AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARNils Landgreqn with Janis Siegel, Eternal Beauty, Teamwork med Funk Unit, Bohuslän Big Band ,Joe Sample med flera skivor.
Nils Landgren med sin röda trombon. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svensk
Jazzhistoria
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
ensemblespel och rappa solon
Nils Landgren Funk Unit
with Ray Parker Jr
Unbreakable
(ACT/Naxos)
För trettiotre år sedan kom den första skivan från Nils Landgren Unit. En vinyl på Planet Records. Funk hade således då inte lagts till bandnamnet. Det kom cirka tio år senare. Men redan då med det nu så typiska funk-draget i spelet i några av titlarna. Och det är samma ”drag” i musiken i dag som de skapade redan då. Nu med mer och intensitet i spelet som formats med åren i arrangemang och till manskap. Dagens formation av Funk Unit är Jonas Wall saxofon, Petter Bergander keyboards, Andy Pfeiler gitarr, Magnum Coltrane Price bas, Robert Ikiz trummor och naturligtvis Nils Landgrens trombon. Även rikligt med sång från flera av de med verkande. Lägg därt
ill gäster som tillkommer i några av cd:n´s tio titlar.Musik och sång med ett speciellt sound som vi starkt förknippar med Nils Landgren Funk Unit. Som alltid med det ”brassigt” taktfasta med en underton av blåaste blues i rockig rap/funk-puls i upprepande figurer låtarna genom. Vare sig det gäller snabbare tempot eller litet långsammare är det just denna bergfasta rytmik som gäller. Låtvalet, åtta titlar skrivna av Landgren och gruppmedlemmar samt två, med sirligt sug i Just A Kiss Away, signerad Allen Toussaint och Hancock/Parker Jr/Christopher Wright/Capuano´s, Stars In Your Eyes, med samma elegans som Herbie Hancocks version från åttiotalet.
Ensemblespelet sitter perfekt och lägg därtill rappt solospel av medlemmarna i Funk Uniten och deras gäster. Solistiskt med Nils Landgren´s röda trombon och sång i många och som glänser som mest för min del i nämnda Stars In Your eyes, samt NLFU Funk, där även gästande trumpetare Tim Hagans solospelar bra. Ytterligare gäst är gitarrist/sångare Ray Parker Jr i fler och som allra bäst i inledning, Unbreakable, och skivslut Bow Down. Ytterligare en trumpetare, Randy Brecker som solospelar i sångligt poppigt upprepande Rockin´ After Midnight, är den musikaliska behållningen där.
Musiken känns fortfarande som en frisk fläkt som rör om trots att den tog fast form för Nils Landgren och medmusiker för över trettio år sedan. Det är dock helheten mer än soloprestationerna som är Nils Landgren Funk Unit storhet. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Omöjligt sitta still till den här musiken på skivan likaväl som live på festivaler.
Thord Ehnberg
Leonard Bernstein hyllas
Nils Landgren with Janis Siegel
Some Other Time
(ACT/Naxos, cd och vinyl)
För några år sedan blev jag, i något sammanhang, ombedd att räkna upp vilka personer jag tyckte hade haft störst betydelse för 1900-talets musik. Jag har för mig att jag drog till med Louis Armstrong, Duke Ellington, Frank Sinatra, Igor Stravinskij och Leonard Bernstein – utan inbördes ordning. Idag kanske jag skulle ha bytt ut något av namnen, men ett som definitivt skulle stå kvar på min favoritlista är Leonard Bernstein (1918-1990). En mer öppen, mångsidig och genial musikant (för det var han ju, i begreppets mest positiva bemärkelse) har nog aldrig sett dagens ljus.
Han var tonsättare, dirigent, pianist och lika hemma i nattklubbsmiljö som på världens främsta konsertestrader. Klassisk musik, populärmusik, balettmusik, opera, musikal och filmmusik – allt var lika angeläget för honom. I början av sin karriär kunde man finna Bernstein vid pianot på källarklubben Village Vanguard i New York tillsammans med kompisarna Betty Comden, Adolph Green och Judy Holliday, och mot slutet ledde han en rad av vår planets allra främsta symfoniorkestrar. Däremellan var han under många år chefsdirigent för New York Symphony Orchestra. Och mellan varven skrev han, till exempel, musiken till Broadway-succéer som West Side Story, On the Town, Wonderful Town och Candide.
”Some Other Time” är Nils Landgrens hyllning till den store, odödlige Leonard Bernstein.Till sin hjälp har Nisse tagit Janis Siegel från Manhattan Transfer, en trio anförd av Jan Lundgren plus medlemmar ur Bochumer Symphoniker, anförda av Vince Mendoza. Och så har han, framför allt, valt ut tolv mästerstycken signerade Leonard Bernstein. Elva av dem är hämtade från välkända musikaler, sex från West Side Story, tre från On the Town och två från Wonderful Town. Det tolfte och sista stycket på skivan, ”A Simple Song”, hör hemma i Mass som Bernstein komponerade för kör och dansare så sent som 1971. Det övriga materialet skrevs redan under 40- och 50-talet.
Janis Siegel medverkar på fem nummer och hon är, kort sagt, magnifik. Hon har en underbart uttrycksfull röst, textar suveränt och fraserar utsökt. För mig har hon levererat den ”definitiva” tolkningen av ”Lucky to Be Me” ur On the Town och med en helt perfekt text av radarparet Betty Comden-Adolph Green. Texterna från West Side Story, till exempel ”Something´s Coming”, levererade av Bernsteins ”kronprins
” Stephen Sondheim går naturligtvis inte heller av för hackor.
”Some Other Time” skulle naturligtvis inte ha blivit den helgjutna och högkvalitativa produkt som den är utan Jan Lundgrens lyhörda, smakfulla pianospel och Vince Mendozas underbart fina arrangemang. Och sannerligen inte heller utan Nisse Landgrens innerliga sång, som då och då förenas med Siegels. Bägge tycks också ha samma rytmiska uppfattning och känsla för form, valörer och känslolägen. Och så spelar han förstås superb trombon också – återhållsamt och uttrycksfullt på samma gång. Varje ton tycks vara vägd på guldvåg.
”Some Other Time” är tveklöst ett av de mest helgjutna album Nils Landgren har skämt bort oss med under sin vid det här laget 40 år långa karriär. Det säger inte litet! Mästarklass? Javisst!
Jan Olsson
Musik att må bra till.
Musikantiskt, opretentiöst, personligt.
Nils Landgren
Eternal Beauty
(ACT/Naxos)
På sitt senaste album, ”Eternal Beuty”, har vår världstrombonist – och Österlens stolthet – Nils Landgren åtminstone tillfälligt övergivit sina kamrater i Funk Unit. Här är det sänkta axlar och samma manskap som gäller som på ”The Moon, The Stars and You”, som kom för ett par år sedan. Enda skillnaden är att gamle gitarrkompisen Johan Norberg och, i ett nummer, Lisa Nilsson, har tillkommit. Pianist är alltså Michael Wollny, basist Lars Danielsson och trumslagare Rasmus Kihlberg.
Hela fjorton välvalda ballader har Nils valt att servera den här gången. Samtliga med sång och här och var även lite trombon. Kanske rent av lite väl lite. Dessbättre är det i alla fall ett mycket fräscht och oslitet material Landgren har plockat fram ur sina gömmor. Och det verkar som om texterna har betytt minst lika mycket som melodierna. Bland pärlorna kan nämnas James Taylors fina ”Don´t Let Me Be Lonely Tonight”, förgylld av utsökt pianospel av Wollny, ”Isn´t It a Pity”, en av höjdpunkterna på George Harrisons över 40 år gamla soloalbum ”All Things Must Pass”, Brenda Russels ”Get Here” och Esbjörn Svenssons ”Love is Real”, som har fått en passande text av Josh Haden, alltså Charlies son. Nils har också bidragit med en egen komposition, och text, en innerlig kärleksförklaring till hustrun Bea, ”Love of My Life”. Ett nummer som säkert får en och annan att hoppa till är den vackra ”Green Fields”, som Gunnar Wiklund sjöng, med utsökt svensk text av Pär Rådström, i början av 60-talet och som då hette ”Minns du den sommar”.
På det hela taget är ”Eternal Beauty” en alldeles ypperlig platta, välproducerad och konsekvent. En platta man mår bra av helt enkelt. Nisse sjunger utmärkt, musikantiskt och opretentiöst, fraserar personligt och gör all tänkbar rättvisa åt de sånger han har valt att framföra. Och hans spelkamrater gör precis det de ska. Varken mer eller mindre. Kort sagt är ”Eternal Beauty” att album som är perfekt att börja – och sluta – dagen med. Det borde många göra.
Jan Olsson
skvättar av gnistrande jazzsolon
Nils Landgren Funk Unit 
Teamwork
(ACT/Naxos)
Nils Landgren Funk Unit, oj vilken rytmfest bandet bjuder på. Enkelt lättbegripligt ensemblespel i upprepande tema som man bara inte kan låta bli att ryckas med i. En rytmmässa helt enkelt, precis så som Landgren och hans medmusiker bjudit på under många år vid det här laget.
Besättningen har varierat genom åren och dagens Funk Unit består av Nils själv givetvis med sin röda trombon och sång. Sedan många år Magnum Coltrane Price spelandes sin elbas, medan Andy Pfeiler gitarr, Sebastian Studnitzky trumpet och keyboards, Magnus Lindgren och Jonas Wall saxofoner och Robert Ikiz trummor, har kommit under senare år.
Början som en reklam från arbetsförmedlingen, Get Serious Get A Job, och med den inbjudande sväng musikerna har i instrumenten torde det inte vara något problem att skaffa fram massor av jobb. Och så fortsätter det i gammal god Nils Landgren Funk Unit anda skivan genom. Sedan må titlarna bära namn som You Got It, Tracksuit med elegant flöjtspel från Lindgren, samt Papa Bull där Lindgren bytt till solospel på tenor, eller något annat namn av skivans tretton titlar.
Så finns här några gäster. Pianist Joe Sample som solospelar smakfullt sin rhodes i Green Benas, Wilton Felder sansad tenorsax i Mr Masumoto och trumpetare Till Brönner skärpt flödande toner i Rhythm Is Our Business. Den sista välfunnen titel för det är just vad det handlar om hela skivan genom i ensemblespel och unisona vokalinslag. Plus att det stundtals riktigt skvätter gnistrande jazztoner om solospelet från många av bandmedlemmarna och bandledare Nils Landgren i synnerhet. Skivslut har fått drag av jazzens allra äldsta musikform i Short Fried Beans. Festligt minsann.
Hörde bandet live för c.a. ett år sedan och får samma glada upplevelsekick i den nyutkomna skivan. Det är rätt och slätt svårtattsittastill musik av bästa klass.
Thord Ehnberg
som är ett lyckoskott
Bohuslän Big Band
Don´t Fence Me In
The Music Of Cole Porter
Ledare: Colin Towns
Special.guest Nils Landgren
ACT (Cosmos Music Group))
Det är inne att hylla kompositören och songwritern Cole Porter i år - det är etthundratio år sedan han föddes i Peru. Inte i Sydamerika utan i Indiana USA. Han var en av de få amerikanska medarbetarna i The Great American Songbook som svarade för såväl musik som text i sina alster. Nu har alerta Bohuslän Big Band bläddrat i Porters omfattande skapelser och inskaffat topparrangemang från den brittiske arrangören Colin Towns.
Stort utrymme har då avsätts till Nils Landgrens trombon och sång. Tolv melodier innehåller exkursionen där även flera av det solistspäckade bandets medlemmar träder fram. De är verkligen många och tilldragande. Bara en sådan sak som Staffan Svenssons spel med trumpet och flygelhorn eller Owe Ingemarssons halsbrytande tenorsaxeskapader. Egentligen skulle bandets hela laguppställning framhållas.
Nils trombon är outstanding i alla lägen. Vilken tonkontroll och idérikedom! Lyriker är han ut i fingerspetsarna. Avspänt och elegant för han draget över instrumentets hela register. Höjdtonerna är inte något hinder. I Got A Kick Out Of You är ett talande exempel. Han är på en mycket hög nivå skivan igenom oavsett om han spelar skönt och sweet eller improviserar. Sången är mycket personlig och charmig. I Don´t Fence Me In sjunger han duett med lead-saxofonisten Johan Borgström som tillsammans med trombonisten Christer Olofsson gör välsittande soloinpass. Arrangemangen är utsökta. Colin Towns gör ett inhopp som recitatör i Miss Otis Regrets där Nils stämma får en vacker inramning.
Samarbetet med Towns är ett lyckoskott. Här har det konventionella storbandsskrivandet lagts på hyllan till förmån för en tät kombination med text och harmonisk klang. Hans skrivkonst ger bandet en personlig karaktär värd att spinna vidare på.
Göran Olson
med måne och stjärnor
Nils Landgren
The Moon The Stars And You
(ACT/Naxos)
Trombonisten och sångaren Nils Landgren är en ytterst produktiv artist. Han är en flitig besökare i skivstudion och han turnerar regelbundet i olika formationer som med Bohuslän Big Band. Där han även en roll som konstnärlig ledare. Med sitt eget band Funk Unit spelar han en annan sorts musik, samma när han ansluter sig till Joe Samples Jazz Crusaders och annan aktivitet, som producent hos skivbolaget ACT.
Skivan som är dedikerad till Esbjörn Svensson är fylld av ballader. Där är Nils på sin mammas gata såväl instrumentalt som vokalt. Det visades redan på skivan Sentimental Journey för nio år sedan. Nils ramas här in av olika grupper. Från det lilla intima formatet med bland annat accordeonspelaren Richard Galliano samt NDR Big Band i Hamburg och Stockholms Filharmoniska Orkester. I den större omgivningen har ypperliga arrangemang skrivits av Vince Mendoza. Kärnan i Nils grupp är pianisten Michael Wollny, basisten Lars Danielsson och trumslagaren Rasmus Kihlberg. Meriterade special guests är pianisten Joe Sample, gitarristen och sångaren Joao Bosco, trumslagaren Steve Gadd samt sångerskan Caecilie Norby. Nils har producerat tillsammans med bolagets boss Siggi Loch.
I den omväxlande mjuka repertoaren ingår bland annat Cat Stevens Moonshadow, Jimmy van Heusens Oh You Crazy Moon, Henry Mancinis Moon River, Kurt Weils Lost In The Stars och Herbie Hancocks Stars In Your Eyes. Som albumstiteln anger har månen och stjärnorna en central position i sammanhanget.
Göran Olson
två profiler med samma ideal
Nils Landgren-Joe Sample
Creole Love Call
(ACT)
Pianisten Joe Sample, 66, har ett brokigt förflutet. Under sin långa karriär har han spelat allt från ”regelrätt” jazz till funk och fusion. Den sist nämnda genren odlade han med stor framgång i The Jazz Crusaders, en grupp som bildades ute på den amerikanska västkusten i slutet av 50-talet och som något decennium senare plockade bort ordet ”Jazz” ur namnet, eftersom det inte kändes riktigt adekvat längre.
Att ”vår egen” sjungande och trombonspelande Nisse Landgren och Joe Sample skulle mötas var förstås helt logiskt. Bägge hyllar uppenbarligen samma ideal och kopplingen känns därför fullkomligt naturlig. I våras gick de två in i studio i New Orleans tillsammans med bland andra gitarristen Ray Parker Jr, basisten Chris Severin och trumslagaren Raymond Weber och gjorde ”Creole Love Call”.
Men titelnumret ger knappast rätt associationer när det gäller innehållet i albumet. Om jag berättar att folk som Ray Charles, Willie Nelson, Steven Stills (han i Crosby, Stills Nash & Young) och Otis Redding har fått släppa till var sin låt och Allen Toussaint två, så förstår ni förhoppningsvis bättre hur det låter. Dessutom har Sample skrivit inte mindre än fem nummer och visar (som vanligt) att han är en utmärkt kompositör.
Nisse, som sällan brukar spara på krutet när han framträder med sin egen Funk Unit, är oväntat återhållsam på ”Creole Love Call”. Var kanske respekten för idolen Joe Sample alltför stor?
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR