Sune Spångberg:

Hittade nya sätt

att närma sig musiken

Trumslagaren Sune Spångberg har avlidit. Han fick sitt genombrott i gruppen JazzClub 57, med bl a Bernt Rosengren och Nannie Porres. Med pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz bildade han en samspelt trio, som även backade upp många andra solister, bl a Lars Gullin.

Spångberg och Hultcrantz gjorde 1962 några legendariska spelningar. Två långa engagemang med pianisten Bud Powell på Gyllene Cirkeln resulterade i ett flertal skivor och även en konsert med tenorsaxofonisten Albert Ayler finns på en mycket uppmärksammad och eftertraktad LP.

Senare under 60-talet drbbades Sune av muskelsjukdomen MS, som gjorde det omöjligt för honom att spela på samma sätt som tidigare. Istället hittade han ett annat sätt att närma sig musiken och framför allt den fria impróvisationsgruppen ISKRA blev han spelplats.

Så småningom kom han återigen tillbaka till den mera ursprunglihga jazzen och släppte så sent som 2009 egna trio-cdn "Surviving" (Quica Records), med pianisten Arne Forsén och basisten Ulf Åkerhielm. Recension nedn.

Han återvände även tillbaka till ISKRA och gjorde i maj 2012 sitt sista framträdande i samband med releasekonserten av cdn "Liberte,Egalite,Humanié (Country & Eastern). Recension nedan.

Sune Spångberg avled i juni 2012 och blev 82 år.

Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Putte Wickman

Arne Domnérus

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Diggat

på skiva

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket

Klassiska

skivomslag

Lars Gullin Special

93 skivomslag

med Lars Gullin.

Här får klangerna växa

Iskra

Liberté Égalité Humanité
(Country & Eastern/Naxos)

 
Under åren 1970-1992 var gruppen Iskra närmast en institution i svensk improvisationsmusik och gav ut ett halvdussin skivor som idag är rätt svåra att få

tag i.
 
Drygt tio år efter att gruppen upplösts, hösten 2003, samlades originalmedlemmarna Jörgen Adolfsson, Tuomo Haapala, Sune Spångberg och Arvid Uggla för en konsert på Café Agueli i Stockholm som nu finns utgiven på skiva. Innehållet utgörs av de tre längre styckena Liberté, Égalité och Humanité. Dessutom finns ett kort bonusspår att avlyssna via skivbolagets hemsida.   
 
Redan från början återkallar musiken mycket av den tygellöshet som präglade gruppens tidiga skivor från 70-talet. Ett antiauktoritärt, närmast anarkistiskt, förhållningssätt till musiken och musikskapandet där ingen (och alla) var ledarfiguren och där bråte, skräp och leksaker var lika viktiga beståndsdelar i instrumentarsenalen som en saxofon eller en kontrabas.
 
Den improviserade musiken går närmast genomgående på lågvarv, och innehåller sällan eller aldrig inslag av spräck och andra brutaliteter, Istället skramlar, prasslar, puttrar och gnisslar det rätt mycket om musiken.
 
Till skillnad från tidigare skivor med Iskra är musiken här dock mer nyanserad, och låter klangerna växa och utvecklas på ett mer påtagligt sätt utan att den grundläggande spontaniteten går förlorad. Med detta tenderar Iskras musik här också att väga över mer mot konstmusik än friformsjazz.
Peter Bornemar

Lekfulla och harmoniska stämningar

Sune Spångberg Trio               

Surviving

(Quica Records/ www.quicarecords.com)

En minst sagt unik skiva där trumslagaren Sune Spångbergs melodier exponeras av honom själv ihop med pianisten Arne Forsén och basisten Ulf Åkerhielm. Spångberg var ett mycket frekvent inslag i den svenska jazzen på femtio-sextiotalet. Han var lierad med Bernt Rosengren, Stig Söderqvist, Lars Werner och Gullin….. Oftast bildade han komp-par med basisten Torbjörn Hultcrantz. Även internationellt kända musiker som Bud Powell och Albert Ayler tog hans tjänster i anspråk både live och på skiva. Ute i Europa turnerade han med gruppen Iskra.

Men tyvärr drabbades Spångberg av en muskelsjukdom på sextiotalet som kom att inkräkta på hans spel.  Hans mycket personliga melodier har tecknats ned och arrangerats och även harmoniserats av Forsén. Det saknas varken lekfulla eller harmoniska stämningar. När den folkloristiska andan träder fram kan man finna paralleller till Jan Johansson. Då tillkommer även ordlös sång av Arne. Men det dyker även upp ett beboptema, Blee-Blop, som ger helheten en ärtig accent.

Arnes pianospel är verkligen skarpt egenprofilerat och tränger djupt ned i materialets guldkorn. Basisten Ulf Åkerhielm är och förblir en särling med en stark utstrålning. Som instrumentalist är han fantastisk.

I soloposition är det oftast med stråken i hand. Där är han lika imponerande även om vissa partier känns etydliknande och likasinnande. Men onekligen bidrar hans udda stil till skivans många fina värden.

Göran Olson

En av de första svenska boppianisterna

Claes-Göran Fagerstedt                              

with friends featuring Nannie Porres

Fager

(Ladybird)

Claes-Göran ” Fager” Fagerstedt var en av de första svenska pianister som gick i bräschen för att föra pianisterna Bud Powells och Thelonious Monks beboptradition vidare. Redan i slutet av fyrtiotalet anammade han den vid det här laget väl inkörda ”jazzflugan”. I mitten av femtiotalet kom ”Fager” att spela med Lars Gullin och altsaxofonisten Rolf Billberg. Några år senare blev han med i den nybildade gruppen JazzClub 57 som raskt blev en av landets intressantaste konstellationer. I fronten stod tenoristen Bernt Rosengren och ventilbasunisten Stig Söderqvist. Torbjörn Hultcrantz spelade bas och Sune Spångberg var trumslagare. För sången svarade en ung Nannie Porres.

    
De nämnda finns också med på den här retrospektiva skivan där Fagers, vad som idag kan uppfattas som lite kantiga men personliga spel, lockar till lyssning. Först med Gullins kvartett i A Night In Tunisia och I Fall In Love Too Easily, sedan I Remember April med JazzClub 57. Här lyfts på hatten inför Bernts enorma tenorspel. Från hans Stockholm Dues, anno 1965, hämtas You´ve Changed där. Nannie sjunger hudnära. Den svenska jazzens Ruda, trumpetaren Lalle Svensson, visar en ärlig känsla och välskissade intentioner.

Fagers trio backar också upp Nannie i tre sånger hämtade från en radiosändning 1970. Dessförinnan har Fager gjort en snillrik ensamversion av Like Someone In Love. På sin bebopgata är han i en inspelning från Kägelbanan 1975 där Leif Wennerström avlöst Bosse Skoglund som trumslagare. Bland numren Bud Powells sällan hörda I´ll Keep Loving You och Cornelis Vreeswijks Somliga Går I Trasiga Skor. Tappningen av Sweet And Lovely får bonuspoäng. Search For Place med Sune Spångbergs trio från 1994 stänger locket på en liten godisask som tål att öppnas då och då när man tröttnat på alla de tekniska pianomonster  som reser jorden runt.   

Göran Olson