AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARGav sin publik omvälvande
musikaliska upplevelser.
På femtiotalet gav Lars Gullin jazzen ett svenskt och nordiskt tonfall. Det var inte okontroversiellt i en tid när amerikansk jazz var obligatorisk förebild och måttstock. Men hans kreativitet och musikaliska ärlighet gav omvälvande musikaliska upplevelser – kanske mer än någon annan svensk jazzmusiker lyckades han verkligen beröra sin publik. Och i dag är Lars Gullin en svensk ”klassiker”.
Åtskilliga svenska jazzinspelningar redan från trettio- och fyrtiotalet har en melodik, rytmik och atmosfär mer av granskog och skärgård än av den amerikanska storstadspuls de svenska jazzmusikerna gärna ville efterlikna.
En lång rad älskade låtar
Gullin var den förste som insåg att hans bakgrund sken igenom och som slutade att kämpa emot. Det var någon gång kring årsskiftet 1951/52 berättade han senare. Då var han 23 år, och låten han skrev hette First Walk – en titel som refererade till hans sons första steg, men som skulle få en vidare innebörd. Under de följande åren skapade Gullin en lång rad av sina mest älskade låtar, alla med påtagligt nordiskt tonfall. Inspirationen var inte så mycket folkmelodier som nationalromantiska tonsättare - Alfvén, Atterberg och andra.
Barytonsaxen perfekt
Han var född på Gotland den 4 maj 1928 och växte upp i Sanda. Tidigt utmärkte han sig som barnstjärna på dragspel, och som 13-åring blev han volontär vid militärmusiken i Visby. Huvudinstrumentet var klarinett, men han tog pianolektioner vid sidan av, och när han var 19 for han till Stockholm för att studera vidare. För att försörja sig började han spela dansmusik, och hösten 1949 kom han till Seymour Österwalls orkester, där han fick spela barytonsaxofon. Det instrumentet passade honom perfekt: Gullin skapade en egen, melodiskt flödande, lätt och rörlig spelstil med en vacker ton, nästan fri från vibrato. 1951 blev han med i det nya ”drömband” som bildades av Arne Domnérus för att spela på Nalen i Stockholm. Där slog han igenom som solist, kompositör och arrangör.
Barytonetta i Down Beat
Lars Gullin kom fram i en tid då unga musiker revolterade mot dansorkestrarnas snäva ramar, mot slagdängor, tango och vals som pris att betala för något enstaka nummer med utrymme för jazzimprovisation. Gullin fortsatte att spela på dansställen men riktade sig främst till den krets av jazzkännare, som flockades nedanför estraden, och som uppskattade hans långa improvisationer – vilket dansparen och folkparksföreståndarna inte alltid gjorde. Men för jazzpubliken var han en storhet. I alla framröstade favoritorkestrar var han obligatorisk, och när det skulle göras inspelningar med gästande amerikanska stjärnor, var han nästan alltid med. Han gjorde skivor med Zoot Sims, Stan Getz, Clifford Brown, många andra. Genom sina skivor väckte han uppseende i USA. 1954 hamnade han etta i amerikanska jazztidningen Down Beats favoritomröstning, som ”ny stjärna” på barytonsax. Då hade han aldrig besökt USA – och han skulle aldrig göra det.
Portrait of my pals
Vid mitten av femtiotalet började det bli allmänt känt att Gullin hade drogproblem. Att det exploaterades av skandalpressen gjorde det inte lättare. Han kände kyla och misstänksamhet omkring sig och i långa perioder valde han att verka utomlands - hela 1959 i Italien, flera år i början av sextiotalet i Danmark. 1964 kom han igen med LP-skivan ”Portrait of my pals” med lysande spel och en rad nya kompositioner.
Bosatte sig i Småland
Konstnärsstipendier och statlig konstnärslön gjorde det möjligt för honom att så småningom ordna upp sitt liv och fortsätta sitt skapande. Han bosatte sig på landsbygden, i Småland, komponerade musik för radio och TV, gjorde nya skivor och turnéer. Med åren och erfarenheterna förlorade hans spel en del av den tekniska polityren, men många tyckte att det i stället fick djupare och väsentligare känslomässiga dimensioner.
Den 17 maj 1976 avled han, bara 48 år gammal.
Lars Westin
Lars Gullin
(4/5 1928-17/5 1976)
Klassiska
skivomslag
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz Special
med 93 skivomslag
med Lars Gullin.
Se även DIGs
med aktuellt om
Lars Gullin
Se även
Svensk
Jazzhistoria
Övriga sidor: |
| Jazzevenemang
(festivaler, turnéer och större evenermang) |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på DVD |
| Jazznytt i tryck |
| Jazzporträtt |
| Nytt om band |
| Jazzens prisvinnare |
| Klassiska skivomslag |
| Länkar |
| Se övriga
DIG-recensioner: |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
Diggat på DVD
Diggat på
skiva med
DIGs skribenter::
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazz i bl a Gefle Dagblad och Ny Musikbransch (nmb)
Gunnar Holmberg. utgivare av DIG Jazz
Skivbetyg:
1 DIG=Besvikelse, 2 DIG=Sådär, 3 DIG=Bra, 4 DIG=Utsökt, 5 DIG=Mästerlig-
Skivbetygen äen med halva Diggar .
Genialt Lars Gullinspel
och Arne Domnérus i högform
Lars Gullin, vol 11
After Eight p.m. 1954/56
(Dragon/CDA)
I sin mycket ambitiösa och högkvalitativa dokumentation av Lars Gullins inspelningar har nu Stockholmsbaserade skivbolaget Dragon kommit fram till sin elfte volym.
Liksom de föregående är den givetvis ovärderlig både för Gullin-fans och för vänner av svensk jazzmusik i största allmänhet. Inspelningarna är gjorda mellan 1954 och 1956, alltså under en period då Lasse var i strålande form och skapade massor av väsentlig musik. Av albumets 13 nummer har endast sex varit utgivna tidigare. I övrigt handlar det om alternativa tagningar, väl värda att ta del av.
Förutom massor av utsökt, oftast genialt spel signerat Lars Gullin får vi bland annat höra en Arne Domnérus i högform och fullständigt lysande pianospel av Bengt Hallberg. Gösta Theselius arrangemang på ”Lover Come Back to Me”, skrivet för stor orkester, delvis identisk med den som ett halvår senare kom att utgöra Harry Arnolds Radioband, är också något som får mig att gå i taket av lycka!
Jan Olsson
Hade något band en sådan
"sideman" som Lars Gullin?
Lars Gullin, vol 10 
More Sideman 1951-54
(Dragon)
Första fyra spåren är med Arne Domnérus kvintett från 1951. Arne spelar altsax, Gunnar Svensson piano, Yngve Åkerberg bas och Jack Norén trummor. Samtliga ingick också i Arnes och Rolf Ericsons Nalenorkester. Gunnar Svensson har med typiska täta klanger arrangerat Moon Over Miami, Twilight Time och Do You Wanna Jump Children. Det var sån´t man dansade till när det begav sig. Går nog bra idag också för 60+are. Balladen Lady Estelle´s Dream, tolkas friare. Här är Arnes altsax makalöst bra. De första åren på femtiotalet var han en europeisk hero.
Sedan följer Lennie Tristanos och Lee Konitz´ snabba, coola Ablution som Gullin arrangerat. Melodin baseras på Jerome Kerns All The Things You Are. Kompet är detsamma men Arne spelar även klarinett i temat. Gullins spel är enastående bra skivan igenom. Han är en mästare som får det tunga instrumentet att dansa som en fjäril. Arnes fina klarinett återkommer i Lullaby Of The Leaves. Vilket klarinettpar vi hade med Putte Wickman och Arne!
Arnes orkester från 1952 har en något annorlunda skrud med valthornisten Åke Björkman, trumpetaren Weine Renliden och trombonisten Åke ”Kometen” Persson. De hörs i Gullins och tenoristen Rolf Blomquists Giro och i standardlåten I´ll Remember April. När Bengt Hallbergs sextett kommer in i bilden är Gullin omgiven av Rolf Ericson trumpet, Ulf Linde vibrafon, Gunnar ”Ankan” Almstedt bas och Jack Norén trummor. Med tidsenliga amerikanska fraser tar Roffe till orda i ´S Wonderful . Linde visar klass, självklart gäller det också Hallberg och Gullin. I den efterföljande, tidigare nämnda, Ablution är Gullins baryton outstanding även om Hallberg, en dag från att fylla tjugo år, visar upp ett häpnadsväckande pianospel som vårt land ditintills aldrig upplevt.
Holländska sångerskan Rita Reys och maken, trumslagaren Wes Ilcken, besökte Sverige 1953. Tillsammans med Gullin, som dubblerar med altsax, pianisten Gunnar Svensson och basisten Simon Brehm gör paret fyra, tidigare outgivna, nummer. Rita ansågs då vara vår världsdels främsta jazzsångerska och hon var bra i sin Sarah Vaughan- inspirerade sång. Jag hörde henne live några gånger men mitt unga öra hade då inte några problem med hennes vibrato. Idag irriterar det en aning. Men trots allt var hon hästlängder före våra inhemska vokalister.
Gullin är lierad med Carl-Henrik Norins All Star Band i tre nummer från 1954. Reinhold Svenssons Norinism och Opus What? samt Norins Red Devil Blues är alla hämtade från Roulette-etiketten. “Kometens” trombon härjar på sedvanligt vis, här med ventilbasunisten Sven-Olof Walldoff. Norins mustiga tenorsax och Rune Öfwermans klatschiga pianolir skall också premieras. En tidigare outgiven snabb version av Love Walked In med Gösta ”Tesse” Theselius Band bygger på botaniserandet. I det pianolösa sjumannabandet inleder gitarristen Rune Gustafsson med ett delikat solo. Gullin har här en mörkare ton och håller sig till instrumentets mellan- lägre register. ”Tesses” personliga tenorsax kan också avnjutas och ”Kometen” har en given plats.
Lars Gullin var medlem av Lulle Ellbojs trettonmanna-band som gästade Köpenhamn och Tivolis dansbana Dansetten 1954. I bandet fanns även solister som trumpetaren Leppe Sundewall, trombonisten Kurt Järnberg och tenoristen Allan Lundström. Det var ovanligt med ett nästan fullbesatt svenskt storband den här tiden. Så ovanligt att jag som artonårig jazz-freak satte mig på bönpallen på en kompis skakiga motorcykel för att beundra företeelsen live, där Gullin var en centralfigur. Men han var inte med den här Tivolikvällen ! Ersättare var den begåvade danske barytonspelaren Max Brüel vilket gav en viss kompensation.
Fem melodier presenteras i en radioupptagning, varav Hersey Bar spelas med en sextett ur orkestern där Gullin, Järnberg och Lundström är blåsare. Kompet bestod av Rolf Hedén piano, Harry Widén bas och Tage Källström trummor. Tyvärr har Not Really The Blues tonats bort efter en och en halv minut. Det är genom Hedéns privata enkla bandupptagningar som musiken räddats till eftervärlden.
Efter ett gediget avlyssnande ställs frågan, hur många band i världen hade en sådan sideman som Lars Gullin?
Göran Olson
Summertime 1954/56
(Dragon/CDA)
Men lyckligtvis finns det mycket kvar att ösa ur den sällsynt generösa Gullinkällan, ett alldeles utsökt exempel är Summertime. Det här är den nionde volymen som skivbolaget Dragon ger ut med Gullinmusik och innehållet är, som vanligt när det gäller det här skivprojektet, helt lysande. Betyget gäller även texthäftet där Lars Westin och Jan Brüer på ett exemplariskt sätt ger intressant bakgrundsfakta.
På cdn, som omfattar 14 spår och en total speltid på drygt 78 minuter, ryms fyra olika sessions från åren 1954-56. Samtliga inspelningar gavs ursprungligen ut på små
Metronome-EP.
Skivtiteln är hämtad från den inspelning Lars Gullin gjorde 1956 med Gösta Theselius Orkester, som rakt igenom bestod av den svenska jazzgräddan. Den geniale kompositören och arrangören Gösta Theselius (1922-76) , som även var en utmärkt tenorsaxofonist och pianist, har här med utgångspunkt från fyra klassiska amerikanska standardlåtar skräddarsytt arrangemangen för framför allt Gullins barytonsax. Och där då speciellt hans solo i Summertime är helt underbart.
Skivans inledning består av Gullins fyra ”blomsterkompositioner” från 1954, där han i sin fina septett har tillgång till sådana förnämliga medmusikanter som trombonisten Åke ”Kometen” Persson, klarinettisten Putte Wickman, tenorsaxofonisten Bjarne Nerem och pianisten Bengt Hallberg, som samtliga också tar väl vara på sina solotillfällen.
Två år senare går Lars Gullin återigen in i skivstudion med en septett, som han i två nummer dessutom förstärker klangmässigt med sin barytonkollega Rune Falk. De två kompositionerna hör dessutom till Gullins absoluta mästerverk, nämligen Ma och Fedja. Tillsammans med klassiska Danny´s dream visar de hur han inspirerad av den nordiska folktonen skapade en helt egen personlig musikprofil.
Skivans avslutning är mera lössläppt där Lars, ”Kometen”, pianisten Rune Öfwerman, basisten Georg Riedel och trumslagaren Nils-Bertil Dahlander tar en avspänd svängom i Gerry Mulligans So what och Irving Berlins Always.
I och med denna nionde volym finns möjlighet att under ett drygt halvt dygn njuta av Lars Gullins unika musik. Dessutom lovar Dragon en fortsättning på serien, vilket tacksamt noteras.
Gunnar Holmberg
Danny´s Dream 1953-55
(Dragon)
Det här är svensk jazzhistoria! På sitt sätt är det även internationell jazzhistoria - Lars Gullins kvartettmusik, komplett från 1953-55, plus tre nummer där Lars har sällskap av tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norin. För titelspåret, ”Danny´s Dream”, fick Gullin Orkester Journalens Gyllene Skiva och i samma veva valdes han i den amerikanska jazztidskriften Down Beats kritikeromröstning till Årets nykomling. Detta utan att ens ha satt sin fot på amerikansk mark!
Det allra mesta på plattan – den åttonde volymen i Dragons förnämliga Gullin-serie - är alltså pianolös kvartettmusik, det vill säga Lars Gullins barytonsaxofon omgiven av gitarr, bas och trummor. Roffe Berg, som något senare lierade sig med Charlie Norman, spelar gitarr, Georg Riedel (19 år 1953!) bas och bakom trummorna växlar manskapet.
Och Gullin spelar fullständigt ljuvligt. Ingen har lyckats förena nordisk sommarnatt, björksus, vemod och bebop på ett mer genialt och personligt sätt. Ibland är det så vackert att jag får tårar i ögonvrån, trots att jag har umgåtts med musiken i ett halvt sekel. Men det är inte bara Lasse som musicerar mästerligt i de här klassiska inspelningarna. Även Berg och Riedel bidrar i hög grad till den homogena och utsökta helheten.
Jan Olsson
Silhouette 1951-53
(Dragon)
Det allra mesta har aldrig funnits tillgängligt på cd tidigare (tre nummer, ”Silhouette”, ”Merlin” och ”Apostrophe” fanns med på den lite slarvigt gjorda Metronome-cd:n ”Fäbodjazz”). Tre utsökta radioinspelningar från1951 och 1952 med Gullin och Arne Domnérus dåvarande rytmsektion, det vill säga pianisten Gunnar Svensson, basisten Yngve Åkerberg och trumslagaren Jack Norén, har över huvud taget aldrig funnits på skiva förrän nu.
Förutom en rad mycket fina Gullin-kompositioner plus några standards och massor av lyriskt, formfulländat barytonsaxspel bjuds vi även på en hel del annat, som är väl värt att notera. Trombonisten Åke Persson, en annan gigant i svensk jazzhistoria, förgyller åtskilliga nummer liksom Arne Domnérus, vars altsaxövningar under den här tiden var något alldeles extra. Dessutom får vi återigen åtskilliga möjligheter att lyssna till Gunnar Svenssons mycket smakfulla och lite kluriga pianoutflykter. Just Svenssons lyhörda och personliga spel passade Gullin som hand i handske.
Lars Westin, som står bakom den formidabla dokumentation som Dragons Gullin-serie utgör, borde belönas med ett alternativt Nobelpris eller något liknande. Vi väntar spänt på fortsättningen.
Jan Olsson
The Sideman 1949-52
(Dragon)
Det är den 21-årige klarinettisten Lars Gullin (1928-76) man får möta på de två första spåren på denna cd, som är den sjätte volymen av Dragons ambitiösa dokumentation av vår store barytonsaxofonist och kompositör.
The Sideman är skivans titel vilket berättar att Lars Gullin här är en bland många andra musiker i olika, ibland högst tillfälliga, kombinationer och orkestrar.
Legendariske basisten och jazzprofilen Arthur Österwall ledde dock en fast orkester och det är där Lars Gullin får visa upp sig som klarinettist, som i början av karriären var hans huvudinstrument. En av melodierna är Swedish Pastry, som Åke ”Stan” Hasselgård spelat in med amerikanska musiker ( bl a Red Norvo och Barney Kessel) året innan han 1948 tragiskt gick bort i en bilolycka. Man får en bestämd känsla av att Åke varit en inspiration för Lars..
Skivans 26 nummer visar upp Lars i de mest varierade sammanhang, men fortsättningsvis mest som barytonsaxofonist. Men i två låtar med Putte Wickmans Specialorkester spelar han basklarinett och i konstellationen Four Tenor Brothers svarar han Arne Domnérus, Rolf Blomqvist och Gösta Theselius för tenorsaxspelet.
Lars Gullin finns även med i sammanhang där sångartister är huvudpersoner, som Charles Judah och Britta Borg & Flickery Flies med Seymor Österwalls orkester och Alice Babs i en tidigare outgiven inspelning från Gröna Lund med Arne Domnérus-Rolf Ericson orkester. Ett av de två sistnämnda numren har lustiga titeln Be-bop knopp och är signerad Povel Ramel. Enligt omslagshäftet stod 12 000 personer framför Gröna Lunds Stora Scen och lyssnade på konserten!
Under de första 50-talsåren hade skivbolaget Metronome den goda vanan att spela in amerikanska gästsolister tillsammans med våra svenska jazzstjärnor. Redan i april 1950, veckorna innan sin 22-årsdag, är Lars en av Zoot Sims & his Five Brothers. I januari 1951 lanseras han i James Moody and His Band och två månader senare är det dags för Stan Getz Swedish All Stars. Tillsammans med dessa ledande amerikanska tenorsaxofonister visar Gullin att han redan är en stor personlighet och en jazzmusikant på mycket hög internationell nivå. Ett av favoritnumren är Don´t get scared, där Getz och Gullin backas upp av Bengt Hallberg, Yngve Åkerberg och Jack Norén.
Ja, det skall förstås poängteras att det är många svenska jazzmusiker som gör sig väl hörda under de generösa 78 spelminuterna, som just Bengt Hallberg, men också Arne Domnérus, Rolf Ericson, Putte Wickman, Åke Persson med flera.
En innehållsrik och omväxlande skiva som inte musikaliskt når upp till topparna från de tidigare fem volymerna, Men initierat och intressant speglas Lars Gullins inledande karriär och dessutom får man en god bild av hur dåtidens jazzmusiker också fungerade som schlager- och dansmusiker. .
Gunnar Holmberg
Lars Gullin, vol 5
First Walk 1951/52
(Dragon)
Barytonsaxofonisten och kompositören Lars Gullin fortsätter att inspirerera och influera. Trots att musiker som Stan Getz, Gerry Mulligan, Lee Konitz och Miles Davis betydde mycket för Lars Gullins utveckling lyckades han skapa en musik med helsvensk profil, Ja, den kom till och med att etiketteras fäbodjazz, vilket han själv aldrig tog som en komplimang.
Det stora genombrottet fick Lars Gullin 1954 med sin legendariska kvartettinspelning av egna Danny´s dream, som även tilldelades Orkester Journalens allra första Gyllene Skiva.
Men redan våren 1951 fick den då 23-årige barytonsaxofonsten sin första skivchans med egen grupp. Den inleder också First walk, som rymmer hela 26 spår med olika, tidiga Gullinkombinationer. Av de 26 melodierna svarar Gullin för sju.
Pianisten på de fyra inledande spåren är en endast 18-årig Bengt Hallberg, som imponerar med moget och infallsrikt spel. Bland övriga musiker på skivan kan nämnas pianisterna Gunnar Svensson och Ingemar Westberg, basisterna Gunnar Almstedt, Yngve Åkerberg och Bengt Wittström samt trumslagarna Jack Norén och Nils-Bertil Dahlander.
Men fokus är förstås främst på Lars Gullin, vars barytonspel, kompositioner och arrangemang redan här hittat sin personlighet. Även om man fortfarande märker amerikanska influenser. Ett påtagligt exempel är oktettinspelningarna, där Miles Davis tubaband är ett tydligt föredöme.
En efterlängtad skiva, som även tack vare texthäftet på bästa sätt kompletterar bilden av vår störste jazzsvensk. Förhoppningsvis når den även fram till mer nytillkomna jazzvänner. Ett lämligt smakprov kan vara att börja med den avslutade, svängiga tolkningen av Alice Tegnérs Sov du lilla vide ung, där även pianisten Gunnar Svensson glänser.
Gunnar Holmberg
Lars Gullin, vol 4
Stockholm Street 1959/60
(Dragon)
Fyra sessions med grupper Lars Gullin gjorde åren 1959/60. Medspelarna är bland annat trumpetaren Bengt-Arne Wallin, trombonisten Andreas Skjold, altsaxofonisten Rolf Billberg, tenorsaxofonisten Harry Bäcklund och pianisten Lars Bagge.
För huvuddelen av de 17 kompositionerna svarar Lars Gullin, som också gjort alla arrangemang.
Lars Gullin, vol 3
Late Summer 1954/55
(Dragon)
Lars Gullin i något annorlunda sammanhang, som med den danska sånggruppen The Moretone Singers. Tre olika tagningar finns med Gullins vackra Merlin. Dessutom en kvartettinspelning med den tyska pianisten Jutta Hipp. På fyra spår hör man radarparet Rolf Billberg och Rolf Billberg, däribland For F.J.Fans Only, som Lars skrev till läsarna av ungdomstidningen Fick-Journalen.
Lars Gullin. vol 2
Modern Sounds 1953
(Dragon)
Lars Gullin i flera olika kvartett- och kvintettkombinationer. Av de 24 spåren ingår även fyra tillsammans med den holländska sångerskan Rita Reys och tre tillsammans med hans American All Stars, som innebär sex högst namnkunniga medlemmar ur Stan Kenton Orchestra, däribland trombonisten Frank Rosolino, altsaxofonisten Lee Konitz och tenorsaxofonisten Zoot Sims.
Lars Gullin, vol 1
Lars Gullin with Chet Baker 1955/56
(Dragon)
Skivans inledning är klassiska Danny´s dream, som 1955 vann Orkester Journalens första Gyllene Skiva. Men även i övrigt ryms en rad av Gullins allra mest lysande skivinspelningar, som hans Fedja, Ma och Perntz med en oktett med bland andra Arne Domnérus och Bjarne Nerem. Samarbetet med trumpetaren Chet Baker omfattar endast 2 av skivans 14 spår, därav ett med tyska sångerskan Catarina Valente.
Glänsande med Lars Gullin och
hans andlige broder Rolf Billberg
Lars Gullin 1956-1964
Good Day Too You
(Universal)
Barytonsaxofonisten och kompositören Lars Gullins inspelningar är gjorda i Stockholm frånsett Lover Come Back To Me och So What som inspelats i Köpenhamn. Där är också hans andlige broder altsaxofonisten Rolf Billberg, som här spelar tenorsax tillsammans med ett danskt komp. De möts också på duo i de glänsande numren Sweet And Lovely och My Old Flame. Här är det jazzkommunikation på högsta nivå. Gullins kraftfulla spel tillsammans med Billbergs ljusa altsax ger en stämning som för evigt har en plats i den svenska jazzboken. I övrigt omges Gullin av musiker från den dåtida Stockholmska jazzeliten. Där återfinns pianisterna Rune Öfwerman, Lars Bagge, Nils Lindberg och Claes-Göran Fagerstedt. Trumpetaren Jan Allan och gitarristen Rune Gustafsson hör också dit.
Melodimässigt blandas Gullins vackra teman med standardmelodier som, I Fall In Love Too Easily, Lover Man, Stella By Starlight och Night In Tunisia. Från Gullins förråd hämtas bland annat Aesthetic Lady, Portrait Of My Pals, Gabriella, Icarus On The Moon, Lars Meet Jeff, Happy Again, Good Day To You och Fine Together fram.
Det intressanta dokumentet visar Gullins genialitet spel och skrivarkonst. Men jag måste också hylla Billbergs spel som verkligen var exceptionellt välformulerat. I sin Tristanoinspirerade komposition Chicarones demonstrerar han ett utmanande energiladdat spel som inte har många motstycken inom den svenska jazzen. Vid den här perioden var han makalöst bra men tyvärr är han mer eller mindre en aning bortglömd idag.
Jazzarkivarien Jan Bruér har med sedvanlig stringens vaskat fram materialet och även skrivit innehållsrika albumtexter och detaljerade uppgifter om sättningar och även var/om musiken publicerats tidigare
Göran Olson
All Star Session 1953/54
Featuring Lars Gullin
(Dragon)
Bengt Hallberg var med och utvecklade den svenska jazzen under femtiotalet. Han växte upp i Göteborg och var i flera år med i trumslagaren Kenneth Fagerlunds orkester. Bengt debuterade redan som sjuttonåring på skiva. 1951 kom han att spela live och på skiva med Stan Getz. Stenkakan Ack, Värmeland Du sköna / Dear Old Stockholm blev en milstolpe.
Altsaxofonisten Lee Konitz var en annan celebritet som han kom att spela med. Det passade Bengt perfekt som nyvunnen beundrare av pianisten Lennie Tristanos coola tongångar. Tidigare hade det varit mera ingredienser av Teddy Wilson i spelet.
Som Bengt spelar här och ett stort antal år var han en attraktion i världsklass. Som skrivare var han exceptionell vilket också framgår här. Lätt är det att känna igen hans vackra anslag som väckte berättigad uppmärksamhet även långt före den berömda inspelningen av Dinah.
Det förekommer även andra lyckade solistiska inlägg från hans medpelare bland de tre grupper han rör sig med här. Arne Domnérus klarinettspel är bevingat. Han var en av de främsta på instrumentet vid den här tiden vid sidan om Putte Wickman. Lars Gullins skira barytonsax har all anledning att uppmärksammas i likhet med Åke ”Kometen” Perssons fräna trombon. Putte Wickmans klarinett och Red Mitchells bas ger självklart höga valörer.
Att det finns alternativa tagningar med drar inte ned betyget.
Göran Olson
Rolf Ericson
Miles Away 1950-52
(Dragon)
Trumpetaren Rolf Ericson (1922-97) är ett av de allra största namnen i den svenska jazzhistorieboken. Han är dessutom en av de få som också lyckats skapa sig en karriär i USA, där han under åren kom att spela med bland andra Woody Herman, Charlie Barnet, Duke Ellington, Stan Kenton och Charles Mingus.
På denna cd har samlats 22 spår från åren 1950-52, då Rolf redan avverkat sin första period i amerikansk jazzmiljö. Och att det är en musiker som kommer hem med nya intryck antyder skivtiteln och den inledande egna melodin Miles away. Men Miles Davis ”tubamusik” från slutet av 40-talet hade uppenbart också nått fram till Lars Gullin och Bengt Hallberg, som båda ingår i i Rolfs åttamannaband och där svarar för de fyra arrangemangen. Där det även bjuds lovande smakprov från då blott 19-årige trombonisten Åke "Kometem" Persson, som senare också kom att göra en framgångsrik internationell karriär.
Förutom Gullin, Hallberg och "Kometen" är det flera andra musiker man lyssnar på med stor behållning, som Arne Domnérus och Reinhold Svensson. Men det är Rolf Ericson som lyfter musiken med sitt lysande trumpetspel. Speciellt imponerar han i de sista sex kvintett- och sextettspåren.
Förutom att skivan rymmer massor av fin musik har den ett stort svenskt jazzhistoriskt värde. En hel del är tidigare helt outgivet och det mesta har bara funnits på gamla stenkakor i 78-varstempo.
Vid den här tiden bildade också Rolf och Arne Domnérus team på Nalen, där de höll igång ett namnstarkt och legendariskt band. Det minnesvärda samarbetet är väl dokumenterat på tidigare utgivna Arne Domnérus & Rolf Ericson 1950/51 (Dragon).
Gunnar Holmberg
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR