DIG-Music

Han har bråda dagar jazzprofessorn Helge Albin från Lomma. En ny cd med det storband han leder sedan snart 25 år, Tolvan Big Band, har kommit ut i dagarna. Och i veckan ska hans ”Hommage to Joe Zawinul”, skriven för jazzkvartett och symfoniorkester, uruppföras på Malmö Konserthus i samband med firandet av Musikhögskolans 100-årsjubileum. (Artikel från 2007)

Som om inte det vore nog, håller Helge också på att lägga sista handen vid ”Thetris”, ett nära timslångt beställningsverk för Malmö Symfoniorkester och Tolvan Big Band. Inspelningen är just avslutad och hur det låter lär vi få höra i början av nästa år, då det kommer på skiva.

– Tolvans nya platta, den åttonde i ordningen är det visst, heter ”Code Red”, berättar Helge. Den är uppkallad efter en av mina kompositioner. Fast varför den heter så har jag ingen aning om. Namnen på mina låtar kommer, åtminstone för det mesta, till av en slump. Fast, precis som på förra plattan, ”A Walk in the Centerpoint”, har jag inte skrivit allt material själv. Av skivans sju nummer har Cennet Jönsson och jag komponerat tre var och det sjunde har vår pianist Jacob Karlzon som upphovsman.

Tolvan Big Band, eller Tolvan som 18-mannabandet kallas till vardags, är idag känt över hela jazzvärlden. Även i USA talas det i jazzkretsar med stor vördnad om The Swedish Wonderband. Detta trots att orkestern – åtminstone hittills – aldrig har varit på besök.

– Nej, det har inte blivit av, säger Helge och lägger huvudet på sned. Vi har varit i Australien, Chile och runt om i alla delar av Europa. Men till USA har vi inte tagit oss ännu. Men för ett par år sedan fick vi faktiskt en stor och prestigefylld amerikansk utmärkelse. Så det kanske är på tiden att vi tar en tur över Atlanten.

Har alltid musikerna i tankarna

Helge komponerar, arrangerar och spelar altsaxofon i Tolvan Big Band. Vilket är roligast?

– Jag vet faktiskt inte. Allt känns lika roligt och viktigt. Men var sak har sin tid kan man kanske säga. För först skriver jag förstås, vilket är ett synnerligen ensamt jobb och tar väldigt lång tid. Åtminstone för mig, för jag blir aldrig riktigt nöjd. Kanske är jag alltför pedantisk, jag vet inte riktigt. I alla fall hamnar mycket i papperskorgen. Fast när allt är färdigt är det förstås dags att spela saxofon också. Just nu längtar jag efter att få tid att bara spela ett tag. Det är liksom ett växelbruk.

– Beträffande skrivandet så har jag alltid de musiker som ska spela min musik i tankarna. Den måste passa orkesterns medlemmar och, inte minst, dess solister och få dem att göra sig själva rättvisa. När jag skrev titelnumret, alltså ”Code Red”, så hade jag hela tiden trumpetaren Peter Asplund och Jacob Karlzon, deras sound och sätt att uttrycka sig, i skallen. Och ”Going Bananas” skulle på samma sätt vara både utmanande och ligga väl till för trombonisterna Vincent Nilsson och Ola Åkerman.

Storband med lilla gruppens intimitet

Alla som har lyssnat på Tolvan Big Band genom åren vet att det inte låter riktigt som någon annan orkester. Det beror naturligtvis till allra största delen på Helge Albin. Han har satt sin prägel på musiken, som sannerligen inte följer de vanligaste storbandsmallarna. Eller som den nyss bortgångne, legendariske saxofonisten Michael Brecker – som också har framträtt som solist med bandet - konstaterade för några år sedan: ”Helge har förmåga att skriva kraftfull musik för ett storband utan att för den skull förlora den lilla gruppens intimitet”.

Hela Helge Albins liv har handlat om musik i allmänhet och jazzmusik i synnerhet. Han blev professionell musiker redan vid 16 års ålder, alltså för ganska precis 50 år sedan. De som dansade till Åke Strandbergs orkester på Amiralen i slutet av 50- och början av 60-talet minns honom säkert. Fast på den tiden spelade han inte altsaxofon som nu utan barytonsaxofon. Sedan blev det Bosse Sylvén, Leif Uvemark och så vidare. Plus mer och mer undervisning.

Allt har blivit bättre utom dansmusiken

Ett halvt sekels umgänge med musik och musiker. Tröttnar du aldrig?

– Nej, tvärtom, betygar Helge. Och nu, när jag har fått min professur, har jag lite mindre undervisningsskyldighet än jag har haft tidigare. Det ger mig tid att jobba på ett annat sätt och jag har också fått möjlighet att själv studera mer. Man kan aldrig lära sig för mycket. Men tänk ändå så bra dansmusiken var förr, på den tiden vi spelade på Amiralen! Det är märkligt, allt annat har blivit bättre med åren. Ta idrotten till exempel. Man hoppar högre och springer fortare. Men när det gäller dansmusiken, så har det bara blivit sämre…

Jan Olsson

(Jan Olsson är musikkrönikör i Skånska Dagbladet,
där artikeln publicerades i oktober 2007)