JAZZNYHETER FESTIVALER, TURNÈER KLUBBJAZZ SKIVNYHETER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Jazzböcker. Svenska och internationella jazzböcker recenseras av DIG.
Aktuella svenska
jazzböcker:

Lasse Werner - en lycklig skit

Den svenska jazzens Gossen Ruda

av Mats Werner (Gidlunds förlag). Inbunden,

400 sidor, illustrerad.. Recension med bilder





Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Arne Domnérus

Putte Wickman


Harry Arnold

Alice Babs

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Monica Zetterlund


Mer än 500 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Senaste

skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar



Diggat på skiva!

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Goran Kajfes

Jacob Karlzon

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket


Klassiska

skivomslag


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.

Charlie Parker i Sverige

med en avstickare till Köpenhamn

av Martin Westin Inbunden, 183 sidor. Rikt illustrerad.

(Premium Publishing, 2014 ) Läs recensionen


Jan Allan minns sitt femtiotal

av Jan Allan (bild) och Ann Allan (text)

(Brombergs Förlag). Recension med bilder ur boken


Putte Wickman, klarinettist

av Jan Bruér (Bo Ejebys förlag) Läs recensionen


Kustbandet - Kul nästan jämt

av Jens "Jesse" Lindgren (Elanders, Fölth & Hässler) Läs recensionen


A Strange Tale Sagan om Esbjörn Svensson Trio

av Hans-Olov Öberg (Kalla Kulor Förlag) Läs recensionen


DIG läser fler

jazzböcker:

Herbie Hancock:

Possibilities

Claes Janson:

Cooking- med många

Jansons festelese

Terry Techout:

Duke: Life of Duke
Ellington


Gary Burton:

Learning to Listen


Sammy Rimington:

A Life i Picture


Ingemar Wågerman:

Jazz at Vespers


Paul de Barrors

 Shall We Play That

One Together?

– The Life and Art of

Jazz Piano Legend
Marian McPartland

Anders Stefensen

Bunk Monk & Funk

-and other attractions


Knut Grane:

Jazz Mood


George Shearing

och Alyn Shipton

Lulleby of Birdland

The Autobiography

of Goerge Shearing


Tad Hershorn:

Norman Granz -

The Man Who Used

jazz For Justice


Clark Terry

Clark -

The Autobiography

of Clark Terry

David Kastin;

Nica´s Dream

The Life and Legend

of the Jazz Baroness

Pannonica

de Koenigswarter:

Three Wishes


Ingemar Wågerman;
Down By the Riverside

Bo Everling och Rolf
Yrlid
: Nio Jazzliv


Klas Gustafsson:

Enkel vacker öm

Boken om Monica Zetterlund


Ron Carter:

Finding the right notes

Rune Carlsson:

Precis i tiden –

En jazzmusiker minns

Erik Kjellberg;

Jan Johansson

- tiden och musiken

Derek Ansell:

Workout. The Music

of Hank Mobley

Louis Armstrong:

Satchmo - Mitt liv

i New Orleans

The Miles Davis Reader

Interviews and featurers
from Down Beat

Bozze Möller:Jazzen i
Norrköping 1953-2004


Martin Westin:

Lulle Ellbojs Orkester
1943-1947

Musik  i Emmaboda

Så här var det 1967-1985


Lisbeth Axelsson

och Rolf Jansson:

I Afton Landgrens

Jan Bruér

Guldår & Krisår 

Svensk Jazz under

1950- och 60-talen

Göran Nylöf:

Kampen om jazzen

Initierat om grupp som 
sprängde musikaliska gränser
Iskra – gränslös musik
Bo C. Bengtsson (Bo Ejeby Förlag)


Med namnet hämtat från den ryska socialistiska tidningen som Lenin startade 1900 kom den svenska gruppen Iskra (som betyder "gnista") att bli banbrytande och vägröjande för det mesta av den genreöverskridande och improvisatoriska musik som utvecklades i Sverige från 1970-talet och framåt.

Nu har musikjournalisten Bo C Bengtsson skrivit en bok om gruppen Iskra, som bildades 1970 av basisterna Tuomo Haapala och Arvid Uggla, saxofonisterna Allan Olsson, Jörgen Adolfsson och Philip Warén samt trumslagaren Sune Spångberg. Alla med skilda bakgrunder och en åldersmässig spännvidd mellan 19 och 54 år – men med en gemensam lust och vilja att tänja på och spränga musikaliska gränser.

Utan att vara strikt kronologiskt upplagd följer bokens text gruppens utveckling och medlemsskiften (bland annat tillkom trumpetaren Tommy Adolfsson) genom åren fram till 1992, då Haapala, Spångberg och Jörgen Adolfsson (som utgjorde Iskra de sista åtta åren) valde att upplösa gruppen.

Det har blivit en väldisponerad och välskriven bok på 184 sidor med gott om fotografier och illustrationer i form av tidningsklipp och affischer. Även om det finns ett appendix med diskografi och medlemsporträtt har boken mer formen av en längre essä än en biografi. Och att Iskra betytt mycket för Bo C Bengtsson framgår tydligt av den aktningsfulla, för att inte säga hyllande ton som genomsyrar språket.

Tillsammans med boken släpper Caprice en över 80 minuter lång digitalutgåva med axplock från Iskras musik. Det är förstås bra. Men med tanke på Iskras betydelse för utvecklingen av ny svensk musik, och det faktum att fem av de sex album Iskra gjorde är utgångna, borde det vara en självklar kulturgärning att återutge dessa i fysisk form och inte bara via Spotify och iTunes. Varför inte en box där Bengtssons bok också kan ingå?
Peter Bornemar


Iskra på Fasching, Stockholm 1983. Foto: Gunnar Holmberg/Dig Jazz©


Dansmusiken i Linköping 
föredömligt dokumenterad
Dansorkestrar i Linköping under tre decennier,

126 sidor A4-format (www.linkopingsmusikerna.se)

Boken Dansorkestrar i Linköping under tre decennier är framtagen av en arbetsgrupp om åtta medlemmar i Linköpingsmusikernas kamratförening. De har svarat för en omfattande faktainsamling och utformningen av boken. Den skildrar de många populära dansorkestrarna och dansställena i Linköping med omnejd på 1950-, 60 och 70-talen.

Det är en trevlig och lättläst bok med många minnen nedtecknade av musiker och genom intervjuer med personer som var med och skapade ett rikt musikutbud för den danslystna publiken. Gruppen har gjort ett fint jobb med att leta upp foton och exempel på dåtida tidningsannonser och -klipp. En stor mängd av orkestrarnas reklamkort och dansbiljetter och -poletter finns också med bland illustrationerna. Bland reklamkorten hajar man till för Svante Hedwalls kvartett, som på sitt kort framhöll att de hade "Egen bil - Egen förstärkare - Egna kläder"!

I boken möter vi musiker och orkestrar, som gjort sig kända även långt utanför de östgötska bygderna. Bland de kanske mest kända hör orkesterledarna Gunnar Hoffsten och Arne Harde, vilka båda till och med höll sig ett tag med egna folkparker och gjorde skivinspelningar.

Boken skildrar inte enbart orkestrarna och en del enskilda musiker. Till exempel ger saxofonisten Nisse Sandström en fin minnesbild av instrumentkollegan Hasse Fromholtz, som spelade med Hoffstens orkester och var dess stora stjärna. Boken ger också exempel på personer som haft stor betydelse i att skapa förutsättningarna för dansbandens repertoarer och arbetstillfällen. Dessa personer "bakom scenen" blir ofta bortglömda trots att de utför ett omfattande och viktigt arbete i det tysta.

De olika berättelserna ger också en fin tillbakablick på hur bandens repertoarer och instrumentsammansättning förändrades i takt med att dansmusiken förändrades med nya stilar och förebilder som kom under de tre decennierna. För att inte hastigt kastas in i de tre decenniernas musikliv så ges också en historisk tillbakablick på musiklivets utveckling i Linköpingstrakten sedan 1800-talet. Även debatten om "dansbaneeländet", som var livlig på 40- och 50-talet, berörs. Den gick ut på att dansen var omoralisk och att den förstörde ungdomarna.

Linköping präglades under många decennier av att vara en militärstad med flertalet regementen, en flygflottilj samt en dominerande industri med Saab i spetsen. Flera av dessa institutioner hade egna musikverksamheter och orkestrar. Många av dessa musiker återfanns också i de lokala dansorkestrarna.

Ett intresant avsnitt i slutet av boken har rubriken Ordlista - Musiktermer. Det är två sidor med förklaring och bakgrund till uttryck och termer som används inom musikbranschen och som förekommer i boken.

Insprängt bland text och bilder finns också ett antal historier med ursprung från basisten Sture Nordin, som var välkänd för sina historier. De har fått vinjetten "Nordinare".

Boken Dansorkestrar i Linköping under tre decennier är ett tidsdokument som väcker många minnen även för den som inte bodde i eller kring östgötametropolen när det begav sig. Boken upplägg borde dessutom vara något av en "rikslikare" för andra skribenter som skildrar musiklivet i andra delar av vårt avlånga land. 
Björn Bärnheim


Jazzens underbara värld berättad
med värmw, klokskap och humor
Whisper Not – The Autobiography of Benny Golson
av Benny Golson & Jim Merod (Temple University Press).

Inbunden, 336 sidor, illustrerad   
                         
Alla som någon gång har mött den ytterst sympatiske och alltid lika positive Benny Golson vet att han inte bara är en av jazzens mest betydande tenorsaxofonister, kompositörer och arrangörer. Han är också en mycket god och fängslande berättare. Det visar han förstås också i sina högst läsvärda och ”annorlunda” memoarer, som han nu, vid 87 års ålder, har präntat ner med viss hjälp av sin gode vän sedan 50 år, den jazzälskande litteraturläraren vid Soka University i Los Angeles, Jim Merod.

Det som är ”annorlunda” med boken är bland annat att Golson har struntat blankt i kronologin. Han hoppar hit och dit i tiden och blandar glatt hågkomster och kärleksfulla hyllningar med åsikter och anekdoter. Men ändå hänger allt ihop på något sätt. Allra mest, förstås, för att Benny själv hela tiden utgör den gemensamma nämnaren. Det mesta, men sannerligen inte allt, handlar givetvis om jazzmusik och jazzmusiker. Men vi får också ta del av Golsons äventyr som leverantör av musik för film- och TV-bruk i Hollywood. Bland annat om hans kompositörsuppdrag för TV-serien M*A*S’H.  Redogörelser för möten med storheter som Muhammad Ali, Mickey Rooney, Steven Spielberg och Tom Hanks upptar också några sidor. Men på det hela taget är det alltså ändå om sina äventyr i jazzens underbara värld som Benny Golson berättar. Och han gör det med massor av värme, klokskap och humor.

Benny föddes och växte upp i Philadelphia, drygt två år äldre, blivande saxofongigant, en yngling vid namn John Coltrane. Om den livslånga vänskapen dem emellan berättar John utförligt och med massor av kärlek. Likaså om deras ständiga och synnerligen ambitiösa saxofonövningar i ungdomens vår hemma hos familjen Golson, där också bröderna Bryant, pianisten Ray och basisten Tom, brukade delta ibland. Varje gång man samlades, vilket var praktiskt taget dagligen, krävde mamma Golson att John skulle spela ”On the Sunny Side of the Street” för henne. Vilket han också glatt gjorde!

Givetvis får vi också ta del av hur, och varför, låtar som ”I Remember Clifford” och ”Along Came Betty” kom till. Festligt och intressant! Och vad Art Farmer och Benny hade för mål med sin Jazztet, som under många år var en av jazzens mest hörvärda och eleganta grupper. Givetvis upptar minnen från Golsons tid i Art Blakeys Jazz Messengers – där han var musikaliskt ansvarig - en väsentlig del av innehållet i ”Whisper Not”. 

Han berättar även glatt och personligt om kompisar, kolleger, inspiratörer och favoriter. Bland dem Earl Bostic, Tadd Dameron, Fats Navarro, Betty Carter, bröderna Heath, Quincy Jones, Milt Jackson, Miles Davis, Dizzy Gillespie, Harry Edison, Lee Morgan, Philly Joe Jones, Thelonious Monk, Max Roach  och Dinah Washington. För att nu bara nämna några i den långa raden. Vad man möjligen kan sakna i ”Whisper Not – The Autobiography of Benny Golson” är en diskografi. Men man kan ju inte få allt…

För den som har hyfsade kunskaper i engelska är boken ett ”måste”!
Jan Olsson 


Minnesbilder från drygt

50 års jazzmusicerande
Holger Gross, 182 sidor (www.holgergross.se)

"Minnen från en musikant - Ett stycke svensk jazzhistoria" är titeln på banjonisten och rytmgitarristen Holger Gross sammanställning av sina drygt 50 år som jazzmusiker i den traditionella stilen. I boken berättar han ledigt och avspännt om sin uppväxt och hur jazzen kom in i hans liv samt framförallt minnen från de första 50 åren av sin musikerkarriär, som fortfarande pågår. Boken är rikt illustrerad med foton.

I sin introduktion till boken skriver författaren: "Att ha haft privilegiet att spela jazz i över 50 år, är en gåva och det har varit väldigt roligt och berikande. Det har blivit många möten med olika människor i många olika länder. Med denna sammanställning vill jag dela med mig av den glädje som musicerandet har gett mig." Efter att ha läst boken så måste man erkänna att den målsättningen har han verkligen lyckats med på ett trevligt sätt.

På boken första 38 sidor får läsaren följa Holger Gross från uppväxten på söder i Stockholm och hans musikaliska eskapader i de olika orkestrar han spelat. Vi får en inblick i livet som musiker och möten med musikanter han spelat med. Det finns också en omfattande samling av både svart-vita foton och färgfoton som Holger Gross samlat på sig under årens lopp. Dessa har fått en eget kapitel på 117 sidor.

Bokens omfattande bildgalleri följs av en diskografi där Holger Gross förtecknar de skivinspelningar han medverkat i. De är listade i bokstavsording efter orkesternanmen. I sammanställningen anger han inspelningsdatum, skivutgåva och melodier. Här saknas dock, med några få undantag, vilka de medverkande musikerna är.

Holger Gross avrundar boken med ett namnindex från A till Ö. Där återfinns drygt 250 personnamn ur de svenska och internationella jazzkretsarna.

"Minnen från en musikant - Ett stycke svensk jazzhistoria" är en intressant och trevligt skriven bok och kan varmt rekommenderas till kanske framför allt vänner av tradjazzen. Dess epok från 1960 och framåt är väl täckt.
Björn Bärnheim


Intressant och imponerande 
om Ellington och vår svenska jazz

Duke Ellington och jazz i Sverige
 av Olle Edström (Carlssons Bokförlag 2015). Inbunden, 395 sidor..

Det har skrivits ungefär hur många böcker som helst om Duke Ellington. Alltför många kan man tycka. Det senaste tillskottet, men säkert inte det sista, Olle Edströms ”Duke Ellington och jazz i Sverige”, påminner dock inte om någon av de tidigare. Det är således inte en biografi utan just vad den kanske något kryptiska titeln antyder, helt enkelt en bok om Duke Ellington och jazzen i Sverige. Edström har alltså forskat i hur vår blågula jazz har påverkats av Ellingtons musik, ända från dess att den nådde oss per stenkaka för första gången fram till och med de ellingtonska kyrkokonserterna som avslutade Dukes enastående bana.

Att Olle Edström är såväl musiker och författare som professor i musikvetenskap har naturligtvis varit en stor, för att inte säga snudd på nödvändig, förutsättning för hans ytterst rigorösa, omfattande och mycket imponerande forskningsarbete. Att nämna några av Edströms olika aspekter, insikter, synpunkter eller slutledningar före de andra känns varken särskilt angeläget eller rättvist. Personligen har jag dock med särskilt stort intresse läst om Ellingtons och hans orkesters olika besök i vårt land – från det första 1939 till det sista 1973 - och hur de upplevdes av sin samtid och av olika bedömare. Både dags- och fackpress citeras flitigt, liksom böcker – inte minst Bertil Lyttkens guldgruva, ”Svart och vitt – Utländska jazzbesök 1895-1939 speglade i svensk press”, och placeras in i sina rätta sammanhang, vilket ger intressanta, relevanta och då och då även överraskande perspektiv.  


”Duke Ellington och jazz i Sverige” är ingen bok man sträckläser. Den fordrar oupphörlig eftertanke och lockar även till en hel del skivspelande mellan varven. Men den är skriven på ett språk som gränsar till det akademiska, vilket gör att somligt känns mer invecklat än det egentligen är. Författarens flitiga ”sic” inom parentes, när han citerar skribenter som han tycker verkar obevandrade i ämnet eller rent av obegåvade, känns också onödigt. Och nog skulle boken kännas betydligt mer lockande att ta del av och bläddra i med ett och annat foto här och var.

Trots mina invändningar är ”Duke Ellington och jazz i Sverige” en bok som jag inte skulle vilja vara utan. Jag kommer säkert att återvända till den vid åtskilliga tillfällen framöver.
Jan Olsson


 Boken om Mel Lewis-
angelägen  för alla trumslagare
The view From The Back Of  The Band  

– The life and Music of Mel Lewis                                                                   av Chris Smith, inbunden, 400 sidor (UNT Press).


Mel Lewis (1929-1990), eller Melvin Sokoloff som han egentligen hette, har fått epitetet ”musikernas musiker” (musicians´ musician). Många av hans kolleger har, utan att för ett ögonblick darra på rösten, höjt honom till skyarna, både som småbands- och storbandstrummis. En del, till exempel Buddy Rich, ansåg honom till och med var bäst av dem alla. En som också hyser stor beundran för Lewis är uppenbarligen författaren till ”The View from the Back of the Band”, Chris Smith. Att även han är trumslagare, och dessutom slagverkslärare, är knappast någon större överraskning.

Den första delen av Smiths bok är en ren och skär biografi – från vaggan till graven. Och den är dessvärre ganska trist att traggla sig igenom, om man nu inte råkar vara specialintresserad av just Mel Lewis. Författaren redogör, kronologiskt, för skivinspelningar, konsertturnéer i långa rader, vilka låtar som spelades och vilka som var med. Intressant måhända för somliga, men knappast för alla. Om Mels, och hans medmusikanters, liv utanför studios och estrader får man inte veta särskilt mycket. Möjligen kan man haja till, när man påminns om vilken fin orkester Tex Beneke hade och hur hjärtligt illa Lewis tyckte om Ray Anthony, i vars orkester han spelade innan han kom till Stan Kenton. Kanske ler man också när det konstateras, att Kenton var vettskrämd för musiker som ”svängde” och att musiker som ”svängde” var vettskrämda för Kenton. Tiden i Gerry Mulligans Concert Jazz Band avhandlas tyvärr alltför rapsodiskt, men vi får i alla fall får vi veta att Bob Brookmeyers betydelse för Mulligans orkester, och även senare för Jones-Lewis-bandet, knappast kan överskattas.

Det är egentligen inte förrän vi når fram till 1965 - någonstans mitt i boken - och bildandet av The Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra, som det börjar bränna till lite grand och bli riktigt intressant. Vi får, inte helt oväntat, veta att Thad och Mel blev mycket goda vänner och att de var synnerligen överens om vilka som skulle få vara med i deras gemensamma orkester och hur musiken skulle låta och marknadsföras. Men när Jones plötsligt, hösten 1978, hoppade av och flyttade till Danmark fick vänskapen uppenbarligen en rejäl törn, även om Smith påstår att inte ens detta påverkade deras personliga relationer. Fast tyvärr är den egentliga anledningen till Thads avhopp fortfarande höljt i dunkel.

Givetvis ägnas åtskilligt utrymme även åt Mel Lewis Jazz Orchestra, som blev en fortsättning av Jones-Lewis-bandet. Men även här blir det, som alltför ofta tidigare i boken, mest en uppräkning av torra data, det vill säga sättningar, inspelningsdagar, låtar etc. Men så, när vi fått följa Mels tappra kamp mot cancern, som tog hans liv, och hans aldrig sinande optimism, kommer det som verkligen gör boken både intressant och synnerligen läsvärd. Det börjar med det kapitel som fått namnet ”Memories of Mel”. Här får, bland andra, Jim McNeely, Kenny Werner, Joe Lovano, Rufus Reid, Harold Danko, Terry Gibbs och Adam Nussbaum komma till tals och berätta om sin forne spelkamrat. Det fortsätter med en lång rad transkriptioner, åtföljda av Mels egna funderingar, förklaringar och reflektioner, hämtade från diverse radioprogram och intervjuer i till exempel Modern Drummer, DownBeat och International Musician.


Därpå följer en redogörelse för vilka trummor, cymbaler etc. som Lewis använde under sina långa karriär, från 1935 till 1990. Till sist följer en diskografi, som säkert inte är komplett men som innehåller både det mesta och det viktigaste.
Bortsett från den rent biografiska delen av boken, som alltför mycket har smak av telefonkatalog, är den nära nog nödvändig läsning för alla som är det minsta intresserade av trumspel. Och för trummisar är den nära nog nödvändig!
Jan Olsson


Öppenhjärtigt, intressant och lättläst
om 50 år i musikens hetluft
Herbie Hancock – Possibilities av Herbie Hancock och Lisa Dickey (Viking Press Inc., 2014). Inbunden, illustrerad. 344 sidor

.Att Herbert Jeffrey Hancock förr eller senare skulle skriva sina memoarer var på något sätt ofrånkomligt. Efter drygt 50 års vistelse i hetluften och en framgångsrik, minst sagt omväxlande och spännande karriär borde han ha massor att berätta. Och alla förväntningar infrias med råge. I ”Possibilities” får vi följa 75-årige Herbies bana från vaggan och debuten som solist i en pianokonsert av Mozart med Chicago Symphony Orchestra när han knappt var en tvärhand hög och fram till utnämningen till goodwillambassadör för UNESCO.

Dessemellan hann Mr Hancock onekligen med en hel del. Den mycket uppmärksammade skivdebuten i eget namn med ”Watermelon Man” 1962, till exempel, det mångåriga och ytterst utvecklande samarbetet med Miles Davis i dennes så kallade ”andra drömkvintett” och äventyr i långa banor med egna grupper. Andra viktiga milstolpar i karriären och livet har naturligtvis varit uppdraget att skriva musiken till - och dessutom medverka i - filmen ”Round Midnight”, som gav honom en Oscar-statyett att ställa på byrån. Samarbetet med goda vännerna Wayne Shorter och Chick Corea får heller inte glömmas. Inte heller samarbetet med en rad artister utanför jazzens domäner, bland dem Sting, Paul Simon, Joni Mitchell och Lang Lang. Listan över uppdrag och erfarenheter kan göras ungefär hur lång som helst.

Om allt detta och mycket därtill berättar Herbie på ett både lättfattligt och läsvänligt sätt, och boken, med all sin insikt och klokskap, borde definitivt kunna läsas med stor behållning även av dem som inte har Herbie Hancock som husgud. Och han är oerhört, för att inte säga oväntat, privat och öppenhjärtig mellan varven. Bland annat tar han upp sina svårigheter att inte visa empati när han egentligen borde göra det och avslöjar, för första gången tror jag, att han en tid hade ganska besvärliga missbruksproblem. Sina religiösa grubblerier och bekännelsen till buddhismen sticker han heller inte under stol med. Stort utrymme – lite väl stort kan man kanske tycka - ägnar han också åt att berätta om sitt stora intresse för teknik och elektroniska landvinningar och hur dessa kan användas i musikaliska sammanhang. Så boktiteln, ”Possibilities”, alltså ”Möjligheter”, är på åtskilliga sätt både välfunnen och fullt berättigad.

”Possibilities” finns också att införskaffa som ljudbok.
Jan Olsson

En sann delikatess för alla spisare
 Cooking – med många Jansons Frestelser

av Claes Janson (Janson & Jansson Musik och Media).

Häftad, 178 sidor, rikt illustrerad. Grafisk form: Lars-Magnus Jansson. Pris: SEK 299 inklusive frakt. cooking&musikmedia.se

Jazzmusik och matlagning tycks alltid ha hört ihop. Red Mitchell talade ofta och varmt om alla de fantastiska rätter som Billie Holidays brukade sno ihop på hotellrummet när de var ute på turné. Putte Wickman var också en sann gourmé. En av hans favoriträtter var Amerikanska pannkakor med lönnsirap. Bland alla andra otaliga matentusiaster i jazzhistorien kan nämnas Art Blakey och Louis Armstrong. För att nu inte tala om Miles Davis, som i sin självbiografi avslöjar sitt favoritrecept på Chili Con Carne. Phil Woods recept på Barbecuesås Du Bois lär också varat något alldeles extra. Åtminstone om man ska tro dem som har smakat. ”Att laga mat är som att improvisera”, säger Woods. ”Massor av ingredienser att hålla reda på och sedan försöka finna de rätta kombinationerna.”
 
Att Claes Janson förr eller senare skulle komponera en kokbok är förstås ingen tillfällighet. Dels är han en sann gourmé och dels älskar han att laga mat. Att kalla honom svensk jazzmusiks verkliga Roi de Cuisine är definitivt ingen överdrift. Dessutom är det ju också så, att han under sin ”svängiga” karriär faktiskt har varit krögare! På Marbella närmare bestämt – någon gång under första halvan av 70-talet. Bland alla Claes matgäster återfanns celebriteter som Sean Connery, Anita Ekberg, Joe Cocker och Paco de Lucia. Som diskare hade han förresten ett slag den gamle fotbollsidolen från Manchester United, Georg Best. Som scenchef på Hamburger Börs och högsta hönset på jazzklubben Fasching hade herr Janson förstås också ett och annat att säga till om, när det gällde vad gästerna fick på tallriken. Och vem tror ni Skeppsholmsfestivalens befälhavare, Bosse Stenhammar, anlitade när han skulle gifta sig och bjuda hundra gäster en på trerätters festmåltid? Jo, Claes Janson förstås.
 
Om allt detta och mycket, mycket därtill berättar Claes in sin nyutkomna ”Cooking”. Plus givetvis om sin bana som artist. Inte bara som jazz-, blues- och balladsångare utan även som reseledare, filmskådespelare, festivalpresentatör etc. På ett högst underhållande och intressant sätt tar han oss med på utfärder i när och fjärran med Soul Train, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Kjell Öhmans Organ Grinders och Good Morning Blues. Och så vimlar det helt logiskt av recept i boken - plus de ljuvligaste färgbilder ni kan tänka er. Bilder som verkligen får det att vattnas i munnen. Kan ni inte redan tidigare laga till Senapsgravad strömming, Sjömansbiff, Norrlandspölsa och Rimmad torsk så  är det bara att följa Jansons detaljerade anvisningar. Ytterligare cirka femtio recept delar han också med sig av.
 
Gillar ni både jazz och god mat, så bör ni nog ta en allvarlig funderare på att investera i Claes Jansons lika originella som lärorika, på alla sätt festliga och högst läsvärda memoarer.    
 
Boken kan beställas på cooking@jjmusikmedia.se. Inbetalningskort följer med paketet. Och tala om ifall ni vill ha boken signerad av mästerkocken själv

Jan Olsson

Intressant, kontroversiellt

och läsvärt om Duke Ellington

 ”Duke: A Life of Duke Ellington”

av Terry Teachout (Gotham Books).

Inbunden, 483 sidor, illustrerad.

 

Terry Teachout är till vardags teaterkritiker på The Wall Street Journal i New York. Han är också amatörmusiker med ett brinnande intresse för jazzmusik. Bland hans tidigare böcker kan nämnas den mycket uppmärksammade ”Pops: A Life of Louis Armstrong”, som gavs ut 2009 och numera även finns att inhandla i pocketupplaga.

 

Teachouts senaste verk, ”Duke: A Life of Duke Ellington”, har fullt förståeligt väckt stor uppståndelse, och till och med viss vrede, hos åtskilliga trogna Ellington-fans. Boken är nämligen, allt som oftast, tämligen kontroversiell. I sin uppenbara strävan att ge ett så allsidigt och fullständigt porträtt som möjligt av geniet Edward Kennedy Ellington från Washington D.C. har författaren nämligen inte för ett ögonblick väjt för en rad obehagliga sanningar. En del av dem kunde han faktiskt gladeligen ha hoppat över, eftersom de knappast har haft någon större betydelse för den musik som Duke skapade och så generöst försåg oss med. Som att han, bland annat, sov med papiljotter för att hålla håret rakt, att han var en obotlig klädsnobb och att han var rädd för flyg, båtar, gult notpapper och folk som visslade. Och att han hade oändliga och trassliga fruntimmersaffärer.

 

Teachout låter oss följa Duke Ellington från vaggan till graven. År för år, och ibland nästan dag för dag, får vi ta del av vad som händer – stort och smått, intressant och mindre intressant. Och åtskilligt utrymme ges, åtminstone inledningsvis, åt Irving Mills stora betydelse för Dukes karriär. Det var ju Mills som ”skapade” Duke Ellington, Hertigen. Det var han som skaffade jobben, skötte PR, kontakter och ekonomi, bestämde hur Duke skulle uppträda, klä sig, tänka och tycka och som även bidrog med en rad musikaliska idéer, skrev texter och döpte kompositioner. Åtminstone under åren fram till 1938, då samarbetet upphörde.

 

Naturligtvis ägnas också åtskilliga sidor i boken åt Billy Strayhorn, som bidrog till Ellington-bandets repertoar med cirka trehundra(!) kompositioner och som ibland har kallats Dukes ”alter ego”, ett epitet som Teachout med kraft protesterar emot. Olikheterna mellan de bägge kollegorna var betydligt fler än likheterna, hävdar han. På det personliga planet tycks även de bägge giganterna ha varit minst sagt disparata. Under långa perioder var de till och med ovänner. Frostiga var också Dukes relationer med åtskilliga av orkestermedlemmarna. Johnny Hodges och Ellington lär, till exempel, inte ha växlat ett enda ord med varandra under ett års tid och Lawrence Brown hatade, enligt Teachout, sin boss som pesten.

 

En av anledningarna till den något begränsade uppskattning som många av musikerna hyste gentemot sin firade kapellmästare - förutom att han aldrig ”släppte till” något av sig själv – var att han gladeligen stal deras kompositioner och kallade dem sina egna. Ibland kunde han, som kompensation, sticka till dem några dollar. Men i alla fall… Cootie Williams hävdade bestämt, att det var han som var upphovsman till ”Concerto for Cootie”. Ben Webster var lika säker på att det var han som borde stå som kompositör till ”Cotton Tail”. Och av någon anledning tycktes Duke alltid ”glömma” att det var Otto Hardwicke som var den som åtminstone totade ihop största delen av ”In a Sentimental Mood”, som till att börja med benämndes ”Paradise”. Samme Hardwicke komponerade förresten, tillsammans med Lawrence Brown, ”Sophisticated Lady” medan Johnny Hodges var den som bidrog med ”I Let a Song Go Out of My Heart” och ”Don´t Get Around Much Anymore”. Och ”Mood Indigo” hade Barney Bigard med sig från New Orleans när han anslöt 1927.

 

Vad som är sant och vad som är lögn lär förbli en gåta. Kanske ligger sanningen, som så ofta annars, någonstans mitt emellan? Teachout tar dock Ellington i försvar. Han hävdar bestämt att Duke fångade upp, förädlade, kompletterade och systematiserade de tämligen ofullbordade melodisnuttar som han hörde sina musiker spela och gav dem dess slutliga och definitiva form. Utan hans mästerliga sätt att bearbeta och arrangera musiken hade den aldrig blivit vad den blev. Att Duke var ett odiskutabelt geni hävdar han bestämt.

 

Åren kring 1940, den så kallade storhetsepoken, avhandlas förstås ingående liksom sviterna, Carnegie Hall-konserterna, en rad turnéer – inte minst i Europa - och Dukes tämligen misslyckade försök att slå sig in på Broadway. Givetvis ägnas också åtskilligt utrymme åt den sensationella ”comebacken” i samband med Newportfestivalen 1956, då Paul Gonsalves fick sitt stora genombrott, efter de tämligen magra åren från mitten av 40-talet och tio år framåt. Ellingtons så kallade Sacred Concerts får dock relativt begränsat utrymme i boken. Bortsett från ”den andra konserten”, i vilken Alice Babs medverkade, tillhörde de inte det man mest och helst bör minnas av den store Duke Ellington tycker Terry Teachout. Musiken var bara sisådär, texterna urusla och medlemmarna i orkestern lät mest trötta och ointresserade.

 

Slutligen låter oss Teachout få veta att Ellington vid sin bortgång i lungcancer i maj 1974 var utfattig. Trots att han hade sålt rättigheterna till ”sina” kompositioner var han skyldig de amerikanska skattemyndigheterna mellan 600 000 och 700 000 dollar. Han konstaterar också att ingen stor musiker har varit hemligare än Duke Ellington. Ingen, absolut ingen, kände honom. Kanske var det så?

 

Terry Teachouts mycket ambitiösa och synnerligen genomarbetade ”Duke: A Life of Duke Ellington” är givetvis högst läsvärd. Men för att få en mer balanserad bild av denne, en av jazzens obestridliga giganter, bör man nog även ta del av vad andra skrivit om honom. Och man ska förstås också läsa Dukes egen ”Music is My Mistress”.

Jan Olssom


Lärorikt, utlämnande och annorlunda

av och om Gary Burton 
”Learning to Listen – The Jazz Journey of Gary Burton”
av Gary Burton (Berklee Press). Häftad, 384 sidor, illustrerad.

 
“Learning to Listen” är en synnerligen annorlunda bok. Jag vill till och med påstå att det är en av de mest originella jazzböcker som någonsin har skrivits. Gary Burton låter läsaren få följa med på hela sin, inte alltid spikraka, väg från tiden som underbarn i den lilla småstaden i Indiana till framgångarna – och även motgångarna – på de stora världsestraderna. En spännande och bitvis hisnande färd förstås på både kullerstensgator och autostrador.
 
Men det som gör boken alldeles extra intressant och lärorik är inte i första hand redogörelserna för konserterna, alla resor och skivinspelningarna. Nej, det är i mycket högre grad närbilderna av Gary själv och hans kollegor och spelkamrater som fascinerar. Öppet och ärligt redogör han för sina innersta tankar om musik i synnerhet men även om livet i allmänhet. Först i fyrtioårsåldern inser han sin homosexuella läggning och får äntligen förklaringen till varför hans äktenskap inte hade fungerat så bra som han hade önskat. Men upptäckten, som han mycket odramatiskt redogör för, ser han faktiskt mer som en befrielse och lättnad än som ett bekymmer.
 
Förutom sin musikerkarriär redogör Burton naturligtvis även för sin långa och mycket framgångsrika bana som lärare vid Berklee College of Music i Boston. Och han gör det på ett sätt som tydligt visar, att han måste vara en alldeles utomordentlig, om än något okonventionell pedagog. Ibland känns det faktiskt som om man, som läsare, också hamnar på skolbänken.
 
Tonen i ”Learning to Listen” är hela tiden öppen och positiv, även om Burton inte för ett ögonblick drar sig för att komma med kritiska, och ibland ganska salta, omdömen. Vi får, till exempel, veta att han har haft synnerligen svårt att dra jämnt med bland andra Anita O´Day och Joe Henderson. Henderson bar sig åt som ett svin och Anita var inte stort bättre. Dessutom sjöng hon falskt, enligt Gary. Men de allra flesta av sina kollegor har han bara gott att säga om. Chick Corea, Pat Metheny, Steve Swallow och Roy Haynes är några av dem som han högaktar både som musiker och människor, och bland alla ”nya” musiker håller han bland andra sitt eget gitarrfynd Julian Lage som en av de allra mest hörvärda. Och att Duke Ellington var störst av dem alla påpekar han mer än en gång.
 
“Learning to Listen” är lättläst, lättförståelig och, som sagt, mycket lärorik. Burton är klok som en pudel och har förmågan att vidarebefordra sina kunskaper, känslor och åsikter på ett alldeles utomordentligt sätt. Demonpromotorn George Wein lär ha sagt om boken att den är ”den bästa självbiografi av en musiker jag hittills har läst”. Det säger en hel del…
 Jan Olsson  


Givande om äldre jazz

-men bäst är alla bilderna!

Sammy Rimington: A Life in Pictures

- Adventures in New Orleans music over five decades av Sammy & Louise Rimington (Eget förlag). Häftad, A4-format, 256 sidor. Rikt illustrerad.

 

Den idag 71-årige engelske klarinettisten och saxofonisten Sammy Rimington är sedan många år en kär och regelbundet återkommande gäst i vårt land. Den huvudsakliga anledningen till att vi så ofta – åtminstone under sommarmånaderna - får möjlighet att se och höra honom i Sverige är att han, sedan 27 år tillbaka, är gift med Louise från Ystad. Dessutom äger han tillsammans med sin hustru en sommarbostad i allra sydligaste Skåne.

 

Som de flesta säkert känner till, är Sammy en av jazzvärldens mest framgångsrika och entusiastiska förkämpar för, och vårdare av, den genuina New Orleans-jazzen. Alltså den musik som spelades av bland andra Sammys store förebild, klarinettisten George Lewis. Redan som femtonåring började han spela klarinett, efter att dessförinnan ha försökt sig på banjo och varit medlem av en skifflegrupp. Några år senare, på själva 18-årsdagen, engagerades unge Mr Rimington av trumpetaren Ken Colyer, en av den tidens allra största europeiska namn på tradbandsfronten. Och på den vägen är det fortfarande…

 

23 år gammal, alltså, 1965 flyttade Sammy till USA och hamnade naturligtvis ganska snart i New Orleans, där han per omgående tog plats på estraden på anrika Prezervation Hall. Där träffade han, blev god vän med och kom att spela tillsammans med praktiskt taget alla dem som fortfarande fanns kvar av de verkliga pionjärerna, bland dem givetvis George Lewis. Andra han lärde känna var, till exempel, legendarer som Kid Thomas Valentine, Billie och De De Pierce, Louis Nelson, Captain John Handy, Percy Humphrey, Albert Nicholas, Zutty Singleton och Muddy Waters. Ja, listan kan göras ungefär hur lång som helst. En som han också träffade, och turnerade med, var trumpetaren Jabbo Smith, som under 20-talet var Louis Armstrongs främste rival. Jabbo hade länge varit borta från jazzen och jobbade som taxichaufför i Milwaukee, innan Sammy lockade ut honom i jazzsvängen igen. 

 

Om sina öden och äventyr i jazzens födelsestad och varför han efter ett par år flyttade hem till Europa igen, redogör Sammy i sin mycket intressanta och underhållande bok. Han berättar givetvis också om sina många skivinspelningar och turnéer runt om i världen tillsammans med en rad av sina legendariska vänner och kollegor. Och inte minst om sina besök i Sverige. Men han är inte ensam berättare i boken. En rad medmusikanter, journalister, kritiker och vänner får också komma till tals. Dessutom har Sammy, med god hjälp av hustru Louise, samlat på sig tidningsartiklar och recensioner från när och fjärran, som är både lärorika och givande att ta del av. Men det allra roligaste, och mest intressanta, är nog ändå bilderna. Och sådana finns det massor av i boken! Så att den har fått titeln ”Sammy Rimington: A Life in Pictures” är alltså knappast någon tillfällighet.

 

Den som är det minsta intresserad av äldre jazzmusik ska definitivt stifta bekantskap med ”Sammy Rimington: A Life in Pictures”. Men även andra bör kunna ha rikt utbyte av den. När man väl börjar bläddra är det svårt att sluta. 

 

”Sammy Rimington: A Life in Pictures” kan beställas direkt av författaren. Hans mailadress är sammywhammy@tiscali.co.uk.

Jan Olsson


Väldokumenterat, analyserande

om jazz och religion

Jazz at Vespers
Ingemar Wågerman, Eget förlag, 197 sidor
(www.jazzhistoria.se)

Jazzens förhållande till den kyrkliga världen har tidvis varit stormig. På 1950-talet väckte det stor uppståndelse när den karismatiske kyrkoherden "Fader Gunnar" Rosendahl i Osby höll förbön för Louis Armstrong. En frikrykopräst i Östergötland förkunnade att jazzen var "djävulens musik" och ville skydda ungdomarna mot denna farliga företeelse. Ändå har jazzmusiken och den andliga motsvarigheten en lång gemensam historia.

Detta framgår klart av denna förnämliga och innehållsrika bok skriven av Ingemar Wågerman, pianist i Gota River Jazzmen. Han har verkligen djuplodat i ämnet och förklarar på ett trevligt sätt hur religionen och jazzen har påverkat varandra. Detta vederlägger han med flitigt analyserande - både positivt och kritiserande - och refererande till sina många källor.

Bokens titel har inspirerats av en skiva med George Lewis and His Ragtime Band. Den spelades in 1954 i samband med en aftongudstjänst i Holy Trinity Episcopal Church vid en turné till Oxford, Ohio. Den händelsen anses ha varit banbrytande för jazz i kyrkan och som fått många efterföljare runt om i världen. Skivans titel är Jazz at Vespers och den finns utgiven på minst nio skivmärken i ett stort antal upplagor runt om i världen.. Wågerman gör också en djuplodande analys av denna aftongudstjänst och dess betydelse för andra orkestrar.

Boken kan också betraktas som ett förnämligt uppslagsverk. På 76 sidor skriver han om bakgrunden - och i flera fall anges också sångtexten -  till religiösa melodier och sånger. Många av dessa spelas än i dag av främst jazzorkestrar i den traditionella stilen.

Wågerman har verkligen lagt ner ett stort och omfattande forskningsarbete på att lista skivor och musikkassetter som innehåller inspelningar av melodier som har regligiös anknytning. Inte mindre än 190 skivor/kassetter ingår i den förteckningen! Han har också gjort en lika omfattande insats när det gäller referenslitteratur (12 sidor), melodiregister (11 sidor) samt ett person- och orkesterregister (9 sidor).

På bokens baksida står det bland annat: "Det har skrivits åskilliga hyllmeter litteratur om jazz och ännu fler om religion, men ytterst få verk som mer än summariskt tar upp sambandet mellan jazzen och religionen. Den här boken råder bot på denna brist!". Det är inga överord, snarare en blygsam "marknadsföringstext". Ett inköp av den här boken är väl investerade pengar och den kommer att ge mycket glädje och behållning som uppslagsverk. Med hjälp av de omfattande registren är det lätt att hitta det man söker.
Björn Bärnheim


Intressant och initierat om

egensinnig och ambitiös jazzlady

 Shall We Play That One Together?

The Life and Art of Jazz Piano Legend Marian McPartland

av Paul de Barros (St. Martin´s Press).
Inbunden, 484 sidor, illustrerad.

 

Pianisten, kompositören och radiopersonligheten Marian McPartland fyllde 95 för ett tag sedan. Hennes liv har varit som en saga. Inte nödvändigtvis som en vacker sådan, men en minst sagt händelserik och fantastisk.

 

Marian, som hette Turner som ogift, föddes och växte upp i ett tämligen välbärgat hem i England. Hon studerade klassisk musik, ivrigt påhejad av sin stränga mor. Men liksom sin ett år yngre kollega George Shearing kom hon så småningom i ”dåligt” sällskap och ägnade sig med glädje och energi åt allt annat än de klassiska mästarna. Ungefär samtidigt som de allierade trupperna intog Normandie anmälde hon sig som frivillig i den engelska arméns nöjesdetalj och kom på så sätt till Frankrike och Belgien. Där mötte hon en likasinnad amerikansk musiker, kornettisten Jimmy McPartland, och det sa omedelbart ”klick”. Utan att fråga sina föräldrar om lov gifte sig Marian med Jimmy, och när kriget var över följde hon med sin make till USA.

 

Vi får i Paul de Barros mycket närgångna och väl genomarbetade biografi följa Marian och Jimmy under deras ofta mödosamma framfart, både privat och på jazzscenerna runt om i USA och Europa. Vi får också ta del av Marians uppoffrande och förtvivlade kamp för att rädda sin make undan det grova alkoholmissbruk som förde med sig att han egentligen aldrig riktigt fick det erkännande han så väl förtjänade. Men hennes kärlek till Jimmy slocknade aldrig, trots umbäranden och komplikationer på såväl det personliga som musikaliska planet. Den räckte ända fram till hans bortgång 1991, även om den inte sällan tog sig märkliga vägar. Under många år hade Marian, till exempel, vid sidan av sitt äktenskap ett komplicerat kärleksförhållande med trumslagaren Joe Morello. Samme Morello alltså som – innan han hamnade hos Dave Brubeck - var medlem i den legendariska trio Marian ledde på Hickory House i New York i mitten av 50-talet.

 

Som jazzmusiker hade Marian McPartland alla odds emot sig, när hon anlände till USA: hon var kvinna, hon var engelska och hon var vit. Men hon hade också en vilja av stål och kunde, åtminstone i överförd bemärkelse, kliva över lik om hon tyckte att det behövdes. Som samarbetspartner var hon följaktligen inte sällan svår att ha att göra med.

 

De Barros berättar intressant och initierat om McPartlands öden och äventyr - med stor hjälp av en rad intervjuer och inte minst av Marians egna hågkomster och anteckningar – från barndomen i engelska Windsor och fram till idag. Eller igår i alla fall. Vi träffar givetvis en mängd musiker, både vänner och ovänner, efter vägen och får oss även till livs massor av skvaller och festliga historier. En avsevärd del av boken handlar förstås också om Marians, åtminstone i USA, välkända och mycket uppskattade radioserie ”Piano Jazz”, som började sändas redan 1979 och kunde avlyssnas ”coast to coast” ända till för några år sedan. Nära femtio av dessa program har också givits ut på skiva och används bland annat här och var i undervisningssyfte.

 

”Shall We Play This One Together” är tveklöst en av de bästa, mest intressanta och lärorika jazzbiografier som har skrivits. Den handlar inte bara om en originell och egensinnig musiker utan lika mycket om vad som händer, och har hänt, bakom kulisserna. Den behandlar jazzens villkor ur ett perspektiv vi inte är vana vid samtidigt som den både är lättläst och mycket underhållande. Rekommenderas å det varmaste!

Jan Olsson   


Skandinavisk jazzhistoria

med smått hisnande perspektiv

Bunk Monk & Funk – and other attractions

Anders Stefansen i samarbete med Jan Söttrup

(People´sPress, Danmark)

Häftad. 248 sidor. Rikt illustrerad.

 

Anders Stefansen från Köpenhamn är något av en doldis i jazzvärlden. Åtminstone har inte publiken sett honom särskilt ofta. Han har aldrig gillat att synas och stå längst fram. Men han har för det mesta funnits där – någonstans i bakgrunden. Och det har faktiskt ofta varit han som, på sätt och vis, har varit huvudperson.

 

80-årige Anders är, eller rättare sagt har varit, promotor. Tveklöst den störste av dem alla i vår del av världen. I alla fall när det gäller att arrangera jazzkonserter. Sedan 1964 och ända tills för ett par år sen var det han, som genom sin konsertbyrå SBA, såg till att vi fick höra en lång rad av jazzens allra största utövare på våra breddgrader. Några av alla dem han hade i sitt ”stall” var Louis Armstrong, Count Basie, Benny Goodman, Ray Charles, Miles Davis, Stan Getz, John Coltrane, Duke Ellington, Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Ella och Oscar, Stan Getz, Chick Corea, Lionel Hampton och Sarah Vaughan. Ja, listan kan göras ungefär hur lång som helst. Han var också Norman Granz och George Weins förlängda arm i Skandinavien. Och när han ganska nyligen lade ned verksamheten började han istället ägna sig på heltid åt skivproduktion för bland annat Storyville.

 

Som om inte ovanstående skulle vara nog, drev Stefansen också den populära jazzklubben Slukefter på Tivoli mellan 1978 och 1990. Han var också en av initiativtagarna till Copenhagen Jazz Festival, som numera är ett av världens största och viktigaste evenemang i sin genre.

 

Med assistans av journalisten och radiomannen Jan Söttrup har nu Anders Stefansen, något motvilligt kan man förmoda, nedtecknat sina memoarer. Och det är intressant och lärorik läsning, kan jag lova. Dessutom är det allt som oftast festligt och danskt gemytligt. Vi får följa med Anders bakom kulisserna, ta del av en lång rad skrönor och festliga historier och – vilket kanske är allra viktigast – lära känna en massa musiker på ett helt nytt sätt. Själv plöjde jag igenom boken i ett sträck – på engelska (den är även utgiven på danska), och jag kan garantera att jag njöt oupphörligt av att få ta del av Anders minnen.

 

“Bunk Monk & Funk – and other attractions” (på danska ”Bunk Monk & Funk – og andre förlystelser”) är en väsentlig bok för alla med minsta intresse av skandinavisk jazzhistoria. Den ger oväntade och lärorika inblickar ur ett lite annorlunda och ibland smått hisnande perspektiv. Rekommenderas helhjärtat!

Jan Olsson


DIG Jazz!

Startsida med

jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på CD
Jazznytt på DVD
Jazznytt i tryck
Jazzklippet
Aktuellt
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar

En oemotståndlig glädjekälla

med färg, form, rytm och harmoni

 Knut Grane: Jazz Mood.

Inbunden, 117 sidor, rikt illustrerad (Ellerströms förlag).

 

De fyra begreppen färg, form, rytm och harmoni är gemensamma för såväl Malmökonstnären Knut Granes måleri som för jazzmusiken. Därför är hans bok ”Jazz Mood” en visuellt oemotståndlig glädjekälla för varje sann jazzvän. Dessutom en färgsprakande påminnelse om en rad av jazzens allra största utövare och stilbildare.

 

Knut Grane föddes 1926 i Göteborg, växte upp under jazzmusikens guldålder, 30- och 40-talen, och kom genom sitt umgänge tidigt i kontakt med både jazzen och bildkonsten. Efter genomgången gymnasieutbildning vid Hvitfeldska läroverket pluggade han konst på slöjdföreningens skola i Göteborg, fortsatte sedan sina studier vid Kunstakademiet i Köpenhamn och hamnade så småningom som tecknare och reklamkonstnär i Malmö. Men dessförinnan, redan som 20-åring, arbetade han sig över Atlanten, ombord på M/S Gripsholm, och fick på så sätt under några hektiska och innehållsrika dygn uppleva det pulserande jazzlivet i The Big Apple. Bland annat insöp han den nydanande musik, bebop, som Dizzy Gillespie och hans storband chockade publiken med på Three Deuces på 52:a Gatan. Intrycken blev både omtumlande och outplånliga.

 

”Jazz Mood” är inte en självbiografi i konventionell bemärkelse. Den är snarare en bilderbok med en rad texter. Granes egna naturligtvis, men även tidningsurklipp, programblad, recensioner och kommentarer av samarbetspartners och vänner. Bland dem Leif ”Smoke Rings” Andersson.

 

Jazzmusiken har varit, och är fortfarande, den huvudsakliga inspirationskällan för Grane och hans konstnärskap. Ett lysande exempel återfinns på legendariska danssalongen Amiralen i Malmö, en gång Harry Arnolds hemmaplan.  Ovanför estraden kan en 27 meter lång och fyra och en halv meter hög målning beskådas på vilken bland andra ”de fyra stora” (enligt Knut Grane), Armstrong, Ellington, Basie och Parker, kan skönjas. Denna, internationellt prisade och uppmärksammade målning är givetvis förevigad i boken. Dessutom finns förstås en lång rad andra av Knut Granes målningar, collage, affischer och grafiska blad att studera och njuta av för den konst- och jazzintresserade.

 

Även om Knut Granes verk i grund och botten är abstrakta, förmedlar de en alldeles tydlig jazzkänsla. ”Mina jazzbilder handlar inte om att avbilda jazzmusiker utan snarare att finna en bildmässig form för den emotionella upplevelsen i musiken”, sa Grane för några år sen. Och visst, precis så känns det också.

Jan Olsson 


DIG Jazz!

Startsida med

jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på CD
Jazznytt på DVD
Jazznytt i tryck
Jazzklippet
Aktuellt
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar
George Shearing -engelsman

ända ut i fingerspetsarna

 Lullaby of Birdland

– The Autobiograhy of George Shearing”

av George Shearing och Alyn Shipton. (Continuum 2004).

Inbunden, illustrerad. 260 sidor..

 

De flesta jazzböcker är naturligtvis bara till för de närmast sörjande. Namn, namn och åter namn. Och däremellan en massa låttitlar och ännu fler namn. Men det finns undantag. Ett lysande sådant är ”Lullaby of Birdland”, som George Shearing (1919-2011), 85 år gammal, snodde ihop med viss assistans av den engelske journalisten, musikhistorikern och radiomannen Alyn Shipton. Det hela började med att Shipton gjorde ett program för BBC med och om Shearing. Resultatet blev så intressant, tyckte han, att han uppmanade George att sätta sig ner och försöka samla ihop sina minnen och berätta sitt livs historia. Det var ett gott råd.

 

George, som föddes i London 1919, var blind sedan födseln och fick således lära sig att spela piano på samma sätt som vår egen Reinhold Svensson, som föresten var årsbarn med Shearing. I en skola för synskadade alltså. Som tonåring blev George medlem av Claude Bamptons orkester, ett på sin tid mycket uppmärksammat engelskt storband, i vilket samtliga musiker var synskadade. Och med ett stort leende på läpparna (antar vi) drar han sig inte ett ögonblick för att berätta om orkesterns fantastiska öden och äventyr. Som till exempel när hela gänget, precis innan ridån ska gå upp inför en konsert, kröp omkring på golvet och med hjälp av sina händer letade efter ett borttappat emaljöga. Över huvud taget beklagar sig aldrig George i sina memoarer över det faktum att han var blind. Ibland framhåller han i stället att det kunde vara en fördel. ”Jag har aldrig behövt bli störd över hur folk klär sig”, berättar han. ”Och om mina medmusiker var svarta eller vita spelade förstås ingen roll. Jag kunde ju bara se hur de såg ut på insidan”.

 

Efter några framgångsrika år i England, under och strax efter andra världskriget, flyttade George, stöttad av sin gode vän och landsman Leonard Feather till USA för att söka lyckan. Att han fann den där vet vi ju alla. I februari 1949 spelade han in ”September in the Rain” med sin nybildade amerikanska kvintett och arrangörerna stod i kö för att engagera honom. ”The Shearing Sound”, baserat på klangerna i Glenn Millers saxsektion men överförda till vibrafon, piano, gitarr och komp, blev en enorm succé. Det ursprungliga kvintettmanskapet bestod förutom Shearing av vibrafonisten Marjorie Hyams, gitarristen Chuck Wayne, basisten John Levy och den till trumslagare omskolade trumpetaren  Denzil Best. Denna framgångsrika sättning behöll Shearing sedan under praktiskt taget hela sin karriär, även om medlemmarna kom och gick. Bland dem som passerade genom bandet genom åren kan nämnas vibrafonisterna Joe Roland, Cal Tjader och Gary Burton, gitarristen Toots Thielemans, basisterna Al McKibbon, Herman Wright och Ralph Peña samt trumslagarna Bill Clark, Roy Haynes, Vernell Fournier och Philly Joe Jones.

 

Naturligtvis berättar också Shearing, intressant och synnerligen underhållande, om sitt mycket lyckosamma och långvariga samarbete med Mel Tormé. ”Mel och jag behövde aldrig repetera”, konstaterar han. ”Den ena kände alltid instinktivt vad den andre tänkte göra.” Likaså redogör George för sina duoäventyr med diverse basister, framför allt Neil Swainson, under den senare delen av sin långa karriär.

 

Men det som gör att George Shearings memoarer skiljer sig från det mesta man läst om och av diverse företrädare för jazzbranschen är, att han släpper till alldeles oväntat mycket om sitt privatliv. Om sin familj, till exempel, och svårigheterna att få ett äktenskap att fungera, när man för det mesta är på resande fot. Han resonerar också om problemen – och fördelarna - med att vara blind. Han gör det dessutom på ett synnerligen rakt och positivt sätt och med en imponerande självdistans. Och så är han förstås alldeles rysligt engelsk, även om han råkade tillbringa större delen av sitt liv på andra sidan Atlanten. Han hade förmodligen pressveck på de pyjamasbyxor har tog på sig efter att ha avnjutit aftonens fyra centiliter whisky i bästa skinnfåtöljen. Hade han varit seende hade han säkert burit monokel också.


 Jag tror att många, även utanför den snäva och rabiata jazzkretsen, kan ha stor glädje, och kanske till och med nytta, av att läsa ”Lullaby of Birdland”. För oss redan frälsta är den snudd på en nödvändighet i bokhyllan.

Jan Olsson      


Möt en av jazzens mest

betydelsefulla icke-musiker 

Norman Granz

The Man Who Used Jazz for Justice

av Tad Hershorn (University of California Press, 2011).

Inbunden, illustrerad. 470 sidor.

 

Tad Hershorn, som till vardags arbetar vid The Institute of Jazz Studies vid Rutgers University i New Jersey, gjorde det knappast lätt för sig, när han gav sig på det minst sagt omfattande arbetet med att skriva en Norman Granz-biografi. Det blev knappast lättare av att Granz själv, när Hershorn inledde sitt omfattande projekt, inte hade någon lust alls att hjälpa till. Snarare tvärtom. Strax före sin bortgång 2001, när han motvilligt insåg seriositeten i Hershorns strävanden, visade han sig dock vara åtminstone en smula tillmötesgående. Men huvudparten av det digra material Hershorn har samlat på sig, sorterat och värderat har hämtats genom intervjuer med andra än huvudpersonen själv. Det vill säga en rad musiker, skivbolagsfolk och andra som på olika sätt har haft att göra med, eller varit lierade med Granz. Hershorn har också studerat texter på skivkonvolut, läst recensioner och artiklar samt, givetvis, plöjt igenom de relativt få intervjuer med den mäktige promotorn, som publicerats i populär- och fackpress genom åren.

 

Norman Granz föddes 1918 i Los Angeles. Efter att han, som helt ung, hade hört Coleman Hawkins odödliga inspelning av ”Body and Soul” bestämde han sig för att ägna återstoden av sitt liv åt jazzen, detta USA:s enda riktigt väsentliga bidrag till kulturen. Som flitig gäst på bland annat legendariska Billy Berg´s i Hollywood lärde han känna en rad av den tidens stora jazzmusiker, till exempel Nat Cole och bröderna Young, Lester och Lee, och började själv, med skiftande framgång, arrangera konserter. 1944 drog han in i Los Angeles Philharmonic Hall, vilket innebar att startskottet gick för Jazz At The Philharmonic. ”The rest is history” brukar heta, och det gäller i allra högsta grad även här.

 

Men Norman Granz var mycket mer än den man som för snart 70 år sen startade och förvaltade jazzcirkusen JATP, som kom att få en oerhört stor betydelse för jazzens popularitet, inte minst hos oss i Europa. Han var dessutom en synnerligen kontroversiell herre, kommunist, egoist, enstöring och en outtröttlig förkämpe för alla rasers lika rättigheter. Allt på en och samma gång. Om han fick veta att svarta inte tilläts komma in på någon av hans konserter, eller fick sämre platser än jazzälskare av den vita rasen, kunde han gladeligen ställa in hela kalaset. Han krävde även att hans artister, oavsett hudfärg, skulle få bo på de bästa hotellen och serveras förstklassig mat på de mest fashionabla restaurangerna. Idag kan kanske sådana krav verka tämligen självklara. Åtminstone för en del av oss. Men under 40- och 50-talen var det dessvärre inte så. I all synnerhet inte i USA.

 

I ”The Man Who Used Jazz For Justice” får vi inte bara lära känna impressarion, konsertarrangören, jazzälskaren och integrationsförkämpen Norman Granz. Vi får också stifta bekantskap med skivbolagsdirektören, företagsledaren, managern, kapitalisten, gourmén och konstsamlaren Granz, som till vardags umgicks med bland andra Pablo Picasso. En tvärvigg, illa omtyckt av många, fruktad och svår att umgås med. Men också älskad av en del. Och om någon till äventyrs har gått omkring och trott att samarbetet med Ella Fitzgerald och Oscar Peterson – för att nu inte tala om Duke Ellington – alltid var friktionsfritt och trevligt, så visar Hershorn att detta antagande har varit helt, eller åtminstone delvis, åt skogen.

 

Tad Hershorns bok är oerhört ambitiös och ibland nästan onödigt rik på detaljer. Vi informeras detaljerat om både resrouter och laguppställningar för en ändlös rad av JATP-turnéer, känns det som. Och vi får också ta del av det mesta om publiksiffror och ekonomiska utfall. Dessutom får serveras vi tämligen ingående information om en rad projekt som Granz drev utanför jazzmusiken. Hans lansering i USA och Europa av artister som Marlene Dietrich, Yves Montand och Simone Signoret till exemel. För att nu inte tala om allt som hände i hans banbrytande och för oss jazzälskare oskattbara skivbolag, Norgran, Verve och Pablo, som tillsammans rymmer mer guld än alla andra etiketter tillsammans.

 

Alla sakuppgifter och historiska data är naturligtvis intressanta och lärorika för den vetgirige. Men till syvende och sist är det ändå det ingående porträttet av den ytterst komplicerade och ofta bittra människan Norman Granz som gör, att man tar boken – om än inte alltid Granz själv - till sitt hjärta.

Jan Olsson        


Intressant och spännade om

Clark Terrys långa, slingriga jazzresa

Clark –The Autobiography of Clark Terry

Av Clark Terry (University of California Press, 2011).

Inbunden, illustrerad, 322 sidor.

 

Clark Terry, född i St. Louis strax före jul i nådens år 1920, hänger fortfarande med. Tillsammans med sin hustru Gwen bor han i den lilla staden Pine Bluff i Jefferson County, Arkansas. Trumpeten har han lagt på hyllan och dessvärre är han, på grund av långvariga ryggproblem, rullstolsbunden. Men sitt goda humör och alla minnen tycks han ha i tryggt förvar. Åtminstone att döma av de memoarer han nyligen har totat ihop, då och då assisterad av hustru Gwen.

 

Det är fascinerande läsning den gode Clark bjuder på. Och positiv sådan. Men tro därför inte att hans liv alltid har varit en dans på rosor. Uppväxten var minst sagt stökig, och de första åren som professionell musiker var inte mycket bättre. 30- och 40-talets rasfördomar reducerade för det mesta USA:s svarta invånare till andra, eller kanske tredje, klassens medborgare, förföljda och förödmjukade. Att tjäna tillräckligt många dollar för att kunna hålla sig med tak över huvudet och mat för dagen var en konst som många inte klarade av. Åtminstone inte utan att ta till ”okonventionella” metoder. Men Clark hade, enligt egen utsago, tur. Med en kombination av just tur, begåvning, fräckhet, framåtanda och goda kontakter lyckades han så småningom bli både erkänd och etablerad, även om uppoffringarna var både många och stora. Fast någon dans på rosor var tillvaron inte ens när man, som Terry, hade Duke Ellington eller Count Basie som arbetsgivare eller kunde sitta som välbetald medlem i husbandet i ”Tonight Show”.

 

Vi får följa Clark Terry från barndomen och ända fram till dagens pensionärstillvaro. En lång och slingrig resa under vilken en rad av hans kollegor givetvis passerar revy. Vi får också följa med bakom kulisserna, vilket oftast är lika intressant som spännande. En och annan hemlighet avslöjas givetvis också. Till exempel den om att Count Basie inte alls lade ned sitt storband 1950 för att man hade dåligt med spelningar. Sanningen var helt enkelt den, att Count hade spelat bort alla pengar på hästar och därför inte kunde betala sina musiker. Clark avslöjar också att Lionel Hampton var en kapellmästare som man inte alltid kunde lita på. Och att den legendariske pianisten och orkesterledaren Fate Marable var en synnerligen obehaglig typ.

 

Under praktiskt taget hela sin lysande bana har Terry ägnat massor av tid och energi åt undervisning. Ofta på egen bekostnad, innan han blev knuten till olika lärosäten, där han kunde vidarebefordra sina stora kunskaper och dela med sig av sina erfarenheter. Även hans ungdomliga Big B-a-d Band var på sin tid till stor del en skola för unga, lovande musiker som behövde tuff praktik för att vidareutvecklas.

 

”Clark” är en bok full av klokskap, humor och värme som låter oss stifta nära bekantskap med en av jazzmusikens allra största och mest personliga representanter. Dessutom är den en av de bästa och mest intressanta böcker som över huvud taget har skrivits om jazzmusikens och dess utövares villkor.

Jan Olsson



















Clark Terry

Foto:Gunnar Holmberg/

DIG Jazz

Fascinerande läsning om

Jazzbaronessan Nica de Koenigswarter 

Nica´s Dream – The Life and Legend of the Jazz Baroness

av David Kastin (W.W Norton & Co, 2011).
Inbunden, illustrerad. 272 sidor..

 

Pannonica ”Nica” de Koenigswarter, född Rotchild, (1913-1988) är tveklöst en av jazzhistoriens märkligaste kvinnor. Hon tillhörde en av Europas allra rikaste familjer och umgicks i sin tidigaste ungdom, och tillsammans med sina föräldrar, med både kungligheter och adel i England och Frankrike. Hon övergav dock allt sitt luxuösa liv och lämnade sin make, baronen och krigshjälten Jules de Koenigswarter, 1951 och bosatte sig, med alla sina miljoner, i New York. Den huvudsakliga anledningen till denna flytt var att hon, inte minst tack vare sin gode vän Teddy Wilson, hade blivit ohjälpligt förälskad i jazzmusik. Inte minst i den art vi kallar bebop och som hade slagit igenom några år tidigare.

 

Under de följande decennierna kunde man praktiskt taget varje kväll se Nicas silverfärgade Bentley utanför någon av de legendariska klubbarna längs 52:a Gatan och snabbt blev hon inte bara bekant utan också god vän med de flesta av den ”moderna” jazzens allra största musiker. Hon försummade sällan att hjälpa till om någon av dem kom på obestånd – och det gjorde de allt som oftast. Hennes kassakista och omtanke tycktes inte ha några gränser. Hon ställde också till med nattliga fester och jamsessions på bland annat Stanhope Hotel, där hon förfogade över en lyxsvit tills direktionen såg sig tvingad att be henne flytta efter oupphörliga klagomål från hotellets övriga gäster. Så småningom köpte hon en pampig villa med en magnifik utsikt över Manhattan, där hon bodde under sina sista år tillsammans med alla sina katter och dit hon ständigt bjöd in sina musikervänner. Där kunde de ofta få bo så länge de ville och givetvis musicerades det ständigt.

 

Mest känd har kanske Nica blivit, inte minst genom filmen ”Bird”, på grund av att Charlie Parker dog i ett av hennes hotellrum på Stanhope Hotel. På sin tid gav just denna händelse upphov till en rad rykten om att Parker och Jazzbaronessan skulle ha ett kärleksförhållande. Så var inte alls fallet, åtminstone enligt David Kastins bok. I så fall var kärleken helt och hållet platonisk. Samma sak med Thelonious Monk, som tycktes bo oftare hos Nica än i sitt eget hem. Monk blev också baronessans specielle favorit. Dels älskade hon hans musik och dels kom hon den högst originelle pianisten och kompositören närmare än kanske någon annan – inklusive Thelonious hustru Nellie. Med en aldrig sinande energi räddade hon Monk undan narkotikapolisen, hjälpte honom att återfå sitt arbetstillstånd i New York, såg till att han kom in på sjukhus när han mådde alltför dåligt och stack till honom åtskilliga dollar, när han var pank. Och att Thelonious, den 17 februari 1982, drog sin sista suck i Nicas pampiga villa, där han under sina sista år bodde oftare än hemma hos sig själv vet de flesta jazzvänner. Men även i fallet Monk tycktes det inte råda något ”otillbörligt” kärleksförhållande, endast en mycket nära och ömsesidig vänskap. Här bör det också påpekas att även Nellie och baronessan var synnerligen goda vänner. När Thelonious begravdes satt de båda bredvid varandra i kyrkan.

 

Om Pannonica de Koenigswarters minst sagt ovanliga leverne och om hennes relationer till Parker, Monk och en rad andra bebopmusiker handlar ”Nica´s Dream”. Mycket intressant och fascinerande läsning onekligen, även om Kastin knappast serverar särskilt många nyheter. Men vad som kan stöta, och onekligen gör det emellanåt, är allt ovidkommande material. Så snart nya personer dyker upp i handlingen, även sådana som inte har mer än ett perifert intresse i sammanhanget, så envisas Kastin med att redogöra även för deras levnadshistoria på sida efter sida. Vad alla Nicas släktingar, till exempel, har haft för sig kan knappast intressera. Men det hjälper förstås till att utöka sidantalet.

 

Hur som helst: ”Nica´s Dream” –  efter den vackra komposition Gigi Gryce skrev till Jazzbaronessans ära – är väl värd att läsa. Så gör det!

Jan Olsson

Nedan: Pannonica de Koenigswarters "Three Wishes"


Nica samlade in önskelistor

från 300 av sina jazzvänner

Three Wishes –An Intimate Look at Jazz Greats

Av Pannonica de Koenigswarter

(Abrams Image. New York)

Häftad, illustrerad  320 sidor,


Baronessan Pannonica de Koenigswarter (1912-88) var på många sätt en unik jazzkvinna, vilket framgår av Jan Olssons recension ovan av boken ”Nica´s Dream”.

Hon ägnade en stor del av sitt liv åt jazzen och ett projekt sedan början av 60-talet var att alla musiker hon kom i kontakt skulle lämna henne tre personliga önskningar.

 

I boken "Three Wishes", som initierats av barnbarnet Nadine de Koenigswarter, får man nu sammanställt 300 musikers önskelistor. Dessutom finns upp mot 200 foton tagna av Pannonica med en uppenbart enkel fotoutrustning, de flesta verkar vara med Polaroidkamera. Men bildernas tekniska kvaitet har liten betydelse i sammanhanget. Det roliga är att musiker som Thelonious Monk, som finns med på flest bilder, Miles Davis, Sonny Rollins, Coleman Hawkins, Art Blakey och andra storheter fångats vid högst avslappnade tillfällen.


Ja, och så har hon också dokumenterat många musiker som man inte alltför ofta ser avbildade. Ett exempel är pianisten Freddie Redd, som 1956 gjordel lång folkparksturné med Roffe Ericson och nyligen var på återbesök i sällskap med bl a Amanda Sedgwick. Han får förstås också framföra sina tre önskningar, som är: 1."A ranch and horses”. 2. ”To be able to travel the world over”. 3. ”The ideal group”. Hur det har blivit med ranchen och hästarna framgår inte men han kom i alla fall till Sverige igen.

Den som får inleda önske– och bildboken

är förstås Nica´s favorit Thelonious Monk och som fick hennes allra första fråga. Och efter visst funderande kom han fram till: 1.To be successful musically. 2. To have a happy family. 3 .To have a crazy friend like you". Nica´s kommentar till önskningarna var ”Men du har ju redan allt det där!”


Det ord som återkommer oftast är ”money”, Philly Joe Jones gjorde det enkelt för sig och svarade ”Money, money, money”. För hans trumkollega Art Taylor kommer dock "money" först på tredje plats efter 1."That Charlie Parker was alive". 2."That Bud Powell was in town, playing like he used. No, just playing any way!". Miles Davis har ett mycker kort svar, ”To be white”, liksom Tadd Dameron som dock är nöjd med "To be me". Lionel Hampton är mest mångordig, hans tre önskningar tar upp en och en halv textsida,

 

En kul blädderbok. Derssutom får man inledningvis läsa en del om Nica de Koenigswarter i Gary Giddins förord och i Nadine de Koenigswaters introduktion. Men vill man få en mer komplett biild av hennes märkliga levnadshistoria är det förstås "Nica´s dream" man skall läsa,

Gunnar Holmberg
Thelonious Monk

och Pannonica.

Foto: Three Wishes.

Uppslagsverk om Göteborgs tradjazz
Ingemar Wågerman; Down By the Riverside
Förlag: Ingemar Wågerman, 2010 jazzhistoria@gmail.com.


På 270 välfylda sidor (i nästan A4-format) har Ingemar Wågerman dokumenterat tradjazzen i Göteborg med omnejd efter många års enträgna efterforskningar. Det är en innehållsrik bok med många fakta samt ett par hundra illustrationer och foton. Själv har författaren spelat piano med 17 orkestrar under sin karriär, som inleddes 1959 under gymnasietiden i Madhouse Ramblers.

Ursprungligen hade Ingemar Wågerman målsättningen att göra en lista över de musiker och band i regionen kring Göteborg som spelat eller spelar i den traditionella jazzstilen samt över de spelställen där sådan musik har spelats/spelas. Allt eftersom detta arbete fortskred och listorna växte fram skapades det också underlag till fakta och anekdoter om dessa musiker, orkestrar och lokaler.

Detta är en spännande bok att läsa om vad som hänt på den göteborgska jazzscenen sedan 1940-talet. Banden och spelställena är väl dokumenterade och rikligt illustrerade med unika foton och tidningsannonser samt annan kuriosa, som välvilligt ställts till förfogande av musiker och privata samlare. Här finns också rikligt med stoff om jazzfestivaler och jazztävlingar som hållits i vår västra del av Sverige.

Boken avslutas med en sjusidig litteraturförteckning, ett 20-sidigt personregister med referenser till orkestrar och sida i boken, lista över musikernas smeknamn samt register över orkestrar och spelställen med sidhänvisningar. I person- respektive orkesterlistan har även medtagits inhemska och utländska musiker och orkestrar som gästspelat i regionen eller av annan anledning omnämns i boken.

Boken kan varmt rekommenderas. Den är ett fint uppslagsverk om tradjazzen i vår västra landsdel.

Björn Bärnheim


Intressant, lärorikt och lite annorlunda

Bo Everling och Rolf Yrlid: Nio Jazzliv

(Atlantis, inbunden, 266 sidor).


Vintern är en eländig årstid. Men den innebär också att man får möjlighet att sjunka ner i skönaste läsfåtöljen. Till exempel med en alldeles ypperlig ny bok – på svenska till och med – betitlad ”Nio Jazzliv”.


Boken innehåller 19 texter om nio jazzmusiker samlade och sammanställda av Bo Everling och Rolf Yrelid. De nio jazzmusikerna är i tur och ordning Lester Young, Billie Holiday. Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davis, Chet Baker och Sonny Rollins. Bortsett från ett enda inslag har inget tidigare publicerats på svenska.

 

Det handlar alltså om artiklar och intervjuer hämtade ur såväl böcker som tidningar och tidskrifter, bland annat Down Beat. Författarna är välkända och aktade namn som Whitney Balliett, Nat Hentoff, Orrin Keepnews, Leslie Gourse, Bill Moody, John McDonough, Mike Zwerin och den franske existentialisten och musikanten Boris Vian. Översättningarna är ypperliga och boken är en sann fröjd att ta del av – intressant, lärorik och lite annorlunda. Rekommenderas varmt!

Jan Olsson



DIG Jazz!

Startsida med

jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på CD
Jazznytt på DVD
Jazznytt i tryck
Jazzklippet
Aktuellt
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar

En helhetsbild av Monicas brokiga liv

Klas Gustafsson:Enkel vacker öm

Boken om Monica Zetterlund

(350 sidor inbunden, Leopard förlag)


Monica Zetterlund hade ett minst sagt omtumlande liv som ändades när hon omkom i en lägenhetsbrand 2005 i Stockholm. Hon var amatörsångerskan som snabbt förvandlades till en jazzsångerska av högsta klass. Hon blev även revystjärna och skådespelerska av rang i nivå med tungviktare från Dramaten. Vägen dit var lång vilket författaren Klas Gustafssons ingående beskriver i bokens trehundrafemtio sidor. Det skapas en helhetsbild av Monicas brokiga liv där upp och nedgångar blandas rejält och det var inte enbart hennes relation till alkoholen som fick henne ur balans alla gånger. En ryggskada från skolåldern hemma i Hagfors skapade också problem.

 

Monica var sin far Sik-Bengt Nilsson upp i dagen. En bohem som tog det mesta med en klackspark. Modern Greta fick klara marktjänsten. Monica lämnade hemorten efter att fått ett erbjudande av den danske kapellmästaren Ib Glindemann att börja med hans orkester när den spelade i Hagfors 1957. Det var trombonisten Kurt Järnberg som fick höra en kassett med Monica som imponerade både på honom och orkestern. Snart återfanns hon i Köpenhamns internationella jazzvärld fjärran från björkskrudade dansbanor i Värmland. Nu inleddes en lavinartad karriär och Monica återbördades till Sverige och danspalatset Nalen i Stockholm.

 

Klas Gustafson har minutiös letat fram källmaterial och fotografier som ger boken färg. Texten är kronologisk från 1940-talet och framåt. Man möter Monica som vokalist i lokala orkestrar och balettflicka i en IOGT-revy fram till den traumatiska dödskampen. Hon var då sextiosju år.


Den levnadsglada sångerskan älskade att ha folk omkring sig. Där kom den inköpta stora villan på Lidingö väl till pass. Huset blev ett eldorado för törstiga och hungrande vänner och Monicas kökskonst höll hög klass. Gästrummen stod alltid redo - en av besökarna stannade tre år. Att det var störande för dottern Eva-Lena från Monicas första äktenskap är förståligt. Överhuvudtaget hade Monica inte särskilt mycket tid över för dottern. Så var det bara, enligt Eva-Lena som ger initierade kommentarer om moderns livsföring och de olika familjekombinationernas relationer.

 

Monica hade från början inspirerats av sångerskorna Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Peggy Lee. I hennes egen röst är det nog den svala Peggy Lee som dominerar men Billie Holiday gjorde sig också märkbar. På Nalen i Stockholm blev hon vokalist i Arne Domnérus orkester och kom i också i kontakt med pianisten, arrangören Lars Bagge, som ackompanjerade henne i drygt fyrtio år.  Det värmländska tungomålet kom nu att ersättas av den stockholmska jazzdialekten. Monica gjorde nu sina första utlandsengagemang med tre visiter i London. Hon lockades också till Paris som toppades av tre intensiva dygn med skådespelaren Marlon Brando.

 

1959 är Monica i New York och framträder på klubben Basin Street East. Hon hann också göra en grundlig inspektion av ”The Apple”.- men hon fick ta nätterna till hjälp, sade radiokorrespondenten Claes Dahlgren. Hon hann också med Los Angeles, Detroit och Chicago. En skivinspelning ordnades också där resultatet av någon anledning kom ut först trettiosex år senare. 1960 avverkar Monica en stormig turné i de svenska folkparkerna med  Bagges trio som inkluderar den svensk-amerikanske trumslagaren Jack Norén. Monica hade nu även accepterat att sjunga på svenska mycket genom Beppe Wolgers lysande texter. De kom väl till pass när Monica engagerades till Hamburger Börs ihop med Birgitta Andersson och Carli Tornehave. ”Sakta vi gå genom stan” blev en stor succé.

 

Succéfyllda blev åren när Tage Danielsson och Hasse Alfredsson lockat över henne till elitstallet, Svenska Ord. Hon hade också spelat in sin främsta jazzskiva Waltz For Debbie med pianisten, amerikanen Bill Evans 1964. Bland melodierna, Olle Adolphssons ”Om natten är alla änkor grå” och ”Monicas vals”. Andra melodier i karriären som hon gav färg var Lars Färnlöfs ”Farfars vals ”och ”Att angöra en brygga” som var ledmotivet i filmen med samma namn.


Sextiotalet rullar vidare. Monica spelar Sjörövar-Jenny i ”Tolvskillingsoperan". 1965 får hon utmärkelsen Årets artist och Expressen kallar henne Årets tjej efter det artistiskt lyckosamma året.

Året har inletts med ett missfall och skilsmässa från maken, basisten Göran Pettersson men andra män avlöser. Det blev fyra stycken till under nio år.

 

När Martin Luther King besökte Stockholm 1966 ingick Monica i artistuppbådet på Operans scen. Då sjöng hon duett med Harry Belafonte. Beppe Wolgers ”Svartvit calypso” hördes också.

Sedan väntade Povel Ramels föreställning ”På avigan” på Ideonteatern. Paradnummer blev ”Håll musiken igång ”och ”Den sista jäntan”. Åtta år senare lyfter Povel fram henne ännu en gång med sin ”Underbart är kort”.

 

Klas Gustafsson blickar in i flera av Monicas förhållanden, som med amerikanske pianisten Steve Kuhn och enligt henne själv sin stora kärlek, basisten Sture Åkerberg. På valturné 1968 kom hon på god fot med statsministern Tage Erlander och fru Aina. Då fanns Fröding på repertoaren.

 

Monicas filmkarriär kröntes i filmatiseringen av Wilhelm Mobergs böcker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” som Jan Troell iscensatte 1971. Flera skådespelare ställde sig tvivlande till valet av Monica som byhoran Ulrika. Moberg var inte heller särskilt entusiastisk men han ändrade sig när filmarbetet var avklarat. Monicas tolkning fick luttrade kritiker att ge sitt bifall. Skådespeleri av annat slag visade Monica i tevesversion av ”Söderkåkar” där värmlandsjargongen åter kom till användning.

 

I Svenska Ords ”Äppelkriget” spelar hon en häxa i en modern tappning från 1971. En annan milstolpe var hennes medverkan i teveserien Katitzki. Ett par år senare är hon med i Bengt Lagerkvists ”Någonstans i Sverige” där hon spelar mot Janne Loffe Carlsson. En härlig rolltolkning görs i Svenska Ords ”Spader Madame! ”där hon oefterhärmligt sjunger ”Donna Juanita” med musik av Franz Schubert. 1968 ställde hon som trettioåring upp som utvikningsflicka i herrtidningen Lektyr iklädd stickad kofta, raggsockor och långkalsonger – en nog så erotikdödande klädsel. Hon sade sig sakna rumpa och hade fula smala ben med stora knän. Benen beskrev Beppe Wolgers som en korsning mellan gärdgårdsstörar, vikbara styltor och kalvben.

 

Nu flyttar Monica ifrån Lidingövillan och köper ett lantligt ställe i Nykvarn strax utanför Södertälje. Med på flyttlasset är Sture Åkerberg, dottern Eva-Lena och hennes häst.  Här levde familjen ett riktigt lantliv med odling av ekologiska grönsaker. Tyvärr förstärktes Monicas och Stures alkoholbehov vilket inte lyfte fram Monicas goda sidor. Hon sa konstiga saker och tillsammans med Sture kunde hon gå in i en hejdlös berusning.

 

Monica var nu en festförstörare av mått, Hon sjukskrev sig tätare och tätare. Hon framträdde också onykter. 1975 börjar Monica arbeta hos Kar de Mumma på Folkan vilket hon ångrade. Hon var van vid Tage Danielssons ordning och reda. Till Tages gäng kom hon efter tre månader för uppsättningen av Svea Hund på Göta Lejon. Tage ställde två krav på henne, hon skulle vara nykter och hon skulle bära linser. Utan linser skulle Monica riskera att ramla och slå sig på den omfångsrika rekvisitan. Hon skulle även äta tabletter av antabustyp för att inte dricka under spelperioden. Lasse Bagge som också var med fick även ultimatum av Tage. Under hans övervakande mår Monica mycket bra. Föreställningen sågs av tvåhundrafemtiotusen personer. Hennes stora nummer blev, ”Var blev ni av?” Det blev Monicas sista stora föreställning.

 

Sedan kom raset. Monica kunde inte genomföra sina framträdanden. Många gånger fick hon hjälpas av scenen till publikens förvåning och hon uppträdde illa mot sin omgivning. Det var schabbligt och oprofessionellt. Skall man ringa in Monicas storhet som artist i alla dess bemärkelser är det sextio-sjuttiotalet som gäller. Då var hon ett unikum, Den Sista Jäntan.

Göran Olson


Genomarbetat och lärorikt
om genial, men grinig, musikant

Ron Carter: Finding the right notes

Don Quellette

(Artist Share.http://artistshare.com,), 434 sidor


Ron Carter är en av jazzens mest beundrade och inflytelserika basister. Som 22-åring blev han 1959 engagerad av Chico Hamilton. Något år senare ingick han i Art Farmers kvartett innan han, mellan 1963 och 1968, kom att utgöra en femtedel av Miles Davis legendariska kvintett. Sedan dess har han med stor framgång frilansat och lett olika egna grupper. Han medverkar också på mer än 2 000 skivinspelningar är det någon som har räknat ut.

 

Jag hade det något tveksamma nöjet att träffa Ron i juli 1979, på jazzfestivalen i Kristianstad, där han framträdde med sin kvartett. Han var, kort sagt, en riktig grinolle. Arrogant till tusen och nästan omöjlig att kommunicera med. Men han spelade fint, inte minst på så kallad piccolobas. Senaste gången jag hörde Ron livs levande var också i Kristianstad, för drygt ett år sedan. Då var jag ”bara” publik och slapp prata med honom, vilket var tur, eftersom han verkade ungefär lika grinig då som han gjorde 29 år tidigare.

 

Nu har det kommit en bok om och av Ron Carter. ”Finding the right notes” (Artist Share) heter den. Och boken är faktiskt både ”om” och ”av” Ron Carter hur märkligt det än kan låta. Skriver ”om” honom gör Dan Quelette, välkänd medarbetare bland annat i DownBeat och Billboard. Men Ron får alltså åtskilligt med eget utrymme att berätta om sig själv, hur han ser på sin karriär och sina musikerkollegor. Och han är sannerligen inte blyg av sig. På frågan om vad han lärt av Miles Davis svarar han något förvånat: ”Vad jag lärt av Miles? Du borde i stället fråga vad Miles har lärt av mig!”.

 

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag när jag läser ”Finding the right notes” att åtskilliga musiker som har samarbetat med Carter delar mitt intryck av honom. Alltså att han är en avig jäkel, en snobb och översittare – även om ingen förnekar att han också är en smått genial musikant. Och boken är bra! Faktum är att den är en av de allra bästa, mest genomarbetade, lärorika och ambitiösa jazzböcker jag någonsin har läst. Den är också en av de mest originella.

Jan Olsson



DIG Jazz!

Startsida med

jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på CD
Jazznytt på DVD
Jazznytt i tryck
Jazzklippet
Aktuellt
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar



Skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Mycket mer än en vanlig jazzbok

Rune Carlsson: Precis i tiden – En jazzmusiker minns

(272 sidor, inbunden), Bo Ejeby Förlag).

 

Rune Carlsson, trumslagare, sångare och folkpensionär sedan några år tillbaka, har nu även blivit författare. Inte nog med det, han har faktiskt också blivit en intressant sådan, en som skiljer sig från de flesta i genren. Och han har naturligtvis mycket att berätta efter att ha varit med i svängen ända sedan han som tonåring trummade i diverse dixiesammanhang hemma i Bromma, där så många av senare tiders stora, svenska jazzmusiker av någon anledning föddes.

 

Som de flesta jazzvänner väl känner till har Rune spelat med många av de stora elefanterna, både här hemma och utomlands. Och han har varit åtskilliga amerikaners, till exempel Dexter Gordons, Coleman Hawkins, Stan Getz, Red Mitchells, Bill Evans, Dizzy Gillespies och Chet Bakers, förstaval bakom trummorna, då de under kortare eller längre perioder har besökt vårt land. Skälet till det har naturligtvis för det allra mesta varit att Rune har varit bäst. Om alla, eller i alla fall många, av dessa uppdrag berättar Rune, opretentiöst och entusiastiskt i ”Precis i tiden”. Likaså, givetvis, om sina sejourer hos blågula hjältar som Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Putte Wickman, Rolf Ericson, Monica Z, Åke Johansson och – inte minst - Eje Thelin. Hans egna formationer, bland dem Birka och ett förnämligt storband, avhandlas förstås också.

 

Men ”Precis i tiden” är inte bara en påminnelse om ett stycke viktig, svensk jazzhistoria, sedd ur Rune Carlssons högst personliga perspektiv. Boken är egentligen i mycket större utsträckning en öppenhjärtig självbekännelse, en bitvis tragisk sannsaga om en människa som letat efter både sig själv och en djupare mening i tillvaron. Rune berättar frankt, men utan självömkan och bitterhet, om sin faders alkoholism, om sitt eget alkhol- och drogmissbruk och om sina ofta misslyckade förbindelser med det motsatta könet. Men som i de flesta sagor ordnade det i alla fall upp sig framåt slutet för Rune, vilket det sannerligen inte gjorde för alla hans vänner och kollegor som har suttit i samma båt. Sedan ett par decennier är Rune ”vit”, har en familj som han älskar och kan fortsätta arbeta med det han älskar mest: jazzen. Han har alltså kommit undan med blotta förskräckelsen.

 

Det finns alltså mer än ett skäl att läsa Rune Carlssons självbiografi. Det jazzhistoriska är förstås viktigt, men mycket av det finns redan tidigare dokumenterat. Personligen tycker jag att det är det andra, det som handlar om Runes liv vid sidan av musiken, som känns allra mest angeläget. Och det är det som gör boken viktig även för läsare långt utanför jazzens ganska snäva värld. Kanske skulle den rent av vara lämplig att penetreras och diskuteras i en och annan studiecirkel?

 

Fotnot:

Boken innehåller en rad intressanta och tidigare opublicerade foton. Innanför bakre pärmen finns också en cd på vilken Rune Carlsson kan höras i olika omgivningar. Det mesta finns tidigare utgivet, men en del, till exempel, en fantastisk ”Just Friends” med Chet Baker och Åke Johanssons trio, kan här avlyssnas för första gången.

Jan Olsson






Trumslagaren

Rune Carlsson


Sångaren

Rune Carlsson

DIG Jazz!

Startsida med

jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på CD
Jazznytt på DVD
Jazznytt i tryck
Jazzklippet
Aktuellt
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar




Foto från boken:

Jan Johansson och basisten Gunnar Johnson på turné

Ett mastodontarbete om
Jan Johansson musikvärld

Erik Kjellberg; Jan Johansson - tiden och musiken

(Gidlunds Förlag)

442 sid + cd. Bilder. Diskografi. Inbunden.


Pianisten, arrangören och kompositören Jan Johansson 1931-1968 var en av svenskt musiklivs mest betydande och personliga röster. Hans rötter var förankrade i den hälsinglandska myllan, närmare bestämt i Söderala utanför Söderhamn – in till stan gick flytten när han var i gymnasieåldern.

Jan Johanssons lysande musikliv tog alltför tidigt slut då han 9 november 1968 omkom i en trafikolycka.


Professoren i musikvetenskap vid Uppsala universitet, Erik Kjellberg, har som få andra trängt in i Jans värld och dokumenterat sin insikt i boken Jan Johansson – tiden och musiken. I botten till utgåvan ligger bland annat medel från Kungliga Musikaliska Akademien. Kjellberg har gjort ett mastodontarbete. Det är ett imponerande researcharbete som ligger bakom boken som även innehåller en minutiöst utformad diskografi från Jans alltför korta karriär. Som bonus medföljer också en cd med såväl tidigare som outgiven musik.

 

Jans vittomfattande musikerbana, från debuten i ett ungdomsband och påföljande dansbanespelningar med lokala band, penetreras ingående och sakligt. Hans intresse för att notera ner och arrangera, i liten skara, hade då väckts tidigt och kan beskådas i några av de många notexempel som redovisas.


Efter gymnasiet började den tekniskt begåvade Jan att studera vid Chalmers i Göteborg. Föräldrarnas förhoppning var att Jan skulle bli civilingenjör – det blev aldrig så. Speldjävulen hade gripit honom och raskt blev han en centralfigur i Chalmerspexen och på så kallade Gasquetillställningar.

 


Jan Johanssonmusik

på vinyl (EP & LP):


Orkesterjournalens

Gyllene Skiva 1956



Orkesterjournalens

Gyllene Skiva 1960

Pianospelet, det skall understrykas att Jan också var en bra gitarrist, dragspelare och vibrafonist, nådde också den göteborgska jazzeliten. Snart blev han ett viktigt nav också där. Pianokollegan Bengt Hallberg var på väg från Göteborg och Jan blev den självklara ersättaren. Tänka sig att Götet hade två världspianister att visa upp, något som även imponerade på besökande jazzstorheter från jazzens hemland USA. Jans spel med Kenneth Fagerlunds, Hacke Björkstens och Gunnar Johnssons orkestrar och en radda av skivinspelningar har författaren verkligen noterat väl- vilken research! 


Amerikanske tenorsaxofonhjälten Stan Getz kom så in i bilden på turné med Gunnar Johnssons grupp. Jan kunde också höras på skiva med Getz. Detaljerat kan man också följa Jans samarbete med Getz och den då ledande basisten Oscar Pettiford samt förre Oscar Peterson-trumslagaren Ed Thigpen när han ingick i en Europa-turné 1960 med Jazz At The Philharmonic. I samma jazzpaket fanna också den nya tenorsaxofon-gurun John Coltranes grupp. Den tid som Jan verkade i Köpenhamn är också intressant att studera. På den

amerikanska jazzmusiker framträdde.

 

1962 flyttade Jan till Stockholm. Efter att ha spelat med Hacke Björkstens band blev han överlockad till Arne Domnérus orkester på Nalen. Det nämns ej i boken men  Arne var tveksam till att Jan var rätt man att ersätta orkesterns mångårige pianist Gunnar Svensson som skulle ta steget över till Svenska Ords Tage Danielsson och Hasse Alfredsson. Detta har recensenten fått sig till livs av två bortgångna orkestermedlemmar. Samarbetet med Arne pågick sedan fram till Jans oväntade frånfälle.  Jan, som hade många strängar på sin lyra, var inte enbart pianist och ackompanjatör i många skiftande sammanhang utan han hade också etablerat sig som en ytterst personlig arrangör och kompositör. 


Samarbete med

bl a Oscar Pettiford



Musik till Bo Widerbergs

film Barnvagnen

Bild från boken:

Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen.

Jan skrev inte enbart jazzmusik. Balettmusik, filmmusik - inte enbart till Astrid Lindgrens produktioner, fanns också med . Bo Widerberg kunde glädja sig åt Jans kunnande i filmen Barnvagnen med Lars Passgård, Inger Taube och Sven-Bertil Taube. Mai Zetterlind använde Jans musik i Nattlek och Alf Kjellin gjorde det i Siska. Jazzbaletten fick sin del när Lia Schubert kom in i bilden. Hon använde sig av Jans alster i sin moderna dans - det gjorde också Walter Nicks och Gordon Marsh. Flera skivor spelades in där dans och rörelser var temat. Teatermusik var en annan variant som han lät sig höras i, som Tolvskillingsoperan på Stockholms Stadsteater.


Han komponerade även för symfoniska orkestrar som Norrköpings Orkesterförening och Göteborgs Konsertförening. Artister från andra genrer kunde även glädja sig åt Jans mångsidighet. Max Hansen, Sonya Hedenbratt, Monicorna Zetterlund och Nielsen, Harriet Forsell, Siv Malmqvist, Alice Babs, Cornelis Vreesvijk och Owe Thörnqvst är några namn i skaran. I Radiojazzgruppens olika formeringar var Jan också produktivt verksam. För gruppen skrev han större verk som Vårdkasar och 300 000.

 


Musik till bl a Lis

Schuberts Jazzbalett 63



Jan Johansson spelar

musik på sitt eget vis

Bild från boken:

Jan Johansson och Rune Gustafsson i Riga.

Det som verkligen fick Jan att uppmärksammas av den stora allmänheten var hans tolkningar av folkmusik på svenska, ryska och ungerska. Han var inte den första svenska jazzmusiken som tog upp den svenska folkfloran- det hade Lars Gullin och Bengt-Arne Wallin gjort  tidigare. I motsats till Gullin höll sig Jan strikt till originalens utformning -även i de simplaste melodier behöll han den disciplinen utan omgjorda harmoniseringar. Han var seriös och respektfull inför det gamla materialet och ville lyfta fram originalens enkelhet och egenvärde.

 

De insidekommentarer från musiker typ Georg Riedel, Bosse Broberg, Lennart Åberg och Rune Gustafsson, vilka stått Jan nära. ger extra syre i all den värdefulla korrekthet som präglar författarens nerlagda arbete.

Den tidigare nämnda bonusskiva som medföljer innehåller sexton nummer hämtad från skivorna, Musik Genom Fyra Sekler, Barnvagnen, Rörelser, Jan Johansson Spelar Musik på sitt Eget Vis, Mobil/Paroxysmer För Sju samt tre nummer hämtade från en privat bandinspelning gjord i Grillby(!) 1967. Där ingår Nam Damundani, Samba Triste, och en av Jans favoritmelodier, Oscar Pettifords Laverne Walk.

  

Efter att ha arbetat mig igenom den omfattande dokumentationen kan jag lätt konstatera att boken har få motstycken i sin genre.

Göran Olson 



TV-introduktion i

jazzbalettens grunder



Minnesalbum från 1978

Mycket om Mobleys musik,

men många obesvarade frågor

Workout. The Music of Hank Mobley

Derek Ansell  (Northway Publications)

175 sidor. Inga bilder. Ej översatt.

 

”Hank Mobley was unique”. Med den meningen inleder den brittiske författaren Derek Ansell sin bok om tenorsaxofonsten Hank Mobley (1930-86). Varefter han på en helt dominerande del av bokens 175 sidor i detalj går igenom de skivor Mobley givit ut och med sina personliga och okritiska omdömen gör allt för att övertyga läsaren om hans storhet. ”I do not think that that Mobley ever made  a bad reccrd and all of his discs are worthy of purchase. It is just that some are far more worthy than others”, konstaterar författaren.

 

Från mitten av 50-talet till slutet av 60-talet hörde Hank Mobley till de musiker som förekom flitigast på skiva. Den enkla sammanställning som presenteras i slutet av boken (tyvärr ingen diskografi) visar att han under den här perioden fanns med på närmare 40 Blue Note-LP och dessutom ett antal på Savoy, Prestige och Transition. Ja, och så ingick ju Hank Mobley 1961 i Miles Davis Quintet, vilket också finns dokumenterat på "Someday My Prince Will Come" och "In Person. Friday and Saturday Night at the Black Hawk San Francisco "(Två dubbel-cd). Så den entusiastiske författaren har onekligen lagt ned ett stort jobb på att lyssna igenom den omfattande produktionen.

 

Däremot har han inte varit lika ambitiös när det gäller att plocka fram uppgifter om mannen bakom musiken. Ansell, som bland annat recenserar skivor och böcker i Jazz Journal International, har inte träffat och pratat med Mobley och han kommer inte med några nya  sanningar om en musiker som tydligen var rätt så komplex. Han bygger sina mesta uppgifter på omslagstexter och tidigare intervjuer som gjorts av Val Vilmer (Melody Maker), John Litweiler (Down Beat) och Dave Gelly (Jazz Journal).

 

Men det lilla man får veta om Hank Mobley får en att se fram mot en betydligt intressantare och innehållsrikare bok  Han turnerade  exempelvis under åren 1967-70 som ensamsolist i Europa, där en som stöttade honom var tenorkollegan Ronnie Scott, som såg till att han fick rikligt med speltillfällen på hans klubb i London.  Det konstateras att de tre tenorsaxofonister som Ronnie Scott beundrade mest, Stan Getz, Lucky Thompson och Hank Mobley, samtidigt gav honom de största bekymren.

 

Ett av de största problemen tycks har varit att Mobley, ofta utan någon förklaring, missade planerade spelningar. Men han var också reserverad och svårtillgänglig, en anledning till att det finns så få intervjuer med honom. När Dave Gelly lyssnade på honom vid en klubbspelning 1961 försökte han få kontakt. Men pianisten Barry Harris gav beskedet: ” Don´t  bother trying to talk to Hank. He doesn´t even talk to me. He´s sitting out there in his car and he won´t come in till it´s time for the next set.”

 

Hank Mobley var alltså oerhört produktiv, framför allt på skiva, från mitten av 50-talet. Men efter det att han kommit tillbaka från Europa tycks han ha blivit helt bortglömd. 1970 gör han sin sista skiva för Blue Note, som får titeln "Thinking of Home". 1972 spelar han  tillsammans med pianisten Cedar Walton i den gemensamma kvintettskivan "Breakthrough" (Cobblestone), som blir den allra sista skivinspelningen för den då endast 42-årige tenorsaxofonisten..

 

Författaren har gjort vissa försök att få fram uppgifter om Mobleys fortsatta liv fram till hans bortgång i Philadelphia 1986. Men resultatet är tyvärr tunt. Inte ens Cedar Walton, som var en av de sista Mobley spelade med offentligt, har något att berätta.  Klart är dock att Mobley hade hälsoproblem, bland annat på grund av sitt långvariga narkotikaberoende. Den officiella dödsorsaken var lunginflammation.

 

Hank Mobley har alltsedan de första inspelningarna med Horace Silver and the Jazz Messengers varit en personlig favorit och boken var ett gott skäl att plocka fram hans skivor, däribland Mosaicboxen "The Complete Blue Note Hank Mobley Fifties Sessions". Där man bland mycket annat kan glädjas över det avspända och sällsynta samarbetet med vibrafonisten Mils Jackson från en kvintett-LP med titeln "Hank Mobley and his All Stars". De två backas dessutom upp av kanonkompet Horace Silver, Doug Watkins och Art Blakey. Och när det gäller "Soul Station" (Blue Note) från 1960 finns det all anledning att att hålla med Derek Ansell att det är en verklig Mobleyhöjdare. Ofta hade han sällskap på sina skivor av trumpetare som Lee Morgan, Donald Byrd, Art Farmer, Freddie Hubbard och Kenny Dorham, men det här är en utsökt kvartettinspelning med Wynton Kelly, Paul Chambers och Art Blakey.


Två andra Mobleyalbum som författaren lyfter fram alldeles speciellt är Roll Call (med Freddie Hubbard + samma komp som Soul Station) och Workout (med gitarristen Grant Green). Samtliga dessa tre från 1960-61, kanske Mobleys allra bästa år. Det var ju också 1961 han ingick i Miles Davis Quintet och gjorde väl ifrån sig i den omöjliga rollen som efterträdare till John Coltrane. Han spel gick dock inte hem hos Miles som konstaterat att "He didn´t stimulate my imagination."


Synd att boken om Hank Mobley lämnar så många frågor obesvarade.

Gunnar Holmberg





The Complete Blue Note
Hank Mobley Fifties
Sessions (Mosaicbox)



Hank Mobley Quartet

(Blue Note)




Soul Station (Blue Note)



Roll Call ( Blue Note)


Blue Noteomslagen

ovan är hämtade från

Klassiska skivomslag,
som presenterar mer än

200 omslag man minns

eller missat.

Klassiska skivomslag

Härlig läsning för alla jazzvänner!

Satchmo - Mitt liv i New Orleans

Louis Armstrong.

Översättning Görgen Antonsson. Efterord: Gösta Hägglöf

(Bakhåll, häftad, 192 sidor + cd med 25 låtar ).


En ny jazzbok på svenska. Kors i taket! Fast alldeles ny är den förstås inte, Louis Armstrongs ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” Men det är i alla fall en helt ny översättning, och en utomordentlig och bitvis uppfräschad sådan, signerad Görgen Antonsson.


Och givetvis är boken en härlig läsning för jazzvänner i allmänhet och Armstrong-fans i synnerhet. Levande och öppenhjärtigt berättar Louis om sin barndom och uppväxt, om sin ungdoms idoler och hur det kom sig att han blev jazzmusiker och så småningom hamnade i King Olivers band i Chicago. Där, alltså i Chicago en bit in på 20-talet, tar handlingen i boken slut. Den som vill läsa fortsättningen får investera i ”Swing that Music”, i vilken Louis berättar om sina vidare öden och äventyr. Men den tror jag dessvärre inte finns att få fatt i på svenska.

 

Personligen tycker jag att alla med minsta jazzintresse borde läsa ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans”. Inte bara på grund av att den är synnerligen intressant, utan också för att den ger en möjlighet att lära känna den oerhört sympatiska människan bakom all den underbara musiken.


Ett klart mervärde ger också den svenske, och internationellt synnerligen respekterade, Armstrong-kännaren Gösta Hägglöfs initierade och informativa efterord och – inte minst – den medföljande cd:n med inte mindre än 25 väl valda inspelningar, gjorda mellan 1923 och 1954. På dem får vi möta Louis tillsammans med såväl King Oliver som Mills Brothers, Ella Fitzgerald och med sin legendariska ”drömsextett” med Jack Teagarden från slutet av 40-talet.

Jan Olsson

Krönikör i Skånska Dagbladet


60 år med Miles Davis i
Down Beat har blivit 360-sidig bok

The Miles Davis Reader

Interviews and featurers from Down Beat Magazine

Edited and compiled; Frank Alkyer  (Hal Leonard Books)

 

Sedan Miles Davis (1926-91) gick bort har det säkert kommit ut 15-talet böcker som på olika sätt speglar hans musik och personlighet. En har titeln A Miles Davis Reader (Edited by Bill Kirchner/ Smithsonian) och består av en rad olika artiklar om den mytomspunne trumpetaren.

 

Nya The Miles Davis Reader har i stort sett samma upplägg, men med en avgörande skillnad. Allt innehåll har hämtats från världens näst äldsta jazztidning, amerikanska Down Beat, som startades några månader efter nu 75-årjubilerande Orkesterjournalen. Det har blivit en 360-sidig bok som rymmer alla intervjuer, artiklar, skiv- och konsertrecensioner som publicerats i tidningen  från mitten av 40-talet fram till idag. Självklart finns i boken även en hel del bilder, bland annat presenteras de 17 omslag som haft Miles som huvudperson.

 

Det här upplägget kräves förstås ingen systematisk läsning från pärm till pärm. Om man känner för det kan man exempelvis börja med att hoppa fram till sidan 183 och The Down Beat Reviews, där samtliga skivrecensioner samlats. Och det är förstås en hel del. Den allra första är en stenkaka med Charlie Parkers Sextett, som spelades in 28 mars 1946. Down Beat har i alla tider satt betyg på de recenserade skivorna och här får Ornithology 2 av 5 möjliga stjärnor och 78-varvarens ”baksida” Night in Tunisia 3 av 5.

 

Down Beats recensenter var inledningsvis inte  speciellt positiva till Miles trumpetspel, Hans första egna inspelningar fick i allmänhet mellan 1 och 3 stjärnor. Något av ett genombrott blev hans klassiska Walkin´, inspelad1954, som belönades med en 4-a. Sin första 5-poängare plockar han hem året därpå när LPn Birth of the Cool anmäls. Det är alltså  de inspelningar som Miles 1949/50 spelade in med sitt så kallade tubaband. Under fortsatta åren förärades han massor av fullpoängare, bland annat för Live in Stockholm 1960, utgiven av lilla svenska skivbolaget Dragon .

 

En kul och intressant del är tidningens klassiska Blindfold Test, som Miles ställde upp på vid tre tillfällen, 1955, 1958 och 1964. Legendariske jazzskribenten Leonard Feathers spelade alltså en antal skivor, som Miles fick kommentera och bedöma. Vilka som spelar fick han förstås också lyssna sig fram till. Och lyckades ofta mycket väl.


Vid det första mötet 1955 hade Feather genomgående valt skivor med trumpetsolister, där då den första är Clifford Browns och Art Farmers svenska inspelning av Falling in love with love, med bland annat Bengt Hallberg. Och det är faktiskt Bengt som får mest lovord av Miles.

”The piano player gasses me – I don´t know his name. I´ve been trying to find out his name. He´s from Sweden. I think he made those records with Stan like Dear old Stockholm. I never heard anybody play in a high register like that. So clean, and he swings and plays his own things”.

 

Vid denna sin första Blindfold Test är den då  29-årige Miles rätt positiv till det mesta som spelas för honom, framför allt hyllar han Louis Armstrong och Duke Ellington.

Något tuffare är han i sin bedömning tre år senare. Men fortfarande är han generös mot dem han verkligen gillar, som pianisten John Lewis och dennes tolkning av ”Varmeland” (Dear old Stockholm)

”I´ll give it 10 stars…On top of that, John loves Sweden, you know. I like John… his interpretation of a song is too much.”

 

1964, när Leonard Feather återigen laddat upp med en packe skivor, är Miles på sitt sämsta spisarhumör. Två som drabbas alldeles speciellt är pianisten Cecil Taylor och saxofonisten Eric Dolphy. Den sistnämndes inspelning av egna Mary Anne får följande tuffa avrättning;:

”That´s got to be Eric Dolphy, nobody else could sound that bad! The next time I see him I´m going to step on his foot. You print that. I think he is ridiculous. He´s sad.”

Av de åtta skivor som Feather spelar upp är det i alla fall en som Miles ger full poäng, nämligen Stan Getz och Joao Gilbertos Desafinado!

 

Boken rymmer förstås även flera intervjuer där Miles ger  sina högst personliga synpunkter på såväl sin som andras musik. Och man kan knappast beskylla honom för att vara finkänslig.

 

Ja, det finns många godbitar i den här innehållsrika boken som kan beställas genom Down Beat och adressen www.downbeat.com Det här är nummer 1 i Down Beat Hall of Fame Series, varför man kan förutsätta att det kommer fler med samma upplägg. De är välkomna. Nästa får gärna porträttera Sonny Rollins, som faktiskt kan visa upp en ännu längre jazzkarriär än Miles. Och fortfarande är högst aktiv.

Gunnar Holmberg 





Ett av 17 Down Beat-
omslag med Miles
Bozzes 50 år med jazzen i Norrköping
Jazzen i Norrköping 1953-2004

Bozze Möller. 90 sid.A 4. 70 bilder. Pris: 170:-+ porto =220:-

( Förlag Bozze´s Jazzbok) bozzemoller729@hotmail.com

 

Bozze Möller, mångårig och flitig jazzskribent i bland annat Norrköpings Tidningar och Orkesterjournalen, har i den här boken sammanfattat 50 av åren som jazzkonsument i Norrköping. Där han då följt jazzen i många olika roller, som recensent, klubbarrangör och helt vanlig, entusiastisk ”spisare”.

 

En mycket viktig roll i Norrköpings jazzliv har spelats av Cresendo Jazz Club, som Bozze tog initiativ till 1959 och som fortfarande är högst aktiv. Den kom till efter att de musikaliska motsättningarna mellan de yngre och äldre falangerna blivit alltför stora inom de två tidigare jazzklubbarna Pro Club och Blue Note. ”Bomb i jazzstriden” och ”Advokat utreder” blev några av rubrikerna i lokalpressen. Klubben döptes efter Duke Ellingtons Diminuendo and Crescendo in Blue.

 

Bozze har skrivit boken i en kronologisk form och inleder med Lionels Hamptons besök i Norrköpings Folkets Park 1953. Närmare 4000  kom för att se och höra Lionels jazzshow och hans fantastiska band med bland annat trumpetarna Clifford Brown, Art Farmer och Quincy Jones. På bild, längst fram i den jublande publikmassan, ser man författaren.

 

Norrköping har under åren haft många internationella och svenska storbesök, omslaget pryds exempelvis av Kenny Dorham, Eddie Harris och Monica Zetterlund. Men Bozze har lagt lika stor vikt med att uppmärksamma de lokala musikerna. Så här får man såväl i text som bild möta musiker som orkesterledaren/pianisten Bernt Olsson, trumpetarna Rolf Sundby och Sören Holmberg, basisten (och trumpetaren) Ove Stenberg och tenorsaxofonisten Palle Ericsson, för att nu nämna några exempel.

 

Ett tidigt arrangemang som redovisas är TV-jazzens kvaltävling i Norrköpings Sporthall i i november 1958. En publik på 1200 personer kom för att lyssna på de 13 tävlande orkestrarna, där hemmafavoriten var Bengt Flodins kvartett. Men tävlingen vanns av Leif Sterners Jazz Quintet från Katrineholm, framför allt tack vare den 16-årige tenorsaxofonisten Nisse Sandström . Nisse poserar på bild efter att också ha vunnit TV-jazzens solistpris. I många olika sammanhang har sedan Nisse återkommit till Norrköping.

 

En annan flitig gäst har varit pianisten Lars Sjösten, som 1991 spelade för 13:e gången i Norrköping! Han har skrivit förordet och hyllar den engagerade och kunniga publiken, men inte minst  eldsjälarna inom Crescendo. Att artisterna trivts med  publik och arrangemang bekräftas av oberäkneliga och temperamentsfulla Nina Simone, som efter sin konsert  utropar ” Wonderful, I love you” och bjuder på ett sällsynt extranummer.

 

Bozze Möller klarar av att på de 90 sidorna dokumentera det mesta i jazzväg som hänt i Norrköping under åren 1953-2004. Uppskattningsvis rymmer boken upp mot 500 musikernamn!

Gunnar Holmberg 





Crescendos tre
ordförande1959-2008

iI mitten initiativtagaren och
författaren Bozze Möller.
Tv efterträdaren Arne Boman
och till höger nuvarande
ordf. Bernt O Ericson.


Nisse Sandström 16 år

vinnare av TV-jazzen 1958


Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Farlig pardans på Vinterpalatset.

Lulle Ellbojs Orkester 1943-1947

Text: Martin Westin.186 sid. Foto & illustrationer.Form: Erik Westin

(Premium Publishing)


Med en berömvärd inträngande granskning har Martin Westin dokumenterat kapellmästaren och saxofonisten Lulle Ellbojs musikerliv. Stora delar av boken handlar, som titeln anger om Ellbojs orkesters period på danspalatset Vinterpalatset i Stockholm 1943-47. Och ett palats var det.

Trots detaljrikedomen blir boken aldrig torr eller tungläst. Det finns lätta avväpnande humoristiska inslag a´la musikerhumor som gör att man som i mitt fall, sträckläser boken. Man får också en tydlig inblick i dåtidens musikerklimat och arbetsmöjligheter.  Personer som var med vid den här tidenmåste absolut läsa boken. Men även yngre läsare rekommenderas att ta del av hur det svenska jazz-och danslivet fungerade.


Två röda flyglar gav jämnvikt på scen

Bokens inledning beskriver initialskedet till det som skulle bli det legendariska Vinterpalatset beläget vid Norra Bantorget i Stockholm. På samma plats som ett annat känt musiklokus, Auditorium, som hyst artister typ Maurice Chevalier, Fritz Kreisler, Charlie Rivel, Louis Armstrong, Fats Waller, Coleman Hawkins och Josephine Baker.  I det digra material som Westin plockat fram får man till exempel möta direktören Nelson. Mannen bakom VP, som Vinterpalatset kallades, med ett förflutet i filmbranschen. En mycket speciell person med bland annat höga krav på lokalens symetriska utseende.  Han ansåg att det skulle vara två flyglar på estraden för jämnhetens skull, en i varje ända. Röda skulle de också vara.


Landers enda fullstora orkester

Lulle Ellboj blev Vinterpalatsets förste kapellmästare. Han föddes i Stockholm 1911 men hade växt upp i Åkers Styckebruk.  Vinterpalatset öppnades annandag jul 1943 och förlänades omgående titeln som inte enbart Stockholms elegantaste dansställe utan även landets. Men jitterbug fick inte förekomma varför dansvakter anlitades för att övervaka dansen. Bugga fick man göra på Nalen men inte hos honom. Sträng kontroll var det även på nykterheten varför stora boxartyper användes som vaktpersonal. Här fick Lulle sätta samman en orkester som var landets enda fullstora. Han var då trettiotvå år. Många av musikerna kom från trumslagaren Ove Kjells amatörorkester som hade lagts på is när Ove blev inkallad för militärtjänstgöring. Det var ju mitt under det andra världskriget. Därifrån kom de unga saxofonisterna Arne Domnérus och Hans Theselius. Gösta Theselius äldre bror, ”Tesse” kom med senare, trumpetarna Rolf Ericson, Anders Swärd och pianisten Rolf Larsson var också med i starten.


Unga musiker med spelglädje och glöd

Andra musiker av rang som passerade orkestern var trumpetaren Nisse Skog, trumslagaren Henry Wallin och klarinettisten - saxofonisten Lars Schönning.  Orkestern fick på direkten en enorm uppmärksamhet. Ellboj hade alltid ett gott öka till unga musiker. De unga musikernas spelglädje och glöd var något helt annat än den mera stelbenthet som rådde ett kvarter söderut i Thore Ehrlings orkester på Bal Palais.

Lulles band gjorde sin sitt sista framträdande på Vinterpalatset 1 maj 1947. Efterträdare blev Charles Redlands orkester.

På Tivoli, Köpenhamn med bl a Lars Gullin

I fortsättningen kom Ellboj att spela med mindre grupper i folkparker och andra danslokaler fram till 1954. Då hände något. Han startade ett trettonmannaband som engagerades på Tivoli i Köpenhamn. Detta i en tid när det knappast fanns utrymme för stora orkestrar. Det var helt enkelt sensationellt med ett storband. I orkestern ingick trumpetaren Leppe Sundewall, trombonisterna Folke Rabe och Kurt Järnberg. I saxsektionen fanns Gunnar Lundén-Welden, Allan Lundström och ingen mindre än Lars Gullin. De här killarna fick undertecknad skrivaren att sätta sig på en bönpall i cirka sjuttio mil för att få höra bandet live.

 
Efter sommarsejouren i Köpenhamn spelade en mycket omkonstruerat orkester en månad på en amerikansk flygbas i Tyskland. Därefter blev det åter mindre grupper för Ellboj och han inriktade sig mer på sin egen agenturverksamhet. Han dog 1960 fyrtionio år gammal.

 
Martin Westins arbete är värt att läggas till i den växande svenska jazzlitteraturen. Avslutningsvis har han fogat in en diskografi över Ellbojs inspelning 1943-1947. Likaså finns ett koncentrat över de musiker och vokalister som varit knutna till den populäre kapellmästaren.

Göran Olson 


Lulle Ellboja orkester vid premiären på Vinterpalatset.
Längst bak från vänster: Arne Domnérus, Waldemar Thulin, Harry Anderson, Hasse Theselius. Mellanraden: Anders Swärd, Bertil Jacobsson, Lulle Ellboj, Erik Elgstam, Fritz Fust. Sittande: Sven Bohman, Henry Wallin, Nisse Skoog, Rolf Ericson, Nils-Erik Sandell, Rolf Larsson.






Alice Babs med
Lulle Ellbojs orkester



Gösta Theselius



Henry Wallin och

Nisse Skoog






Lulle Ellbojs Orkester
1944-46
(Dragon cd)

Dig!

Startsida
med jazznyheter


Övriga sidor:

Jazzhösten 2007
Klubbjazz
Mälarkalender
Diggat på skiva
Jazznytt i tryck
Aktuellt
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Klassiska skivomslag
Länkar


Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Musik  i Emmaboda

Så här var det 1967-1985

Text: Ronald Rosengren, Per Melin. Foto: Ove Alström + ytterligare 15 fotografer. Form: Carl-Henrik Ottoson.

 

I lilla småländska Emmaboda arrangerades under åren 1968-1985 en av landets mest unika musikfestivaler. Den kom till tack vare den jazzentusiastiske lokalredaktören ((Östra Småland) Rolf Nilsson som inspirerades av att Lars Gullin bosatt sig i närbelägna Moshult.

 

Rolf tog kontakt med Lars som tände på idén att starta en jazzklubb och tanken på att den förutom konserten även skulle arrangera en jazzfestival.  Så jazzklubben S´pozin  (efter en Miles Davislåt) bildades 1967 och efter antal konserter drogs den första sommarfestivalen igång 1968.

 

Under åren kom många eldsjälar att engagera sig i festivalen och nu har också ”Arbetsgruppen för Musik i Emmabodas 40-årsjubileum” kommit ut med en ambitiös bok som framför allt i bild  dokumenterar de här händelserika åren.  Här finns över 200 bilder, som visar på det imponerande och mycket breda artistutbudet under de här festivalåren. För även om jazzen var grunden så bjöds det en hel del annan musik. Framför allt hängde man på 70-talets proggtrend vilket innebar att jazzpubliken också fick finna sig i framträdanden med grupper som Hoola Bandola Band, Skäggmanslaget, Samla Mammas Manna, Skogsfiol och Flöjt, Södra Bergen Balalajkor med flera.

 

Men den avlutande redovisningen över samtliga festivalgäster visar att jazzen ändå dominerade och det bekräftas också av det generösa bildmaterialet. På många sätt minnesvärt var besöket 1972 av Charles Mingus Quintet, som tillägnats ett eget kapitel under rubriken ”En ny trummis, tack”! Mingus och trumslagaren Roy Brooks blev nämligen ovänner, vilket fick kapellmästaren att per telefon försöka få en ersättare till Emmaboda. Vilket dock misslyckades.

 

Bland bokens många fotoleverantörer kan nämnas Ove Alström, som var föreningens ordförande 1971-73 och under senare år även festivalens konferencier. Ove är ju en av landets främsta jazzfotografer, som under många år var flitigt verksam i Orkesterjournalen och även i mitten av 60-talet gav ut den fina fotoboken Portrait of my Pals Där finns bland annat en utsökt bild på Charles Mingus, som Ove dragit upp i storformat inför konserten och som bidrog till att få Mingus på gott humör.

 

Bland övriga internationella storheter som gästade Emmaboda under festivalåren och som finns dokumenterade i bild kan nämnas Max Roach, Don Cherry, Thad Jones, Ben Webster, Dexter Gordon, Brew Moore, Pepper Adams. John McLaughlin och förstås den svenska jazzeliten med Lars Gullin i spetsen, Lars var självklart ett givet inslag på festivalen fram till sin bortgång 1976. Vid varje tillfälle framräde han i nya kombinationer. Men den som pryder bokens omslag är zydecodrottningen Queen Ida, som var festivalgäst 1981.
Gunnar Holmberg





Lars Gullin

Degerfors centrum
för 100-årig musiksläktsaga

I Afton Landgrens

Om musikens rötter, drömmar och lidelse

Lisbeth Axelsson och Rolf Jansson (Axelsson & Jansson Media AB)

128 sidor, rikt illustrerad. CD med 25 musikspår.

 

Nils Landgren har satt Degerfors på den svenska och även internationella jazzkartan. Men hemma i Degerfors är det fortfarande hans kornettspelande pappa Karl-Erik som är musikkungen.

 

Journalisterna Lisbeth Axelsson och Rolf Jansson har i reportageboken I Afton Landgrens levande och bildmässigt generöst skildrat en sällsynt musikrik 100-årig släkthistoria, som börjar med att Erik Landgren (Nils farfar) föds 1885. Han var den mest musikaliske i den barnrika familjen och spelade fiol, trummor, ess-kornett och flöjt. Han bildar tidigt en blåssextett och han kommer också att leda Degerfors Musikkår.

 

Pappa Erik tog Karl-Eriks trumpet

Men jazzen var inte Erik Landgrens musik så när den 17-årige trumpetspelande sonen Karl-Erik efter mångårigt smyglyssnade på jazziga 78-varvare slutligen bestämmer sig för att avslöja sitt kommande musikval hotar pappan med att ta av honom instrumentet -vilket han också gör.

 

Men Karl-Erik lyckas förstås skaffa sig en ny trumpet vilket Degerfors och Värmland kunnat glädja sig åt i över 70 år. För med sina dans- och jazzband och  många andra engagemang har han satt stark prägel på musiklivet. –Karl-Erik spelade så häftigt att hattarna nästan flög av, berättar exempelvis ett av hans kvinnliga ”fans” från 40-talet.

 

Dessutom har Karl-Erik  påtagligt bidragit till att den Landgrenska musikeran får en fortsättning genom de två sönerna Håkan och Nils. Ja, Karl-Erik själv ansåg att äldste och då trumpetspelande sonen Per var den största musikbegåvningen, men han lade tidigt instrumentet på hyllan för andra yrkesval. Däremot är ju Håkan och Nils i högsta grad musikaktiva. Håkan som slagverkare bland annat Benny Anderssons och Björn Ulvaeus olika musikalproduktioner, nu senast Mamma Mia.  Och så då den internationellt etablerade trombonisten, sångaren och orkersterledaren  Nils Landgren, vars instrumentval hans mamma Margareta säkert också påverkat. Hon blev, tack vare sin bror Tjelvar, nämligen tidigt jazzfrälst  genom att lyssna på hans skivor med  bland andra Jimmie Lunceford, Tommy Dorsey och Louis Armstrong  Men hennes store idol var  trombonisten Georg Vernon,  som då spelade i Thore Ehrlings orkester.

 

Det vore förkräckligt att stå still!

I boken får vi möta Nils Landgren i en vårkonsert  2007 med Bofors Musikår. Det är en pojkdröm som förverkligas för Nils eftersom då ansåg det ouppnåligt att få paradera i uniform och få spela med de allra bästa musikerna. Vi får även följa Nils och hans kompisar i Funk Unit under inspelningen av senaste skivan Licence to Funk, som släpptes i höstas och redan tilldelats guldskiva i Tyskland. Boken reporatageduo har även varit på plats i Universitetsaulan i Uppsala, där han och gitarristen Johan Norberg, spelar med Orphei Drängar, och på Skeppsholmen , där han ingår i Nordtyska radions storband. Parallellt ger Nils sina personliga synpunkter och kommentarer på sitt händelserika musikliv. Men han ser förtås också framåt. –Det vore förskräckligt att stå still där jag är. Jag vill förbättra allting! Men det är svårt och kräver nya impulser.

 

Den Landgrenska musiktradtionen får också en fortsättning. Håkans son Joakim är även han slagverkare, bland annat i det egna popjazziga bandet Hoppsan Kerstin! Och så delas det årligen ut ett Landgrenstipendium i Degerfors där den senaste mottagaren är 17-årige klarinettisten Tommy Silversten, som redan spelat med svenska landslaget i blåsmusik och som drömmer om att få göra lumpen som musiker.

– Det känns fint att få stipendiet, säger han. Landgrens är symbolen för musiklivet i Degerfors.    

 

Första skivsolot med Nisse, 13 år

Hur släkten låter i olika musikmiljöer kan bokläsarna själva konstatera tack vare den cd som bifogas, 25 spår har Karl-Erik Landgren plockat ut  och det blir därmed en synnerligen blandad mix med Landgrens olika dansorkestrar och kapell, Degerfors Musikkår, Verkmässingen och mycket annat. Inledningen består förstås av Landgrens dansorkesters ständiga signaturmelodi The best things in life are free. Ett speciellt fynd är Nisse första solo som 13-åring med Pearl Street Big Band från Karlskoga. Det hela avslutas med Nils Landgrens och Johan Norbergs duokonsert med Orphei Drängar 5 juni 2007.

Gunnar Holmberg   




Nisse, drygt ett år, med sin trumpetande pappa Karl-Erik.
En av många bilder ur
boken i Afton Landgrens


Nils Landgren 2007

Nils Landgrens nya cd
Licence to Funk.
Nils Landgren Funk Unit spelar på Katalin, Uppsala 3/11 och Fasching, Stockholm 4-6/11.

Ett av de viktigaste bidragen till svensk jazz!

Guldår & Krisår 

Svensk Jazz under 1950- och 60-talen

Jan Bruér

(Svenskt Visarkiv)

246 sid. Ill.

 

Få har studerat den svenska jazzen under femtio- sextiotalet så ingående som Jan Bruér. Ett av hans stora arbeten var Rikskonserters och Caprices dokumentation Svensk Jazzhistoria som han var ansvarig för. En utgåva som kom att omfatta hela tio CD-boxar. Hjälp hade Jan av den ovärderlige Bengt Nyqvist. Mycket av det resultat som paret nådde har kommit till användning när nu Jan disputerat i ämnet svensk jazz. Det är ett mastodontarbete som sett dagens ljus. Jans verk är ett av de viktigaste bidrag som kommit svensk jazz till del. Självklart finns det en uppsjö av fotnoter med hänvisningar till de olika källor som han öst ur, men vadå ?

 

Systematiskt redovisas aktiviteter hos organisationerna Riksförbundet SJR, Folkparkerna och Sveriges Radio. Musikerna både professionella och amatörer uppmärksammas både från skivproduktioner som repertoarmässigt. Barytonsaxofonisten och kompositören Lars Gullin beskrivs ingående med tonvikt på hans legendariska skiva, Danny´s Dream. Men även andra musikskrivare som Gösta ”Tesse” Theselius, Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson och Georg Riedel dryftas nog så ingående.

 

Auktoriteter, såväl musiker som journalister, citeras. I den skaran hittar man den svenska jazzens man i New York, Claes Dahlgren. Andra kommentarer har plockats från Olle Helander, Leonard Feather, Simon Brehm, Carl-Erik Lindgren, Ingmar Glanzelius, Arne Domnérus och Gunnar Lindqvist. Givetvis har jazztemplet Nalens verksamhet klarlagts.  Lysande orkestrar där var Putte Wickmans sextett och Carl-Henrik Norin och Arne Domnérus orkestrar. Det senare bandet kunde ju även under en period ståta med Monica Zetterlund vid sångmikrofonen. Men även de mindre kända orkestrar som spelade upp till jazzdans har lyfts fram liksom verksamheten inne i det trånga Harlem. Men även orkestrar utanför Topsys tempel belyses, som Thore Ehrlings mer schlagerinriktade och Seymor Österwalls orkester.


Den göteborgska jazzen personifieras av musiker som pianisten Bengt Hallberg, basisten Gunnar Johnson, Ingmar Glanzelius, Hacke Björksten och trumslagaren Nils-Bertil Dahlander. Givetvis uppmärksammas saxofonisterna Stan Getz och Lee Konitz och deras möten med Göteborgsmusiker. Läsa kan man också om sångerskan Sonya Hedenbratt och orkesterledaren Malte Johnsons Lisebergsorkester. Men även jazzlivet i Malmö har granskats, för att inte tala om jazzklubben Pyton i Sundsvall där Jan var aktiv i unga år.

 

Skivbolaget Metronomes produktioner ventileras med svenska och  amerikanska stjärnor i studion. Dit hörde tenoristen Zoot Sims, trumpetaren Roy Eldridge, Stan Getz och mannar ur Lionel Hamptons storband som turnérade i landet 1953. Trumpetarna Clifford Brown och Art Farmer samt arrangören Quincy Jones smakade fågel. Munspelaren Toots Thielemans fanns även med liksom folkparksfavoriterna Delta Rhythm Boys.

 

Svenska vid det här laget klassiska skivproduktioner släpps också fram, från stenkaka till LP via EP:n. Jan bläddrar också i landets dåvarande jazzmagasin Estrad och Orkester Journalen. Han ägnar sig också åt den mytbildning som cirkulerade i jazzkretsar under perioden - vilket ger anledning till befogade tillrättalägganden. Det är omöjligt att i detalj återge all den information som Jan redovisat. Men den här anmälan är ett litet koncentrat som förhoppningsvis leder till att jazzvännerna införlivar en ambitiös skriven bok och minns tillbaka.

Göran Olson 


Skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Initierat och lättsamt
om skivbolaget Metronome

De Legendariska Åren – Metronome Records.
Håkan Lagher & Lasse Ermalm
Premium Publishing
Inbunden. 285 sid.

Det är en lysande berättelse som Håkan Lagher och Lasse Ermalm satt samman om grammofonbolaget Metronomes verksamhet. Ett bolag som startades i en idealistiskt anda av bröderna Anders och Lars Burman. Premiärinspelningen skedde i Stockholms Konserthus februari 1949. På plats i den av tidningen Expressens arrangerade konserten fanns arrangören Gösta Theselius som satt samman ett stort All Star Band. Orkestern spelade ”Tesses” komposition Siesta som kom att uppta 78-varvarens båda sidor. Verket togs upp på en Webster Wire Recorder som det nystartade bolaget blivande allt i allo Börje Ekberg köpt vid ett besök i New York.

Apparaten var en föregångare till den modernare bandspelaren där ljudet togs upp på en tunn skör tråd. Därmed var bolaget med den karakteristiska etiketten med en saxofon och en gitarr på G med produktioner som även nådde USA genom hjälp av jazzradioprataren och den i New York bosatte Claes Dahlgren. Därmed spreds bolagets lockande etikett även i jazzens hemland. Betydligt senare blev så Börje delägare i företaget .

Enormt bildmaterial

Hur det hela sedan utvecklade sig berättar Håkan Lahger och Lasse Ehrmalm i text och bild, på ett lättsamt och initierat sätt i den påkostade utgåvan. En begränsad upplaga innehåller dessutom en bonus-cd kallad Burmans blandning där, Anders vaskat fram tjugoen nummer som han anser tillhör det bästa som bolaget producerat. Initierade personer i grammofonbranschens centrum och ett antal artister bidrar också till att lätta på förlåten till bolagets verksamhet. Det enorma bildmaterialet bjuder också in läsaren i  skrymslen på ett tilltalande sätt . Någon form av sensationsjournalistik är det absolut inte frågan om. Allt är vederhäftigt och klarsynt redovisat.  Att Anders var en omtyckt och uppskattad producent vidimerar flera av de artister som har låtit sig intervjuats. Metronomes policy som en eftertraktad partner naggades aldrig i kanten även om det fanns en och annan bångstyrig artist på lönelistan.

Anders och Lars två olika bröder

Bröderna Burman var ganska så olika som personer. Anders, född 1928, var en bra trumslagare i swinggebitet som tidigt spelat med bland annat Charlie Norman, Allan Johanssons orkester & Flickery Flies, Povel Ramel, Seymor Österwalls orkester, samt Thore Swanerud men även haft egna grupper. En av dem vann Orkester Journalens Orkestertävlans final i Stockholms Konserthus. Anders var då sexton [16 !] år. I orkestern ingick bland annat gitarristen Rolf Berg och klarinettisten Gunnar ” Siljabloo ” Nilsson. Innan han och brorsan kom igång med det egna bolaget hade Anders tillsammans med basisten Simon Brehm och Charlie Norman kompat den amerikanske trombonisten och vibrafonisten Tyre Glenn på en HMV-skiva. Anders hade också turnerat med sopransaxofonisten Sidney Bechet under dennes novemberturné 1949.

Den fyra år äldre Lars hade en brokigare bakgrund. Han rörde sig självsäkert i kultur och affärsvärlden, han producerade filmer och var när det begav sig konstmecenat. Som fjortonåring hade han arbetat som sportreporter på Dagens Nyheter. Han kom även att driva den efter dåtidens synsätt  porrorienterade tidningen Top Hat som nästan alla herrfrisörsalonger använde för att locka till sig kunder. Idag skulle den litteraturen liknas vid en ljummen skolfrukost. Han hade också visat sina affärsmässiga talanger när han sålde kondomer till sina unga skolkompisar. Lars var också ansvarig utgivare för danska skämttidningen Hudibras svenska variant. Men framför allt var han en visionär och drömmare – på gott och ont. Man skall definitivt ha klart för sig att hans och Claes Dahlgrens arbete bland annat resulterade i att jazzhungrande svenskar kunde inhandla de meriterande amerikanska jazzetiketterna Dial, Savoy och Prestige.

Alice och Charlie drog tungt lass

Efter debuten med ” Tesses ” stora band spelade man in Arne Domnérus Favourite Five, Thore Swaneruds sextett, pianisten Hasse Erikssons kvartett [Orups pappa ], James Moody  och Charles Normans kvartett. Charlie stavade sitt namn så på den tiden. Mera av jazzintresse väntade med Zoot Sims, Roy Eldrige, Ulf Linde, Leppe Sundewall, Harry Arnold, Quincy Jones, Clifford Brown, Art Farmer, Delta Rhythm Boys, Lars Gullin, Reinhold Svensson, Toots Thielemans, Bengt Hallberg och Anders egen orkester. Men schlagersidan började växa sig allt starkare. Alice Babs och Charlie Norman drog här ett tungt lass.

När Charlie spelade in Griegs Anitra´s Dance Boogie skramlade norrmännen med vapensköldarna . Den rättegång som följde blev parodisk och Griegstiftelsen kammade noll men av goodwill-skäl drog Metronome tillbaka skivan i Norge. De hade varit ute i grannlandet i ett år och sålt i tiotusen exemplar - då var det en baggis att dra in skivan. Innan rättegången började hade Charlie mött den kände dirigenten Tor Mann på gatan. "Jag har hört att du skall upp i rätten, om du vill kan jag komma och vittna för jag anser att all förändring av Griegs musik är till det bättre", sa den storvuxne Mann.

Stickan ritade skivomslagen

Schlageravdelningen stoltserade förutom Alice Babs med namn som Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson, Lill Lindfors, Anna- Lena Löfgren och Marie Bergman. På killsidan som inte var fullt så schlagerinriktad hittade man med tiden Owe Thörnqvist, Staffan Broms, Max Hansen, Povel Ramel och Svante Thuresson bland annat. Danskarna Svend Asmussen, Chris Dane, Jörgen Ingmann samt Nina & Fredrik kunde här lansera sina alster.

Man kan också läsa vittnesskildringar av ljudkillen Rune Persson och formgivaren Stig ”Stickan” Söderqvist. Det var Stickan som ritade skivomslagen under många år. Läsa kan man om hur musiker och andra i branschen upplevde samarbetet med speciellt Anders. Men det gjordes även inspelningar som inte riktade sig till jazzfansen, speciellt när intresset för improviserad musik dalade. Sibelius samtliga symfonier spelades in under dirigentgurun Sixten Ehrlings ledning. Inspelningarna blev så lyckade att de anses vara bland det bästa som spelats med verk av finländaren. För ljudet svarade Kjell Stensson – bättre kunde det inte bli.

Trubadurer och rockmusiker fann också en hemstad hos Metronome. Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, Fred Åkerström, Ola Magnell, Totte Wallin, Gösta Linderholm och särlingen John Holm hörde till skaran liksom Per Myrberg vars ”Trettiofyran” blev en långkörare på topplistorna. Även om det var jazzinspelningarna som satte fart på bolagets verksamhet kan boken vara av intresse beträffande de mer lönsamma projekten som spelades in i Atlantis-studion på Karlbergvägen.  

Göran Olson

Dig it! (startsida)
Övriga sidor:
Jazz i Sverige
Mälarkalender
Diggat på skiva
Aktuellt
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Länkar
Fullt ordkrig mellan

traditionalister och modernister
Kampen om jazzen
Göran Nylöf.

(Jazzavdelningen inom Svenskt Visarkiv)

 

Efterkrigstidens jazzmusik väckte heta känslor och tuff debatt mellan de som värnande om den ursprungliga New Orleansjazzen och de som frälts av den nya bopen och cooljazzen.. Det minns säkert de som på den tiden var unga och musikintresserade. För jazzen var ju då den självklara musik som ungdomen lyssnade på och också dansade till.


Sociologen Göran Nylöf har i sin bok Kampen om jazzen,  med underrubriken Traditionalism mot modernism, samlat massor av talande exempel på motsättningarna mellan representanterna för de två ideologierna. Han har med utgångspunkt från åren 1945-55 framför allt lusläst de på den tiden stora jazztidningarna Orkester Journalen (OJ) och Estrad. (Ja, OJ lever ju fortfarande.). Där har han bland annat plockat fram insändare från engagerade och ibland uppretade ”spisare”. Efter att den amerikanske kritikern Leonard Feather i en Estradartikel påstått att "Dixieland är död musik" får han av en svensk läsare veta att han är en "veklig pjattyp med gelé istället för råg i ryggen".


Men Nylöf citerar förstås även en rad artiklar och recensioner, där etablerade kritiker och välkända musiker ger sin personliga syn på den gamla och nya jazzmusiken. Åsikter som man senare kanske fick anledning att ångra . Carl-Erik Lindgren, legendarisk jazzskribent och stark modernist, konstaterade efter att ha hört John Coltrane första gången att "han imponerade verkligen inte, angripen som han var av akut idébrist och dessutom hade han en ful bölig ton." Och OJ-redaktören Harry Nicolausson rapporterar hem från Parisfestivalen 1949 om sagolik svensk succé med den så kallade Parisorkestern. Men Miles Davis lämnade honom oberörd. "Det finns varken "beat" eller "drive" i hans spel, som närmast kan betecknas som indolent."

 

New Orleanskornettisten Bunk Johnson  och boppionjären och altsaxofonisten Charlie Parker är två exempel på musiker som väckte olika känslor. Två andra är sopransaxofonisten Sidney Bechet och tenorsaxofonisten Stan Getz,  som Estrad faktiskt fick att dela scen vid några framträdanden i mars 1951. Där då OJs recensent klart tog parti för den ”coole” Stan Getz, med Estrads utsände ansåg att Bechet tog hem spelet –även hos publiken. Estrad publicerade även en diskussion om Bechet mellan altsaxofonisten Arne Domnérus och basisten Thore Jederby. Där då ”Dompan” representerade den nya musiken medan Jederby tog parti för den traditionella. ”Är Bechet en cirkushäst?” löd rubriken.


De första 160 av bokens 233 textsidor speglar dåtidens aktiva jazzdebatt. Den avslutande fjärdedelen har kapitelrubriken ”Kampen om jazzen i kultursociologisk belysning” . Där ger Göran Nylöf, med sitt 50-åriga jazzintresse, erfarenhet av musiksociologisk forskning och mer än 30-årigt arbete inom den kulturpolitiska sektorn, sin syn på områden som jazzens publikgrupper, jazz som manlig ungdomskultur och vägen från dansbana till konsertestrad, för att bara nämna några intressanta delområden.

Gunnar Holmberg


Svenskt Visarkiv 

 


 

Jazzfynd på årets Bokrea

Det finns även en hel del jazzfynd på 2007 års Bokrea, som inleds tisdagen 27 februari. Här är några exempel ur Akademibokhandelns katalog:

- Den Gyllene Cirkeln. Den bildrika boken om jazzklubben Gyllene Cirkeln. (149:-)

- Gata Regerings 74. Hans Fridlunds om legendariska Nalen. (79:-)

- Ulf Linde.Jazz. Ulf Lindes klassiska 50-talskåserier ur Orkesterjournalen. (99:-)
- Moderna människor. John Fornäs om bl a jazzens intåg i svenska hem. (79:-)
- Jazz. Ronald Atkins bok (på engelska) om viktiga jazzperioder. (99:-)


Bland övriga intressanta musikböcker på rea kan nämnas:
- Bonniers Musiklexikon. Från Mozart till Håkan Hellström. (139:-)
- Bonniers Rocklexikon. 1800 alfabetiskt ordnade artiklar. (129:-)


Nils Lindberg har samlat sina musikminnen

Nils Lindberg. As you are. Musikminnen

(Jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv.)


Pianisten, kompositören och arrangören Nils Lindberg börjar närma sig de 75 och född och uppväxt i en stor musikersläkt har hela hans liv har varit fyllt av musik. Nu har han samlat alla sina musikminnen i boken As you are, som också är titeln på en av hans finaste kompositioner.


Nästan i dagboksform och med stor noggrannhet vad gäller medspelare, titlar, spelställen mm får man följa Nils Lindbergs karriär från det han som 15-årig prästson hoppade upp och rev av Anitra´ s Dance Boogie i en danspaus hemma i Gagnef Folkets Park. Som resulterade i stor publiksuccé men svalt mottagande från släkten. Den som mest förfasade sig över Nils jazzböjelse var farbror Oskar Lindberg, som väl är mest känd för sin Gammal fäbodpsalm.

Men släkten har säkert fortsättningsvis varit stolta över Nils breda, mångsidiga och gränsöverskridande karriär, som onekligen är händelsrik och imponerande. Vilket också boken väl förmedlar. I stor utsträckning har Nils också verifierat svenska och internationella framgångar med tidningsrubriker och citat.


Den 170-sidiga boken avslutas med en diskografi, där man då påminns om sådana skivklassiker som Sax Appeal (1960), Trisection (1962), Music with a jazz flavour (med Alice Babs/1973), Serenading Duke Ellington (med Alice Babs 1973)

As you are ( med Karin Krog 1976) och Saxes Galore (1979).

Gunnar Holmberg

Svenskt Visarkiv 


5:e upplagan av klassisk svensk jazzbok

JAZZ. Musik Människor Miljöer

Jan Bruér och Lars Westin (Bo Ejeby Förlag)


Redan 1974 kom första upplagan av denna numera klassiska jazzbok, som ser på jazzens historia och utveckling ur svensk synvinkel. Det här är nu den femte reviderade och uppdaterade upplagan.
Bland de femton kapitelrubrikerna kan man nämna Vad är det för särskilt med jazz?, Jazz är en hemsk infektionssjukdom, Sverige svänger!, Svenska jazzens guldålder, Vidgade vyer, Konstart med öppna gränser och Världens musik.


Jan Bruérs och Lars Westins 188-sidiga bok är rikt illustrerad med över 100 svart-vita bilder på såväl svenska som internationella jazzprofiler. Dessutom finns en hel del andra tidsdokument som affischer, skivetiketter, tidningsomslag mm. Boken fungerar även i högre musikundervisning, studiecirklar och självstudier,

Avslutningen består av ordförklaringar samt litteratur- och skivtips.

www.ejeby.se


Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Årsboken Svensk Jazz för 5:e gången

För femte gången utkommer boken Svensk Jazz, som täcker upp det svenska jazzåret från Swedish Jazz Celebration i mars 2005 till motsvarande evenemang 2006. Utgivare är STIM/Svensk Musik med stöd av SAMI och Rikskonserter. Redaktör för den 152-sidiga boken är Odd Sneeggen och formgivare Folke Müller.


Liksom de tidigare utgåvorna rymmer boken en rad intervjuer med aktuella och prisade svenska musiker som Patrik Boman, Rigmor Gustafsson, Staffan Svensson, Torbjörn Zetterberg och Håkan Broström. Dessutom porträtteras två av våra under året bortgångna legendarer, Monica Zetterlund och Putte Wickman.

Engelsmannen Stuart Nicholson svarar för två kapitel, som båda presenteras på originalspråket och har rubrikerna How big business can kill jazz -if we are not careful samt The importance of the working band.


Förutom en rad andra artiklar finns också sammanställning över jazzårets samtliga utgivna skivor och kalendarium över årets många olika jazzhändelser.


Tegelsten om fascinerande musikant

Take Five, the public and private lives of Paul Desmond

av Doug Ramsey ( Parkside Publications)

En kväll någon gång i början av 70-talet träffade jag altsaxofonisten Paul Desmond. Det var i Stockholm i samband med en av de märkligaste konserter jag någonsin har varit med om. På en och samma entrébiljett fick vi höra den gamle Basie- och JATP-veteranen Illinois Jacquet, ackompanjerad av bland andra hammondfantomen Jimmy Smith – på piano – och gitarristen Kenny Burrell. Dessutom framträdde Charles Mingus kvintett med barytonsaxofonisten Hamiet Bluiett, stratosfärtrumpetaren Cat Andersson och trummisen Roy Brooks, som envisades med att spela såg(!), samt Dave Brubecks kvartett, förstärkt med en för aftonen minst sagt grinig Gerry Mulligan. Desmond ingick förstås som vanligt i Brubecks grupp.


Efter konserten var vi några stycken som blev inviterade till eftersnack, och själv råkade jag alltså komma i samspråk med den timide, ständigt rökande Paul Desmond. Bland oss ”utomstående” befann sig också en av vårt lands mest kända jazzsångerskor, som på den tiden var känd i hela världen, inte minst för sitt samarbete med Duke Ellington. Hon sprang som en skottspole mellan celebriteterna och överöste var och en med älskvärdheter och glada tillrop. När hon kom fram till Paul kastade hon sig naturligtvis om halsen på honom också och talade om hur lycklig hon var att träffa honom och försäkrade sig om att han mådde fint, innan hon fortsatte sin rundtur. Desmond svarade förstås artigt på alla frågor, och garanterade att han aldrig hade mått bättre och att det var fantastiskt roligt att vara i Sverige. Men så snart den svenska stjärnan hade försvunnit utom hörhåll – vilket inte var särskilt långt med tanke på ljudnivån i lokalen – tittade Paul konfunderad på mig och frågade: ”Who the hell was that?”

 

Idag är Paul Desmond borta. Han avled en majdag 1977, endast 52 år gammal, som en logisk följd av sitt ihärdiga rökande. Under sin alltför korta karriär hann han göra en rad fantastiska, och i några fall klassiska, skivinspelningar. Bland annat med storheter som Chet Baker och Gerry Mulligan, men allra mest med Brubeck förstås, som han var trogen i nära 20 år. Och det var Paul som komponerade Brubeck-kvartettens största hit genom alla år, ”Take Five”.


Härom dagen sprang jag på en bok om Paul Desmond, en riktig tegelsten på 370 sidor, skriven av den ytterst begåvade Doug Ramsey. Boken heter ”Take Five – the public and private lives of Paul Desmond” (Parkside Publications, Inc.). Jag har inte haft tid att börja läsa boken ännu - jag har bara tittat på alla fascinerande bilder. Men jag ser verkligen fram emot att få njuta av den i hammocken vad det lider. Det ska bli alldeles extra spännande, eftersom jag egentligen inte vet ett smack om människan Paul Desmond. Det visste tydligen inte Dave Brubeck heller, efter vad jag förstår. Det påstås nämligen, att när Dave kom till Pauls begravning så stötte han på en dam som presenterade sig som fru Desmond, vilket fick honom att nästan bokstavligen tappa hakan. Han hade nämligen ingen aning om att Paul var gift! 
Jan Olsson


Snaskigheterna dominerar även här

Billie Holiday av Julia Blackburn

Norstedts, Stockholm. Översättning Erland Törngren

 

”Mamma och pappa var bara ett par barnungar när dom gifte sej. Han var arton, hon sexton och jag var tre.” Så börjar den självbiografi Billie Holiday (1915-1959) skrev tillsammans med den sensationslystne journalisten William Dufty 1956 och som samma år översattes till svenska. Alla vi ”jazzdårar” plöjde förstås storögda igenom boken (”Svart stjärna” på svenska och ”Lady Sings the Blues” i original) så snart den kom, och vi fascinerades och förfasades av Lady Days minst sagt tragiska levnad.

 

Så småningom fick vi förstås veta, att denne Dufty hade vinklat det mesta som Billie hade berättat för honom. Skandalerna och snaskigheterna förstorades upp, mycket hoppades över och annat var fria fantasier. Några av dem som tycktes svälja Duftys lögner med hull och hår var i alla fall filmmanusförfattarna Terence McCloy, Chris Clark och Suzanne de Passe, som 1972 såg till att det blev en långfilm med ”självbiografin” som utgångspunkt. Resultatet blev en katastrof. – utom möjligen ekonomiskt – och Diana Ross var urusel som Billie.

 

Sedan ”Svart stjärna” kom för 50 år sedan, har det skrivits massor av böcker om Lady Day. Den bästa och mest seriösa är, tycker jag, Stuart Nicholsons ”Billie Holiday” och den märkligaste ”If You Can´t Be Free, Be a Mystery” av Farah Jasmine Griffin. I dagarna har det kommit ytterligare en bok om Billie. På svenska dessutom! Den heter, liksom Nicholsons kria, ”Billie Holiday” (Norstedts) och är skriven av en dam vid namn Julia Blackburn. Boken bygger på en rad bandade intervjuer, som en av Blackburns kolleger, Linda Kuehl, gjort med människor som på olika sätt stod Billie nära.


Tyvärr dominerar snaskigheterna även i denna nya bok, och även om den innehåller ett och annat som kanske inte var känt tidigare lägger den ytterst lite till bilden av Billie, jazzens tveklöst största och mest betydelsefulla sångerska. Även om drogmissbruk, trassliga kärleksaffärer och bråk med myndigheter naturligtvis hade betydelse för Billie Holidays konstnärliga bana, så är det väl ändå hennes sång som är det väsentliga. Och om den talas det inte mycket i den nya boken.


Några lysande undantag finns dock. Bland dem Ray Ellis och Irving Townsends hågkomster från inspelningen av den skiva som kom att bli en av Lady Days allra sista, ”Lady in Satin”. Intressanta är också intervjuerna med ett par av Billies pianoackompanjatörer, Jimmie Rowles, Bobby Tucker och Carl Drinkard, samt det kapitel i vilket Holidays sekreterare under de allra sista åren, Alice Vrbsky, får komma till tals.


Men man undrar i sitt stilla sinne varför inte fler musiker blivit intervjuade. Till exempel Teddy Wilson, Count Basie, Buck Clayton, Oscar Peterson, Red Mitchell och Mal Waldron, som alla var nära lierade med Holiday och som fortfarande var i farten då materialet för boken samlades ihop. För att nu inte tala om Norman Granz!

Jan Olsson

Jan Olsson är krönikör i Skånska Dagbladet


Wayne Shorter - 45 år i jazztopp

Footprints. The Life and Work of Wayne Shorter

Michelle Mercher (Jeremy T.Tarcher/Penguin)


Det är inte många jazzmusiker  som får sitt livs historia berättad i bokform medan de fortfarande är på toppen av karriären. Men ett aktuellt undantag är saxofonisten och kompositören Wayne Shorter, som porträtteras av Michelle Mercer i Footprints, som har undertiteln The Life and Work of Wayne Shorter.


Och Wayne Shorter kan onekligen visa upp en händelserikt jazzliv, som fick sin verkliga start när han i november 1959 engagerades av trumslagaren Art Blakey till hans Jazz Messengers. Där han direkt kom att få en stark påverkan på musiken, inte minst med sina kompositioner och arrangemang.


Ännu ett karriärsteg tog Shorter 1964, då trumpetaren Miles Davis erbjöd honom platsen som tenorsaxofonist i kvintetten. Efter det att John Coltrane lämnat gruppen hade Miles prövat olika alternativ utan att bli riktigt nöjd. Men valet av Wayne Shorter blev en lyckträff och under sex år pågick det framgångsrika  samarbetet, som är mycket väl dokumenterat på skiva och bland annat samlat på cd-boxen Miles Davis Quintet 1965-68.

 

I augusti 1969 samlade Miles Davis en stor musikergrupp i en  studio i New York för att inleda inspelningen av det som kom att bli det banbrytande albumet Bitches Brew. Två av musikerna var Wayne Shorter och klaviaturspelaren Joe Zawinul, som kort senare kom att inleda ett nära samarbete med gemensamma fusiongruppen Weather Report. Med sin blandning av rytmer och elektroniska klanger nådde gruppen en ny stor publik och inte minst inspelningen av  Birdland såldes i jätteupplagor. En bidragande orsak till framgången var Jaco Pastorius,  som med sin teknik förnyade elbasspelet.


Efter Weather Report-åren (1970-85) har Wayne Shorter jobbat med en rad projekt, där då hans just nu aktuella grupp med pianisten Danilo Perez, basisten John Patitucci och trumsslagaren Brian Blade varit speciellt framgångsrik. Vilket framför allt markerades i amerikanska tidskriften Down Beat´s kritikeromröstning 2003 då kvartetten  utsågs till Årets Jazzgrupp och cdn  Footprits Live blev Årets Skiva. Wayne Shorter själv tog hem kategorierna  Hall of Fame, Årets Jazzartist, Årets Sopransaxofonist och Årets Kompositör!.

Gunnar Holmberg


Per Dywling:

Kornettist och jazzförfattare

Nya svenska jazzromaner hör minsann inte till vanligheterna. Men i kornettisten Per Dywlings Chicago Breakdown får man följa unge Antons äventyrliga  jazzresa  till New York och Chicago.


Anton växer upp någonstans i Norrland, där han tidigt blir jazzfrälst och också börjar lära sig spela kornett. Han drömmer om att få spela i Amerika, dit han också jobbar sig över på båt. Först hamnar han i New York, där han så småningom får möjlighet att spela med olika band,  Men det är Chicago som är målet för hans jazzresa.   

Bokens titel är Chicago brealdown (CKM) och författaren är kornettisten Per Dywling. Så den självklara frågan är om det här är en självbiografi?


– Nej, det är det faktisk inte,  svarar Per. Även om förstås mycket är hämtat från den egna uppväxten,  som exempelvis det här att som ung börja jobba på sjön och komma till New York.  Jag var redan då lite jazzintresserad men inte i så hög grad att jag kom mig för att besöka en jazzklubb. 
 
Bunk Johnson favorit

Hemma i Eskilstuna började Per som 13-åring spela ventilbasun  och kom också med i Folkskolans Blåsorkester. Men rätt snart fick han  överta systens trumpet, som i fortsättningen blev huvudinstrumentet.  Tack var att en äldre bror kom hem med stenkakor med jazzmusik  väcktes intresse för de rytmerna. 

– Bunk Johnson blev den förste store idolen, minns Per. Och trombonisten Jim Robinson, som också spelade i hans band. Senare upptäckte jag Bobby  Hackett, vars lyriska stil passade mig.

 

Efter tiden på sjön blev det Folkhögskolan för Per och därefter ABF:s målarskola och Konstfack  i Stockholm.    

– Det var först då jag började spela jazz på riktigt. Var bland annat med i dragspelaren Sone Bangers band som då hade engagemang på restaurang Virveln.  Där fick man verkligen lära sig att improvisera jag kan inte minnas att vi hade en enda repetition.         

Konstutbildningen  resulterade i att Per blev teckningslärare, som varit hans yrke fram till dess han nyligen gick i pension. Men intresset att skriva har också funnits hela tiden.  

– Det väcktes när jag jobbade på sjön och varje dag skrev dagbok. Sedan höll jag jämt på och berättade påhittade sagor för mina barn. 1985 fick jag faktiskt också  en barnbok publicerad på Bonniers Förlag. 

Tuxedo Jazz Band

1999 vann Per Eskilstuna-Kurirens romanpris, vilket innebar att han fick möjlighet att ge ut jazzboken Tiger Rag,. Den finns nu också nytryckt som första del  i 640-sidiga Chicago breakdown . Där man då får följa den trumpetspelande Anton Lindberg från de första trevande jazzstegen hemma i Norrland till slutmålet Chicago.  

 

Per Dywlings egna jazzkarriär har hela tiden utgått från Eskilstuna och med de musikaliska  rötterna i 20- och 30-talets rytmer. Tillsammans med kornettkollegan Krister Hedlund håller han igång en kvartett, där man har ambitionen att söka sällan spelade låtar från de här årtiondena Sedan mitten på 90-talet ingår han även i klarinettisten Rolf Carvenius Tuxedo Jazz Band, där han spelar kornett, trombon och barytonhorn.

Gunnar Holmberg
( Publicerad i DIG nr 3/2005)



Per Dywling
Folkparksminnen i två böcker

Det var dans i Folkets Park

( Folkrörelsernas Arkiv i Örebro (Liv i Sverige)

Hela Svenska Folkets Park

(Forum)

 

Det bjuds trevlig sommarläsning för alla som vill återuppliva minnena från  de åren när Folkets Park var självklara samlingsplatsen för nöjesglada svenska i alla åldrar. Det har nämligen kommit ut två böcker som på olika sätt beskriver den svenska folkparkens historia.


En anledning till att de kommit just nu kan vara att det är exakt 100 år sedan Folkets parkers centralorganisation bildades. Men det är faktiskt 112 år sedan landets allra första Folkets Park öppnade i Malmö 1893. Därefter följde Helsingboig (1895), Lund 1895), Eskilstuna (1898) och Västerås (1899).

 

Som mest fanns det i landet 258 folkparker i landet i slutet av 1950-talet, enligt Det var dans i Folkets Park. Det är också den mest genomarbetade boken med bland annat 60 intervjuer med personer med  nära anknytning till Folkets park däribland då välkända artister som Lill-Babs, Peter Flack och Owe Thörnqvist, Som representant för de internationella artisterna har man valt den 87-årige Jonny Campell.,som turnerade runt på 40-talet med swingbandet Harlem Kiddies. Två mera  anonyma musiker som berättar om folkparkslivet är Ruben Kullh och Nils Hahne, den sistnämnde en lokal jazzlegendar från Örebro. Det finns också en del om Quincy Jones turné med sitt storband.


Men med tanke på alla jazzmusik som spelats i folkparkerna kunde man önska betydligt mer av den varan i båda böckerna, I Hela Svenska Folkets Park får man nöja sig med några affischer, bilder och korta kommentarer. Ett kapitel  har rubriken ”Dompan surnade till i Vadstena,” men det enda man får veta är att Dompan rytuit till att ”pianot var så illa stämt så vi skriver inga autografer”. Och så påstås det på ett ställe att ”Den moderne jazztrumpetaren Domald Byrd turnerade folkparkssverige runt sommaren 1957”. Men där han har väl blandat ihop det hela med trombonisten JayJay Johnsons omfattande turné.


Men båda böckerna rymmer kul bläddring och läsning och då inte bara för dem som har egna folkparksminne. Men jazzvännerna ser gärna fram mot en bok som beskriver Jazzen i Folkets Park, med initierade och gärna humoristiska  skildringar av turnéerna med Dompan, Putte,  Carl-Henrik Norin , Thore Ehrling, Lars Gullin, JazzClub 57, Roffe Ericson, JayJay Johnsson, Monica Zetterlund, Duke Ellington, Quincy Jones, Count Basie och alla de musiker som förgyllde folkparkssomrarna för landets jazzvänner.

Gunnar Holmberg


( Publicerad i DIG nr 2/2005)

 


 




JAZZNYHETER FESTIVALER, TURNÈER KLUBBJAZZ SKIVNYHETER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR