DIG Jazz

JAZZNYHETER

AKTUELLA EVENEMANG

KLUBBJAZZ

Lars Färnlöf. DIG Jazz om trumpetaren/kornettisten och kompositören Lars Färnlöf.

Lars Färnlöf

(22/7 1942-13/2 1994)

Några viktiga
musikårtal:

1958. Vinner TV-jazzen med västeråspianisten Leif Erikssons kvartett.

1959. Kommer in på Musikaliska Akademien.

1961. Gör skivdebut med Staffan Abeleens kvintett på EPn It´soultime med bl a egna melodierna Pia och Spår 2. Som följs av EP-uppföljaren Djingis Kahn.

1964. Spelar på LP med Staffan Abeleen Quintet in sviten Persepolis, där melodin Farfars vals ingår.

1965. Kommer in på prestigefyllda USCLA:s musikutbildning i Los Angeles.

1966. Skriver på sommarlovet i Sverige musiken till Hasse & Tages film Att angöra en brygga.

Downstream med Staffan Abeleen Quintet kommer ut på LP.

1967, Flyttar hem efter avklarade studier och börjar direkt skriva musik för film, revy, TV, teater.

1969. Ger på LPn The Chameleon ut musiken till Torbjörn Axelmans film Kameleonterna, där en av de övriga musikerna är pianisten Bobo Stenson.

1969. Inleder skrivandet med den jazzsymfoniska triologin Heureka, Hesperia,och Hydia, vars första del uruppförs i Västerås och spelas in med Sveriges Radios Symfoniorkester samma år.

1973, Spelar in verket Svit Cachasa med Svenska Radiojazzgruppen och Staffan Abeleens kvintett.

1977. Får årets Jan Johanssonstipendium och sätter ihop den gränslösa septetten Sansara Music Band med musiker som saxofonisten Bernt Rosengren, gitarristen ”Jojje” Wadenius och congaspelaren Sabu Martinez.

1978. Tilldelas statens årliga konstnärslön, som första året är på 59 000 kronor. Sansara Music Band kommer med sin debut-LP (Sonet).

1986. Är en inspiration vid starten av musikhuset Village i Västerås och ingår i The Village Band –”världens bästa husband”.

1992. Släpper cd:n Blå (Sonet), där sångartister som Lill Lindfors, Tommy Körberg, Harpo, Zemya Hamilton, the Real Group och Monica Zetterlund tolkar 14 av hans kompositioner med texter av bland andra Lars Forsell, Olle Adolphson, Peter LeMarc och Hasse & Tage.

1993. Utkommer på cd Staffan Abeleens & Lars Färnlöf Quintets 1961-66 (Dragon).

1994. Avsätter Västerås Stad en fond på 150 000 kronor vars avkastning går till ett musikerstipendium till Lars Färnlöfs minne.

2001. Släpps cd med Lars Färnlöfs två större verk Heurka och Svit Cachasa (Phono Suecia).

2007. Utkommer Sansara Music Band plays the Music of Lars Färnlöf (Mirrors) inspelad på Sveriges Radio P 2 2 december 1976.

Sansara Music Band

Skivrecension

Hemsida med diskografi,
förteckning över större
verk, kompositioner mm.

www.larsfarnlof.se

Lars Färnlöf: Musik

skall även vara gemenskap

Charlie och Lennie Norman tillsammans med Lars Färnlöf på Village, Västerås 1987.

Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©

Musik skall vara gränslös, spontan och skapa gemenskap. Den kommentaren står för trumpetaren och kompositören Lars Färnlöf, vars musikliv blev innehållsrikt och framgångsrikt men också alltför kort.
( Textinnehållet baserar sig på intervjuer gjorda hösten 1977 och artikel i Orkesterjournalen (OJ) i nr 3/1978).

”Ung trumpetare i Västerås tränar två timmar om dagen”. Rubriken är hämtad ur Vestmanlands Läns Tidning, året är 1957 och trumpetaren den då 15-årige Lars Färnlöf.

Det blev fortsättningsvis många rubriker om Lars Färnlöf, inte bara i VLT utan även i riks– och musiktidningar. Fram till sin alltför tidiga bortgång i februari 1994 hann Lars pröva på det mesta i musikbranschen och det mesta också med stor framgång. Även om han idag oftast mest beskrivs som kompositören bakom Monica Zetterlundsuccén ”Att angöra en brygga”.

Genombrott på TV-jazzen 1958

Det första stora genombrottet kom redan 1958 då han som 16-åring var med och vann ungdomstävlingen TV-jazzen med västeråspianisten Leif Erikssons kvartett, som i övrigt bestod av basisten Kjell ”Linkan” Lindkvist och trumslagaren Peter Stenson. Jazzen var ju en folkangelägenhet på den tiden och Lasses trumpetspel väckte stor uppmärksamhet. Så även i jazzkretsar, bland annat hörde tenorsaxofonisten Bernt Rosengren snabbt av sig med jobb. Ett samarbete som höll i sig i alla år.

Så det blev Stockholm för Lasse med studier på Musikhögskolan och framför allt medlem i pianisten Staffan Abeleens nybildade kvintett. En grupp som med sin budskaps- och soulpräglade musik blev en av landets mest framgångsrika och betydelsefulla grupper under 60-talet och idag en viktig del av svensk jazzhistoria. Den som satte mest prägel på gruppens musik var Lars. Dels med sitt lyriska, fantasifulla och själfulla trumpetspel men i kanske ännu högre grad för sina vackra, särpräglade, rytmiska kompositioner.

Tre års musikstudier i USA

Ett stipendium på 3000 kronor från Västerås Kulturnämnd och ett generöst ekonomiskt studiestöd från Lions i Västerås gjorde det möjligt för Lars att förverkliga sina planer på musikstudier i USA. I februari 1965 gick avfärden och början på ett treårigt musikäventyr, med tuffa men givande studier, spännande spelningar och massor av värdefulla kontakter. Bland de sistnämnda kan nämnas Quincy Jones, som Lasse aldrig tappade kontakten med.

Efter återkomsten från USA flyttade Lasse tillbaka till Västerås, där mesta arbetstiden tillbringades ute i ”musikverkstaden” intill villan på Apalby. Där han bodde tillsammans med hustru Grethe och sönerna Jonas och Daniel och så småningom även den tredje sonen Adam. Där också det mesta av fortsatta årens musikskrivande skapades. Och där han under många sena kvällar i slutet av 70-talet för denne skribent bjuder på sin personliga synpunkter och kommentarer på det mesta i sitt musikliv, från det han som 7-åring drabbades av polio och isolerade sig med musiken till och med sin gränslösa grupp Sansara.

Fortsättningsvis i artikeln presenteras Lasses personliga syn på olika aktuella företeelser och inslag i en koncentrerad och ganska så ostrukturerad form. Det ger en bättre bild av musikanten och människan Lars Färnlöf än att försöka konstruera fram en välflytande dialog. Det skall också poängteras att väsentliga bitar av utrymmesskäl fått utelämnas.

En råd tråd i Lasses resonemang var hela tiden behovet och nödvändigheten av musikalisk gemenskap. Att man umgås och spelar tillsammans oberoende av från vilket så kallat ”musikläger” man kommer. Musiken har inga gränser. Vilket Lasse också tidigt och engagerat arbetade för tillsammans med likatänkande när musikverksamheterna Nutida Musik, föreningen Musik med mera och Village föddes i Västerås.

Lars Färnlöf….

…om”Satchmo” och andra inspirationskällor

– Louis Armstrong är fortfarande den störste musikanten. Det var just ”Satchmo” som fick mig att tända på jazz, som inte alls var musiken hemma. Över huvud taget blir dom gamla mästarna bara större för mig. Lester Young, Billie Holiday, Buck Clayton etc. Ja, och Miles Davis förstås!

… om tiden i Staffan Abeleens kvintett

– Vi höll ihop i 15 år och det var en underbar tid. Vi lyckades bland annat leva i sex månader på att spela på klubbar i Tyskland. Visst var det dygn vi fick leva på en macka, men vi fick i alla fall lira varje kväll. En kväll satt till och med John Coltranes gäng framför scenen och spisade oss.

– Perioden i Tyskland hör till de nyttigaste och roligaste i mitt liv. Och nu är Staffan med och sköter det praktiska åt oss i Sansara. Det är skönt.

…om första beställningsjobbet

– Janne Halldorf hade hört ”Persepolis”, som jag skrivit nere i Tyskland. Han ville ha musik till sin kortfilm ”Håltimmen”. Nå´t med stråkar. Så jag skrev för fyra cello. Det var det enda stråkinstrument jag någorlunda kände till, eftersom jag studerat det på ”Ackis”. Det fick samtidigt bli en hämnd på mina cellolärare, som totalt misslyckades att göra en cellist av mig.

– Det här försöket fick mig att upptäcka att det var roligt att skriva musik. En helt ny värld öppnade sig. Men jag kunde ju egentligen ingenting. Fick sitta och slå i en massa teoriböcker för att över huvud taget få ihop något

…om kompositörsdrömmar

– Det här med att skriva musik lämnade mig ingen ro, så när trumpetaren Don Ellis var på Gyllene Cirkeln frågade jag honom vilka möjligheter det fanns för en vanlig trumpetare som verkligen ville lära sig komponera. Han rekommenderade Juillard School of Music i New York och University of Southern California i Los Angeles. Jag sökte till Los Angeles eftersom där fanns en skolkamrat, den ende jag kände i hela USA. Av 300 sökande var jag en av åtta som kom in. Det var 1965.

…om första skoldagen i USA

– Ja, den gick väl bra. Den andra var värre, Vi fick direkt i uppgift att skriva en fuga och när vi dagen därpå skulle spela upp den visade det sig att klassen bestod av sju konsertpianister och en jazztrumpetare. Man accepterade inte att jag spelade upp kompositionerna på trumpet, så jag fick också hoppa in i en nybörjarklass för pianister.

…om jazzmusicerandet i USA

– Jag hade en enorm tur. En av de första kvällarna kom jag in på en klubb med ett otroligt svängigt orgelband. Nå´t åt Jack McDuffhållet .Lyckades få sitta in en låt och gjorde stor succé. Varefter klubbägaren skrev kontrakt med mig på ett halvår. Spelade till fyra varje morgon och upp klockan sju och en kopp pulverkaffe. Se´n iväg och analyserade Bach´s fugor, Bartok, Stravinsky och alla de andra gubbarna.

– Spelade också under en längre tid i Los Angeles med bland andra trombonisten Ron Myers, saxofonisten Tom Scott och basisten Albert Stinson. Ron kom ju sedan över och spelade med mitt band i Sverige.

– Fick också hänga med på en del olika turnéer och studioinspelningar. Minns speciellt det första sudiojobbet med Quincy Jones. På min ena sida satt Cat Anderson och på den andra Nat Adderley. Jag fattar inte att jag fick ur mig en ton.

– Men jag har hela tiden haft ett stående erbjudande från Quincy att komma tillbaka. Har också haft fortsatt fina kontakter med Johnny Mandel och Tom Scott.

…om Att angöra en brygga

– Efter tre år hade jag klarat av min ”Master of Music” och åkte hem, som återigen blev Västerås. Men jag hade också en sommar varit hemma och skrivit musiken till Hasse och Tages film Att angöra en brygga.

– Men att den i Monicas tolkning blev en sådan succé hade skattmasen mera glädje av. För liksom många artister hade jag dåliga ekonomiska rådgivare. Så välkomsthälsningen var en för mig otrolig skatteskuld, som faktiskt styrde de fortsatta tio åren. För det tog det mig att betala av den och det har jag gjort till sista öre.

– Men så har jag också tvingats ta beställningsjobb som gjort det närmast omöjligt att lira i den omfattning jag skulle önskat. Man kan inte ge sig tid och ro att öva när man samtidigt har ett tidsbeställt skrivjobb över sig.

…om filmmusikskrivandet

– Ett helt omöjligt musikjobb egentligen. Man sitter där med sitt stoppur och försöker få det att stämma på sekunden med en speciell scen. Och samtidigt har man ambitionen att göra något bra. Just när man fått till det och känner sig nöjd ringer någon och säger att man jobbat om scenen, så nu tar den åtta minuter och sju sekunder istället för nio och femtiotvå.

…om orkestrering

– Det måste höra till det mest ensamma jobb man kan tänka sig. Hur många gånger har jag inte önskat att jag hade en orkester att pröva idéerna på. En målare ser på sin tavla hur motiv och färger tar sig ut , men den som jobbar med klangfärger får använda fantasin och försöka föreställa sig. Hur exempelvis en oboe, altflöjt och cello tillsammans med sordinerad trombon låter i verkligheten också.

– Själv har jag chansat rätt friskt. Föredrar det framför att välja, säkra, nötta klichéer som garanterat fungerar, men som låter konventionellt och saknar spänning. Oftast har jag haft tur.

…om Gil Evans

– Det är mästaren! Egentligen skriver han helt vansinniga grejer –om man får tro teoriböckerna. Det går bara inte att skriva musik på det sättet. Men hur det låter!

…om den jazzsymfoniska triologin

– Skulle man räkna ut timförtjänsten för exempelvis ”Hidya-Fjärilslottet” –sista delen av min symfoniska triologi, hamnande jag nog på världens lägsta timpenning. Ett och ett halvt år tog den att slutföra. Sidan 27 i partituret höll jag på med i en vecka. Jag satt uppe tre-fyra dygn i streck. Skrev, suddade, skrev om och suddade igen.

– Allt arbete resulterade i i en knapp timmes musik. Sedan hade inte den ”seriöse” recensenten tid att sitta kvar till slutet. Men vrålapor hade han hört. Det var jazzinslagen han hade retat upp sig på.

...om schlagerfestivalen 1975

– En absurd upplevelse. Tänk att tävla med musik! Men jag kan fortfarande stå för ”En dröm är en dröm”, som Göran Fristorp och Sylvia Vrethammar hamnade någonsin i mitten av resultatlistan med.

… om ”Farfars vals”

– Stan Getz, Bill Evans och Gary Burton kan spela ”Farfars val” eller ”Grandfather´s waltz”, som den förstås heter i USA. Och gör det så fruktansvärt bra. Men jag kan inte spela den, jag vet inte varför.

– Jag skrev den till min farfar Einar, som var en speleman men också skräddare och enormt vig. Blev alltid lika imponerad när lade benet bakom nacken. Han hade ett piano som aldrig fick röras av en pianostämmare. Det var heligt för honom, så han fixade till det själv och fick en unik klang i instrumentet. Han ville bli musiker men fick inte. Han skrev an vaggvisa till mig och han fick ”Farfars vals” av mig.

– Sista hälsningen jag fick från Lars Gullin var ett vykort där han skrivit ned noterna till ”Farfars vals”.

…om att spela i storband

– Det beror förstås helt på vilket storband det är fråga om, som musiker får man aldrig uppleva att det blir ren rutin. Men att spela i Bernt Rosengrens storband är bland det roligaste jag upplevt. Eftermiddagarna på Bal Palais var verkligen en skön musikalisk gemenskap. Mellan oss i bandet och med publiken, där det fanns allt från små dansande barn till spisare i de högre åldrarna.

– Allt berodde på Bernts sköna syn på det här med storbandsmusik, som inte innebar någon militärisk drill. Jag håller helt med Bernt, det spontana är mycket viktigare än det väldisciplinerade. I vilket fall när det gäller den här storbandsmusiken.

…om gemenskap i musiken

– Nalen skapade på sin tid en intensiv närhet mellan musikerna. Och man fick lära sig att sitta in i de mest varierade sammanhang, vilket var oerhört nyttigt. Men efter Nalen fanns det inte längre något ställe där man kunde träffas, umgås och spela tillsammans. Samtidigt kom alla pop- och rockgrupper som spelade för sig och aldrig tillät att någon kom in utifrån.

– Musikfestivalerna skulle kunna vara en öppning. Men grupperna kommer, spelar sin kontrakterade tid och sticker snabbt därifrån. Här skulle arrangörerna ha en uppgift att fylla. Se till att musikerna ställer upp på ”jam”, i pedagogiska sammanhang, diskussioner med publiken etc.

– Musik skall ju också vara en gemenskap med publiken. Det skall inte bara vara ett gäng som spelar och resten sitta passivt och lyssna. Jag minns själv hur inspirerande det var att få prata med ”stjärnorna” och kanske till och med få känna på deras instrument.

– Nu tycks nästan alla ha glömt bort

hur det kan fungera det här med musikalisk gemenskap. Vilket har resulterat i en torftigare musik, tycker jag.

…om den gränslösa gruppen Sansara

– Namnet har jag tagit från den indiska religionen. ”Det världsliga ekorrhjulet” med all stress, frestelser etc. kan det väl översättas med. Det motsatta förhållandet är Nirvana.

– Jag har i alla musikaliska sammanhang försökt att glömma det här med etiketter och att det finns olika ”läger”. Och med Sansara tycks vi klara av att spränga det musikaliska gränstänkandet. Med musiker som gitarristen ”Jojje” Wadenius, saxofonisten Bernt Rosengren och slagverkaren Sabu Martinez får vi en i alla avseenden mycket blandad publik. Och vår musik tycks gå hem hos alla, vilket bevisar att det inte finns några musikaliska läger. Men det gäller att ge publiken en chans att upptäcka något nytt.

– Inte minst viktigt, vi trivs så bra tillsammans!

Lars Färnlöf