AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Skivnyheteri
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Mångsidige saxofonisten, klarinettisten, kompositöre och jazzkatten Fredrik Ljungkvist är flitigt verksam i flera olika grupper. Han gillar helst musik med fria tyglar, vilket gäller såväl med egna Yun Kan 5 och Yun Kan 10 som med norsk-svenska gruppen Atomic, för att nu bara ta några exempel på konstellationer där man kan höra honom.
Artikeln publicerad i DIG nr 1/2004)
Aktuella skivor med Fredrik Ljungkvist. DIG-recensioner
2004 var ett händelserikt år för saxofonisten, klarinettisten och kompositören Fredrik Ljungkvist. Som årets Jazz i Sverigeartist kom han ut med ny cd och dessutom hedrades han vid vårens Swedish Jazz Celebration med en Jazzkatt av P 2-radions jazzjury. Flera utlandsturnéer har han också hunnit med tillsammans med den svensk-norska jazz- och improvisationsgruppen Atomic, där då den till USA var speciellt minnesvärd.
– Vi reste runt två och en halv vecka och hann under den tiden spela på 15 olika ställen, berättar Fredrik, just hemkommen från en festivalspelning i Spanien. Mottagandet var verkligt positivt, framför allt på de klubbar som hade mer rockkaraktär. Över huvud taget tycks den här gruppen gå hem mycket bättre i utlandet än här hemma, där vi av någon anledning har få engagemang.
Vill skapa eget sound
Atomic har varit verksam i tre år och består, förutom Fredrik, av trumpetaren Magnus Broo, pianisten Håvard Wiik, basisten Ingebright Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen-Love. Den sistnämnde och Fredrik kom även att mötas under Perspectives 2004 i Västerås, där de två framträdde i en för den här festivalen tillfälligt hopsatt grupp med amerikanska pianisten Marilyn Crispell och basisten Palle Danielsson.
– Det var verkligen spännande, konstaterar Fredrik. Palle har jag förstås spelat med tidigare, däremot aldrig med Marilyn Crispel. Det blev ett musikmöte med fria tyglar, vilket jag gillar allra bäst.
Det ger förstås Fredrik också sig själv och sina medmusikanter i gruppen Yun Kan 5, som alltså spelat in årets Jazz i Sverigeskiva (Caprice). Där hans egna korta programförklaring är ”musik i balans mellan fritt och bundet”. Ett originellt inslag i kvintettsättningen är Fredriks medblåsare, tubaspelaren Per-Åke Holmlander, som såväl klang- som solomässigt sätter en alldeles speciellt prägel på musiken.
– Man vill ju alltid skapa ett eget sound såväl i sitt egna spel som i gruppens, säger Fredrik. Och med Per-Åkes tuba bildas onekligen unik och annorlunda klangbild. Dessutom har vi spelat en hel del tillsammans i olika sammanhang, bland annat med Mats Gustafsson och Position Alpha, och fungerat fint ihop
– Så när jag nu fick chansen att spela in den här skivan kändes det naturligt att bygga ut min ordinarie trio med ytterligare några musiker. Yun Kan 3 med basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Fält förstärktes alltså till Yun Kan 5 med pianisten Klas Nevrin och Per-Åke Holmlander.
– Vi fann också varandra direkt kemiskt och musikaliskt. Men det är ju fortfarande ett färskt band och vi ser fram mot vår Jazz i Sverigeturné i höst då vi får möjlighet att vidareutveckla musiken.
Pappas skivsamling inspirerade
Man talar ju alltid om saxofonisten Fredrik Ljungkvist. Men på nya skivan, liksom vid festivalkonserten i somras på Skeppsholmen, imponerades man i lika hög grad av klarinettisten Fredrik Ljungkvist. Är klarinetten en ny instrumentfavorit?
– Jag har varit förtjust i klarinettsoundet alltsedan jag första gången hörde Jimmy Giuffre Jag började pröva på att spela klarinett för så där en tio år sedan och konstaterade då att det var väldigt svårt. Men jag har tragglat på helt på egen hand och klarinetten känns nu som en lika självklar del av mitt spel som saxofonerna.
Jimmy Giuffres bekantskap gjorde Fredrik i pappa Håkans digra skivsamling, där han även hittade tidiga inspirationskällor som Gerry Mulligan, John Coltrane och Wayne Shorter. Ja, i samlingen var också den så kallade frijazzen representerad med bland annat Anthony Braxton. Det var också i pappans sällskap han fick chans att lyssna på de amerikanska solister och grupper som gästade hemmastaden Lidköping med omnejd.
Så det var en ganska så naturlig väg för Fredrik att söka in på jazzutbildningen på Skurups Folkhögskola och sedan gå vidare till Musikhögskolan i Stockholm. Där månginstrumentalisten och mångmusikanten Roland Keijser fick stor påverkan på Fredriks fortsatta utveckling.
– Roland har varit oerhört viktig för mig, erkänner Fredrik. Bland mycket annat fick han mig att inse hur nödvändigt det är att alltid vara nyfiken på nya klanger, rytmer och möjligheter.
En tidig, värdefull erfarenhet blev också tiden i trumslagaren Fredrik Norén Band
– Fredrik brinner verkligen för jazzen Dessutom har han förmågan att kunna dela med sig av alla sina erfarenheter och är hela tiden uppmuntrande. Så det var en lärorik tid med mycket spelningar.
Perioden med Fredrik Norén Band finns cd-dokumenterad på One day in May (Mirrors). Den spelades in 1995 och ungefär samtidigt kom också Fredrik Ljungkvist ut med sin första egna cd Fallin´ papers (Dragon).
Supergrupp som försvann
Men före engagemanget hos Fredrik Norén ingick faktiskt Fredrik Ljungkvist i en ung, fräck konstellation som med all rätt skulle lanseras som ”supergrupp” om den återuppstod. Jazz Furniture kallade man sig och de övriga medlemmarna var Magnus Broo, trumpet, Per ”Texas” Johansson, saxofon, Esbjörn Svensson, piano, Dan Berglund, bas och Magnus Öström, trummor. De sistnämnda bildar ju fortfarande EST, dvs Esbjörn Svensson trio. Jazz Furniture framträdde på Skeppsholmsfestivalen sommaren 1993 och fick också spela in Jazz i Sverigeskivan 1994. Men efter den följande turnén upphörde tyvärr bandet.
– Vi hade fruktansvärt kul, berättar Fredrik. Alla bidrog också med eget material, vilket var inspirerande. Men eftersom samtliga hade så många andra musikengagemang var det omöjligt att hålla ihop det hela. Framför allt tog karriären fart för Esbjörns trio. Men visst vore det roligt om vi kunde återuppstå någon gång.
Text och foto: Gunnar Holmberg
Artikeln publicerad i DIG nr 1/2004)
Nio Carla Bleykompositioner tolkar de två, som dessutom i avslutande numret får sällskap av Lina Nyberg. DIGs Peter Bornemar pekar på "magnifikt samspel präglat av följsamhet och lyhördhet" och hör en stark kandidat till årets bästa svenska jazzalbum. DIG-recnsion nedan
Magnifikt samspel! Kanske
årets bästa svenska jazzalbum?
Fredrik Ljungkvist/Mattias Risberg
And Now the Queen
(Lilalo Records/Plugged)
För en kort tid sedan tilldelades Lina Nyberg Kungliga Musikaliska akademiens jazzpris för 2016, bland annat för att hon enligt motiveringen är "en av den svenska jazzens mest kreativa förgrundsgestalter". Vid sidan av hennes övriga förmågor har Nyberg nu även blivit skivbolagsdirektör, och första albumet på hennes nystartade skivbolag Lilalo Records är denna formidabla hyllning till Carla Bley - med den förträffliga duon Fredrik Ljungkvist på saxofoner (sopranino, alt, tenor) och klarinett och Mattias Risberg på piano, mellotron och moog.
Ljungkvist och Risberg känner varandra väl efter att ha samarbetat bland annat i den förres band Yun Kan 10, och deras samspel här är helt magnifikt. Präglat av en följsamhet och lyhördhet som är det närmaste en dream in jazzheaven man kan komma.
Materialet består av nio kompositioner av Carla Bley, av vilka två framförs två i olika versioner. Dels titelspåret, som Paul Bley var först att spela in 1964 på albumet Barrage, och Donkey, som Don Ellis hade med på albumet Essence från 1962 och som även spelats in av Jaco Pastorious och Paul Bley. Den första versionen av Donkey här är ett magnifikt solonummer för Ljungkvist på tenorsax.
Övriga stycken som duon framför i friska tolkningar är Calls (som första gången dök upp på Paul Bleys album Turning Point 1964), Sing Me Softly of the Blues (känd från Art Farmers album med samma namn från 1965), Ictus (från Jimmy Giuffres banbrytande album Thesis från 1961), Lawns (från John Scofields A Moment’s Peace från 2011), Syndrome (först inspelad av Paul Bley på Footloose! 1963), Jesus Maria (som första gången dök upp på Jimmy Giuffres album Fusion från 1961) samt Ida Lupino.
Carla Bleys välkända hommage till den brittisk-amerikanska skådespelerskan och regissören framförs ofta styvmoderligt och hovsamt. I Ljungkvists och Risbergs version fylls Ida Lupino med nytt kött och blod utan att de avviker från den lyriska grundstommen. Och i det likaledes finstämda stycket Jesus Maria, som här fått tilläggstiteln Vila med text av Lina Nyberg, medverkar hon själv som sångerska.
Albumet And Now the Queen är utan tvekan en stark kandidat till årets bästa svenska jazzalbum.
Peter Bornemar
och ibland lite småroligt
Fredrik Ljungkvist/Mattias Hjorth
Past in Present (Kopasetic/Naxos)Det sägs att saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist och basisten Mattias Hjorth är spelkamrater sedan barnsben, det vill säga sedan drygt fyra decennier. Det är säkert sant. Åtminstone låter det så. Samspelet och samförståndet är nära nog telepatiskt. Och båda har ett ut präglat melodisinne och tycks vara snudd på pedantiska. Inga onödiga toner, total instrument kontroll och lagom mycket leklust.
På ”Past in Present”, som är duons första skivutgåva men förmodligen inte den sista, har herrar Ljungkvist och Hjorth delat broderligt på kompositörskapet, fyra låtar var. Av dem tycker jag mest om Mattias alster. Speciellt inledande ”Presley Left Town” är en pärla, en skön melodi som nästan skriker efter en text. Fredriks betydligt friare ”X2000” är en annan höjdpunkt på skivan. Fast varför han kallat sin komposition just ”X2000” är lite svårt att förstå. Det är väl beteckningen på ett av våra snabbtåg. Och är det något som kännetecknar låten, så inte är det att den går snabbt. Fast det gör å andra sidan sällan SJ:s tåg heller, när man tänker efter…
Musiken på ”Past in Present” är varsam, melodisk, eftertänksam, lättillgänglig och avspänd, lite lagom fri och ibland lite smårolig. Men trots albumets relativt korta speltid, drygt 43 minuter, är det lite svårt att hålla intresset vid liv ända in i mål. Kanske skulle duon rent av ha kunnat vara lite elakare? Det ska bli intressant att höra den live!
Jan Olsson
Musik som hela tiden
kontrasterar och skiftar i nyanser
Fredrik Ljungkvist
Yun Kan 10
Ten
(Hoob Records/Border)
Det började i Stockholm med Yun Kan 3, som utgjordes av Ljungkvist, basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Fält. Genom utökning med Klas Nevrin på piano och Per-Åke Holmlander på tuba omformades gruppen till Yun Kan 5, som spelade in albumet Yun Kan 12345 (Caprice), ett resultat av att Fredrik Ljungkvist utsetts 2004 års Jazz i Sverige-artist.
Samma konstellation spelade 2006 in albumet Badaling (Caprice), varefter Ljungkvist utökade kvintetten till en tentett, Yun Kan 10, som gav möjlighet till en ännu bredare mus
ikalisk palett.På nya albumet Ten, som utgörs av tio kompositioner skrivna av Ljungkvist fördelade på två cd, har instrumenten från ”femmans” uppsättning utökats med trombon (Mats Äleklint), Hammondorgel, ARP och Moog (Mattias Risberg), ytterligare en trumslagare (Raymond Strid), violin (Katt Hernandez) och röst (Sofia Jernberg).
Ur ett jazzperspektiv är Ten den minst ortodoxa av de skivor Ljungkvist och Yun Kans skivor. Tonspråket håller sig betydligt närmare konst- och improvisationsmusiken, vilket inte minst de två inledande spåren Lackritz och How to Break a Fever vittnar om. Den efterföljande Hold on to Your Hat! är dock något helt annat, en poplåt som mycket väl kunde fungera som signatur till vilket folkligt TV-program som helst. Kontrasten mot den därefter kommande Fighter, uppbyggd kring puttrande elektronik, röst och cymbalvispar är ännu större.
Och så rullar det på, med musik som hela tiden kontrasterar och skiftar i nyanser, och där Sofia Jernbergs röst har en lika framträdande roll som Ljungkvists spel på sopran-, tenor- och barytonsax.
Den konstmusikaliska och improvisatoriska ådran i musiken till trots finns på Ten ett teatraliskt, nästan kabaretaktigt drag som för tankarna till den engelske pianisten och kompositören Mike Westbrooks musik, vilket förstås är ett gott betyg.
Peter Bornemar
i samklang med raffinerat pianospel
Paavo
The Third Song of the Peacock
På det svenska jazzträdet har gruppen Paavo sedan tidigare hittat en udda gren där ledarparet Cecilia Persson och Sofia Jernberg utvecklat en synnerligen särpräglad musik som öppnat dörrarna på vid gavel för såväl improvisation som konst- och folkmusik.
Om hjärnan i deras musik utgörs av de fantasifulla kompositionerna och de delikat intrikata arrangemang som dessa bäddats in i är hjärnan den endräkt som råder både dem emellan och de musiker de omger sig med.
The Third Songs of the Peacock utgörs av dels en cd med Paavo som en trio med Cecilia Persson och Sofia Jernberg tillsammans med saxofonisten Fredrik Ljungkvist, dels en förträffligt producerad dvd inspelad live utan publik i Rättvik, där antalet musiker i gruppen växlar mellan tre och nio.
Trioinspelningen är gjord i studio i oktober och december 2012 och omfattar åtta låtar av vilka alla utom två egenarrangerade kompositioner av Per Henrik Wallin, Fånerier nr 8 och Tattis Bounce, är skrivna av Sofia Jernberg och Cecilia Persson. Röstfenomenet Sofia Jernberg står också för alla texter och arrangemang där hennes vokala insatser når fulländning i samklang med Cecilia Perssons extremt raffinerade pianospel och Fredrik Ljungkvists ömsom försiktigt väsande, ömsom rått rytande spel på klarinett och tenorsax.
Trion med Jernberg, Persson och Ljungkvist dyker även på i två av de tio låtarna som finns på dvd:n med inspelningar gjorda i och utanför ett gammalt övergivet trähus i Övre Gärdsjö nära Rättvik i maj 2011. Dels i The Idiom Song, som också finns i en version på cd:n, dels i den utomhus inspelade Bubblor, som är den låt som mest erinrar om folkmusik.
På de övriga inspelningarna på dvd:n har Paavo utökats med musikerna Claes Lassbo på bas, Gustav Nahlin på trummor och xylofon, Nils Berg, på basklarinett och tenorsax, Thomas Backman på barytonsax, basklarinett och klarinett, Marcelo Gabard Pazos på barytonsax och altsax och Emil Strandberg på trumpet.
Musiken här är mer robust, och mer direkt tilltalande, även om den förvisso är lika äventyrligt formad och formulerad som på inspelningarna med trion. Att noter endast dyker upp i de extremt knixiga låtarna Ouvertyr och Lilla är därför minst sagt häpnadsväckande.
Ouvertyr och Lilla, skrivna av Jernberg respektive Persson, är också de låtar här som mest påtagligt karaktäriserar Paavos (och ännu mer Cecilia Perssons och Sofia Jernbergs) originalitet. Tillsammans med den ösiga Imma, där tre frustande barytonsaxar från Pazos, Backman och Ljungkvist har bärande roller, är de också de bästa låtarna på den här utmärkta utgåvan.
Peter Bornemar
tre med fenomenal lyhördhet
Två för Tommy
(Found You Recordings/Plugged)
Bakom det udda namnet döljer sig en trio bestående av Mattias Ståhl på vibrafon, Patric Thorman på bas och Fredrik Ljungkvist, rörblåsaren som här enbart trakterar klarinett.
Om man nödvändigtvis ska katalogisera, placerar jag albumet med samma namn som trion i facket för kammarjazzz.
Till strukturen är musiken på Två för Tommy åtminstone inledningsvis väldigt snarlik den klarinettisten Jimmy Giuffre gjorde tillsammans med basisten Ralph Pena (senare ersatt av Jim Atlas, som i sin tur ersattes av Bob Brookmeyer) och Jim Hall i slutet av 50-talet. Men efter hand finns också paralleller till den mer introspektiva musik Giuffre i början av 60-talet skapade tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.
Men de nio originalkompositionerna på Två för Tommy står ändå för något alldeles eget, där samspelet mellan de tre musikerna bygger på fenomenal lyhördhet. Musiken är synnerligen smakfull, och balanserar perfekt mellan underfundighet och klarhet. Och visst är det kul att få höra Fredrik Ljungkvist fokusera enbart på klarinett.
Men här och där tenderar musiken dock att bli lite väl abstrakt och inåtvänd, vilket sänker omdömet en aning.
Peter Bornemar
Sprängfyllt av lustfyllda idéer!
Velodrône
The Beenhouse Session
(HK Records/Plugged)
I ett gammalt bönhus utanför Hallstavik i norra Roslagen alstrades den mångfacetterade musik som kan höras på albumet The Beenhouse Session med gruppen Velodrône.
Sex av medlemmarna i Velodrône var tidigare med i gruppen H3FK: Pianisten och dragspelaren Jonas Östholm, oudspelaren Mats Karlsson, basisten Filip Augustson, trumslagaren Fredrik Rundqvist, fiolspelaren Salem Al Fakir och slagverkaren Ola Bohtzén.
Utökad med Fredrik Ljungkvist på tenorsaxofon och klarinett bygger Velodrône delvis vidare på den blandform av jazz, arabisk musik och balkanmusik som H3FK ägnade sig åt, men skruvar till den ytterligare några varv med ännu fler uppslag - och gör den ännu mustigare.
Trots att den starkt melodiska musiken spretar åt alla möjliga håll, ibland till och med i samma stycke, är den så sprängfylld av lustfyllda idéer, strukturerad sprallighet och musikalisk skicklighet att den är omöjlig att värja sig mot.
I exempelvis stycket Allez Ali Allez!, precis som samtliga utom ett på albumet skrivet av Mats Karlsson, samsas omaka ting som swing, frijazz, turkisk basarmusik och romsk folkmusik på ett lika märkligt som självklart tilltalande sätt.
Peter Bornemar
sprängfylld av dynamik
Atomic
Theater Tilters
(Jazzland/Universal)
Det är svårt att sätta fingret på vad som fascinerar mest när det gäller den musik norsk-svenska supergruppen Atomic spelar. Kanske är det den kraftfulla attityden, kanske den kompromisslösa attacken i framförandet eller kanske är det gruppens förmåga att sätta det mesta den rör vid i frenetisk gungning. Hur som helst handlar det om förstklassig musik, sprängfylld av dynamik.
Inte förvånande har den massiva underbyggnaden från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen Love – två av den moderna frijazzens förgrundsfigurer - en stor roll i detta, och skapar en lika diversifierad som spänningsfylld grundstruktur för pianisten Håvard Wiik, trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist att hela tiden bolla med eller luta sig mot.
Dubbelalbumet Theater Tilters är inspelat live på Teater Lederman i Stockholm under ett par dagar hösten 2009, och innehåller både den tidigare utgivna enkel-cd:n Theater Tilters, vol. 1 och Theater Tilters, vol. 2.
Musiken är fullständigt magnifik, fylld av både råhet och rytm, och får varje individ i gruppen att visa sig från sin allra bästa sida. Av de totalt tio kompositionerna ligger Fredrik Ljungkvist bakom sex och Håvard Wiik fyra. Ingen av dem känns det minsta överflödig, men om jag tvingas lyfta fram ett par av dem får det bli Andersonville och Two Boxes.
Peter Bornemar
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR