AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Lina Nyberg:
Flerfaldigt prisad och nya album
Sångerskan och kompositören Lina Nyberg. har tilldelats Lars Gullinpriset, där man bl a i motiveringen talar om hennes "öppna sinne och förmåga att utforska den musikaliska terrängen med rösten som instrument har gjort henne till en av våra mest spännande och egensinniga musiker."
Hon har även fått ett av 2014 års Bert Levinstipendier på 75 000 kronor där man även poängterar att hon"engagerat sig musikpolitiskt och är en betydande kraft för svensk jazz. Hon är aktiv på många plan, bland annat med genusperspektivet genom organisationen Impra vilken hon var initiativtagare till".
Under våren 2014 släppte Lina Nyberg dubbelalbumet The Sirenades, där hon samarbetar med Norrbotten Big Band och egna bandet.
2015 kom hennes skiva med barnprojektet och bandet "Musikfamiljen" och i mars 2016 dubbelalbumet "Aerials".
Kungl. Musikaliska akademiens Jazzpris
2016 tilldelas Lina Nyberg Kungl. Musikaliska akademiens Jazzpris. Hon får priset;, som är på 100 000 kronor, med motiverinegn:
"Lina Nyberg har under många år och med stor konstnärlig integritet utformat en musikalisk värld som med sitt lekfulla allvar inspirerat, utmanat, förvånat och behagat. Hon har även i kraft av sitt kulturpolitiska engagemang gjort viktiga insatser för den konstnärligt syftande musikens utövare. Hennes omfattande produktion och mångfacetterade artisteri gör henne till en av den svenska jazzens mest kreativa centralgestalter och en i flera avseenden lysande förebild."
Lina Nybergs senaste skivor recenseras nedan.
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 700 recensioner.
a med DIG-betyg.
Diggat
på skiva
DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
som ger sällsamt fascinerande intryck.
Lina Nyberg
Terrestrial
(HOOB Records/Border)
Med det ursnyggt förpackade dubbelalbumet Terrestrial fullbordar sångers
kan och kompositören Lina Nyberg sin ambitiöst upplagda och storslagna albumtrilogi med jorden och elementen som tema. Om Sirenades (2014) fokuserade på vatten, Aerials (2016) på en luft fylld fåglar, kosmonauter och andra flygare kan Terrestrial sägas handla mer om det jordiska; om gravitation, liv och död.I likhet med föregångarna är albumet tudelat. Skivan Nature innehåller musik skriven för och med NorrlandsOperans symfoniorkester under ledning av Anna-Maria Helsing. Det handlar här om grandios musik av en närmast teatralisk eller filmdramatisk karaktär, som tillsammans med Lina Nybergs uttrycksfulla sång och texter ger ett sällsamt fascinerande intryck.
Vid sidan av utsök
ta sånger som Milky Way och The Electra (orkesterversionen är ännu starkare än den på Aerials) – båda gör anspråk på att ingå i The Great Swedish Songbook - finns här också den övervägande instrumentala tredelade sviten Terrestrial I-III som Nyberg specialskrivit till den 50 musiker stora orkestern.På skivan Human omger sig Lina Nyberg med samma förträffliga band som på de två första delarna i trilogin; pianisten Cecilia Persson, gitarristen David Stackenäs, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Peter Danemo. Musiken här är mer avskalad, men också underfundigt vacker och ombytlig mellan det komplext oförutsägbara och det mer självklart linjära.
De sju sångern
a på Human innefattar bland annat en tolkning av Lazy Afternoon från Broadwaymusikalen The Golden Boy, två låtar av brassarna Joao Gilberto respektive Baden Powell och en tonsättning av en dikt av britten Siegfried Sassons. Mest tilltalar dock de sånger Lina Nyberg själv bidragit med, och inte minst då stycket Ingrid, som utmynnar i en fenomenal tour-de-force från Davis Stackenäs på gitarr.Närmast i tiden för Lina Nyberg står ett par spelningar i Portugal innan det 26 oktober är dags för uruppförande av Terrestrial med NorrlandsOperan i Umeå. Och därefter en turné i Brasilien.
Hennes trilogi med Sirenades, Aerials och Terrestrial har dock redan nu ristat in sig som ett av de mest framstående musikaliska storverken oavsett genre i Sverige under 2010-talet. Om inte rent av det mest betydande.
Peter Bornemar
våra mest spännande musikskapare
Lina Nyberg
Aerials
(Hoob Records/Border)
För ganska precis två år sedan recenserade jag här på DIGJazz Lina Nybergs album The Sirenades, som fick den träffande rubriken ”Skönhet, elegans, nyfikenhet, uppkäftighet i ett och samma paket”.
The Sirenades var den första delen i en trilogi som nu följs upp med Aerials, också det ett dubbelalbum, där hennes inspiration från fåglar, kosmonauter och andra flygare fångats i musik som fördelats på två skivor med undertitlarna Space respektive Birds.
På Space presenterar Nyberg synnerligen särpräglade versioner av standardlåtar som Fly Me to the Moon, Where Flamingos Fly, Skylark och Bye Bye Blackbird uppbackad av sitt förträffliga band med gitarristen David Stackenäs, pianisten Cecilia Persson, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Peter Danemo samt, i två av låtarna, Vindla stråkkvartett.
Musiken är underfundigt nydanande, och tar sig när de är som allra bäst – dels i tolkningen av Bye Bye Blackbird men framför allt i bandets/Nybergs egen komposition Migration - Motacilla Alba – en frihet som vad gäller särprägel och patos inte står exempelvis en ikon som Tim Buckley efter. Den lyhördhet som genomsyrar samspelet musikerna emellan är genomgående magnifik, och inte minst David Stackenäs delikata gitarrspel imponerar oerhört.
Skivan Birds är av kammarmusikalisk karaktär, där Nyberg ackompanjeras av stråkkvartetten Vindla i nio stycken arrangerade av henne själv och där hon själv komponerat samtliga utom Like a Sick Eagle, som den amerikanske tonsättaren Charles Ives skrev 1922. Inramad av violiner, viola och cello från Caroline Karpinska, Maria Bergström, Elina Nygren och Gerda Holmquist skänker Lina Nybergs livfullt mångfacetterade röst den melodiska musiken både elegans, romantik och dramatik, och förser den – som i den snygga The Kite – med såväl rytmik som en udda touch.
Med detta sitt 17:e album befäster Lina Nyberg sin position som en av de absolut mest spännande och nytänkande sångerskorna tillika musikskaparna i landet.
Peter Bornemar
uppkäftighet i ett och samma paket.
Lina Nyberg
The Sirenades
(Hoob/Border)
Länge var jag inte särskilt intresserad av att lyssna på Lina Nyberg. Visst var hon en högst kapabel sångerska, men blott en i mängden av svenska jazzsångerskor som dykt upp under de senaste 20 åren. Det av många lovordade debutalbumet Close (Prophone) från 1993, som Nyberg spelade in tillsammans med pianisten Esbjörn Svensson, fångade min uppmärksamhet i lika liten utsträckning som de ytterligare sju album som hon spelade in för Prophone fram till 2003.
En viss förändring inträffade i samband med albumet Sargasso (Moserobie) från 2004, på vilket hon öppnade för mer spännande musik där både hennes fenomenalt formbara röst och det omgivande ramverket gav uttryck för något som balanserade mot konstmusik och improvisation.
Med 2011 års lysande album Palaver visade Lina Nyberg att hon var en sångerska utöver det vanliga. En vokal kreatör och innovatör som lustfyllt lät sin röst studsa mellan kabaret, friform, konstmusik, tropicalia, American Songbook-referenser och jazz av den gamla skolan.
Samma vidsynta och experimentella uttryck präglar också hennes 16:e skiva The Sirenades, ett dubbelalbum där första delen - Sirens - utgörs av sex effektfulla musikstycken som presenteras i ett storbandsformat med Norrbotten Big Band som extra färgsättare till de djärva klanger som mejslas ut av Nybergs förträffliga band med gitarristen David Stackenäs, pianisten Cecilia Persson, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Peter Danemo.
Någon storbandsskiva av det ortodoxa slaget är det dock inte alls frågan om. Snarare en förlängning eller förstärkning av det mångfacetterade för att inte säga nyavantgardistiska koncept som kommit att känneteckna Lina Nybergs musik, där skönhet, elegans, nyfikenhet, uppkäftighet och råhet levereras i ett och samma stimulipaket.
På den andra skivan - Monsters – framträder Nyberg med sitt eget band i sju mer avskalade, men likafullt fantasieggande stycken där inte minst David Stackenäs har en framträdande roll med sitt delikata gitarrspel. Två stycken, The Monster Song och Who Shall Measure (med text av Virginia Woolf), finns för övrigt med på båda skivorna och kan således höras i både storformat och kammarformat.
Även om speltiden för Monsters bara är knappa 30 minuter och Sirens hamnar strax över 40, utgör de båda skivorna sammantaget ett synnerligen väl sammansatt och på många sätt unikt allkonstverk som växer och övertygar allt mer för varje genomlyssning.
Peter Bornemar
Mobil och monster i
rytmisk, tilltalande musikmix
(Hoob Rec. / Border Music)
Musikfamiljen är ett barnmusikband som drivs av jazzsångerskan Lina Nyberg. Här finns många influenser med jazzmusikens fina rytmik i många av titlarna men även världs- och folkmusikinfluenser finns. Musikfamiljen har sitt ursprung i ett projekt där förskoleelever får möta de akustiska instrumenten i uppsökande solokonserter på förskolor där barn får uppleva musiken på nära håll och ställa frågor. Till musiken hör också en hemsida där instrumenten spelas av en kanin och trummor av en krokodil.
Musiken vänder sig till den yngre generationen, med texter som handlar om för barn vardagliga saker som att lyssna på fåglar och bilar, plaska i vattenpölar, gunga, och givetvis mobilen som i dag tycks vara en av de viktigaste prylarna i livet att äga. Så finns här ett monster med, som framställs rätt så snällt. Musik och sång för åldrarna från c.a 2 år fram till högst 7 år således, men den fina rytmiken kan även tilltala något äldre barn. Skickligt framförd med Lina Nyberg sång i förgrunden till Lisa Rydberg fiol, David Stackenäs gitarr, Josef Kallerdahl bas, Elin Larsson saxofon och Rafael Sida slagverk. Etablerade skickliga musiker och sångerska således som kan sitt ”hantverk” vare sig det gäller för inbitna jazzlyssnare eller som i det här fallet barn i de yngre åldrarna. Dessutom tillkommer Edit Ljungqvist sång och barn från Katarina kyrkas körverksamhet i några av spåren.
Den inledande Gungan spritter av gungande liv med alla instrumenten medan den så innerligt vackra avslutande Sovasången har Lina Nybergs röst till enbart gitarr och bas, tilltalar båda i hög grad. Däremellan uppmanas i toner och sång att man skall lyssna till både Fåglar & bilar där det insmugit sig fågelkvitter i slutet, följt av det rätt så snällt och rytmiskt framställda Mitt lilla monster, balladformade Natten, lätt röriga Rammel & krasch samt plaska omkring i Regnet, precis om Gene Kelly och Debbie Reynolds gjorde i filmklassikern Singing in the Rain. Allt i smakfulla arrangemang som bör tilltala barn.
Thord Ehnberg
–och allt faller på plats!
Lina Nyberg
Palaver
(Moserobie/Plugged)
Om nu någon skulle bry sig så har jag ärligt talat inte blivit så uppfylld av sångerskan Lina Nybergs tidigare skivor. Förvisso har de varit helt okej, men ingen av dem har till fullo visat på hennes egenart som sångerska och textförfattare.
Men hennes 14:e album Palaver är en helt annan historia. En samling sånger med koppling till personligheter Lina Nyberg mer eller mindre känner som formligen skummar av förlösande kreativitet. Musiken är ett kalejdoskop fyllt av sofistikerad jazzschlager, frijazz, brasiliansk tropicalia, swing och referenser till såväl Billie Holiday som Pharoah Sanders i en suverän blandning med synnerligen varierade arrangemang.
Lina Nybergs röst är lika unik som hennes förmåga att skriva underfundiga texter, och här faller allt på rätt plats i en musikalisk omgivning som inbegriper Cecilia Persson på piano, David Stackenäs på gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo på trummor.
Två personliga favoriter på albumet är dels det luftigt framtuffande stycket Adrenalina med fantastisk growl-trumpet från gästspelande Emil Strandberg; dels den försiktigt smygande Federico Garcia, som tar vägen över en vådlig spräckfest där den likaledes gästspelande Fredrik Ljungkvist gör ett mäktigt inpass på barytonsax.
Peter Bornemar
med rejäl dynamik
MusicMusicMusic & Lina Nyberg
West Side Story
(HOOB Jazz/Border)
Det krävs en hel del mod att ge sig på att tolka Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims klassiska sånger i den berömda musikalen från 1957.
För att inte tala om en röst som bär genom nummer som Tonight, Somewhere, America, Jet Song, Something’s Coming, Cool och Maria.
Lina Nyberg har helt visst en röst som fixar dessa, och gör det mot en stilren bakgrund åstadkommen av trion bakom MusicMusicMusic, det vill säga pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund.
Småskaligheten till trots öppnar de smakfulla arrangemangen för rejäl dynamik i musiken, som glider fram i spåren utan att vare sig kantstötas eller vådaskjutas.
Det finns säkert en och annan som med detta drar slutsatsen att MMM och Lina Nyberg inte tar några risker och fegar ur, men att ställa allt på ända är inte huvudsyftet för jämnan.
Peter Bornemar
Spännande tillställning
- och stundtals riktigt rolig!
Lina Nyberg
The Show
(Moserobie)
“The Show” – ja, det här är faktiskt just det, en show. Alltså en sammanhängande föreställning som inte bara finns på skiva utan som också - efter premiären på Teater Lederman i Stockholm i höstas och ytterligare några övningar på samma ställe under valborgsmässohelgen - ska ges runt om på våra jazzklubbar vad det lider.
Det hela är en spännande tillställning, med Lina Nyberg i huvudrollen. Och ofta är den inte så lite dramatisk. Dessutom är den överraskande, intensiv och stundtals riktigt rolig. Till överraskningarna hör bland annat repertoarvalet. Mitt bland Linas egna alster får vi höra ”Where Did They Go”, som Peggy Lee gjorde succé med i början av 70-talet, det gamla Harry Belafonte-örhänget ”Jamaica Farewell” och en av de allra finaste sångerna i musikalen My Fair Lady, ”I´ve Grown Accustomed to Her Face”. Men allt hänger ihop och känns logiskt. De nödvändiga andningspauserna, för såväl Lina som lyssnaren, svarar pianisten Cecilia Persson för. Hennes kluriga och högst personliga pianoutflykter är perfekta i sammanhanget.
Från början till slut hålls man i ett tämligen stadigt grepp av Lina Nybergs sång och utspel. Att slita sig är nästan omöjligt. Hon släpper bara taget ett par gånger då Persson tar över. Eller då Mattias Ståls vibrafon och Nils Bergs basklarinett plötsligt dyker upp några minuter mitt i ”Jamaica Farewell”. Två personer som inte gör lika mycket väsen av sig, men som märks och känns ändå, är trumslagaren Peter Danemo och basisten Josef Kallerdahl. Deras lyhörda assistans och den senares sporadiska inhopp som solist passar showen som hand i handske..
Att sätta betyg på ”The Show” känns inte riktigt rättvist, eftersom plattan bara utgör en del av en helhet. De visuella inslagen, som alltid är en viktig ingrediens i en show, kan man ju bara fantisera om. Men mersmak får man onekligen, och de klubbar som köper föreställningen kan tveklöst se fram emot en högtidsstund.
Jan Olsson
arrangemang ger känslig närhet
Lina Nyberg & Magnus Lindgren
Brasil Big Bom
(Caprice )
När sångerskan Lina Nyberg 2001 släppte skivan Brasil sjöng hon brasilianska melodier som hon översatt till svenska. På Brasil Big Bom blandar hon portugisiska och egna svenska texter. Hur väl hon lyckats med konverteringen kan jag ej uttala mig om. Men musikens särprägel finns kvar. Man ändrar inte i första taget på alster från Antonio Carlos Jobim, Edu Lobo och Ivan Lins.
Att Magnus Lindgrens arrangemang ger lyft var väntat. Magnus får dessutom utrymme för sitt eminenta flöjtspel som är ett enda stort utropstecken. Med drivna rörblåsare och intressanta instrumentationer befästs hans rykte som en av våra främsta arrangörer. Det visas bland annat i Linas melodi. Där lockar trombonissan Karin Hammar i ett medryckande latinbeat. Hetta har trumpetaren Patrik Skogh tidigare bjudit på Valentina. Klarinettisten, vem det nu vara månde, i Madalena skall också äras. Gissar på Magnus. Passar in i mixen gör också altsaxofonisten Joakim Rolandsson vars spröda sax är ett utmärkt komplement till Linas svala stämma i den egna En Ton.
Andra viktiga spelare i röravdelningen är Lisen Rylander och den på djupet verkande Alberto Pinton. I Edu Lobos Canto Triste lyfts basisten Christian Spering och fenderspelaren Mathias Landaeus in i fokuset. Arrangemanget, skrivet av Lina, är utsökt där rörblåsarna och bastrombonisten Staffan Findin bidrar till den lyckade klangen . Elvatåget, i original Trem DasOnze, komponerad av Adoniran Barbosa, har i Magnus händer begåvats med ett strålande arrangemang. Summering, sången, arrangemangen och en känslig närhet ger skivan pluspoäng.
Göran Olson *
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR