AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Karin Hammar inledde sin musikbana som 5-årig tamburmajor i Boden och började spela trombon som 10-åring. Idag hör Karin till våra mest efterfrågade solister och storbandsmusiker och är även aktuell med egna grupper, som Good Vibe Project (Intervju från 2005).
Se nedan aktuell skivrecension Karin Hammar Fab 4 "Imprints"
– Jag tyckte helt enkelt att trombonen verkade vara ett kul instrument. Och en viss betydelse hade det kanske att min storasyster Mimmi redan börjat spela trombon.
Så förklarar Karin Hammar sitt val av instrument när hon som 10-åring skulle söka in på den kommunala musikskolan i Boden. Då hade hon redan inlett sin musikbana som 5-årig tamburmajor framför en blåsorkester och, förstås, spelat blockflöjt på lågstadiet.
– Vilket jag också tyckte var roligt, till skillnad mot de flesta kompisarna.
Kärleken till trombonen höll i sig under musikskoletiden och Karin gick vidare genom att börja ta lektioner för P-O Svanström, trombonist i Norrbotten Big Band. Som förde in jazzen i hennes värld genom att spela skivor och band med trombonister som J J Johnson, Kai Winding, Frank Rosolino, Åke Persson och Eje Thelin.
– Jag fascinerades direkt av frihetskänslan i jazzmusiken och gör det fortfarande.
Inspirerande att öva
Efter gymnasiet i Boden gick Karin i Framnäs folkhögskola, där det mest blev klassiskt trombonspel. Sökte sedan vidare till Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, där hon slutgiltigt blev övertygad om att det var musik hon skulle ägna sig åt på heltid. Vilket Karin numera gör – och tycks heller inte ha ångrat sig?
– Nej, absolut inte även om jazzens situation gör att det ibland kan vara glest mellan spelningarna. Men då får man öva desto mer, vilket jag också tycker är inspirerande. Liksom att gå ut och lyssna på andra musiker och grupper och även annan levande musik. Framför allt är det roligt att höra vad ens musikkompisar gör i andra sammanhang och musikmiljöer.
En mycket nära musikkompis är förstås storasystern Mimmi Pettersson Hammar. Sedan slutet av 90-talet driver de två gemensamt Sliding Hammers, där de övriga medlemmarna är Mathias Algotsson, piano, Martin Höper, bas, och Ronnie Gardiner, trummor. Gruppens förebild har av naturliga skäl varit Jay & Kai, den legendariska grupp som de två trombonisterna Jay Jay Johnson och Kai Winding gjorde succé med på 50-talet. Första skivan, A place to be (Gazell), tillägnade också Karin och Mimmi den då nyligen bortgångne Jay Jay.
– Han har varit något av förebild för både Mimmi och mig, konstaterar Karin, som också har en annan favorit i Frank Rosolino. Den sistnämnde var ju också en helfestlig sångare och även Mimmi har ju visat sig vara en stor sångbegåvning. Har du kanske också planer på en sångkarriär?
– Om jag skall vara ärlig så har jag prövat på lite ”brukssång” i mera privata sammanhang. Det är kul att även kunna använda sig av rösten. Någon sångkarriär har jag inga drömmar om, men det är väl inte omöjligt att jag någon gång i framtiden gör något opretentiöst försök även mera offentligt.
Sliding Hammers i Kina
Sliding Hammers är idag väl etablerad på den svenska jazzscenen och även internationellt har gruppen uppmärksammats. I början av december spelade man exempelvis i franska Lyon och Paris.
– Ja, det är med Sliding Hammers jag har mina mesta spelningar. I januari fick vi dessutom vara med om vår hittills mest spännande upplevelse då vi gjorde konserter på Filippinerna och i Kina!
I en genomgång av höstens program för jazzklubben Fasching i Stockholm hittar man Karins namn med gruppen Bitches Brew, Hector Bingerts Latin Lover Big Band och trumslagaren Peter Johanssens Sixtus. Dessutom har hon under senare år ingått i Composers Big Band och Peter Asplund och Magnus Lindgrens olika storbandsprojekt, bland annat deltog hon på den sistnämndes Gyllene Skivanhyllade Paradise Open.
Det blir också en del studiojobb med rätt skilda musikinriktningar, vilket väl inte kan vara speciellt inspirerande för en musiker som valt jazzen och dess frihet?
– Där blir det istället ett mera hantverksmässigt jobb, som kan vara väl så utmanande och lärorikt. Ibland har man ingen aning om vad man kommer att lägga fram för en att spela. Och då gäller det att fixa till det så snabbt och bra som det är möjligt.
I början av november bjöd Karin och skivbolaget in till release på Fasching för första egna skivan Karin Hammar Good Vibe Project- with friends ( Prophone/Naxos). Gruppen bildade hon våren 2001 inför en Pulsslagsturné i Svenska Jazzriksförbundets regi. Kvintettens övriga medlemmar är trumpetaren Magnus Thorell, vibrafonisten Mattias Ståhl, basisten Mattias Welin och trumslagaren Sebastian Voegler. Gästsolister på skivan är dessutom Magnus Lindgren flöjt, Mikael Augustsson, bandeon och dragspel, Kerstin Ryhed, sång.
– I de flesta andra sammanhangen är det andra som är ledare och i Sliding Hammers har ju Mimmi och jag ett delat ansvar. Men Good Vibe Project är min egen baby, vilket är häftigt. Det är bara att hoppas att vi får förutsättningar att hålla igång gänget. Ett stimulerande mål är den turné för Rikskonserter vi är inbokade på våren 2006.
Förmedlar olika känslolägen
Karin har skrivit åtta av skivans nio kompositioner, där man då hittar korta, talande titlar som Vals, Tango och Gladjazz. Musiken har stor variation såväl vad gäller rytmer som stämningar och ger väl därmed också en god bild av personen Karin Hammar?
– Ja, människan är ju komplex, med hela tiden olika känslolägen. Vilket jag vill förmedla i såväl mina kompositioner som när jag spelar solo. Man är ju inte alltid glad och heller aldrig ständigt ledsen. Dessutom influeras jag av så mycket annan slags musik, som bossa nova, salsa, pop etc vilket förstås också påverkar såväl mitt komponerande som improviserande.
Du fick ju i mars 2004 ta emot det allra första Alice Babsstipendiet på 50 000 kronor. Har det fått några fortsatta konsekvenser för ditt musicerande?
–Uppmärksamheten kring utdelningen har gjort att fler idag vet vem jag är, vilket förstås är positivt och värdefullt när man jobbar som frilans. Men främst var det oerhört smickrande och uppmuntrande, konstaterar Karin.
Text och foto:Gunnar Holmberg
Svensk
Jazzhistoria
DIG-artiklar om
svenska musiker
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
+
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Diggat Special
DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Skivor med Karin Hammar recenserade av DIG
i högklassig omgivning
iKarin Hammar FAB 4
Imprints
(Redhorn Records/Naxos)
Karin Hammars trombon är triggad och sofistikerat välljudande i den här inramningen. Skivan släpps på kollegan Nils Landgrens eget bolag. Visst andas den stundtals influenser från Nils röda instrument men den visar även ett respektingivande personligt spel. Tror mig aldrig har hört henne så till sin fördel.
Den vackra tonen lockar i huvuddelen av egna melodier och ett par inlån. Det är Milton Nascimento Vera Cruz och Steve Wonders Overjoyed kompletterar men det förtar inte Karins självständiga teman. Skivans material är homogent sammansatt och mynnar ut i en mjukt tilldragande sfär. Man’s Best Friend är ett av flera lyckokast.
Det är inte enbart Karin som skall uppmärksammas. Högklassisk assistans får hon av en välkomponerad omgivning. Där bidrar gitarristen Max Schultz till skivans klass både solistiskt och med smakfulla inramningar av trombonen. Kvartettens vackra sound får en intim klang genom lyhörda insatser av unge basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Fredrik Rundqvist. De har stora öron som passar till gruppens särpräglade framtoning.
För mig blev mötet med Karins Fab 4 en stimulerande öppnare av det nya jazzåret.
Göran Olson
med öppningar för fritt samspel
Karin Hammar, Chris Jennings, 
Ingrid Jensen, Patrick Goraguer
Land
(Skip/Plugged)
Inspelningen gjordes i Malmö 2011. Sättningen med mixen trumpet-trombon ger gruppen ett vackert sound i de arrangerade partierna. Blåsarnas varma toner blandas ofta i en melankolisk stämföring som ger en intagande atmosfär
.
Men det finns öppningar för ett fritt samspel som i Koral. Basens stråktoner bidrar där till den vackra klangbilden. Soundet varieras när trumpeten är sordinerad eller elektrifierad. De rörliga basgångarna ihop med det fria och luftiga trumspelet som i Clueless är raffinerat. Ingrid Jensens el-trumpet ställs mot den monotona basen i On My Line där ett suggestivt trumspel ger färg åt skivans kanske starkaste inslag.
I 75013 är Karin solistiskt alert med välplacerade bakgrundstoner under den solospelande basen. Stämföringen med trumpeten är lyckad. Det avspeglas även i den barockinspirerade As Good As New. I den rörliga Fofoquera ökas intensiteten när basen och trummorna ger en härlig svikt under blåsarnas virila utflykter.
Göran Olson
Fantasirikt trombonspel och med fin ton
Karin Hammar Quartet 
Everyday Magic
(Skip/Border Muwic)
Det har kommit fram en kader av mycket bra trombonister i vårt land under det senaste årtiondet. Karin Hammar är en av dem och kan lite skämtsamt kallas för veteran - en ung sådan. Hon har rutin från storband och som medlem av syrran Mimmi och gemensamma gruppen Sliding Hammers.
Nu satsar hon på ett eget band som har alla chanser att hävda sig väl i dagens hårda inhemska konkurrens. Med sig har hon pianisten Jonas Östholm, holländske basisten Tony Overwater och trumslagaren Anders Kjellberg. På papperet en slagkraftig fyra vilket skivan bekräftar med ett visst eftertryck. Karin svarar för komponerandet.
Karin har ett fantasirikt spel där hon med fin ton gör sina turer över instrumentets register. Hos Karins melodier finns en genuin melodisk kärna som passar hennes sinnelag rent uttrycksmässigt. Jag ger extra poäng till det avspända känsliga balladspelet.
Bandmedlemmarna skall med fog också belysas. Pianisten Jonas Östholm är inte bara ett fynd längre. Hans spel vittnar om en stark musikalisk mognad som tål att jämföras med många av de lysande pianister vårt land har att visa upp, som i Only Time Will Tell. Basisten Tony Overwater och trumslagaren Ander Kjellberg är gruppens inspirerade dynamo som med
drive och sinne för öppet spel ger impulser.
Göran Olson
Sliding Hammers
A Beautiful Friendship
Honoring Jay & Kai
(Prophone)
Systrarna Karin Hammar och Mimmi Pettersson Hammar vill komma förebilderna J.J. Johnsons & Kai Windings tromboner nära. Deras grupp Sliding Hammers uttrycker sig därför med de amerikanska kollegernas stämföring och koncept som rent utav var en hit på femtiotalet. Det gör de tillsammans med pianisten Mathias Algotsson, basisten Martin Sjöstedt och rutinerade trumslagaren Ronnie Gardiner.
I dussinet melodier blandas evergreens och jazzstandards med original från Mathias och trombonissorna. Kul är det att åter få höra Benny Carters When Lights Are Low där det sällan spelade originalsticket kommer åter. Miles ändrade ju det för sådär en femtio år sedan. Varierar konfekten gör Karin och Mimmi med några vokala inslag.
Arrangemangen är snärtiga i de snabba numren typ You´d Be So Nice To Come To och i The Hammers Theme där tjejerna duellerar. Ronnie Gardiner får också briljera med sitt genuina vispkomp i signaturtemat. Lyriskt tilltalande kompletterar trombonerna varann i Mathias kristallklara ballad Winter. Mathias gör flera smakfulla solon - hans kompositioner skall också prisas. Martins basspel har jag strött rosor på förr - det tänker jag fortsätta med.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR