DIG Jazz

När Putte Wickman (1924-2006) hösten 1948 startade sin sextett med Goodman-sättning (klarinett, vibrafon, gitarr och komp) ville han och arrangören Reinhold Svensson komma ifrån swingidiomet och hämtade sina intryck från den tidens modernister. Men ändå blev deras tillkrånglade musik oerhört populär i svenska folkparker och på Nalen i Stockholm. Putte berättar själv om denna viktiga svenska jazzepok och hur han hamnade i den.

-Jag fick en klarinett i julklapp av mina föräldrar när jag gick första året i gymnasiet.

Från början var jag inte intresserad, jag ville bli pianist. I vårt hem i Borlänge hade vi en piga som hette Karin, och hon ville provblåsa den där klarinetten. Jag hade inte lyckats få ton i den, men hon fick ljud direkt! Efter ett par veckor kom jag på att jag hade hållit händerna fel, omkastade, det förstod jag när jag köpte en grepptabell.

Var ett tråkigt, inbundet barn

–Ingen i min familj var intresserad av musik, men vi hade ett piano, som mest användes att ställa fotografier på. Det hörde till att man som barn skulle lära sig spela, så jag började ta pianolektioner när jag var sju år och höll på mycket med det där. Jag var nog ett tråkigt, inbundet barn, var aldrig ute och slogs eller knyckte äpplen och sånt där. Jag höll på med pianot, Czernys etyder, Chopin och sånt. Jazzmusik hade jag ingen aning om. När jag tog realen, föreslog jag att jag skulle få åka till Stockholm, det fanns inget gymnasium i Borlänge på den tiden. Då skulle jag också kunna studera piano för lite bättre lärare, och kanske gå vidare och ägna mig åt musik. Sådana griller bromsade mina föräldrar direkt: ”Vi ska inte ha nån som sitter på Stadshotellet och spelar piano”. Nog diskuterat.

- Men av nån anledning gick dom med på att jag kunde få gå i gymnasiet i Stockholm. Det var då jag blev jazzintresserad, när jag kom i kontakt med dom slappa killarna i klassen, dom hade jazzplattor. Det var i den vevan jag fick min klarinett. Min mamma tyckte väl synd om mig, ensam studerande i Stockholm. Hon tänkte nog att Hans – jag hette så i hemmet – är ju intresserad av musik, och han kan väl inte ha ett piano i sin lilla bostad. Så det råkade bara bli en klarinett. Tur att dom inte köpte en bastuba. När jag var skolsjuk satt jag hemma vid grammofonen och härmade Benny Goodman och Artie Shaw.

Kända. åtminstone i Dalarna

– När jag sen efter vårterminen åkte hem till Borlänge, det bör ha varit sommaren 1941 då hade jag lärt mig en del om jazzmusik. Jag fick kontakt med några amatörer i Dalarna, och spelade lite med dom. Till hösten återvände jag till skolan i Stockholm, men åkte hem till Borlänge på helgerna och loven och fortsatte att spela med amatörbandet, Andys orkester. Andy (Ericsson) var en märklig man som gick klädd i brandgula brallor, grön gabardinkavaj, gul skjorta med breda röda ränder. Woodhouse skulle kunna beskriva honom, han var osannolik. Dom hade en bra tenorsaxofonist, Arne Gezelius, han var begåvningen i det bandet. Orkester Journalen hade en amatörorkestertävling, och dom anmälde sig. Bandet innehöll violin, klarinett, tenorsax och fyra komp. Dom fick komma till Stockholm och tävla, först på Nalen. Så jag hade gångavstånd. Vi gick vidare till final, och vann tävlingen på Konserthuset. Det var i december 1942 . Nu blev vi lite kända, åtminstone i Dalarna och fick en hel del dansspelningar. Ett tag ledde jag en egen kvintett, fortfarande i Dalarna.

Nalen verkade lite farligt

– På kvällarna i Stockholm gick jag ibland ut och spisade. Nån gång var jag på Gröna Lund och hörde Owe Kjells orkester med Gösta Theselius på tenorsax. Och man såg ibland Tesse sitta nere på Flamman, jazzfiket i Klara. Fast då var jag blyg och vågade knappt prata med dom killarna. Det fanns en jazzklubb på söndagarna i HSB-huset vid Fleminggatan, dit gick jag också ibland. Nalen tyckte jag verkade lite farligt i början, det såg ut så. Men jag upptäckte att det var bästa stället i stan när det gäller jazz. Till Bal Palais vågade jag knappt gå, det var så stiligt där, med lite äldre publik än på Nalen. På Salle de Paris hörde jag en klarinettist, Benny Sjöblom, som var bra. Åke Hasselgård och jag snackade mycket om honom, vi tyckte han var bäst. Jag lärde känna Åke genom Simon Brehm, som jag blev bekant med när vi vann den där tävlingen. Då var Simon med i ett annat band, som inte vann. Simon sa till mej: ”Ni var dåliga, men ni vann bara för att ni kom från landet”. Simon var en fräck en, men vi blev kompisar i alla fall.

Putte Wickman

och Yngve Åkerberg.

Omslag tidningen Estrad april 1955

Lärde oss spela genom apmetoden

– Åke bodde i Uppsala, jag besökte honom där nån gång. Vi satt med våra klarinetter och lyssnade på Goodman och Artie Shaw tillsammans och diskuterade klarinettspel. Både han och jag hade lärt oss spela genom att härma, apmetoden alltså.

Han hade ju varit med och vunnit den där tävlingen tillsammans med Royal Swingers, ett år innan mej. Det fanns en massa sådana här klarinettband som spelade Goodman-musik då, vi var inte dom enda. Varken Åke eller jag spelade saxofon, som dom flesta andra klarinettister gjorde, och det innebar att vi inte kunde få jobb med stora band som Seymours och Ehrlings, men det ville vi inte heller. Småbandsswing var det som gällde för oss.

– Jag blev mer och mer övertygad om att jag ville bli musiker och gymnasiestudierna tog jag mer med en klackspark. När jag slutade skolan våren- 44 fick jag sommarjobb direkt med Hasse Kahns orkester. Jag hade spelat lite med Charlie Norman, och han tipsade Hasse om mej. Redan i maj började vi i Ramnaparken i Borås. Så åkte vi ner till Båstad och spelade på förnämliga Strand hotell. Egentligen var jag vikarie för gitarristen Kalle Löhr, som var inkallad. Bandet bestod annars av Hasse Kahn på fiol,
Reinhold Svensson piano, Roland Bengtsson bas och Ryan Berger trummor.

Swanis en jättegod människa

Det var sanslöst trevligt, att få hålla på med sin hobby på heltid, när jag kom direkt från skolbänken. Och så fick man betalt för det också. Bra betalt. Vi hade allting gratis när vi spelade på hotellet, och en fantastisk lön. Och nån skatt fanns väl inte 1944 vad jag vet. Det tror jag dom uppfann senare. På hösten började jag med Arthur Österwalls kvintett på Nalen. Fast nu med betydligt lägre gage, vi var ju anställda av Topsy Lindblom, som var en ganska ekonomisk typ. Bandet innehöll Thore Swanerud piano, Kjell Sjölund gitarr, trumslagaren Pete Brown, som vi kallade Snövit, han var ju så kallad ”neger”. På den tiden kunde man säga ”neger” i Sverige, det var inte farligare än att säga dalmas. Negern kom från Norge, och han var vår hjälte. Topsy på Nalen gillade negrer och skrev i annonser och på affischer ”En neger kommer till stan” och sånt där. Vi hade mycket trevligt tillsammans. Swanis var en jättegod människa, en sagofigur med lite Münchhausen över sig. Vi delade ofta rum när vi var ute på turné. Vi kom varann väldigt nära när vi spelade med Arthur, men sen förlorade jag kontakten med honom, och det saknade jag många gånger.

Första skivan med Expressens elitorkester

– Kjell Sjölund uppfann en gitarrmikrofon, Kjell-mikrofonen. När vi ibland turnerade i folkparkerna brukade vi göra ett scenprogram före dansen skulle börja. Det sista Kjell gjorde innan ridån gick upp var att få igång den där elektriska maskinen, och så satte vi oss på våra platser. Alla skulle sitta, utom kapellmästarn. Arthur stod längst fram med sin bas. Just innan ridån gick upp rufsade han till Kjells långa lockiga hår, så det stod rakt upp. Kjell blev förbannad, svor till och studsade upp, varpå gitarrsladden kom i olag och gitarrförstärkaren började brumma. Så det första publiken fick se var ändan på en som stod och skruvade på den där apparaten och svor. Det där hände ofta. Vi hade också en sånganläggning, för Arthurs sång och min klarinett, en grön Bäckström-förstärkare, som brukade spraka och pipa. Då fick man gå fram och sparka till den, så brukade rören rätta till sig. Det var inget vidare grejor på den tiden. Det där med Arthur som sångare, det var ett kapitel för sig. Han var en av dom få som kunde engelska när det gäller ordförråd och sånt. Men hans uttal – man undrade vilket språk han egentligen höll på med!

– I början av 1945 gjorde jag min första skivinspelning, det var med Expressens elitorkester på Sonora. Den gjordes på Nalen, så det var inte så märkvärdigt för mej, det var ju hemmiljö, ingen riktig studio Jag blev väldigt förvånad att jag hamnade i den där orkestern, jag trodde det var nåt fel.

”Herr Wickman blir en utmärkt infanterist”,

–Nån gång 1944-45 fick jag inkallelse till militärtjänst, och det gjorde mej dyster. Arthur försökte klara mej ifrån lumpen. Han gick till sist till högsta instans och sökte audiens hos försvarsministern, Per Edvin Sköld hette han. Vi fick en stund där, och Arthur förklarade att hela hans verksamhet med orkestern skulle gå åt fanders om jag ryckte in i lumpen. Sköld var en tuff gubbe och sa ”ja det är mycket tråkigt, men nu är det faktiskt på det sättet att det är krig”. Och så reste han sig upp, tog min hand och sa ”Jag tror verkligen att herr Wickman blir en utmärkt infanterist”, varpå konsultationen var slut, efter två minuter. Plötsligt stod vi på gatan, Arthur och jag, helt tysta.

– Jag blev placerad på Svea Livgarde, men ville inte vara med på det. Arthur hade en spelning i Nynäshamn, dit vi åkte i en bil med gengas. Jag sa till Arthur att stanna bilen med motorn igång. Jag tänkte lägga mig och andas i avgasröret, jag ville inte göra lumpen. Sån idiot jag var! Men lumpen gick inte att komma ifrån. Jag gjorde faktiskt femton månaders rekryt, från maj -45. Åke Hasselgård tog min plats i Arthurs band.

– Men under lumpartiden fick jag ett jobb i en bedrövlig orkester med Gösta Törner och Miff Görling som gemensamma kapellmästare på La Visite. Dom satte ihop en märklig orkester med två trumpeter, två tromboner, en klarinett och fyra komp. Det klingade fint, med Miffs utmärkta arrangemang. Men jag trivdes inte där, så trots att jag hatade lumpen, var jag ibland hellre kvar där än gick ner och spelade med det där törstiga gänget. Varje kväll inleddes av att Miff räknade in en låt, ”Ett, två, tre…”, varpå Törner avbröt – han var ju också kapellmästare: ”Nä, nä. Så här ska det vara” och började knäppa med fingrarna i ett lite annat tempo. Då reste sig alltid Folke Eriksberg upp och frågade: ”Vad är det för låt?”. Så där höll det på.

Expressens Elitorkester 1952.

Fr v. Bengt Hallberg, Rolf Ericson. Lars Gullin. Arne Domnérus, Putte Wickman, Simon Brehm. Åke Persson, Sten Carlberg. Jack Norén.

Bilden från LPn Expressens Elitorkester 1947-57 (RCA)

Putte Wickman visade fötterna

–Trots att Törner var en improviserande musiker, så var bandet ganska strikt notbundet. Det var ganska tråkigt, ingen musikantanda. Lennart Köhlin var min ständige vikarie där – jag skyllde ofta på kvällstjänst, för att slippa vara med. En gång gjorde vi en radiosändning från studion på Kungsgatan8. Det var förstås direktsändning och i en av låtarna skulle det vara trombonsolo av Sture Green i June in January. Precis när han börjat sitt solo fick han hicka, det lät inte klokt. Hela bandet började skratta, så vi kunde inte spela på en bra stund. Den ende som kunde spela var Allan Johansson, som fortsatte med ett pianosolo. Hallåmannen blev lite förvirrad och gick fram till micken och sa: ”Nu ska Putte Wickman visa fötterna – nej, vad säger jag” och så gick han ut. Han skulle säga att jag skulle visa framfötterna i vad nu låten hette. Ja, det var en märklig sändning.

– När jag spelade med det här bandet tyckte jag att de var gamla farbröder, dom var en tio-femton år äldre än jag. Det var en enorm skillnad på den tiden mellan generationerna. Dessutom hade många av oss yngre gått i läroverk, medan dom äldre knappt hade folkskola. Många av blåsarna hade börjat som militärmusiker. Man hade inte så mycket gemensamt, man pratade nästan aldrig om musik. När jag idag spelar med 20-30-åringar tror jag varken dom eller jag tänker på åldersskillnaden.

Odräglig och bortskämd, som Åke Hasselgård

– Nån gång -46 muckade jag och efterträdde Åke Hasselgård hos Arthur. Då var Arthur inte kvar på Nalen, utan det var mest turné i folkparkerna eller Folkets Hus. Vi turnerade med tåg. En gång skulle vi spela på en ort som tåget bara passerade. Jag sa till Arthur att vi går av här. ”Det kan man inte göra”, sa Arthur. ”Det kan man visst det” sa jag och drog i nödbromsen. Arthur blev skitförbannad, men jag betalade den femtilapp i böter det kostade, och så gick vi av. Jag var nog en ganska odräglig, bortskämd typ egentligen. Liksom Åke. Vi kunde nog vara ganska mariga mot Arthur ibland. Han var lite av en fadersgestalt för oss, så vi gjorde en del småbus mot honom. Men egentligen gillade jag Arthur mycket, det var en härlig man, och vi hade kontakt ända tills han dog i början av 90-talet.

– Åke och jag spelade vid den tiden ganska lika varann. Vi hade samma idiom och klangideal. Jag har drabbats av att det nästan inte går att höra skillnad mellan oss från den här tiden. Det var nån platta jag hörde – kan det ha varit med Gösta Törner – och jag gav mig fan på att det var Hasselgård, men det var jag. Dompan lät annorlunda på klarinett. Jag kommer ihåg att vi blev imponerade av Arne när vi hörde honom spela klarinett med Lulle Ellbojs band, eller en mindre grupp som dom hade inom orkestern. Det var väldigt eget, han härmade inte lika mycket som Åke och jag gjorde.

– Sommaren -47 efterträdde jag Åke ännu en gång, han stack till Amerika och jag hamnade i Simon Brehms kvintett. Gösta Theselius var med, och spelade mest piano. Vi spelade ganska dansant musik, lite åt Goodman-hållet. På hösten kom jag tillbaks till Nalen, nu ännu en gång med Hasse Kahn. Det var ett band Hasse haft i flera år, jag kom med som ett nytillskott. Först spelade Ryan Berger trummor, men när han åkte till Amerika fick vi Georg Oddner. Så var det Reinhold Svensson, Kalle Löhr och Roland Bengtsson. Vi var med i en långfilm (Kärlek, solsken och sång), som jag råkade se i TV för en tid sen. Vi var restaurangorkester, men plötsligt var vi också uppe och dansade. Vi hade dubbelroller, märkligt. Jag tror det gjordes i en filmstudio här i Stockholm, även om det skulle föreställa Båstad eller nåt sånt.

Don Redman en otrolig vitamininjektion

– Don Redmans band kom hit 1946 och det blev en otrolig vitamininjektion för oss svenskar efter krigsåren. Jag hörde dom flera gånger, i olika städer. Främst lyssnade man på pianisten Billy Taylor och Don Byas tenorsax, det kändes nytt och annorlunda. När jag börjat hos Hasse Kahn blev det en otrolig vändning i musikstil den vintern, då Chubby Jacksons lilla band och Dizzys stora band kom hit.

– Chubby hörde vi, och till och med jammade med, men vi missade Dizzy. Just då var vi i Holland. Topsy hade ordnat sex veckor för oss i Amsterdam, det var väl i utbyte för något holländsk band. Vi tyckte det var jättefint att efter kriget äntligen få komma utomlands. Men vi hamnade i en ytterst hopplös situation. Vi fick inget extra betalt, och det gick inte att få ner valuta då, det var restriktioner och krångel, så vi hade inga pengar. Min mamma skickade ett kuvert med pengar, men det kom förstås aldrig fram. Däremot kom det fram ett paket med hårt bröd, smör och lite pålägg, som vi satt och åt på våra rum. Vi spelade på American Officers Club på Hotel Schiller vid Rembrandts Plein. Det fanns små barer överallt, minst 48 tycken, där man kunde få en whisky för 20 öre ungefär, det var annat än vad vi var vana med. Reinhold fick bo på hotellet, det var väl för att han var blind. Vi andra blev hänvisade att bo i dubbelrum hemma hos en tant i ett litet hus vid kanalen. Georg Oddner och jag skulle dela rum. När käringen visade oss rummet sa jag ”Det är ju bara en bädd”. ”Jaja, dubbelbädd” svarade hon på tysk-holländska. Vi stod och gapade: ”Aber wir sind ja zwei Männer”. Då gick hon och hämtade en sån där turistsäng och ställde den vid fönstret i det lilla rummet. Vi singlade slant, och jag hamnade i turistsängen. Jag kunde inte somna, det var obekvämt och drog som fan från fönstret. Januari månad i Holland, det var kallt och rått och hemskt. Jag sa till Georg att jag kunde inte sova i den sängen. Så vi sov i samma säng, natt efter natt. Och vi blev inte särskilt homosexuella för det.

– Vi led all världens kval för vi tänkte att alla som spelat swing när vi åkte nu spelade bebop,efter Dizzys besök. Vi var helt övertygade om att på de sex veckor vi var borta skulle alla ändrat sitt sätt att frasera.

Simon en mjuk och fin kille

– Men det var inte så farligt med den saken, märkte vi när vi kom hem. Jag måste flyga hem, för jag hade kommit med i Expressens elitorkester som skulle ha konsert just då. Dom andra skulle dan efter åka hem med tåg genom hela det trasiga Tyskland. Mitt plan kom bara till Hamburg, sen blev det nåt schabbel, och jag måste övernatta, inte på nåt hotell utan på flygplatsen, som knappt hade tak, den var sönderbombad sen kriget. Så jag missade konserten i alla fall. Jag var så dum att jag betalat flygbiljetten själv, för mitt lilla gage i Amsterdam, så jag hade inte haft råd att äta riktigt på flera dar. Om jag hade frågat Expressen, hade väl dom betalt resan antar jag. När jag till slut kom hem var jag sjuk, fick små sår på benen, så jag gick till doktorn. Jag hade nästan fått skörbjugg på grund av dålig kost.

– Det var skönt att komma hem till Nalen. Där var allt som vanligt. Topsy satte upp anslag där det kunde stå ”Kalle Löhr får böta en miljon för sen ankomst, eller jag stänger Nationalpalatset” och sånt där. Och Simon var portförbjuden där, liksom Thore Ehrling, som en gång knyckt en trumpetare från Seymours orkester. Simon hade ju en förmåga att reta folk, och han blev portad när han och Åke Hasselgård skrev i Musikern att det luktade härsket bonvax på Nalen.

– Simon lärde jag känna väldigt bra. Vi spelade tillsammans ibland, och vi umgicks. Vi gifte oss faktiskt med två systrar, så vi blev svågrar 1948 Jag gifte mig först, Simon lite senare. Det var tragiskt, svärfadern försökte förhindra Simons bröllop för han var jude. Det var mycket otrevligt. Simon var karriärlysten, linslus och hade på den tiden alltid krånglig ekonomi. Men det var en mjuk och fin kille ändå, vilket kanske inte så många känner till.

Tog över Hasse Kahns band

– Det var i den vevan jag tänkte att jag kanske skulle ta och lära mej spela klarinett på riktigt. Det jag kunde hade jag lärt mej själv. Så jag ringde Tosse (Tore) Westlund, som var en väldigt fin klarinettist. Han var känd som bra pedagog också. Men han la bara på luren när jag ringde och frågade om jag kunde få ta några lektioner för honom. Långt senare förstod jag varför, han trodde det var nån som drev med honom, han tyckte väl att jag var för etablerad. Så jag fick aldrig några klarinettlektioner. Svend Asmussen brukar säga: ”Putte är inte bara autodidakt, han är självlärd autodidakt”.

–En kväll nån gång under våren -48 när jag kom till Nalen, kallade Topsy in mej till sitt kontor och sa ”i höst är det Wickman som ska vara kapellmästare här”. Hasse Kahn skulle in i lumpen och jag tror Topsy talade med dom andra i bandet, och dom var med på att jag skulle ta över. Först ville jag inte, men det blev så ändå. Det var samma killar som spelat med Hasse, plus ett nytt vibrafonfynd, som det hette, Bosse Callström från Östersund. Jag tror det var Carl-Erik Lindgren som tipsade oss, han var ju också från Östersund. Reinhold utformade arrangemangen, och vi tog gemensamt ut repertoaren.

Reinhold briljant i alla avseenden

– Reinhold var egentligen en fantastisk människa. Han kom från en arbetarfamilj i norra Ångermanland. Jag har flera gånger träffat hans föräldrar och syskon. Han blev blind i barndomen då han fick engelska sjukan, det var på ??-talet. Såvitt jag vet får man engelska sjukan på grund av undernäring, så dom hade det väl jäkligt svårt då. Han var briljant i många hänseenden, hade fantastiskt minne, visste mycket. Man kunde tala med honom om vad som helst, isländska sagor och sånt, han läste allt. Det hände att man hörde att han satt och garvade för sig själv i mörker. Då satt han och läste blindskrift.

– Han kom till blindskolan i Tomteboda, och jag tror han studerade till studentexamen eller ungefär den nivån. Och så tog han organistexamen i Uppsala. Då skulle han sjunga solo, ”Om av allt ditt hjärta…”, men började skratta för han tyckte själv det lät för jävligt. Det var knappt att dom ville godkänna honom för det där. Men han fick sin examen. Jag kommer ihåg när han var med i radio i början av -40 talet och hallåmannen, jag tror det var Sven Jerring, frågade honom: ”Är det inte svårt att spela piano när man är blind?”. ”Nej för fan”, sa Reinhold, ”åh gud, va sa jag!” och sen blev han bara tyst, när han insåg att han svurit i radio, det gick ju inte an. Då spelade han Ain’t misbehavin’ kommer jag ihåg, mycket fint.

Putte Wickman Sextett
med Bosse Kallström
vibrafon, Kalle Löhr gitarr,
Reinhold Svensson piano,
Hasse Burman bas,

Robert Edman trummor.

EP inspelad 1953

Konstfullt och excentriskt låg i tiden

– Han gjorde alla våra arrangemang, som många gånger var väldigt krångliga. Det gjordes muntligt, skrevs aldrig ned. Vi kunde ha spelat i kolmörker. Det var inte bara svårt rent instrumentalt, utan också att hålla i huvet. Man måste verkligen vara skärpt för att komma ihåg sin stämma till alla låtarna utantill. Men Reinhold, han hade Alla stämmor i huvudet, inte bara sin egen, utan hela bandets. Hela repertoaren. Om nån inte kom ihåg sin stämma blev han grinig och klagade. Två dar i veckan hade vi repetition, ungefär fyra timmar varje gång, stenhårt.

– Att det blev så här krångliga arrangemang var nog mitt fel. I Hasse Kahns band hade vi också spelat Reinholds arr, men det var rakt och enkelt. När vi startade min sextett ville jag inte att den skulle blandas ihop med alla Goodman-liknande orkestrar, som man ofta kunde höra i radions ”Musik under arbetet”. Det låg kanske också i tiden att vara lite konstfull och excentrisk. Vi lyssnade på Tristano och dom nya namnen, åtminstone i början. Miles tubaband också, när dom skivorna kom. George Shearing härmade vi en del, framför allt Reinhold, han gjorde ju också egna kvintettinspelningar i den stilen, som sålde ganska bra i Amerika har jag förstått.

Sångkvartett –vilket jäkla påhitt!

– Vi tänkte i alla fall att vi skulle ha en modern orkester, inget swingband, trots vår Goodman-sättning. Vi skulle variera klangen, så att inte alltid klarinetten låg högst. Ibland lade vi första stämman i vibrafonen och jag spelade en understämma. Gitarren kunde ibland användas som en mörk barytonstämma. Men vi växlade inte bara klangmässigt utan också tempon, från supersnabbt till så långsamt man kunde spela. Dom flesta som spelade swingmusik spelade lika starkt hela tiden, vi jobbade också med nyansering.

– Ibland blev det lite för tillkrånglat och pretentiöst när vi spelade. Men det var faktiskt avsikten. Det svängde ändå om bandet, fast det märks kanske inte så mycket på skivorna, för då kunde vi inte spela på som vi ville. Och när vi gjorde vår första platta, Blue skies och Liza på Cupol, så ville inspelningschefen Helge Roundquist att vi skulle sjunga i stämmor i Liza. Vi gjorde en sångkvartett, Reinhold, Kalle Löhr, Roland Bengtsson och jag – vilket jäkla påhitt! Vi tyckte så otroligt illa om det där med sång, och framför allt Reinhold – han såg alltid svår ut och gjorde så konstiga rörelser, när det var fråga om sång. Cupol, där Thore Ehrling och ”Hawaii-killen” Yngve Stoor var delägare, dom trodde det blev mer kommersiellt om vi sjöng. Det hände faktiskt att vi sjöng i stämmor också inför publik. Jag kommer ihåg att vi gjorde ett sångkvartettarrangemang på Dream, där vi plankade kvartetten som sjöng med Tommy Dorsey, där Sinatra också ingick. Men vi lät aldrig nåt vidare.

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.

Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Sten Broman var mäkta imponerad

– Det där med våra tillkrånglade arrangemang uppmärksammades oerhört, det blev faktiskt framgångsrikt, fast det borde ha varit tvärtom. Vi spelade på Falsterbohus på sommaren och Sten Broman var där varje kväll och var mäkta imponerad av vår musik. Han skrev om oss i Sydsvenskan, vill jag minnas. Han och Reinhold satt uppe och snackade och drack hela nätterna ibland. Och så kunde man se dom tidigt på morgonen rusa ner i badbyxor och bada, dom såg inte kloka ut.

– Vi gjorde också en massa skräp, kommersiella inspelningar för Sonora. Ibland hade vi en annan pianist om det var mycket noter. Men Reinhold lärde sig snabbt, så han var ofta med. Vi kompade Sven Arefeldt många gånger. Jag var till och med sångare tillsammans med Gubben Arefeldt i schlagern Senora. Sen gick jag över till Skandinaviska Grammofonaktiebolaget i början av 50-talet, dom hade flera olika skivmärken. Ena dan kompade vi Kökspolkan på Husbondens röst, andra dan spelade vi in samma låt med nån annan sångsolist för Odeon, och tredje dan kanske för Columbia. Det var samma företag alltihop.

Arthur Österwall skällde som en hund

Sven Rüno var inspelningsledare där. Han ringde och sa: ”I morrn är det påkoppling. Har du varit på bio? Se till att vi får upp ett sånt där plåtsjok, en sån där stor gong som Rank-film brukar ha i början av filmerna. Vi ska använda den till Vaja Con Dios med Harry Brandelius. Vi gör så här: pianisten trycker ner gaspedalen och drar med handen över pianot, då får man fram Vaja Con Dios”. Och så är det faktiskt på skivan. Jag kommer ihåg att vi gjorde Vad tar ni för valpen där i fönstret, det blev en stor hit för Cacka Israelsson. Vem är hunden där, om inte Arthur Österwall. Han stod i ett hörn och skällde som en hund. ”Ge valpen en öl, vov, vov”, stod han och skrek. Stommen var mitt band utökat med andra musiker. Walter Larsson var ofta med på dragspel.

– I början visste vi inte hur vi skulle få fram eko, idag finns ju maskiner för sånt. Då måste man göra det på riktigt. Vi skulle spela in O mein Papa med eko på trumpet. Vi skickade ner Gösta Törner i källaren med en mikrofon och en telefon. Så satt han där med lampa och lurar. Och så ringde han upp till studion där vi andra satt. ”Kan jag komma upp nu?”. ”Nej, vi är inte klara än” sa vi och gick och fikade, och Törner satt kvar och väntade, surare och surare. Vi var inte särskilt snälla. Kalle Löhr hittade plötsligt en böna, som hade ärvt en järnhandel, jag tror det var i Karlskoga. Så han gifte sig och slutade med oss, försvann helt från musiken, efter att i många år inte gjort något annat än spelat gitarr. Jag har inte sett honom eller hört något av honom sen den dag han lämnade estraden.

Rune Gustafsson osannolikt bra

– Det var visst 1954 då Kalle ersattes av Rune Gustafsson. Han fick det inte lätt att lära sig alla dessa gitarrstämmor utantill. Rune var en behaglig och trevlig kille som kom upp från Göteborg med en väldig nypa humor. Osannolikt bra redan då. Han är en stor musiker, en av dom främsta, inte bara i Sverige, utan överhuvud taget. Han borde vara mera känd, men han är så blygsam och gör inte mycket väsen av sig när han står på en scen. Men privat är han annorlunda. Stig Järrel brukade säga: ”Oh, det är han som är så trevlig bakom scenen”.

– Hasse Burman ersatte Roland Bengtsson nån gång i början av 50- talet. Roland var en bra men diskret basist, och det hördes väl inte så många meter, det fanns ju inga basförstärkare då. Han ville helst spela klassisk gitarr och satt på hotellrummet med sin spanska gitarr på våra turnéer. Till slut blev han en så kallad klassisk musiker, och gitarrlärare på Musikaliska akademien. Även Georg Oddner slutade till hösten 1950, då han fick en fin chans att åka till New York och utbilda sig till fotograf. Han höll alltid på och plåtade. Då fick vi Stubben Kallin, som innan hade spelat dixieland med Jack Lidström. Med Georg har jag fortfarande kontakt, vi var nära vänner och har fortsatt att vara det.

Charlie Parker i fin form och trevlig kille

– Stubben hade just börjat i vårt band då Charlie Parker gästade Sverige. Topsy ordnade så att Parker skulle spela på Nalen en kväll. Samtidigt hade han engagerat ett så kallat negerband, som var fruktansvärt dåligt och som leddes av en gitarrist och trumslagare, som hette Cab Kaye, från Västindien. Topsy tänkte att det passar bra att negrerna spelar med Parker. Parker ställde sig där och lyssnade på dom en stund och sa att han inte ville spela med dom. Han ville spela med oss, vi spelade på lilla estraden. Så han tog sin sax och gick upp till oss på vår estrad.

– Vi började en låt, och plötsligt kom Cab Kaye rusande över golvet och sprang upp och började rycka i Stubben. Cab Kaye hade fått för sig att han skulle spela med Parker. Stubben sa ”Go to hell” och det blev ett jävla liv. Parker lämnade saxen till mej och tänkte gå och klippa till den där Cab Kaye, som drog sig tillbaka. Parker kom tillbaks och sa ”Han är inte ens värd att slå”. Så fortsatte vi att spela. Och folk dansade. Sen i pausen när vi kom ut i musikerrummet stod Cab Kaye där och kastade sig rakt på Stubben med ett halsgrepp. Cab skrek: ”Han sa nigger till mej”. Parker gick fram och sa lugnt: ”So what, you’re not even a nigger, you are from Trinidad”. Så var det bra med det. Efter det var Parker och Stubben bästisar och var tillsammans varje stund. Efter Nalen gick dom på nattcafé och snackade, och på dan gick dom på Svarta Katten och Hollywood, dom där kortfilmsbiograferna, där dom också körde jazzfilmer ibland. Det här var innan det fanns porrfilm. Parker hade svårt att sova, men på bio somnade han direkt. Så han satt där och sov med Stubben.

Putte Wickman kvintett

med Rune Gustafsson gitarr, Reinhold Svensson piano, Sture Nordin bas, Robert Edman trummor.

EP insp. 1956

Det hände massor på Nalen

– Vi repade aldrig med Parker , vi kunde ju flera av hans låtar, Anthropology och dom, eller så spelade vi standardlåtar. Det var makalöst. Han var i fin form, en trevlig kille dessutom. Toots Thielemans var också med en kväll, när vi spelade med Parker. Topsy hade just då också engagerat denne enastående speleman som gästsolist och han sprang mellan orkestrarna på Nalen. Det hände massor på Nalen, hela tiden.

- Parker var i Sverige tack vare Nisse Hellström, som arrangerade hans turné här. Nisse har gjort en väldig nytta för jazzen i det här landet. Han låg bakom den så kallade Parisorkestern också. Han försökte övertyga Charles Delaunay i Paris att ta ett svenskt band dit till sin festival våren 1949. Det gick till slut, men vi fick inget gage. Nisse ordnade så att vi fick ett par spelningar i Göteborg och Malmö, som bekostade det chartrade planet, en liten DC 3:a från Malmö till Paris. Innan dess gjorde vi ett par skivinspelningar i Stockholm, och inkomsterna från det gick också till resan.

Gjorde en sagolik succé i Paris

– Nisse var väl med och valde ut bandet, som var en förminskad version av Expressens elitorkester samma vår. Det blev en sagolik succé i Paris. Jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till. För vi var inte särskilt märkvärdiga jämfört med alla andra musiker som spelade där. Orkestern innan oss i deras jättelika konsertlokal Salle Pleyel var Vic Lewis engelska storband. Plötsligt började publiken att bua ut dom. Så dom drog ridån. Det kändes inte nåt vidare när vi skulle börja. Men vi klarade det på något sätt. Jag tycker att Gösta Törner var den som var bäst av oss, han spelade ärligt, i sitt idiom. Vi andra höll på och krånglade till det och skulle spela bebop som vi inte vuxit in i på något sätt.

– Men vår moderna swing gick hem, och inte minst Reinhold blev publikidol. Vi var där en vecka och spelade varje kväll, fem konserter tror jag det blev. Törner var inte med hela tiden, han hade ramlat och slagit sönder läppen. Vi hörde Parker, som inte var i särskilt bra kondition, tillsammans med Kenny Dorham, som spelade fantastiskt fint. Och Miles var där med ett jättebra band med Tadd Dameron. Jag kommer ihåg att Miles spelade Embraceable you så otroligt vackert. Och så gick han omkring och bytte kostymer hela tiden och var vacker gosse. Där hörde vi också Toots för första gången och blev kompis med honom.

Parisorkestern 1949

Medlemmar:

Gösta Törner trumpet

Putte Wickman klarinett

Arne Domnérus altsax

Carl-Henrik Norin tenorsax,

Lars Gullin barytonsax, Reinhold Svensson piano.

Simon Brehm bas,

Sven Bollhem trummor

Alice Babs sång

(Cupol LP)

Trivdes bäst att spela med sextetten

- Jag tyckte att det var orättvist att vi fick så mycket applåder, när man tänker på vad dom musikerna framförde. Alice väntade barn och jag och min dåvarande hustru gick ut med Alice och drack te, när dom andra killarna röjde runt och hörde en massa musik. I Paris hade dom börjat med TV och Alice, Reinhold och jag fick erbjudande att spela i TV. Jag vet inte varför just vi valdes ut. Vi tyckte att det var märkvärdigt att vi skulle vara med i något som hette television. Men när vi kom till studion sa dom: ”Ah, idag är det tisdag, så idag är det ingen TV, idag är det bara radio”. Jag tror det blev radiosändning i stället, men det var som ett cocktailparty där dom gick omkring och bjöd på drinkar när vi spelade. Det var fjärran från Sverige 1949. Paris-resan var min andra utlandsresa över huvudtaget.

- Sen fick min sextett en del utlandserbjudanden. Vi var sommaren 1951 fem veckor i Timmendorf i Tyskland, och vi gjorde radiosändningar där för BFN, British Forces Network, som höll till i norra Tyskland. Sen fick jag en del jobb som solist för tyska radiostationer, inte minst Süddeutscher Rundfunk i Stuttgart. Jag spelade ofta med Erwin Lehns orkester, och jag hade med mej arrangemang av Gösta Theselius och Curt Blomquist. Dom skrev väldigt fina arrangemang på populärmelodier, för stråkorkester och solist. Det var mest sånt det handlade om i Tyskland.

– Men jag trivdes bäst med att spela med min sextett i de svenska folkparkerna och på Nalen. Trots att vi var ganska exklusiva var vi väldigt populära och hade bra med jobb. Märkligt nog.

Hände alltid nå´t kul på Nalen

– Vi slutade som fast orkester på Nalen 1951. Topsy och jag hade lite olika mening om ekonomi, framför allt när han skickade ut oss på turné. Då hade vi vårt vanliga Nalen-gage men Topsy sålde oss för mycket mera. Men vi spelade ändå där då och då under hela 50-talet – fast då med bättre gage – annars turnerade vi mest. Topsy var egentligen en fantastisk ungdomsledare. Hela Nalen var som ett stort daghem för alla som jobbade där och sprang där. Det var katastrof för den som blev portad och inte fick komma in –

livet var ju slut!

-– Det hände alltid något kul på Nalen. Topsy kollade med sitt stoppur att det inte var mer än sex sekunder mellan låtarna. Vi spelade på lilla estraden och Carl-Henriks band var på stora est-raden, och vi turades om med tre låtar var. Vi kunde varandras arrangemang, och när sista låten i en ”stack” närmade sig mitten började det andra bandet samla ihop sig på andra estraden. En gång sa jag till sextetten att vi skulle sluta mitt i låten, innan sticket. Carl-Henrik var ensam på sin estrad, dom andra var nere och snackade med brudar eller vad dom gjorde, när vi plötsligt slutade. Han hade ingen orkester, det blev bara tyst. Då såg man Topsy komma ångande över golvet, hytte med sin käpp och skällde ut Carl-Henrik. Topsy fattade ju inte att det var vi som busade. Han förstod sig inte på musik.

– En gång bestämde vi att vi skulle spela en låt unisont men alla skulle spela i varsin tonart. En spelade i C, en i H, en i D och så vidare. Det lät förjävligt. Folk slutade dansa och ställde sig och undrade vad vi höll på med. Då kom Topsy fram och såg nöjd ut, han trodde publiken slutat dansa och bara lyssnade för att vi spelade så bra. ”Succé, Wickman!”

Han var totalt tondöv. En annan gång spelade vi en enda låt under en hel kväll, på olika sätt, långsamt, snabbt, dur, moll och så vidare.

Puttes Svängiga Tomtar

Putte Wickman klarinett,

Stig Larsson vibrafon,

Walter Larsson dragspel,

Reinhold Svensson piano.

Sture Nordin bas

Robert Edman trummor

(Odeon EP 1956)

Vi tyckte inte om sångerskor

–Publiken på Nalen var ju tacksam att spela för och dom accepterade det mesta. Men till och med i folkparkerna kunde vi spela ren jazz. Om det blev problem hade vi en tango och en sydamerikansk låt, och nån gång tog Reinhold fram ett dragspel. Det kom ändå massor av folk där vi spelade och framför estraden stod hundratals spisare och kollade. Och vi hade aldrig nån refrängsångerska med oss, vi tyckte inte om sångerskor. Men det gick bra ändå. Fast en gång kompade vi faktiskt Ingrid Almqvist i en osannolik scenshow i parkerna, där hon gjorde ett konstigt geisha-nummer. Hon var känd för något som hette ”Ole Lukkeöye”, ingen jazz alltså. Det var inte alltid vi kunde hålla oss för skratt när vi kompade henne, det blev ofta en massa konstiga hyss.

Hela bandet fick huvudvärk

– På folkparksturnéer hände ofta en hel del episoder. När man umgås femton timmar om dygnet dag ut och dag in, vecka efter vecka, så måste man ibland försöka peppa upp varann. Reinhold råkade illa ut, men han kunde också ta det, han hade ju humor själv.

– Jag minns en gång när jag gick in på apoteket i Sundsvall och köpte något som hette kolsvavla, som luktade apa, och lite fetvadd. På kvällen spelade vi i Kramfors. Jag dränkte in en tuss och stoppade i bröstfickan på Reinholds orkesterkavaj. Och jag la en tuss i flygeln också, jag tog förstås för mycket, så det stank som fan. Till Reinhold, som inte förstod var lukten kom ifrån, sa jag att det stinker från fabriken efter älven. Reinhold sa: ”Det är väl inte underligt att man är blind, när det luktar så jävligt här uppe i Norrland”. Kalle Löhr stod inte ut, och hela bandet fick huvudvärk. Spisarna som stod närmast estraden drog sig längre och längre tillbaka. Dom måste ha undrat vad det var för en illaluktande orkester.

När vi kom tillbaks till hotellet hade jag till och med smusslat in små kolsvavlatussar under kuddarna, så det luktade apa var vi än befann oss. Det var sådana där konstiga skämt som kunde inträffa. På apotek kunde man köpa många roliga medel, purex till exempel, men då kunde det bli problem med våra vita orkesterkostymer, om man inte hann till toaletten. Och det fanns något som jag tror hette etylenblått, som gjorde att tungan och tänderna blev helt blå, och det kunde man blanda in i mat och dryck till sina orkesterkompisar. Vår trummis på 50-talet, Robert Edman, hade fått sånt en gång utan att han visste det själv, och kunde inte förstå varför brudarna drog sig undan när han log mot dom. Han såg ju inte klok ut med sina blå tänder.

Hummerklubben utvecklade ett äckelsnack

- Vissa i bandet utvecklade nåt slags konstigt äckelsnack och dom bildade Hummerklubben. Det var Reinhold, Hasse Burman och några till, dom var riktiga snuskhumrar, fast bara snackmässigt. Jag och Rune fick aldrig vara med i den klubben. En del av våra låtar från den tiden fick namn som hade med ”lobster” att göra, Meet the lobster, Lobster’s delight och sånt där.

– En gång när vi var på turné var det sån dimma, så vi sa till Reinhold: ”Det är lika bra att du kör”. Och vi lät honom ta ratten, fast det blev väl bara hundra meter på en raksträcka. En annan gång lät vi honom köra i en folkpark och han höll på att sabba en gräsmatta. En vakt kom och gapade: ”Hur fan kör ni!”. Då klev jag ut och sa ”Men han är ju blind”. Vakten blev generad och bad om ursäkt. Såna där galna upptåg kunde inträffa på våra turnéer.

Bättre vara jazzmusiker i Sverige än i USA

– Den svenska jazzen i början av 50. talet höll en hög klass, många skulle säkert ha klarat sig väldigt bra i USA, rent musikaliskt. Gullin förstås, och Hallberg, i högsta grad, Domnérus och många fler. Men man måste nog vara en speciell typ för att bli ett stort namn i Amerika. Jag längtade inte dit, som Åke Hasselgård och Roffe Ericson och en del andra gjorde.

– Det var ju fantastiskt att det gick så bra för Åke, men jag ville inte dit. När jag i slutet av 50-alet var där i sju veckor, tyckte jag att amerikanerna behandlade sin enda kulturform styvmoderligt. Dom flesta jazzmusikerna fick ju spela i potatiskällare, bara ett fåtal kunde leva bra på att spela jazz. Jag blev faktiskt kontaktad av den store agenten Willard Alexander, som haft hand om Goodman, Artie Shaw och andra stjärnor. Han sa att han kände till alla klarinettister och att han visste allt om mej. Han sa att nu gör vi så här och så här, ”Det är dags för en ny klarinettspelare, vi bygger upp dej”. Goodman var delägare i hans företag, och han sa att Benny sagt att det fanns plats för en till. Men jag gillade aldrig deras förslag, och var nöjd med det jag hade här hemma. Det har jag inte ångrat en sekund. Jag tror faktiskt att man har det bättre som jazzmusiker i Sverige än i USA.

Artikeln om Putte Wickman

publicerad i Svensk Jazzhistoria vol.6

Denna artikel bygger på två intervjuer gjorda i slutet av 1990-talet av Lars Westin och

Jan Bruér och är redigerad av den sistnämnde i samarbete med Putte Wickman.

Först publicerad i skivserien ”Svensk Jazzhistoria, vol 6. Cream of the Crop” (Caprice CAP 22041), som speglar den svenska jazzen 1947-51.

En utförlig version finns i Bruérs bok ”Putte Wickman, klarinettist” (Bo Ejeby Förlag 2012, www.ejeby.se), som också innehåller intevjuer med musiker och andra om Putte. (till vänster)

Läs om hela skivserien Svensk Jazzhistoria 1899-1969.

Jan Bruér (th)

och Bengt Nyquist,
ansvariga för projektet
Svensk Jazzhistoria.