AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
17 augusti 1948 gjorde den då 15-årige pianisten Bengt Hallberg sin skivdebut . Det var med basistenThore Jederby sextett och melodierna som spelades in på stenkakan var All the things you are och Hallelujah.
13 oktober 2012, 64 år senare,, bjöd Bengt Hallberg på en solokonsert i Västerlövsta kyrka, Heby, där det fanns en ny Steinwayflygel. På plats fanns även Lasse Johansson i Morgongåva med sin inspelninsgutrustning och resultatet av nu också kommit på skiva.Ett drygt halvår efter kyrkokonserten gick Bengt Hallberg bort och det här blev alltså han sista inspelning. Se recensionen.
Under de 64 åren, mellan dessa skivinspelningar, kom Bengt Hallberg att göra massor av skivor i eget och andras namn, som pianist, kompositör, arrangör och orkesterledare. Flera klassiska inspelningar från 50- ooch 60-talet har återutgivits. En del av dessa, liksom hans sista inspelningar,recenseras nedan
Senaste återugivningen är "Bengt Hallberg at Gyllene Cirkeln", inspelad på den legendariska Stockholmsklubben 1962. Ett favoritställe, villet framgår av hans personliga "gästbokskommentar" efter en konsertkväll. DIGs Jan Olsson frågar sig i recensionen nedan om det kan vara Bengt Hallbergs allra bästa skiva någonsin.
Jazznyheter
på skiva
Mer än 400 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Bengt Hallberg trivdes
på Gyllene Cirkeln
Så här skrev Bengt
Hallberg efter en kväll på Gyllene Cirkeln 1962i:
"Hur skall jag kunna bärga mig tills jag kommer hit igen?
Tack i alla fall för ikväll och jag hotar med att komma snart igen!
Svensk
Jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
DIG-artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
förknippar med vår mästarmusikant
Bengt Hallberg
At Gyllene Cirkeln
(Dragon/Border)
När ”Bengt Hallberg at Gyllene Cirkeln” nådde oss för första gången på våren 1963, på en Metronome-LP, skrev Anders R. Öhman i Orkester Journalen att ”detta är en av de finaste pianoskivor som utkommit i detta land, ja i något land över huvudtaget”. Det har visserligen gått över ett halvt sekel sedan dess, men det finns absolut ingen anledning att ändra på omdömet. Kanske är det rent av Bengt allra bästa skiva någonsin?
Efter den ger han sig på den gamla uttjatade, och vanligen ganska sliskiga, restaurangtriomelodin ”Im Chambre Separee”, som han stuvar om till en riktigt fin jazzvals och dessutom, sin vana trogen, vänder helt upp-och-ned på. Publiken satte säkert ölet i halsen till följd av det något märkliga låtvalet, men idag vet vi att Bengt älskade att leta upp ”omöjliga” låtar och presentera dem på sitt alldeles egna vis. Under de senaste åren av sin karriär var det mer regel än undantag att han gjorde just så under sina framträdanden
.
Största överraskningen bjöd nog ändå den avslutande ”Dinah” på. Alltså den låt som
publiken alltid tvingade Bengt att spela efter det att han hade förevigat den på skiva, för första gången, 1957. Inledningen hade knappast Cecil Taylor kunnat krångla till mer effektivt. Men så småningom får vi förstås höra den gamla välkända introduktionen och sedan bär det iväg i full och frejdig galopp.
Perfekt uppbackning under de kvällar Bengt Hallberg underhöll publiken på Gyllene Cirkeln bestods av basisten Lasse Pettersson och trumslagaren Sture ”Stubben” Kallin. Bägge bidrog i hög grad till festen och speciellt trevligt är det att påminnas om vilket fenomenalt tändstift Kallin utgjorde när han satte den sidan till - vilket han gjorde för det mesta.
Om nu någon, Dragon kanske, skulle kunna ge ut även Bengts Philips-platta med Rita Reys från 1958 på cd, så vore lyckan fullständig.
Jan Olsson
Vänder ut och in på varenda
melodi på sitt alldeles egna sätt.
Bengt Hallberg
Solo
(Gazell)
Det här albumet med vår nationalklenod Bengt Hallberg spelades in av entusiasten och ljudmagikern Lars Johansson i Västerlövsta kyrka i Heby en tisdagskväll i oktober 2012. Alltså mindre än ett år innan Bengt, åtminstone i lekamlig bemärkelse, lämnade den här världen. Och repertoaren är ungefär den som vår blågule ädelmusikant för det mesta brukade glädja sin publik med sedan den lika efterlängtade comebacken ett år tidigare efter ett decenniums tystnad. Det vill säga en salig blandning av evigt gröna amerikanska örhängen uppblandade med lite franskt, tyskt och, inte minst, svenskt - plus givetvis den ofrånkomliga ”Dinah” på sluttampen.
Visst, Bengt var 80 fyllda den där kvällen i Heby och hade kanske tappat en del av spänsten i fingrarna. Men den andliga vigören var det sannerligen inget fel på. Hans harmoniska klurighet och förmåga att vända ut och in på varenda låt och presentera dem på sitt alldeles egna sätt var i gott förvar. Likaså all den värme och humor som alltid kännetecknade det han gjorde. Aldrig har väl Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” svängt ens hälften så mycket, och aldrig har vi haft en aning om att ”Lyckan” av Martin Koch (inte Erland von Koch, som det står på konvolutet) var så oändligt vacker - och dessutom så lämplig för jazzbruk! Men Bengt, han visste. Och de fenomenala tonartsbytena i potpurrierna ska vi bara inte tala om…
För några år sedan fick vi ta del av en liknande solokonsert med Hallberg från Jazzens Museum (Four Leaf). Den var bra, men ”Solo” är ännu bättre, framför allt ljud- och redigeringsmässigt. De bägge plattorna kompletterar varandra under alla omständigheter alldeles utmärkt. Trots en liknande repertoar har de bara avslutande ”Dinah” och ”Stardust” gemensamt. Fast som vanligt ville förstås inte Bengt spela likadant två gånger. Inte ens när det gällde gamla ”Dinah”.
Albumtexten är skriven av Bengts vän, kollega och elev, Jan Lundgren. Den är ytterst läsvärd och dessutom lite provokativ. På sluttampen får vi skribenter och lyssnare oss ett litet tjyvnyp som kanske kan vara värt att begrunda.
Jan Olsson
jazzmusiker varit så lyckosamma
Trio Con Tromba
Jan Allan, Bengt Hallberg, Georg Riedel
with Uppsala Chamber Soloists
Box med 4 CD
(Vax Records/ Naxos)
Ett ljudande exempel är boxens första skiva ett där man lierat sig med Uppsala Chamber Soloists. Bengt har här komponerat sitt solonummer Settimino Con Piano. Breakfastmusic och Etyd Kameleont kommer från Georgs penna. Resterande nummer är Carmichaels Star Dust, Eje Thelins tretaktare Not At All och kammarsolisternas basist Staffan Sjöholms melodi Helena. Star Dust får en superb tolkning där Bengts vänsterhandsspel är kongenialt men alla musikerna skall premieras och inte bara här.
Georgs kompositioner lyfts fram på Trio Con Tromba Plays Georg Riedel. Spelarnas snabba reflexer och pillimariska fantasi imponerar storligen. Enfant Terri
ble är en direktinsprutande öppning. Där skall bland annat det fina basspelet lyftas fram. En varm och känslig trumpet hörs i Bo Brand. De fyra satserna i Sviten Sold I Musik blev en dejavu. Jag var på plats när Jan och Georg framförde den i Stockholms konserthus 1959 innan Art Blakeys Jazz Messengers intog scenen. I svitform är också Trilogi där trions sprudlande tonlekar firar triumfer med Georgs inspirerande basspel som en viktig komponent.Bengt tar över komponerandet i Trio Con Tromba Plays Bengt Hallberg. Leksinnet finns även här. Bilingual signalerar redan på första spåret. Roligt är det att Bengts El Sippo får plats. Den skrev han för Thore Ehrlings lilla grupp när det begav sig på femtiotalets första år. Magnifikt spel bjuds i hans solonummer Intermezzo. It Was Nothing lockar med utsökt spel av Jan. Hade Bengt John Lewis i bakhuvudet när han skrev stycket kan man undra? CD:n Trio Con Tromba Plays Standards kan inte nog framhållas. Sällan har en grupp svenska jazzmusiker varit så lyckosamma som här. I fjorton melodier gör man ett svep över jazzhistorien i kompositioner av spritt skilda karaktärer. Harmoniska stunder blottas i I Fall In Love Too Easily, Django, New Orleans och i Cecil Bridgewaters Love And Harmony. Rollins Valse Hot sticker ut. Samma med varianterna på Sonny Boy och Opus One. Här kan man tala om stort artisteri.
Boxen blev för mig en tillgång av format när sommaren regnade bort. Att konvolutets innehåll var högklassigt utformat knuffade också undan regnmolnen.
Göran Olson
Svensk Jazzhistoria på DIG
Skandinaviska jazzgiganter
–och en helt perfekt kombination!
Karin Krog & Bengt Hallberg
Cabin in the Sky
(Gazell/Plugged)
Karin är ända sedan första halvan av 60-talet en av Europas mest respekterade och omtyckta jazzsångerskor. Hon har genom åren framträtt på skiva och på diverse festivaler med en rad av de allra största i branschen, till exempel Dexter Gordon, Archie Shepp, Don Ellis, John Surman, Steve Kuhn, Roger Kellaway och Warne Marsh. Och hon har naturligtvis även med ojämna mellanrum omgivit sig med såväl den norska som danska och svenska eliten. Bland dem hon arbetat med på vår sida ”kölen” kan, förutom Hallberg, nämnas Eje Thelin, Nils Lindberg och Bernt Rosengren.
Kombinationen Krog-Hallberg är helt perfekt. De båda inspirerar varandra, har samma sorts lite underfundiga humor och – givetvis – en rutin som tillåter dem att verkligen ta ut svängarna utan att för ett ögonblick tappa fotfästet. Bägge har också en osviklig smak och ett, minst sagt, väl utvecklat sinne för nyanser och detaljer. De bägge kompletterar varandra, kort sagt, på ett sätt som gör att man ibland tror att de är enäggstvillingar.
Av de tolv nummer som Karin och Bengt valt att framföra på ”Cabin in the Sky” kan tio med lite god vilja kallas standards, även om vi kanske inte hör en del av dem varje dag – eller år. Ett av dem, ”I Ain´t Here”, har de faktiskt spelat in tillsammans tidigare, på ”Two of a Kind”. Den som har den plattan i hyllan kan göra en intressant jämförelse och finner förmodligen att den nya versionen är ännu bättre än den gamla. Två sånger, balladen ”Who Knows”, som en del måhända känner igen från det fina albumet ”Oslo Calling”, och ”Stay Away”, har Karin som upphovskvinna. Båda är av mycket hög kvalitet
”Cabin in the Sky” är en platta som bör finnas i varje något så när representativ skivsamling!
Jan Olsson
och samma finurliga upptäckarglädje
Bengt Hallberg
Live at Jazzens Museum
(Four Leaf Records/Plugged)
Sedan sin lysande comeback i slutet av förra året har Bengt Hallberg gjort en rad bejublade solokonserter runt om i landet. Hans uppvisning på Jazzens Museums utomhusscen i västmanländska Strömsholm i somras var uppenbarligen inget undantag. Samma härligt finurliga upptäckarglädje som för drygt ett halvt sekel sedan, samma läckra anslag och samma rytmiska och melodiska finess.
Den som har haft förmånen att få höra Bengt alldeles livs levande på sistone känner igen sig. Repertoaren är ungefär densamma varje gång: ”Tea for Two”, ”But Not For Me”, ”Autumn Leaves” och en och annan svensk gammal schlager. Den här gången blev det bland annat Jules Sylvains ”En stilla flirt” och Alvar Krafts ”Jag har bott vid en landsväg”. Men som den sanne jazzmusikant Bengt är, smyger han naturligtvis in diverse alldeles nya vändningar när man minst anar det.
Den musik som serveras är alltså helt OK, även om man hade önskat sig att Hallberg hade fått en riktig flygel att spela på. Man kunde ju ha gjort inspelningen i någon av alla de konserthallar Bengt har besökt på sistone – eller köpt Sveriges Radios upptagning från jazzfestivalen i Ystad, där man ställde upp med ett instrument som verkligen var värdigt en mästare.
Men, som sagt (skrivet), det låter faktiskt oväntat bra med tanke på omständigheterna.
Jan Olsson
som har totalkoll på varandra
Bengt Hallberg-Jan Lundgren
Back to Back
(Volenza/Naxos)
Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.
Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.
”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.
Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.
Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.
Jan Olsson
"Ack Värmeland Du Sköna" tar priset!
Stan Getz at Nalen
with Bengt Hallberg
(Riverside/Border 2-cd) *
Inspelad 1959
Stan Getz bodde åren kring 1960 i Danmark och skämde ofta bort publiken på bägge sidor Öresund med sitt ypperliga musicerande. Han gjorde också en rad utmärkta skivinspelningar, såväl i Sverige som i Danmark, under denna period. Vid några tillfällen dök han förstås upp på Nalen i Stockholm för att umgås med sina svenska vänner. Nyligen fick vi veta hur det lät när han lierade sig med Jan Johansson, Dan Jordan och William Schiöpffe i det legendariska danspalatset på Gata Regerings 74. Och nu får vi höra, på en dubbel-cd, vad som hände när han 1959 åter strålade samman med sin gamle polare från folkparksturnén åtta år tidigare, vår nationalklenod Bengt Hallberg.
Kort sagt och skrivet: det lät alldeles ljuvligt!
Nalle Nilson, som jobbade på Nalen på den tid det begav sig, tog upp några kvällsövningar med Getz, Hallberg, Jordan och Egil Johansen på sin Tandbergsbandspelare. Meningen var förstås aldrig att resultatet skulle ges ut på skiva, varför ljudkvalitén är ungefär som man kunde vänta sig. Inget vidare alltså, med moderna mått mätt. Men för oss som vuxit upp med Voice of America och AFN på kortvåg har inte sådana trivialiteter någon avgörande betydelse. Hellre bra musik och lite vissen ljudkvalitet än tvärtom – vilket sannerligen ofta är fallet.
Sammanlagt tretton nummer har Nilson vaskat fram. Av dem tycker jag de båda versionerna av ”All God´s Chillun Got Rhythm” är smått fantastiska – och dessutom olika. Såväl Stan som Bengt är i lysande form och idéerna, den ena mer magnifik än den andra, står som spön i backen. Men ändå tar nog den långa, nära en kvarts timme, ”Ack Värmeland du sköna” priset. Här är Stan på sitt allra bästa humör och spelar osannolikt vackert och sammanhållet. Den klassiska inspelningen från 1951 med samma par i huvudrollerna betraktas, med all rätt, som något av det bästa som någonsin har spelats in på skiva i jazzväg i vårt land. Men Nalen-versionen är – om möjligt - ännu bättre! Alla Getz-samlare MÅSTE bara skaffa den här plattan! Därmed basta.
*Att jag har satt två betyg beror på att jag, eftersom en del tycker att man bör göra så, har skiljt på den musikaliska och tekniska kvalitén.
Jan Olsson
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Bengt Hallberg Trio
Live
(True Track/Uppsala Konsert & Kongress)
Med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Ronnie Gardiner ordnas en riktig svängsexa i Soft Shoe Shuffle och Indiana. Här är det jazzpianisten Bengt som rycker loss till max. Den harmoniska ådran står i blom i balladerna Lover Man och It Might As Well Be Spring. Bländande är I Could Write A Book med Bengt i högform. Här låter han även sitt kunnande i honky-tonkspel komma till tals. När han övergår till rakt fyrfyra-spel är han minst sagt lysande i en klass som påminner om kolleger som Ahmal Jamal och Ray Bryant.
Vad vore en konsert utan Bengts stora hit Dinah? Jodå, den finns på plats. Den känns fortfarande spirituell efter skivsuccén 1957. Här går Bengt loss med utmärkt assistens från Åkerberg och Gardiner.I fjärilsmelodierna visas Bengts sinne för den klassiska musiken. Goodbye Butterfly är en bearbetning av Mozarts Säg Farväl Lilla Fjäril. Haga Butterfly tillhör Bellmans Fjäriln Vingad Syns På Haga. Karl Gerhards Jazzgosse får en relaxad tappning med Bengts blockackordspel i fokus. Lika avväpnande är den i Jule Stynes Dance Only With Me från musikalen Say Darling.
Konserten i Uppsalas Universitetsaula visar tydligt Bengt Hallbergs stora bredd och att han kan lira jazzpiano som få andra.
Göran Olson
Getz är utmärkt
-men Hallberg av yppersta klass!
Stan Getz
In Stockholm
(Verve/Universal)
Hösten 1955 var ingen höjdarperiod i Stan Getz karriär. Förutom att han hade svåra missbruksproblem drog han också på sig lunginflammation och hamnade, bland alla ställen, på Lunds lasarett. Han vårdades ömt av en Syster Monica, som strax därefter kunde byta ut sitt efternamn Silverskjöld mot Getz.
I mitten av december tyckte i alla fall Stan, 28 år vid det laget, att han var frisk nog att kliva in i en skivstudio igen. Och det gjorde han i Stockholm tillsammans med sina gamla blågula kollegor Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Anders Burman. Resultatet letade sig så småningom ut på en LP, som inte alldeles oväntat döptes till ”Stan Getz in Stockholm”. Den fick ett tämligen blandat mottagande i svensk fackpress. En och annan förstå-sig-påare klagade bland annat över att Stan spelade för svalt och orkeslöst. Precis samma kritik som Lars Gullin utsattes för alltså.
Nu har, äntligen, ”Stan Getz in Stockholm” letat sig ut på cd, vilket sannerligen var på tiden, och vi kan alltså åter ta del av den musik den svensk-amerikanska kvartetten åstadkom. Åtta välkända standards stod på repertoaren, vilket kanske var för man ville göra det lätt för sig. Och Stans spel är måhända inte det bästa han åstadkom under sin långa och brokiga musikantbana. Orken och inspirationen tycks tryta emellanåt. Men svalt – nej! Snarare tvärtom. Om man nu inte råkar gilla den sammetslena, välansade tonen, den som gjorde att Stan fick smeknamnet ”The Sound”, så hittar man faktiskt här och var både värme och spelglädje. I ”Indiana” spelar han fullständigt lysande. Likaså i ”I Can´t Believe That You´re In Love With Me”. Fast plattans märkligaste nummer är nog ändå “Get Happy”, som presenteras i en mollversion!
Trots att Stan Getz då och då alltså gör alldeles utmärkt ifrån sig, är det ändå allra mest för Bengt Hallbergs skull man skaffar ”Stan Getz in Stockholm”. Bengts raffinerade harmoniuppfattning, melodiska fantasi, spänst och klurighet är av absolut yppersta klass. Vid inspelningstillfället var han endast 23 år gammal, och det var fortfarande drygt ett år kvar, tills han - tillsammans med Johnson och Burman - skulle spela in sin legendariska ”Dinah”-LP, en av de mest anmärkningsvärda jazzskivor som någonsin spelats in i vårt land.
Jan Olsson
Inspirerat, tidlöst, svängigt
av fem av våra allra största!
Jazz at the Pawnshop
30th Anniversary
(Proprius/Box 3 cd+1 dvd)
Guld i svensk jazzhistoria utgör resultatet av de upptagningar mästerteknikern Gert Palmcrantz gjorde under två decemberkvällar för nästan exakt 30 år sen på jazzpuben Stampen i Gamla stan i Stockholm. På den minst sagt trånga scenen stod och satt under den första kvällen Arne Domnérus, försedd med både altsax och klarinett, pianisten Bengt Hallberg, basisten Georg Riedel och trummisen Egil Johansen. Aftonen därpå anslöt sig vibrafonisten Lars Erstrand till gänget.
Det var ett par kvällar då allt verkade stämma. Både musiker och publik stortrivdes och musiken blev därefter. Jag tror aldrig jag har hört Dompan spela bättre, vilket sannerligen inte säger litet! Hans tolkning av ”Over the Rainbow” är himmelsk. Och den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Hallberg tycktes få spader emellanåt. Alla fem inspirerade varandra till stordåd och resultatet blev därefter: tidlös, svängig jazzmusik exekverad av fem av våra allra största!
Så småningom kom det en dubbel-LP med en del av det inspelade materialet från Stampen. ”Jazz at The Pawnshop” (alltså ”Jazz på Stampen”) hette albumet, som väckte stor uppmärksamhet inte bara här hemma utan även internationellt. Och anledningen var inte enbart att det spelades så fantastisk musik utan i lika hög grad att Gert Palmcrantz hade lyckats så väl med ljudet. En del talade faktiskt om en teknisk revolution. Sen kom det ytterligare några LP med mer material från de minnesvärda kvällarna, och så småningom letade sig naturligtvis, med ojämna mellanrum, det mesta även ut på cd.
Nu har dessutom hela kalaset samlats ihop i en box med tre cd och en dvd. Där dvd:n innehåller en drygt tolv minuter lång, nyinspelad intervju med Erstrand och Riedel, som tillsammans minns de märkliga kvällarna strax före jul 1976. Boxen ”Jazz at The Pawnshop – 30th Anniversary” (Proprius) finns i en begränsad, numrerad upplaga. Har du inte musiken tidigare i din hylla, så finns det all anledning att göra en sväng till platthandlaren.
Jan Olsson
en attraktion i världsklass
Bengt Hallberg
All Star Session 1953/54
Featuring Lars Gullin
(Dragon)
Bengt Hallberg var med och utvecklade den svenska jazzen under femtiotalet. Han växte upp i Göteborg och var i flera år med i trumslagaren Kenneth Fagerlunds orkester. Bengt debuterade redan som sjuttonåring på skiva. 1951 kom han att spela live och på skiva med Stan Getz. Stenkakan Ack, Värmeland Du sköna / Dear Old Stockholm blev en milstolpe.
Altsaxofonisten Lee Konitz var en annan celebritet som han kom att spela med. Det passade Bengt perfekt som nyvunnen beundrare av pianisten Lennie Tristanos coola tongångar. Tidigare hade det varit mera ingredienser av Teddy Wilson i spelet.
Som Bengt spelar här och ett stort antal år var han en attraktion i världsklass. Som skrivare var han exceptionell vilket också framgår här. Lätt är det att känna igen hans vackra anslag som väckte berättigad uppmärksamhet även långt före den berömda inspelningen av Dinah.
Det förekommer även andra lyckade solistiska inlägg från hans medpelare bland de tre grupper han rör sig med här. Arne Domnérus klarinettspel är bevingat. Han var en av de främsta på instrumentet vid den här tiden vid sidan om Putte Wickman. Lars Gullins skira barytonsax har all anledning att uppmärksammas i likhet med Åke ”Kometen” Perssons fräna trombon. Putte Wickmans klarinett och Red Mitchells bas ger självklart höga valörer.
Att det finns alternativa tagningar med drar inte ned betyget.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR