JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Vivian Buczek. DIG Jazz presenterar aktuella musiker och grupper

"Ella Lives".Vivian Buczek hyllar Ella Fitzgerald på ny skiva


Vivian Buczek:

Sångerska med härlig jazzfeeling

 
Vivian Buczek. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©

En med fog alltmer uppmärksammad jazzsångerska är Malmötjejen Vivian Buzcek. Hon har de senaste åren hörts med mindre formationer, storband och med gästande internationella instrumentalister. För många är hon än så länge en relativt okänd artist. Något som föranleder en intervju för att få ett bredare perspektiv på hennes bakgrund och förehavanden


"Ella Lives".Vivian Buczek hyllar Ella Fitzgerald på ny skiva


Berätta om din bakgrund, var har du dina rötter?

- Jag är född i Malmö med polskt påbrå. Mina föräldrar flyttade till Sverige för gott 1970 - jag talar flytande polska. Innan dess jobbade båda som musiker och artister i Polen. Min mamma är vibrafonist och pianist . Pappa var en av Polens främsta och mest välanlitade trombonist . De arbetade även mycket utomlands men det var inte alltid en självklarhet med kontrakten utomlands när man jobbade med den polska artistförmedlingen som skickade folk utomlands.

 

-Under kommunismen hade man inget eget pass och var tvungen att söka pass varje gång man skulle iväg som musiker och man blev alltid hotad att inte få ett. De tröttnade på detta. Därför bestämde de sig för att lämna landet på grund av den ständiga ovissheten och osäkerheten och hamnade i Malmö.

 

När började du intressera dig för jazz?

- Musiken har alltid funnits hemma i familjen. Mamma lärde mig spela piano vid 5 års ålder. Sjunga började jag först göra på riktigt i gymnasiet. Runt 16-17 årsåldern. Men jag har ju alltid skrikigt och gormat hemma till Whitney Houston sedan jag var fem. Haha!

Jag började intressera mig för jazz ganska sent . Jag har ju hört det hemma sedan jag föddes men intresset kom nog inte förrän mot slutet av gymnasietiden och i början av tiden för musikhögskolan. Då började jag sjunga med pappa som lärde mig alla möjliga standards. Senare skickade pappa iväg mig till Polen på jazzworkshop där hans kollegor undervisade. 

- Jag slängdes rakt in i en tvåveckors värld med professionella lärare och musiker som kompade och jag fick klara mig själv. Det jammades till fyra på natten. Där träffade jag fantastiska människor. Man kan säga att mina första möten och jobb var med polska jazzmusiker i Polen . Jag spelade också in min första skiva där. Mina första riktiga jobb på festivaler och klubbar var även där.

 

Vilka sångare och sångerskor gillar du?  

- När jag började sjunga jazz på riktigt lyssnade jag mycket till jazzdrottningarna Ella Fitzgerald och Sara Vaughan. Senare Nancy Wilson Anita O'Day och Carmen McRae, Monica Zetterlund och andra mindre kända diverse sångerskor som kom i vägen. Manliga sångare som Tony Bennet, kungen Frank Sinatra, Mel Tormé och Jon Hendricks. Du vet när någon säger, lyssna på den och den så gör man det. Sedan lyssnar man inte så mycket mer men ända blivit omedvetet influerad.

 

- Jag har aldrig lyssnat specifikt på någon speciell måste jag säga förutom Ella i början. Har också lyssnat mycket på soul pop och funk. Chaka Khan, Whitney Houston, Michael Jackson, Prince och alla de där. Vild blandning! Jag har aldrig bara lyssnat på jazz eller bara på pop . Det har gått hand i hand.  Brasiliansk musik lyssnade jag mycket på, också väldigt nära besläktat. Givetvis lyssnar jag på allt detta fortfarande.

 

Har du lyssnat mycket på instrumentalister och varför?

- Instrumentalister lyssnade jag också mycket till. Eftersom mina föräldrar är instrumentalister vaggades jag ganska mycket in på det spåret också. Jag märkte ju snabbt att sångarna jag lyssnade på var mycket instrumentalistiska och sjöng på ett sätt som de spelade. Jag lyssnar på alla möjliga instrumentalister. Allt från Stan Getz, Clifford Brown, Brecker, Coltrane, pianisterna Bill Evans och Jan Johansson, Toots, trummisar basister, blåsare, gitarrister etc. Moderna som gamla, olika stilar.

 

- Jag tog också lektioner av en del instrumentalister på högskolan. Nyttigt för en sångerska att göra det tycker jag. Man missar så mycket annars i jazzvärlden. Inte bara texten och melodierna är viktiga utan lika mycket improvisationen som ju är anledningen till varför man sysslar med detta. Och den bidrar många instrumentalister till så man kan influeras av det. Ibland är det till och med bättre att lyssna på en instrumentalists version av en sång än en sångares. Då kan man skapa sig en egen bild av det. Det blir så lätt att man apar efter annars. Bäst är om man bara ser en notbild med ackord och inte lyssnar på något innan. Ibland, det beror på ju...

 

Vill du berätta om din utbildning? 

- Jag lärde mig först spela och läsa noter hemma. Sedan har jag har studerat på gymnasiets estetiska program vilket innebär vanlig kompetent gymnasieutbildning med musikalisk inriktning. Ganska mycket musik faktiskt. Det var några av mina bästa år. Jag fann verkligen rätt när jag började där. Jag visste direkt att det var det här jag ville syssla med resten av mitt liv.

  Sedan kom jag in på musikhögskolan i Malmö på en vanlig musiklärarlinje, men sökte om sedan till något som heter IE jazz linjen som är en pedagogisk jazzvokal utbildning i fyra år. Sammanlagt studerade jag på musikhögskolan i sex år .

 

Hur väljer du melodier?

- Jag väljer melodier efter hjärtat och dagsform helt enkelt. Jag tycker om att byta repertoar ganska ofta. Men vissa låtar stannar kvar i repertoaren för evigt har jag märkt och andra byts ut då jag blir trött på dem. Ibland ganska ofta. Texten är mycket viktig, men jag utgår sällan från texten först. Jag måste tycka om melodin och ackorden, stämningen först och främst, men sedan måste ju texten gå hand i hand givetvis...Det beror på. Ibland är texterna dominerande i vissa låtar, i andra ej.

 

Är det någon eller några kompositörer och textförfattare som

står dig speciellt nära?

- Inom standardjazzen är en av mina favoritkompositörer Cole Porter. Hans kompositioner är så vänliga för att ändra och arrangera hur man vill på ett fiffigt sätt. Fantastiska melodier. Brasilianska kompositörer tycker jag också om till exempel Jao Bosco. Annars älskar jag Horace Silver som skriver mer åt det bluesiga hållet och även sina egna texter som Filthy McNasty, haha.¨

 
-Sedan har vi ju Bill Evans och Michel Legrand och Jobim som jag bara älskar, Johnny Mandel också...Ingen speciell favorit som du märker. Svårt med alla dessa enorma kompositörer. Alan och Marilyn Bergman skriver fantastiska texter. Bland annat till Legrand.  Annars har jag inga speciella favoriter inom textförfattningen. Det kan vara så olika.

 

Skriver du melodier?

- Jag skriver egna låtar men inte alltför ofta, har planer på att göra det oftare nu. Jag tycker ju om att tolka andras låtar och göra om dem i form av spännande arrangemang och det är ju också lite skapande, men egna melodier känns ju givetvis mer äkta. Hösten och vintern kommer nog att bidra till en del egna kompositioner då man sitter hemma vid pianot mer än nu...

–Jag är mycket kritisk, det måste vara något riktigt bra om jag ska våga presentera dem.

 

Vilka grupper arbetar du med?

- Just nu jobbar jag i lite olika format. För ett år sedan inledde jag ett samarbete med Peter Asplund. Vi har väldigt kul tillsammans med Claes Crona, Hans Backenroth och Johan Löfcrantz Ramsay. Man kan väl kalla det min egna grupp eftersom jag har spelat in en skiva i eget namn med dem. Rättare sagt vår gemensamma grupp med Peter och Claes

.–Claes har jag jobbat med sedan länge och är mycket glad för detta. Det är ju tack vare honom som jag har fått alla dessa fina nya musikaliska bekantskaper.

–Här nere i Malmö jobbar jag en del med Zoltan Csörsz, trumslagaren i Jan Lundgrens trio och en gitarrist som heter Elias Källvik. Vi brukar spela på gitartkvartett plus jag. Basisten heter Johnny Åman. Det är kul med en liten sättning. Dessutom blir det lite annorlunda repertoar med bara gitarr.

 -Då brukar jag kalla det helt enkelt för Vivian Buczek 4. Inte så uppfinningsrikt, jag vet. Jag är också en del av en konstellation som kallas för Artistry Jazz Group med Jan Lundgren i spetsen, Jacob Fischer, Hans Backenroth och Johan Löfcrantz Ramsay. Vi spelar in för bolaget Volenza. Det är kul också. Men det är inte mitt egna projekt.

Annars gästar jag med olika storband ibland. Här nere i Malmö jobbar jag ganska ofta med det fantastiska storbandet Monday Night Big Band som jag uppträdde med på Ystad Jazz Festival.

 

Hur ser dina framtidsplaner ut?

- Mina framtidsplaner är väl helt enkelt att bli världens bästa jazzsångerska. Haha! Hur ska man annars överleva om man inte tänker så? Att spela in en massa skivor givetvis. Nästa skiva ska väl komma snart och då med mer eget material. Kanske lite stråk, vem vet? Det dyker väl upp någon idé mitt i natten inom den närmaste framtiden.

-Jag ska givetvis också bredda mina vyer mer utomlands.....Polen ska jag börja jobba lite mer i tänkte jag. Det var ju där jag började trots allt. I den närmaste framtiden har jag blivit inbjuden att sjunga nyskrivna melodier till en av polens främsta lyriker och poeter Agnieszka Osiecka. Musiken är skriven av en fantastisk kompositör Katarzyna Gertner vid Stora teatern i Warszawa. Mitt senaste framträdande i Polen var vid sidan om Toots Thielemans i det stora kulturpalatset i Warszawa. Blir alltid varm i hjärtat när jag får uppträda i mina rötters land.

Göran Olson


Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Arne Domnérus

Putte Wickman


Harry Arnold

Alice Babs

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Åke Persson

Monica Zetterlund

Rune Öfwerman



Klassiska

skivomslag


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Skivnyheter

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Senaste

skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång

Storband

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar


Diggat på skiva!

DIG-recensioner

med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket









Skivor med

Vivian Buczek


Vivian Buczek

Curiosity




Vivan Buczek

& Claes Crona Trio

Guest: Peter Asplund

Live at the Palladium




Vivian Buczek

& Claes Crona Trio

Dedication to My Giants




Vivian Buczek

Straight from my heart




DIG-artiklar om

musiker och grupper:

Amanda Sedgwick

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Arne Domnérus

Bengt Hallberg

Bent Persson

Benny Golson

Bertil Jonasson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Dave Brubeck

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Georg Riedel

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Hannah Svensson

Hans Backenroth

Harry Arnold

Hawk on Flight

Helge Albin

Herbie Hancock

Håkan Broström

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Allan

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Lionel Hampton

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund

NilsJanson

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Henrik Wallin

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Putte Wickman

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Roberta Gambarini

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek


Skivor med Vivian Buczek recenseras av DIG
Lyckad, variationsrik 100-årshyllning 
med förträffliga arrangemang 

 Vivian Buczek
Ella Lives
(Prophone/Naxos)
 
Det är Ella Fitzgeralds år 2017, hon föddes 1917, vilket  uppmärksammats världen över. En av de sångerskor som ställt sig i raden att hylla Ella 100 år är Vivian Buczek från Malmö som är en stor beundrare av Ella. Hon har vaskat om grundligt i idolens imposanta repertoar och lämnat från sig nästan dussinet melodier som har starka rötter i den amerikanska sångboken. 

Vivian bör vara nog så nöjd med sin hyllning där det variationsrika melodivalet begåvats med förträffliga arrangemang av pianisten Martin Sjöstedt, som har överlåtit basspelet till Niklas Fernqvist. Martins trio innehåller även den smakfullt spelande Johan Löfcrantz Ramsay. Kontentan blir att man möter en trio som verkligen är homogen i sammanhanget, samtliga är också lyckade solister. Här har du gjort ett kap, Vivian!

Skivan rymmer även nummer där intressanta gästsolister skjuter till bonuspoäng. Vibrafonisten Mattias Stål är flitigast förekommande och hörs i sex melodier. Fredrik Lindborg visar sin klass med basklarinett och tenorsax i tre nummer. Allestädes varande Peter Asplund varierar sig med trumpet och flygelhorn i två titlar. Sist ut är Karl-Martin Almqvist vars tenorsax är mycket tilldragande i Ray Nobles The Very Thought Of You. Vilken melodi!

Tillbaka till Vivian.  Hennes rytmiska balans och frasering firar segrar i You Be So Nice To Come Home To, It´s Alright With Me och den klurigt arrangerade Lady Be Good. Eftertänksam och närgående blir hon i den avspända tolkningen av Tenderly där Martin inramar sången på ett delikat sätt som framkallar gåshud. Peters flygelhorn tillför också en lyrisk kolorit. Den avslutande Things Ain´t What They Used To Be originella upplägg är en begivenhet att kolla upp lite extra. Det är inte en sångerska med komp som kommer till tals. Det finns en enhet i hela gruppen som inger respekt och mersmak.
Göran Olson 


Svängigt, innerligt, andaktsfullt
med samspelt jazzpar 

Vivian Buczek & Peter Asplun 
 Songs Of Our Lives   
(Crown Jewels / Plugged Music)
 
Ett samspelt musikaliskt par har de blivit, sångerskan Vivian Buczek och trumpetaren Peter Asplund. Två som möttes på skiva inspelad redan för fem år sedan. Likaså Claes Crona piano , Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz Ramsby trummor, den perfekta kombinationen i kvintetten. Visst, hon har sjungit med fler skickliga musiker. Med Martin Sjöstedt spelandes pianot i det klassiska trioformatet inte att förglömma. Men just den ovan nämnda triokombination tilltalar åtminstone mig här speciellt som ackompanjatörer till de båda huvudpersonerna Vivian Buczek och Peter Asplund.
 
Fint varierat material med både up-tempo och synnerligen sirligt vackra ballader finner vi i denna cd. Som inledande The Songbook Of Our Lives signerad Peter Asplund och textsatt av Jim Leopardo, där även Stockholm Session Strings kommer in med mjukt vackra stråkar. Och de finns med i ytterligare en ballad, Bob Doroughs lyriska Love Came On Stealthy Fingers. Med Vivian Buczeks så tonsäket känslofulla sång som har innerlig inlevelse i varje fras hon sjunger. Lägg därtill och Peter Asplunds andaktsfulla trumpet och flügelhorn i korta inpass och Hans Andersson i bra solospel i den sistnämnda. Två känslofullt romantiska titlar som tilltalar i hög grad.

Titlar i det snabbare tempot som tilltalar är Just One Of Those Things, med Hans Anderssons åter igen så smakfulla basspel bakom Vivians Buczeks här alerta sång rakt igenom. I The Lady Is a Tramp, bjussar Buczek/Asplund duett och bop/scat sång medan det svänger så sugande bluesfyllt om sång och spel i Love Made a Fool Out Of Me, med Löfcrantz Ramsbys stabila trummor och Asplund growlande trumpetspel i obligat. Och så får vi litet gungande brasiliansks rytmer i form av Coisa Feita samt ytterligare en ballad där Claes Cronas pianospel glänser som allra mest och helt instrumental är alerta It´s You Or No One, med rappt spel från trion med Asplunds trumpet i förgrunden.

Thord Ehnberg


En ypperlig melodimix

tolkas med utsökt jazzkänsla

Vivian Buczek

Curiosity
 (Volenza/ Naxos)
 
 Malmösångerskan Vivian Buczek har de senaste åren gjort ett rejält avstamp och blivit en av landets främsta jazzsångerskor. Jag vill verkligen kalla henne jazzsångerska då hennes musikalitet rymmer en härlig och ärlig känsla för stilens grundelement. Ofta har hon varit länkad till pianisten Claes Cronas grupper där hon fått bygga upp självförtroendet Där har den sceniska utstrålningen också utvecklats. Nu lanserar hon sig med en egen grupp där pianisten Martin Sjöstedt, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay utgör basen. I tre nummer har välspelande gitarristen Elias Källvik bjudits in. Sångerskan Claudia Campagnol tillkommer med bakgrundsång i sin egen I’m Strong.
            
 Vivian har med sin utsökta jazzkänsla satt samman en ypperlig mixture av melodier. Bland annat kommer Johan Björk med i melodifloran, som i albumstiteln Curiosity och öppningsnumret Lighthouse.  Tillsammans med fadern trombonisten Bruno Buczek har Vivian komponerat Once You Love. I övrigt är det kända teman som Good Bye Pie Hat, Nica’s Dream och Chick Coreas You’re Everything dukats upp. Från den amerikanska sångboken har man sållat fram Indian Love Song (Cherokee), It Might As Well Be Spring, How Deep Is The Ocean och For All We Know.Vivians personliga röst kombinerat med en värmande innerlighet ger sköna vibbar oavsett vilken typ av melodier hon presenterar. Det mynnar ut i sång som berör.
            
Vivians musiker skall i hög grad framhållas för följsam inspirerande assist med välformade soloutflykter. Martins piano är verkligen en delikatess, en disciplinerad sådan. Som basist, dock ej här, är han också en fullkornsmusiker. Vilket instrument väljer han i fortsättningen? Unge Niklas Fernqvist är på väg mot ett stort genombrott och kliver nu in i den drivna skickliga svenska basistskaran. Kul när en relativt okänd musiker är så på hugget. I Johan Löfcrantz Ramsay har trion en välartikulerad och följsam medpelare som ger stadga och impulser i musikens skiftande lägen. Avslutningsvis, Vivian och trion har en ljus framtid att se fram emot. De är redan en god bit på väg och mer är att vänta.

Göran Olson


Lysande sång och

fantastisk jazzuppfattning

Vivian Buczek               

Live At The Palladium

Claes Crona Trio.

Special Guest Peter Asplund

(Crown Jewels)


Med Tea For Two inleder Malmösångerskan Vivian Buczek livekonserten.Där sjunger hon i fritt tempo melodins sällan spelade vers innan ett hypersnabbt tempo avlöser när temat tas upp. Här finns likheter med Anita O´Days sätt att agera i snabba tempon. Juan Tizols Caravan tillhör normalt inte den gängse sångrepertoaren men Vivian fixar även det numret elegant. Njuta kan man även göra av Johan Löfcrantzs Ramsays sköna vispkomp. Gästande solisten Peter Asplunds trumpet är en utmärkt accent i sammanhanget, det var den också i teanumret. Claes Crona skjuter också ett pianosolo av klass - det gör han ofta.

 
Vivians repertoar är smakfull med luftiga arrangemang, som i Dearly Beloved där gitarristen Elias Källvik och basisten Hans Backenroth gör fullödiga solon. De flesta arrangemangen kommer från Peter Asplund och Vivian. Peter sjunger i par med Vivian i It´s Alright With Me. Här hänger sig paret åt scatsång på ett charmigt sätt.


Billy Strayhorns unika skapelse, den svårsjungna Lush Life vårdas ömt. Vivians stämma skapar här en intimt intagande sfär. Läckert stöd får hon av Claes välvalda bakgrundstoner. En jazzrysare är Gigi Gryces Social Call där Claes är ensam musiker. Här visar Vivian vilken fantastisk jazzuppfattning hon besitter. Skall hon bli vår nästa sjungande jazzdrottning kan man med fog fråga sig? Hon är en mycket stark kandidat till att inta Monica Zetterlunds obesatta piedestal.

  
Med Källviks gitarr i ryggen sjunger hon hudnära på portugisiska i Joáo Boscos O Bebado E A Equilibrista. Hudnära är Vivian också i A Time For Love där Peter känsligt formar sitt solo. Helt enkelt ett höjdarnummer där Hans svarar för ett gudabenådat basspel. A Night In Tunisia sätter punkt för konserten. Sången är lysande och alla spelarna gör högoktaniga prestationer. Slutfacit en ytterst tilltalande jazzskiva där sången och de instrumentala utvikningarna håller mycket hög klass.

Göran Olson


Härlig jazzfeeling

–och en repertoar att jubla åt

Vivian Buczek & Claes Crona Trio    

Dedication To My Giants
With Special Guests Roger Pontare, Andreas Öberg
(Crown Jewels)

Det blossar upp många sångerskor i vårt land som söker sig till jazzens fålla. Många har tyvärr kommit in på fel stickspår men här kommer ett välbehövligt undantag. Malmötjejen Vivian Buczek är ett namn att hålla i minnet, var så säker. Med melodier som förknippas med jazzens stora improvisatörer och kompositörer, med engelska och svenska texter i bagaget. Därmed följer melodier som Coltrane, Benny Golson, Horace Silver, Bill Evan, Quincy Jones och Clifford Brown vänt ut och in på. Ett suveränt komp under pianisten Claes Cronas ledning ger henne en ram som verkligen håller samman skivans innehåll.

Vivians härliga jazzfeeling kommer fram i standards, som Joy Spring, Whisper Not, Nicas Dream, My Shining Hour, Very Early och Stockholm Sweetnin´( Du Måste Ta Det Kallt). Till detta läggs Michel Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life? och How Do You Keep The Music Playing? I Ray Charles I Got A Woman tillkommer den kraftberikade sångaren Roger Pontare. Han är också med i How Do You Keep The Music Running? Vivian har skrivit Once You Love och textat Claes Cronas Didma. Sammantaget en repertoar som får mig att jubla.

Det är även annat som gör skivan intressant. Gästen, gitarristen Andreas Öberg, är på ett sprudlande humör. Med eftertryck visar han sin höga nivå. Basisten Kenji Rabson och trumslagaren Robert Ikiz är ett lyckat team med drive och snabb assimileringsförmåga. Ikiz spel i den snabba My Shining Hour är superbt.
Göran Olson


Tidlös svensk jazzmusik

när den är som allra bäst! 

Artistry Jazz Group

and Friends

Tribute!

(Volenza/Naxos)

 

Tribute!” är Artistry Jazz Groups tredje cd. På det första albumet, ”We Like Previn”, som spelades in för tre år sen, deltog Malmösångerskan Vivian Buczek som ”special guest”. Men från och med platta nummer två, ”Too Darn Hot” (2010), är hon, guschelov, fast medlem i gänget, som i övrigt består av pianisten Jan Lundgren, gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. ”Special guests”, eller ”friends” som producenten Torgil Rosenberg har föredragit att kalla dem, på ”Tribute!” är trumpetaren Peter Asplund, saxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist och flöjtisten Janne Bengtsson. 

 

Den här gången har man ägnat sig åt att hedra femton olika musikpersonligheter, artister och kompositörer, genom att välja musikstycken som på ett eller annat sätt är förknippade med dessa. Men tack och lov har man inte mer än undantagsvis gått den genaste vägen. Således påminner man – till exempel - om pianisten Mel Powell genom att framföra dennes inte alltför ofta hörda ”Shirley Steps Out”, som Benny Goodman spelade in för Capitol 1947 tillsammans med bland andra Powell själv. Annat, som kanske kan betraktas som lite udda, men samtidigt ytterst välvalt, är till exempel, André Previns och Milt Raskins ”Lost In A Summer Night”, som June Christy sjöng in på skiva i sällskap med Bud Shank 1957.  Och Horace Silvers festliga ”The St. Vitus Dance” kan jag bara påminna mig ha hört tidigare på Horaces egen Blue Note-klassiker ”Blowin´ The Blues Away”, då som nu, exekverad på trio.

 

”Tribute!” är, kort och koncist uttryckt, en alldeles strålande platta. Samtliga medverkande musicerar utsökt. Peter Asplund, som deltar i fem av albumets sammanlagt 15 nummer, spelar grandiost i ”Up an´ Atom”, som Ed Finkel komponerade och arrangerade i slutet av 40-talet för Gene Krupas storband. Och Peters sordinerade trumpet i Ralph Burns rumba ”Bijou” går sannerligen inte heller av för hackor. Klas Lindqvist dyker upp i sex låtar. Han spelar utmärkt klarinett i ”Shirley Steps” men håller sig i övrigt till altsaxen och påminner då och då om vilken värdig arvtagare han är till Arne Domnérus. Janne Bengtssons flöjt hörs huvudsakligen i sköna obligat bakom Buczeks sång och Fischer bevisar gång på gång att han är en gitarrist av högsta internationella klass, både som ackompanjatör och solist.

 

Men plattans huvudpersoner är ändå, och trots ovanstående, Vivian Buczek och Jan Lundgren. Vivian, som är en av ytterst få sångerskor i vår del av världen som verkar vara lika hemmastadd i ballader som i svängig scatsång, har aldrig låtit bättre på skiva än hon gör i Harold Arlens och Yip Harburgs ”Last Night When We Were Young” och Nils Lindbergs och Red Mitchells ”As You Are”. Den sistnämnda kompositionen är en fenomenal skapelse som Nisse skrev i mitten av 60-talet för TV-serien ”Farlig kurs” och som ursprungligen gick under namnet ”Petra”. Och Lundgren, slutligen, visar världsklassen i sina två solonummer, David Raksins märkliga ”The Bad And The Beautiful” och Billy Strayhorns underbara ballad ”Lotus Blossom”.

 

Det här, mina damer och herrar, är tidlös svensk jazzmusik när den är som allra bäst!

Jan Olsson


Talang för jazz som även

lyckas med sydamerikanska beat

Vivian Buczek    

Straight From My Heart

(Lovestreet Records)


Den här Malmö-producerade skivan bjuder på en ung sångerska som verkligen har talang för jazz men även tål att mixas med sydamerikanska beat. Det sker med lyckat resultat i Jobims åtsittande Meditacão. Innan dess har hon presenterat en medryckande version av Too Close For Comfort  där gästsolisten tenoristen Jesper Thilo släpper loss i ett medryckande  solo. Han är även på hugget i You´ren Driving Me Crazy.


Vivans medmusiker är pianisten Claes Crona. Bas spelar Mattias Hjort. Gitarristen heter  Elias Källvik medan Zoltan Csörsz är trumslagare – en utomordentlig sådan. Det märks bland annat i Feel Like Making Love .


Ett festligt inslag är Horace Silvers Filthy McNasty där Vivian även hänger sig åt scat-sång. Inte alls så tokigt även om en och annan kliché trillar in. Men jazznerven är det inget fel på. Mer av den Silverska varan kommer i The Jordi Grind där Källvik, Crona och Hjort gör ypperliga insatser. Behagligt avspänd är stämningen i Sergio Mendez vackra So Many Stars och Vivians egen bossa Fly Away.


I Cronas Blues For Laila / Lullaby Blues som Dave Castle satt text till spräcker Thilo och bandet  upp ordentligt . Sakta Vi Gå Genom Stan känns överflödig i en annars välproducerad platta . Har det inte gått inflation i Monica Zetterlund hyllningar, kan man undra ? I avrundningslåten Szeptem går  beröm till Källviks vackra gitarrspel bakom den ömma sången.

Göran Olson