bärande bruset i mäktiga Houston, The 5th – ett spår som snarast är rotat i Karl-Heinz Stockhausens konstmusik.
The Left Lane är det närmaste e.s.t. på det här albumet kommer ”en traditionell trioimprovisation”, men de tre musikernas egensinnighet genomsyrar förstås allt. Dan Berglunds dynamiska utnyttjande av kontrabasens alla möjligheter är fullständigt unik och Magnus Öström kan få de mest intrikata rytmfigurer att kännas behagligt följsamma. I
Three Falling Free Part II exploderar gruppen runt Öströms virvlande slag och de tyngsta takterna får mig att minnas trions makalösa spelning på releasefesten för albumet Live In Hamburg på Indra Club, i Hamburg i november 2007. (När jag efter spelningen drog paralleller till powertrion Cream – med Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker – så rättade Dan Berglund mig och påminde om att hans favoritbasist inte är Jack Bruce, utan Geezer Butler i hårdrockbandet Black Sabbath!)
Albumets vackraste, skiraste ögonblick ligger i mjuka Three Falling Free Part I och avslutande The Childhood Dream. Båda spåren är himmelskt drömska. Himmelska.
Liksom alltid har den Åke Linton på ett innovativt sätt varit delaktig i mästerverket och hans konstnärliga ande svävar över saligt över hela produktionen. Lyhörd. Som alltid.
Högsta betyg.
Claes Olson
sirligt utmejslade improvisationer
Linus Lindblom
Objets Trouvés
(Hoob/Border)
Både Linus och trumpetaren Nils Janson visade redan i gymnasieåldern gr
yende talanger med en personlig touch och ett seriöst närmande till jazzmusik. Efter åren på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har de stått på egna ben och gått sina egna vägar i sin fasta övertygelse. Skivan är ett konkret bevis på deras konstnärliga profilering och självständiga tonspråk. Dom är inte enbart talanger längre utan är mycket professionella med improvisationer som berör och eggar. Båda har en välformad klar ton som ger de sirligt utmejslade improviserade slingorna ger stor behållning.
Glimrande är också Nils Ölmedals basspel. Han har haft ett långvarigt fruktsamt samarbete med Linus och Nils. I likhet med Nils var han också med på Linus skiva The Lines från 2007. Trumslagaren Christopher Cantillo visar ett spänstigt fritt spel som ger uppvindar i gruppen. Han kommer från Göteborg sitt namn till trots. Han är gruppens yngste medlem och har hörts med bland annat Sara & Georg Riedel, Fredrik Ljungkvist och Per-Åke Holmander.
Rekommenderar skivan till lyssnare med öppenhet för möten utan konventioner och trendiga inslag.
Göran Olson
med engagemang och energi
Soundstream Jazz Sextet
Work Of Art
(Soundstream Music/Plugged)
Lika bra att nämna hela repertoaren på en gång. Lee Morgans Johnnys Blue startar upp. Sedan följer Silvers Cape Verdean Blues och Bobby Timmons Dat Dare. Silver kommer igen 
med Sister Sadie innan gruppens pianist Philip Neterowicz skjuter in sin Come Closer. Silver återkommer därefter med Nutville. Ett starkt namn bland kompositörerna är Benny Golson vars Whisper Not är sista utpost bland lånen från budskapseran. Avslutar gör överraskande nog Henry Mancinis Moon River.
I
den positivt lockande sextetten ingår saxofonisten Gustav Rosén, trumpetaren Jonne Bentlöv, trombonisten Peter Fredriksson, pianisten Philip Neterowicz, basisten Martin Sundström samt trumslagaren Carl Ottosson. Solistklassen är aktningsvärt hög med en personlig profil. Peters och Jonnes spel ger en distinkt mersmak. Samtliga musiker är framtidsmän som kommer att låta tala om sig nog så snart. Skivan blev för mig en primör som kommit för att stanna.
Göran Olson
gör Gullins kompositioner rättvisa
Bertil Jonasson
Jonas plays Gullin
(Prophone/Naxos)
Precis som vi tidigare omger sig Jonas med sina ”ordinarie” spelkamrater, pianisten/keyboardisten Kjell Öhman, gitarristen Krister Palmquist (som heter just så, även om det står något annat på konvolutets framsida), basisten Hans Backenroth och trumslagaren Jocke Ekberg. Ett väl sammansvetsat och högst kompetent gäng alltså. I två nummer medverkar även trumpetaren Jan Allan, vilket givetvis ytterligare bidrar till Gullin-atmosfären.
De tolv kompositioner Jonasson har valt att framföra, förutom sin egen(?) ”Forever Eddie Gomez”, täcker tidsmässigt en stor del av Gullins, åtminstone musikaliskt, lysande bana. Det äldsta numret, ”Merlin”, skrevs redan 1952 och nyaste, ”Toka woka oka boka”, samma år som Lars gick bort, alltså 1976. Det ingick i Aeros Aromatic Atomica Suite och i just den delen av sviten spelade upphovsmannen själv piano.
Bortsett från ett par nummer, i vilka Jonas trakterar tenorsax, håller han sig inte alldeles oväntat till barytonsaxen. Han har en mycket vacker och innerlig ton i sitt instrument, som gör Gullins sköna kompositioner full rättvisa. Hans solospel är också melodiskt och formsäkert, men utan den melankoli som så ofta kännetecknade Lars. Ypperlig är också Krister Palmquist. Hans smakfulla och tekniskt fullödiga gitarrspel är en fröjd att ta del av. En av skivans höjdpunkter är hans och Jonas duoversion i en av Gullins oftast spelade melodier, ”Late Date”, som skrevs 1953 inför ett möte mellan vår blågule barytonsaxgigant och ett gäng medlemmar ur Stan Kentons band, bland dem Zoot Sims.
Jan Olsson
omvårdnad som andas närhet
Monica Dominique & Palle Danielsson
Togetherness
(Dominique Records/Plugged)
Det är ett utsökt melodival som pianisten Monica Dominique och brorsan basisten Palle Danielsson hänger sig åt. Tretton lyriska melodier med ett superbt harmoniunderlag smeks fram. Jag säger smeker för melodierna får en omvårdnad som andas närhet till materialet.
Skivan öppnar med Matt Dennis intagande Angel Eyes. Där jag får associationer till pianisten Bill Evans samspel med basisten Scott LaFaro. När Palle tar hand om temat i Cole Porters Begin The Beguine går flaggan i topp. I den skira Clare de Lune med dess impressionistiska klanger har han också ett förnämligt solo på sin lott. Melodin tillhör ju en annan musikstil men parets respektfulla tolkning av stycket skall belysas. Så arbetar riktiga musikanter oavsett genre. Det lyser även igenom i Zdenék Fibichs Poem
Monica är verkligen till sin fördel i den romantiska floran. Ett fint anslag och känsla för ljusa skira klanger lockar till den inbjudande stämningen. Hon bidrar också med sin melodi Soon It´
s Spring. Inne på svenska inslag skall Povel Ramels Den Sista Jäntan även ingå i mosaiken. Michel Legrands kompositioner ligger paret nära vilket märks i You Must Believe In Spring, Once Upon A Summertime, The Summer Knows och What Are You Doing The Rest Of Your Life?
Thelonius Monks Ruby My Dear griper tag, det gör det när Monica och Palle går på djupet i ballader. Dit Hör My Funny Valentine och Laura. Kenny Wheelers lite snabbare och luftiga Everybody´s Song But My Own skall också framhållas.
Göran Olson
triomusik av högsta klass
- och texthäftet håller samma nivå
Jan Lundgren Trio
Together Again…At The Jazz Bakery
(Fresh Sound/Naxos)
Så är det här då, albumet som blev både känt och efterfrågat innan det ens nådde vårt land: Jan Lundgrens “Together Again…At The Jazz Bakery”. Anledning till all uppståndelse har förstås varit att det, av en tämlig enig kritikerkår i England, valdes till 2011 års allra bästa jazzplatta. Och det är bara att konstatera att engelsmännen, som vanligt, både var före och hade helt klart för sig. ”Together Again…” är alltså en alldeles utomordentlig produktion. Mästerlig? Javisst!
De tre musikanterna, Jan och hans amerikanska triokamrater Chuck Berghofer och Joe La Barbera, känner varandra väl sen tidigare. Och det märks. Lyhördheten är total och dessutom tycks man ha haft det alldeles ovanligt trevligt och avspänt den där kvällen i början av januari 2008, på numera dessvärre nedlagda The Jazz Bakery i Los Angeles. En av anledningarna till ingen låter det minsta spänd eller stressad är förstås att man inte hade en aning om att producenten Dick Bank, som ansvarar för hela tolv Lundgren-album, spelade in hela härligheten. Inte för att ge ut musiken på skiva utan mest för sitt eget höga nöjes skull. Det var först ett par dagar senare man skulle spela in ”på allvar” och göra en skiva tillägnad minnet av den utomordentlige filmkompositören Ralph Rainger (”Thanks for The Memory”, Fresh Sound).
Under 70 minuter
bjuds vi således på triomusik av högsta klass. För triomusik är det – var och en ges generösa möjligheter visa upp sig i helfigur, även om Lundgren är den självklare huvudrollsinnehavaren. Sällan, om ens någonsin, har Jan låtit mer lekfull och skärpt på en och samma gång, som här.” Someone To Watch Ove Me” och ”Love For Sale”, till exempel, är makalösa. ”Och Jans kärleksfulla hyllningar till sina tyvärr bortgångna kollegor Oscar Peterson (”Tenderly”), Lou Levy (”I´m Old Fashioned”) och Pete Jolly (”I´ve Never Been In Love Before”) måste vara bland det bästa han någonsin har presterat på skiva. Den raffinerade soloversionen av ”Tenderly” har alla möjligheter att bli en svensk jazzklassiker!
Det är inte bara musiken som är av yppersta klass. Det 32-sidiga albumhäftet håller samma klass som musiken. Intressant, läsvärt och ytterst genomarbetat, som vanligt alltså, när Dick Bank har varit i farten. Dessvärre berättar Dick också att detta är hans 25:e och sista produktion för Fresh Sound Records. Hoppas han skojar!
Jan Olsson
resencerd på Dig Jazz
vintern 2011
och våren 2012;
Se senaste
skivnyheterna på
Tigrans piamospel en fröjd för örat
Lars Danielsson
Liberetto
(ACT/Naxos)
Huvudperson på “Liberetto” (observera stavningen) är den unge armeniske pianisten Tigran Hamasyan. Hans vackra, melodiska och ytterst välansade spel är en fröjd för örat. Att döma av hans anslag, teknik och sätt att uttrycka sig på har han en genuin klassisk skolning. Däremot avslöjar han bara undantagsvis någon egentlig hemvist i jazzmusiken.
Särskilt jazzig, åtminstone på konventionellt sätt, är heller inte den norske trumpetaren Arve Henriksen. Hans högst personliga utflykter tyder mer på influenser från den österländska musiken. De tre övriga medlemmarna i den danielssonska kvintetten är den engelske gitarristen John Parricelli, förre EST-trummisen Magnus Öström och, naturligtvis, Lars Danielsson själv, som trakterar bas, cello och elpiano.
Den stillsamma och ganska stereotypa musiken på ”Liberetto”, till största delen komponerad av Danielsson, hör hemma någonstans i gränslandet mellan klassiskt och jazz. Mig lämnar den tämligen oberörd och istället för ”både-och” har det mest blivit ”varken-eller”. Knappast något som lockar till förnyat lyssnande.
Jan Olsson
som visar på nya möjligheter
Anders Jormin
Ad Lucem
(ECM/Naxos)
Anders Jormins sångcykel ”Ad Lucem” uruppfördes vid Swedish Jazz Celebration år 2000. Den liknar ingenting annat, vilket naturligtvis är precis vad man kunde vänta sig av den lika originelle som geniale spelmannen från Jönköping - till vardags bas- och jazzprofessor i Göteborg och Helsingfors. Dessutom en outtröttlig och ovärderlig tredjedel av Bobo Stensons trio. Som gammal latinare har jag för mig, att ”Ad Lucem” betyder ungefär ”Mot ljuset”, och det är väl en titel så gott som någon. Huvudsaken är att det är latin. Skrivna på latin, av kompositören själv, är också med ett par undantag samtliga sångtexter Dessa framförs av Mariam Wallentin från Wildbirds and Peacedrums, och Erika Angell, som annars återfinns i grupper som The Moth, Thus:Owls och Josef (Kallerdahl) & Erika.
Förutom Wallentin och Angell, och givetvis Jormin själv, ingår saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist och slagverkaren Jon Fält i den Jorminska gruppen, som på sistone och helt opretentiöst har börjat kalla sig Klotter. Det hela är synnerligen kollektivt och ibland, men inte alltid, ganska ”jazzigt”. Fritt och bundet är det i alla fall,
om vartannat. Men här finns också inslag av nordisk folkton och sakral musik av den modell 1500-talstonsättaren Christóbal de Morales & Co för ungefär ett och ett halvt decennium sedan inspire
rade Jan Garbarek att plocka fram inför samarbetet med The Hilliard Ensemble.
Det är vacker musik som Jormin har skapat, melodiös och rofylld. Därmed sannerligen inte sagt att den är händelsefattig. Tvärtom. Ljungkvists personliga utflykter, inte minst på klarinett, bjuder ständigt på överraskningar och oväntade riktningar. Likaså Fälts okonventionella och lyhörda trumspel. Men – som sagt (skrivet) – det här handlar framför allt om kollektiv, spännande och levande musik av bästa slag, utan någon definitiv etikett, där solistiska insatser är av något underordnad betydelse. När jag lyssnar på den får jag, utan jämförelser i övrigt, samma känsla som när jag för första gången hörde Vijay Iyer: detta är musik som visar på nya möjligheter utan att för den skull bli pretentiös och effektsökande.
Jag är inte färdig med ”Ad Lucem” ännu. Det kommer säkert att ta ytterligare ett tag. Några diggar sätter jag inte, eftersom Anders Jormins ambitiösa verk går en bit utanför jazzramarna och inte passar in i det gängse betygsmönstret. Men missa därför, för allt i världen, inte plattan!
Jan Olsson
Sten Sandells improvisationskonst
Sten Sandell
Music Inside the Language I II III
(LJ Records/Naxos)
Sedan mitten av 1970-talet har pianisten och kompositören Sten Sandell varit en svensk fyrbåk inom improvisationsmusik och elektroakustisk musik. Precis som när det gäller den kanadensiske klassiske pianisten Glenn Gould, för att ta ett exempel, är det på skiva man ska avlyssna Sandell. Och skivor med Sten Sandell finns det ett femtiotal, fördelade mellan solo- som duo-, trio- och kvartettinspelningar, där de album han gjort med saxofonisten Mats Gustafsson och slagverkaren Raymond Strid i gruppen Gush förmodligen är de mest kända.
Den nyligen utgivna boxen Music Inside the Language, innehållande tre cd, fungerar som en utmärkt sammanfattning av Sten Sandells improvisationskonst. En inriktning han förklarar på ett slående sätt i det medföljande häftet: ”Om jag vore bildkonstnär och var tvungen att i numrerade fält måla en anvisad färg, så skulle jag hitta på någonting annat att göra. Om jag vore författare och bara fick skriva vad andra har dikterat, så skulle jag hitta på någonting annat att göra. Om jag som musiker var tvungen att spela efter anvisade noter istället för att improvisera, så skulle jag hitta på någonting annat att g
öra.”
På den första skivan i boxen framträder Sten Sandell på egen hand med piano, orgel, elektronik och röst i suggestiv musik till texter och textstrofer av honom själv, Bengt Emil Johnson, Willy Kyrklund, Magnus Jacobsson och Friedrich Nietzsche. I det femdelade stycket Munnen, som också utgör boxens definitiva höjdpunkt, läses texterna av bland andra nämnde Kyrklund och Rolf Skoglund.
Det soniska språket präglar i än högre grad innehållet på den andra skivan, där huvuddelen består av ett antal ”språksånger” utmynnande från Sandells piano och röst i mötet med Nina de Heney på kontrabas och röst och vokalisten Sofia Jernberg. ”Språksångerna” stannar ibland upp vid ord som ”förtätningar” och ”förtunningar”, och vrider dem till dess de blir närmast enerverande. Den andra skivan innehåller även en 18 minuter lång begreppsutmanande dialog mellan Sandells piano och David Stackenäs spräckbenägna gitarr.
Boxens tredje skiva utgörs av stycket Borduna, ett nära timmen långt elektroniskt stycke centrerat kring en massiv bordunton som kontinuerligt genomgår små, men påtagliga skiftningar som i ett ständigt sökande efter något annat, något nytt, något osedvanligt.
Peter Bornemar
musik i Lennie Tristanos anda
Brothers Two Others
Guest Jan Allan
(NLM Production/www.brotherstwoothers.com)
Musikerna i den unga gruppen Brothers Two Others bildades när medlemmarna studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 2007. Jacob Gustafsson spelar tenorsax, gitarrist är Daniel Svensson. Basisten heter Daniel Gustafsson och trumslagare är Niclas Lindström. I två melodier kommer trumpetaren Jan Allan med.
Musiken är komponerad av bandets musiker där inriktningen är jazz i den anda som Lennie Tristanos grupp med bland annat saxofonisterna Lee Konitz och Warne Marsh använde sig av i slutet av fyrtiotalet. Ofta var melodierna kopplade 
till kända standardmelodiers harmoniunderlag men under andra namn. Jag tror faktiskt att det är samma sak här i flera fall men hur som helst skall deras agerande berömmas. Både solistiskt och för spelet i de intrikata melodilinjerna som ritats.
Det är inga lättspelade stycken som de ger sig i kast med. Det ställs höga krav på instrumentkunnandet och tekniken är krävande. Men de gör allt på ett övertygande sätt. Jan Allans trumpet är mycket välpassande i sammanhanget. Få i landet står den här typen av jazz så nära och han är en tillgång och även en inspiratör för bandet i numren Bergvägen 5 och Söndag. Summering, roligt att gruppen söker upp en jazzform som inte hörs alltför ofta i vårt land.
Göran Olson
Foto: Lasse Fegerberg
Varierat och välspelat -men lite snällt
Hans Loelv
When Dark Meets Light
(Cat Foot Records)
Uppsalapianisten Hans Loelv presenterar sig här i högsta grad som kompositör. Av skivans nio melodier har han komponerat åtta. Den nionde, Suomen Valssvit har Peter Gullin skrivit. Med i kompet har Hans basisten Per V Johansson och trumslagaren Jocke Ekberg som båda har sin hemvist i gruppen Trio Con X. Tillsammans med Hans kallar de sig här för Trio Y.
Övriga aktörer är sångaren Claes Janson som på sitt karaktäristiska sätt framför Was It A Dream? Blåsare är tenoristen Roger Nordling som kopplas till trumpetaren Tomas Driving och trombonisten Lennart Lind. Andra spelare som hörs är vibrafonisten Jan Carlbom, flöjtisten Marco Fernández och cellisten Sten Westling. Musiken är välspelad med en snäll utstrålning. Att gruppens sättning varieras kraftigt bidrar till att helhetsintrycket känns splittrat och att någon egentlig gruppkänsla aldrig ger sig tillkänna.
Göran Olson
hög klass på soloprestationerna
Gustav Lundgren
Plays Django Reinhardt
[Lundgren Music / Plugged]
Gitarristen Gustav Lundgren har ett brett spelschema med medverkan i flera jazzgrupper med skilda infallsvinklar. Här gör han en hommagé till den franske romanen och kollegan Django Reinhardt som var den förste europé som slog in en stor kil i den amerikanska jazzhegemonin.
Det finns knappast någon jazzgitarrist som inte lyssnat in Django och Gustav har gjort det rejält. Tillsammans med gitarristen Martin Widlund och kompisar från Stockholm Swing All Stars med bland annat pianisten Daniel Tilling, trumpetaren Karl Olandersson, altsaxofonisten Klas Lindquist och tenorsaxofonisten Fredrik Lundborg plockar han upp melodier från Djangos notbok. Allt spelas genuint riktigt med soloprestationer av hög klass.
Gustav varierar sitt spel med olika gitarrer som ger melodierna rätt stämning. Musiken får även en speciell profil när man använder congas och timbales. Bland Djangos melodier finns Nauges, Swing 42 och Vendredi.
Göran Olson
Triojazz som går utanpå det mesta
The Stockholm Jazz Trio
Jambangle
(Spice Of Life/Plugged)
Med melodier från boperan plus bidrag från pianisten Göran Strandberg och basisten Patrik Boman gör The Stockholm Jazz Trio sin skivdebut. Med i trion är också trumslagaren Sebastian Voegler. Inspelningen skedde hos SAMI i februari 2007 men släpps inte förrän nu.
Debuten är lysande alltifrån de frestande och lockande kompositionerna till musikernas magnifika
spel. Flera av jazzens melodiska diamanter visas upp. Titelmelodin Jambangle är komponerad av Gil Evans. En annan pianist Junior Mance Jr. har sin klassiker Jubilation med. Inte mindre kända är Dizzy Gillespies Con Alma, Monks Trinkle Tinkle, Bud Powells Un Poco Loco och Clifford Browns Sandu. Påfyllnad kommer i form av Dear Stockholm, Emigrantvisan, On The Sunny Side Of The Street, Patriks Melancholy Albert samt Görans Letters.
Jag tar verkligen till mig skivan. Nästan slukar den. Trion levererar jazz som går utanpå det mesta. Det finns tanke och substans i agerandet där den kollektiva kommunikationen fungerar ytterst väl. Görans finstilta spel bär med sig en stark integritet som ger musiken profil. Det lätta anslaget drar också till sig uppmärksamhet. Han spelar enkelt och klarsynt sina slingor som bildar en story som tål att höras om och om igen.
Patriks spel har vissa reminiscenser från Paul Chambers i sin kraftfulla stabilitet. Han gör också soloinslag av klass att lyfta fram som i bland annat On The Sunny Side…. Sebastians lätta trumspel bidrar till den inspirerande lekfullhet och idérikedom som präglar trion.
Göran Olson
Strayhorns ballader passar som hand i handsken
Kjell Jansson/ Jan Zirk Quartet
It Took Some Time
(Imogena/Border)
1999 gav skivbolaget Dragon ut ett album med basisten Kjell Janssons och pianisten Jan Zirks gemensamma kvartett, ”Chelsea Bridge”. Plattan innehöll nio högoktaniga Billy Strayhorn-skapelser. Nu, drygt ett decennium senare och på ett annat märke, är det dags för något som skulle kunna kallas ”volym två”. Sex av plattans åtta nummer är nämligen inspelade vid samma tillfälle som innehållet ”Chelsea Bridge”. Och bortsett från ”Take The Coltrane”, som Duke Ellington skrev på egen hand 1962 inför skivmötet med John Coltrane, har samtliga kompositioner även denna gång Strayhorn, Duke alter ego, som ”hel-” eller åtminstone medkompositör.
Förutom herrar Jansson och Zirk består kvartetten av tenorsaxofonisten Erik Norström och trumslagaren Magnus Gran. I två nummer, ”Satin Doll”, inspelade på Göteborgs Konserthus dagen före nyårsafton 1998, är gruppen förstärkt med en stråkkvartett, arrangerad av Zirk. Störst intryck gör nu, som då, Erik Norström med sitt tidlösa, melodiska och formsköna spel. Strayhorns vackra ballader passar honom som hand i handske.
Som helhet fungerar kvartetten ypperligt. Kjell Janssons trygga och säkra musicerande är, som alltid, en fröjd att ta del av och Zirk och Gran gör precis det de ska – varken mer eller mindre. Och det räcker gott.
Jan Olsson
En kvintett av högsta dignitet
-där alla imponerar
Standard Connection
Northland
(Imogena/Border)
Bakom Standard Connection döljer sig en kvintett svenska musiker av högsta dignitet. Robert Nordmark spelar tenorsax. Peter Asplund är trumpetare och flygelhornist. Pianot sköter Daniel Karlsson.
Kontrabasen tillhör Martin Sjöstedt och kompet rundas av med trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Altsaxofonisten Karl-Martin Almqvist ansluter i två nummer. Slagkraftigare kan knappast en grupp mobiliseras i vårt land. Frånsett Roberts inledande Blues For Hartvig är det välkända melodier av hög jazzstatus som spelas. Där ingår You And The Night And The Music, Caravan, Soul Eyes, Giant Steps, On Green Dolphin Street, Milestones, Yesterdays, Angel Eyes och I Mean You.
Alla spelarna imponerar. Robert är strålande med sitt auktoritära spel. Det här borgar för det stora break han länge förtjänat. Han tillhör spjutspetsarna i den svenska tenorsaxklanens främsta led. Lyss bara till Soul Eyes som är ett tilldragande nummer. Det självklara spelet bär med sig sköna vibbar. Hans spel i snabba nummer som i Giant Steps skall också lovordas. Peter Asplund har tidigare meriter så det förslår vilket poängteras med marginal skivan igenom. Spelet med harmonsordin i Soul Eyes bygger på den skira stämning som Robert lagt grunden till. Peter av idag är en av de mest homogena musiker svensk jazz kan visa upp. Han är en komplett jazzsolist oavsett vilket sammanhang han rör sig i.
Som nämnts sitter Karl-Martin Almqvist in i gruppen och då med en straight altsax. Han, Robert och Peter möts i den fint arrangerade Yesterdays. Suggestiv och skön är alten i sin kommunikation med Roberts tenor i skivans final Matt Dennis Angel Eyes. Ytterligare en favorit som för tankarna till Gullin och Rolf Billbergs samarbete på femtiotalet. Högt betyg!
Daniel Karlssons underfundiga pianospel är en pärla att ta till sig med ett personligt spel med en aldrig sinande fantasi. Killarna i kompet skall verkligen rosas. Tillsammans bildar de en stimulerande helhet som får det att vattnas i munnen. Något som solisterna omedelbart tar tillvara. Martin Sjösten är även en bra solist vilket kommer fram i Milestones. Johan Löfcrantz Ramsays trumspel för upp gruppen till svindlande höjder. Det han gör är bland det mest spännande och inspirerande jag hört från en svensk trummis de senaste åren. Giant Steps är ett talande exempel.
Hoppas att den här gruppen får leva vidare. Den behövs verkligen när man skall föra fram jazz utan en kostymering a´la kejsarens nya kläder.
Göran Olson
vinterkväll i skönaste fåtöljen
Sweet Jazz Trio
Sweet Ballads
(Spice of Life/Plugged)
Sweet Jazz Trio, d.v.s. kornettisten Lasse Törnqvist, gitarristen Mars Larsson och basisten Hans Backenroth, begår i och med ”Sweet Ballads”, med underrubriken ”Standard Collection volym 4”, sitt tionde album sedan starten för drygt femton år sen. På två av dessa tio produktioner, ”A Certain Sadness” och ”Remembering Billie”, som ursprungligen gavs ut på skivmärket Arietta, medverkar även sångerskan Monica Borrfors.
Med åren tycks de tre medlemmarna i Sweet Jazz Trio ha kommit varandra allt närmare. Lyhördheten för varandras intentioner kan jämföras med den som en gång kännetecknade kombinationen Ruby Braff-George Barnes eller kanske Braff-Dick Hyman. Och att den forne ”dixieräven” Törnqvist har lyssnat ingående på just Braff, och säkerligen i någon mån även på Rex Stewart och Bobby Hackett, är ganska uppenbart. Samma osvikliga smak, melodiska respekt och fantasi och samma känsla för enkelhet och lyrik. Liknande preferenser kännetecknar också Mats Larssons sköna gitarrspel. Hans eleganta frasering och vackra ton påminner, även om den är mer traditionell, om Jim Halls ytterst vårdade sätt att kommunicera. Om Backenroths basspel har redan sagts så mycket i andra sammanhang att det inte finns mycket att tillägga. Man kan bara konstatera att han är en helt idealisk medlem i gruppen.
På sin allra första platta, ”Very Swedish”, höll sig trion till enbart svenskt material. Men sedan dess har man hämtat huvudparten av repertoaren ur den nära nog outtömliga amerikanska sångboken. Bland topparna på ”Sweet Ballads” kan nämnas en magnifik version av Nat King Coles gamla paradnummer ”Nature Boy” och en inte mindre magnifik ”In the Wee Small Hours of the Morning”. En mer perfekt platta att sluta ögonen och lyssna på i skönaste fåtöljen när nattmörkret har sänkt sig och världen har stannat upp ett slag är svårt att tänka sig.
Jan Olsson
och närhet som den förtjänar
Lars Jansson Trio
Ensemble Mid/Vest
Worship Of Self
(Prophone/Naxos)
Vid sidan av sitt eminenta personliga pianospel är Lars Jansson en kompositör och arrangör av hög kvalité. Hans djupa musikaliska medvetenhet berör och lever kvar sedan tonerna falnat. Egen musik har Lars presenterat i olika formationer från sin egen trio och upp till storbandsformat med ett lysande resultat. Den här gången har Lars skrivit för sin trio som förstärks av den danska Mid/Vest ensemblen. Där ingår en stråkkvartett och en blåsarkvintett. Musiken innehåller såväl nya som äldre alster från Lars känsliga penna. Inspelningen gjordes i Göteborg 2008 med en mycket bra ljudåtergivning.
Den känsliga nerven och närheten till materialet som musikerna visar bildar en kammarmusikalisk föreställning som platsar både i klassiska som jazzigare sammanhang. Jag faller pladask för det lyriska tonmåleriet som smeks fram
i Savasan. Där inleds den fascinerande exkursionen i Lars harmoniskt avstämda palett. Den välstämda blåsargruppen består av ypperliga musiker som verkligen anammat Lars intentioner. Det finns ett känsloengagemang som presenterar sig från oboen ned till den mörka fagotten. Lika fascinerad blir jag inför stråkkvartettens spel. De båda grupperna ger musiken den pregnans som Lars musik förtjänar.
För de improviserade partierna svarar självklart Lars trio. Basist är Christian Spering och trumslagare är Anders Kjellberg. Det är ett kollektiv som verkligen besitter en stark unit. Med de två spelarna formulerar sig Lars med ljusa skira löpningar och klanger som avslöjar hans mästerskap och den hängivna attityden i musicerandet. Man har sagt att Lars ofta för in en stråle av nordic light i musiken. Jag skulle vilja plussa på med en dos av fransk impressionalism.
Göran Olson
Sprängfyllt av lustfyllda idéer!
Velodrône
The Beenhouse Session
(HK Records/Plugged)
I ett gammalt bönhus utanför Hallstavik i norra Roslagen alstrades den mångfacetterade musik som kan höras på albumet The Beenhouse Session med gruppen Velodrône.
Sex av medlemmarna i Velodrône var tidigare med i gruppen H3FK: Pianisten och dragspelaren Jonas Östholm, oudspelaren Mats Karlsson, basisten Filip Augustson, trumslagaren Fredrik Rundqvist, fiolspelaren Salem Al Fakir och slagverkaren Ola Bohtzén.
Utökad med Fredrik Ljungkvist på tenorsaxofon och klarinett bygger Velodrône delvis vidare på den blandform av jazz, arabisk musik och balkanmusik som H3FK ägnade sig åt, men skruvar till den ytterligare några varv med ännu fler uppslag - och gör den ännu mustigare.
Trots att den starkt melodiska musiken spretar åt alla möjliga håll, ibland till och med i samma stycke, är den så sprängfylld av lustfyllda idéer, strukturerad sprallighet och musikalisk skicklighet att den är omöjlig att värja sig mot.
I exempelvis stycket Allez Ali Allez!, precis som samtliga utom ett på albumet skrivet av Mats Karlsson, samsas omaka ting som swing, frijazz, turkisk basarmusik och romsk folkmusik på ett lika märkligt som självklart tilltalande sätt.
Peter Bornemar
och oförmodade infall
Wennerström Larsson Explicity
Tussilago
(Wela Records/Plugged)
Saxofonisten Cecilia Wennerströms meritförteckning inkluderar bland annat spel med Gugge Hedrenius och Rune Carlssons storband, med egna gruppen Salamander och trion SNOW. D
essutom spelade hon i slutet av 80-talet barytonsax i Kurt Olssons Damorkester.
Tillsammans med maken och (bas-)trombonisten Sven Larsson, som efter att på 60-talet ha börjat spela hos Rolf Ericson haft en stol vikt åt sig i de flesta svenska storbandssammanhang, ligger hon bakom såväl skivetiketten Wela som den duo vilken på den här skivan utvidgats till en kvartett med Filip Augustson på bas och Henrik Wartel på trummor och didgeridoo.
Musiken är genomgående lågmäld och återhållsam, vilket också understryks av inpassen på altflöjt från Cecilia Wennerström och didgeridoo, som även Sven Larsson dubblerar på.
Även om de tio kompositionerna, samtliga originalnummer, är tydligt strukturerade lämnar de stort utrymme åt spel präglat av fri dialog och oförmodade infall. Starkast intryck ger kvartetten i Second Opening, som är ett av de snabbaste numren på skivan.
Peter Bornemar
Briljant spel och en omväxlande repertoar...
Stan Getz at Nalen
with Jan Johansson.
Live In The Swedish Harlem
(Riverside Jazz Label/Border)
Getz och Jan svarar som väntat för ett briljant spel i den omväxlande repertoaren. Coleman Hawkins Stuffy bildar ouvertyr till Nalenbesöket. Fortsättning följer med sällan spelade The Thrill Is Gone, Mulligans News From Blueport samt Catch As Catch Can. Ahmad Jamals A New Rhumba är en överraskande ingrediens. Samma med Al Cohns Ah-Moore. Till detta skall läggas evergreens eller likvärdiga som I Want To Be Happy, Get Happy, Younger Than Springtime, Gone With The Wind, Easy Living samt Summertime.
...men ljudet inte av bästa märke
Ljudåtergivningen är inte av bästa märke med en ojämn balans i kompet. Många justeringar har säkert gjorts innan skivan kom till. Trots anmärkningen är det en intressant blick i backspegeln. Men jag kan inte slita mig ifrån att Getz genomgående hade en mycket hög nivå på ljudåtergivningen på sina skivor. Inte bara de som gjordes i Danmark med Kenny Barron. Getz förknippas med ett vackert totalsound - det ingick i hans bild. Betyget hade blivit betydligt högre med en bättre ljudkvalité.
Göran Olson
jazzskivor
Parti & Minut
|
Övriga sidor; DIG Jazz! |
| Aktuella evenemang Festivaler, turnéer |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på CD |
| Diggat på DVD |
| Jazznytt i tryck |
| Jazz i bild |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Länkar |
| Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
med fantasifull improvisation
Parti & Minut
Från klart till halvklart
(El Dingo Records/Plugged)
Lika anmärkningsvärd som sättningen med tuba, trumpet och trummor är den uppiggande musik som dessa instrument tillsammans åstadkommer på albumet Från klart till halvklart.
Trion Parti & Minut utgörs av Johan Jonsson på trumpet, Per-Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Av dessa är utan tvekan tubaisten Holmlander det mest kända namnet.
Holmlander tillhör de allra främsta inom svensk improvisationsmusik och har spelat med Peter Brötzmann, Barry Guy, Ken Vandermark, Mats Gustafsson och Marilyn Crispell, för att nämna en handfull. Trumslagaren Christopher Cantillo kan också höras i Nils Berg Cinemascope och medverkar exempelvis även på Anna von Hausswolffs fantastiska album Singing From the Grave från 2010.
Sju av de elva låtarna på Från klart till halvklart är skrivna av trumpetaren Johan Jonsson, som också har figurerat i Jannes Fenomenala Orkester och i storbandet Club Killers, och även har gjort inhopp hos balkangänget Süperstar Orkestar.
Musiken är rapp och uppkäftig, där en grundstomme snickrad av jazz byggs på med fantasifull improvisation från alla tre. Uppsluppenheten speglas också i låttitlar som Jag har inga kompisar, Vem där?, Karate och Dansmusik.
Vid sidan av Jonssons originalmaterial tar sig Parti & Minut också an låtar av Alexander von Schlippenbach, Roswell Rudd, Amina Claudine Meyers och James Blood Ulmer. De smattrande fanfarerna från trumpet och tuba i tolkningen av den sistnämndes Baby Talk är en riktig godbit.
Peter Bornemar
Brus Trio
Celebration
(Quica Records/Plugged)
Vad gäller skivproduktionen har Brus Trio fram till nu för egen maskin kunnat höras på albumen Before Coffee från 1984 och Aim från 1990 (båda på Dragon), samt tillsammans med John Tchicai på Soaked Sorrows (Dragon, 1987), med Charles Tyler på Autumn in Paris (Silkheart, 1988) och med Roscoe Mitchell på After Fallen Leaves (Silkheart, 1989).
På nya albumet Celebration, som är en synnerligen välkommen återkomst på skivfronten, har trion i sex av skivans nio spår utökats med tenorsaxofonisten Fredrik Nordström och trombonisten Mats Äleklint, vilket gör att musiken får en än mer ökad spännvidd såväl dynamiskt som innehållsmässigt.
Musiken är sett till ytan rätt okonstlad, emellanåt till och med lite mainstream, men rymmer både udda harmonik, oväntade referenser och en lekfullhet av både lydigt och olydigt slag. Kompositionerna, fyra av Forsén och fem av Åkerhielm, är fantasifulla och fulla av en inneboende potens som förstärks ytterligare genom Nordströms och Äleklints påtagliga närvaro.
Peter Bornemar
Trivsam swing med sång som ger profil
Instant Swing
Bakom den här nog så anonyma skivan, det gäller info om skivbolag, hörs Göteborgsbandet Instant Swing. Bandets musik har som namnet anger swingjazz som varumärke. Men detta till trots ingår melodier med ett helt annat ursprung. Exempel är Stings Englishman In New York, Michel Legrands The Windmills Of Your Smile och den bebopinriktade Swedish Pastry som Barney Kessell komponerade när han spelade med Stan Hasselgård.
Ett stort lass drar vokalisten Anna My Zetterberg vars opretantiösa sång ger gruppen en viss profil. Ole Jörgensen är rörblåsare. Sten Löfman spelar piano, Jörgen Svensson är basist och trumslagare är Anders Söderling. För mig är det okända namn frånsett Löfman och Söderling.
Bland melodierna finns, Don´t Explain, Oh, Lady Be Good, Good Morning Heartache, Fly Me To The Moon, Dream A Little Dream Of Me och Embraceable You som spelas med versen. Något som man önskar att även andra evergreens skulle förlänas. Helhetsintryck, det är en trivsam amatörplatta som tonar fram. Soloinsatserna är ojämna men Löfmans pianospel är ett undantag. Söderlind gör som väntat en övertygande prestation.
Göran Olson
enda gemensamma nämnaren
Midaircondo
feat Michala Østergaard-Nielsen
Reports on the Horizon
(Twin Seeds/Cosmos)
The Splendor
Delphian Palace
(Hoob/Border)
Den gemensamma nämnaren dessa två album emellan är vad musiken beträffar närmast obefintlig. En jazzpolis skulle säker mena att det ena albumet inte har det minsta med jazz att göra.
Vad som förenar de två utgåvorna stavas istället Lisen Rylander Löve, saxofonisten som utgör ena halvan av duon Midaircondo och en fjärdedel av kvartetten The Sp
lendor.
Midaircondo, som tidigare gjort skivorna Shopping for Images (Type records) och Curtain Call (Twin Seeds), ägnar sig åt en ljudkonst där electronica och experimentell konstmusik utgör grundbultarna. Den andra halvan av Midaircondo är Lisa Nordström, som på Reports on the Horizon använder sin röst, basflöjt, cittra och elektronik i kommunikationen med Lisen Rylander Löves röst, tenorsax, basklarinett och elektronik. Gästspelar på Reports on the Horizon gör slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen, vilket gör musiken än mer komplex, dynamisk och spännande.
Visst kan det låta flummigt med musik i form av ljudlandskap som är till för att röra om sinnena hos lyssnaren, men förvisso sätts dessa ordentligt i rullning. Musiken är genomgående synnerligen suggestiv, och når ett magnifikt crescendo i det tudelade stycket In a City of Ships, som vräker sig fram utan pardon mot lyssnaren.
I gruppen The Splendor hörs Lisen Rylander Löve spela mer renodlad jazz tillsammans med Fabian Kallerdahl på klaviaturer, Josef Kallerdahl på bas och Lars Källfelt på trummor.
Musiken på Delphian Palace ger emellertid ett tämligen diffust, närmast abstrakt intryck - trots att det inte handlar om svår musik. De tio låtarna har alla sin egen karaktär och struktur, och melodilinjerna är både följsamma och logiska. Men det känns rätt blod- och livlöst. Det lysande undantaget är Circles, en av tre låtar skrivna av Lisen Rylander Löve, som mer distinkt sätter färg på musiken.
Peter Bornemar
storbandsjazz i det lilla formatet
Oh Yeah Orchestra
Freedom of Movement
(Imogena/ Border Music
Att slagverkaren Martina Almgren i en intervju för några år sedan sagt att hon gärna lyssnar på Gillian Welch när hon diskar är bara det en anledning att spetsa öronen. Och även om jag bara hört fragment från de fyra album hon gjort med sin kvartett (Babebabop från debuten September fastnar lätt i min skalle) hade jag nog varit mer nyfiken på något nytt från Martina Almgren Quartet. Särskilt som det är sex år sedan senaste albumet Bingo.
Men Martina och de övriga i kvartetten, pianisten Tommy Kotter, basisten Owe Almgren och saxofonisten Björn Almgren har säkert fullt up med annat än att göra skivinspelningar. Dock finns kvartetten med som stomme i tiomannabandet 
Oh Yeah Orchestra, som väl får sägas vara Martina Almgrens baby då hon står bakom samtliga kompositioner och arrangemang. För övrigt är ”tiomanna” en helt felaktig förstavelse då hälften av musikerna utgör av kvinnor.
Förutom Kotter och de tre Almgrenarena medverkar här saxofonisten Lisen Rylander Löve, cellisten Petra Lundin, sångerskan Karin Burman, slagverkaren Ebba Westerberg, trombonisten Niclas Rydh samt trumpetaren Magnus Broo.
Till huvuddelen utgörs materialet på Freedom of Movement av samma musik Martina Almgren skrev på beställning till Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Tillkommit har ytterligare fem kompositioner.
Musiken är synnerligen genomarbetad, där stor omsorg lagts kring varje låts egen unika karaktär. Och varierad är musiken så det förslår, liksom synnerligen melodisk. Dessutom tillåts alla dela nästan lika på det utrymmet som ges. Det handlar om sprudlande modern storbandsjazz i det lilla formatet där de snygga arrangemangen är den stora behållningen.
Peter Bornemar
romantik som djärva uttryck
Trinity
Get Out
(Do Music Records/Plugged)
Trinity är en ovanlig grupp. Inte enbart genom en okonventionell sättning, som inte har så många motsvarigheter här i landet. Trumpet, hammondorgel och trummor är en sällsynt instrumentation. Karl Olandersson är trumpetare, Andreas Hellkvist sköter orgeln och Ali Djeridi spelar trummor.
En titt på den udda repertoaren visar att gruppen har ett brett spektra. Den slitna Sweet Georgia Brown har till exempel fått en uppfräschad behandling. Don Redmans alltför sällan spelade Cherry har också letats fram. Att Erik Franks Novelty Accordeon platsar visar att man inte drar sig för att presentera en i jazzsammanhang inte alltför sönderspelad repertoar. Bjärta kontraster finns i Sonny Stitts The Eternal Triangle och varför inte i den mjuka The Shadow Of Your Smile. Tre melodier har också skrivits av gruppens musiker. Det ingår såväl romantik som djärvare uttryck i bagaget.
I Karl Olandersson har Trinity en solist av internationellt snitt som kan spela swing och hardbop när så behövs. Att han är ett hett namn på dagens jazzklubbar är välmotiverat. Han visar respekt för äldre musikstilar både som lyriker och när han går till väders i eldiga välformade slingor. Hans register har ett mycket stort omfång som han utnyttjar till fullo. Andreas Hellkvist som är en relativt ny bekantskap i jazzvärlden är en smakfull musiker som inte går fram som en tornado över sitt instrument. Hans återhållsamhet ger gruppen ett sound som inte är alltför vanligt i hammondkretsar. Mycket välanpassad och stilfull
är Ali Djeridi vars spel bidrar till gruppens eleganta uttryck.
Göran Olson
och strålande ensemblespel
Stockholm Swing All Stars
Take Two
(Lundgren Music/Plugged)
Stockholm Swing All Stars som varit ute på jazzmarknaden i tio år har verkligen slagit an på den swingpubliken. De har en repertoar där man bland annat finner melodier från den tidiga Ellington-eran som överraskande mixats samman med nummer från bebopstuket. Dit hör Night In Tunisia, Tin Tin Deo, Salt Peanuts och Monks Mood. Som extra krydda fogas några melodier in från tenoristen Fredrik Lindborg och pianisten Daniel Tilling.
Arrangerat har de också gjort. Men flitigaste arrangör är altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvist. Allt i en genuin swingstil där gamla teman också fått ny fräschör Ellingtons snabba sällan spelade Rubber Bottom blir en jazzrysare. Caravan, med gitarren i fokus, visar bandets flexibilitet. Adderat till de starka soloprestationerna får man nyckeln till bandets styrka.
Gustav Lundgren är en lysande gitarrist i stilen. Tillsammans med Göran Linds autentiska basspel får musiken en regelrätt bärig botten. Det är därifrån musiken byggs upp. Gustav gör också en ädel version av Django Reinhardts melankoliska Nauges. Trumslagaren Mattias Puttonen är som skuren för sin roll, mångsidig och stilriktig i agerandet. Daniel Tilling är en ovärdelig tillgång i rytmsektionen som högintressant solist och sammanhållande länk.
Bandets fyra blåsare håller hög solistiskt klass och ensemblepartierna
görs strålande med precision och en elegant frasering. Kul att höra unga musiker som även kan anamma en äldre typ av ensemblespel som användes för rätt många decennier sedan. Kontrast fås när bebopmelodierna spelas. Klas Lindqvist har ett härligt sound i ensemblepartierna som passar båda stilinriktningarna. Fredrik Lindborgs tenorsax är alltid positivt medryckande. Det hörs att han har kul när han spelar vilket även smittar av sig på lyssnare.
Med en trumpetare som Karl Olandersson i ledet går alltid musiken hem. Han är en av dagens främsta inhemska exponenter på instrumentet. Karls härliga lead när han har den positionen visar klass och som solist är han minst sagt respektingivande. Personlig sång lockar han med i April In Paris. Magnus Wiklunds trombon ger färg och stämning. Han är en av de få av dagens trombonister som kan tränga sig in stilriktigt i en äldre jazzstil om så behövs.
Göran Olson
Intressant tillskott till organistskaran
Andreas Pålsson Trio
Scrabble
(Gorilla Deluxe)
Det här är organisten Andreas Pålssons trios första skiva. Andreas som kommer från Helsingborg är till vardags slagverkare i stadens symfoniorkester. I gruppen ingår gitarristen Staffan William-Olsson och trumslagaren Lennart Gruvstedt. I den Osloinspelade skivan utökas trion i fyra nummer med de norska musikerna trumpetaren Kåre Nymark och trombonisten Even Kruse Skatrud. All musik frånsett I Got Rhythm är komponerad av Andreas. Sättningen inbjuder till besök på bluesens fält och det görs i Blues For T.E. Där lämnar Gruvstedts cymbaler ifrån sig ett sound som lyfter fram solisterna. Här slår det gnistror om speciellt Skatruds trombon.
I den drygt tio minuter långa Rotunda bjuds stora ytor för lyriska soloinsatser. Den snabba Vinkelvolten visar att Andreas är ett intressant nytillskott i den svenska organistskaran. Staffans gitarr är som sig förväntas en begivenhet av stort mått. Vilken backning han får av kompisarna! Här får också Gruvstedt blomma ut i ett solo som slår an. Hans fina vispkomp kommer fram i den lätt svängande Bengt In The Basement. De norska spelarna kommer tillbaka i Back To Town. Här skapar Staffan ett kärnfullt solo vilket också smittar av sig på Skatruds och Andreas spel.
Studiobesöket i Oslo mynnar ut i den skönt klingande Britas Birthday. Där har Staffan inledningsvis huvudrollen vilket han gör på ett
innerligt sätt. Innan han avslutar temat har också Andreas dragit sina strån till den romantiska tolkningen.
Göran Olson
Le Systéme
Can We Still Be Friends?
(Hoob Records/Border)
Efter inspiration från en konsert med ett japanskt band i New York bestämde sig pianisten Fabian Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund, som utgör två tredjedelar av bandet MusicMusicMusic!, för att göra något liknande. Det vill säga att göra musik där en Korg-synt med tangentbas har en bärande roll.
Resultatet blev hobbybandet Le Systéme och ett album med musik som håller sig någonstans mitt emellan ordinär groovig orgeljazz och den litet mer frejdiga musik som duon Hansson & Karlsson ägnade sig åt åt. Trots oklanderliga gästspel i några låtar från saxofonisterna Nils Berg och Björn Almgren samt slagverkaren Finn Björnulfsson ger musiken ett tämligen anonymt, för att inte säga likgiltigt, intryck. Att de vid sidan om det egna materialet väljer att göra en cover på en låt av tråkmånsen Todd Rundgren gör sannerligen inte det hela bättre.
Peter Bornemar
Äkta gladjazz med rötterna i bopen!
Hot Four East
Driftin
(info@hotfoureast.com)
Den unga gruppen Hot Four East håller sig med förkärlek till jazz a´la fyrtiotalet och några årtionden framåt i tiden. Bebop och hardbop är en attraktiv magnet. Då ingår naturligtvis Charlie Parker och Dizzy Gillespie bland kompositörerna. Parkers Segment och hans och Gillespies klassiska tema Shaw Nuff finns på plats. Trumpetaren Booker Littles Rounder´s Mood är ett annat bidrag. Sonny Rollins No Moe och Airegin, har också fått utrymme. Pianisten Herbie Hancocks Driftin inleder collaget som överraskande avslutas med What A Wonderful World. Även Neal Heftis Cute är ett oväntat inslag från de hörvärda och ambitiösa spelarna.
I gruppen ingår de båda rörblåsarna Björn Jansson och Andreas Gidlund utrustade med olika rörblåsinstrument, saxofoner, klarinetter och flöjter. Basist är Robert Erlandsson och trummor spelar Kristian Fredmark.
Det alerta saxofonistparet är verkligen inspirerande att lyssna till. Den flexibilitet de uppvisar och deras sätt att variera klangen genom att använda sig av olika rörblåsinstrument är också ett plus. Det är inget effektsökeri som kommer till tals, allt sker på ett naturligt sätt med lockande stämförningar. Solistiskt är båda medryckande och intressanta. Som gruppen i övrigt har de kul när de lirar. Att de spelar pianolöst verkar inte vara hämmande på något vis. Här kan man tala om äkta gladjazz. Hot Four East rekommenderas varmt.
Göran Olson
skapa en fruktbar symbios
Yellow Bell
(Unlaut/Plugged)
Drygt tre timmar och tre kvart tar det att ta sig igenom den här lådan omfattande tre cd med två av de mest rutinerade svenska jazzmusikerna i modern tid. Mäktigt givetvis, men också synnerligen närande - och kolossalt varierat.
Egentligen är det två rätt udda själar som möts. Roland Keijser, som fyllde pluspensionär i somras, har en bakgrund i den svenska proggrörelsen på 70-talet, då han spelade med grupper som Arbete & Fritid och Blå Tåget. På första skivan (Forsens låt från 1975) spelade han folkmusik på sopransax tillsammans med fiolspelmannen Anders Rosén. Förutom till svensk folkmusik har Keijser i sitt ofta rikt ornamenterade och melodiska sätt att spela också haft ett gott öra till musik från bland annat Nordafrika, Indien, Kina och Turkiet.
Slagverkaren Raymond Strids kopp te har framför allt varit frijazz och improvisationsmusik, där han med största sannolikhet är den främste i sitt slag i Sverige. Strid kan bland annat höras i konstellationer som Beam stone, BGNO, The Electrics, Gush, LSB, Trespass Trio och YunKan 10. En annan, rätt viktig, skillnad mellan de två är att Strid inte alls är van att spela melodier.
Hur omaka de än kan tyckas vara blir resultatet här, där Roland Keijsers bollar Strids slagverk med spel på altsax, tenorsax, klarinett, flöjt och någon enstaka gång även piano, en fruktbar symbios baserad på två fulländade musikers hanterande av egna låtfragment, spelmanslåtar i form av brudmarscher, polskor och hallingar och brottstycken hämtade från utomeuropeiska folkmusiktraditioner.
Musiken är hämtad från fyra konserter från Glenn Miller Café i Stockholm 2008 och 2009 och ljudupptagningen är utmärkt och präglad av närhet till både musiken och musikerna. Hur aktningsvärd Roland Keijser än är hade resultatet dock inte blivit lika spännande utan den fantastiske Raymond Strids omedelbara närvaro.
Peter Bornemar
Läs intervju med Raymond Strid
och samma finurliga upptäckarglädje
Bengt Hallberg
Live at Jazzens Museum
(Four Leaf Records/Plugged)
Sedan sin lysande comeback i slutet av förra året har Bengt Hallberg gjort en rad bejublade solokonserter runt om i landet. Hans uppvisning på Jazzens Museums utomhusscen i västmanländska Strömsholm i somras var uppenbarligen inget undantag. Samma härligt finurliga upptäckarglädje som för drygt ett halvt sekel sedan, samma läckra anslag och samma rytmiska och melodiska finess.
Den som har haft förmånen att få höra Bengt alldeles livs levande på sistone känner igen sig. Repertoaren är ungefär densamma varje gång: ”Tea for Two”, ”But Not For Me”, ”Autumn Leaves” och en och annan svensk gammal schlager. Den här gången blev det bland annat Jules Sylvains ”En stilla flirt” och Alvar Krafts ”Jag har bott vid en landsväg”. Men som den sanne jazzmusikant Bengt är, smyger han naturligtvis in diverse alldeles nya vändningar när man minst anar det.
Den musik som serveras är alltså helt OK, även om man hade önskat sig att Hallberg hade fått en riktig flygel att spela på. Man kunde ju ha gjort inspelningen i någon av alla de konserthallar Bengt har besökt på sistone – eller köpt Sveriges Radios upptagning från jazzfestivalen i Ystad, där man ställde upp med ett instrument som verkligen var värdigt en mästare.
Men, som sagt (skrivet), det låter faktiskt oväntat bra med tanke på omständigheterna.
Jan Olsson
Vilken julfest! Med förstklassig
jazzmusik från början till slut.
Mathias Landaeus Trio
Jul på Jazzvis
(Moserobie//Plugged)
Men det är på många sätt ett sofistikerat kalas, det som trion har inviterat till. Landaeus har valt menyn med utomordentlig smak och finess. ”Staffan Stalledräng” har väl aldrig låtit så frisk och kry som här, och när det blir dags för ”Gläns över sjö och strand” känner man både allvaret och innerligheten.
Mathias har arrangerat samtliga de välkända tretton julhymnerna på plattan, både de profana och de religiösa. Och han har gjort det med glimten i ögonvrån, minst en räv bakom vardera örat, varsam hand och massor av respekt. ”Bereden väg för Herran” han försett med ett klädsamt gospelstuk och gamla ”Nu är det jul igen” har han vänt ut och in på. Festligt! Och tänk så glad Gunnar Svensson blir i sin himmel, när han får höra hur väl trion har tagit hand om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”! Bara för att ta några exempel…
Då och då tycker jag mig höra lite av Jan Johanssons kluriga humor i Landaeus sätt att ta sig an sitt material. Här och var går också tankarna till Keith Jarretts varsamma förmåga att finna skönhet mitt i det triviala. Och förstklassig jazzmusik har det blivit, från början till slut. Det här är årets julskiva för mig. Den kommer jag att spela ända fram till midsommar!
Jan Olsson
Jazz som sätter knorr på julstämningen
Kjell Öhman with friends
Kjell Öhman Trio.
Meta Roos. Claes Janson
Christmas
(Prophone/Naxos)
En riktig knorr på julstämningen är Claes sång i Charles Browns bluesbesläktade Please Come Home For Christmas. Där kommer också Johan Hörléns vassa altsax och Jan Ottesens gitarr väl till pass. Kjells maffiga orgel är också en effektiv påmotare. Spelglädjen och klöset fortsätter i den svängande Santa Claus Is Coming To Town. Skivan är på sätt och vis en skön avvikare från det gängse sötsliskiga sättet att producera jazz i julklappstider.
Mel Tormés Christmas Song får en smeksam behandling där Meta Roos och Claes delar på de vokala inslagen. Bluesfeelingen återuppstår när Claes greppar mikrofonen i Santa Claus Do You Ever Get The Blues? Instrumentala höjdare nås i Dick The Halls och Skating in Central Park där Johan och Kjell släpper loss för fullt i den förstnämnda melodin. John Lewis skridskomelodi är en avslappnad sak där Kjells piano ger en behagligt glidande tolkning.
Göran Olson
ytterst begåvad och hörvärd jazzmusik
Tolvan Big Band
Tarantula Suite
Music by Cennet Jönsson
(Kopasetic/Naxos)
Efter uruppförandet av Cennet Jönssons åttasatsiga ”Tarantula Suite” på Victoriateatern i Malmö i april 2009 skrev jag bland annat följande i Skånska Dagbladet: ”Det är, kort sagt, ett fullständigt makalöst stycke musik Jönsson har skapat. Fullt av färgsprakande överraskningar och häftiga vändningar… roligt, lekfullt och mycket vackert mellan varven och – vilket inte är minst viktigt – ett perfekt material för Tolvan Big Band att ta sig an”.
Jag kan inte annat än hålla med mig själv, nu när musiken äntligen har letat sig ut på skiva och det finns möjlighet att skärskåda den noggrannare. Och helt egoistiskt fortsätter jag att citera mig själv: ”Tolvan av idag är tveklöst vårt lands mest spännande storband, en 18 man stark organisation, som under Helge Albins ledning ständigt tycks vara i stånd att uträtta stordåd. Man ägnar sig uteslutande åt hemmaskrivet material och har därför fått en helt egen profil. I dagens laguppställning finns inte en enda svag länk. Komplicerat ensemblespel avverkas med en förbluffande lätthet och solister av hög internationell klass finns i varje sektion.”
I skivversionen av ”Tarantula Suite” har Peter Asplund, som medverkade i Malmö, ersatts av den engelske, i Danmark bosatte, trumpetaren Gerard Precenser. Denne Precenser är lysande, bland annat i svitens femte sats, den oerhört svängiga ”Forza”, i vilken också Lennart Gruvstedt påminner om vilken formidabel och personlig trumspelare han är. Andra utmärkta solister är altsaxofonisterna Helge Albin och Ulf Holmström, tenorsaxofonisten Inge Petersson, trumpetaren Fredrik Davidsson, trombonisterna Vincent Nilsson och Ola Åkerman, pianisten Jörgen Emborg och – i
nte minst – basisten Patrik Albin. Patrik tar hand om ”leadet” i svitens allra vackraste sats, ”Silenzio”. Imponerande!
Slutligen är förstås Jönsson, precis som vanligt, mycket hörvärd när han med sin sopransaxofon tar plats vid solistmikrofonen och vänder upp-och-ner på de flesta begrepp. Det gör han bland annat med besked i finalen, den ljusa och melodiskt sköna ”Speranza”. Men framför allt är Jönsson, den här gången, kompositör och arrangör. Att han har skapat en stunds tidlös, lite annorlunda, ytterst begåvad och i allra högsta grad hörvärd jazzmusik av bestående värde är odiskutabelt.
Jan Olsson
och ingen tvekan om materialets ursprung
LED
The Ocean
(Kopasetic/Naxos)
Idén att göra jazztolkningar av Led Zeppelin-låtar är inte helt ny. Lennart Åberg och Peter Erskine gjorde 2007 en version av Kashmir på albumet Free Spirit. Samma låt tolkades 2009 av Archie Shepp på Phat Jam in Milano. Slagverkaren Cyro Baptista gjorde The Immigrant Song på skivan Love the Donkey, och det franska tiomannabandet Orchestre National de Jazz ägnade hela albumet Close to You från 2006 åt att spela låtar av Led Zeppelin.
Nu är det trumslagaren Peter Danemo som tar sig an uppgiften, tillsammans med Nils Jansson på trumpet, Thomas Backman på altsax och klarinett, Mats Äleklint på trombon, Alberto Pinton på barytonsax och flöjter, Per-Åke Holmlander på tuba samt, på gästspel i en låt, basisten Dan Berglund. Ett namntungt manskap, med andra ord.
Konceptet är mer naturligt än svindlande eftersom Danemo växte upp med rockmusik från grupper som Cream, Deep Purple och Led Zeppelin ringande i öronen. Hans egna arrangemang tar sig å ena sidan tämligen stora friheter med låtar som Dazed and Confused, Black Mountain Side och Kashmir. Å andra sidan råder det aldr
ig några tvivel om materialets ursprung.
Med två av mina personliga favoriter bland svenska jazzmusiker på plats, Alberto Pinton och Per-Åke Holmlander, hade jag dock förväntat mig att musiken skulle brinna med en starkare låga och varit mer full i fan. Nu är det som om arrangemangen tämjer spelarna snarare än ger dem anledning till de utbrott jag sitter och väntar på.
Detta till trots är The Ocean utan tvekan ett gediget och absolut hörvärt album präglat av både personlighet och kreativitet.
Peter Bornemar
Jan Johansson. En traditionalist
som också var han sann avantgardist
Jan Johansson
in Hamburg with Georg Riedel
(ACT/Naxos)
En ”ny” platta med Jan Johansson är förstås en smärre sensation. Trots att det är hela 43 år sedan Jan förolyckades - i en bilolycka på väg till en spelning - endast 37 år gammal känns hans musik fortfarande fräsch som en försommarmorgon.
Denna ACT-utgåva innehåller inspelningar gjorda av Norddeutscher Rundfunk i Hamburg mellan 1964 och 1968 med lite olika laguppställningar. I de flesta numren får vi höra duon Jan Johansson-Georg Riedel, här och var diskret uppbackade av ett studioband. Dessutom bjuds det på musik med en ”förstärkt” blågul orkester, i huvudsak rekryterad i Arne Domnérus 60-talsband. Som slutkläm ger trion Domnérus-Riedel-Rune Gustafsson sin gamle kompis en hyllning, i en upptagning gjord så sent som 1973, bestående av Jans kanske mest kända komposition, ”Här kommer Pippi Långstrump”.
Materialet till småbandsinspelningarna har i de flesta fall hämtats ur klassikern ”Jazz på svenska” och låter precis lika bra och övertygande som ”originalen”. Man kan också glatt konstatera att Jans pianoutfärder inte är identiska med dem han bjöd på när man först hörde dem. Att spela exakt likadant två gånger ingick knappast i den johanssonska filosofin. Ändå är det låtarna (i Jan Johanssons fall kan man väl tala om låtar?) med de större besättningarna som är roligast att ta del av. Där känner Jan sig uppenbarligen i hög grad hemma och tar ut svängarna ordentligt. Jerome Kerns ”Yesterdays” är i Johanssons och Riedels gemensamma arrangemang ett mästerverk med lysande solospel inte bara av Jan själv utan även av Rune Gustafsson. Den kluriga och minst sagt halsbrytande ”3,2,1 – Go!”, som en del av oss minns från Megafon-LP:n ”Innertrio”, är också en klart gnistrande pärla. Här får vi inte bara höra utsökt och minst sagt originellt pianospel av Jan utan även trombonisten Eje Thelin – även han alldeles för tidigt bortgången - när han var som allra bäst.
Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare!
Jan Olsson
bidrar till ambitiös personlig profil
Movin´
(Reach Up/Playground Music)
Det här är den unga gruppen Quiet Nights Orchestras andra skiva. Den första, Chapter One gav jag tre Diggar men den här år enligt mitt fömenande snäppet över. De solistiska presentationerna är mer övertygande här. Quiet Nights Orchestra är ett mycket personligt band där arrangemangen bidrar till en ambitiös personlig profil. Intressant är att höra det justa ensemblespelet som även ger inramning till de lyckade soloutflykter som presteras. Ibland får jag känslan av att det verkligen gått inflation i skivfloden och på jazzklubbarna där ett ensidigt kvartettformatet verkligen är dominant. Av ekonomiska skäl kan man fråga sig.
Musiken är komponerad och arrangerad av bandets medlemmar. Ledare är den begåvade trombonisten Peter Fredriksson. Trumpet spelar Jonne Bentlöv, tredje blåsare är rörblåsaren Magnus Dölerud. I kompet ingår pianisten och orgelspelaren Philip Neterowicz. Peder Waern spelar kontrabas, trumslagare är Carl Ottoson. Percussionist är Jacob Johannesson och Sofie Norling svarar för de vokala inslagen. Sammantaget utgör de ett av landets mest hörvärda unga band.
Medverkar gör även Majak String Quartet. Gitarristen Daniel Svensson ingår i två nummer, samma med rörblåsaren Magnus Lindgren. Roman Andrén medverkar med sång och Fender Rhodes också i två inslag. Vibrafonisten Feliz Martinz hörs i det dubbla antalet.
Göran Olson
som har totalkoll på varandra
Bengt Hallberg-Jan Lundgren
Back to Back
(Volenza/Naxos)
Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.
Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.
”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.
Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.
Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.
Jan Olsson
men också spel med raka rör
Erik Söderlind
Happening
(Prophone/Naxos)
Under de senaste åren har den smakfulle gitarristen Erik Söderlind mer och mer låtit tala om sig. I egna grupper eller vid samspel med andra musiker. Han kan tolka ballader, när tempot stiger är han taggat medryckande. Här presenterar han sig i en orgeljazzmiljö där Kjell Öhmans B3 Hammond som sig bör presenterar jazz av klass. Det är glädjande att åter få höra Kjell på en maffig orgel. Få oavsett nationalitet har som han kramat ut så mycket substans ur det stora instrumentet.
Erik har påtagliga likheter med Wes Montgomery och George Benson vilket ger en mjuk tillbakalutad stämning som emellanåt övergår till spel med rakare rör.
Erik har komponerat huvuddelen av repertoaren men Kjell och basisten Kenji Rabson har varsitt bidrag med. Inlån kommer i form av Toots Thielemans Song For My Lady, Horace Silvers Sister Sadie sam Guy Woods ballad My One And Only Love. När Fredrik Lindborgs tenorsax tillstöter i Sister Sadie får musiken en mustigare karaktär. Trumslagare är den välanpassade Moussa Fadera som fint anpassar sig till gruppens intentioner.
Göran Olson
Nils hyllar Esbjörn med måne och stjärnor
Nils Landgren
The Moon The Stars And You
(ACT/Naxos)
Trombonisten och sångaren Nils Landgren är en ytterst produktiv artist. Han är en flitig besökare i skivstudion och han turnerar regelbundet i olika formationer som med Bohuslän Big Band. Där han även en roll som konstnärlig ledare. Med sitt eget band Funk Unit spelar han en annan sorts musik, samma när han ansluter sig till Joe Samples Jazz Crusaders och annan aktivitet, som producent hos skivbolaget ACT.
Skivan som är dedikerad till Esbjörn Svensson är fylld av ballader. Där är Nils på sin mammas gata såväl instrumentalt som vokalt. Det visades redan på skivan Sentimental Journey för nio år sedan. Nils ramas här in av olika grupper. Från det lilla intima formatet med bland annat accordeonspelaren Richard Galliano samt NDR Big Band i Hamburg och Stockholms Filharmoniska Orkester. I den större omgivningen har ypperliga arrangemang skrivits av Vince Mendoza. Kärnan i Nils grupp är pianisten Michael Wollny, basisten Lars Danielsson och trumslagaren Rasmus Kihlberg. Meriterade special guests är pianisten Joe Sample, gitarristen och sångaren Joao Bosco, trumslagaren Steve Gadd samt sångerskan Caecilie Norby. Nils har producerat tillsammans med bolagets boss Siggi Loch.
I den omväxlande mjuka repertoaren ingår bland annat Cat Stevens Moonshadow, Jimmy van Heusens Oh You Crazy Moon, Henry Mancinis Moon River, Kurt Weils Lost In The Stars och Herbie Hancocks Stars In Your Eyes. Som albumstiteln anger har månen och stjärnorna en central position i sammanhanget.
Göran Olson
med Roger Svedberg vid tyglarna
Roger Svedberg
Pit Sounds
(Smot Records)
Skånebördige Roger Svedberg är, som en del säkert känner till, en av vårt lands mest hörvärda och personliga vibrafonister. Han är utbildad vid bland annat Berklee i Boston, där han hade Gary Burton som lärare. Att han kallar sitt färska album ”Pit Sounds” är kanske inte så märkligt. ”Pit” betyder nämligen ”orkesterdike” på engelska och inget annat. Och i ett sådant sitter Roger till vardags som slagverkare i Kungliga Hovkapellet. Detta innebär i sin tur att han har öronen fulla av bland annat den musik som de stora operakomponisterna en gång skapade. Herrar som Richard Wagner, Giuseppe Verdi och Giacomo Puccini tillhör alltså Rogers närmaste bekantskapskrets.
Bortsett från en prolog och en epilog, signerade Svedberg, har just Wagner, Verdi och Puccini fått släppa till material till ”Pit Sounds”. Ett kul grepp men inte alldeles originellt. Liknande ”experiment” har gjorts tidigare i jazzhistorien med blandat resultat. Svedbergs är onekligen ett av de mest lyckade, vilket säkerligen beror på att han inte rutinmässigt försökt göra ”foxtrot” av mer eller mindre välkända operaarior. Vad som också måste noteras på pluskanten är att Roger visar respekt för den melodiska, om än för ett jazzöra något ovana, skönhet som finns i exempelvis Wagners Tannhäuser och Lohengrin. ”Son andati? Fingevo di dormire”, den aria Mími bryter ut i just innan hon ger upp andan i sista akten av La Bohème, får också en så kärleks- och vördnadsfull behandling att den rent av borde ha glatt sin upphovsman.
De fyra musikanterna på ”Pit Sounds” förutom Svedberg, sopran- och tenorsaxofonisten Henrik Westerberg, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Peter Danemo, samspelar med ett imponerande samförstånd. De solistiska insatserna är också av hög klass. Westerbergs sopransax i Desdemonas ”Ave Maria” ur Verdis Othello är magnifik liksom Svedbergs soloversion av ”Tu che di gel sei cinta”, en sång som slavflickan Liù får på sin lott i tredje akten av Puccinis Turandot.
Jazz och opera – går det att kombinera? Jodå, det går rätt bra. I alla fall om Roger Svedberg håller i tyglarna. Så nu ser vi fram emot ”Pit Sounds”, volym två. För en sådan kommer väl?
Jan Olsson
Samspelt trio bjuder på läckra melodier
- och Toots är fortfarande en skapande profil
Claes Crona Trio
Special Guest; Toots Thielemans
American Standards
(Crown Juwels)
Med ett dussin melodier från den amerikanska sångboken arrangerade av Claes och i ett fall av Hans Backenroth, Younger Than Springtime, radar Claes trio upp läckra melodier av klass. Det är en samspelt trea, inte undra på efter alla spelningar de gjort tillsammans med eller utan vokala gäster och instrumentalister. Claes pianospel är på topp hela tiden. Solonumret But Beautiful och Embraceable You avslöjar en klass som ger vibbar. Vibbar skapar också Johan Löfcrantz Ramsays trumspel.
Melodiupplägget har penetrerats noga vilket bygger på det delikata resultatet. Trion gör bland annat en annorlunda bossaversion av Carmichaels outslitliga Star Dust. Därtill i snabbare tempo än det gängse balladköret. En annan melodi som får ett ansiktslyft är Sweet Georgia Brown. Här ligger spelarna på G med schvungfullt utspel. Ett extra fokus skall riktas till Backenroths märgfyllda spel. Solistiskt är han också en attraktion.
Munspelaren Baron Toots Thielemans sitter in -I Can´t Get Started och One Note Samba. Toots är alltid en lisa för örat och i den här omgivningen visas verkligen hans storhet. Han är en jazzman som berör in i minsta detalj. Fortfarande är han en skapande profil trots sina åttionio år. Att han trivs med svenska pianister är ingen nyhet. Claes passar honom perfekt och även Jan Lundgren. Så gjorde också Gösta Rundqvist. Toots samspel med Reinhold Svensson i början av femtiotalet skall också nämnas.
Skivans konvolut skall också hyllas. Det kan tydas utan optiska hjälpmedel vilket inte är alltför vanligt inom dagens skivproduktion.
Göran Olson
Här utforskas jazzens mindre kända vrår
Amazonas
Above Your Head
(Soda/UNS)
Tenor- och sopransaxofonisten Thomas Gustafsson fortsätter utforska jazzens mindre kända vrår med gruppen Amazonas, där också basisten Annika Törnqvist, trumslagaren Anders Kjellberg och sångerskan Sarah Riedel ingår.
Precis som på förra albumet Freestyle (DIG-recension) är det, vid sidan av Gustafssons lysande spel, Sarah Riedels sång som både utmärker och lyfter musiken till en högre intressenivå.
Genomgående är tonbilden småskalig, en mix av konst- och kammarmusik där Riedels närmast viskande röst ibland glider in i tonerna från Gustafssons sopransax. Musiken är experimentell utan att vara improvisatorisk och har även klanginslag som är otvetydigt nordiska till sin karaktär.
Peter Bornemar
Lyhörd kvartett skapar många scenarior
Anders Hagberg Quartet
Stories Of Now
(Footprints Records/Naxos)
Rörblåsaren Anders Hagbergs grupp gör här cd-debut med musik skriven av Anders. För ovanlighetens skull har han valt att arbeta i kvartettformat av jazzmodell med piano, bas och trummor men med avvikelser i form av olika biinstrument. Det förtydligar han med att han vill poängtera sin identitet som improviserande jazzmusiker.
Pianisten Joona Toivanen, basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Göran Kroon är de spelare som ramar in Anders vackert klingande flöjter och sopransaxen.
Joona Toivanen kommer från Finland men är bosatt i Göteborg sedan några år tillbaka. Johannes Lundberg har på meritlistan turnéspel med trumslagaren Billy Cobham. Göran Kroon är till vardags hemmahörande i Bohuslän Big Band.
Musiken har flera bottnar där Anders känsligt färgar och bygger upp stämningar med sina rörinstrument. Kontrabasflöjten ger en suggestiv atmosfär i Gentle Giant. Tillsammans med kontrabasen skapar han kulör i Hommage, då med den djupgående kontrabasflöjten.
Sammantaget är mixen lyckad och kännetecknas av en lyhörd inställning till materialet. Det kan vara meditativt men scenariot kan ändras när skiftande rytmiska markeringar förs in.
För den som spelar upp skivan via dator erbjuds bonusspåren den ystra Faller Regn samt lugnt svepande Soon.
Göran Olson
fylld av nyfikenhet och rejäl dos humor
Per Henrik Wallin
& Sven-Åke Johansson
1974-2004
(Umlaut Records/Plugged)
Mitt första minne av Sven-Åke Johansson är från en konsert i mitten av 70-talet, då jag såg honom spela dragspel med en backspegel påmonterad. Tio år tidigare hade slagverkaren från Mariestad valt att bosätta sig i Berlin, där han omgående blev en av de tongivande musikerna på den europeiska frijazz- och improvisationsscenen. Johansson spelade bland annat med Peter Brötzmann på de legendariska FMP-skivorna For Adolphe Sax (1967) och Machine Gun (1968), och gjorde även flera inspelningar med trumpetaren Manfred Schoof och pianisten Alexander von Schlippenbach.
Under senare år har den numera 68-årige, långt mer än bara slagverkaren Johansson satt sitt kufiska och synnerligen underhållande fritänkarsignum på projekt som traktorkonserten i Brösarp 2002, uvertyren ”MM schäumend“ för 15 brandsläckare, en konsert för kartonger och stråkar och soloframträdanden med exempelvis slanggurkor och telefonkataloger som tillhyggen.
Den här boxen med fyra cd innehåller inspelningar Sven-Åke Johansson gjorde mellan åren 1974 och 2004 med en annan gigant inom svensk frijazz och improvisationsmusik, pianisten Per Henrik Wallin, som gick bort 2005.
Det är fantastisk musik. Fylld av nyfikenhet, av otyglat leksinne, av längtan efter att spränga gränser och inte minst av en rejäl dos humor.
Boxens första cd innehåller de senaste inspelningarna, från Norrköping 2004, där Johansson (som här även sjunger) och Wallin får assistans av basisten Joe Williamson i ”En Vals” och en förtjusande hyllning till ”Sigge Fürst”.
De tidigaste inspelningarna finns på cd två, och utgörs av inspelningar gjorda i Hannover 1974 och på Quartier Latin i Berlin 1975 som är tydligt präglade av den mix av standards och militanta marscher som gärna florerade i den europeiska frijazzen vid den här tiden.
Det allra starkaste intrycket ger dock musiken på cd tre och fyra, inspelad i Berlin 1986, där Wallins explosiva piano möter Johanssons slagverk, dragspel och sång i sju omtumlande musikstycken sprängfyllda av idéer och uppslag. Under rubrikerna Magnetiska Hundar 1 respektive 2 ryms obetalbara spår som ”Ungmön…(die Eule)”, ”The Swinging Policeman” och för at inte tala om ”The Eel”, där musikens ramar tänjs ut till ytterlighet.
Som helhet utgör boxen en fulländad dokumentation av möten mellan två av Sveriges mest unika musiker någonsin.
Peter Bornemar
|
Övriga sidor; DIG Jazz! |
| Aktuella evenemang Festivaler, turnéer |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på CD |
| Diggat på DVD |
| Jazznytt i tryck |
| Jazz i bild |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Länkar |
| Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Elegant finsnickeri och mycket melodiskt
Lasse Törnqvist-Jan Lundgren
Everything Happens To Me
(Spice of Life/Plugged)
Kornettisten Lasse Törnqvist är egentligen en gammal tradjazzräv från Stockholm. På senare år har han lugnat ned sig en smula och leder bland annat den mycket populära formationen Sweet Jazz Trio. Numera låter han som en kombination av Ruby Braff, Bobby Hackett och Chet Baker kryddad med en rejäl dos nordisk folkton. Vackert, varsamt, smakfullt och mycket melodiskt alltså.
Att Törnqvist och pianisten Jan Lundgren förr eller senare skulle mötas i en studio kändes nästan förutbestämt. De är båda av samma eleganta finsnickarsläkt och kan konsten att samtala på ett synnerligen civiliserat och verserat vis. På samma sätt som, till exempel, Ruby Braff och Ellis Larkins en gång gjorde.
Tolv nummer har de bägge ädeljazzarna valt att framföra på ”Everything Happens To Me”. Det mesta är hämtat ur The Great American Songbook. Men de har även valt att bjuda på Törnqvists vackra ”Jill”, tillägnad fru Törnqvist, den gamla folkvisan ”Vindarna sucka uti skogarna” och Lars Gullins ”Danny´s Dream”. Dessutom får vi höra en alldeles utsökt skapelse av den engelske gladjazzaren Humphrey Lyttleton, ”We Fell Out of Love”.
Det skulle vara intressant och kul att få höra herrar Törnqvist-Lundgren alldeles ”live”. Gärna i intim jazzklubbsmiljö och någon gång framåt nattkröken, när mörkret har sänkt sig och stressen har fått stanna utanför dörren.
Jan Olsson
Offensivt trombonspel. Kul med andra ideal!
Sven Berggren
Gross National Happiness
(Dinky Records/Plugged)
Mitt första möte med trombonisten Sven Berggren var när han ingick i Malmögrupperna Tolvan Big Band och Wail. Det var i början av åttiotalet, sedan lämnade han Skåne för Stockholm. Han hörs ofta i storbandssammanhang men han uppträder även i mer okonventionella sammanhang både på skiva i eget namn och med andras grupper.
Frånsett gruppens kollektiva The Journey To Thimpu och Cole Porters Night And Day har Sven komponerat all musik. I gruppen ingår pianisten Simon Berggren, basisten Magnus Nilsson samt trumslagaren Ulrik Ording. Mycket okända för mig måste jag tillstå. Skivan öppnar dynamiskt med fritt utsvävande spel i Dondo där pianot verkligen driver fram en suggestiv utmanande stämning bakom Svens toner. I Like It´s Folk känns den rörliga trombonen mycket tilltalande. Assistansen från basen och vispkompet av Ording skall också lyftas fram. Basen och trummorna får en stark fokusering i den frigjorda Con Petire.
Överhuvudtaget har produktionen en rytmisk löst hållen yra där spontanismen hos aktörerna utlöser eskapader. Sven agerar mycket offensivare här än när jag hört honom tidigare. Hans ton är verkligen bra. Överraskande avslutas plattan med Night And Day som görs i fritt tempo. Men frånsett melodins överraskande närvaro är kompassnålen riktad mot det avantgardistiska hållet. Som svensk trombonplatta skiljer sig skivan betydligt från vad andra kolleger visat upp frånsett Eje Thelins förehavanden på vinyltiden. Kul med andra ideal.
Göran Olson
Här finns originalitet och ett kreativt djup
Elias Krantz
Night Ice
(Country & Eastern/Naxos)
Den svenska skivetiketten Country & Eastern har al dente-musik som en slags specialitet, vare sig det handlar om jazz, svensk folkmusik, indisk eller västafrikansk musik. Genom att ge ut den unge svensken Elias Krantz andra album i eget namn vidgar Country & Eastern sig ytterligare ett snäpp.
För i Elias Krantz fall handlar det om new age- och krautrocksmittad electronicapop med stark tonvikt på repetitiva melodislingor i en minimalistisk stil. Inte ens hjälpligt eller med extrem vidsynthet går det att kalla detta för jazz.
I normala fall tycker jag att sådan här musik är både intetsägande och sövande. I Elias Krantz händer – han gör förvisso det mesta själv på skivan – finns dock en originalitet och ett kreativt djup som gör att de närmast filmiska tonlandskap som målas upp vägrar släppa greppet om den som lyssnar.
Peter Bornemar
Lekfullhet och galenskap går hand i hand
Swedish Azz
Azz Appeal
(Not Two Records)
Bara det faktum att albumet bara ges ut på vinyl, med ett fantastiskt retroomslag fyllt av kärlek, gör mig nästan lika glad som Mats Gustafsson förmodligen blev när han inhöstade Nordiska rådets Musikpris 2011. Vilket förutom äran innebar 355 000 danska kronor att stoppa i fickan.
Kompromisslöshet, energi och närvaro nämndes i motiveringen. Det är också något som i hög grad präglar den här inspelningen, där ett knippe svenska jazzklassiker får några högst egenartade tolkningar av Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander på tuba och combasso, Kjell Nordeson på vibrafon, Erik Carlsson på trummor och Dieter Kovaãiã (som här kallar sig Dieb13), på elektronik.
Det är inte första gången det här gänget sätter tänderna i musik av svenska jazzklassiker från anno dazumal. För ett drygt år sedan kom albumet Jazz på svenska, en elvatumsvinyl (även den med retroomslag) med inspelningar från Fasching 2008 med låtar signerade av Lars Gullin och Lars Werner.
Hejdlöst burdusa interpretationer av Gullin och Werner finns även med på Azz Appeal. Men starkast intryck gör en furiös version av Gunnar Svenssons Karl-Bertil Johnsson 14 år och en tolkning av Jan Johanssons Visa från Utanmyra som välter hus. Ett underbart strukturerat kaos genomsyrar det mesta på skivan, som låter lekfullhet och galenskap gå hand i hand genom ett tonlandskap som har lika mycket utrymme för lyriska tongångar som för stenhårt spräck.
Såväl albumtiteln som konvolutet är för övrigt en lekfull parafras på albumet Sax Appeal med The Swedish Modern Jazz Group från 1960.
Peter Bornemar
lim with Marc Ducret
(Kopasetic/Naxos)
Saxofonisten Henrik Frisk, elbasisten David Carlsson och trumslagaren Peter Nilsson i den Malmöbaserade gruppen lim har två skivor bakom sig och ännu fler år av samarbete kring en lågintensiv, förtätad form av jazz med en del improvisation inbakad.
Även om de spelat ihop sedan 2006 är det här första skivan lim gör tillsammans med den franske gitarristen Marc Ducret, som annars är mest känd för sitt samarbete med den amerikanske saxofonisten Tim Berne i en rad olika konstellationer.
Marc Ducret, som spelar korthugget i en allt annat än publikfriande stil, påverkar musiken i en riktning som innebär en ökad komplexitet. Soloutrymmet delas tämligen lika mellan Ducret och Frisk, som finner varandra väl. Resultatet blir dock en rätt kantig form av jazz som ryckvis söker sig fram och sällan hittar fram till något mer substantiellt.
Peter Bornemar
mer spännande att lyssna på!
Je Suis!
Mistluren
(Umlaut Records/Plugged)
Det är ett stort litet band han har samlat ihop, trumpetaren Niklas Barnö, även kallad ”Mistluren från Stockholm”. Och frågan är om det finns något band som återställer ordningen på samma förträffliga sätt som Je Suis! gör när det gäller improvisationsjazz med tydliga rötter i Europa.
Den inte ens 30 år fyllda Barnö, som förutom i Je Suis! också håller i bandet The Jolly-Boat Pirates och även ingår i Kege Snö, Fredrik Norén Band och SNUS, var först i raden att ta emot det stipendium som Stockholm jazzfestival instiftade förra året. Enligt motiveringen fick han det för sitt unika och omfattande musikerskap – en originell musiker med ett rikt och eget tonspråk och betydande teknisk skicklighet som går sin egen väg utan att snegla åt trender.
Den förklaringen fungerar alldeles förträffligt även på debutalbumet med Barnös grupp Je Suis!, där också trombonisten Mats Äleklint, saxofonisten Marcelo Gabard Pazos, pianisten Alexander Zethson, basisten Joel Grip och trumslagaren Magnus Vikberg ingår.
Redan första tonen i öppningsspåret Varför får jag ingen kaka till kaffet din jävel varslar om att det är en hel del energi som Barnö och kompani kommer att pytsa ut under de 77 minuter som återstår innan Mistluren har snurrat färdigt.
Någon vilt skenande urladdning är det dock inte frågan om. Den kollektiva kreativiteten kring en uppsjö av referenspunkter i kombination med rikt varierade och synnerligen pigga arrangemang gör musiken extremt tilltalande, och låter den exponeras med en i improvisationssammanhang ovanligt tydlig struktur.
Höjdpunkterna är åtskilliga, och förekommer flera gånger om i tungt bestyckade kompositioner som Östermalm, Odjuret och odjuret och Det måste vara doping. I dagsläget har jag rätt svårt att komma på något mer spännande att lyssna på än Mistluren med Je Suis!
Peter Bornemar
ett fascinerande tonspråk. Dig it!
Tonbruket
Dig It To The End
[ACT /Naxos
På en konsert på Hornstulls Strand i Stockholm förra hösten - gjord mitt under pågående inspelning av gruppens nu aktuella andra album - fick många intrycket av att Tonbruket skulle kunna vara på väg mot en mindre äventyrlig och istället mer traditionellt lyrisk kompassriktning. Med facit i hand kan man nu konstatera att den uppfattningen var helt felaktig. E.s.t.-basisten Dan Berglunds grupp fortsätter här den musikaliska upptäcktsresa man inledde publikt i januari förra året. Med sina lustigt stigande och fallande basgångar över ett effektivt pulserandebeat är t.ex Johan Lindströms skönt dansandekomposition Decent Life ett yngre syskon till de
n i all sin enkelhet oerhört fascinerande kompositionen Stethoscope på debutalbumet, från vilken Dig It To The End är en direkt vidareutveckling.
Visst finns här flera oerhört vackra lyriska partier, t.ex klaviaturspelaren Martin Hederos skira Gripe samt gitarristen Johan Lindströms stämningsfulla Lighthouse och den ödesmättade Grandma's Haze. Men Dan Berglunds titellåt Dig It To The End - en av de som undertecknad Dig-recensent diggar allra mest (!) - är ändå det bästa exempel på Tonbrukets totalmusik. Beroende på musikbakgrund skulle man lika gärna kunna sortera in stycket under Frank Zappa, Varèse, Mingus eller Bosse Hansson - fast ingenting av detta skulle förstås stämma. Det här låter Tonbruket och inget annat.
Det nya albumets öppningsspår Vinegar Heart (inspirerat av den indiska författaren Arundhati Roys roman The God Of Small Things / De små tingens gud) inleds med ett stadigt bärande komp av Wildbirds & Peacedrums-trummisen Andreas Werliin, som på ett liknandesätt leder och lyfter flera av de elva kompositionerna (två signerade Berglund, tre Hederos och sex Lindström). Ovanpå detta färgar de
övriga musikerna lyhörtmusiken och ger idéerna liv. De fantasifulla improvisationerna hemfaller aldrig åt tom teknisk ekvilibrism. Innehållet är alltid större än formen. Helheten alltid större än de enskilda komponenterna.
Tonbrukets musik är oerhört svår att etikettera, vilket naturligtvis både ökar spänningen och kittlar nyfikenheten hos den öppensinnade lyssnaren. Att lista alla de många tänkbara referenser som går att spåra i den dynamiska musiken är snudd på omöjligt. Intressantare är att gruppen redan på sina två första album har lyckats utveckla ett helt eget sound, ett fascinerande tonspråk och ett
smått unikt... tonbruk!
Dig It!
Claes Olson
Trio med frisk attityd som attraherar
Jonas Holgersson
Snick Snack
( Moserobie/Plugged Music)
Trots att trumslagaren Jonas Holgersson varit i hetluften i flera år har han ej spelat in någon skiva i eget namn. Men nu är debuten ett faktum. Jonas har för tillfället valt att lansera sig som ledare för en trio med saxofonisten Karl-Martin Almqvist som växlar mellan olika saxofoner och basisten Christian Spering. Musiken har komponerats av Jonas och i några fall av Karl-Martin.
Skivan har dessutom förgyllts av Mattis Cederborgs tuffa design som ger en indikation på vad som skall strömma ut ur högtalarna. Jag blir inte besviken på vad trion presterade i Malmö närmare bestämt i Gula Studion. Musiken är vitaliserande och fylld med improvisationer som grabbar tag och berör. Allt andas en optimistisk morgonluft som sätter såväl muskler som sinnelaget i rörelse.
Självklart har Jonas stort utrymme där hans luftiga rytmiska variationsrika spel lyfts fram inspirerat fritt och energifyllt. Agerar ensam gör han i tre inslag. Kommunikationen med Karl-Martin och Christian är kännbart givande. Det tassande vispkompet i Lagom är toppen. Spering assimilerar perfekt händelseförloppen. I Low 5 är hans mörka toner vid sidan av saxofonen innerligt närgående. Intentionen är att skapa improviserad musik i ett kollektiv även om trummorna ligger långt fram i ljudbilden. Karl-Martins tenorsax är magnifik - nästan majestätisk. Sopransaxens lätta vibrato ger också personlig karaktär som i Yellow Duet och Sweet Kiss.
Slutpläderingen ger en grupp med öppet visir, fri från slentriantänkande och med en frisk attityd som attraherar.
Göran Olson
Munspelsekvilibrist med många utförsgåvor
Filip Jers
Spiro
(Fojablue Records/www.filipjers.com)
Filip Jers från skånska Höör är den ende som gått igenom Musikhögskolan i Stockholm med munspelet som huvudinstrument. Han är, inte alldeles oväntat, en ekvilibrist på sina instrument, alltså såväl det diatoniska som kromatiska munspelet, och han spelar dessutom både dragspel, gitarr och mungiga om det skulle behövas. Att en av hans stora favoriter lystrar till namnet Toots Thielemans är ställt utom allt tvivel.
På ”Spiro”, som betyder ”Jag blåser” på latin, radar Filip upp prov på de flesta av sina obestridliga utförsgåvor. Kanske hade det varit roligare om han hade ransonerat konfekten en aning. Här få vi alltså höra ”genuin” sydstatsblues, folkton, ballader och fria fantasier i en enda salig röra. Imponerande – javisst, men intrycket känns lite
splittrat. Den jazziga delen av repertoaren går hur som helst alldeles utomordentligt, och man frapperas ideligen över Jers kompositoriska begåvning. Samtliga 13 nummer på plattan är hemsnickrade. ”February Sun”, ”Den blå timmen” och ”Östra Promenaden”, till exempel, är alldeles utomordentliga.
Förutom att Jers trakterar samtliga instrument (de ovan nämnda) på ”Spiro” har han på egen hand svarat för såväl inspelning som mixning och produktion. Flitig kille!
Jan Olsson
Skivdebutanter som det blir intressant att följa
Steinar Aadnekvam
Simple Things
(Music Makes You Happy/Plugged Music)
”Simple Things” är Aadnekvams debutplatta. På den omger han sig med en pianotrio anförd av Jonatan Guzman och med Petter Eldh på bas och Anders Olsson bakom trummorna. I var sitt nummer bidrar också Lena Swanberg och i någon mån Claes Janson med vokalt välljud.
Genomgående trakterar Aadnekvam akustisk, nylonsträngad gitarr och han serverar en repertoar som är starkt influerad av latinamerikanska förebilder. Inte minst Pac
o De Lucia. Av de elva låtarna på plattan har Steinar själv skrivit sju. De övriga har Antonio Carlos Jobim, Hoagy Carmichael, Oscar Levant och Jonatan Guzman som upphovsmän. Ibland, ja rent av lite för ofta, blir det dock alldeles för många gitarrtoner, vilket gör att det smakar uppvisning. Imponerande, javisst. Men det var väl ändå inte Aadnekvams främsta mål när han klev in i studion?
Den som har mest att berätta i kvartetten är faktiskt inte kapellmästare Aadnekvam utan den rytmiskt fantasifulle och småklurige Guzman, vars nyanserade pianospel är utmärkt genom hela plattan. Honom får vi förhoppningsvis höra mer av och om framöver, även om konkurrensen bland svenska jazzpianister är minst sagt stenhård. Men det ska naturligtvis också bli intressant att följa Aadnekvams vidare framfart. När han har lärt sig att hushålla med sina odiskutabla utförsgåvor och hittat sin egen väg kan han säkert bli något alldeles extra.
Jan Olsson
Meditativt, vackert och raffinerat
- och med lysande solister!
Lundin Danemo Kvintett
Nat
(Kopasetic/Naxos)
Det här är alldeles utomordentligt vacker musik. Kanske sådan som passar bäst att spela på natten. Och måhända det är därför, som herrar Fredrik Lundin och Peter Danemo har kallat sitt nya album för ”Nat”. ”Nat” betyder alltså ”Natt” på svenska, och musiken har således inte särskilt mycket med vare sig Nat Adderley eller Nat ”King” Cole att göra. Inte ens med Glenn Miller, även om Peter i texthäftet påstår, att han var inspirerad av ”In the Mood”, när han skrev ”Miller-Miller”, ett av de fem alst
er han bidragit med. Övriga sex är signerade Lundin.
Det är meditativ, vacker – men bitvis tämligen komplicerad – jazzmusik, den som den danske saxofonisten Fredrik Lundin och blågule trumspelaren Peter Danemo har kokat ihop. Den är mer lättlyssnad och konsekvent, men samtidigt mer raffinerad, än den de gemensamt serverade på ”Music for Dancers and Dreamers” (Stunt), som nådde oss för snart ett och ett halvt decennium sedan. Då, 1997, stod Jacob Karlzon och Mattias Svensson för kompletteringen. Den här gången har dessa bägge ersatts av Jonas Östholm och Christian Spering. Men framför allt har man extrainkallat trumpetaren Jan Allan. Något vrickat kanske någon kan tycka. Men idén var förstås lysande. Jan passar sin omgivning som hand i handske och spelar precis lika skönt, melodiskt och personligt som alltid. Och faktum är, att steget från Fredrik Lundin till Lars Gullin inte är särskilt långt. Så nog låter det nordiskt mellan varven.
Allan och Lundin lyser som solister och passar varandra perfekt i ensemblerna. Men även Fredrik Norén-fyndet Jonas Östholm spelar utsökt. Han är lyhörd som få, när han håller sig i bakgrunden, och med sitt fåtoniga, välformulerade solospel och fina anslag visar han varför han idag är en av svensk jazzmusiks mest hyllade pianister. Christian Spering gör, precis som vanligt, utmärkt ifrån sig och ”Mr Taste”, Peter Danemo backar upp och driver på diskret och effektivt. Hans spel med vispar är superbt och han behärskar som få andra den svåra konsten att kännas utan att höras när han har lust.
Jan Olsson
Moget och finstämt av lovande debutkvartett
Lydia
[Bongalow Production]
Den unga, lovande kvartetten Lydia bildades på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm för två år sedan och sitt självbetitlade debutalbum spelade man in i juni förra året.
Gruppen kategoriserar själva sin musik som jazz/nu-jazz, men ska man mer exakt ringa in musiken så skulle jag personligen snarast dra paralleller till Janne Schaffers och Björn J:son Lindhs mest finstämda ögonblick med gruppen Hörselmat på 80-talet, samt vissa utgåvor på ECM-etiketten i början av samma decennium. Att bara definiera Lydias musik som "fusion" är att göra det väl enkelt för sig, men egentligen är väl det den jazzgenre som ligger närmast till hands.
Debutalbumets sex kompositioner har alla en sammanhållande underton av det som brukar kallas nordiskt vemod, men med den mogna musikalitet som samtliga fyra musiker visar prov på har Lydia tveklöst potential att finna ett ännu mer eget och personligt uttryck. Lågmälda In Memoriam tillhör en av flera höjdpunkter i spåren och med genomtänkta pukslag lyckas Tomas Norberg där redan inledningsvis försätta lyssnaren i en smått meditativ stämning, som sedan växer efterhand som de övriga musikerna faller in.
Gitarristen Klas Jättner skapar med enkla medel stor musik och det är allt som oftast just hans sköna slingor som bär gruppens musik i dess finaste stunder. Även pianisten Max Juras, basisten Emil Sydhage och redan nämnde Tomas Norberg är dock av sådan kaliber att även de säkerligen kommer att låta höra talas om sig under den närmaste framtiden.
Tisdag 17 maj framträder Lydia på Kungl. Muskhögskolans festival New Sound Made i Kungsträdgården och 24 maj spelar kvartetten på Pet Sounds Bar i Stockholm.
Claes Olson
Bengt Hallberg Trio
Live
(True Track/Uppsala Konsert & Kongress)
Med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Ronnie Gardiner ordnas en riktig svängsexa i Soft Shoe Shuffle och Indiana. Här är det jazzpianisten Bengt som rycker loss till max. Den harmoniska ådran står i blom i balladerna Lover Man och It Might As Well Be Spring. Bländande är I Could Write A Book med Bengt i högform. Här låter han även sitt kunnande i honky-tonkspel komma till tals. När han övergår till rakt fyrfyra-spel är han minst sagt lysande i en klass som påminner om kolleger som Ahmal Jamal och Ray Bryant.
Vad vore en konsert utan Bengts stora hit Dinah? Jodå, den finns på plats. Den känns fortfarande spirituell efter skivsuccén 1957. Här går Bengt loss med utmärkt assistens från Åkerberg och Gardiner.I fjärilsmelodierna visas Bengts sinne för den klassiska musiken. Goodbye Butterfly är en bearbetning av Mozarts Säg Farväl Lilla Fjäril. Haga Butterfly tillhör Bellmans Fjäriln Vingad Syns På Haga. Karl Gerhards Jazzgosse får en relaxad tappning med Bengts blockackordspel i fokus. Lika avväpnande är den i Jule Stynes Dance Only With Me från musikalen Say Darling.
Konserten i Uppsalas Universitetsaula visar tydligt Bengt Hallbergs stora bredd och att han kan lira jazzpiano som få andra.
Göran Olson
Nils Berg Cinemascope
Popmotion
(HOOB Records/Border)
Få har som saxofonisten och träblåsaren Nils Berg lyckats injicera något helt nytt i den moderna svenska jazzmusiken. Om det nu är jazz det är frågan om. För oavsett han spelar med The Stoner, Paavo eller den lika nytänkande Oscar Schönning har musiken aldrig några tydliga rågångar utstakade. Den gränslar lika gärna och ofta över till pop och electronica som till performance eller improvisationsmusik.
Den musik Berg har utvecklat med sin nya triokonstellation Cinemascope – enligt
honom själv ”the smallest band with the biggest opportunities” - är bokstavligen filmisk till sin natur. Tillsammans med basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Christopher Cantillo har Berg plockat fram ett antal favoritvideor med musik från YouTube som de helt enkelt monterat ihop med sin egen musik till ett maffigt ljudkollage med starka kulörer.
Något roffande har det inte handlat om, eftersom Berg lyckats kontakta alla inblandade för att få ett godkännande att ingå som en del av detta cineastiska ljudprojekt. Medverkar på albumet Popmotion gör således även folk som den rumänske hackbrädesspelaren Aurel Feraru, Aaron Bebe från Ghana på marimbakusinen gyil och japanska Reiko Nakamura på koto. För att nämna några.
Resultatet är fascinerande att höra på skiva, och är så i än högre grad när trion framträder live med de övriga medverkande projicerade på storskärm i bakgrunden. Vilket sker dels under den korta releaseturnén i Sverige (Stockholm 25/4, Göteborg 26/4, Halmstad 27/4), dels när Nils Berg Cinemascope närmast därefter (i slutet av maj) spelar på två jazzfestivaler i Grekland.
Peter Bornemar
Imponerande samspel och kontrastrik musik
Nordic Connect
Spirals
(ArtistShare)
Nordic Connect är en kanadensisk-svensk kvintett med systrarna Jensen från Montreal i frontlinjen. Ingrid, den kanske mest etablerade av de bägge syskonen, trakterar trumpet, flygelhorn och diverse elektronik medan något yngre Christine spelar alt- och sopransaxofon. Bakom sig, eller kanske rättare uttryckt bredvid sig, har de Malmötjejen Maggi Olin på piano och Fender Rhodes, Mattias Welin på akustisk bas och Jon Wikan på diverse slagverk. Många känner igen gruppen från den tidigare, mycket uppmärksammade, plattan, ”Flurry”, och en omfattande Sverigeturné.
Det fina med Nordic Connect är egentligen att de tre tjejerna är varandra ganska olika. Detta faktum gör musiken kontrastrik och spännande. Ingrid står för melankolin och lyriken, inte så sällan påminnande om Tomasz Stanko, medan syrran Christine glatt ger sig ut på glada bebopäventyr. Maggi svarar för kontinuiteten och - inte minst – fem av albumets totalt nio utmärkta kompositioner.
Samspelet imponerar väldeliga och Jon Wikans trumspel är ett härligt vitaminpiller och bidrar starkt till den oemotståndliga vitaliteten.
Jan Olsson
Bra melodival tolkas med raka rör och hög jazzpuls
Steve
Farmers Market
(Satin & Steel Music)
Skivans upplägg är genomarbetat med en för mitt tycke bra melodifördelning där jazzpulsen är hög och vibrerar. Här ligger mycket av gruppens fördelar. Karinas sång är för mig en överraskning. Här är det en tjej som satsar på jazzens uttryck utan att snegla åt kommersiella vinklingar förpackade som örongodis. Hon kör med raka rör på ett uppfriskande och medryckande sätt som kommer att ge resultat på sikt.
Flygelhornisten och kornettisten Anders Ellman assisterar Karinas sång utmärkt. Han har flera mycket bra solon att komma med även om jag ibland tycker att han har en tendens att upprepa sina improviserade slingor. Detaljer som säkert kommer att nötas bort med tiden. Intentionerna finns där ibland påminnande om Thad Jones geniala fraser.
Pianisten Petter Carlsson, vet inte om det är samma Petter som brukar spela piano och valthorn i Klas Lindqvist nonet. Oavsett reflektionen är det en mycket habil musiker med följsamhet och bra soloinsatser på sitt konto. Gruppens resterande musiker är basisten Ulf Hammarstrand och trumslagaren Mats Jadin. Båda har all anledning att vara nöjda med sitt spel.
Roligt var det att få höra en, skall vi kalla det, ny grupp som inte drar sig för att inspireras av jazzens viktigaste källor utan att vara epigoner.
Göran Olson
Lars Åhlund’s Second Coming
Fire in Ödeshög
(Lashiec Records/Plugged)
Saxofonisten Lars Åhlund är ett nytt namn för mina öron. Tidigare har han spelat med bland andra Miss Li och The Jolly-Boat Pirates, och även sprittande jazz i trion Sound of the Millennium tillsammans med basisten Markus Hängsel och trummisen Povel Ohlsson.
Med egna bandet Second Coming, som förutom basisten Hängsel också utgörs av pianisten Joakim Simonsson och trummisen Gustav Nahlin, tar Åhlund alla chanser som finns för att vräka ur sig jazz fylld av klichéer och frustande kreativitet.
På debutalbumet Fire in Ödeshög finns fläskig funk, gangstajazz, serenader, spacejazz, hymner, crimejazz, zappaismer, Miami Vice, cello, Tarantino och gud vet vad i en lek- och fartfylld mix där idéerna sprutar på högtryck i varenda spår.
Även om viss mättnadskänsla infinner sig mot slutet, där för övrigt finalen är en ljuvligt hugsvalande sak kallad End of the Song, är den rätt uppkäftiga musiken kolossalt underhållande rakt igenom.
Peter Bornemar
--långt bort från det vanliga
I Know You
(482 Music)
Senast jag såg och hörde cellisten Fred Lonberg-Holm var på Moersfestivalen förra pingsten. Då var han med och skötte eldgivningen i det furiösa ångvältsframträdande frijazznestorn Peter Brötzmann gjorde med sin Chicago Tentett. Inte särskilt mycket lugnare framtoning har Lonberg-Holm som medlem i Vandermark 5, en annan av the Windy Citys mer spektakulära hörvärdheter.
I gruppen Seval sammanstrålar Lonberg-Holm med den svenska vokalekvilibristen Sofia Jernberg, närmast bekant som delad ledare av gruppen Paavo, samt David Stackenäs på gitarr, Emil Strandberg på trumpet och Patric Thorman på bas i klanger och tongångar som håller sig tämligen långt borta från den han vanligen förknippas med.
Musiken på albumet I Know You, som helt igenom är skriven av Lonberg-Holm, kan möjligen beskrivas som en slags experimentell kammarmusik. Dessutom handlar det om en oerhört vacker och läcker sådan, som inte minst tack vare Sofia Jernbergs fantastiska röst höjer sig ett bra stycke utöver det vanliga.
Peter Bornemar
Ja, också fantasirikt och roligt!
ELG
Elin Larsson Group
Let You In
(Playingwithmusic/Border)
En stor del i den uppmärksamhet som kommit till del ligger i Elins kompositioner och arrangemang. Raffinerat har hon fogat samman klanger från tenor-sopransaxofon, trombon och gitarr. Rytmisk spänst och lekfullhet fås från basisten Niklas Wennström och trumslagaren Johan Käck. ELG påstår att deras musik är en hybrid av jazz, rock, pop och fri improvisation som stämmer på pricken. Tveklöst är ELG en av landets intressantaste grupper just nu.
Elin är sannerligen på hugget där hennes Rollinsinfluerade tenorspel imponerar med en härlig attack som kännetecken. Fantasirikt och roligt är det också. Sopransaxen med dess raka ton hanteras med en självklar elegans. Trombonisten Kristian Persson är även han spirituell i sitt okonventionella spel. Han är en av få svenska trombonspelare som använder instruments alla varianter, därtill personligt och trovärdigt. När trombonen blir grovkornig och lite burlesk påminner han om Gary Valente i Carla Bleys band. Gitarristen Henrik Hallberg är en viktig komponent - inte bara i ensemblepartierna. Det luftiga ackordspelet sitter skönt bakom blåsarnas improvisationer. Solistiskt är han också mycket attraktiv. Lovordas skall också Niklas Wennströms följsamma basspel och soloinsatser av klass.
Göran Olson
Mysig och cool skiva med jazzpuls
Fredrik Carlquist
Playing Cool
(Fcjazz/www.fredrikcarlquist.com)
Saxofonisten Fredrik Carlquist som även gör insatser med klarinett och flöjt hade tidigare adress Malmö. Sedan tio år tillbaka är han bosatt i Spanien. Här på sin fjärde platta i eget namn har han spelat in sig i Barcelona. Det är musik i en relaxad anda som coola killar typ Stan Getz, Gerry Mulligan och Paul Desmond gått i bräschen för. Två melodier är plockade från en turné i Sverige, resten är inspelat i Barcelona.
Därifrån kommer musikerna med undantag för gitarristen Johan Leijonhufvud som bor i Tyskland, han är med i två melodier. Samma antal gäller för amerikanske basisten Chris Higgins. Övriga spelare är basisten Garry Fimister som delar jobbet med Higgins. Caspar St. Charles är trumslagare - Joe Smith avlöser vid två tillfällen. Barytonsaxofonisten Joan Chamorro hörs i tre inslag. Fredrik har två egna melodier med, El Sueco och Nora´s Song. Bland övriga nummer finns välbekanta melodier som East Of The Sun, Sweet And Lovely, Lullaby Of The Leaves och I Should Care.
Det är en ljus melodisk musik som porlar fram där Fredriks coola tenor sätter en lyrisk prägel på menyn. Tyvärr är det inte ofta som man idag möter den här typen av soft jazz. Melodimässigt fastnar jag för Thad Jones variant på Love Walked In. Thad brukade ibland tala baklänges och fyndigt döptes melodin till Evol Deklaw Ni. Melodin har Fredrik säkert snappat upp i Monday Night Big Band. Skivans drivna gitarrister står för utomordentliga insatser liksom alla medverkande. Det är helt enkelt en mysig skiva med jazzpuls och lyckade improvisationer.
Göran Olson
Josef & Erika
Floods
(HOOB Records/Border)
Sångerskan och klaviaturspelaren Erika Angell har tillsammans med basisten Josef Kallerdahl utvecklat ett tonspråk som kittlar och smittar allt mer för varje skiva. Att sätta etikett på musiken låter sig inte göras så lätt, men experimentell folkpop skulle kunna vara ett alternativ så gott som något.
Efter 2005 års debut Wallpaper och 2007 års Small small small small sounds kommer Josef & Erika nu med ett album fyllt av spännande musik som på ett förträffligt sätt framhäver duons egenart. Och i mina öron är det framför allt Erika Angell som fängslar. Hon står för sex av de åtta kompositionerna och låter sin obeslöjade sångröst ibland för tankarna till Nico, ibland till Björk, ibland till Kate Bush.
Arrangemangen är suveränt tidlösa och bygger på en genial instrumentering som förutom Kallerdahls basar och Angells orgel, piano och cittra (!) även innehåller tre bleckblåsare (trumpet, valthorn och tuba) som emellanåt intar rollen som brunnsorkester, men oftast ägnar sig åt att unisont stryka under den särpräglade musiken med feta fanfarer.
Peter Bornemar
och vilja att tänja på gränserna
Jacob Karlzon 3
The Big Picture
(Stunt)
Malmöpianisten Jacob Karlzon utnämndes 2010 av Sveriges Radio till Årets jazzmusiker och tilldelades även fjolårets Django d´Or-pris i kategorin Contemporary Star of Jazz.. Förmodligen är han också en av vårt lands allra flitigaste musikanter i jazzbranschen. Förutom att han är Viktoria Tolstoys och danska Hanne Boels ständige följeslagare utgör han en fjärdedel av Peter Asplunds kvartett. Dessutom far han land och rike kring med sin egen trio, som sedan ett par år tillbaka innehåller basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson.
”The Big Picture” är Karlzons sjunde, eller möjligen åttonde, egna album och tveklöst ett av hans bästa och mest konsekventa. Av plattans nio kompositioner har han själv skrivit sju. De två återstående låtarna är popgruppen U2:s snart kvartssekelgamla ”In God´s Country” och en, åtminstone på ytan, tämligen enkel melodisnutt, ”Maniac”, hämtad från filmen Flashdance. Den gör Jacob dock om, på klassiskt vis, till något slags ”tema med variationer”, som gör att den når höjder som den förmodligen inte är i närheten av på ljudbandet till filmen.
Trion är vid det här laget rejält sammansvetsad. Hans Anderssons oerhört säkra och harmoniskt lite originella basspel är en fröjd för örat och fungerar perfekt både som stabilisator och studsmatta. Och Jonas Holgerssons ytterst lyhörda, ibland lite irrationella, tekniskt fullödiga och ibland lätt lekande spel är perfekt i sammanhanget.
Om Jacob själv har sagts så mycket under de senaste åren att det inte finns särskilt mycket att tillägga. Jag tycker dock att hans spel känns mer återhållsamt på ”The Big Picture” än det gjort tidigare och att det är mer sammanhållet. Han faller inte för frestelsen att briljera med sin fantastiska teknik och han har i högre grad låtit sin musik vara både enkel, vacker och rytmiskt klurig. Men fortfarande är influenserna från all tänkbar folkmusik, både afrikansk och nordisk, högst märkbar. Så den gamla jämförelsen med Jan Johansson känns fortfarande gångbar.
Jag tycker att JK3 på många sätt är förtjänt av samma uppmärksamhet internationellt som E.S.T. Här finns all den öppenhet, spelglädje och vilja att lite försynt tänja på gränserna som kännetecknade Esbjörn och hans kamrater. Trion borde vara en given höjdare vid kommande sommars festivaler!
Jan Olsson
Helgjutet! Trio som bjuder på svensk toppjazz!
Lars Jansson Trio 
In Search Of Lost Time
(Prophone/Naxos)
Pianisten och kompositören Lars Jansson har sedan 1980-talet lett en av landets absolut intressantaste jazzgrupper. Redan 1981 gjorde hans trio skivdebut. Då var Anders Jormin basist och Anders Kjellberg spelade trummor. Jormin efterträddes några år senare av Lars Danielsson vars plats Christian Spering nu intagit. Trogen trion hela tiden har Anders Kjellberg varit.
Med åren har Lars musik även blivit mycket uppmärksammad i Japan, där han framträtt många gånger. Nu kan alla hans fans kan glädjas åt ännu en intressant utgåva med Lars kompositioner.
Gruppen är som väntat helgjuten och den intima och stämningsfyllda musiken har en hög lyster. Personligt helgjutet och med ett utvecklat kollektivt tänkande presenterar Lars trio svensk toppjazz oavsett inspelningsår. Få inhemska grupper har visat en så genomgående hög nivå under åren. För mig känns det onödigt att göra separata nerslag i repertoaren. Det är som förr Lars hela koncept och medspelarnas intentioner med en inbördes kommunikation som ger skivan dess höga status.
Göran Olson
Nina de Heney
III
(Found You Recordings/Plugged)
Kontrabasisten Nina de Heney är född i Schweiz, men bor sedan många år i Sverige där hon på ganska kort tid blivit ett hett namn inom improvisationsmusik och performance.
Hon har spelat med bland andra 9 Swans Repeat, Pfau, Henrik Wartel, Sten Sandell och Christian Jormin, men har kommit mest i fokus genom dels duokonstellationerna tillsammans med cellisten Emma Nordlund och pianisten Lisa Ullén, dels hennes soloframträdanden, som på skiva inleddes 2007 med albumet Archipelago (Kning Disk).
Nina de Heneys samarbete med Lisa Ullén på dubbelalbumet Carve (LJ Records) 2009, var en av det årets (och det decenniets) höjdpunkter i nutida svensk musik, och gjorde att hennes andra soloalbum, helt enkelt kallat Nina de Heney (Sub Bau), från samma år lite oförskyllt hamnade i skuggan.
Någon undanskjuten plats lär dock inte hennes nya, dubbla dessutom, soloalbum III för kontrabas göra. Anledningen till det är inte bara den exklusiva förpackningen i utvikbart LP-format, utan även, och framför allt, den fantastiska musik som ryms på dessa två skivor.
Under dryga 90 minuter utforskar Nina de Heney kontrabasens alla ljusa och mörka sidor i elva improvisationsnummer som vart och ett bär sin egen unika karaktär. Och inte för en sekund släpper fascinationen över att höra vad hon åstadkommer med ett instrument jag i normala fall sällan höjer på ögonbrynen inför.
Med en enorm energi, smattrande spänst och total koncentration låter Nina de Heney kontrabasens alla klangbottnar och klangytor fylla rummet från golv till innertak, och gör det utan att tillgripa vare sig några elektroniska attiraljer eller någon rekvisita bestående av annat än sina händer och en stråke.
Peter Bornemar
Musik som konst. På högsta nivå.
Magnus Öström
Thread Of Life
(ACT / Cosmos Music Group)
Enastående musikant unikt dokumenterad
Gösta Rundqvist. Ett liv - En ton (Trilobit,box med 12 cd),
Goran Kajfes
X/Y
(Headspin Recordings/Cosmos )
Trumpetaren med mera Goran Kajfes senaste album är en exklusiv utgåva på mer än ett sätt. Upplagan är begränsad till 500 exemplar och till formen handlar det om en bok (19,5 x 16,5 cm) med hårda pärmar där två skivor inramar foton och illustrationer.
Skivorna X och Y skiljer sig radikalt åt. På X har Kajfes med sig ett 13-mannaband som går under namnet The Subtropic Arkestra, på Y jobbar han på egen hand med hjälp av en hel del elektronik.
Med The Subtropic Arkestra, som bland annat inbegriper namn som Jonas Kullhammar, Per ”Ruskträsk” Johansson och Johan Berthling, gör Kajfes världsmusik 
som skickar starka dofter från Mellanöstern, Balkan och den indiska subkontinenten - men som framför allt återspeglar den mångfald som finns i jazzmusiken. Det är inte bara namnet på ensemblen som erinrar om den kosmiska bejakaren Sun Ras sinnrika utflykter. Det är förträfflig musik, något av det bästa som åstadkommits på svensk mark.
Skivan Y är en helt annan femma. Här har Kajfes samarbetat med David Österberg kring stycket Perfect Temperature for Leaving Home i nio delar, vilket resulterat i avskalad musik med fokus på klanger och stämningar. Gränsen mellan konstmusik och elektronika suddas ut, och så även mitt intresse för att vilja lyssna mer.
Peter Bornemar
Atomic
Theater Tilters
(Jazzland/Universal)
Det är svårt att sätta fingret på vad som fascinerar mest när det gäller den musik norsk-svenska supergruppen Atomic spelar. Kanske är det den kraftfulla attityden, kanske den kompromisslösa attacken i framförandet eller kanske är det gruppens förmåga att sätta det mesta den rör vid i frenetisk gungning. Hur som helst handlar det om förstklassig musik, sprängfylld av dynamik.
Inte förvånande har den massiva underbyggnaden från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen Love – två av den moderna frijazzens förgrundsfigurer - en stor roll i detta, och skapar en lika diversifierad som spänningsfylld grundstruktur för pianisten Håvard Wiik, trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist att hela tiden bolla med eller luta sig mot.
Dubbelalbumet Theater Tilters är inspelat live på Teater Lederman i Stockholm under ett par dagar hösten 2009, och innehåller både den tidigare utgivna enkel-cd:n Theater Tilters, vol. 1 och Theater Tilters, vol. 2.
Musiken är fullständigt magnifik, fylld av både råhet och rytm, och får varje individ i gruppen att visa sig från sin allra bästa sida. Av de totalt tio kompositionerna ligger Fredrik Ljungkvist bakom sex och Håvard Wiik fyra. Ingen av dem känns det minsta överflödig, men om jag tvingas lyfta fram ett par av dem får det bli Andersonville och Two Boxes.
Peter Bornemar
Angles
Epileptical West – Live in Coimbra
(Clean Feed)
Den i Eskilstuna födde saxofonisten Martin Küchen har de senaste tio åren rört sig flitigt i musikaliska kretsar som omfattat såväl frijazz som teater- och improvisationsmusik. Inte sällan med ett politiskt ställningstagande i botten. På skiva har han figurerat både på egen hand och i konstellationer som Chip Shop Music 4tet, Trespass Trio, Agape (tillsammans med David Stackenäs) samt inte minst som ledare för grupperna Exploding Customer och Angles.
Av dessa är Angles den mest namnkunniga, och spännande, formationen. För två år sedan kom Angles med ett suveränt album dedikerat till Iraks kvinnor, Every Woman Is a Tree, och nu i år detta mästerverk i form av en inspelning från en konsert i Portugal 2009.
Förutom Martin Küchen själv, som här mestadels håller sig till altsax, och gör det med en extrem skärpa i tonen, medverkar på Epileptical West samma gäng som på förra
albumet. Det vill säga Magnus Broo på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Mattias Ståhl på vibrafon, Johan Berthling på bas och Kjell Nordeson. Oavsett den individuella skickligheten hos dessa är det dynamiken i spelet dem emellan som fängslar mest. Liksom givetvis Martin Küchens förstklassiga material - och arrangemangen.
Ena stunden kan musiken påminna om den Mingus gjorde på 1960-talet, i den andra erinrar den med all sin polyrytmik mer om afro beat. Och så dyker en låt som Archie Shepp lätt kunde ha inkluderat på Attica Blues.
Utan tvekan är Epileptical West – Live in Coimbra ett av årets absolut bästa album.
Peter Bornemar
Arrangemang och kompositioner fascinerar
-och raffinerat ensemblespel
Joakim Milder
Takeaway
(Apart/Plugged)
Joakim Milder är en musiker som sticker ut, oavsett sammanhang. Han kompromissar sällan eller aldrig, och han kan ibland vara nästan irriterande ärlig i sitt sätt att uttrycka sig. De flesta av sina skivor har Jocke gjort med mindre grupper och, åtminstone en gång, med stråkar (”Ways”, Dragon). På ”Takeaway” mönstrar han en pianolös nonett. Fast meningen var från början att åtminstone de flesta av albumets stycken skulle ha framförts på duo: Joakim själv och Esbjörn Svensson. Av skäl som vi alla känner till, blev det tyvärr aldrig så. Men förmodligen skulle musiken ha passat gränsöverskridaren Svensson som hand i handske.
Vad som fascinerar mig allra mest på ”Takeaway”, och som gör att plattan skiljer sig en del från Milders tidigare alster, är arrangemangen. Jocke har ett sätt att skriva som är lika mycket hans eget som hans sätt att traktera sina saxofoner. Han finner klanger som ibland kan föra tankarna till Carla Bley. Eller rent av till Nils Lindberg. För här och var smakar det faktiskt lite nordiskt vemod, även om Joakim skriver betydligt modernare än s
in kollega från Gagnef och ger både sig själv och sina medmusikanter åtskilligt större rörelsefrihet.
Milders kompositioner är, som vanligt, mycket milderska. Vackra och originella utan att för ett öronblick vara insmickrande. Mest intressant är den drygt arton minuter långa sviten ”Mysterious Ways”. Övriga nummer är relativt korta, mellan fyra och sju minuter. Alla utom den avslutande, meditativa hyllningen till minne av den fine saxofonisten David Wilczewski, ”Amen”. Den är slut efter ungefär två och en halv minut, men lämnar spår som varar betydligt längre.
Trots att det finns åtskilliga utmärkta solister i den milderska nonetten, är det oväntat glest mellan soloutflykterna. Men de som finns är lysande. Jocke visar förstås upp sig själv lite här och var och spelar vackrare sopransaxofon än någon annan jag vet. De bägge trumpetarna, Emil Strandberg och Peter Asplund, får också några tillfällen att bekänna färg och gör det förstås med besked. Likaså gitarristen Mattias Torell. Man blir också glad, när man hör Karin Hammars ytterst vårdade och säkra trombonspel. Hennes ton är något alldeles extra. Men allra bäst låter det i det ytterst koncentrerade, raffinerade ensemblespelet, där också Alberto Pintons olika träblåsinstrument, Mattias Ståhls vibrafon, Christian Sperings bas och Peter Danemos trummor bidrar till den ytterst homogena helheten.
Det skulle vara spännande att få höra Joakim Milders musik med en ännu större besättning. Ett storband kanske, men inte nödvändigtvis med den traditionella sättningen… Kom igen, Jocke!
Jan Olsson
Nytändning –men lika vackert, sofistikerat & välgjort
Lars Jansson
What´s New
(Prophone/Naxos))
Professor (jodå, han är professor – i danska Aarhus) Lars Jansson från Örebro och Ljungskile har skämt bort oss med massor av fantastisk musik genom åren. Han har komponerat, arrangerat och, framför allt, spelat vackrare på piano än nästan någon annan i vår del av världen. I trettio år har han också lett en trio, som måste vara en av svensk jazzmusiks bästa, mest spännande och långlivade. Den med Lars Danielsson på bas och Anders Kjellberg bakom trummorna.
Nu tycker Lars uppenbarligen att det är dags att börja på något nytt. Ut med Danielsson och Kjellberg alltså. Och in med danske basisten Thomas Fonnesbaek, som vi tidigare känner som assistent åt bland andra Thomas Clausen, Christian Jörgensen och Jacob Fischer, samt sonen Paul med efternamnet Svanberg. Den senare är naturligtvis gravt ”miljöskadad” och känner sin fars musik utan och innan.
Om det är den nya omgivningen som har gjort att det känns som om Jansson får en liten nytändning är svårt att veta. Men nog verkar det så. Fonnesbaeks melodiska, säkra och harmoniskt raffinerade basspel och Svanbergs ytterst vitala, lite uppkäftiga, trummande tycks ha medfört ny inspiration. En annan nyhet på ”What´s New” är att Lars endast har skrivit tre av albumets tio melodier. Annars brukar det ju vara ungefär tvärtom. Av de sju övriga är sex gamla präktiga standards och en, ”Very Early”, komponerad av Bill Evans. Kanske är den rent av Evans allra första egna låt – han skrev den redan under sin skoltid.
Alla Lars Janssons många fans kan, trots nyordningen, känna sig helt lugna. Det mesta är sig ändå likt, lika vackert, intellektuellt sofistikerat och välgjort som det alltid har varit. Men på något sätt känns det faktiskt lite onödigt, hur märkligt det än kan låta, att Lars har valt att ge sig på inlånade verk som till exempel Ann Ronells ”Willow Weep for Me” och Harold Arlens ”Come Rain Or Come Shine”, som andra redan har spelat sönder och samman, när han själv är en sådan högst personlig och ultrabegåvad kompositör. Den vackra ”Hilda Smiles”, ”Beginners Blues” och ”Latour”, de tre originalen, är nämligen bäst på hela skivan. Där visar Lars upp sig själv i helfigur, och det är något alldeles speciellt och genuint.
I skrivande stund är herrar Jansson, Fonnesbaek och Svanberg ute på Sverigeturné. Missa inte det om ni har mindre än femtio mil till spelplatsen!
Jan Olsson
