AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARBobo Stenson Trio, Sister Maj´s Blouse, Miles by Five, Sansara Music Band, Plunge with Bobo Stenson m fl.
Pianisten Bobo Stenson gjorde sin första trioskiva 1969. "One Long String" var titeln och den spelades in i Paris under basisten Red Mitchells namn och med Rune Carlsson vid trummorna,
1971 debuterade Bobo på tyska ECM-etiketten, där han sedan dess medverkat i en rad olika sammanhang, bl a med Jan Garbarek, Terje Rypdal, Tomasz Stanko och Charles Lloyd, för att nämna några exempel.
Men de senaste 20 åren har han framför allt släppt egna trioskivor, alltid med basisten Anders Jormin, i början med trumslagaren Jon Christensen, numera ersatt av Jon Fält.
Sex år efter "Indicum" släpper Bobo på fredag (19/1) "Contra La Indecisión” (ECM/Naxos). Jan Olsson har lyssnat och hör en formidabel trio där "alla drar åt samma håll, känner varandras intentioner och stöttar, fyller i och inspirerar."
Bobo Stenson Trio med Anders Jormin, Jon Fält. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Formidabel trio där alla
stöttar, fyller i och inspirerar
Bobo Stenson
Trio
Contra La Indecisión
(ECM/Naxos)
4Det här albumet var efterlängtat. Att vi fått vänta så länge kan måhända bero på att vår blågule pianogigant Bobo Stenson alltid vill bjuda på något som är till hundra procent konsekvent och genomtänkt. För så är det naturligtvis den här gången också. Man skulle rent av kunna kategorisera innehållet på ”Contra La Indecisión” som en svit. Allt hänger ihop, och det finns både en början och ett slut. Och det är fak
tiskt inte första gången den gode Stenson inleder med en melodi av den kubanske folksångaren Silvio Rodriguez. Det gjorde han på klassikern War Orphans för 20 år sedan också. Fast den gången satt Jon Christensen bakom trummorna. Numera har en annan Jon, med efternamnet Fält, tagit över. Fast basisten Anders Jormin är förstås kvar.
Det är en formidabel trio Bobo leder. Och den är i lika hög grad en trio, i begreppets mest absoluta bemärkelse, som den som anfördes av, till exempel, Esbjörn Svensson. Eller varför inte Keith Jarrett? Alla drar åt samma håll, känner varandras intentioner och stöttar, fyller i och inspirerar. Musiken blir hel – och mycket vacker - oavsett om man ägnar sig åt eget material eller ger sin högst egna version av kompositioner som tillhandahållits av snillen som den franske excentrikern Erik Satie, den mångsidige ungraren Béla Bartok eller den katalanske pianisten och tonsättaren Federico Mompou.
Om jag tvingas välja några högst personliga favoriter på ”Contra La Indecisión” – vilket inte är lätt – så får det bli Belá Bartoks bröllopssång från Poniky, baserad på en slovakisk folkmelodi, eller Saties välkända ”Elegi”, som trion på ett intrikat sätt pumpar nytt 
liv i. Jormins småmuntra ”Oktoberhavet” går minsann inte av för hackor heller.
Undras förresten var Anders Jormin får sina melodititlar ifrån. Gör han som Jan Johansson, drar till med något som bara dyker upp? Något han ser på en vägskylt eller i en tidningsrubrik? Varför han döpt sina tre övriga bidrag till plattan, ”Doubt Thou the Stars”, ”Stilla” och ”Three Shades of a House”, ska han få förklara någon gång när vi ses.
Det här är ett alldeles utsökt album. Rent av ett av Bobo Stensons allra bästa sedan debuten på ECM för 47(!) år sedan. Det säger en hel del!
Jan Olsson
Allt från folkloristiskt till senare
tiders modernistiska tongångar
Bobo Stenson Trio
Indicum
(ECM/Naxos)
Bobo Stensons förra trioalbum för ECM, ”Cantando”, som kom för fyra år sen, var en tämligen livlig historia. Det senaste, ”Indicum”, inspelat i Lugano i december förra året, är betydligt lugnare. Åtminstone på ytan. Vackra ballader i långa banor alltså. Men d
en
Stensonska omväxlingen finns där förstås ändå - precis som vanligt. Förutom några fria, kollektiva utflykter, i vilka lyhördheten, spänningen och samförståndet firar triumfer i långa banor, får vi höra herrar Stenson, Anders Jormin och Jon Fält i alltifrån folkloristiska övningar till senare tiders mer modernistiska tongångar.
Till den förra kategorin hör den norska folkvisan ”Ave Maria”, Carl Nielsens vackra tonsättning av Bernhard Severin Ingemanns dikt ”Tit er jeg glad”, som varenda dansk unge kan utantill, och inte minst – den argentinske tonsättaren och pianisten Ariel Ramirez ”Peregrinación”. Till den senare kategorin hör den unge norske kompositören Ola Gjeilos ”Ubi Caritas” och två nummer för evigt förknippade med Bill Evans. Dels ”Event VI”, som utgör en del av Evans och George Russells gemensamma verk ”Living Time”, som nådde oss på skiva för exakt 40 år sen, och dels ”Your Story”, som Evans ofta spelade på konserter under sina sista år. I ”Your Story”, som också är en innerlig hälsning till Bobos nyligen bortgångne vän och spelkamrat, trumslagaren Paul Motian, har herrar Jormin och Fält fått kompledigt.
Ett par kompositioner signerade Jormin har man tack och lov också plockat med - genomarbetade, vackra och mycket personliga. Den gränslöse Anders framstår alltmer som en av de mest hörvärda och intressanta tonsättarna vi har i vår del av världen idag. Dessutom är han, som förmodligen de flesta vet, en utomordentlig basist, en tonväljare av samma dignitet som, till exempel, Charlie Haden. Och hans sköna flageoletter och arcospel är något som bara det är anledning att lyssna extra noga på den musik Bobo Stensons trio serverar. Trions återstående tredjedel, trumundret Jon Fält, får av ovan nämnda skäl ”hålla sig på mattan” i ”Indicum”. Inga våldsamma och överraskande utbrott alltså, men smakfullt, lyhört och ytterst nyanserat spel rakt igenom.
Jan Olsson
Musiken är ärlig i minsta detalj
Bobo Stenson Trio 
Cantando
(ECM)
Skivtiteln Cantando betyder sjunga och det finns en påtaglig sångbarhet i melodivalet. Den nuvarande trion med basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Fält har fungerat i tre år. Fält ersatte då Paul Motian, hans företrädare var under många år Jon Christensen. Det är få pianotrios som har en så minutiöst handplockad och annorlunda repertoar. Frånsett Jormins M och Wooden Church samt ett kollektivt nummer, Pages, är det en mycket avancerad internationell mosaik som lagts. Kubanen Silvio
Rodriguez, tjecken Petr Eben, Astor Piazolla, Don Cherry, Ornette Coleman, Alban Berg samt sällan spelade Love, I´ve Found You, som Miles och Wynton Kelly, förknippas med ingår i mönstret.
Musikens förlopp är inte förutsägbart och kommunikationen mellan musikerna är direktinsprutande. Jons agerande då pianot och basen munhuggs är föredömlig. Hans öron är snabbreflekterande och suger upp de vägval som spontant öppnats. Samtidigt råder det ett kännbart lugn när alla möts. Musiken är ärlig i minsta detalj. Melodin M är ett av många exempel. Klangbilden får också näringstillskott när Jormin använder stråken. Det spelsättet är han mästerlig på. Pizzicato-spelet i Piazzollas Chiquilin de Bachin är en av skivans solistiska höjdpunkter. Här växer också trions alla kvalitéer fram.
Sakralt, nästan seansaktigt, är skivans längsta inslag Pages där Jons vispar och basen lägger in accentuerade kommentarer bakom Bobos sublima spel. Basens energiskt drivande ostinaton sätter exotisk färg i den afrikansk-inspirerade Don´s Kora Song. Lekfullheten når höjder i Ornette Colemans efterföljande A Fixed Goal. En studie i melankoliskt spel är Alban Bergs Liebesode. Eftertänksamt och varligt sätts punkt för en ytterst homogen trio med Song Of Ruth,var.
Bobos trio håller med råge internationell toppklass med sin självständiga sublima framtoning.
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
Totalt avskalat och frierifritt
och utsökt kommunikation
Bobo Stenson Trio
Goodbye
(ECM)
Pianisten Bobo Stenson är sedan länge ett av våra stora namn i jazzvärlden. Hans mångåriga samarbete med bland andra Jan Garbarek, Charles Lloyd och den polske trumpetaren Tomasz Stanko har gjort honom lika känd och omtyckt i Japan, Tyskland och USA som i Sverige. Men allra störst intryck har kanske ändå hans egna trioskivor gjort. En av dem, ”War Orphans”, belönades med Orkester Journalens Gyllene Skiva 1997. I Stensons ”klassiska” trio ingick, tills för något år sedan, basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Christensen. Numera är Christensen ersatt av Jon Fält.
På ”Goodbye” sitter dock Paul Motian, Bill Evans och Keith Jarretts gamle medspelare, bakom trummorna, vilket givetvis passar Bobo och hans sublima sätt att uttrycka sig på som hand i handske. Det finns nämligen en hel del Evans i Stensons spel. Inte minst på ”Goodbye”, där han musicerar mer koncentrerat och vackert än jag kan minnas att han någonsin gjort tidigare.
Att det hela är så vackert beror förstås till stor del på Bobos genomtänkta och minst sagt varierande val av underlag för sina impressionistiska utflykter. Eller vad sägs om Henry Purcells över trehundra år gamla ”Music for a While”, Stephen Sondheims ”Send in the Clowns”, Benny Goodmans gamla avsignatur, Gordon Jenkins ”Goodbye”, och Ornette Colemans ”Race Face”? Allt på samma skiva och märkligt konsekvent.
Lägg till det Tony Williams ”There Comes a Time”, den ryske protestsångaren Vladimir Vyotskys ”Song About Earth” och den argentinske kompositören Ariel Ramirez ”Alfonsina” plus ytterligare ett knippe stycken skrivna av Anders Jormin, Paul Motian och Stenson själv.
Nästan allt är ballader, och Bobos spel är totalt avskalat och frierifritt. Samspelet är utsökt och kommunikationen total. Undras om det inte är dags för en Gyllene Skiva igen?
Jan Olsson
Vackert, tidlöst och
otroligt kvartettsamspel
Max Schultz
plays Coltrane
(Touché Music)
Det här är för mig faktiskt Årets svenska jazzplatta! Max, som i många år har spelat utsökt gitarr i massor av sammanhang, med Jocke Milder, Håkan Broström, Nisse Landgren och Tommy Körberg till exempel - för att inte tala om Herbie Hancock – har äntligen gjort ett album som gör honom full rättvisa.
I tio John Coltrane-kompositioner från åren kring 1960 och två egna opus visar han en mognad och briljans, som verkligen imponerar. Han tolkar Coltranes ofta oändligt vackra musik med all respekt, och han har valt idealiska medmusikanter: pianisten Bobo Stenson, basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Liksom Bobo spelar de rakt igenom makalöst fint och är ett perfekt komplement till Schultz gitarr.
Vackrare och mer tidlös jazzmusik får man leta länge efter. Den som inte går i däck av Max och Bobos duoversion av After the Rain, skriven av Coltrane för en av hans allra mest minnesvärda plattor, Impressions, och det otroliga kvartettsamspelet i Spiral bör nog snarast söka läkare.
Jan Olsson
Laila och Charles Gavatin´s Foundation of Jazz har i många år varit en
flitig bidragsgivare till musiker bosatta i Sverige. Vid Swedish Jazz Celebration 2006 delade de ut 40 000 kronor till gitarristen Max Schultz. Laila och Charles driver också skivbolaget Touché Music, där deras stipendiater spelas in. Max är inget undantag och presenteras i en roll som John Coltrane-tolkare där han spelar tio melodier av giganten. Två egna kompositioner har han adderat, Song For John samt Ingun.
Bland Coltranes kompositioner märks Naima, Welcome, After The Rain och Cresent. Lite förvånande är det att Giant Steps och Impression saknas. Men melodivalet är ändå starkt så det förslår. Med andra ord är det de balladliknande kompositionerna och medium melodier som bearbetas. Max är verkligen lyckosam i de nummer som varligt lirkas fram. After The Rain är sagolikt skön i sin enkelhet. Samma med Mr Syms där de harmoniska löpningarna varvas med ackordföljder a´la Wes Montgomery. Det här är faktiskt en av de mest attraktiva gitarr-plattor som gjorts i landet. Och detta i den tuffa konkurrens som råder på hemmaplan.
Bobo Stenson är smakfullt tilldragen i Mr Syms och inte bara där. Det är svårt att beskriva hans förträffliga spel. Genom åren har jag i princip använt alla de positiva synonymer som står till buds. Det är bara så att på den nivå han befinner sig är det inte många pianister på den här sidan av Atlanten som kan tävla med honom. Minns hur han under sin skolgång i Västerås bland annat sög i sig det som kom ur fingrarna på Miles dåvarande pianist Wynton Kelly. Idag är det Bobo som inspirerar yngre kolleger.
Två tredjedelar av e.s.t. sekunderar Max, basisten Dan Berglund samt trumslagaren Magnus Öström. Ett samspelt par som vid det här laget är som ler och långhalm. Deras lyhördhet bidrar starkt till skivans vackra karaktär.
Göran Olson
känsla och skaparlusta
Sister Maj´s Blouse
In Concert
Plays The Music Of Börje Fredriksson
(Mirrors)
Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson [1937 - 1968] var en betydelsefull komponent i det unga svenska jazzlivet på sextiotalet. Jag hörde honom live flera gånger när han gästade Västerås´ då sjudande jazzliv med Lars Färnlöf i spetsen. Han var en särling som frankt gick egna vägar. Något som man i efterhand önskat att flera begåvade saxofonister skulle ha gjort istället för att ensidigt använda sig av amerikanska förebilders språk. Börjes kompositioner hade substans och all musik på In Concert är skriven av honom. I likhet med Lars Gullin, Lars Färnlöf och Jan Johansson höll han en personligt profil.
Sister Maj´s Blouse består av tenoristen Joakim Milder, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Fredrik Norén. Alla utom Joakim har spelat med Börje så det finns en känslig närhet till musiken. Joakim passar väl för Börjes toner. Gruppen är komplex och kan kommunicera. Materialet tas omhand med inlevelse och skaparlusta.
Bättre kan inte Börje Fredrikssons musik, som ändock är omkring fyrtio år gammal, återvinnas och föras vidare. Det märks redan i Börje´s Blues som inleder konserten från Jazzklubb Fasching i Stockholm. I Vasalöparna, jag förmodar att Vasaloppet fanns i bakhuvudet när den skrevs, vrider och bänder sig musiken fram och tillbaka med Fredriks monotona trummor som dynamo. En kontrast är den vackra Min Heliga . Palle gör där ett stämningsfullt solo som ramas in av Bobos välapplicerade bakgrundstoner. Bobo följer sedan upp med ett intagande solo.
Detta brottstycken från en platta där svensk jazz öppet visar känslor.
Göran Olson
Utrycksfullt och övertygande
med solister som spritter av vitalitet
Miles by Five
Ulf Adåker, Joakim Milder,
Bobo Stenson, Palle Danielsson.
Magnus Öström
(Touché Music)
Med Monk by Five och Mingus by Five har fyra femtedelar av den här gruppen tidigare spelat in musik som förknippas med Thelonious Monk och Charles Mingus, Nu är turen kommen till Miles Davis-regionen för trumpetaren Ulf Adåker, tenoristen Joakim Milder, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson samt trumslagaren Magnus Öström. Magnus är ny i gänget och har ersatt Jonas Holgersson. Namnkunnigt så det förslår även sett ur internationellt perspektiv.
Skivan är en given kandidat när det svenska jazzåret avslutas och utmärkelser skall fördelas. Det finns potential i approachen till materialet. Allt görs övertygande och uttrycksfullt. Melodierna har också en föredömlig spellängd, längsta spåret är kring sju minuter och många av melodierna ligger kring dryga fyra minuter. Totala speltiden är något över sextio minuter.
Musiken ligger konstant på spets och musikerna spritter av vitalitet. Joakim Milder är på ett lysande spelhumör. Kraftfullt och frankt visas hans auktoritet. Men hans vanligtvis avvaktande spelstil blommar upp emellanåt, som i Fran Dance. Ulf har naturligtvis en air av Miles över sig – vore konstigt annars. Han har ett härligt flyt i sina sololinjer. Den klara tonen ger stringens i vackra Thisness som aldrig varit utgiven tidigare. Från Miles-plattan Bag´s Groove har hämtats Swing Spring där kompets vitaliserande spänst förlöser fruktsamma solon.
Intressant är det att höra Magnus Öströms agerande i en annan omgivning än med hemmaplatsen EST, han smälter verkligen in i den nya bilden och med Palles bas bildas ett mycket slagkraftigt team. Bobos prestationer är naturligtvis i den högre skalan vilket han skämt bort oss lyssnare med sedan åtskilliga år tillbaka. Kul är det att höra honom lira a´la bebop i Deception, en bearbetning av George Shearings Consception. Andra teman som tolkas är bland annat, Blue In Green, Budo, Miles Ahead , Florence Sur Les Champs-Elysées.
Göran Olson
Ulf Adåkers jazzrötter: Monk, Mingus, Miles!
Läs intervju där Ulf Adåker även presenterar sina Miles Davisfavoriter på skiva
alla säkerhetslinor
Plunge with Bobo Stenson
Origo
(Kopasetic)
Malmögruppen Plunge lierar sig nu åter med pianisten Bobo Stenson. Här är alla säkerhetslinor kapade och musikerna beger sig utan skyddsnätt ut på en exkursion i en totalimproviserat värd. Plunges spelare, Andreas Andersson alt-barytonsax, basisten Mattias Hjort och trumslagaren Peter Nilsson agerar mycket fritt med ett stort mått av lyhördhet och en inbördes kommunikation. För mig är det mycket svårt att ta till sig ett så fritt spel via platta. Skulle jag ha fått en liveupplevelse hade jag säkert intagit en annan ståndpunkt.
De tänjbara ramarna får musiken att variera kraftigt, från inåtriktade sekvenser till en mer öppen karaktär. Dynamiken ger sig mest till känna när speciellt trummorna får fritt utlopp. Där skall sägas att Peter Nilssons spel är mycket inspirerande. Mattias basspel visar en personlig mognad som snillrikt följer både Bobos och de övriga musikernas intentioner. Andreas Anderssons saxofoner bidrar också till gruppens fria uttryck. Med Bobos flexibla utmanande spel i navet är Plunge en attraktion att räkna med även i mer trångsynta jazzkretsar.
Göran Olson
Akustisk och fri musik där
gästen trivs som fisken i vattnet
Plunge
with Bobo Stenson
(Kopasetic)
Dags för Malmötrion Plunges andra cd. Den förra kom för ett år sedan. Den här gången har Plunge (som betyder ”dyka handlöst” eller ”sparka bakut”, vilket inte är så tokigt) lierat sig med vår internationellt firade pianist Bobo Stenson, sedan 60-talet en av svensk jazzmusiks riktigt stora i världen. Precis som på förra plattan bjuds vi på akustisk, mestadels fri, men här och var också bunden, modern gruppmusik. Den pendlar mellan det subtilt, nästan pastoralt, vackra och det mer robusta och energiskt uppsluppna. Kraven på samförstånd, lyhördhet och formkänsla är stora, och det faktum att just dessa egenskaper är så utmärkande för gruppen gör att musiken blir så spännande..
Även om gruppgemenskapen och det totala samförståndet alltså är grunden för Plunges fascinerande kollektiva övningar, finns det gott om utrymme för individualism. Egensinnige barytonsaxofonisten Andreas Andersson har en alldeles speciell utstrålning. Hans vackra ton och mycket personliga sinne för sköna melodiska linjer gör honom helt unik. Mattias Hjorth, en av våra allra mest mångsidiga och kunniga basister, är också en skönhetssökare, men av ett annat slag. Om Mattias spelade ”vanlig” fiol skulle han förmodligen kunna bli riksspelman på ett litet kick. Bara hans ”Castor” på nya albumet skulle vara nog för att komma halvvägs.
Trumspelande kameleonten Peter Nilsson, slutligen, är som vanligt en självklar tillgång med sin oerhörda lyhördhet och sitt okonventionella sätt att driva och kommentera. ”Gästen” Bobo Stenson tycks trivas som fisken i vattnet tillsammans med sina skånska kompisar och ger musiken ytterligare stadga med sin självklara pondus.
Den som vill investera i en jazzplatta som också duger att dansa till bör kanske tänka sig något annat. Eller?
Jan Olsson
bara blivit ädlare med åren
Sansara Music Band
Plays the music
of Lars Färnlöf
(Mirrors)
Jag har många minnesbilder av kornettisten och kompositören Lars Färnlöf. Från hans första steg hemma i Västerås mot berömmelse hemma genom en seger i TV-Jazzen med pianisten Leif Erikssons kvartett. Glömmer aldrig hans medverkan i Staffan Abeleens dynamiska kvintett vars täta besök noga relaterades i Västmanlands Läns Tidning. Ibland kunde bandet även förgyllas av sångaren Rock-Boris Lindqvist och huldran Monica Zetterlund.
1965 flyttade Lars till Los Angeles för att studera komposition och arrangering. 1967 var han tillbaka och han ingick bland annat i Bernt Rosengrens storband. I mitten av sjuttiotalet startade han gruppen Sansara. Med var Staffan, gitarristen Jojje Wadenius, basisten Bronislaw Suchanek, trumslagaren Fredrik Norén samt percussionisten Willy Ekwe. Bandet gjorde 1977 sin första och enda skiva inspelad live på jazzklubb Fasching.
Idag trettio år senare kommer den här cd:n med Sansara. Lars dynamiska och stundtals romantiska melodier hörs i en upptagning från Sveriges Radio 1976. Musiken är hämtad från programmet Spelrum För Jazz som Inge Dahl producerade. Här är laguppställningen en annan. Lars, Bernt och Fredrik finns med, Abeleen ersätts av Bobo Stenson, gitarren är borta. Thomas Östergren spelar elbas och den fantastiska Sabu Martinez är percussionist. All musik är Lasses och kan betecknas som cross over där hans el-trumpet och en Fender Rhodes ger nya klanger men ändock med ett budskapstänkande i botten. Energin och ärligheten är fortfarande ett varumärke. Vill man söka Lars förebilder ligger Nat Adderley och Miles nära till hands. Nat när han rörde sig i budskapsandan. I harmoniska lägen var det Miles som anades speciellt när han använde sordin.
Intressant i den här återblicken är att musiken snarare blivit än ädlare med åren. Här är det frågan om klass och övertygelse som få av dagens grupper nuddar vid. Med från debutplattan är ouvertyren Boutique Sandhamn som på direkten visar gruppens höga klass och intentioner.
Det är inte enbart Sabu och Fredrik som ger skivan en häftig groove. Alla ligger på max. De solistiska utbrotten är många och sällsynt lyckade. Lasse och Bernt var ett häftigt par som skulle ha tålt en internationell lansering. En extra knorr ger den Fender Rhodes som Bobo elegant styr ut. I den vackra It´s All Over Now sveper den in de harmoniska blåsarna i en skir bädd. Melodin måste vara en av Lasses mest fulländade kompositioner i sin klara enkelhet. I den tretton minuter långa suggestiva Song Of Hesperia visar Bernt vilken tenormästare han är, majestätisk med inspirerande fraser. Här får också Fredriks trummor chansen att ta ett långt solo påhejad av Sabu.
Tredelade Birth Cry med sin latinkaraktär har i mitten en kort interlude där Bernts flöjt lutar sig mot ljusa pianobroderier. I den avslutande satsen gör Bobo en lysande en soloraid som får bandet att gå på knock. Lasses el-trumpet är glödhet och intensiv.
Sansara Music Band blev för mig en kommande nyårsraket som det verkligen sprakar om. Dessutom påminns man om att Lasses melodibok inte enbart består av Att Angöra En Brygga och Farfars Vals.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR