AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARJan Lundgren Trio och solo samt med Bengt Hallberg, Mare Nostrum, Scott Hamilton,, Putte Wickman, Georg Riedel med flera.
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Hans pianospel upptäcktes tidigt av bland andra svenska jazzlegendarer som Arne Domnérus och Putte Wickman. Jans första egna skivalbum "Conclusion" släpptes 1994. Hans "Swedish Standards", från 1997, nådde stor uppmärksamhet. ,
Sedan dess har Jan Lundgren lanserats på ett stort antal skivor. Här har DIG Jazz recenserat ffemton av de album, i eget eller andras namn, som han kommit ut med under de senaste 7-8 åren.
med tillfällig, kreativ kvartett
Jan Lundgren 
Jukka Perko. Dan Berglund, Morten Lund
Potsdamer Platz
(ACT/Naxos)
Pianisten Jan Lundgren, som i det här fallet komponerat tio av skivans elva inslag, är verkligen en produktiv musiker som ofta framträder i olika kombinationer. Med sin stora musikaliska bredd och lyhördhet platsar han in i skiftande sammanhang. Här har han lierat sig med finske alt & sopransaxofonisten Jukka Perko, basisten Dan Berglund samt danske trumslagaren Morten Lund för en inspelning i Berlin med en ny kvartett. Skivan finns på cd och vinyl något som blir allt vanligare även i jazzbranschen.
Sättningen lockar fram min nyfikenhet i sin sammansättning. Jukka Perkos närvaro bidrar till musikens vass spets och stundtals harmoniska sfär. Dan Berglunds bas är en viktig länk som tillför som gruppen en märgfylld ryggrad och en orubblig botten som passar ihop med Morten Lunds vakna smidiga agerande. Stort plus till det exellenta vispkompet. På topp av detta finns Jan Lundgrens smakfulla agerande. Kongenialt håller han ihop den omväxlande meny han komponerat , med ett undantag, Per Ödbergs Tväredet.
Lyfter gärna fram Jans Lycklig Resa som andas Jan Johansson och den stämningsmättade On The Banks Of The Seine. I Never Too Late lockar Jukkas sopransax med sitt förföriska tonval. Han är en begivenhet som borde höras oftare i vårt land med tanke på det korta avståndet med vårt grannland.
För att vara en tillfälligt hopsamlad grupp är resultatet mycket bra. Musikernas lyssningsförmåga är på topp vilket får musiken att bli levande och innehållsrik. Så blir det när musiker med egen profil och skaparanda samarbetar med ett konstnärligt mål i sikte. Jag ser fram emot ett livemöte med den kreativt arbetande kvartetten.
Göran Olson
musik sprungen ur helt olika kulturer
Paolo Fresu . Richard Galliano . Jan Lundgren Mare Nostrum II
(ACT/Naxos)
Vi har väntat länge på det här, andra albumet med den europeiska supergruppen Fresu-Galliano-Lundgren, trion med den helt unika sättningen trumpet-dragspel-piano. Det förra kom 2007. Kanske fanns det en eller annan konstellation med samma uppställning på 40- eller 50-talet som for runt bland folkparker och festplatser och spelade schottis och gammalvals. Men i jazzsammanhang torde gruppen
garanterat vara den enda i sitt slag. Att den över huvudtaget kom till beror på att Galliano och Lundgren stötte ihop i Japan vid ett jam varvid ”tycke” uppstod. Och Jans trummis brukade då och då samarbeta med Paolo Fresu. Krångligare(?) var det inte.
Alla tre medlemmarna i Mare Nostrum är utpräglade skönhetsivrare. Att lyssna på deras musik är som att läsa den vackraste poesi – eller att dricka det godaste vin. Och det som gör resultatet av deras gemensamma musicerande så spännande och annorlunda är att de är sprungna ur helt olika kulturer. Trumpetaren Paolo Fresu är född och uppvuxen på Sardinien, ackordeonisten och bandoneonisten Richard Gallianos vagga stod i Cannes på franska rivieran och pianisten Jan Lundgren härstammar från blekingska Ronneby. Var och en av de tre har tagit med sig en bit av sina egna musikaliska miljöer. Finsnickaren Fresu är tydligt influerad av den italienska traditionen, och hans spel kan lätt föra tankarna till filmkompositören Nino Rota, Galliano är fransman uti fingerspetsarna men är dessutom väl hemmastadd i 
sydamerikansk musik, både den argentinska tangon och den brasilianska samban. Lundgren, slutligen, har en fot i nordisk folkton och den andra i den rena, amerikanska jazztraditionen.
På ”Mare Nostrum II” har de tre musikanterna delat broderligt på komponerandet. Tre nummer var har de bidragit med. Dessutom har de arrangerat varsitt inlånat stycke. Jan har valt den gamla folkvisan ”Kristallen den fina” från Skattungbyn i Dalarna, Galliano har gett sig på sin landsmans, tillika pianisten och tonsättaren, Erik Saties ”Gnossienne No 1” och Fresu har valt sin version av barockkompositören Claudio Monteverdis madrigal ”Si dolce é il tormento”.
Jazzmusik? Javisst, utan tvekan! Bland annat. Och i sommar kan trion höras livs levande på Ystad Sweden Jazz Festival. Förresten: ”Mare Nostrum” betyder ”Vårt hav” och är det latinska namnet på Medelhavet. Om någon undrar…
Jan Olsson (även foto Mare Nostrum)
finess och ypperlig stråkkvartett
Jan Lundgren
The Ystad Concert
A Tribute to Jan Johansson
(ACT/Naxos)
“Lycklig resa – Jan Johansson i våra hjärtan” kallade Jan Lundgren den konsert han gav på torsdagskvällen den 30 juli 2015 i Ystads Teater tillsammans med sin ”ordinarie” basist Mattias Svensson och en stråkkvartett under ledning av violinisten Claudia Bonfiglioli. För arrangemangen svarade Martin Berggren, som vi sedan tidigare känner från konsertturnén Come Fly with Us, i vilken Göran Söllscher, Nils Landgren, Jan Lundgren och Miriam Aîda plus en stråkkvartett firade Frank Sinatras 100-årsdag. Nu har alltså Jan Johansson-hyllningen kommit på skiva.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att på plats ta del av Jan L:s tribut till sin pianokollega, som ingick i programmet för den gångna sommarens upplaga av Ystad Sweden Jazz Festival. Men att döma av det jag hörde kvällen därpå av några vänner med goda öron förstod jag att den hade varit lysande. Ändå var jag lite skeptisk. Att bygga en konsert på tre välkända Johansson-skivor från 60-talet verkade lite väl spekulativt. Dessutom är Jan Johanssons tolkningar av, framför allt, låtarna på ”Jazz på svenska” så definitiva att det inte torde finnas särskilt mycket att tillägga.
Efter att ha lyssnat igenom den Lundgrenska plattan måste jag dock erkänna att mina förutfattade åsikter har kommit på skam. Å det grövsta! Jan L har tagit sig an utmaningen med all den respekt och finess man någonsin kan önska. Pietetsfullt är ett adjektiv som passar utmärkt. Det låter fortfarande Johansson – men ändå inte. Ibland låter det faktiskt ganska mycket Bengt Hallberg också. Men allra mest låter det faktiskt Jan Lundgren. Och idén att engagera stråkkvartetten var ypperlig. Den gör att man aldrig får den där plågsamma plagiatkänslan.
Sex låtar – och här kan man sannerligen tala om just ”låtar” - är hämtade ur ”Jazz på svenska” (f.ö. den mest sålda svenska jazzplattan genom alla tider), fem kommer från ”Jazz på ryska” och två från ”Jazz på ungerska”. En komposition, tretaktaren ”Lycklig resa”, är Jan L:s egen och den knöliga ”Slängpolska efter Byss-Kalle” (Byss-Kalle levde mellan 1783 och 1847 och var en legendarisk nyckelharpospelman från Uppland) finns inte på någon av de ovan nämnda albumen men däremot på Bengan Jansons och Kalle Moraeus ”Live i Köttsjön”. Och ”Här kommer Pippi Långstrump”, slutligen, kan vi ta del av på bland på cd:n ” Jan Johansson Live in Hamburg”, som gavs ut 2011.
Jan Lundgren låter emellanåt, och naturligtvis helt avsiktligt, smått försynt – dock aldrig blyg. Oupphörligen ger han prov sin oerhört fina teknik, som aldrig blir självändamål, och det läckra anslag som under senare blivit ett av hans främsta kännetecken. Då och då kryddar han också anrättningen med lite av den humor som präglade såväl Johansson som Hallberg. I den oundvikliga ”Visa från Utanmyra” smyger han, till exempel, in några fraser från ”Gärdebylåten”. Det hade Janne J gillat! Och ta mig tusan låter det inte lite blues om Pippi Långstrump?
Tilläggas kan att stråkarna, inklusive Mattias Svensson, får en alldeles egen låt att visa upp sig i, den ryska ”På ängen stod en björk”. Allra bäst tycker jag för övrigt att Martin Berggren har lyckats med sina arrangemang på just de ryska inslagen.
Jan Olsson
Högkvalitativ pianojazz
i storstilad omgivning
Jan Lundgren
A Retrospective
(Fresh Sound/Naxos)
Förutom en rad Sverige- och Japan-producerade skivor har vår blågule mästerpianist Jan Lundgren spelat in 16 album - varav nio under eget namn - på den utmärkta och mycket ambitiösa, spanska Fresh Sound-etiketten, som idag distribueras över hela världen. Samtliga dessa, med ett enda undantag, är producerade av legendariske Dick Bank i Los Angeles. Undantaget, ”Stockholm Get-Together!” från 1994, producerades faktiskt av Jan själv.
Nu har Bank komponerat ett lika förnämligt som omväxlande samlingsalbum med sin specielle gunstling Lundgren. Han har valt ut tolv nummer ur tio av sina egna Fresh Sound-produktioner, inspelade mellan 1995 och 2003, och har valt att servera dem i kronologisk ordning. Här får vi möta Jan helt på egen hand, på trio och tillsammans med storheter som Bill Perkins, Conte Candoli, Herb Geller, Andy Martin och, inte minst, Arne Domnérus och pianokollegan Pete Jolly.
Att gå in på något särskilt nummer känns onödigt, eftersom allt är recenserat tidigare då originalutgåvorna nådde oss. Men duoinspelningen av ”Barney Goin´ Easy”, eller ”I´m Checkin´ Out Go´om Bye” som den också brukar kallas, med Domnérus på klarinett är något alldeles extra. Den är hämtad ur albumet ”Dompan”, som Arne själv betraktade som det bästa han någonsin hade gjort på skiva, vilket sannerligen inte säger litet. Samarbetet med Jolly är också något som bör få varje vän av högkvalitativ pianojazz att jubla av lycka!
Av de basister och trumslagare som förgyller anrättningen vill jag ge några extra rosor till radarparet Chuck Berghofer-Joe La Barbera. Rosor ska också Jim Mooney ha, som har sett till att ljudkvalitén är av absolut högsta kvalitet. Han är i samma klass som sin östkustkonkurrent Rudy Van Gelder. Rosor i massor ska givetvis även idésprutan och kvalitetsvårdaren Dick Bank ha. Han är som en fotbollsmanager i högsta spanska ligan, som vet exakt vad varje spelare kan och vad han kan få ut av dem! Fast allra flest rosor ska förstås Jan Lundgren ha. Han spelar numera i samma division som sina företrädare och inspiratörer Jan Johansson och Bengt Hallberg gjorde när de var som allra bäst. Mästarklass alltså!
Slutligen: Texthäftena till Dick Banks produktioner är alltid något alldeles extra med massor av högkvalitativ och intressant information. Den här gången heter författarna Doug Ramsey, Dick Bank och – minsann – Jan Lundgren. Har du inte redan tidigare de flesta av Jans Fresh Sound-album är ”A retrospective” en nära nog nödvändig investering om du är det minsta intresse av pianojazz i allmänhet och svensk sådan i synnerhet.
Jan Olsson
med djup respekt för kompositörerna
Jan Lundgren
All By Myself
(Fresh Sound/Naxos)
“All By Myself” är Jan Lundgrens tredje soloalbum. Sitt första, ”History of Piano Jazz”, gjorde han för snart tio år sedan. Men det gavs aldrig ut reguljärt utan såldes bara i samband med en konsertserie. Den som råkar äga det kan dock göra några intressanta jämförelser, som åtminstone delvis, påvisar en del av den utveckling Lundgren har gått igenom under de senaste åren.
På ”History of Piano Jazz” hyllar Jan en rad av sina pianospelande kolleger och inspirationskällor. Bland dem Art Tatum, Oscar Peterson, John Lewis, Bengt Hallberg, Teddy Wilson och Bud Powell. Det gör han genom att huvudsakligen i deras stil framföra kompositioner som är nära förknippade med dem. På det nya albumet kan man givetvis också skönja påverkan från ovan nämnda giganter. Fast den här gången handlar det uteslutande om solopiano på Jan Lundgrens alldeles egna vis.
14 pärlor hämtade ur The Great American Songbook står på repertoaren. Men inte de mest slitna och, framför allt, inte de som måste ha varit lättast att kasta sig över. Nej, de sånger – för det är ju sånger det handlar om – som Lundgren, tillsammans med producenten Dick Bank, har valt är till stor del betydligt mer raffinerat uppbyggda än det mesta vi vanligen brukar undfägnas med när det gäller populärmusik. Det gängse mönstret i genren – 32 takter jämnt fördelade enligt A-A-B-A-regeln – har uppenbarligen inte heller varit något kvalifikationsvillkor, när inspelningarna gjordes i Hollywood under tre dagar i början av 2014. ”Will You Still Be Mine”, som inleder övningarna och som även ingick i Lundgrens trioalbum från 2003, på vilket han hyllar geniet Matt Dennis, består, till exempel, av 56 takter. Och naturligtvis har alla underbara verser kommit med!
Lundgrens ytterst genomarbetade och personliga tolkningar av Matt Dennis, George Gershwins, Vernon Dukes, Dave Brubecks, Carl Fishers, Duke Ellingtons, Cole Porters, Jerome Kerns, Victor Schertzingers, Richard Rodgers och Thelonious Monks odödliga kompositioner är mästerliga. De är också fyllda av djup respekt och kärlek till upphovsmännens intentioner. Säkerligen ler de alla i sin himmel om de nås av de ytterst fräscha sätt deras odödliga alster behandlas på. Ler gör nog även textförfattarna, eftersom de torde inse att herr Lundgren från gamla Sverige har läst varje ord, fattat dess innebörd och sett till att innebörden speglats i tolkningarna.
Den magnifika musik Jan Lundgren bjuder på i ”All By Myself” placerar honom utan minsta tvivel i samma division som hans tyvärr bortgångna kollegor Bengt Hallberg och Jan Johansson. En svensk jazzklassiker av världsformat!
Jan Olsson
men anonyma tenorsaxsolon
Harry Allen - Jan Lundgren Quartet
Quetley there
(Stunt)
Det här är ett mycket trevligt album med nio, oftast välkända och ytterst hörvärda, kompositioner av snart 90-årige låtskrivaren och arrangören Johnny Mandel. Det är bara det att man tycker sig ha hört plattan tidigare, vilket man alltså inte har. Dessutom finns det fler album med samma titel. Bland annat med Chet Bakers, Zoot Sims och Shirley Horns namn på konvolutet.
Låt oss omedelbart konstatera, att Jan Lundgrens pianospel är som vanligt. Det vill säga oerhört smakfullt, lyhört, hörvärt och fantasifullt och att hans personliga frasering och anslag är i mästarklass. Problemet är tyvärr 48-årige tenorsaxofonisten Harry Allen, som tycks ha svårt att få ihop det riktigt. Själv brukar han säga, då han intervjuas, att Stan Getz är hans stora förebild. Andra som säkert också har stått modell för hans musicerande är Ben Webster och – varför inte? – Scott Hamilton. Men dessvärre saknar Allen Stan Getz teknik och raffinerade sinne för skönhet, Websters pondus och Hamiltons aldrig sinande spelglädje och fantasi. Något han givetvis inte är särdeles ensam om. Kanske borde han rent av söka ett eget uttryckssätt, eftersom resultatet av hans uppenbart ambitiösa vedermödor har gjort att han spel är anonym i överkant?
Fast Harry Allens mod är det i alla fall inget fel på. Att ge sig på ett av Johnny Mandels allra vackraste opus, ”Emily”, som Stan Getz har spelat in åtminstone två gånger på platta och som Zoot Sims hade som ett av sina mest grandiosa paradnummer, är snudd på dumdristigt. Åtminstone om man inte har något eget att tillägga.
Bäst låter den väl samspelta kvartetten, med Hans Backenroth på bas och Kristian Leth bakom trummorna, i de snabbare numren. Inte minst i den latininfluerade ”Cinnamon and Clove”, som Sergio Mendes och hans Brasil hade stor framgång med på den tid det begav sig.
”Quietly There” köper man för Jan Lundgrens och några snygga låtars skull.
Jan Olsson
Jan Lundgren, Mattias Svensson och Zoltan Csörsz Jr.
Jan Lundgren trio
Flowers of Sendai
(Bee Jazz/Naxos)
Miljonstaden Sendai ligger i Japan, i regionen Tohoku närmare bestämt. Där arrangeras varje år en stor och betydelsefull jazzfestival, Jozenji Street Jazz Festival. Runt om i stadens centrum musiceras det under några höstdygn för glatta livet, och all grannlåt kan faktiskt avnjutas helt gratis av den som beger sig dit. Fast resan tillkommer förstås…
Sendai - eller för att vara alldeles korrekt: blommorna i stan - har inspirerat Jan Lundgren till den komposition som har fått ge namn åt hans och hans trios senaste album, som dock till största delen är inspelat Italien.
Av plattans tio nummer har Jan komponerat fyra. Ett av dem, ”Man in the Fog”, har vi hört tidigare, dock bara i en soloversion. Men de övriga tre är nya. Ett extra plus ger jag gärna åt ”Alone for You”, en harmoniskt och rytmiskt raffinerad ballad som till och med skulle ha hedrat en höjdare på området som Henry Mancini. Men även de övriga Lundgren-alstren håller mycket hög klass och blir naturligtvis inte sämre av Jans personliga och osvikliga känsla för melodisk skönhet parad med en teknik och ett anslag i mästarklass. Mattias Svensson, basist i den lundgrenska trion sedan 17 år tillbaka, är upphovsman till två låtar på skivan. Av dem är tretaktshyllningen till Mulgrew Miller något alldeles extra. Minst sagt utomordentliga skapelser är också Paolo Fresus innerligt vackra, nästan sakrala, ”Fellini” och – givetvis - Billy Strayhorns odödliga mästerverk ”Lush Life”, som Lundgren på sitt alldeles eget sätt exekverar på egen hand.
Trumslagare i Jan Lundgrens trio är sedan några år tillbaka Zoltan Csörsz Jr. Hans inspirerade och mycket lyhörda spel är en prima vitamininjektion. Hans samarbete med Jan, och i kanske ännu högre grad med Svensson, är fullkomligt magnifikt.
Vilken trio!
Jan Olsson
Vackra teman, mångskiftande innehåll
och geniala improvisationer
Jan Lundgren Piano Solo
Man In The Fog
(Bee Jazz Records/Naxos)
Jan Lundgren hör till den lilla exklusiva jazzpianistskara som även kommer väl till sin rätt när andras musikgenrer står till buds. Med genuint instrumentkunnande och flexibilitet klarar han detta galant. Man In The Fog handlar inte till alla delar om jazzpianisten Jan. Snarare är det hans harmoniskt stämningsfyllda närmande till kompositionerna som sobert färgar skivan. Hans känsliga anslag kommer till användning i de vackra teman han valt. Jan förvandlar dem inte till en skiva med örongodis utan framhäver den inneboende substansen.
Vill man njuta av vacker musik i ett seriöst utförande har skivan mycket att bjuda. Ouvertyr är Leó Delibes The Maids Of Cadiz som Miles och Gil Evans gjorde en formidabel tolkning av på Miles Aheadskivan. Gabriel Faurés Aprés Un Réve har Jan bearbetat. Det gäller också The Maids Of Cadiz. Han har även komponerat View Of P och titelmelodin Man In The Fog. Från Skåne hämtas också Tack För Allt av Jacques Werup samt Håkan Rydins Twenty-Five Years. Där kommer jazzpianisten i fokus. Mer svenskt blir det med Bo Nilssons En Lång Väntan För Väntans Skull. Intagande är Jan i I Don’t Want To Cry Anymore av Victor Schertzinger som under sin korta levnad satte musik till inte mindre än åttionio filmer. Melodin fanns också i
Billie Holidays sångbok. Från vita duken hämtas även Theme From Chinatown. I brasilianske songwritern Chico Buarques As Vitrines visar Jan upp hela sitt konstnärskap med geniala improvisationer .
Som synes ett mångskiftande innehåll som håller att återkomma till mer än en gång.
Göran Olson
Scott Hamilton på svenska blir
tidlös jazzmusik av ädlaste märke
Scott Hamilton
Swedish Ballads…& More
(Stunt/Naxos)
“Swedish Ballads…& More” är, om jag har fattat rätt, tenorsaxofonisten Scott Hamiltons tredje album på danska Stunt-etiketten. Det är dessutom det allra bästa, vilket faktiskt säger en hel del. Assistans på nya plattan har Scott av pianisten Jan Lundgren, basisten Jesper Lundgaard och trumslagaren Kristian Leth, tre mannar han tidigare har samarbetat med både på skiva och i konsertsammanhang.
En av många saker som är riktigt roliga med ”Swedish Ballads…& More” är förstås repertoaren. Inte bara för att den genomgående är svensk, utan också för att den mycket väl kan matcha den som vanligtvis brukar vaskas fram ur den amerikanska sångskatten. ”Stockholm Sweetnin´” är förstås inte helt blågul, bara nästan. Den skrevs ju av en blott 20-årig Quincy Jones inför mötet hösten 1953 i Stockholm med Lars Gullin, Bengt Hallberg, Arne Domnérus & Co. Övriga låtar på plattan är dock betryggande fosterländska: ”Dear Old Stockholm”, alltså ”Värmlandsvisan”, Ove Linds ”Swing in F”, Ulf Sandströms ”You Can´t Be in Love with a Dream”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Ulla Billquists gamla beredskapsschlager ”Min Soldat” och Jan Johanssons ”Blues i oktaver”.
Vad som frapperar, när man lyssnar igenom albumet, är den stora respekt Scott visar för de melodier han, tillsammans med Lundgren, har valt ut att bjuda på. Det är också remarkabelt, att två av dem (”Swing in F” och ”You Cant Be in Love with a Dream”) faktiskt också finns med på den platta Teddy Wilson gjorde i Sverige tillsammans med Ove Lind och hans Swing Group redan 1970.
Jag tror aldrig jag har hört Hamilton spela mer sammanhållet, smakfullt och med större melodisk fa
ntasi än han gör här. Kanske har de alldeles utmärkta svenska melodierna rent av varit en utmaning för honom? En anledning till extra skärpning? Här går nämligen inte något på rutin. Måste jag välja några nummer som sticker ut speciellt, så tror jag att jag fastnar för Sandströms fantastiskt fina ballad ”You Can´t Be in Love with a Dream”, Nils Pernes ”Min Soldat”, som jag aldrig har haft en tanke på att den kunde tjäna som ypperligt improvisationsunderlag, och Jan Johanssons kluriga ”Blues i oktaver”, som egentligen inte är någon riktig blues alls. Åtminstone inte om man strikt följer regelboken.
En starkt bidragande orsak till det gyllene resultatet är naturligtvis Scotts svensk-danska spelkamrater. Jan Lundgren är som vanligt ypperlig i såväl för- som bakgrund, och hans fyndigt eleganta solospel i ”Trubbel” är något som man kan lyssna på hur många gånger som helst. I ”Dear Old Stockholm” lyser förresten influenserna från Bengt Hallberg igenom då och då. Kanske är det avsiktligt, kanske inte. Och längst bak huserar tandemparet Jesper Lundgaard och Kristian Leth. Mycket bättre kan det knappast bli.
Det här är tidlös jazzmusik av ädlaste märke, helt utan bäst-före-datum.
Jan Olsson
Svängglatt inför en
jublande och medagerande publik
LaGaylia Frazier & Jan Lundgren Trio
Until It´s Time
(Prophone/Naxos)
LaGaylia Fraziers innerliga och minst sagt häftiga sånghyllning till Quincy Jones under avslutningskvällen av årets jazzfest i Ystad var en mäktig upplevelse. Till och med föremålet för den magnifika hyllningen verkade tappa hakan av förtjusning Ett tag befarade man nästan att hela det maffiga tältet i Surbrunnsparken skulle fara till väders. Snacka om tryck!
Det är så vi – eller åtminstone jag – vill höra LaGaylia, denna härligt vitaminrika USA-import. Det är i soulfållan hon hör hemma. Där kommer hennes temperament och imponerande röstomfång till sin rätt. Och därför låter hennes tolkningar av Marvin Gayes ”Inner City Blues” och ”What´s Going On”, bägge hämtade ur samma klassiska Gaye-album från 1971, som om de skulle kunna vara skrivna för just henne. När hon ger sig på Johnny Mandels ”The Shadow of Your Smile” blir jag mer tveksam – trots att hon har haft den goda smaken att plocka med den inte alltför ofta hörda versen. På något sätt känns det som om hon inte riktigt befinner sig på hemmaplan. Detsamma gäller hennes version av ”I´m All Smiles”, som Betty Carter skämde bort oss med en gång.
Men i Buffy Sainte-Maries vackra ballad ”Until It´s Time for You”, som även Elvis sjöng in på skiva en gång i världen, går det alldeles utomordentligt. Just det numret, som inleder albumet, är skivans absoluta höjdpunkt. Inte minst tack vare Jan Lundgrens andlöst känsliga pianospel och hans unika känsla för melodisk skönhet. Jan spelar förresten plattan igenom precis så bra, personligt och smakfullt som han har brukat göra under de senaste åren. Och det säger inte lite! Utmärkt spelar förresten också medlemmarna i Jans väl samtrimmade trio, basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz Jr. Bägge är av världsklass. I ett par nummer ersätts Csörsz av danske Jonas Johansen och i tre nummer, inspelade under Stockholm Jazz Festival 2011, deltar även Stockholms-gitarristen Andy Pfeiler. Och i en låt, den frejdiga ”Walkin´ After Midnight” hjälper LaGaylias far, Hal, till med sången. Svängigt och kul!
Samtliga nummer på ”Until It´s Time” är inspelade under framträdanden på Fasching, i Krapperup och på festivalerna i Stockholm och Ystad 2010 och 2011. Och det är nog på det sättet man allra helst ska uppleva kombinationen Frazier-Lundgren. Livs levande inför en jublande och medagerande publik.
Jan Olsson
70 minuter med
triomusik av högsta klass
- och texthäftet håller samma nivå
Jan Lundgren Trio
Together Again…At The Jazz Bakery
(Fresh Sound/Naxos)
Så är det här då, albumet som blev både känt och efterfrågat innan det ens nådde vårt land: Jan Lundgrens “Together Again…At The Jazz Bakery”. Anledning till all uppståndelse har förstås varit att det, av en tämlig enig kritikerkår i England, valdes till 2011 års allra bästa jazzplatta. Och det är bara att konstatera att engelsmännen, som vanligt, både var före och hade helt klart för sig. ”Together Again…” är alltså en alldeles utomordentlig produktion. Mästerlig? Javisst!
De tre musikanterna, Jan och hans amerikanska triokamrater Chuck Berghofer och Joe La Barbera, känner varandra väl sen tidigare. Och det märks. Lyhördheten är total och dessutom tycks man ha haft det alldeles ovanligt trevligt och avspänt den där kvällen i början av januari 2008, på numera dessvärre nedlagda The Jazz Bakery i Los Angeles. En av anledningarna till ingen låter det minsta spänd eller stressad är förstås att man inte hade en aning om att producenten Dick Bank, som ansvarar för hela tolv Lundgren-albu
m, spelade in hela härligheten. Inte för att ge ut musiken på skiva utan mest för sitt eget höga nöjes skull. Det var först ett par dagar senare man skulle spela in ”på allvar” och göra en skiva tillägnad minnet av den utomordentlige filmkompositören Ralph Rainger (”Thanks for The Memory”, Fresh Sound).
Under 70 minuter bjuds vi således på triomusik av högsta klass. För triomusik är det – var och en ges generösa möjligheter visa upp sig i helfigur, även om Lundgren är den självklare huvudrollsinnehavaren. Sällan, om ens någonsin, har Jan låtit mer lekfull och skärpt på en och samma gång, som här.” Someone To Watch Ove Me” och ”Love For Sale”, till exempel, är makalösa. ”Och Jans kärleksfulla hyllningar till sina tyvärr bortgångna kollegor Oscar Peterson (”Tenderly”), Lou Levy (”I´m Old Fashioned”) och Pete Jolly (”I´ve Never Been In Love Before”) måste vara bland det bästa han någonsin har presterat på skiva. Den raffinerade soloversionen av ”Tenderly” har alla möjligheter att bli en svensk jazzklassiker!
Det är inte bara musiken som är av yppersta klass. Det 32-sidiga albumhäftet håller samma klass som musiken. Intressant, läsvärt och ytterst genomarbetat, som vanligt alltså, när Dick Bank har varit i farten. Dessvärre berättar Dick också att detta är hans 25:e och sista produktion för Fresh Sound Records. Hoppas han skojar!
Jan Olsson
Två mästerpianister
som har totalkoll på varandra
Bengt Hallberg-Jan Lundgren
Back to Back
(Volenza/Naxos)
Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.
Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.
”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.
Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.
Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.
Jan Olsson
Smak, humor och elegans.
Allt i en skön förening.
Jan Lundgren-Jacob Fischer 
We Like Previn
(Volenza/Naxos)
André Previn är en av den moderna musikhistoriens mest mångbegåvade personer. Han är en utmärkt jazzpianist, vilket han har visat på en rad skivor på Contemporary- och Telarc-etiketterna genom åren, han är en gudabenådad tolkare av de stora, klassiska mästarna både som exekutör och dirigent, och han är en kompositör och arrangör av högsta dignitet inom alla tänkbara områden. Han har, till exempel, när han inte har spelat jazz med Ray Brown och pojkarna, verkat som chefsdirigent för London Symphony Orchestra, skrivit musiken till en rad Hollywoodfilmer och Broadwaymusikaler med stjärnor som Fred Astaire, Gene Kelly, Katherine Hepburn, Natalie Wood och Shirley McLaine. Att dra till med adjektivet ”komplett” känns sannerligen inte som någon större överdrift.
Stockholmstandläkaren Torgil Rosenberg har under många år fascinerats av Previn och hans musik och har därför, på eget initiativ, låtit spela in ”We Like Previn”. Han har också handplockat den kvartett som han tyckte bäst kunde tolka några av det Berlin-födda geniets kompositioner. Valet föll på Jan Lundgren och fyra av hans vänner: gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey och sångerskan Vivian Buczek. Ett bättre val kunde Rosenberg knappast ha gjort.
Lundgren har arrangerat hela kalaset, det vill säga14 Previn-låtar och, hör och häpna, en hyllningskomposition av producenten själv, alltså Torgil Rosenberg. Och att Jan gillade utmaningen att botanisera i The André Previn Songbook är uppenbart. Med massor av respekt, smak och kärlek har han arbetat med Previns ofta originellt uppbyggda kompositioner, många av dem redan från begynnelsen avsedda för jazzbruk, men andra ämnade för annan användning.
Till den förra kategorien hör kanske bluesen ”Saturday”, men det faktum att den är uppbyggd enligt mönstret 12-12-8-12 gör det ju lite knepigare. Vilket inte tycks ha bekymrat någon i kvartetten det ringaste. En annan blues, av mer konventionellt slag, ”Blues for Georgia” som inleder övningarna, är annars ett helt fantastiskt nummer, som verkligen visar vad gänget går för. Lundgren broderar lite lagom avigt, faktiskt en del på Bengt Hallberg-vis, och Fischer är som vanligt makalös. Den mannen tycks lekande lätt kunna sätta sig in i nästan vilket sammanhang som helst.
Att redogöra för innehållet på ”We Like Previn”, nummer för nummer, känns onödigt. Men låt oss ändå konstatera att samarbetet i kvartetten är helt perfekt. Ingen svensk basist har spelat stadigare och mer harmoniskt raffinerat än Hans Backenroth, ingen hade klarat trumspelet bättre och mer raffinerat än den smakfulle teknikern Johan Löfcrantz Ramsey och Jacob Fischer är – som redan sagts – fullständigt makalös. Ändå är det Jan Lundgren som drar det tyngsta lasset. Han har aldrig varit bättre på skiva! Hans numera personliga och raffinerade sätt att uttrycka sig på är en under av smak, humor och elegans. Allt i skön förening.
Till sist: i fyra nummer deltar även Vivian Buczek, som utan tvekan kommer att bli ett av våra riktigt stora namn på sångfronten inom kort. Hon sjunger rätt, rent och skönt med en oemotståndlig jazzkänsla. I ”Like Young”, som även Ella Fitzgerald gjort på skiva, är hon grandios. Om inte André Previn hoppar högt av glädje när han hör ”We Like Previn” bör han snarast uppsöka läkare.
Jan Olsson
men inte Jans bästa
Jan Lundgren Trio
European Standards
(ACT/Naxos)
Dessutom är den ”nya” trion, med fantastiske basisten Mattias Svensson och den ytterst lyhörde och effektive trumslagaren Zoltan Csörsz, alldeles utmärkt. Kanske är det den bästa formation Jan har lett sedan starten på sin glansfulla karriär för snart 15 år sedan.
Men ”European Standards”, som ska vara någon slags fristående fortsättning på klassikern ”Swedish Standards”, tillhör tyvärr inte Jans allra bästa alster, tycker jag. Han har på sistone skämt bort oss med, till exempel, ”Magnum Mysterium” (ACT) och ”Thanks for the Memory” (Fresh Sound), och till de höjderna når han tyvärr inte på ”European Standards”. Kanske beror det på låtvalet, som säkert är utmanande men inte särskilt upphetsande att lyssna till.
Till sist: Plattan är lite märkligt mixad. Ibland hörs Mattias Svenssons bas bara som något diffust i bakgrunden. Och vad föreställer omslaget? En punkterad lunga eller ett kålrotsblad?
Jan Olsson
En idealisk grupp där
känslor kläds i musik
Paulo Fresu, Richard Galliano,
Jan Lundgren
Mare Nostrum
(ACT/Naxos)
Trion med sardinske trumpetaren och flygelhornspelaren Paulo Fresu, franske accordion/ bandeonspelaren Richard Galliano samt pianisten Jan Lundgren är en ovanlig konstellation. Musik behöver inte skapas, gud ske lov, av en konventionell förutsägbar musikergrupp. Viktigast är musikernas kvalité och skaparförmåga. I det här fallet indikerar musikernas namn omedelbart dessa betåndsdelar och resultatet låter inte vänta på sig. De tre konstnärerna - det är de i allra högsta grad, smälts samman till en enhet där varje röst har ett starkt berättigande.
Formen med tango, jazz, visa, melankoli a´la Antonio Carlos Jobim, fransk impressionism är en del av innehållet. Alla musiker har stor del i komponerandet. Ett inlån är Charles Trénet Que Reste-Til De Nos Amours? Här uppstår en sensibel ödesmättad stämning, som hämtad ur en fransk svartvit film som bäst. Gruppen är mer eller mindre idealisk när känslor kläds i musik. Ingen går i vägen för den andre. Alla får säga sitt men ändå blir det ett kollektivt resultat av hög klass.
När Fresus klara ton med eller utan harmonsordin ligger längst fram i ljudbilden får den välvalda ackord och sinnliga obligater av Galliano. Jan lyssnar in. Avvaktande och mycket känsligt lägger han broderier som bidrar till skivans skimmer. Gallianos livfulla Chat Pitre har all den glädje som man förknippar med en byfest i Frankrike. I Valtzer Del Ritorno av Fresu kommer jazzen loss med harmoniskt fulländade solon från samtliga.
Drömskt lockande är Jans Open Your Mind. Fazioli-flygeln känns som skapt för Jan. Vilket sound och klang! Mer valstakt bjuder Liberty Waltz där Galliano elegant dansar omkring uppbackad av Jans påmanande fingrar. Ravels Ma Mére L´Oye i arrangemang av Galliano har får en intim tolkning där trumpeten ger ett starkt personligt uttryck. Brasilienfärgade Para Jobim är en hälsning till Jobim från Galliano. Vårvindar Friska i arrangemang av Jan ändar en skiva som skiljer sig från de flesta produktioner som ACT släppt. Så var fallet även med den senaste e.s.t.-plattan. Bra.
Göran Olson
Elegant finsnickeri och mycket melodiskt
Lasse Törnqvist-Jan Lundgren
Everything Happens To Me
(Spice of Life/Plugged)
Kornettisten Lasse Törnqvist är egentligen en gammal tradjazzräv från Stockholm. På senare år har han lugnat ned sig en smula och leder bland annat den mycket populära formationen Sweet Jazz Trio. Numera låter han som en kombination av Ruby Braff, Bobby Hackett och Chet Baker kryddad med en rejäl dos nordisk folkton. Vackert, varsamt, smakfullt och mycket melodiskt alltså.
Att Törnqvist och pianisten Jan Lundgren förr eller senare skulle mötas i en studio kändes nästan förutbestämt. De är båda av samma eleganta finsnickarsläkt och kan konsten att samtala på ett synnerligen civiliserat och verserat vis. På samma sätt som, till exempel, Ruby Braff och Ellis Larkins en gång gjorde.
Tolv nummer har de bägge ädeljazzarna valt att framföra på ”Everything Happens To Me”. Det mesta är hämtat ur The Great American Songbook. Men de har även valt att bjuda på Törnqvists vackra ”Jill”, tillägnad fru Törnqvist, den gamla folkvisan ”Vindarna sucka uti skogarna” och Lars Gullins ”Danny´s Dream”. Dessutom får vi höra en alldeles utsökt skapelse av den engelske gladjazzaren Humphrey Lyttleton, ”We Fell Out of Love”.
Det skulle vara intressant och kul att få höra herrar Törnqvist-Lundgren alldeles ”live”. Gärna i intim jazzklubbsmiljö och någon gång framåt nattkröken, när mörkret har sänkt sig och stressen har fått stanna utanför dörren.
Jan Olsson
En magnifik kombination!
Jan Lundgren & Georg Riedel
Lockrop
(Gemini)
Pianisten Jan Lundgrens och basisten Georg Riedels ”Lockrop” är faktiskt en makalöst fin duoskiva. På den spelas det kammarjazz av högsta tänkbara klass. Jan Lundgren har sällan varit bättre, mer koncentrerad och lyrisk. Ibland för hans ovanligt fåtoniga musicerande tankarna till John Lewis, en gång ledare för The Modern Jazz Quartet. Då och då går tankarna också till Jan Johansson, men framför allt är Jan Lundgren numera en musikant som inte låter riktigt som någon annan.
Och kombinationen Lundgren-Riedel är kort sagt magnifik. Bägge är något av perfektionister och Georg väljer, sin vana trogen, oväntade vägar och vändningar. Bortsett från den gamla folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” är samtliga 15 låtar på plattan hemstöpta. En del är nya och andra är lite äldre. Och givetvis finns ”Idas sommarvisa” med. Fattas bara annat!
Jan Olsson
Unik telepati och aldrig
har Putte hörts spela bättre
Putte Wickman-Jan Lundgren
An Intimate Salute to Frankie
(Gazell)
Putte Wickman upphör aldrig att förvåna. Det här duoalbumet gjorde han, tillsammans med Jan Lundgren, så sent som i februari i år, och jag har aldrig hört honom spela bättre. Aldrig vackrare och med mer värme heller. Att han dessutom har en teknik och en ton som få, om ens någon annan i jazzvärlden, gör förstås inte saken sämre.
Sedan måste man konstatera att Jan Lundgrens mästerliga och alltmer personliga pianospel passar Wickman som hand i handske. De två tänker ofta lika, har samma raffinerade harmoniska uppfattning och kompletterar varandra ungefär på samma geniala sätt som paret Paul Desmond-Dave Brubeck en gång gjorde - utan jämförelser i övrigt. Avslutande ”Night and Day” på denna kärleksfulla Frank Sinatra-hyllning är ett gott exempel på Wickman-Lundgrens unika telepati.
Samtliga 15 nummer på ”An Intimate Salute to Frankie” är alltså hämtade ur The Great Sinatra Songbook. Men man har haft den goda smaken att blanda in åtskilliga udda sånger, mestadels ballader. Till exempel ”Body And Soul” och ”Stella by Starlight”, som – såvitt jag kan påminna mig – aldrig Frankie sjöng sedan han lämnade Columbia och gick över till Capitol vid årsskiftet 1952-53.
Aldrig tidigare har det kommit så många högoktaniga, svenska jazzplattor som denna höst. Och följaktligen har det aldrig varit så svårt att utse årets bästa blågula alster. Men att ”An Intimate Salute to Frankie” är en het kandidat är ställt utom allt tvivel.
Jan Olsson
LÄNKAR AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR