AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARArtikeln om
tenorsaxofonisten och
kompositören Börje
Fredriksson skrevs
ursprungligen av
redaktören Jan Hendén
för Eskilstuna
Jazzklubbs tidning
brEJKet och
publicerades där 1981.
Den infördes också
nedkortad i
Orkesterjournalen
i december 1989. Med
diverse korrigeringar
och tillägg publicerades
den sedan i breEJKet´s
specialnummer, som
gavs ut till EJK:s 20-
årsjubileum i oktober
1999. Den versionen
presenteras här av
DIG Jazz.
1999 utsåg Svenska
Jazzriksförbundet
Eskilstuna till Årets
JazzStad. Eskilstuna
Jazzklubb (EJK) och
ABF Eskilstuna
instiftade samma år
Börje Fredrikssons
Minnesfond och med
ett årligt stipendium på
5.000 kr. Syfte är bl a
att uppmärksamma
förtjänstfulla insatser
inom jazzen med
anknytning till
Eskilstun och främja
hågkomsten av Börje
Fredrikssons minne.
Stipendiet har
delats ut till:
1999 Rolf Boström
2000 Krister Andersson
2001 Jan Hendén
2002 Marcus Lewin
2003 Lasse Müller
2004 Arne Wilhelmsson
2005 Emil Strandberg
2006 Johan Lewin
2007 Stefan Wistrand |
2008 Anders Andersson
DIG-artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
Artiklar om trumpetaren
och kompositören
Lars Färnlöf (1942-94).
Börje Fredriksson, solist med Emanons Storband 1964. Bland övriga bandmedlemmar märks
Göran Östling, Christer Boustedt och Olle Holmqvist. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Börje Fredriksson,1937-68
av Jan Hendén
Börje Fredriks
son föddes i Björsund utanför Eskilstuna den 30 juni 1937 och ändade sitt liv bara 31 år gammal, den 21 september 1968.
Under skoltiden hade han börjat spela dragspel och i de tidiga tonåren väcktes hans jazzintresse. Som 15-åring tog han 1952 värvning. Han spelade trummor i Svea Livgardes musikkår vid I1 i Solna, samtidigt som han utbildade sig på valthorn – och även försökte spela jazz på det instrumentet.
1955 kom han in på Musikaliska akademin, fortfarande på horn, men hoppade, på grund av ekonomiska skäl. av redan efter fyra månader. Efter tre år i livgardet lämnade han också I1. Under det år som följde höll han sig helt borta från musiken.
Med Malte Johnson i Götet
Någonstans i skarven mellan 1956 och 1957 återuppväcktes Börjes jazzintresse och han skaffade sig, knappt 20 år gammal, en tenorsaxofon. Efter bara 1 år med det nya instrumentet kunde han uppnå sådana färdigheter, att han kunde ta jobb med olika grupper. Han platsade också i det ungdomsstorband som bildades på ungdomsgården Sunside i Stockholm vid årsskiftet 1957-58 och som leddes av Eje Thelin och Bernt Rosengren.
1958 engagerades Börje av orkesterledaren Malte Johnson i Göteborg. Denne hade gästspelat på Nalen i Stockholm ett par dagar i mitten av februari:
”Vid Nalengästspelet hörde Malte den nya tenorstjärnan Börje Fredriksson på Sunside i Benny Baileys orkester. Malte Johnson blev så intresserad att han engagerade tenoristen på stående fot för Liseberg.” (Lennart Vincent, OJ, apr 58.)
Efter Göteborgsperioden och kanske delvis under hade Börje några jobb utanför musikeryrket. Han tog också mer eller mindre ”kommersiella” engagemang med bl a Leif Asp, Roffe Lindell, Arne Lambert, Curre Silfvén, Ken Hunter, Little Gerhard och 1960 med Emil Iwring och Kettil Ohlson.
”Dansmusik med solon” spelades i altsaxofonisten Rolf Lindells orkester från Borås, där Börje hade sällskap av Lars Sjösten, Björn Alke och Bosse Skoglund.
När Börje ännu var förhållandevis nyligen återkommen till Stockholm fick han till och med förtroende att vikariera för Hacke Björksten under en dryg månad hösten 1960, då denne lämnade sitt pianolösa sjumannaband på Nalen för Kronans tjänst.
Svensk
Jazzhistoria
DIG Jazz Special:
(1942-94)
(1928-76)
Börje gjorde sin skivdebut på ett spår med Lars Werner i september 1960 och han inbjöds att medverka på två spår när Rune Gustafsson spelade in sin debut-LP i februari 1961 – ”Young Guitar”. Han spelade solo i ”If you live”, och i sin recension av plattan i OJ beskrev Bertil Sundin Börje som ”en av de ledande yngre tenoristerna med en ovanlig levande ton”.
Under sina resterande åtta år bodde Börje i Stockholm där han kom att leda flera egna grupper. I dessa spelade musiker som trumpetarna Bosse Broberg och Gunnar Forss; pianisterna Lars Sjösten, Göran Engdahl och Bobo Stenson; basisterna Kurt Lindgren, Sigge Andersson, Erik Lundborg, Ivar Lindell, Björn Alke och Palle Danielsson; trumslagarna Göran Lejdström, Ivve Oscarsson, Bosse Skoglund, Leif Wennerström och Fredrik Norén – med andra ord ett tvärsnitt av det bästa ur 60-talets svenska jazzgeneration. Dessa grupper arbetade nästan uteslutande med originalmusik av Börje Fredriksson.
Den första var sammansatt av Björn Alke samt tre av Börjes kamrater från Kettil Ohlsons orkester: trumpetaren Roland ”Rolle” Svensson, pianisten Bo Carlsson och trumslagaren Jan Franzén. Från slutet av 1960 och drygt ett år framåt ledde han en kvartett med Lars Sjösten, Kurt Lindgren och Göran Lejdström.
"Fredriksson Special"
LP med inspelningar
från åren 1960-66, bl a Börjes första inspelning
med Lasse Werner.
Bröllopsvals med Dompans band
I OrkesterJournalens marsnummer 1961 publicerades resultatet av en ”favoritomröstning” som utförts av läsarna. Åtta namn är upptagna i de olika klasserna. Börjes namn återfinns dock ej i någon av dessa, ej ens under rubriken ”nya stjärnor”.
1961 arbetade han som expeditionsvakt på PUB, men han spelade också med kvartetten och fick under våren framträda i radions ”Jazzhörnan”.
I Estrads juli/augusti-nummer detta år fanns en kort intervju med Börje gjord av Carl-Erik Lindgren, där Börje bl a säger:
”Jag gillar Coltrane i stor stil därför att han spelar naturligt och dessutom både lyriskt, harmoniskt och melodiskt personligt.”
John Coltranes namn skulle sedan i tid och otid nämnas i samband med Börjes. Intressant att notera är dock, att Lindgren i anslutning till Estrad-intervjun berättar att Börje ”när jag första gången hörde honom spela mest lät som nånting à la Zoot Sims eller varför inte Lester Young.”
Under hösten kunde han höras på Nalen och måndagen den tjugonde november i en konsert på Uppsala stadsteater med Nalens Hasse Lindblom – Topsys son – som initiativtagare och med Arne Domnérus orkester och gästsolister på scenen.
”Ackompanjerad av hela Dompans band inledde Börje med en egenhändigt komponerad ’Bröllopsvals’, svensk tretaktsmusik med nya oväntade kvaliteter…”
Börje framträdde vid detta tillfälle också på kvintett tillsammans med trumpetaren Lasse Färnlöf. Dessa båda medverkade också i Börjes ”Expedition 721”, som arrangerats för orkester av Georg Riedel:
”Hos Fredriksson bor … styrka och ovilja mot kompromiss. Fraserna är kantiga och fantasin bisarr, tonen kan bli stel och skrikig, men också här spårar man begåvning och individualitet.” (Lennart Östberg, OJ dec 61.)
Denna konsert bandades av Sveriges Radios utsända Olle Helander och Jocke Johansson.
"Väl mycket Coltrane"
I december 1961 framträdde Börje på en stipendiekonsert i SJR:s regi i det då nya ABF-huset i Stockholm. Spelade gjorde Bosse Skoglunds, Staffan Abeléens och Eje Thelins grupper.
Konserten samtalsrecenserades av Bertil Sundin och Lasse Werner i OJ januari 1962 och båda – men speciellt LW – var ganska missnöjda med de fyra grupperna – med kompositioner, arrangemang, solistinsatser och rytmsektioner.
Bertil Lövgren och Bernt Rosengren ur Skoglunds grupp var de enda som ”spelade utifrån sig själva” (LW).
”Jag skulle vilja lägga till ett namn, Börje Fredriksson, även om hans spel har blivit väl mycket Coltrane och han stämde illa ibland” (BS).
”…han stämde illa hela tiden” (LW).
De kunde dock märka ”det personliga draget” i Börjes musicerande.
"Ofullgången men intressant!
I början av 1962 spelade Börje bl a på Nalen igen och då OJ:s favoritomröstning offentliggjordes i mars 1962 visade det sig att han hamnat sexa från slutet bland femtio namn i orkesterklassen och sjua i tenorklassen.
Börje medverkade tillsammans med Tore Linusson piano, Sigge Andersson bas och Ivve Oscarsson trummor i radions ”Jazzhörnan” den 10 november 1962:
”Börje Fredriksson demonstrerade i sin sändning med eftertryck att han tillhör de mest lovande av de unga svenska tenorsaxofonisterna just nu.” (L.S., OJ, dec 62.)
I årsskiftet 1962-63 satte han samman en kvintett med Bosse Broberg, trumpet, Göran Engdahl, piano, Kurt Lindgren – snart ersatt av Sigge Andersson – bas, samt Ivve Oscarson, trummor.
I januari 1963 spelade kvintetten i en radiosändning från Nalen. Lasse Werner recenserade i OJ (feb 63) och jämförde med en samtidig konsert med Eje Thelins kvintett. Werner skrev att Börjes kvintett…
”…är en ny ensemble och därför i mångt och mycket ofullgången i jämförelse med Thelins, men också i mångt och mycket mer stimulerande och intressant.
…Repertoaren bestod till största delen av Fredrikssons originalkompositioner, vilka genast gav musiken en mer framsynt karaktär. ’Summer in Stockholm’ hade en stram och uttrycksfull linje medan ’Bröllopsvals’ gick i mera ordinärt Col-traneska tongångar, bluesen ’Special’ däremot, hade ett kärvt, nästan oskönt tema, som var mycket personligt. Som solist har Fredriksson många Coltrane- och Shorterdrag att arbeta bort, innan han kan visa upp den egna kärna som otvivelaktigt finns där. Och det är man säker på att han kommer att göra.”
Under första halvåret 1963 bildade ett trettiotal stockholmsmusiker en egen konsertorganisation, senare döpt till Emanon. Kurt Lindgren var initiativtagare och Börje en av de aktiva.
I mars 1963 publicerades resultatet av OJ:s omröstning ”Nordiska favoriter” och där hamnade Börje på tjugonde plats bland kompositörerna, sextonde plats bland orkestrarna och i tenorklassen på fjärde plats efter Bernt Rosengren, Bjarne Nerem och Björn Netz.
I mars jobbade han också i Norge – han hade redan under sin tid med Kettil Ohlson 1960 turnerat i Norge – och under tiden framträdde resten av hans kvintett på Nalen med Lennart Åberg som vikarie för Börje. Denne var dock åter i Stockholm i slutet av månaden och spelade med sin grupp på Gyllene Cirkeln.
Cirkeln-framträdandet recenserades av Lasse Werner i OJ (apr 63) och nu skrev han att Börjes grupp visade…
”…att den förtjänar alla den senaste tidens kritikerrosor. Hans eget tenorspel blir allt mer övertygande och har vunnit i både resning och intensitet. Trots alla sina Coltrane-influenser har han en ganska personlig profil, vilket inte hindrar att han alltjämt utvecklas snabbt; det är snarast fråga om den formella gestaltningen av hans musik.”
Under två veckor i april 1963 gästspelade Börje i Bergen, Norge, och påföljande månadsskifte spelade han med den franske pianisten Henri Renaud på Gyllene Cirkeln. De gjorde också en TV-inspelning tillsammans.
Den 4-5 maj 1963 hölls SJR:s jazzriksdag i Kolbäck, Västmanland, med Pacific Jazz Club, Västerås, som värd.
Vid detta tillfälle fick Börje mottaga ett SJR-stipendium på tusen kronor. Också här spelade Henri Renaud och Börje framträdde med sin kvintett, där nu Erik Lundborg var basist.
Med anledning av bla detta stipendium intervjuades Börje av Göran Leijonhufvud i OJ, juni 1963. I artikeln står bla följande att läsa om Börjes spelstil:
”För några år sedan slutade Börje Fredriksson att spela konventionell boptenor och sökte sig i enlighet med nya impulser västerifrån fram mot ett nytt spelsätt, som inte nödvändigtvis var fria-re, men som byggde på andra melodiska, harmoniska och rytmiska värderingsgrunder.
Melodiskt adopterades heltonsskalan, där alltså oktaven rymmer sex heltoner i stället för den diatoniska durskalans sju och där det endast finns plats för två sådana sextonsserier inom varje oktav.
Harmoniskt vände man sig från det konventionella ackordssystemet (ackord = ’musikaliskt meningsfull’ samklang av tre eller flera toner). Utnyttjandet av intervaller – toners höjdförhållande till varandra – med dessa dissonanser och konsonanser, med dessa olika grader och uttryck och med de många skiftande intervallvärdena har visat sig vara ändamålsenligt i sammanhanget.
"Progressive Moments"
CD med inspelningar från1962-66, bl a spår
med Lars Färnlöf.
Plagiatör - en ruskig stämpel
I Orkesterjournalens artikel beskriver också Börje sin egen spelstil och kommenterar också de ständiga jämförelsen med John Coltrane:
–Med heltonsskalan och intervallsystemet som grund har jag efter eget mönster byggt på med toner utanför heltonsskalan. På så vis kan, anser jag, var och en forma sitt eget spel till någonting personligt i och med att var och en känner olika intervallmässigt sett.Friheten har således ökat inom såväl melodik, harmonik som rytmik.
Ända sedan Börje Fredriksson började uttrycka sig i detta idiom har press och publik konsekvent pekat på likheter med John Coltrane. När Börje får höra sådant tal blir han riktigt ilsk.
–Coltrane är en mästare och jag beundrar honom, men jag förstår inte varför folk ofta stämplar mig som en plagiatör. Det är en ruskig stämpel, som lätt gör att man ledsnar. Det är tyvärr alldeles för vanligt med sådana stämplar.
–Antagligen blandar folk ihop vissa ytliga likheter. Jag använder heltonsskalan och Coltrane använder den, men det gör dom flesta nu för tiden, även om dom inte behärskar den. Min spelstil och min munställning gör också att jag får ett sound som är ganska likt Coltranes, men det passar mig och jag tänker inte ändra på det bara för att det liknar hans.
–Nej en människa som är kapabel till mer än ett ytligt lyssnande en längre stund, hör att jag inte plankar. Jag skulle takt för takt kunna gå igenom vilken bandinspelning av mig som helst för att visa att inte en enda fras är stulen. Dom här fraserna gick jag och sjöng på för fem-sex år sedan, innan jag ägde en sax.”
Tjeckisk turné med Putte Wickman
I september–oktober 1963 turnérade Börje med Putte Wickmans orkester i Tjeckoslovakien och man gjorde fjorton konserter inför fullsatta hus. Göran Leijonhuvud gjorde ånyo en kort intervju med Börje efter hemkomsten (OJ, november 1963).
”–Det verkade inte som om de fattade mycket av vad vi spelade, säger Börje. Det var ingen som helst reaktion från publiken utom för Gösta Törners och Putte Wickmans mer melodiösa spel. Vi spelade några fina Berndt Egerbladh-arrangemang, som de satt helt frågande inför. Baby Douglas, vokalisten, gick däremot hem med besked.
–Eftersom jag hade hört lite om det tjeckiska jazzintresset, satsade jag på mer avancerade improvisationer i början av turnén, men det var absolut inte populärt, varför jag ändrade mig och spelade mer antikt, nästan i stompstil, och det uppskattades på ett helt annat sätt.”
Ny kvintett med bl a Bobo Stenson
I början av november 1963 framträdde Börje på Moderna Muséet i Emanons regi med en omorganiserad kvintett bestående av Gunnar Forss, flygelhorn, Bobo Stenson, piano, Ivar Lindell, bas och Ivve Oscarsson, trummor.Om detta tyckte Jan Bark i OJ:s decembernummer att det gav ett ”matt intryck”, men att det…
”…nu inte /var/ kapellmästarens eget fel. Hans färgsprakande och tidvis mycket originella tenorspel är alltid spännande att lyssna till. Men musikerna omkring honom står knappast i samma klass och speciellt samspelet blev lidande av gruppens ojämnhet.”
Och vidare:
”För det mest positiva svarade som sagt ändå Börje Fredriksson själv, och då framför allt som solist. Hans solon är aldrig ointressanta. Han äger en självdisciplin som till en början verkar beröva spelet all expressivitet. Men avvägningen mellan ett härligt musikanttemperament och självbehärskning åstadkommer ett spänningsspel som är ganska sällsynt hos unga jazzmusiker. Fredriksson tillhör också de få jazzmusiker som förmår hålla ihop ett logisktmusikaliskt skeende under en längre tid. Allra bäst lyckades han i den respektlöst jazzdraperade ’Tonerna’ av Carl Sjöberg”
”Frågan är vem som står för den hatfullaste tolkningen av Sjöbergs ’Tonerna’, en aldrig så pietetsfullt välmenande falsksjungare eller en full-blodsartist som Börje Fredriksson.”
”Den unge stockholmarens fina ton, säkra smak och intelligenta spel var en högst angenäm bekantskap. Det var också roligt att höra en gästartist spela originalkompositioner istället för de vanligast förekommande jamlåtarna.” (Sven Malm, OJ, jan 64.)
Börje var aktiv i årsskiftet 63-64 och spelade t ex vid ett par tillfällen på Värmlands nation i Uppsala och på den så kallade ”Skollovsjazzen” på Sunside i februari.
I marsnumret av OJ 1964 tillkännagavs det årets omröstningsresultat av ”Nordiska favoriter”. Bland orkestrarna återfanns Börjes på åttonde plats, som kompositör kom han på sjätte plats efter i tur och ordning Lars Färnlöf, Georg Riedel, Jan Johansson, Nils Lindberg och Lars Gullin. Bland tenoristerna placerade han sig på andraplatsen med nästan exakt hälften av segrande Bernt Rosengrens 732 röster.
I mars månad spelade Börje på Gyllene Cirkeln med Bobo Stenson, piano, Björn Alke, bas, och Bampe Karlsson, trummor.
Den 27 april 1964 framträdde Börje tillsammans med Lasse Färnlöf återigen på Historiska Muséet i Emanons regi. Den gruppen bestod dessutom av Bobo Stenson, Björn Alke och Bo Skoglund respektive Ivan Oscarsson, trummor, vid var sin avdelning.
I början av juni arrangerades Stockholms Festspel och den första i månaden medverkade Börje på Historiska dels i Emanons storband – vilket till stor del hämtats från Gugge Hedrenius – och dels med egen kvartett med Stenson, Sture Nordin och Oscarsson.
”Fredrikssons tenorspel blir alltmera moget och välbalanserat för varje gång man hör honom. Den friska satsningen och djärvheten finns kvar, men nu tycks dessutom tonen ha blivit mer tydligt vacker och hans behärskning av instrumentet är säkrare över hela registret.” (R.D., OJ, juni 64.)
Jazz under stjärnorna
Den tjugonde juli 1964 hördes Börje i Olle Helanders radioprogram ”Jazz under stjärnorna”, vilket sändes från Skansen varje måndagskväll under juli och augusti.I slutet av september spelade han dels på Gyllene Cirkeln och dels på ”Måndagsklubben” på Värmlands nation i Uppsala.
Vid det senare tillfället hade han med sig Bobo Stenson, Roman Dylag, bas, och Rune Carlsson, trummor.
”Det var en, i varje fall för mig, helt ny Börje Fredriksson man fick möta. Den inbundne, sökande, nästan lyriska stilen var helt försvunnen, likaså experimenterandet med improvisation över mönstermelodier av skalär typ. I stället mötte man en utåtriktat, klangligt-rytmiskt inriktad stil. Fred-riksson lägger klangmattor genom att sudda ut tonhöjdförnimmelsen med oklart ’bluddriga’ passager interfolierade av starka accenter, som ibland för tankarna till Lester Youngs tonupp-rep-ningar. De melodiska och harmoniska elementen har helt skjutits i bakgrunden, men vissa grepp, som t ex att vid stora språng hamna i kvartförhållande till grundharmonien, sitter tydligen fortfarande rent motoriskt kvar i fingrarna… Tilläggas bör att samtliga konsertens nummer var Börje Fredriksson-original, något som mycket gladde.” (Krister Malm, OJ, okt 64.)
I ”Nordiska favoritomröstningen” i OJ, mars 1965, hamnade Börje på trettonde plats i orkesterklassen, och på sjätte i kompositör- och på sextonde plats i arrangörsklassen. Bernt Rosengren vann ånyo tenorklassen följd av Börje, Bjarne Nerem, Harry Bäcklund, Ulf Andersson etc.
Våren 1965 framträdde Börje på Gyllene Cirkeln och den amerikanske kompositören, arrangören och orkesterledaren George Russel, som hörde honom där, erbjöd honom omgående plats i sin sextett, ett erbjudande som Börje dock avböjde, Russel framhöll Börje som den ”mest fängslande musiker” han hört i Europa.
Den andra augusti var det dags igen för Olle Helanders radioprogram ”Jazz under stjärnorna”, direktsänt från Skansen.
Under 1965 skrev han också musik till Torbjörn Axelmans film ”Oj, oj, oj”. Musiken spelade han in i september-oktober och några av titlarna kom ut på en LP på RCA tillsammans med musik av och med Lars Färnlöf. Vid dessa inspelningar bestod Börjes grupp av Bosse Broberg, Lars Sjösten, Björn Alke, Karl-Axel Källner och/eller Fredrik Norén.
Börje, som skrev nio nya kompositioner, bl a ”Ballad för Laila”, till filmen, var besviken och ansåg att inget av det bästa fanns kvar efter filmens slutredigering.
Den 20 januari 1966 gjorde Börje en radioinspelning tillsammans med Bobo Stenson, basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström. Inspelningen sändes i P1 måndagen den 21 mars klockan 22.05 inom ramen för programserien ”Olika orkestrar”.
I september -66 följde den sista skivinspelningen för Intervall-plattan. Trumpetaren Rolf Ericson spelade på de flesta tagningarna och i övrigt medverkade Bobo Stenson, Palle Danielsson och Fredrik Norén. Mycket från detta inspelningstillfälle är fortfarande outgivet.
Två titlar från radioinspelningen och tre från repetitionen – där Ericson ej närvarade – finns utgivna på den minnes-LP som utkom 1969.
"Eller sången om den eldröda hummern"
LP med musik av Börje Fredriksson och Lars Färnlöf till Torbjörn Axelmans film
Outgiven musik från Gyllene Cirkeln
Den 16–18 september samma år – 1966 – medverkade Börje vid Stockholms Jazzfestival och spelade den sista av dessa dagar på Berns Salonger på ”Världens största jazzklubb”, ett arrangemang som varade i tolv timmar.
”Modern jazzmusik spelades också av Börje Fredrikssons kvartett med Bobo Stenson, Palle Danielsson bas och Fredrik Norén trummor. Alltför sällan får man höra denna kvartett som avgjort hör till det bästa svensk jazz har att bjuda på. Där fanns intensitet och pondus både hos kapellmästaren och hos kompet.” (Albrekt von Konow, OJ, okt 66.)
Från den 30 september 1966 finns en upptagning av Börjes kvartett gjord på Gyllene Cirkeln av ”Jazz Records”. Det rör sig om en handfull tagningar med Börjes dåvarande grupp med Stenson och Danielsson samt insittande trumslagaren Billy Brooks. Dessa inspelningar har ej givits ut.
I ungefär samma veva som denna spelning på Cirkeln kom Börjes LP ”Intervall” ut. Den recenserades av D.I.A. i OJ:s decembernummer:
”För undertecknad är Börje Fredriksson en av de intressantaste jazzmusiker och kompositörer vi haft i Sverige. I lyckliga stunder kan han förmedla en emotionell styrka till lyssnaren som tvingar denne att ta ställning. Det är en av de egenskaper som utmärker ’stora’ konstnärer. För varje dag växer skandalen att ingen ser till att Fredriksson får sprida sin musik, att det händer något med denna begåvning.
Dessa saker i förening med vetskapen om att Fredriksson arbetat med sin första LP i över 1 år, har gjort att man väntat sig något exceptionellt. Jag måste erkänna att skivan nu, när den äntligen kommit ut, har blivit en besvikelse, om än en liten sådan. Fredriksson blåser mycket intressant skivan igenom, men det är endast här och där som improvisationerna når fram till lyssnaren med full styrka.
Största besvikelsen är nog kompet och gruppkänslan. Här kan melodin Intervall tjäna som gott exempel. Fredriksson har skapat ett intressant tema och man måste beundra hans förmåga att utveckla temat till improvisation. Men till sin hjälp har han ett komp som spelar tråkigt och regelbundet och utan någon skjuts framåt. Man har ingen känsla av att musikerna lyssnar ordentligt på varann.
Av de titlar som spelats in med Sjösten-Dylag-Heath är Ballad och Bröllopsvals bäst. Valsen innehåller verkligt fint och flytande spel av Fredriksson och en vacker coda, och i ballader-na fungerar ensemblespelet för första gången bra, allt utvecklas organiskt. Dessutom är ju Fredriksson en gudabenådad balladtolkare. Bluesen Kajsa P innehåller däremot, bortsett från några intressanta ansatser av Fredriksson, nästan ingenting.
Inför En berättelse är ens inställning litet vacklande. Låten är hela fjorton minuter lång, vilket är på tok för långt. Men å andra sidan är den mycket intressant upplagd. En solocykel börjar med att solisten i ett stillastående avsnitt improviserar över några toner som angivits i början. Sedan kommer ett parti där han spelar mot några oregelbundna rytmiska accentueringar i snabbt tempo som spelas av kompet. Accentueringarna anger också några intervall som solisten skall spela på. Efter detta släpper sig kompet löst och spelar det snabba tempot medan solisten fortsätter sina improvisationer. Avsnittet med accentueringar utnyttjas superbt av Roffe Ericson som spelar ett utmärkt solo. Det är förbluffande att han kan spela så öppet, han måste vara mycket känslig för kapellmästarens och inspelningsledarens intentioner. Danielsson och Norén är också bra, de bästa kompmusikerna på den här skivan. Och Fredriksson presterar en mycket spännande del. Men låten är för lång…”
LP med kvartettinspelningar från 1966-67, bl a med Bobo Stenson, Palle Danielsson och Fredrik Norén.
prisvinnare!
Mer är 500 vinnare
av jazzens priser
och utmärkelser
Gyllene skivan till Intervall
I februarinumret av OrkesterJournalen 1967 tillkännagavs att Börje för ”Intervall” tilldelas Gyllene Skivan. Enigheten var fullständig hos jury och läsekrets, när det gällde de tre först placerade skivorna, med det blev tämligen jämt mellan dessa.
Månaderna direkt efter utmärkelsen hörde ”Intervall” till Sveriges mest säljande jazzplattor, tillsammans med skivor av Basie, Ellington, Coltrane och Jan Johansson.
Under februari månad erhöll Börje också ett resestipendium på tretusen kronor från Konstnärs-stipendienämnden.
I radions ”Jazz just nu” en lördagskväll i januari 1967 förde programledaren Carl-Erik Lindgren samman Börje med Dick Idestam-Almquist, som alltså var den som recenserat ”Intervall” i OJ.
Börje hade synpunkter på recensionen och hans kritik gällde tydligen inte så mycket det av musiker ofta framförda klagomålet på recensenternas inkompetens när det gäller att skriva om musik, utan snarare det betraktningssätt som dessa använder sig av: att de ser musiken strikt ur lyssnarens, konsumentens, synpunkt – ”lyssnarorienterad kritik” – och inte kan se den ur musikskaparens synpunkt – ”skaparorienterad kritik”
OJ:s februarinummer 1967 innehöll ytterligare en uppmärksammad intervju med Börje, denna gång gjord av Lennart Östberg. Där utvecklar Börje sina synpunkter på kritiken:
”– En annan sak som är oerhört betydelsefull för oss musiker är, att det skrivs om oss på ett objektivt sätt i pressen, att kritikerna verkligen anlägger en musikalisk bedömning på det material som skall granskas. Det är inte nödvändigtvis positiv kritik jag är ute efter. Vad man önskar och hoppas är att en lyssnare eller i varje fall en recensent skall förmå uppfatta skönheten i en komposition, att han lägger märke till den humor som kan finnas, hör en dialog som pågår mellan musikerna, urskiljer det tekniskt avancerade, liksom vilka partier det är som verkligen svänger. Sen ska också allt negativt påpekas! Det är minst lika viktigt.
–Men när man märker hur allt bara går spårlöst förbi, då känner man sig tillintetgjord. Estetik, melodik, harmonik och rytmik – allt detta måste fungera på alla händer inom den spelande gruppen. Det inträffar förstås inte alltid, men när det verkligen sker, då tycker man det borde uppfattas även av utomstående.
–När allt klaffar perfekt och det känns riktigt underbart att spela, då upplever jag det som att jag har någonting alldeles speciellt att berätta. Förmågan att berätta anser jag vara det primära för en jazzmusiker. Ifall den berättelsen inte når fram på något vis, blir man konfunderad. Om min eller andras musik bedöms alltför okänslig eller godtycklig, kommer det att leda till att dom få jazzmusiker som alltjämt finns kvar, känner det otillfredsställande att fortsätta med den här verksamheten. Och om vi försvinner, vad blir då kvar?”
Och om utmärkelsen Gyllene Skivan:
”– Det är faktiskt inte utan att jag har fått en ny syn på min situation i och med den här smickrande utmärkelsen. Tidigare har jag oftast känt mej ställd utanför, så snart en eller annan form av mer påtaglig erkänsla har varit på tal. Nu vågar jag hoppas på bättre förståelse i fortsättningen tack vare skivan och tänker jobba ännu hårdare framöver.”
"Intervall"
LP ( och även CD) som vann Orkesterjournalens Gyllene Skiva 1966. Några av medmusikerna är Lars Sjösten, Bobo Stenson, Rolf Ericson och Albert Heath.
’’Sårbar av yttre ting’’
Den tionde april 1967 spelade Börje med sin kvartett med Stenson/Danielsson/Skoglund vid den första Modus-konserten – arrangerad av Historiska Muséet och Skådebanan. Från denna konsert föreligger tre titlar på den minnes-LP, som gavs ut 1969.
”Detta att inleda Modus’ producentkooperativa verksamhet med en presentation av Börje Fredrikssons musik framstår som ett logiskt och alltigenom lyckat drag. Fredriksson har ju haft stora musikaliska och personliga framgångar på sisto-ne, men ändå är det ett tag sedan vi hade tillfälle att höra honom in person. Lägg därtill att framträdandet var en av Fredrikssons mest övertygande och bäst genomförda uppvisningar på åtskillig tid, så följer att segern var den kanske största som denna särpräglade talang nånsin skördat inför en expertbetonad eller i varje fall mycket välorienterad publik.
En förutsättning för det lyckade resultatet var att samtliga i gruppen verkligen spelade på toppen av sin förmåga.” (Lennart Östberg, OJ maj 67.)
Under tre dagar i mitten av september 1967 hölls Stockholms Jazzfestival och Börje framträdde med kvartetten vid två tillfällen: den 16 på Sergel-teatern och den 17 på Gyllene Cirkeln, vid det senare tillfället med Rune Carlsson vid trummorna.
Dessa blev Börjes sista offentliga framträdanden. Från det på Sergel-teatern finns två låtar med på minnesskivan.
OJ om konserten på Sergel-teatern:
”En artig men alltför reserverad Börje Fredriksson hade … ingen musikaliskt lyckad dag, fastän publiken vuxit ansenligt i mängd inför hans framträdande. Under en viss standard, en hög sådan, spelar förvisso aldrig Börje Fredriksson. Han är inte för inte en av landets mest särpräglat personliga och välskolade solister av yngre årgång. Men mitt i sin säkerhet och självtillit verkar han ändå så beroende och sårbar av yttre ting” (Lennart Östberg, OJ okt 67.)
OJ om framträdander på Gyllene Cirkeln:
”Börje Fredrikssons andra framträdande under festivalen hör nog till dem han själv helst glömmer. Musikernas prestationer var, tagna individuellt, fullt acceptabla, gruppen som helhet däremot allt annat än homogen. Samarbetet mellan Börje och Rune Carlsson sprack från första början totalt.” (Lars Hansson, OJ okt 67.)
Under 1967 erhöll Börje ett resestipendium från Konstnärsstipendienämnden och 1968, i februari, fick Börje från samma källa emottaga ett treårigt arbetsstipendium på tolvtusen kronor.
Men på hösten samma år – den 21 september 1968 – slutade Börje Fredriksson sitt liv, allenast 31 år gammal.
Den minnesruna som var införd i Orkester-Journalen i oktober 1968 avslutas:
”Trots konstnärliga framgångar och offentligt erkännande blev Börje Fredriksson aldrig den publika gunstling hans nydanande viljestarka musik kunde ha berättigat honom till. Han var en särling både musikaliskt och mänskligt, känslig och sårbar bakom en sköld av skepsis och tuff yrkesjargong”
En mänsklig stämma
Att karaktärisera Börje Fredrikssons musik och hans sätt att spela är inte så lätt. Bläddrar man tillbaka i konsert- och skivrecensioner, intervjuer och skivomslagstexter, finner man heller inga verkliga försök till karakteristik eller analys. I stort sett bara det gamla vanliga: ”hans spel har blivit väl mycket Coltrane”, ”trots alla sina Coltrane-influenser”, ”som solist har Fredriksson många Coltrane-och Schorterdrag att arbeta bort” o s v.
Visst är det lätt att få John Coltrane i tankarna när man hör Börje Fredriksson. Vid mer koncentrerat lyssnande märker man dock tydligt något annat: ett slags helhet som stämmer överens med Coltranes, men där delarna är personliga för Börje.
Nog var Börje Fredriksson en särling, både som människa, jazzmusiker och kompositör i 60-talets Sverige. Och – vilket än en gång upprepar sig – det är särlingarna som inte bara skapar det stora och sanna och vackra i människornas värld utan som också i det lilla, i vardagen, ger impulser till nya tankar och till utveckling.
Det är särlingarna som hittar de nya vägarna, som får syn på och kan visa oss de mest storslagna utsikterna – men det är också de som missförstås, ständigt kliver snett, stukar sig, slår sig och, ibland, plötsligt rasar utför en brant eller går ner sig i ett kärr…
Det senare hände Börje och det är så fruktansvärt tragiskt.
Det är väldigt mycket mänsklig stämma i Börjes tenorsaxofon, och hans musik rymmer så oerhört mycket ”hjärta och smärta” i ordens allra djupaste mänskliga betydelse.
.
På väg att hinna ifatt hans musik
På något sätt verkar det faktiskt som om vi nu äntligen är på väg att hinna ikapp hans musik. Det pratas alltmer om Börje Fredriksson och det är inte längre ovanligt att höra hans musik framföras, inte bara av generationskamraterna.
Flera yngre musiker har nämnt Börje som en inspirationskälla och spelar hans låtar, t ex Joakim Milder som sa så här när Christian Munthe intervjuade honom i OJ, september 1988:
”Börje Fredriksson … är nog den svenska saxofonist som betytt mest för mig. … Det är en helt egen musikalisk värld. Vid sidan om Jan Johansson och Lasse Gullin är Börje en av de få svenskar som lyckats skapa något sådant…”
"Han blev ju hela tiden beskylld för att låta som Coltrane och det är mycket Coltrane i hans approach, men det är mycket djupare än vad det brukar vara när någon är influerad av Coltrane. Det finns inga toner han spelar som man direkt kan härleda till Coltrane. Och så har han ett enormt vackert sound, han använder saxen vokalt. Och så tänker han så kompositionellt. På något sätt har han lämnat ackord och sånt bakom sig.”
Jan Hendén
Sister Maj´s Blouse.
Se artikel nedan
Sister Majs Blouse med Bobo Stenson, Palle Danielsson, Joakim Milder, Fredrik Norén.
Börje Fredrikssons musik
lever i Sister Maj´s Blouse
Börje Fredrikssons musik lever vidare bland annat tack vare gruppen Sister Maj´s Blouse, som kärleksfullt vårdar och utvecklar hans kompositioner. Gruppen består till tre fjärdedelar av musiker som spelade med Börje, nämligen pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Fredrik Norén. De tre kompletteras av saxofonisten Joakim Milder, som tidigt inspirerades av Börjes musik.
Börje Fredriksson var inte bara en av våra mest personliga tenorsaxofonister utan också en lysande kompositör. Det har de fyra visat i Sister Majs Blouse, som också är titeln på en Fredrikssonkomposition. Dessutom var det titeln på gruppens första skiva (Mirrors), som kom ut 1993. Den följdes fem år senare av Epilogue (Mirrors), där man också rakt igenom spelar musik av Börje Fredriksson, liksom på på senaste Sister Maj´s Bluse in Concert (Mirrors)
– Vi vill föra Börjes musik vidare och dessutom är hans kompositioner oerhört inspirerande att jobba med och utveckla, säger Bobo Stenson. Så med jämna mellanrum förenas vi fyra för ett antal konserter, som nu också resulterat in en under lång tid planerad live-cd.
På de cd som hittills kommit ut med Sister Majs Blouse får man bekanta sig med drygt 20 Fredrikssonmelodier, däribland Ballad for Laila, Adagio con Expressione, Hovmästarrock och Intervall.
Den sistnämnda kompositionen var skivtiteln på den LP som Börje Fredriksson kom ut med 1966 och då belönades med OrkesterJournalens Gyllene Skiva. Musiken har senare också givits ut på CD och med två spår som inte fanns med på originalskivan (Odeon/EMI).
På avslutande, 14 minuter långa, "En berättelse" hörs tre fjärdelar av Sister Majs´s Blouse, dvs Bobo Stenson, Palle Danielsson och Fredrik Norén. Det är ett fint exempel på samarbetet mellan Bobo och Börje. De två träffades första gången vid Jazzriksdagen i Kolbäck 1963, där Börje Fredriksson spelade med sin grupp och Bobo med trumpetaren Gunnar Fors kvartett.
– Börje var 6-7 år äldre än oss och redan rätt etablerad. Efter att ha hört oss tog han med hela vår kvartett till en konsert på Moderna Muséet och därmed började vårt samarbete. Då gick jag fortfarande i läroverket i Västerås och hade nyss fått körkort. Men det blev många nattresor från Stockholm, där vi bland annat spelade på legendariska Gyllene Cirkeln.
Text och foto: Gunnar Holmberg
Sister Maj´s Blouse
Joakim Milder, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Fredrik Norén håller igång denna grupp, vars musik helt baseras på Börje Fredriksson kompositioner
Tre cd har hittills givits ut
av Sister Majs Blouse.
Den senaste är Sister Maj´s Blouse in Concert.
Börje Fredriksson
Intervall