AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Goran Kajfes. Trumpetare, kompositör, bandledare. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Trumpetaren och kompositören Goran Kajfes hör till de mest uppmärksammade och hyllade svenska jazzprofilerna under 2000-talet. 2012 tilldelades han exempelvis Nordic Music Prize på 180 000 kronor för skivalbumet "X/Y".Recension.
2002 fick Goran Kajfes och gruppen Oddjob en Grammis för debut-cdn "Oddjob" och 2004 tog han emot en Grammis för egna "Headspin". Nyligen vann Oddjob dessutom en Grammis för "Jazzoo", som utsågs till Årets barnalbum. Recension
Efter sex studioalbum har gruppen nu också släppt sitt första live-album, en dubbel-cd med två konserter inspelade "Live in Bremen",
2016 fick Oddjob ta emot en Grammis som Årets Jazz för albumet "Folk". Recension nedan. Våren 2016 utsågs Goran Kajfes till jazzklubben Faschings första "Artist in residence",ochfår sätta sin helt personliga prägel på fem konsertkvällar.
Goran Kajfes tar med oss på
ännu en fascinerande resa
Tropiques
Enso
(Headspin Recordings/Border)
Med titelspåret som det enda, dryga 50 minuter långa stycket, tar Goran Kajfes åter med oss på en vindlande resa i den fascinerande värld av organisk groove han annars ofta besöker med sin Subtropic Arkestra.
Tropiques är således ytterligare en ny gren på Kajfes musikträd, som han här låter växa ut tillsammans med basisten Johan Berthling, trumslagaren Johan Holmegar
d och pianisten Alexander Zethson.
Enso genomsyras av en enkel, repetitiv melodislinga som rör sig genom stadier av stilla kontemplation, suggererande hypnos och böljande funk i en stil som lånar lika mycket från minimalism som psykedelia.
Det är fantasieggande musik, som trots det basala grundkonceptet ständigt roterar runt som vore den placerad i ett kalejdoskop. Kajfes växlar mellan trumpet och ett spel på Moog synthesizer som skickar tankarna till 1970-talet utan att det därför finns något som helst retroaktivt i musiken.
Skivan finns utgiven på cd i 500 exemplar, vilket gör den till en exklusivitet i dubbel mening.
Peter Bornemar
Magnifik inledning får variationsrik
fortsättning på hög nivå
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why Vol. 3
(Headspin Recordings/Border)
Tredje och sista albumet i Goran Kajfes/Subtropic Arkestra trilogi The Reason Why följer konceptet från de båda föregångarna, och innehåller det nio man starka bandets personliga tolkningar av låtar plockade från olika tidsperioder och från en mängd olika kulturlandskap.
Inledningen är magnifik, med en suggestivt sugande version av den etiopiska klaviaturmästaren Hailu Mergias hypnotiska Ibakish Tarekigna från 1970-talet. Fortsättningsvis når albumet inte riktigt samma svindlande höjder, men håller en stadigt hög nivå genomgående.
Variationen i materialet är ibland slående, som i jämförelsen mellan tolkningen av Christer Bothéns hårdstunsiga Trance Dance från skivan med samma namn från 1984 och den easy listening som genomsyrar den franske electronicakompositören Bernard Fevres Le Monde Avait 5 Ans.
För att inte tala om versionen av I’m On My Way, som den lika obskyra som eklektiska psykedeliagruppen US69 från Connecticut lanserade på albumet Yesterday’s Folks 1969.
Här finns vidare en tolkning av en hårdsvängande låt med Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou från Benin liksom av två låtar av betydligt färskare datum. Av dessa överträffar en hymndoftande version av amerikanen Panda Bears (Noah Benjamin Lennox) You Can Count On Me vida originalet, medan kanadensaren Caribous (Dan Snaith) trista Sandy inte går att göra så mycket med.
Även om Subtropic Arkestras besättning redan tidigare var formidabel, har tillskottet från Per ”Texas” Johansson till blåsarna Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson vässat den ytterligare.
Förhoppningsvis kommer Subtropic Arkestra att fortsätta utforska och utveckla sin musik, oavsett det sker inifrån och in eller med sikte mot andra horisonter.
Peter Bornemar
Kraftfullt och varierat
med lustfyllda broderier
Nacka Forum
We Are the World
(Moserobie/Plugged)
Efter tre finfina album (och en limiterad vinylutgåva inspelad live i Tokyo) kommer den energifyllda kvartetten, med samma namn som köpcentrumet, med sitt fjärde album. Och allt är som vanligt, nästan. Den danske trumslagaren Kresten Osgood - som Kullhammar tidigare spelat med i bland annat trion Andratx - har ersatt Kjell Nordeson, som numera är mest aktiv i San Francisco. I övrigt utgörs kvartetten som 
tidigare av multisaxofonisten Jonas Kullhammar, trumpetaren Goran Kajfes och basisten Johan Berthling.
Redan i det anstormande inledningsnumret All We Are Saying visar bandet prov på samma kraftfullt pockande attityd som präglat tidigare album, och låter till synes enkla och stötvis repeterade melodistrofer utgöra den röda tråd omkring vilken musikerna lustfyllt broderar med improvisatoriska inpass. Precis som på tidigare album anas i några låtar dessutom en inte oangenäm doft av Ornette Colemans barnvisebesläktade melodilinjer.
De sju låtarna här – alla skrivna av bandmedlemmarna utom Johnny Dyanis Magwaza – är samtidigt synnerligen varierade till både form och innehåll. En variation som förstärks av Kullhammars växlande mellan en lång rad olika rörblåsinstrument (inklusive den braithophone han lagt till arsenalen) samt av Kajfes och Osgoods nyttjande av elektronik.
Höjdpunkterna på detta ombytliga album nås i Kullhammars ystert dansbejakande Do the Nacka Forum, en hybrid av Ornette Coleman och sydafrikansk dansmusik där Kullhammars braithophone och Kajfes trumpet jublar i kapp, liksom i Osgoods suggestiva stycke #5, där Berthlings närmast ragaliknande basspel utgör fundament för de beslöjade tonerna från Kullhammars klarinett och Kajfes trumpet.
Peter Bornemar
Enastående musik när Oddjob
tar eget grepp på svenska folkvisor
Oddjob 
Folk
(Caprice/Naxos)
Jazzmusiken har många infallsvinklar. En är folkmusiken vilket vi vid flertalet tillfällen fått höra i skivor genom åren. Vem minns inte pianisten Jan Johanssons fingerfärdiga utflykter över tangenterna vid otaliga tillfällen. Främst då hans inspelning av ”Jazz på svenska” och Musik genom fyra sekler. Fler är Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Georg Riedel med flera, som gett uttryck av folkmusiken i sitt komponerande och spel. Och en inspelning jag minns med välbehag är Art Farmer/Jim Halls ”Visa på anorlunda vis”, som utkom 1965. Nu har gruppen Oddjob sällat sig till denn
a skara och ger sin version med folkmusikens påbrå.
Men vänta er inga traditionella folkvisor spelade av gruppen. De har botaniserat i Svenskt visarkiv och funnit material som de vidareutvecklat till sin musik och det uttryck som just Oddjob står för. Det är främst albumet ”Lockrop och vallåtar” som varit gruppens inspirationskälla. Och inspirerats och tolkat till utmärkt musik har de fyra, Goran Kajfe? trumpet, Per "Ruskträsk" Johansson saxofoner, klarinett och flöjt, Daniel Karlsson piano och crumar orgel, Peter Forss kontrabas och Janne Robertsson trummor.
I Folk inryms den vemodiga kärvhet som finns i folkmusiken, och även den varma närhet till det folkliga äldre livet fylld av stillhet och romantik genom vad vi förknippar med vallåtar. Det är fornnordiskt helt enkelt. Oddjobs särpräglade musik där de bygger upp ett spänningsmoment i varje spår, förenat med den så vackra folkmusiken är enastående.
Sju titlar, alla benämnda Folk med ett nummer efter, som alla har egenart till uttryck. Allvarligt andaktsfull inledning med Folk #1, övergående i tät intensiv kreativt musikskapande, som återgår i det alvarliga temat mot slut. Fortsättningen har samma attityd i melodiös vacker musik. I stramt hållna Folk #3 och i avslutande #7, med både vallåtens säregna röst och instrument i betoning medan det hettar till dramatiskt i Folk #5, och #6 som även har swingfyllt innehåll. Allt smakfullt elegant spelat efter Oddjob´s intentioner med folktonens lockrop svävande runt om.
Thord Ehnberg
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Skivnyheteri
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
Puls och groove som
obönhörligt klistrar sig fast
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why Vol. 2
(Headspin/Border)
Det var väl bara en tidsfråga innan trumpetaren Goran Kajfes och han Arkestra skulle följa upp förra årets förträffliga första volym med tolkningar av låtar från olika hörn, geografiska såväl som genremässiga. Det tog knappt två år. Och denna andra, lika mångskiftande volym infriar med råge de förväntningar som första volymen skapade.
I sex låtar tar Kajfes och hans tiomannaband oss med på ett äventyr som friskar upp armenisk folkdans, turkisk folkrock, kamerunsk makossa, brasiliansk musica popular Brasileira och amerikansk indierock med en puls och groove som obönhörligt klistrar sig fast.
Ljudbilden är kompakt och fluffig på en och samma gång, och erbjuder fint spelutrymme för såväl Kajfes trumpet som Per ”Ruskträsk” Johanssons barytonsax, Jonas Kullhammars tenorsax, Jesper Nordenströms keyboards och Reine Fiskes gitarr. För att inte tala om paret som finns där hela tiden för att hålla ihop alla växlingar mellan olika stämningslägen, basisten Johan Berthling och trumslagaren Johan Holmegard.
Vid sidan av låtar förknippade med den turkiske slaverkaren Okey Temiz, den brasilianske singer-songwritern Milton Nascimento och svensk-turkiska gruppen Sevda är det två tolkningar som sticker ut mer än de övriga: dels en fantastisk tolkning av Brooklynbandet Grizzly Bears låt Yet Again, dels en närmast berusande häftig version av kamerunske Francis Bebeys medryckande New Track.
Peter Bornemar
Mustig mix av Oddjobs
alla referenssignaler
Oddjob
Live in Bremen
(Headspin recordings/Border)
Med en speltid som varar nära nog två och en halv timme visar detta nya dubbelalbum på hela bredden i den musik kvintetten Oddjob utvecklat fram sedan starten 1997.
Resan fram till idag har tidigare genererat sex album – tre på Amigo, två på ACT och så förra årets Grammisvinnande barnskiva Jazzoo på etiketten Headspin. För att inte tala om ett oräkneligt antal liveframträdanden, av vilka två inspelade 2008 respektive 2010 på Moments Club i Bremen fångats upp här.
Musiken är en mustig mix av de referenssignaler som Oddjob under årens lopp skickat ut: Miles Davis fusion av jazz och rock från Bitches Brew och framåt, Horace Silvers souljazz, electronica, psykedelia, filmmusik och inte minst funk i alla dess former.
På den första skivan från 2008 får bandet sträcka ut i sju låtar hämtade från albumen Oddjob, Koyo, Luma och Suma, och inte minst i den över 25 minuter långa hopkokningen av Kraftwerks repetitiva opus Man Machine med låtarna Lim och Nostradamus. Här småkokar musiken på en jämn och hög låga rakt igenom.
Den andra skivan är mer varierad och knyter i hög grad an till Oddjobs maffiga Clintanplatta med musik av bland andra Lalo Schifrin, Lennie Niehaus och Ennio Morricone. Av tretton låtar här är nio hämtade från albumet Clint; däribland Hang ’Em High, Magnum Force, Pale Rider och Where Eagles Dare.
Både samspelet musikerna emellan och de individuella insatser som här ges stort utrymme håller högsta klass, och de omväxlingar mellan instrument som är legio bidrar definitivt till förnöjelsen.
Goran Kajfe? spelar förutom trumpet - med och utan elförstärkning - även glockenspiel och sjunger. Per ”Ruskträsk” Johansson alternerar mellan altsax, barytonsax, klarinett, basklarinett och piccolo, medan Daniel Karlsson gör detsamma mellan piano, elpiano, orgel och synt. Peter Forss använder såväl akustisk bas som elbas och syntbas, och Janne Robertsson hanterar såväl trummor som allehanda slagverk.
Med Live in Bremen har Oddjob levererat vad som lika gärna, och mycket väl, skulle kunna vara ett Best of-album.
Peter Bornemar
Per "Ruskträsk" Johansson och Goran Kajfes. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz@
En rytmik som barn älskar. Inte heller
vuxna garanteras kunna sitta still.
Oddjob
Jazzoo
(Headspin rec./Stjärndistribution/CMG )
Under senaste tiden har det kommit musik för barn gjorda med och av jazzmusiker. Nu också en av landets mest uppmärksammade grupper vad det gäller skapande nutidsjazz, nämligen Oddjob. Musik för de allra yngsta med mycket rytmik, mystiska anslående ljud och klanger som ju barn oftast fångas/attraheras av. Dessutom medföljer en bok illustrerad av Ben Jarvis, erkänt skicklig engelsk illustratör, med texter skrivna av medlemmarna i Oddjob.
Musiken associerar på ett finurligt fint sätt till djurens rörelser. Inledande Kängurun som älskar att hoppa. Och det gör den i rytmik som inte bara barn älskar utan även där vuxna garanterat inte kan sitta still. Vilket för övrigt gäller fler av skivans tretton spår. Igelkotten skall långsamt ta sig tvärs över vägen till en hägrande mjölkskål, till bilars dramatiska tutande. Den stora Valen, simmar i långsamma rörelser och Flodhästen frustar i värmen på sin språngmarch mot svalkande vatten. Hajen lurar i vassen på den lilla spiggen, Hackspetten knackar på hos näktergalen, den malliga Ankan och slutligen Flugan som surrar energiskt på sin irrfärd i luftrummet.
Allt skicklig illustrerat i musik av Oddjob. I musik som inte bara attraherar barn utan även vuxna. Med cirka tio års invand innovativ musik som gruppen alltid bjudit sina lyssnare. Och samma ljudbild möter oss här, med korta små kreativa soloinpass från medlemmarna, Peter Forss kontrabas, Goran Kajfês trumpet Per ”Ruskträsk Johansson altsaxofon, Daniel Karlsson piano och Janne Robertson trummor.
Thord Ehnberg
om utrymme för egna utspel.
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why, Vol. 1
(Headspin Recordings/Playground Music)
Det blåser en psykedelisk vind genom trumpetaren Goran Kajfe? nya album efter X/Y, som tilldelades Nordic Music Prize för bästa album 2011. Och det är ingen vind som stör det minsta, snarare tvärtom.
Efter att ha djupdykt i sin egen skivsamling kom Kajfes upp med åtta låtar som blev föremål för en genomlysning med ett litet jazzigare mikroskop runt vilket ytterligare nio musiker samlades. Eftersom alla utom två hade medverkat under namnet Subtropic Arkestra på albumet X/Y fanns ingen rimlig anledning att ändra på den honnören till Sun Ra.
De åtta spåren har ett mycket eklektiskt ursprung: låtar av den turkiske garagepsykedelikern Edip Akbayram, den brasilianske folkjazz-kompositören Arthur Verocai, tyska krautrockarna Cluster, engelska Canteburyrockarna Soft Machine, nigerianska highlife-gitarristen och sångaren Celestine Ukwu, de neopsykedliska australiensarna Tame Impala, svenska proggarna Archimedes Badkar samt den svenske organisttrollkarlen Bo Hansson.
Och uj vilken dansant groove Kajfe? och kompani får till av detta material. Trots att alla låtar utom Desire Be, Desire Go av Tame Impala har sitt ursprung i 70-talet infinner sig ingen retro-känsla, istället andas musiken pånyttfödelse.
Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofoner, flöjter), Jesper Nordenström och Robert Östlund (orgel, syntar, cembalo), Mats Äleklint (trombon), Andreas Söderström (gitarr), Johan Berthling (bas), Lars Skoglund och Andreas Werliin (slagverk) samt Kajfe? själv (trumpet, kornett) jobbar kollektivt ihop lika stringent som vore de Arbeiter i Metropolis regisserade av Fritz Lang, men där de riffstarka arrangemangen ger var och en gott om utrymme för egna utspel.
Mest svänger det hela i inledande Yakar Inceden Inceden av Edap Akbayram med sina slingrande mellanösternspiraler och i Storstad, den inledande sviten från Bo Hanssons Ur Trollkarlens hatt, som med stadigvarande puls låter sig växa ut dess de musikaliska färgerna närmast exploderar.
Här finns egentligen inget att kritisera, även om framställningen av Soft Machines The Nodder inte kan göra så värst mycket åt den enformighet som präglar själva råvaran.
Peter Bornemar
Lustfyllt experimenterande utan
att musiken tappar tillgänglighet.
Fee Fi Fo Rum
(Moserobie/Plugged)
Det går några år mellan skivorna. Den självbetitlade debutalbumet kom ut 2002, uppföljaren Leve Nacka Forum kom 2005 och nu ytterligare sju år senare är det dags för tredje albumet med kvartetten som av en för mig obekant händelse bär samma namn som köpcentrumet.
Precis som tidigare utgörs Nacka Forum av fyra av Sveriges främsta jazzmusiker. Trumpetaren Goran Kajfesˇ, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trumslagaren Kjell Nordeson, där alla utom Berthling dubblerar på andra instrument. Exempelvis hanterar Kajfesˇ även kornett, bastrumpet, synthesizer och flexatone; Kullhammar klarinett, flöjt och minimoog; och Nordeson också vibrafon.
Dessutom gästspelar gitarristen Reine Fiske i två av skivan nio spår, vilka alla utom Gluck, som bär Bernt Rosengrens signum, är skrivna av musikerna själva.
Musiken är färgstark och synnerligen varierad, både vad gäller den instrumentella klangen och låtarnas struktur. Här finns inledningsvis den uppeggande och afro-inspirerade Fanfare for Forum, där ett harmonistick mot slutet för tankarna spikrakt till en gospelfanfar från Ayler-bröderna. Vidare finns här exempelvis den fridfulla balladen Jimmy, den oroligt sjudande Buss 446, den av etiopisk populärmusik färgade Dinner with Inner och den närmast psykedeliska Yasuragi. Och inte någonstans förlorar musiken sin potens.
Ska man ändå försöka sig på att finna något som kan likna en röd tråd i musiken får det bli det lustfyllda experimenterandet med nya klanger i allmänhet och elektroniska sådana i synnerhet som genomsyrar albumet. Och det utan att musiken tappar något i tillgänglighet.
Peter Bornemar
Bland det allra bästa. Y= ?
Goran Kajfes
X/Y
(Headspin Recordings/Cosmos )
Trumpetaren med mera Goran Kajfes senaste album är en exklusiv utgåva på mer än ett sätt. Upplagan är begränsad till 500 exemplar och till formen handlar det om en bok (19,5 x 16,5 cm) med hårda pärmar där två skivor inramar foton och illustrationer.
Skivorna X och Y skiljer sig radikalt åt. På X har Kajfes med sig ett 13-mannaband som går under namnet The Subtropic Arkestra, på Y jobbar han på egen hand med hjälp av en hel del elektronik.
Med The Subtropic Arkestra, som bland annat inbegriper namn som Jonas Kullhammar, Per ”Ruskträsk” Johansson och Johan Berthling, gör Kajfes världsmusik 
som skickar starka dofter från Mellanöstern, Balkan och den indiska subkontinenten - men som framför allt återspeglar den mångfald som finns i jazzmusiken. Det är inte bara namnet på ensemblen som erinrar om den kosmiska bejakaren Sun Ras sinnrika utflykter. Det är förträfflig musik, något av det bästa som åstadkommits på svensk mark.
Skivan Y är en helt annan femma. Här har Kajfes samarbetat med David Österberg kring stycket Perfect Temperature for Leaving Home i nio delar, vilket resulterat i avskalad musik med fokus på klanger och stämningar. Gränsen mellan konstmusik och elektronika suddas ut, och så även mitt intresse för att vilja lyssna mer.
Peter Bornemar
-när man har rätta idéerna!
Oddjob
Clint
[ACT /Bonnier Amig)
Vid sidan av e.s.t. har Oddjob ända sedan sin grammisbelönade begynnelse i början av förra decenniet tillhört den kreativa svenska jazzscenens mest innovativa och nyskapande grupper. "There is currently no other band that sounds like Oddjob" konstateras det i omslagstexten på gruppens nu aktuella femte album "Clint" och det är de facto en sanning utan modifikation.
Efter att på sina tidigare album ˆ parallellt med egna originalkompositioner ˆ ha nytolkat Jimi Hendrix, avantgarderockarna King Crimson och de tyska elektronmusikpionjärerna Kraftwerk går Oddjob nu vidare med en samling radikala omarbetningar av filmmusik, signerade bl.a Ennio Morricone och Lalo Schifrin. Alla teman har en sak gemensamt ˆ de är kända från filmer med Clint Eastwood i huvudrollen. Den jazzfrälste skådespelaren själv har för övrigt komponerat avslutningsspåre Let´s do it , som första gången hördes i hans gripande filmdrama Grace Is Gone (2007).
Clint är Oddjobs bredaste och mest varierade album hittills i karriären och bjuder på flera överraskningar. Kontrasterna mellan spåren är stora och gruppens förmåga att arrangera sina klanger på nya överraskande sätt är till synes outsinlig. I det välkända öppningstemat The Good, The Bad and The Ugly (Den gode, den onde, den fule) knyter man t.ex an till sin tidigare Kraftwerk-ådra och presenterar en på rak trummaskinsrytmik baserad synth-produktion, som mycket väl skulle kunna ha varit hämtat från något av det tyska bandets retrofuturistiska tidiga 70-talsalbum. I nästa spår sköljer stora varma och rentav Gil Evans-inspirerade klanger över lyssnaren. I tredje spårets Pale Rider-tema skapas extra spänning av Johan Lindström (känd från
Dan Berglund‚s Tonbruket m.m.) som färgar den iskalla stämningen med pedal steel guitar. Och i andra spår läggs grunden med Per"Ruskträsk" Johanssons minimalistiska linjer på basklarinett och över alltihopa svävar Goran Kajfes personliga, men djupt Miles Davis-influerade trumpetslingor.
Daniel Karlssons klaviaturer är en starkt bidragande faktor till de rika klangbilderna. Ingen färg är för märklig för den musikaliska målarduken. Utan den intelligenta rytmsektionen med Peter Forss (bas) och Janne Robertson (trummor) vore förstås inte heller varken den här musiken, skivproduktionen eller gruppen möjlig. Nu är den det och i flera spår på Clint bevisar Oddjob att nästan ingenting är omöjligt, bara man har de rätta idéerna, kunnandet och verktygen/instrumenten.
Tillsammans med Sigge Lochs tyska skivbolag ACT och Thiessen Konzertagentur i Hamburg tar man nu sikte på världen ˆ via Tyskland, där man kommer att turnera i april-maj.
Claes Olson
självständiga grupper
Oddjob
Sumo
(ACT)
Oddjob gör här debut på ACT-etiketten efter tre album hos Amigo. Gruppen har en stark profilering där inga direkta förlagor finns att upptäcka. Materialet är naturligtvis eget frånsett ett nummer av det traditionella folkloristiska slaget. Where Did You Sleep Last Night som Leadbelly, Bob Dylan och Nirvana använt har dammats av.
Det inleds i karibisk stil med Kingston, sedan skiftar man skepnad i ett mycket åtsittande samspel där gruppens homogenitet, lika med gruppens varumärke, biter tag allt fastare. Janne Robertssons flexibla trumspel och Peter Forss bas och moog är en perfekt studsmatta när Goran Kajfes trumpet och kornett och Per Ruskträsks rörinstrument seglar iväg i improvisationer. Pianisten, vibrafonisten och organisten Daniel Karlsson är en mästare på att följa upp händelseförloppen och färga musikens karaktär.
Med kraft dokumenterar Oddjob sin styrka som en av landets intressantaste och mest självständiga grupp. Att sätta stämpel på musiken går ej – Gud vad skönt! Allt känns naturligt utan att konstlade garneringar tas till. Kajfes trumpet är både sval och glödhet. Övertygelsen i musicerande griper tag. Det gör också skivan i sin tilltalande enkelhet.
Just enkelhet brukar vara det som är svårast att uttrycka i improvisationsmusik. Här slår den ut i full blom. Så här övertygande har jag aldrig hört bandet på skiva tidigare. En given internationell marknad står faktiskt för dörren om killarna tar steget fullt ut. Påståendet borde också vara en tankeställare för våra inhemska arrangörer, som sällan bryter invanda konventioner, att lyfta på luren.
Göran Olson
frodigt och frejdigt
Nacka Forum
Leve Nacka Forum
(Moserobie)
För tre år sedan väckte kvartetten Nacka Forum (ja, något ska man ju heta) berättigad uppståndelse med sin första cd. Nu är det dags igen, och precis som förra gången består gruppen av trumpetaren Goran Kajfes, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trummisen Kjell Nordeson.
Musiken är – inte alldeles oväntat - skvatt galen, någon slags blandning mellan Frälsis, första maj, gammal hederlig bebop och rock ´n´ roll. Svänger gör det som om elden vore lös, och det är den nog också emellanåt. Uppknäppt och lössläppt, frodigt och frejdigt med andra ord.
Av skivans åtta nummer har Kullhammar skrivit tre, Nordeson två och Berthling ett, medan man gemensamt har fått till något man har kallat ”Samtidigt inne i ödlegrottan”. Plattans åttonde låt, ”Almost Seedless” har man lånat av Hugh Masakela. Att försöka genrebestämma musiken är, liksom så ofta när Kullhammar är inblandad, snudd på omöjligt. Här finns spår av det mesta. Ibland skönjer man lite Ornette Coleman, någon gång Horace Silver, här och var kan man hitta spår av Charlie Hadens Liberation Music Orchestra, och i slutnumret, den sanslösa och minst sagt taktfasta ”Mount Everest” plockar faktiskt Jonas fram sin Rollins-tenor ett tag. Men mest är det förstås Nacka Forum som gäller, och det liknar nog inget annat. Synd att fröjden bara varar 36 och en halv minut. Den hade gärna fått fortsätta ytterligare någon timme.
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR