DIG Jazz

Jan Bruér är något av en nestor inom svensk jazzhistorisk forskning och därtill kopplat praktiskt arbete. Hans stora insats är förstås skivserien "Svensk jazzhistoria" (Caprice) i 10 volymer, som han producerat tillsammans med Bengt Nyquist.

Förutom insiktsfulla texter visar han där upp en närmast enastående förmåga att leta upp representativ musik och ett högintressant bildmaterial ur mer eller mindre okända källor. Samma sak finner vi i den här boken, där Bruér närmast får kallas redaktör. Förutom ett par kortare avsnitt och en diskografi bidrar han med en längre artikel, som bygger på ett par intervjuer av Putte han gjort tillsammans med Lars Westin. Här är det alltså Putte själv som talar.

Bruér har också satt ihop den CD med musik från 1945 till 2006, som medföljer boken.

Större delen av boken består av kortare texter av personer, mest musiker, som på ett eller annat sätt haft med Putte att göra.

Syftet är att ge en bild av dels personen Putte Wickman, dels musikern. Gränsen häremellan är naturligtvis inte knivskarp.

Den förstnämnda bilden är, inte oväntat, den mest sammansatta. Putte körde alltid med "raka rör". Jag vet t ex av egen erfarenhet att om han var missnöjd med något i samband med ett framträdande, så meddelade han arrangören detta, i mycket rättframma ordalag. I bokens intervjukapitel berättar han bland annat om namngivna musikerkolleger som han tyckte söp för mycket. Samma kritik drabbar också en familjemedlem.

Denna hans begränsade finkänslighet gick också igen i delar av hans humor. Han älskade att utsätta människor för practical jokes, vilka ibland gick över gränsen till elakhet. Han serverade t ex gitarristen Rune Gustafsson kaffe och en bakelse,där grädden på den senare ersatts med raktvål, han kletade ner Charlie Normans pianotangenter med gorgonzola, och åtskilliga är väl de kaffekoppar, i vilka han tömt bordets saltkar. Jag minns att en av de yngre deltagarna i en USA-turné 1991, arrangerad av Rikskonserter, sammanfattade sina intryck av Putte: "Putte Wickman är en elak jävel".

En annan, och mera sympatisk, sida av hans humor visade sig i att han var en lysande berättare. Han hade alltid på lager historier från sitt långa och rikhaltiga musikerliv. Någon har påpekat att de humoristiska poängerna här kanske var viktigare än sanningen, men det är ju ganska ointressant.

Puttes klädsel var alltid oklanderlig, ibland snobbig. Armanikostymer och handsydda italienska skor saknades inte i hans garderob. Här distanserade han sig från många musikerkolleger, som gjorde motsatt stil till en poäng. Saxofonisten Gunnar Lindgren, som var en av dessa, berättar i boken att musikerna i hans grupp fått höra att Miles Davis och dennes medmusikanter gick klädda i avlagda dampälsar, något som man givetvis måste ta efter. Och jag har själv sett Bernt Rosengren genomföra en konsert med ett par slitna stövlar som fotbeklädnader.

Putte skilde sig också från flera av sina generationskamrater genom att han var mycket försiktig med alkohol. Många andra gick ogärna upp på scen utan att först ha tagit ett eller ett par glas öl eller vin. Puttes lite snobbiga sida uttryckte sig inte bara i hans klädsel utan också i ett intresse för lyxbilar, som han ägde några stycken av.

En del av Puttes personlighet kan alltså beskrivas med orden "bitsk" och "snobbig". I flera av bidragen framtonar emellertid andra egenskaper, som inte på något sätt behöver stå i motsats till de nu angivna. Putte beskrivs här som varm, hjälpsam, sympatisk och generös. Han hjälpte och stöttade t ex pianisten Reinhold Svensson i samband med dennes alkoholproblem. Unga musiker fick stöd och uppmuntran. Han kunde vara nog så kärv mot rutinerade intervjuare, särskilt om dessa visade sig okunniga och dessutom satte sig på "höga hästar", men mot de unga och osäkra var han alltid sympatisk. Puttes tredje och sista hustru, Sylvia Wickman, som var psykiatriker, gör i sitt bidrag en mera

djuplodande beskrivning av Puttes personlighet. Hon förklarar, såvitt jag kan förstå, mycket insiktsfullt, vissa av hans personlighetsdrag utifrån hans familjebakgrund och uppväxt.

Putte framstår alltså som en klart sammansatt personlighet med egenskaper som ytligt sett kan tyckas oförenliga. Han är dock långt ifrån ensam om att vara på ett sätt mot vissa människor och i vissa sammanhang och på ett helt annat sätt mot andra och i andra typer av situationer. Jag tror inte att någon någorlunda insiktsfull person har upplevt honom som splittrad och motsägelsefull.

Det är dock ingen tvekan om att bilden av Putte som musiker är betydligt mera enhetlig än bilden av honom som människa. Han var en storartad klarinettist, i första hand som jazzmusiker, men också inom den klassiska musiken och viss populärmusik och kyrkomusik. Han höll sin höga klass in i det sista. Jag minns att jag hörde honom på Skeppsholmsfestivalen då han var närmare 80, men fortfarande full av musikalisk vigör.

Om man ska placera Puttes musik i någon genre, torde denna bli "moderniserad swing". Han tillhörde ju den berömda Parisorkestern 1949, som framträdde pä samma stora festival som bland andra Charlie Parker och Miles Davis. Bebopen stod då på sin höjdpunkt, men den fick aldrig något riktigt fäste inom den dÂ unga och nytänkande svenska musikergenerationen. Putte var emellertid under hela sitt liv intresserad av ny musik, han köpte åtskilliga skivor, han lyssnade, tog intryck och lät sig påverkas. Standardfraser och upprepningar var honom främmande. En del jazzmusiker, även av de allra största, kunde ibland göra väldigt dåligt ifrån sig. Jag har hört bottenprestationer av t ex Bud Powell och Lester Young.

Men jag tror inte att någon lyssnare någonsin hört Putte spela något som inte låg mellan "bra" och "lysande". Han hade alltid stor respekt för sin publik, och han var angelägen om att ge denna det han menade att den hade rätt att förvänta sig.

Boken är emellertid inte bara en biografi över en av våra främsta jazzmusiker utan också en skildring av ett stycke svensk jazzhistoria från 1940-talet och framåt. Jazzens ställning på, framför allt, 1950-talet var ju en helt annan än den är i dag.

Då var jazzen MUSIKEN för den del av den unga generationen som var lite mera framåt än majoriteten. Då var det de berömda jazzorkesrarna som drog storpublik till dansbanorna och danssalongerna. Själv tillhörde jag den grupp ungdomar,som väl i dag skulle betecknas som "nördar". Vi kunde åka många mil till ett dansställe som besökes av Putte Wickman,Carl-Henrik Norin, Arne Domnérus eller Simon Brehm med respektive orkester. Att dansa var det aldrig tal om. Vi stod hela kvällen som klistrade framför orkesterns scen, önskade favoritåtar, kommenterade solistinsatserna och fick då och då växla något ord med musikerna.

Inte minst för oss, som ju varit med ett tag, ger såväl texterna i boken som musiken på den medföljande CD:n rysningar av nostalgiskt välbehag.

Lennart Nilsson

(Under många år ansvariig för musikhuset Village, Västerås och senare initiativtagare till och projektledare för Nya Perspektiv)