AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 700 recensioner.
a med DIG-betyg.
DIG-recensioner
med jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
är fullständigt oemotståndlig
Keith Jarrett
After the Fall(ECM/Naxos, 2-cd)
Från hösten 1996 och drygt två år framåt var Keith Jarrett borta från estraderna. Han led av en relativt sällsynt sjukdom benämnd CFS (Chronic Fatigue Syndrome), en neurotisk åkomma kännetecknad av funktionsnedsättning, utmattning och extrem energibrist. Den innebar att han periodvis inte kunde, eller orkade, ta en ton på flygeln. I november 1998 tyckte han, efter stor tvekan, att han hade återhämtat sig på pass att han kunde våga sig på att ge en konsert i nyinvigda New Jersey Performing Arts Center, inte så långt ifrån hans hem. De ”vanliga” spelkamraterna, bas
isten Gary Peacock och trumslagaren Jack DeJohnette, kallades in att bistå. Och musiken som trion bjöd på denna mycket speciella afton, lördagen den 14 november för att vara exakt, spelades in för ”internt” bruk. Efter att ha legat hemma hos Keith i närmare 20 år bestämde han sig nyligen för att den fick ges ut på skiva. Vilket vi Jarrett-fans tackar så hjärtligt för! På Rainbow Studio i Oslo mastrades inspelningarna, och nu har man alltså – på en dubbel-cd, släppt en och tre kvarts timme av framträdandet i New Jersey Performing Arts Center med Jarrett själv som producent. Kanske är det hela konserten?
Den repertoar Keith serverade vid sin ”comeback-konsert” består till allra största delen av en rad standards ur den amerikanska sångboken, det mesta välbekant för alla som följt ”Geniet från Allentown”. Men ändå låter det inte riktigt som vanligt. Ibland tycker man sig märka att den vanligtvis så fantastiska tekniken inte är riktigt på topp, men å andra sidan finner man en spelglädje – och humor - som är fullständigt oemotståndlig. Trumslagaren Pete La Rocas ”One for Majid”, en av de få stycken som jag inte kan påminna mig att jag hört tidigare, är rena svängfesten och Victor Youngs ”When I Fall in Love”, som Keith nästan alltid har bakat in i sina konserter, har nog aldrig exekverats vackrare och innerligare. Och eftersom konserten ägde rum en månad före jul klippte han till med ”Santa Claus is Coming to Town” också.
Andra höjdare i detta album, som varje Jarret-fan bara ”måste” införliva i sin samling, är bland annat - en lång version (nära 16 minuter) av Allie Wrubels vackra ”The Masquerade is Over”, Willard Robinsons inte mindre vackra 30-talshit ”Old Folks” och Sonny Rollins jazzklassiker ”Doxy”.
Spring till skivbutiken (om du kan finna någon)!
Jan Olsson
som kräver koncentrerat lyssnande
Keith Jarrett
Creation
(ECM/Naxos)
Lagom till Keith Jarretts 70-årsdag släpper ECM ett nytt soloalbum med sin guldkantade galjonsfigur sedan drygt 40 år tillbaka. Och det är faktiskt ett ”nytt” album på mer än ett sätt. Här får vi inte höra de improviserade, tätt sammanhållna, temperamentsmässigt omväxlande och hisnande konserter vi vant oss vid att få serverade av underbarnet från Allentown. Några geniala, sofistikerade smakprov ur den amerikanska sångboken finns inte heller med.
Istället har Keith, helt på egen hand, valt ut nio långsamma, lyriska delar, eller kanske snarare satser, från sex olika, improviserade framträdanden förevigade under våren och sommaren 2014 i Toronto, Tokyo, Paris och Rom. Han har sedan, hemma i studion, kastat om och ställt samman dem till en alldeles ”ny” konsert. Måhända är det rent av symfoni i begreppets allra vidaste bemärkelse. Idén påminner under alla omständigheter i någon mån om den som den tyske basisten Eberhard Weber presenterade på ”Encore”, som gavs ut på ECM-etiketten tidigare i år.
Det är naturligtvis, som alltid, fascinerande musik Jarrett bjuder på. Fattas bara annat! Och den bör avnjutas i sin helhet för att fungera allra bäst. Att ta del av den ”snuttvis” ger inte alls samma rika utbyte. Men ett koncentrerat lyssnande i drygt 70 minuter blir jobbigt med tanke på den relativa bristen på omväxling. Inte många tempo- och temperamentsändringar alltså. Men, som vanligt när det gäller geniet Keith Jarrett, undfägnas och överraskas vi förstås av små underbara, hisnande vackra melodislingor och rytmiska finesser när vi minst anar det. Så på det sättet är Keith sig lik.
Vad jag saknar på det här albumet är lite av all den omväxling och nyansrikedom som för det mesta brukar känneteckna musiken på Keith Jarretts skivor. Men det är förstås inte förvånande att han då och då vill göra något annorlunda. Upprepning har knappast varit något som kännetecknat hans rika produktion.
Jan Olsson
jazzens mest pregnanta profiler
Keith Jarrett- Charlie Haden-Paul Motian
Hamburg ´72
(ECM/Naxos)
Keith Jarrett bildade sin första legendariska trio, den med basisten Charlie Haden och trumslagaren Paul Motian, 1966. Gruppen gjorde tre studioalbum, ”Life Between The Exit Signs” (1967), ”Somewhere Before” (1968) och ”The Mourning” (1971). Dessutom spelade man ett par skivor på vilka gruppen utökades med saxofonisten Dewey Redman. Men detta är första gången vi får möjlighet att höra Jarrett-Haden-Motian-trion live på platta. Inspelningen gjordes av Norddeutscher Rundfunk under trions Europaturné i juni 1972 och har sedan dess blivit liggande tills ljudfantomen Jan Erik Kongshaug i Rainbow Studio i Oslo på uppdrag av Manfred Eicher mixade om den med lysande resultat – märkligt nog dagen efter Charlie Hadens bortgång i somras.
Av albumets sex nummer – av vilka vi känner till ett par sedan tidigare - har Jarrett komponerat fem och Haden ett. Det senare är något av en klassiker inom den moderna jazzen, ”Song for Che”. Vi får höra Jarretts hela spektrum från temperamentsfulla, nästan hämningslösa, utfall till skiraste balladspel, somligt fritt annat bundet. I två nummer reser sig Keith också från pianopallen och plockar fram såväl sopransax som flöjt.
Även om Jarrett är den som står som gruppchef, så är albumet ett lysande bevis på att detta verkligen var en trio i begreppets mest absoluta bemärkelse. Motians lyhördhet, explosiva driv och spelglädje sätter sin prägel på det mesta och får allt som oftast musiken att ta oväntade och spännande vägar. Och i de två avslutande numren, ”Life, Dance” och den drygt 15 minuter långa ”Song for Che”, tar Haden över rodret och sätter sitt personliga signum på musiken. Parentetiskt kan påpekas att i ”Life, Dance” friar Jarrett lite diskret till Hamburg-publiken med några citat ur Marlene Dietrichs stora slagnummer ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”.
”Hamburg ´72”, som spelades in endast några månader efter Jarretts debutalbum på ECM-etiketten, ”Facing You”, bjuder på musik som på många sätt skiljer sig från de senare ”Standards”-skivorna. Den som vill komplettera bilden av tre av den moderna jazzens mest pregnanta profiler, alltså inte bara Keith Jarret, bör definitivt överväga en investering.
Jan Olsson
Jazzmusik kan
knappast bli vackrare!
Keith Jarrett – Charlie Haden 
Last Dance
(ECM/Naxos)
När Keith Jarretts och Charlie Hadens duoalbum “Jasmine” nådde oss, för ganska precis fyra år sedan, skrev jag att ”kanske har återföreningen med Charlie Haden, även han en av jazzens stora tonvårdare, gjort honom (alltså Keith Jarrett) extra inspirerad och motiverad?” Det finns egentligen inte så mycket att tillägga den här gången. Det skulle möjligen vara att vackrare än så här kan knappast jazzmusik bli.
Påpekas kan dock, att sju av albumets nio nummer är hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken. Bland dem Kurt Weills odödliga ”My Ship”, Richard Rodgers ”It Might As Well Be Spring” och Matt Dennis ”Everything Happens to Me”. Två jazzstandards har man också plockat med den här gången, Thelonious Monks ”´Round Midnight” och Bud Powells ”Dance of the Infidels”. Den senare är det enda numret på plattan som inte är en ballad. Men tro för all del inte att det därför blir trist! Nädå, inte en sekund.
Två låtar fanns faktiskt med även på ”Jasmine”, ”Where Can I Go without You” och ”Goodbye”. Kanske handlar det om andratagningar, även om de ”nya” versionerna är precis lika geniala och hörvärda som de ”förra”. Och samspelet mellan de bägge giganterna är telepatiskt. Inte en enda ton känns onödig.
Inspelningarna är gjorda hemma hos Jarrett under två dagar i mars 2007, för sju år sedan alltså, då Haden fortfarande orkade spela. Idag framträder han dessvärre, på grund av postpolio syndrom, ytterst sparsamt. Hoppas han kan komma igen! Han behövs sannerligen.
Jan Olsson
- men gärna ett steg åt ett annat håll
Keith Jarrett - Gary Peacock-Jack deJohnette
Somewhere
(ECM/Naxos)
”Somewhere” är en konsertinspelning från Konst- och Kongresscentrat i schweiziska Luzern och upptagningen är gjord under Jarrett-trions besök i det pittoreska alplandet i juli 2009. Och det är givetvis strålande musik som bjuds. Fattas bara annat. Även om man lätt kan få för sig att man har hört den förut. Det har man också. Miles Davis ”Solar” har förekommit på åtminstone två tidigare plattor (”Tribute” och ”At The Deer Head Inn”, där Paul Motian ersatte DeJohnette) och “I Thought About You” presenterade trion på ”Bye Bye Blackbird” 1991. Kul kanske, för den som vill jämföra. ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” och ”Stars Fell on Alabama” kan jag däremot inte påminna mig att jag har hört tidigare med trion, inte heller de två numren ur Leonard Bernsteins West Side Story, ”Somewhere” och ”Tonight”.
”Somewhere” känns som plattans definitiva huvudnummer. Den övergår efter ett i en Jarrett-komposition som påpassligt har döpts till ”Everywhere”. Här får trion blomma ut ordentligt och visar upp sig när den är som allra bäst. En tämligen enkel figur får tjäna som utgångspunkt för häftiga, inspirerade utflykter och ständigt nya infallsvinklar.
Men trots all grannlåt kan man inte låta bli att undra om det inte bör vara nog snart. Det skulle faktiskt vara roligt att få höra Keith Jarrett ta ytterligare ett steg åt något håll innan han går i pension…
Jan Olsson
på sitt allra bästa spelhumör.
Keith Jarrett
Sleeper
(ECM, 2-cd/Naxos)
Ett nytt album med Keith Jarrett är alltid något alldeles extra. Ett nygammalt dubbelalbum med Jarretts ”European Quartet” är något ännu mer. En sensation rent av! Kvartetten, som också gick under namnet ”The Belonging Quartet” och som gladde oss mellan 1974 och 1979, bestod av, förutom Jarrett själv, saxofonisten Jan Garbarek, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Jon Christensen.
Gruppens tre första album, ”Belonging”, ”My Song” och ”Nude Ants”, betraktas idag som minor classics, medan det fjärde, ”Personal Mountains” inspelat i Japan 1979, möjligen är lite ojämnt – inte minst ljudmässigt. På ”Sleeper”, från samma turné, får vi ta del av en en och en halv timme lång konsert på Nakano Sun Plaza i Tokyo från den 16 april 1979. Och vi får höra fyra mästarmusikanter på sitt allra bästa spelhumör. Garbarek är magnifik och musicerar med massor av energi och oerhört inspirerat. Han växlar mellan tenor- och sopransaxofon, och i ett nummer, ”Oasis”, trakterar han träflöjt och påminner om att han är uppvuxen mitt i den nordiska folkmusiktraditionen. Samspelet mellan Danielsson och Christensen har aldrig känts tätare, åtminstone på skiva, och Jarrett spelar lika vackert, fantasifullt och dynamiskt som någonsin.
Samtliga kompositioner är signerade Keith Jarrett, och vi känner dem alla från tidigare album. Sex av dem finns med på ”Nude Ants” eller ”Personal Mountains”, medan den sjunde, ”So Tender”, är ny för kvartetten men dök upp för snart 30 år sen på trioalbumet ”Standards, volym 2” med Peacock och DeJohnette . Fast var inte orolig – Jarrett har aldrig gjort samma sak två gånger, så det känns inte en enda sekund som ”gamla skivbekanta”. Och ”Oasis” och ”Prisma” är så vackra att man tycker sig vara i himlen…
Varför ”Sleeper” har legat och skräpat i mer än 33 år i München är obegripligt. Men vi får väl glädja oss åt att Manfred Eicher äntligen har bestämt sig för att ge ut grannlåten. Har han månne mer guld på lager?
Jan Olsson
Ännu en dyrgrip i Jarrettsamlingen!
Keith Jarrett 
Rio
(ECM/Naxos)
Få kommer i närheten av pianisten Keith Jarretts improvisationer. När han framträder i solokonserter är han en lyssnarmagnet. Enmansföreställningarna i Köln och Milano blev storsäljare av sällan skådat mått. Nu är han i Rio de Janeiro närmare bestämt i april detta år. Besöket blev en dubbel-CD. Men innan jag går vidare in i konserten har det hänt en sensation. ECM som mer eller mindre konsekvent hållit sig till ett stramt svart/vit konvolut har gjort en helomvändning. Den nya designen med en glödande kombination av gult och rött är anslående. Faktiskt lika lockande som när Miles Davis och Gil Evans Sketches Of Spain släpptes på det tidiga sextiotalet.
Jarrett visar upp sin fabulösa pianohantering i femton odöpta nummer inför en entusiastisk publik. Han klär sig i flera munderingar under det frigjorda spelets gång. 
Ljusa impressionistiska avtryck görs som för tankarna till Debussy och Ravel. Robust och smått brutalt kan han också uppträda med ett imponerande kraftigt anslag där flygeln får bekänna färg. Det behövs när Jarrett ger sig ut på vida utflykter i frigjorda absoluta improvisationer.
De bombastiska attacker han utsätter instrumentet för kan få vilken klassisk pianist som helst att blekna. Vänsterhanden visas också oväntat upp med honky-tonkspel i den omtumlande och omväxlande konserten. Trots det ohämmade briljanta spelet i det höga registret sätter jag gärna spotlighten på vänsterhandens rörelsemönster. Den här skivan vill jag inte vara utan. Den får trängas i min Jarrettsamling med de andra dyrgripar han mejslat fram.
Göran Olson
varit i närheten av!
Keith Jarrett - Charlie Haden
Jasmine
(ECM/Naxos)
Ja, jä… Jag trodde jag hade hört Keith Jarrett vända ut och in på alla vackra ”standards” så det räckte och blev över vid det här laget. Men ”icke sa Nicke”. Här kommer ytterligare en bukett, och det är bara att bocka, tacka och ta emot. Fast den här gången har Keith bytt ut Gary Peacock och Jack DeJohnette mot sin gamle polare basisten Charlie Haden, som han senast mötte i en skivstudio för drygt 30 år sedan. Återseendet, som ägde rum i mars 2007 hemma i Jarretts egen studio i New Jersey, blev fenomenalt. Men av någon anledning har det inspelade materialet blivit liggande på en hylla - tills nu.
Utan speciella förberedelser och alldeles spontant tog sig Jarrett och Haden tillsammans an ett knippe mer eller mindre välbekanta ”love songs”. Bland dem Fred Coots ”For All We Know”, Johnny Greens ”Body and Soul”, Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman ofta brukade sluta sina konserter ned. Till de något mer udda alstren hör måhända Victor Youngs undersköna ”Where Can I Go Without You”, Cy Colemans ”I´m Gonna Laugh You Right Out of My Life” och ”One Day I´ll Fly Away”, som Joe Sample och Will Jennings skrev och som Randy Crawford gjorde en hit av i början av 80-talet.
Sällan har Jarrett spelat så tonsnålt som här, och koncentrationen är som vanligt total – dock nästan utan de irriterande grymtningar man brukar få på köpet. Och han hittar, naturligtvis, melodiska utsvävningar och improvisationer som i fråga om skönhet bara Bill Evans och kanske några få till ens har varit i närheten av. Kanske har återföreningen med Charlie Haden, även han en av jazzens stora tonvårdare, gjort honom extra inspirerad och motiverad? Under alla omständigheter är Haden perfekt i sammanhanget. Inte en onödig ton och inget behov av att briljera och ge sig upp att klättra på g-strängen.
Jag minns en gång en recensent, som satte betyg med stjärnor i ställer för ”diggar”. Han hade just hört Ella Fitzgeralds Gershwin-album och gått i taket av förtjusning. ”Fem stjärnor”, fnös han, ”ska det vara maxbetyg det? Får jag inte klippa till med hela vintergatan kan det kvitta”. Något liknande kände jag, när jag hade lyssnat igenom ”Jasmine”, som släpps ut på marknaden den 10 maj.
Jan Olsson
och makalösa ballader
Keith Jarrett Trio
Yesterdays
(ECM)
Yesterdays”är den senaste i raden av Keith Jarretts fullständigt sagolika ”Standards”-plattor. Upptagningarna är gjorda i Japan våren 2001 och på repertoaren stod ett antal välkända låtar ur den amerikanska jazz- och evergreenrepertoaren. Mer än hälften av dem har Jarrett spelat in på skiva tidigare, vilket ger möjlighet till intressanta jämförelser.
Sällan har jag hört Jarrett på häftigare svänghumör än här. Det fullständigt ryker om Richard Rodgers ”You Took Advantage Of Me” och Dizzy Gillespies hyllning till sin gamle manager Billy Shaw, alltså ”Shaw `Nuff”. Men allra mest fastnar jag ändå för balladerna. ”Yesterdays”, till exempel, är makalös. Likaså ”Smoke Gets in Your Eyes”, som Keith har försett med en grandios introduktion. Här kommer Jarretts lyriska ådra, hans fantastiska tonval och, inte minst, utsökta anslag verkligen till sin rätt.
Men det är väl värt att poängtera att Keith Jarretts trio verkligen är en trio. Samspelet är helt suveränt och sitter som en smäck. Men så har de tre, Jarrett, Gary Peacock och Jack DeJohnette också spelat tillsammans mer och längre än de flesta.
Just nu tycker jag att ”Yesterdays” är den bästa Keith Jarrett-platta jag någonsin hört. Men det brukar jag å andra sidan tycka nästan varje gång det kommer något nytt med denne mästare.
Jan Olsson
Musik som hela tiden
hittar nya infallsvinklar
Keith Jarrett, Gary Peacock, Jack DeJohnette
My Foolish Heart
Live At Montreux
(ECM)
Det här är den 18:e (!) skivan med Keith Jarretts trio på tjugofem år. En dubbel-cd dessutom inspelad i Montreux 2001. Musiken är mestadels, inte oväntat, hämtad från standard-evergreenens flora men det dyker upp några oväntade melodier. Vem hade väntat sig att trion skulle ta en titt i Fats Wallers sångbok och plocka fram nötta melodier som Ain´t Misbehavin´ och Honeysuckle Rose för att ställa dem med armbågslucka mot lyriska klenoder som My Foolish Heart, What´s New och Guess I´ll Hang Out My Tears To Dry – detta i en obetalbar stridestil där gruppen med ett leende på läpparna går loss. Musiken får en ny anfallsvinkel som roar utan att kvalitén rubbas . You Took Advantage Of Me har också komponenter från Fats.
För mig med klockarkärlek till trion blir skivan en effektiv injektion mot det kommande höstrusket. Humorn de självironiska greppen och känslan för öppenhet och snabb spontanitet finns naturligtvis med. Inte för inte är trion en av jazzens genom tiderna mest samspelta grupper där kommunikation är lösenordet.
Leken mellan Jarrett och DeJohnette i Straight No Chaser är ett av många exempel som poppar upp. Infallen duggar friskt. Gerry Mulligans Five Brothers har knappast spelats på trio förut. Den utmaningen blir en annan utstickare. I Jule Stynes, elva minuter långa, Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry skapas ett stämningsmåleri som har få motstycken inom dagens jazz. Mycket rörliga On Green Dolphin Street blir en dynamisk motpol där Jarretts bländande teknik ställs mot DeJohnettes pisksnärtar. Ridån går ned efter Jimmy van Heussens och Sammy Cahns ballad Only The Lonely som spelas eftertänksamt och får konserten att smälta samman i ett deliciöst koncentrat.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR