DIG Jazz

“Tribute!” är Artistry Jazz Groups tredje cd. På det första albumet, ”We Like Previn”, som spelades in för tre år sen, deltog Malmösångerskan Vivian Buczek som ”special guest”. Men från och med platta nummer två, ”Too Darn Hot” (2010), är hon, guschelov, fast medlem i gänget, som i övrigt består av pianisten Jan Lundgren, gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. ”Special guests”, eller ”friends” som producenten Torgil Rosenberg har föredragit att kalla dem, på ”Tribute!” är trumpetaren Peter Asplund, saxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist och flöjtisten Janne Bengtsson.

Den här gången har man ägnat sig åt att hedra femton olika musikpersonligheter, artister och kompositörer, genom att välja musikstycken som på ett eller annat sätt är förknippade med dessa. Men tack och lov har man inte mer än undantagsvis gått den genaste vägen. Således påminner man – till exempel - om pianisten Mel Powell genom att framföra dennes inte alltför ofta hörda ”Shirley Steps Out”, som Benny Goodman spelade in för Capitol 1947 tillsammans med bland andra Powell själv. Annat, som kanske kan betraktas som lite udda, men samtidigt ytterst välvalt, är till exempel, André Previns och Milt Raskins ”Lost In A Summer Night”, som June Christy sjöng in på skiva i sällskap med Bud Shank 1957. Och Horace Silvers festliga ”The St. Vitus Dance” kan jag bara påminna mig ha hört tidigare på Horaces egen Blue Note-klassiker ”Blowin´ The Blues Away”, då som nu, exekverad på trio.

”Tribute!” är, kort och koncist uttryckt, en alldeles strålande platta. Samtliga medverkande musicerar utsökt. Peter Asplund, som deltar i fem av albumets sammanlagt 15 nummer, spelar grandiost i ”Up an´ Atom”, som Ed Finkel komponerade och arrangerade i slutet av 40-talet för Gene Krupas storband. Och Peters sordinerade trumpet i Ralph Burns rumba ”Bijou” går sannerligen inte heller av för hackor. Klas Lindqvist dyker upp i sex låtar. Han spelar utmärkt klarinett i ”Shirley Steps” men håller sig i övrigt till altsaxen och påminner då och då om vilken värdig arvtagare han är till Arne Domnérus. Janne Bengtssons flöjt hörs huvudsakligen i sköna obligat bakom Buczeks sång och Fischer bevisar gång på gång att han är en gitarrist av högsta internationella klass, både som ackompanjatör och solist.

Men plattans huvudpersoner är ändå, och trots ovanstående, Vivian Buczek och Jan Lundgren. Vivian, som är en av ytterst få sångerskor i vår del av världen som verkar vara lika hemmastadd i ballader som i svängig scatsång, har aldrig låtit bättre på skiva än hon gör i Harold Arlens och Yip Harburgs ”Last Night When We Were Young” och Nils Lindbergs och Red Mitchells ”As You Are”. Den sistnämnda kompositionen är en fenomenal skapelse som Nisse skrev i mitten av 60-talet för TV-serien ”Farlig kurs” och som ursprungligen gick under namnet ”Petra”. Och Lundgren, slutligen, visar världsklassen i sina två solonummer, David Raksins märkliga ”The Bad And The Beautiful” och Billy Strayhorns underbara ballad ”Lotus Blossom”.

Det här, mina damer och herrar, är tidlös svensk jazzmusik när den är som allra bäst!

Jan Olsson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Jazz, soul och funk

med energi, schvung och sting

Neighbourhood

The Enchanter

(Reach UP/Plugged)

Trombonisten Kristian Persson är från Hudiksvall men bosatt i Stockholm där han förkovrat sig vid Kungliga Musikhögskolan. Han presenterar här en blandning av jazz, soul och funk. Musiken är med ett undantag komponerad och arrangerad av Kristian. Bland annat Song For Gösta som är dedikerat till bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Övriga spelare är saxofonisten & flöjtisten Jens Filipsson, trumpetaren Jonne Bentlöv, keyboardspelaren Edvin Nahlin, elbasisten Aleks Brdarski samt trumslagaren Sebastian Ågren. Tillkommer i några melodier gör gitarristerna Efraim Törnfelt och Filip Bekic samt cellisten Sabrina Sandri.

Neighbourhood är en fräsch offensiv grupp som visar energi och stilkänsla. Arrangemangen är peppade med studs och energi. Rytmisk primus motor är väloljade trumslagaren Sebastian Ågren vars injektioner ger stimulans. Blåsarna som är solistiskt intressanta är på gränsen till ett genombrott. Ensemblespelet har schvung och sting. På den täta klubbspelningen har Neighbourhood en given plats

Göran Olson

Samspelt kammarjazz på

tre med fenomenal lyhördhet

Två för Tommy

(Found You Recordings/Plugged)

Bakom det udda namnet döljer sig en trio bestående av Mattias Ståhl på vibrafon, Patric Thorman på bas och Fredrik Ljungkvist, rörblåsaren som här enbart trakterar klarinett.

Om man nödvändigtvis ska katalogisera, placerar jag albumet med samma namn som trion i facket för kammarjazzz.

Till strukturen är musiken på Två för Tommy åtminstone inledningsvis väldigt snarlik den klarinettisten Jimmy Giuffre gjorde tillsammans med basisten Ralph Pena (senare ersatt av Jim Atlas, som i sin tur ersattes av Bob Brookmeyer) och Jim Hall i slutet av 50-talet. Men efter hand finns också paralleller till den mer introspektiva musik Giuffre i början av 60-talet skapade tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.

Men de nio originalkompositionerna på Två för Tommy står ändå för något alldeles eget, där samspelet mellan de tre musikerna bygger på fenomenal lyhördhet. Musiken är synnerligen smakfull, och balanserar perfekt mellan underfundighet och klarhet. Och visst är det kul att få höra Fredrik Ljungkvist fokusera enbart på klarinett.

Men här och där tenderar musiken dock att bli lite väl abstrakt och inåtvänd, vilket sänker omdömet en aning.
Peter Bornemar

Magnifik friformjazz

av tre briljanta musiker!

Liilaa

Dog Farm
(Wartel Productions/ henrik@wartel.se)

Exklusiviteter behöver inte alltid någon grandios förpackning. Mitt exemplar av Dog Farm ligger i ett vitt tunt pappfodral på vilket det är ritat något som gissningsvis ska föreställa en hund med två ben - varav det ena tycks hänga lite löst. Ovanför jycken står det liilaa och undertill dog fram, med gemener.

Men musiken är desto mer ansenlig. Fyrtioåtta minuter fördelade på tio spår med magnifikt fnysande och lödig friformsjazz som dessutom är allt annat än inåtvänd.

Bakom det obskyra namnet liilaa finns en trio bestående av basisten Nina de Heney, altsaxofonisten Björn Almgren och trumslagaren Henrik Wartel. Den senare en veteran som spelat med allt och alla från Povel Ramel till Position Alpha.

Albumet Dog Farm, som spelades in i studion Epidemin i Göteborg för tre år sedan, är resultatet av tre briljanta musikers gemensamma insats. Men även om ingen, och alla, befinner sig i centrum hela tiden är det omöjligt att inte fängslas av de individuella bidragen från var och en.

Björn Almgren fläskar på med sin altsax som om han aldrig ägnat sig åt annat än frispel (även om han faktiskt gjort det) och Nina de Heneys spel har jag sällan eller aldrig tidigare hört så utåtriktat och mångfacetterat. Henrik Wartel tar med sitt behärskade spel snyggt rollen som ventil för det tryck som skapas, och släpper på precis när det behövs.
Peter Bornemar

Röstkonstnären Johansson reciterar

och de övriga varsamt improviserar

Sven-Åke Johansson

Die Harke und der Spaten
(Umlaut Records/Plugged)

Även om han också har professioner som trumslagare, kompositör, författare och poet är det som röstkonstnär den i Mariestad födde men sedan 44 år tillbaka i Berlin bosatte Sven-Åke Johansson framträder i den här inspelningen från Malmö 1998.

Sven-Åke Johansson är till den grad dominerande i det här sammanhanget att hans medspelare - Alex Dörner på trumpet, Mats Gustavsson på saxofon, Per-Åke Holmlander på tuba, Sten Sandell på piano, Matthias Bauer på bas och Raymond Strid på slagverk – blir närmast staffagefigurer.

Ursprungligen uppfördes musikteaterstycket Die Harke und der Spaten i Berlin 1983, då Sven-Åke Johansson var omgiven av Alexander von Schlippenbach på piano, Wolfgang Fuchs på saxofon, Wolter Wierbos på trombon, Guido Mazzon på trumpet och Maarten van Regteren-Altena på bas. Inget dåligt gäng, det heller.

Die Harke und der Spaten (krattan och spaden), som är skrivet av Johansson, handlar om kärlekslivet mellan trädgårdsredskap, och resultatet är lika surrealistiskt som beskrivningen låter förstå. Johansson reciterar på tyska, svenska och engelska, och klämmer emellanåt fram pysande toner på sitt dragspel. De övriga musikerna improviserar varsamt runt omkring honom, oftast bara med fragmentariska inpass.

Albumet innehåller fem spår, varav två är på dryga 18 minuter och de övriga runt fem. Tonläget i musiken är i allmänhet rätt dämpat, men i Ostblüte – der Spaten kommt hinaus finns en något brutalare anstrykning och i det längre stycket Frühkartoffelernte – beide vereint dyker det faktiskt upp en liten marsch - som gott kunde få utvecklas och pågå en längre stund.
Peter Bornemar

Det fullkomligt sprudlar av

kraft och energi om musiken

Fredrik Kronkvist

New York Elements

(Connective Records/ Plugged)

För snart två år sen gjordes dessa inspelningar i New York med altsaxofonisten Fredrik Kronkvist från Malmö och pianisten Aaron Goldbergs väl sammansvetsade trio med Reuben Rogers vid basen och Gregory Hutchinson bakom trummorna. Resultatet av mötet har blivit Fredriks absolut vassaste platta – hittills. Och det säger inte litet…

Det fullkomligt sprudlar av kraft och energi om musiken. Fredrik är uppenbarligen rejält inspirerad av den utsökta uppbackningen och visar prov på en fantasi och svängglädje som imponerar storligen. Han bjuder också på några utomordentliga kompositioner, av vilka ”Connected Souls” och den personliga och lite annorlunda ”Woody´s World”, tillägnad minnet av trumpetaren Woody Shaw, en av neobopens mest originella och viktiga stilbildare, lyser allra mest. Den vackra balladen ”Piece of Time” tillhör också det man länge och gärna kommer ihåg. Det enda numret, av tretton, som inte har Kronkvist som upphovsman är Wayne Shorters mollblues ”Footprints”. Den som dök upp på Miles Davis klassiska album ”Miles Smiles” 1966 och stannade sedan kvar i åtskilliga år på Davis repertoar. I Kronkvists högst personliga tappning har den fått en del nya dimensioner.

Förutom att Kronkvist själv - med sitt eldfängda och tekniskt fullödiga spel, påverkat av husgudar som Cannonball Adderley och Coltrane från åren kring 1960 - sätter färg på ”New York Elements”, bidrar även Aaron Goldberg och hans mannar i hög grad till festen. Goldberg, som vi känner från hans tid med bland andra Joshua Redman och Wynton Marsalis, är en tonväljare av absolut högsta klass. Och Rogers och Hutchins, med ett gemensamt förflutet hos till exempel Dianne Reeves och Roy Hargrove, går minsann inte heller av för hackor.

I slutet av april kommer Fredrik Kronkvist och hans amerikanska vänner att bege sig ut på en liten turné i Sverige och Danmark (Malmö 24, Stockholm 25, Lund 26, Varberg 27 och Köpenhamn 28 och 29). Missa inte det!

Jan Olsson

Sympatiskt och tilltalande

- och värt att lyssna på flera gånger

The Country

Black/Blue Hearts
(Found You Recordings/Plugged)

Två år efter debutalbumet The Country är kvintetten med samma namn tillbaka med ett nytt album fylld av sympatisk och tilltalande jazz. Med beteckningen ”modern” som affix, men utan några omstörtande krumbukter.

Som tidigare utgörs The Country av saxofonisten Fredrik Nordström, pianisten Joakim Simonsson, gitarristen Alexander Simm, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Johan Käck.
Alla nio kompositionerna är skrivna av medlemmarna själva, och rör sig elegant över jazzfält där inslag av lyrisk folkton inte är helt ovanliga och ett och annat kännetecknat av pop också förekommer. Titelspåret Black/Blue Hearts, som råkar ha båda dessa attribut, är kanske den låt som tillsammans med den lågmälda Hope sticker ut mer än övriga, men albumet innehåller inga svackor.

Det gör förstås inte heller musikerna, där alla bidrar med distinkt spel utan att någon av dem tar för sig mer än någon annan. I musiken, som är till övervägande del är stringent strukturerad och notbunden, infinner sig dock emellanåt en känsla av anonymitet. Som om musiken saknar identitet och ibland även tillräcklig kraft.
Men det är en randanmärkning på ett album som är väl värt att lyssna på flera gånger.
Peter Bornemar

Lustfyllt experimenterande utan

att musiken tappar tillgänglighet.

Nacka Forum

Fee Fi Fo Rum
(Moserobie/Plugged)

Det går några år mellan skivorna. Den självbetitlade debutalbumet kom ut 2002, uppföljaren Leve Nacka Forum kom 2005 och nu ytterligare sju år senare är det dags för tredje albumet med kvartetten som av en för mig obekant händelse bär samma namn som köpcentrumet.

Precis som tidigare utgörs Nacka Forum av fyra av Sveriges främsta jazzmusiker. Trumpetaren Goran Kajfesˇ, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trumslagaren Kjell Nordeson, där alla utom Berthling dubblerar på andra instrument. Exempelvis hanterar Kajfesˇ även kornett, bastrumpet, synthesizer och flexatone; Kullhammar klarinett, flöjt och minimoog; och Nordeson också vibrafon.

Dessutom gästspelar gitarristen Reine Fiske i två av skivan nio spår, vilka alla utom Gluck, som bär Bernt Rosengrens signum, är skrivna av musikerna själva.

Musiken är färgstark och synnerligen varierad, både vad gäller den instrumentella klangen och låtarnas struktur. Här finns inledningsvis den uppeggande och afro-inspirerade Fanfare for Forum, där ett harmonistick mot slutet för tankarna spikrakt till en gospelfanfar från Ayler-bröderna. Vidare finns här exempelvis den fridfulla balladen Jimmy, den oroligt sjudande Buss 446, den av etiopisk populärmusik färgade Dinner with Inner och den närmast psykedeliska Yasuragi. Och inte någonstans förlorar musiken sin potens.

Ska man ändå försöka sig på att finna något som kan likna en röd tråd i musiken får det bli det lustfyllda experimenterandet med nya klanger i allmänhet och elektroniska sådana i synnerhet som genomsyrar albumet. Och det utan att musiken tappar något i tillgänglighet.
Peter Bornemar

100% högklassigt e.s.t-material!

e.s.t. Esbjörn Svensson Trio

301

[ACT / Naxos]

I höstas satte sig Dan Berglund och Magnus Öström tillsammans med ljudteknikern Åke Linton i göteborgsstudion Bohus Sound Recording och gick igenom de tidigare outgivna inspelningar man gjorde tillsammans med Esbjörn Svensson i Studio 301 i Sydney, på sin Asien/Australien-turné i januari 2007. Samma två dagar långa studiosession – som resulterade i totalt nio timmar fri improvisationsmusik – har tidigare legat till grund för det efter pianistens tragiska drunkningsdöd postumt utgivna albumet Leucocyte, men avsikten var redan från början att göra två album av inspelningarna i Sydney. 301 innehåller därför garanterat 100% högklassigt e.s.t.-material.

Albumet inleds med Esbjörn Svensson ensam vid flygeln, stillsamt utforskande sin egen omisskännliga klangvärld. Försiktigt närmar sig basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström och efter en i det närmaste ohörbar övergång till albumets andra spår Inner City, City Lights lyfter trion tillsammans musiken till improvisationens magiskt svävande final.

Som helhet är 301 en mindre experimentell produktion än Leucocyte och i flera spår hörs tydligt Esbjörn Svenssons tidiga rötter i Keith Jarretts flygelflöden. Men samtliga medlemmar i trion är beväpnade med elektronik, som bland annat ligger bakom det helt bärande bruset i mäktiga Houston, The 5th – ett spår som snarast är rotat i Karl-Heinz Stockhausens konstmusik.

The Left Lane är det närmaste e.s.t. på det här albumet kommer ”en traditionell trioimprovisation”, men de tre musikernas egensinnighet genomsyrar förstås allt. Dan Berglunds dynamiska utnyttjande av kontrabasens alla möjligheter är fullständigt unik och Magnus Öström kan få de mest intrikata rytmfigurer att kännas behagligt följsamma. I

Three Falling Free Part II exploderar gruppen runt Öströms virvlande slag och de tyngsta takterna får mig att minnas trions makalösa spelning på releasefesten för albumet Live In Hamburg på Indra Club, i Hamburg i november 2007. (När jag efter spelningen drog paralleller till powertrion Cream – med Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker – så rättade Dan Berglund mig och påminde om att hans favoritbasist inte är Jack Bruce, utan Geezer Butler i hårdrockbandet Black Sabbath!)

Albumets vackraste, skiraste ögonblick ligger i mjuka Three Falling Free Part I och avslutande The Childhood Dream. Båda spåren är himmelskt drömska. Himmelska.
Liksom alltid har den Åke Linton på ett innovativt sätt varit delaktig i mästerverket och hans konstnärliga ande svävar över saligt över hela produktionen. Lyhörd. Som alltid.

Högsta betyg.
Claes Olson

Lysande kompositioner och

sirligt utmejslade improvisationer

Linus Lindblom

Objets Trouvés

(Hoob/Border)

Här gör tenorsaxofonisten Linus Lindbloms band en platta som sannerligen bör harrangeras. Det görs med lysande kompositioner av Linus frånsett Billy Strayhorns A Flower Is A Lovesome Thing som sitter som en smäck i sammanhanget. Här visas den svenska jazzens återväxt med besked. Det är inga efterapare som träder fram utan självständigt tänkande musiker som gör det de tror på och lever för.

Både Linus och trumpetaren Nils Janson visade redan i gymnasieåldern gryende talanger med en personlig touch och ett seriöst närmande till jazzmusik. Efter åren på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har de stått på egna ben och gått sina egna vägar i sin fasta övertygelse. Skivan är ett konkret bevis på deras konstnärliga profilering och självständiga tonspråk. Dom är inte enbart talanger längre utan är mycket professionella med improvisationer som berör och eggar. Båda har en välformad klar ton som ger de sirligt utmejslade improviserade slingorna ger stor behållning.

Glimrande är också Nils Ölmedals basspel. Han har haft ett långvarigt fruktsamt samarbete med Linus och Nils. I likhet med Nils var han också med på Linus skiva The Lines från 2007. Trumslagaren Christopher Cantillo visar ett spänstigt fritt spel som ger uppvindar i gruppen. Han kommer från Göteborg sitt namn till trots. Han är gruppens yngste medlem och har hörts med bland annat Sara & Georg Riedel, Fredrik Ljungkvist och Per-Åke Holmander.

Rekommenderar skivan till lyssnare med öppenhet för möten utan konventioner och trendiga inslag.

Göran Olson

Ung budskapsjazz

med engagemang och energi

Soundstream Jazz Sextet

Work Of Art

(Soundstream Music/Plugged)

Den unga gruppen Soundstream Jazz Sextet spelar musik med rötterna i den vitaliserande budskapsjazzen. Där finns ledstjärnor som Art Blakeys Jazz Messengers, Horas Silver, Kenny Dorham, Hank Mobley, Lee Morgan och andra unga musiker när det begav sig. Jag vill verkligen dra en lans för gruppens engagemang och energi som ger stor behållning. Det är en glädjefylld musik som spirar fram där det mesta av melodivalet är klassiskt för stilen.

Lika bra att nämna hela repertoaren på en gång. Lee Morgans Johnnys Blue startar upp. Sedan följer Silvers Cape Verdean Blues och Bobby Timmons Dat Dare. Silver kommer igen med Sister Sadie innan gruppens pianist Philip Neterowicz skjuter in sin Come Closer. Silver återkommer därefter med Nutville. Ett starkt namn bland kompositörerna är Benny Golson vars Whisper Not är sista utpost bland lånen från budskapseran. Avslutar gör överraskande nog Henry Mancinis Moon River.
I

den positivt lockande sextetten ingår saxofonisten Gustav Rosén, trumpetaren Jonne Bentlöv, trombonisten Peter Fredriksson, pianisten Philip Neterowicz, basisten Martin Sundström samt trumslagaren Carl Ottosson. Solistklassen är aktningsvärt hög med en personlig profil. Peters och Jonnes spel ger en distinkt mersmak. Samtliga musiker är framtidsmän som kommer att låta tala om sig nog så snart. Skivan blev för mig en primör som kommit för att stanna.

Göran Olson

Vackert och innerligt som

gör Gullins kompositioner rättvisa

Bertil Jonasson

Jonas plays Gullin

(Prophone/Naxos)

Det var nästan givet, att den fine Västerås-saxofonisten Bertil “Jonas” Jonasson förr eller senare skulle göra ett helt album tillägnat Lars Gullin (1928-1976). På var och en av sina två senaste cd, ”It´s True” och ”I Hope It´s Spring For You”, plockade Jonas in två Gullin-alster. Men den här gången har han alltså tagit steget fullt ut. Gullin för hela slanten således, bortsett från ett ”bonusnummer” på sluttampen, som Jonasson själv komponerat (tror jag – det framgår inte).

Precis som vi tidigare omger sig Jonas med sina ”ordinarie” spelkamrater, pianisten/keyboardisten Kjell Öhman, gitarristen Krister Palmquist (som heter just så, även om det står något annat på konvolutets framsida), basisten Hans Backenroth och trumslagaren Jocke Ekberg. Ett väl sammansvetsat och högst kompetent gäng alltså. I två nummer medverkar även trumpetaren Jan Allan, vilket givetvis ytterligare bidrar till Gullin-atmosfären.

De tolv kompositioner Jonasson har valt att framföra, förutom sin egen(?) ”Forever Eddie Gomez”, täcker tidsmässigt en stor del av Gullins, åtminstone musikaliskt, lysande bana. Det äldsta numret, ”Merlin”, skrevs redan 1952 och nyaste, ”Toka woka oka boka”, samma år som Lars gick bort, alltså 1976. Det ingick i Aeros Aromatic Atomica Suite och i just den delen av sviten spelade upphovsmannen själv piano.

Bortsett från ett par nummer, i vilka Jonas trakterar tenorsax, håller han sig inte alldeles oväntat till barytonsaxen. Han har en mycket vacker och innerlig ton i sitt instrument, som gör Gullins sköna kompositioner full rättvisa. Hans solospel är också melodiskt och formsäkert, men utan den melankoli som så ofta kännetecknade Lars. Ypperlig är också Krister Palmquist. Hans smakfulla och tekniskt fullödiga gitarrspel är en fröjd att ta del av. En av skivans höjdpunkter är hans och Jonas duoversion i en av Gullins oftast spelade melodier, ”Late Date”, som skrevs 1953 inför ett möte mellan vår blågule barytonsaxgigant och ett gäng medlemmar ur Stan Kentons band, bland dem Zoot Sims.

Jan Olsson

13 lyriska melodier får en

omvårdnad som andas närhet

Monica Dominique & Palle Danielsson

Togetherness

(Dominique Records/Plugged)

Det är ett utsökt melodival som pianisten Monica Dominique och brorsan basisten Palle Danielsson hänger sig åt. Tretton lyriska melodier med ett superbt harmoniunderlag smeks fram. Jag säger smeker för melodierna får en omvårdnad som andas närhet till materialet.

Skivan öppnar med Matt Dennis intagande Angel Eyes. Där jag får associationer till pianisten Bill Evans samspel med basisten Scott LaFaro. När Palle tar hand om temat i Cole Porters Begin The Beguine går flaggan i topp. I den skira Clare de Lune med dess impressionistiska klanger har han också ett förnämligt solo på sin lott. Melodin tillhör ju en annan musikstil men parets respektfulla tolkning av stycket skall belysas. Så arbetar riktiga musikanter oavsett genre. Det lyser även igenom i Zdenék Fibichs Poem

Monica är verkligen till sin fördel i den romantiska floran. Ett fint anslag och känsla för ljusa skira klanger lockar till den inbjudande stämningen. Hon bidrar också med sin melodi Soon It´s Spring. Inne på svenska inslag skall Povel Ramels Den Sista Jäntan även ingå i mosaiken. Michel Legrands kompositioner ligger paret nära vilket märks i You Must Believe In Spring, Once Upon A Summertime, The Summer Knows och What Are You Doing The Rest Of Your Life?

Thelonius Monks Ruby My Dear griper tag, det gör det när Monica och Palle går på djupet i ballader. Dit Hör My Funny Valentine och Laura. Kenny Wheelers lite snabbare och luftiga Everybody´s Song But My Own skall också framhållas.

Göran Olson

Läs mer om Palle Danielsson

Läs mer om Monica Dominique

70 minuter med

triomusik av högsta klass

- och texthäftet håller samma nivå

Jan Lundgren Trio

Together Again…At The Jazz Bakery

(Fresh Sound/Naxos)

Så är det här då, albumet som blev både känt och efterfrågat innan det ens nådde vårt land: Jan Lundgrens “Together Again…At The Jazz Bakery”. Anledning till all uppståndelse har förstås varit att det, av en tämlig enig kritikerkår i England, valdes till 2011 års allra bästa jazzplatta. Och det är bara att konstatera att engelsmännen, som vanligt, både var före och hade helt klart för sig. ”Together Again…” är alltså en alldeles utomordentlig produktion. Mästerlig? Javisst!

De tre musikanterna, Jan och hans amerikanska triokamrater Chuck Berghofer och Joe La Barbera, känner varandra väl sen tidigare. Och det märks. Lyhördheten är total och dessutom tycks man ha haft det alldeles ovanligt trevligt och avspänt den där kvällen i början av januari 2008, på numera dessvärre nedlagda The Jazz Bakery i Los Angeles. En av anledningarna till ingen låter det minsta spänd eller stressad är förstås att man inte hade en aning om att producenten Dick Bank, som ansvarar för hela tolv Lundgren-album, spelade in hela härligheten. Inte för att ge ut musiken på skiva utan mest för sitt eget höga nöjes skull. Det var först ett par dagar senare man skulle spela in ”på allvar” och göra en skiva tillägnad minnet av den utomordentlige filmkompositören Ralph Rainger (”Thanks for The Memory”, Fresh Sound).

Under 70 minuter bjuds vi således på triomusik av högsta klass. För triomusik är det – var och en ges generösa möjligheter visa upp sig i helfigur, även om Lundgren är den självklare huvudrollsinnehavaren. Sällan, om ens någonsin, har Jan låtit mer lekfull och skärpt på en och samma gång, som här.” Someone To Watch Ove Me” och ”Love For Sale”, till exempel, är makalösa. ”Och Jans kärleksfulla hyllningar till sina tyvärr bortgångna kollegor Oscar Peterson (”Tenderly”), Lou Levy (”I´m Old Fashioned”) och Pete Jolly (”I´ve Never Been In Love Before”) måste vara bland det bästa han någonsin har presterat på skiva. Den raffinerade soloversionen av ”Tenderly” har alla möjligheter att bli en svensk jazzklassiker!

Det är inte bara musiken som är av yppersta klass. Det 32-sidiga albumhäftet håller samma klass som musiken. Intressant, läsvärt och ytterst genomarbetat, som vanligt alltså, när Dick Bank har varit i farten. Dessvärre berättar Dick också att detta är hans 25:e och sista produktion för Fresh Sound Records. Hoppas han skojar!

Jan Olsson

Svensk jazz

resencerd på Dig Jazz
vintern 2011

och våren 2012;

Wennerström-LatssonExxplicity

Kjell Öhman & Friends

Se senaste

skivnyheterna på

Diggat!

Tigrans piamospel en fröjd för örat

Lars Danielsson

Liberetto

(ACT/Naxos)

Huvudperson på “Liberetto” (observera stavningen) är den unge armeniske pianisten Tigran Hamasyan. Hans vackra, melodiska och ytterst välansade spel är en fröjd för örat. Att döma av hans anslag, teknik och sätt att uttrycka sig på har han en genuin klassisk skolning. Däremot avslöjar han bara undantagsvis någon egentlig hemvist i jazzmusiken.

Särskilt jazzig, åtminstone på konventionellt sätt, är heller inte den norske trumpetaren Arve Henriksen. Hans högst personliga utflykter tyder mer på influenser från den österländska musiken. De tre övriga medlemmarna i den danielssonska kvintetten är den engelske gitarristen John Parricelli, förre EST-trummisen Magnus Öström och, naturligtvis, Lars Danielsson själv, som trakterar bas, cello och elpiano.

Den stillsamma och ganska stereotypa musiken på ”Liberetto”, till största delen komponerad av Danielsson, hör hemma någonstans i gränslandet mellan klassiskt och jazz. Mig lämnar den tämligen oberörd och istället för ”både-och” har det mest blivit ”varken-eller”. Knappast något som lockar till förnyat lyssnande.

Jan Olsson

Spännande och levande musik

som visar på nya möjligheter

Anders Jormin

Ad Lucem

(ECM/Naxos)

Anders Jormins sångcykel ”Ad Lucem” uruppfördes vid Swedish Jazz Celebration år 2000. Den liknar ingenting annat, vilket naturligtvis är precis vad man kunde vänta sig av den lika originelle som geniale spelmannen från Jönköping - till vardags bas- och jazzprofessor i Göteborg och Helsingfors. Dessutom en outtröttlig och ovärderlig tredjedel av Bobo Stensons trio. Som gammal latinare har jag för mig, att ”Ad Lucem” betyder ungefär ”Mot ljuset”, och det är väl en titel så gott som någon. Huvudsaken är att det är latin. Skrivna på latin, av kompositören själv, är också med ett par undantag samtliga sångtexter Dessa framförs av Mariam Wallentin från Wildbirds and Peacedrums, och Erika Angell, som annars återfinns i grupper som The Moth, Thus:Owls och Josef (Kallerdahl) & Erika.

Förutom Wallentin och Angell, och givetvis Jormin själv, ingår saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist och slagverkaren Jon Fält i den Jorminska gruppen, som på sistone och helt opretentiöst har börjat kalla sig Klotter. Det hela är synnerligen kollektivt och ibland, men inte alltid, ganska ”jazzigt”. Fritt och bundet är det i alla fall,

om vartannat. Men här finns också inslag av nordisk folkton och sakral musik av den modell 1500-talstonsättaren Christóbal de Morales & Co för ungefär ett och ett halvt decennium sedan inspirerade Jan Garbarek att plocka fram inför samarbetet med The Hilliard Ensemble.

Det är vacker musik som Jormin har skapat, melodiös och rofylld. Därmed sannerligen inte sagt att den är händelsefattig. Tvärtom. Ljungkvists personliga utflykter, inte minst på klarinett, bjuder ständigt på överraskningar och oväntade riktningar. Likaså Fälts okonventionella och lyhörda trumspel. Men – som sagt (skrivet) – det här handlar framför allt om kollektiv, spännande och levande musik av bästa slag, utan någon definitiv etikett, där solistiska insatser är av något underordnad betydelse. När jag lyssnar på den får jag, utan jämförelser i övrigt, samma känsla som när jag för första gången hörde Vijay Iyer: detta är musik som visar på nya möjligheter utan att för den skull bli pretentiös och effektsökande.

Jag är inte färdig med ”Ad Lucem” ännu. Det kommer säkert att ta ytterligare ett tag. Några diggar sätter jag inte, eftersom Anders Jormins ambitiösa verk går en bit utanför jazzramarna och inte passar in i det gängse betygsmönstret. Men missa därför, för allt i världen, inte plattan!

Jan Olsson

En utmärkt sammanfattning av

Sten Sandells improvisationskonst

Sten Sandell

Music Inside the Language I II III
(LJ Records/Naxos)

Sedan mitten av 1970-talet har pianisten och kompositören Sten Sandell varit en svensk fyrbåk inom improvisationsmusik och elektroakustisk musik. Precis som när det gäller den kanadensiske klassiske pianisten Glenn Gould, för att ta ett exempel, är det på skiva man ska avlyssna Sandell. Och skivor med Sten Sandell finns det ett femtiotal, fördelade mellan solo- som duo-, trio- och kvartettinspelningar, där de album han gjort med saxofonisten Mats Gustafsson och slagverkaren Raymond Strid i gruppen Gush förmodligen är de mest kända.

Den nyligen utgivna boxen Music Inside the Language, innehållande tre cd, fungerar som en utmärkt sammanfattning av Sten Sandells improvisationskonst. En inriktning han förklarar på ett slående sätt i det medföljande häftet: ”Om jag vore bildkonstnär och var tvungen att i numrerade fält måla en anvisad färg, så skulle jag hitta på någonting annat att göra. Om jag vore författare och bara fick skriva vad andra har dikterat, så skulle jag hitta på någonting annat att göra. Om jag som musiker var tvungen att spela efter anvisade noter istället för att improvisera, så skulle jag hitta på någonting annat att göra.”

På den första skivan i boxen framträder Sten Sandell på egen hand med piano, orgel, elektronik och röst i suggestiv musik till texter och textstrofer av honom själv, Bengt Emil Johnson, Willy Kyrklund, Magnus Jacobsson och Friedrich Nietzsche. I det femdelade stycket Munnen, som också utgör boxens definitiva höjdpunkt, läses texterna av bland andra nämnde Kyrklund och Rolf Skoglund.

Det soniska språket präglar i än högre grad innehållet på den andra skivan, där huvuddelen består av ett antal ”språksånger” utmynnande från Sandells piano och röst i mötet med Nina de Heney på kontrabas och röst och vokalisten Sofia Jernberg. ”Språksångerna” stannar ibland upp vid ord som ”förtätningar” och ”förtunningar”, och vrider dem till dess de blir närmast enerverande. Den andra skivan innehåller även en 18 minuter lång begreppsutmanande dialog mellan Sandells piano och David Stackenäs spräckbenägna gitarr.

Boxens tredje skiva utgörs av stycket Borduna, ett nära timmen långt elektroniskt stycke centrerat kring en massiv bordunton som kontinuerligt genomgår små, men påtagliga skiftningar som i ett ständigt sökande efter något annat, något nytt, något osedvanligt.
Peter Bornemar

Övertygande av ny grupp med

musik i Lennie Tristanos anda

Brothers Two Others

Guest Jan Allan

(NLM Production/www.brotherstwoothers.com)

Musikerna i den unga gruppen Brothers Two Others bildades när medlemmarna studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 2007. Jacob Gustafsson spelar tenorsax, gitarrist är Daniel Svensson. Basisten heter Daniel Gustafsson och trumslagare är Niclas Lindström. I två melodier kommer trumpetaren Jan Allan med.

Musiken är komponerad av bandets musiker där inriktningen är jazz i den anda som Lennie Tristanos grupp med bland annat saxofonisterna Lee Konitz och Warne Marsh använde sig av i slutet av fyrtiotalet. Ofta var melodierna kopplade till kända standardmelodiers harmoniunderlag men under andra namn. Jag tror faktiskt att det är samma sak här i flera fall men hur som helst skall deras agerande berömmas. Både solistiskt och för spelet i de intrikata melodilinjerna som ritats.

Det är inga lättspelade stycken som de ger sig i kast med. Det ställs höga krav på instrumentkunnandet och tekniken är krävande. Men de gör allt på ett övertygande sätt. Jan Allans trumpet är mycket välpassande i sammanhanget. Få i landet står den här typen av jazz så nära och han är en tillgång och även en inspiratör för bandet i numren Bergvägen 5 och Söndag. Summering, roligt att gruppen söker upp en jazzform som inte hörs alltför ofta i vårt land.

Göran Olson

Foto: Lasse Fegerberg

Varierat och välspelat -men lite snällt

Hans Loelv

When Dark Meets Light

(Cat Foot Records)

Uppsalapianisten Hans Loelv presenterar sig här i högsta grad som kompositör. Av skivans nio melodier har han komponerat åtta. Den nionde, Suomen Valssvit har Peter Gullin skrivit. Med i kompet har Hans basisten Per V Johansson och trumslagaren Jocke Ekberg som båda har sin hemvist i gruppen Trio Con X. Tillsammans med Hans kallar de sig här för Trio Y.

Övriga aktörer är sångaren Claes Janson som på sitt karaktäristiska sätt framför Was It A Dream? Blåsare är tenoristen Roger Nordling som kopplas till trumpetaren Tomas Driving och trombonisten Lennart Lind. Andra spelare som hörs är vibrafonisten Jan Carlbom, flöjtisten Marco Fernández och cellisten Sten Westling. Musiken är välspelad med en snäll utstrålning. Att gruppens sättning varieras kraftigt bidrar till att helhetsintrycket känns splittrat och att någon egentlig gruppkänsla aldrig ger sig tillkänna.

Göran Olson

Allt spelas genuint och med

hög klass på soloprestationerna

Gustav Lundgren

Plays Django Reinhardt

[Lundgren Music / Plugged]

Gitarristen Gustav Lundgren har ett brett spelschema med medverkan i flera jazzgrupper med skilda infallsvinklar. Här gör han en hommagé till den franske romanen och kollegan Django Reinhardt som var den förste europé som slog in en stor kil i den amerikanska jazzhegemonin.

Det finns knappast någon jazzgitarrist som inte lyssnat in Django och Gustav har gjort det rejält. Tillsammans med gitarristen Martin Widlund och kompisar från Stockholm Swing All Stars med bland annat pianisten Daniel Tilling, trumpetaren Karl Olandersson, altsaxofonisten Klas Lindquist och tenorsaxofonisten Fredrik Lundborg plockar han upp melodier från Djangos notbok. Allt spelas genuint riktigt med soloprestationer av hög klass.

Gustav varierar sitt spel med olika gitarrer som ger melodierna rätt stämning. Musiken får även en speciell profil när man använder congas och timbales. Bland Djangos melodier finns Nauges, Swing 42 och Vendredi.

Göran Olson

Triojazz som går utanpå det mesta

The Stockholm Jazz Trio

Jambangle

(Spice Of Life/Plugged)

Med melodier från boperan plus bidrag från pianisten Göran Strandberg och basisten Patrik Boman gör The Stockholm Jazz Trio sin skivdebut. Med i trion är också trumslagaren Sebastian Voegler. Inspelningen skedde hos SAMI i februari 2007 men släpps inte förrän nu.

Debuten är lysande alltifrån de frestande och lockande kompositionerna till musikernas magnifika spel. Flera av jazzens melodiska diamanter visas upp. Titelmelodin Jambangle är komponerad av Gil Evans. En annan pianist Junior Mance Jr. har sin klassiker Jubilation med. Inte mindre kända är Dizzy Gillespies Con Alma, Monks Trinkle Tinkle, Bud Powells Un Poco Loco och Clifford Browns Sandu. Påfyllnad kommer i form av Dear Stockholm, Emigrantvisan, On The Sunny Side Of The Street, Patriks Melancholy Albert samt Görans Letters.

Jag tar verkligen till mig skivan. Nästan slukar den. Trion levererar jazz som går utanpå det mesta. Det finns tanke och substans i agerandet där den kollektiva kommunikationen fungerar ytterst väl. Görans finstilta spel bär med sig en stark integritet som ger musiken profil. Det lätta anslaget drar också till sig uppmärksamhet. Han spelar enkelt och klarsynt sina slingor som bildar en story som tål att höras om och om igen.

Patriks spel har vissa reminiscenser från Paul Chambers i sin kraftfulla stabilitet. Han gör också soloinslag av klass att lyfta fram som i bland annat On The Sunny Side…. Sebastians lätta trumspel bidrar till den inspirerande lekfullhet och idérikedom som präglar trion.

Göran Olson

Strayhorns ballader passar som hand i handsken

Kjell Jansson/ Jan Zirk Quartet

It Took Some Time

(Imogena/Border)

1999 gav skivbolaget Dragon ut ett album med basisten Kjell Janssons och pianisten Jan Zirks gemensamma kvartett, ”Chelsea Bridge”. Plattan innehöll nio högoktaniga Billy Strayhorn-skapelser. Nu, drygt ett decennium senare och på ett annat märke, är det dags för något som skulle kunna kallas ”volym två”. Sex av plattans åtta nummer är nämligen inspelade vid samma tillfälle som innehållet ”Chelsea Bridge”. Och bortsett från ”Take The Coltrane”, som Duke Ellington skrev på egen hand 1962 inför skivmötet med John Coltrane, har samtliga kompositioner även denna gång Strayhorn, Duke alter ego, som ”hel-” eller åtminstone medkompositör.

Förutom herrar Jansson och Zirk består kvartetten av tenorsaxofonisten Erik Norström och trumslagaren Magnus Gran. I två nummer, ”Satin Doll”, inspelade på Göteborgs Konserthus dagen före nyårsafton 1998, är gruppen förstärkt med en stråkkvartett, arrangerad av Zirk. Störst intryck gör nu, som då, Erik Norström med sitt tidlösa, melodiska och formsköna spel. Strayhorns vackra ballader passar honom som hand i handske.

Som helhet fungerar kvartetten ypperligt. Kjell Janssons trygga och säkra musicerande är, som alltid, en fröjd att ta del av och Zirk och Gran gör precis det de ska – varken mer eller mindre. Och det räcker gott.

Jan Olsson

En kvintett av högsta dignitet

-där alla imponerar

Standard Connection

Northland

(Imogena/Border)

Bakom Standard Connection döljer sig en kvintett svenska musiker av högsta dignitet. Robert Nordmark spelar tenorsax. Peter Asplund är trumpetare och flygelhornist. Pianot sköter Daniel Karlsson.

Kontrabasen tillhör Martin Sjöstedt och kompet rundas av med trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Altsaxofonisten Karl-Martin Almqvist ansluter i två nummer. Slagkraftigare kan knappast en grupp mobiliseras i vårt land. Frånsett Roberts inledande Blues For Hartvig är det välkända melodier av hög jazzstatus som spelas. Där ingår You And The Night And The Music, Caravan, Soul Eyes, Giant Steps, On Green Dolphin Street, Milestones, Yesterdays, Angel Eyes och I Mean You.

Alla spelarna imponerar. Robert är strålande med sitt auktoritära spel. Det här borgar för det stora break han länge förtjänat. Han tillhör spjutspetsarna i den svenska tenorsaxklanens främsta led. Lyss bara till Soul Eyes som är ett tilldragande nummer. Det självklara spelet bär med sig sköna vibbar. Hans spel i snabba nummer som i Giant Steps skall också lovordas. Peter Asplund har tidigare meriter så det förslår vilket poängteras med marginal skivan igenom. Spelet med harmonsordin i Soul Eyes bygger på den skira stämning som Robert lagt grunden till. Peter av idag är en av de mest homogena musiker svensk jazz kan visa upp. Han är en komplett jazzsolist oavsett vilket sammanhang han rör sig i.

Som nämnts sitter Karl-Martin Almqvist in i gruppen och då med en straight altsax. Han, Robert och Peter möts i den fint arrangerade Yesterdays. Suggestiv och skön är alten i sin kommunikation med Roberts tenor i skivans final Matt Dennis Angel Eyes. Ytterligare en favorit som för tankarna till Gullin och Rolf Billbergs samarbete på femtiotalet. Högt betyg!

Daniel Karlssons underfundiga pianospel är en pärla att ta till sig med ett personligt spel med en aldrig sinande fantasi. Killarna i kompet skall verkligen rosas. Tillsammans bildar de en stimulerande helhet som får det att vattnas i munnen. Något som solisterna omedelbart tar tillvara. Martin Sjösten är även en bra solist vilket kommer fram i Milestones. Johan Löfcrantz Ramsays trumspel för upp gruppen till svindlande höjder. Det han gör är bland det mest spännande och inspirerande jag hört från en svensk trummis de senaste åren. Giant Steps är ett talande exempel.

Hoppas att den här gruppen får leva vidare. Den behövs verkligen när man skall föra fram jazz utan en kostymering a´la kejsarens nya kläder.

Göran Olson

Perfekt njutning en mörk

vinterkväll i skönaste fåtöljen

Sweet Jazz Trio

Sweet Ballads

(Spice of Life/Plugged)

Sweet Jazz Trio, d.v.s. kornettisten Lasse Törnqvist, gitarristen Mars Larsson och basisten Hans Backenroth, begår i och med ”Sweet Ballads”, med underrubriken ”Standard Collection volym 4”, sitt tionde album sedan starten för drygt femton år sen. På två av dessa tio produktioner, ”A Certain Sadness” och ”Remembering Billie”, som ursprungligen gavs ut på skivmärket Arietta, medverkar även sångerskan Monica Borrfors.

Med åren tycks de tre medlemmarna i Sweet Jazz Trio ha kommit varandra allt närmare. Lyhördheten för varandras intentioner kan jämföras med den som en gång kännetecknade kombinationen Ruby Braff-George Barnes eller kanske Braff-Dick Hyman. Och att den forne ”dixieräven” Törnqvist har lyssnat ingående på just Braff, och säkerligen i någon mån även på Rex Stewart och Bobby Hackett, är ganska uppenbart. Samma osvikliga smak, melodiska respekt och fantasi och samma känsla för enkelhet och lyrik. Liknande preferenser kännetecknar också Mats Larssons sköna gitarrspel. Hans eleganta frasering och vackra ton påminner, även om den är mer traditionell, om Jim Halls ytterst vårdade sätt att kommunicera. Om Backenroths basspel har redan sagts så mycket i andra sammanhang att det inte finns mycket att tillägga. Man kan bara konstatera att han är en helt idealisk medlem i gruppen.

På sin allra första platta, ”Very Swedish”, höll sig trion till enbart svenskt material. Men sedan dess har man hämtat huvudparten av repertoaren ur den nära nog outtömliga amerikanska sångboken. Bland topparna på ”Sweet Ballads” kan nämnas en magnifik version av Nat King Coles gamla paradnummer ”Nature Boy” och en inte mindre magnifik ”In the Wee Small Hours of the Morning”. En mer perfekt platta att sluta ögonen och lyssna på i skönaste fåtöljen när nattmörkret har sänkt sig och världen har stannat upp ett slag är svårt att tänka sig.

Jan Olsson

Lars musik får den nerv

och närhet som den förtjänar

Lars Jansson Trio

Ensemble Mid/Vest

Worship Of Self

(Prophone/Naxos)

Vid sidan av sitt eminenta personliga pianospel är Lars Jansson en kompositör och arrangör av hög kvalité. Hans djupa musikaliska medvetenhet berör och lever kvar sedan tonerna falnat. Egen musik har Lars presenterat i olika formationer från sin egen trio och upp till storbandsformat med ett lysande resultat. Den här gången har Lars skrivit för sin trio som förstärks av den danska Mid/Vest ensemblen. Där ingår en stråkkvartett och en blåsarkvintett. Musiken innehåller såväl nya som äldre alster från Lars känsliga penna. Inspelningen gjordes i Göteborg 2008 med en mycket bra ljudåtergivning.

Den känsliga nerven och närheten till materialet som musikerna visar bildar en kammarmusikalisk föreställning som platsar både i klassiska som jazzigare sammanhang. Jag faller pladask för det lyriska tonmåleriet som smeks fram i Savasan. Där inleds den fascinerande exkursionen i Lars harmoniskt avstämda palett. Den välstämda blåsargruppen består av ypperliga musiker som verkligen anammat Lars intentioner. Det finns ett känsloengagemang som presenterar sig från oboen ned till den mörka fagotten. Lika fascinerad blir jag inför stråkkvartettens spel. De båda grupperna ger musiken den pregnans som Lars musik förtjänar.

För de improviserade partierna svarar självklart Lars trio. Basist är Christian Spering och trumslagare är Anders Kjellberg. Det är ett kollektiv som verkligen besitter en stark unit. Med de två spelarna formulerar sig Lars med ljusa skira löpningar och klanger som avslöjar hans mästerskap och den hängivna attityden i musicerandet. Man har sagt att Lars ofta för in en stråle av nordic light i musiken. Jag skulle vilja plussa på med en dos av fransk impressionalism.

Göran Olson

Sprängfyllt av lustfyllda idéer!

Velodrône

The Beenhouse Session
(HK Records/Plugged)

I ett gammalt bönhus utanför Hallstavik i norra Roslagen alstrades den mångfacetterade musik som kan höras på albumet The Beenhouse Session med gruppen Velodrône.

Sex av medlemmarna i Velodrône var tidigare med i gruppen H3FK: Pianisten och dragspelaren Jonas Östholm, oudspelaren Mats Karlsson, basisten Filip Augustson, trumslagaren Fredrik Rundqvist, fiolspelaren Salem Al Fakir och slagverkaren Ola Bohtzén.

Utökad med Fredrik Ljungkvist på tenorsaxofon och klarinett bygger Velodrône delvis vidare på den blandform av jazz, arabisk musik och balkanmusik som H3FK ägnade sig åt, men skruvar till den ytterligare några varv med ännu fler uppslag - och gör den ännu mustigare.

Trots att den starkt melodiska musiken spretar åt alla möjliga håll, ibland till och med i samma stycke, är den så sprängfylld av lustfyllda idéer, strukturerad sprallighet och musikalisk skicklighet att den är omöjlig att värja sig mot.

I exempelvis stycket Allez Ali Allez!, precis som samtliga utom ett på albumet skrivet av Mats Karlsson, samsas omaka ting som swing, frijazz, turkisk basarmusik och romsk folkmusik på ett lika märkligt som självklart tilltalande sätt.
Peter Bornemar

Stort utrymme för fri dialog

och oförmodade infall

Wennerström Larsson Explicity

Tussilago
(Wela Records/Plugged)

Saxofonisten Cecilia Wennerströms meritförteckning inkluderar bland annat spel med Gugge Hedrenius och Rune Carlssons storband, med egna gruppen Salamander och trion SNOW. Dessutom spelade hon i slutet av 80-talet barytonsax i Kurt Olssons Damorkester.

Tillsammans med maken och (bas-)trombonisten Sven Larsson, som efter att på 60-talet ha börjat spela hos Rolf Ericson haft en stol vikt åt sig i de flesta svenska storbandssammanhang, ligger hon bakom såväl skivetiketten Wela som den duo vilken på den här skivan utvidgats till en kvartett med Filip Augustson på bas och Henrik Wartel på trummor och didgeridoo.

Musiken är genomgående lågmäld och återhållsam, vilket också understryks av inpassen på altflöjt från Cecilia Wennerström och didgeridoo, som även Sven Larsson dubblerar på.

Även om de tio kompositionerna, samtliga originalnummer, är tydligt strukturerade lämnar de stort utrymme åt spel präglat av fri dialog och oförmodade infall. Starkast intryck ger kvartetten i Second Opening, som är ett av de snabbaste numren på skivan.
Peter Bornemar

Briljant spel och en omväxlande repertoar...

Stan Getz at Nalen

with Jan Johansson.

Live In The Swedish Harlem

(Riverside Jazz Label/Border)

Stan Getz spelade ofta i Sverige - speciellt på Nalen i Stockholm. Genom konferenciären Nalle Nilsons försorg ordnades en inspelning med Getz och hans musiker 1959. Något som Norman Granz, Getz producent, gav klartecken till. Efter att banden varit på avvägar i femtio år har nu upptagningar från två konserter återfunnits. Getz medspelare är pianisten Jan Johansson, basisten Daniel Jordan och trumslagaren William Schiöpffe. Att Jan dokumenterats med Getz är intressant. Han visar tydligt sin internationella klass gång efter annan, det skall man vara tacksam för. Att Jans medverkan tillför ett dragkraftigt bonus är helt klart.

Getz och Jan svarar som väntat för ett briljant spel i den omväxlande repertoaren. Coleman Hawkins Stuffy bildar ouvertyr till Nalenbesöket. Fortsättning följer med sällan spelade The Thrill Is Gone, Mulligans News From Blueport samt Catch As Catch Can. Ahmad Jamals A New Rhumba är en överraskande ingrediens. Samma med Al Cohns Ah-Moore. Till detta skall läggas evergreens eller likvärdiga som I Want To Be Happy, Get Happy, Younger Than Springtime, Gone With The Wind, Easy Living samt Summertime.

...men ljudet inte av bästa märke

Ljudåtergivningen är inte av bästa märke med en ojämn balans i kompet. Många justeringar har säkert gjorts innan skivan kom till. Trots anmärkningen är det en intressant blick i backspegeln. Men jag kan inte slita mig ifrån att Getz genomgående hade en mycket hög nivå på ljudåtergivningen på sina skivor. Inte bara de som gjordes i Danmark med Kenny Barron. Getz förknippas med ett vackert totalsound - det ingick i hans bild. Betyget hade blivit betydligt högre med en bättre ljudkvalité.

Göran Olson

Aktuella svenska
jazzskivor
Parti & Minut

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Rappt och uppkäftigt

med fantasifull improvisation

Parti & Minut

Från klart till halvklart
(El Dingo Records/Plugged)

Lika anmärkningsvärd som sättningen med tuba, trumpet och trummor är den uppiggande musik som dessa instrument tillsammans åstadkommer på albumet Från klart till halvklart.

Trion Parti & Minut utgörs av Johan Jonsson på trumpet, Per-Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Av dessa är utan tvekan tubaisten Holmlander det mest kända namnet.

Holmlander tillhör de allra främsta inom svensk improvisationsmusik och har spelat med Peter Brötzmann, Barry Guy, Ken Vandermark, Mats Gustafsson och Marilyn Crispell, för att nämna en handfull. Trumslagaren Christopher Cantillo kan också höras i Nils Berg Cinemascope och medverkar exempelvis även på Anna von Hausswolffs fantastiska album Singing From the Grave från 2010.

Sju av de elva låtarna på Från klart till halvklart är skrivna av trumpetaren Johan Jonsson, som också har figurerat i Jannes Fenomenala Orkester och i storbandet Club Killers, och även har gjort inhopp hos balkangänget Süperstar Orkestar.

Musiken är rapp och uppkäftig, där en grundstomme snickrad av jazz byggs på med fantasifull improvisation från alla tre. Uppsluppenheten speglas också i låttitlar som Jag har inga kompisar, Vem där?, Karate och Dansmusik.

Vid sidan av Jonssons originalmaterial tar sig Parti & Minut också an låtar av Alexander von Schlippenbach, Roswell Rudd, Amina Claudine Meyers och James Blood Ulmer. De smattrande fanfarerna från trumpet och tuba i tolkningen av den sistnämndes Baby Talk är en riktig godbit.

Peter Bornemar

Både lydig och olydig lekfullhet

Brus Trio

Celebration
(Quica Records/Plugged)

Det har gått ganska exakt 30 år sedan pianisten Arne Forsén, basisten Ulf Åkerhielm och trumslagaren Gilbert Matthews slog sina påsar ihop i samband med en jamsession på jazzklubben Fasching. Sedan dess har Brus Trio, låt vara med tämligen sporadiska framträdanden, förvaltat en form av lyckligt sprudlande modern jazz som gärna låtit sig kryddas en aning av både folk- och klassisk musik.

Vad gäller skivproduktionen har Brus Trio fram till nu för egen maskin kunnat höras på albumen Before Coffee från 1984 och Aim från 1990 (båda på Dragon), samt tillsammans med John Tchicai på Soaked Sorrows (Dragon, 1987), med Charles Tyler på Autumn in Paris (Silkheart, 1988) och med Roscoe Mitchell på After Fallen Leaves (Silkheart, 1989).

På nya albumet Celebration, som är en synnerligen välkommen återkomst på skivfronten, har trion i sex av skivans nio spår utökats med tenorsaxofonisten Fredrik Nordström och trombonisten Mats Äleklint, vilket gör att musiken får en än mer ökad spännvidd såväl dynamiskt som innehållsmässigt.

Musiken är sett till ytan rätt okonstlad, emellanåt till och med lite mainstream, men rymmer både udda harmonik, oväntade referenser och en lekfullhet av både lydigt och olydigt slag. Kompositionerna, fyra av Forsén och fem av Åkerhielm, är fantasifulla och fulla av en inneboende potens som förstärks ytterligare genom Nordströms och Äleklints påtagliga närvaro.
Peter Bornemar

Trivsam swing med sång som ger profil

Instant Swing

( www.instantswing.se)

Bakom den här nog så anonyma skivan, det gäller info om skivbolag, hörs Göteborgsbandet Instant Swing. Bandets musik har som namnet anger swingjazz som varumärke. Men detta till trots ingår melodier med ett helt annat ursprung. Exempel är Stings Englishman In New York, Michel Legrands The Windmills Of Your Smile och den bebopinriktade Swedish Pastry som Barney Kessell komponerade när han spelade med Stan Hasselgård.

Ett stort lass drar vokalisten Anna My Zetterberg vars opretantiösa sång ger gruppen en viss profil. Ole Jörgensen är rörblåsare. Sten Löfman spelar piano, Jörgen Svensson är basist och trumslagare är Anders Söderling. För mig är det okända namn frånsett Löfman och Söderling.

Bland melodierna finns, Don´t Explain, Oh, Lady Be Good, Good Morning Heartache, Fly Me To The Moon, Dream A Little Dream Of Me och Embraceable You som spelas med versen. Något som man önskar att även andra evergreens skulle förlänas. Helhetsintryck, det är en trivsam amatörplatta som tonar fram. Soloinsatserna är ojämna men Löfmans pianospel är ett undantag. Söderlind gör som väntat en övertygande prestation.

Göran Olson

Lisen Rylander Löve den

enda gemensamma nämnaren

Midaircondo

feat Michala Østergaard-Nielsen

Reports on the Horizon
(Twin Seeds/Cosmos)

The Splendor

Delphian Palace
(Hoob/Border)

Den gemensamma nämnaren dessa två album emellan är vad musiken beträffar närmast obefintlig. En jazzpolis skulle säker mena att det ena albumet inte har det minsta med jazz att göra.
Vad som förenar de två utgåvorna stavas istället Lisen Rylander Löve, saxofonisten som utgör ena halvan av duon Midaircondo och en fjärdedel av kvartetten The Splendor.

Midaircondo, som tidigare gjort skivorna Shopping for Images (Type records) och Curtain Call (Twin Seeds), ägnar sig åt en ljudkonst där electronica och experimentell konstmusik utgör grundbultarna. Den andra halvan av Midaircondo är Lisa Nordström, som på Reports on the Horizon använder sin röst, basflöjt, cittra och elektronik i kommunikationen med Lisen Rylander Löves röst, tenorsax, basklarinett och elektronik. Gästspelar på Reports on the Horizon gör slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen, vilket gör musiken än mer komplex, dynamisk och spännande.

Visst kan det låta flummigt med musik i form av ljudlandskap som är till för att röra om sinnena hos lyssnaren, men förvisso sätts dessa ordentligt i rullning. Musiken är genomgående synnerligen suggestiv, och når ett magnifikt crescendo i det tudelade stycket In a City of Ships, som vräker sig fram utan pardon mot lyssnaren.

I gruppen The Splendor hörs Lisen Rylander Löve spela mer renodlad jazz tillsammans med Fabian Kallerdahl på klaviaturer, Josef Kallerdahl på bas och Lars Källfelt på trummor.

Musiken på Delphian Palace ger emellertid ett tämligen diffust, närmast abstrakt intryck - trots att det inte handlar om svår musik. De tio låtarna har alla sin egen karaktär och struktur, och melodilinjerna är både följsamma och logiska. Men det känns rätt blod- och livlöst. Det lysande undantaget är Circles, en av tre låtar skrivna av Lisen Rylander Löve, som mer distinkt sätter färg på musiken.
Peter Bornemar

Sprudlande modern

storbandsjazz i det lilla formatet

Oh Yeah Orchestra

Freedom of Movement
(Imogena/ Border Music
Att slagverkaren Martina Almgren i en intervju för några år sedan sagt att hon gärna lyssnar på Gillian Welch när hon diskar är bara det en anledning att spetsa öronen. Och även om jag bara hört fragment från de fyra album hon gjort med sin kvartett (Babebabop från debuten September fastnar lätt i min skalle) hade jag nog varit mer nyfiken på något nytt från Martina Almgren Quartet. Särskilt som det är sex år sedan senaste albumet Bingo.

Men Martina och de övriga i kvartetten, pianisten Tommy Kotter, basisten Owe Almgren och saxofonisten Björn Almgren har säkert fullt up med annat än att göra skivinspelningar. Dock finns kvartetten med som stomme i tiomannabandet Oh Yeah Orchestra, som väl får sägas vara Martina Almgrens baby då hon står bakom samtliga kompositioner och arrangemang. För övrigt är ”tiomanna” en helt felaktig förstavelse då hälften av musikerna utgör av kvinnor.

Förutom Kotter och de tre Almgrenarena medverkar här saxofonisten Lisen Rylander Löve, cellisten Petra Lundin, sångerskan Karin Burman, slagverkaren Ebba Westerberg, trombonisten Niclas Rydh samt trumpetaren Magnus Broo.

Till huvuddelen utgörs materialet på Freedom of Movement av samma musik Martina Almgren skrev på beställning till Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Tillkommit har ytterligare fem kompositioner.

Musiken är synnerligen genomarbetad, där stor omsorg lagts kring varje låts egen unika karaktär. Och varierad är musiken så det förslår, liksom synnerligen melodisk. Dessutom tillåts alla dela nästan lika på det utrymmet som ges. Det handlar om sprudlande modern storbandsjazz i det lilla formatet där de snygga arrangemangen är den stora behållningen.

Peter Bornemar

Ovanlig grupp med såväl

romantik som djärva uttryck

Trinity

Get Out

(Do Music Records/Plugged)

Trinity är en ovanlig grupp. Inte enbart genom en okonventionell sättning, som inte har så många motsvarigheter här i landet. Trumpet, hammondorgel och trummor är en sällsynt instrumentation. Karl Olandersson är trumpetare, Andreas Hellkvist sköter orgeln och Ali Djeridi spelar trummor.

En titt på den udda repertoaren visar att gruppen har ett brett spektra. Den slitna Sweet Georgia Brown har till exempel fått en uppfräschad behandling. Don Redmans alltför sällan spelade Cherry har också letats fram. Att Erik Franks Novelty Accordeon platsar visar att man inte drar sig för att presentera en i jazzsammanhang inte alltför sönderspelad repertoar. Bjärta kontraster finns i Sonny Stitts The Eternal Triangle och varför inte i den mjuka The Shadow Of Your Smile. Tre melodier har också skrivits av gruppens musiker. Det ingår såväl romantik som djärvare uttryck i bagaget.

I Karl Olandersson har Trinity en solist av internationellt snitt som kan spela swing och hardbop när så behövs. Att han är ett hett namn på dagens jazzklubbar är välmotiverat. Han visar respekt för äldre musikstilar både som lyriker och när han går till väders i eldiga välformade slingor. Hans register har ett mycket stort omfång som han utnyttjar till fullo. Andreas Hellkvist som är en relativt ny bekantskap i jazzvärlden är en smakfull musiker som inte går fram som en tornado över sitt instrument. Hans återhållsamhet ger gruppen ett sound som inte är alltför vanligt i hammondkretsar. Mycket välanpassad och stilfull

är Ali Djeridi vars spel bidrar till gruppens eleganta uttryck.

Göran Olson

Swing med hög solistisk klass

och strålande ensemblespel

Stockholm Swing All Stars

Take Two

(Lundgren Music/Plugged)

Stockholm Swing All Stars som varit ute på jazzmarknaden i tio år har verkligen slagit an på den swingpubliken. De har en repertoar där man bland annat finner melodier från den tidiga Ellington-eran som överraskande mixats samman med nummer från bebopstuket. Dit hör Night In Tunisia, Tin Tin Deo, Salt Peanuts och Monks Mood. Som extra krydda fogas några melodier in från tenoristen Fredrik Lindborg och pianisten Daniel Tilling.

Arrangerat har de också gjort. Men flitigaste arrangör är altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvist. Allt i en genuin swingstil där gamla teman också fått ny fräschör Ellingtons snabba sällan spelade Rubber Bottom blir en jazzrysare. Caravan, med gitarren i fokus, visar bandets flexibilitet. Adderat till de starka soloprestationerna får man nyckeln till bandets styrka.

Gustav Lundgren är en lysande gitarrist i stilen. Tillsammans med Göran Linds autentiska basspel får musiken en regelrätt bärig botten. Det är därifrån musiken byggs upp. Gustav gör också en ädel version av Django Reinhardts melankoliska Nauges. Trumslagaren Mattias Puttonen är som skuren för sin roll, mångsidig och stilriktig i agerandet. Daniel Tilling är en ovärdelig tillgång i rytmsektionen som högintressant solist och sammanhållande länk.

Bandets fyra blåsare håller hög solistiskt klass och ensemblepartierna

görs strålande med precision och en elegant frasering. Kul att höra unga musiker som även kan anamma en äldre typ av ensemblespel som användes för rätt många decennier sedan. Kontrast fås när bebopmelodierna spelas. Klas Lindqvist har ett härligt sound i ensemblepartierna som passar båda stilinriktningarna. Fredrik Lindborgs tenorsax är alltid positivt medryckande. Det hörs att han har kul när han spelar vilket även smittar av sig på lyssnare.

Med en trumpetare som Karl Olandersson i ledet går alltid musiken hem. Han är en av dagens främsta inhemska exponenter på instrumentet. Karls härliga lead när han har den positionen visar klass och som solist är han minst sagt respektingivande. Personlig sång lockar han med i April In Paris. Magnus Wiklunds trombon ger färg och stämning. Han är en av de få av dagens trombonister som kan tränga sig in stilriktigt i en äldre jazzstil om så behövs.

Göran Olson

Intressant tillskott till organistskaran

Andreas Pålsson Trio

Scrabble

(Gorilla Deluxe)

Det här är organisten Andreas Pålssons trios första skiva. Andreas som kommer från Helsingborg är till vardags slagverkare i stadens symfoniorkester. I gruppen ingår gitarristen Staffan William-Olsson och trumslagaren Lennart Gruvstedt. I den Osloinspelade skivan utökas trion i fyra nummer med de norska musikerna trumpetaren Kåre Nymark och trombonisten Even Kruse Skatrud. All musik frånsett I Got Rhythm är komponerad av Andreas. Sättningen inbjuder till besök på bluesens fält och det görs i Blues For T.E. Där lämnar Gruvstedts cymbaler ifrån sig ett sound som lyfter fram solisterna. Här slår det gnistror om speciellt Skatruds trombon.

I den drygt tio minuter långa Rotunda bjuds stora ytor för lyriska soloinsatser. Den snabba Vinkelvolten visar att Andreas är ett intressant nytillskott i den svenska organistskaran. Staffans gitarr är som sig förväntas en begivenhet av stort mått. Vilken backning han får av kompisarna! Här får också Gruvstedt blomma ut i ett solo som slår an. Hans fina vispkomp kommer fram i den lätt svängande Bengt In The Basement. De norska spelarna kommer tillbaka i Back To Town. Här skapar Staffan ett kärnfullt solo vilket också smittar av sig på Skatruds och Andreas spel.

Studiobesöket i Oslo mynnar ut i den skönt klingande Britas Birthday. Där har Staffan inledningsvis huvudrollen vilket han gör på ett

innerligt sätt. Innan han avslutar temat har också Andreas dragit sina strån till den romantiska tolkningen.

Göran Olson

Groovig orgeljazz -men rätt anonymt

Le Systéme

Can We Still Be Friends?
(Hoob Records/Border)

Efter inspiration från en konsert med ett japanskt band i New York bestämde sig pianisten Fabian Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund, som utgör två tredjedelar av bandet MusicMusicMusic!, för att göra något liknande. Det vill säga att göra musik där en Korg-synt med tangentbas har en bärande roll.

Resultatet blev hobbybandet Le Systéme och ett album med musik som håller sig någonstans mitt emellan ordinär groovig orgeljazz och den litet mer frejdiga musik som duon Hansson & Karlsson ägnade sig åt åt. Trots oklanderliga gästspel i några låtar från saxofonisterna Nils Berg och Björn Almgren samt slagverkaren Finn Björnulfsson ger musiken ett tämligen anonymt, för att inte säga likgiltigt, intryck. Att de vid sidan om det egna materialet väljer att göra en cover på en låt av tråkmånsen Todd Rundgren gör sannerligen inte det hela bättre.

Peter Bornemar

Äkta gladjazz med rötterna i bopen!

Hot Four East

Driftin

(info@hotfoureast.com)

Den unga gruppen Hot Four East håller sig med förkärlek till jazz a´la fyrtiotalet och några årtionden framåt i tiden. Bebop och hardbop är en attraktiv magnet. Då ingår naturligtvis Charlie Parker och Dizzy Gillespie bland kompositörerna. Parkers Segment och hans och Gillespies klassiska tema Shaw Nuff finns på plats. Trumpetaren Booker Littles Rounder´s Mood är ett annat bidrag. Sonny Rollins No Moe och Airegin, har också fått utrymme. Pianisten Herbie Hancocks Driftin inleder collaget som överraskande avslutas med What A Wonderful World. Även Neal Heftis Cute är ett oväntat inslag från de hörvärda och ambitiösa spelarna.

I gruppen ingår de båda rörblåsarna Björn Jansson och Andreas Gidlund utrustade med olika rörblåsinstrument, saxofoner, klarinetter och flöjter. Basist är Robert Erlandsson och trummor spelar Kristian Fredmark.

Det alerta saxofonistparet är verkligen inspirerande att lyssna till. Den flexibilitet de uppvisar och deras sätt att variera klangen genom att använda sig av olika rörblåsinstrument är också ett plus. Det är inget effektsökeri som kommer till tals, allt sker på ett naturligt sätt med lockande stämförningar. Solistiskt är båda medryckande och intressanta. Som gruppen i övrigt har de kul när de lirar. Att de spelar pianolöst verkar inte vara hämmande på något vis. Här kan man tala om äkta gladjazz. Hot Four East rekommenderas varmt.

Göran Olson

Ett omaka par som lyckas

skapa en fruktbar symbios

Roland Keijser & Raymond Strid
Yellow Bell

(Unlaut/Plugged)

Drygt tre timmar och tre kvart tar det att ta sig igenom den här lådan omfattande tre cd med två av de mest rutinerade svenska jazzmusikerna i modern tid. Mäktigt givetvis, men också synnerligen närande - och kolossalt varierat.

Egentligen är det två rätt udda själar som möts. Roland Keijser, som fyllde pluspensionär i somras, har en bakgrund i den svenska proggrörelsen på 70-talet, då han spelade med grupper som Arbete & Fritid och Blå Tåget. På första skivan (Forsens låt från 1975) spelade han folkmusik på sopransax tillsammans med fiolspelmannen Anders Rosén. Förutom till svensk folkmusik har Keijser i sitt ofta rikt ornamenterade och melodiska sätt att spela också haft ett gott öra till musik från bland annat Nordafrika, Indien, Kina och Turkiet.

Slagverkaren Raymond Strids kopp te har framför allt varit frijazz och improvisationsmusik, där han med största sannolikhet är den främste i sitt slag i Sverige. Strid kan bland annat höras i konstellationer som Beam stone, BGNO, The Electrics, Gush, LSB, Trespass Trio och YunKan 10. En annan, rätt viktig, skillnad mellan de två är att Strid inte alls är van att spela melodier.

Hur omaka de än kan tyckas vara blir resultatet här, där Roland Keijsers bollar Strids slagverk med spel på altsax, tenorsax, klarinett, flöjt och någon enstaka gång även piano, en fruktbar symbios baserad på två fulländade musikers hanterande av egna låtfragment, spelmanslåtar i form av brudmarscher, polskor och hallingar och brottstycken hämtade från utomeuropeiska folkmusiktraditioner.

Musiken är hämtad från fyra konserter från Glenn Miller Café i Stockholm 2008 och 2009 och ljudupptagningen är utmärkt och präglad av närhet till både musiken och musikerna. Hur aktningsvärd Roland Keijser än är hade resultatet dock inte blivit lika spännande utan den fantastiske Raymond Strids omedelbara närvaro.
Peter Bornemar

Läs intervju med Raymond Strid

Melodisk och rytmisk finess-

och samma finurliga upptäckarglädje

Bengt Hallberg

Live at Jazzens Museum

(Four Leaf Records/Plugged)

Sedan sin lysande comeback i slutet av förra året har Bengt Hallberg gjort en rad bejublade solokonserter runt om i landet. Hans uppvisning på Jazzens Museums utomhusscen i västmanländska Strömsholm i somras var uppenbarligen inget undantag. Samma härligt finurliga upptäckarglädje som för drygt ett halvt sekel sedan, samma läckra anslag och samma rytmiska och melodiska finess.

Den som har haft förmånen att få höra Bengt alldeles livs levande på sistone känner igen sig. Repertoaren är ungefär densamma varje gång: ”Tea for Two”, ”But Not For Me”, ”Autumn Leaves” och en och annan svensk gammal schlager. Den här gången blev det bland annat Jules Sylvains ”En stilla flirt” och Alvar Krafts ”Jag har bott vid en landsväg”. Men som den sanne jazzmusikant Bengt är, smyger han naturligtvis in diverse alldeles nya vändningar när man minst anar det.

Den musik som serveras är alltså helt OK, även om man hade önskat sig att Hallberg hade fått en riktig flygel att spela på. Man kunde ju ha gjort inspelningen i någon av alla de konserthallar Bengt har besökt på sistone – eller köpt Sveriges Radios upptagning från jazzfestivalen i Ystad, där man ställde upp med ett instrument som verkligen var värdigt en mästare.

Men, som sagt (skrivet), det låter faktiskt oväntat bra med tanke på omständigheterna.

Jan Olsson

Vilken julfest! Med förstklassig

jazzmusik från början till slut.

Mathias Landaeus Trio

Jul på Jazzvis

(Moserobie//Plugged)

Jazzjulplattor brukar för det mesta vara tämligen outhärdliga. Sirap, artificiellt glitter, falsk sentimentalitet och julmust för hela slanten. Men när pianotämjaren Mathias Landaeus, tillsammans med sina förnämliga kamrater Kristian Lind och Jonas Holgersson på bas respektive trummor, bjuder in till julfest, då är det äkta vara, krut i gröten och rejäla drycker som bjuds. Inga förljugna halvmesyrer alltså. Och såväl uppläggningen som serveringen är magnifik!

Men det är på många sätt ett sofistikerat kalas, det som trion har inviterat till. Landaeus har valt menyn med utomordentlig smak och finess. ”Staffan Stalledräng” har väl aldrig låtit så frisk och kry som här, och när det blir dags för ”Gläns över sjö och strand” känner man både allvaret och innerligheten.

Mathias har arrangerat samtliga de välkända tretton julhymnerna på plattan, både de profana och de religiösa. Och han har gjort det med glimten i ögonvrån, minst en räv bakom vardera örat, varsam hand och massor av respekt. ”Bereden väg för Herran” han försett med ett klädsamt gospelstuk och gamla ”Nu är det jul igen” har han vänt ut och in på. Festligt! Och tänk så glad Gunnar Svensson blir i sin himmel, när han får höra hur väl trion har tagit hand om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”! Bara för att ta några exempel…

Då och då tycker jag mig höra lite av Jan Johanssons kluriga humor i Landaeus sätt att ta sig an sitt material. Här och var går också tankarna till Keith Jarretts varsamma förmåga att finna skönhet mitt i det triviala. Och förstklassig jazzmusik har det blivit, från början till slut. Det här är årets julskiva för mig. Den kommer jag att spela ända fram till midsommar!

Jan Olsson

Jazz som sätter knorr på julstämningen

Kjell Öhman with friends

Kjell Öhman Trio.

Meta Roos. Claes Janson

Christmas

(Prophone/Naxos)

Under temat julmelodier har pianisten, organisten, keyboardisten Kjell Öhman arrangerat ett knippe till helgen hörande melodier. Hans trio med basisten Hans Backenroth och trumslagaren Joakim Ekberg utgör en stabil bas för vokala inslag från Meta Roos och Claes Janson.

En riktig knorr på julstämningen är Claes sång i Charles Browns bluesbesläktade Please Come Home For Christmas. Där kommer också Johan Hörléns vassa altsax och Jan Ottesens gitarr väl till pass. Kjells maffiga orgel är också en effektiv påmotare. Spelglädjen och klöset fortsätter i den svängande Santa Claus Is Coming To Town. Skivan är på sätt och vis en skön avvikare från det gängse sötsliskiga sättet att producera jazz i julklappstider.

Mel Tormés Christmas Song får en smeksam behandling där Meta Roos och Claes delar på de vokala inslagen. Bluesfeelingen återuppstår när Claes greppar mikrofonen i Santa Claus Do You Ever Get The Blues? Instrumentala höjdare nås i Dick The Halls och Skating in Central Park där Johan och Kjell släpper loss för fullt i den förstnämnda melodin. John Lewis skridskomelodi är en avslappnad sak där Kjells piano ger en behagligt glidande tolkning.
Göran Olson

Tidlös, lite annorlunda,

ytterst begåvad och hörvärd jazzmusik

Tolvan Big Band

Tarantula Suite

Music by Cennet Jönsson

(Kopasetic/Naxos)

Efter uruppförandet av Cennet Jönssons åttasatsiga ”Tarantula Suite” på Victoriateatern i Malmö i april 2009 skrev jag bland annat följande i Skånska Dagbladet: ”Det är, kort sagt, ett fullständigt makalöst stycke musik Jönsson har skapat. Fullt av färgsprakande överraskningar och häftiga vändningar… roligt, lekfullt och mycket vackert mellan varven och – vilket inte är minst viktigt – ett perfekt material för Tolvan Big Band att ta sig an”.

Jag kan inte annat än hålla med mig själv, nu när musiken äntligen har letat sig ut på skiva och det finns möjlighet att skärskåda den noggrannare. Och helt egoistiskt fortsätter jag att citera mig själv: ”Tolvan av idag är tveklöst vårt lands mest spännande storband, en 18 man stark organisation, som under Helge Albins ledning ständigt tycks vara i stånd att uträtta stordåd. Man ägnar sig uteslutande åt hemmaskrivet material och har därför fått en helt egen profil. I dagens laguppställning finns inte en enda svag länk. Komplicerat ensemblespel avverkas med en förbluffande lätthet och solister av hög internationell klass finns i varje sektion.”

I skivversionen av ”Tarantula Suite” har Peter Asplund, som medverkade i Malmö, ersatts av den engelske, i Danmark bosatte, trumpetaren Gerard Precenser. Denne Precenser är lysande, bland annat i svitens femte sats, den oerhört svängiga ”Forza”, i vilken också Lennart Gruvstedt påminner om vilken formidabel och personlig trumspelare han är. Andra utmärkta solister är altsaxofonisterna Helge Albin och Ulf Holmström, tenorsaxofonisten Inge Petersson, trumpetaren Fredrik Davidsson, trombonisterna Vincent Nilsson och Ola Åkerman, pianisten Jörgen Emborg och – inte minst – basisten Patrik Albin. Patrik tar hand om ”leadet” i svitens allra vackraste sats, ”Silenzio”. Imponerande!

Slutligen är förstås Jönsson, precis som vanligt, mycket hörvärd när han med sin sopransaxofon tar plats vid solistmikrofonen och vänder upp-och-ner på de flesta begrepp. Det gör han bland annat med besked i finalen, den ljusa och melodiskt sköna ”Speranza”. Men framför allt är Jönsson, den här gången, kompositör och arrangör. Att han har skapat en stunds tidlös, lite annorlunda, ytterst begåvad och i allra högsta grad hörvärd jazzmusik av bestående värde är odiskutabelt.

Jan Olsson

Gediget och absolut hörvärt

och ingen tvekan om materialets ursprung

LED

The Ocean
(Kopasetic/Naxos)

Idén att göra jazztolkningar av Led Zeppelin-låtar är inte helt ny. Lennart Åberg och Peter Erskine gjorde 2007 en version av Kashmir på albumet Free Spirit. Samma låt tolkades 2009 av Archie Shepp på Phat Jam in Milano. Slagverkaren Cyro Baptista gjorde The Immigrant Song på skivan Love the Donkey, och det franska tiomannabandet Orchestre National de Jazz ägnade hela albumet Close to You från 2006 åt att spela låtar av Led Zeppelin.

Nu är det trumslagaren Peter Danemo som tar sig an uppgiften, tillsammans med Nils Jansson på trumpet, Thomas Backman på altsax och klarinett, Mats Äleklint på trombon, Alberto Pinton på barytonsax och flöjter, Per-Åke Holmlander på tuba samt, på gästspel i en låt, basisten Dan Berglund. Ett namntungt manskap, med andra ord.

Konceptet är mer naturligt än svindlande eftersom Danemo växte upp med rockmusik från grupper som Cream, Deep Purple och Led Zeppelin ringande i öronen. Hans egna arrangemang tar sig å ena sidan tämligen stora friheter med låtar som Dazed and Confused, Black Mountain Side och Kashmir. Å andra sidan råder det aldrig några tvivel om materialets ursprung.

Med två av mina personliga favoriter bland svenska jazzmusiker på plats, Alberto Pinton och Per-Åke Holmlander, hade jag dock förväntat mig att musiken skulle brinna med en starkare låga och varit mer full i fan. Nu är det som om arrangemangen tämjer spelarna snarare än ger dem anledning till de utbrott jag sitter och väntar på.

Detta till trots är The Ocean utan tvekan ett gediget och absolut hörvärt album präglat av både personlighet och kreativitet.
Peter Bornemar

Jan Johansson. En traditionalist

som också var han sann avantgardist

Jan Johansson

in Hamburg with Georg Riedel

(ACT/Naxos)

En ”ny” platta med Jan Johansson är förstås en smärre sensation. Trots att det är hela 43 år sedan Jan förolyckades - i en bilolycka på väg till en spelning - endast 37 år gammal känns hans musik fortfarande fräsch som en försommarmorgon.

Denna ACT-utgåva innehåller inspelningar gjorda av Norddeutscher Rundfunk i Hamburg mellan 1964 och 1968 med lite olika laguppställningar. I de flesta numren får vi höra duon Jan Johansson-Georg Riedel, här och var diskret uppbackade av ett studioband. Dessutom bjuds det på musik med en ”förstärkt” blågul orkester, i huvudsak rekryterad i Arne Domnérus 60-talsband. Som slutkläm ger trion Domnérus-Riedel-Rune Gustafsson sin gamle kompis en hyllning, i en upptagning gjord så sent som 1973, bestående av Jans kanske mest kända komposition, ”Här kommer Pippi Långstrump”.

Materialet till småbandsinspelningarna har i de flesta fall hämtats ur klassikern ”Jazz på svenska” och låter precis lika bra och övertygande som ”originalen”. Man kan också glatt konstatera att Jans pianoutfärder inte är identiska med dem han bjöd på när man först hörde dem. Att spela exakt likadant två gånger ingick knappast i den johanssonska filosofin. Ändå är det låtarna (i Jan Johanssons fall kan man väl tala om låtar?) med de större besättningarna som är roligast att ta del av. Där känner Jan sig uppenbarligen i hög grad hemma och tar ut svängarna ordentligt. Jerome Kerns ”Yesterdays” är i Johanssons och Riedels gemensamma arrangemang ett mästerverk med lysande solospel inte bara av Jan själv utan även av Rune Gustafsson. Den kluriga och minst sagt halsbrytande ”3,2,1 – Go!”, som en del av oss minns från Megafon-LP:n ”Innertrio”, är också en klart gnistrande pärla. Här får vi inte bara höra utsökt och minst sagt originellt pianospel av Jan utan även trombonisten Eje Thelin – även han alldeles för tidigt bortgången - när han var som allra bäst.

Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare!

Jan Olsson

Arrangemang och ensemblespel

bidrar till ambitiös personlig profil

The Quiet Nights Orchestra

Movin´

(Reach Up/Playground Music)

Det här är den unga gruppen Quiet Nights Orchestras andra skiva. Den första, Chapter One gav jag tre Diggar men den här år enligt mitt fömenande snäppet över. De solistiska presentationerna är mer övertygande här. Quiet Nights Orchestra är ett mycket personligt band där arrangemangen bidrar till en ambitiös personlig profil. Intressant är att höra det justa ensemblespelet som även ger inramning till de lyckade soloutflykter som presteras. Ibland får jag känslan av att det verkligen gått inflation i skivfloden och på jazzklubbarna där ett ensidigt kvartettformatet verkligen är dominant. Av ekonomiska skäl kan man fråga sig.

Musiken är komponerad och arrangerad av bandets medlemmar. Ledare är den begåvade trombonisten Peter Fredriksson. Trumpet spelar Jonne Bentlöv, tredje blåsare är rörblåsaren Magnus Dölerud. I kompet ingår pianisten och orgelspelaren Philip Neterowicz. Peder Waern spelar kontrabas, trumslagare är Carl Ottoson. Percussionist är Jacob Johannesson och Sofie Norling svarar för de vokala inslagen. Sammantaget utgör de ett av landets mest hörvärda unga band.

Medverkar gör även Majak String Quartet. Gitarristen Daniel Svensson ingår i två nummer, samma med rörblåsaren Magnus Lindgren. Roman Andrén medverkar med sång och Fender Rhodes också i två inslag. Vibrafonisten Feliz Martinz hörs i det dubbla antalet.

Göran Olson

Två mästerpianister

som har totalkoll på varandra

Bengt Hallberg-Jan Lundgren

Back to Back

(Volenza/Naxos)

Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.

Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.

”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.

Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.

Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.

Jan Olsson

Mjukt tillbakalutat,

men också spel med raka rör

Erik Söderlind

Happening

(Prophone/Naxos)

Under de senaste åren har den smakfulle gitarristen Erik Söderlind mer och mer låtit tala om sig. I egna grupper eller vid samspel med andra musiker. Han kan tolka ballader, när tempot stiger är han taggat medryckande. Här presenterar han sig i en orgeljazzmiljö där Kjell Öhmans B3 Hammond som sig bör presenterar jazz av klass. Det är glädjande att åter få höra Kjell på en maffig orgel. Få oavsett nationalitet har som han kramat ut så mycket substans ur det stora instrumentet.

Erik har påtagliga likheter med Wes Montgomery och George Benson vilket ger en mjuk tillbakalutad stämning som emellanåt övergår till spel med rakare rör.

Erik har komponerat huvuddelen av repertoaren men Kjell och basisten Kenji Rabson har varsitt bidrag med. Inlån kommer i form av Toots Thielemans Song For My Lady, Horace Silvers Sister Sadie sam Guy Woods ballad My One And Only Love. När Fredrik Lindborgs tenorsax tillstöter i Sister Sadie får musiken en mustigare karaktär. Trumslagare är den välanpassade Moussa Fadera som fint anpassar sig till gruppens intentioner.

Göran Olson

Nils hyllar Esbjörn med måne och stjärnor

Nils Landgren

The Moon The Stars And You

(ACT/Naxos)

Trombonisten och sångaren Nils Landgren är en ytterst produktiv artist. Han är en flitig besökare i skivstudion och han turnerar regelbundet i olika formationer som med Bohuslän Big Band. Där han även en roll som konstnärlig ledare. Med sitt eget band Funk Unit spelar han en annan sorts musik, samma när han ansluter sig till Joe Samples Jazz Crusaders och annan aktivitet, som producent hos skivbolaget ACT.

Skivan som är dedikerad till Esbjörn Svensson är fylld av ballader. Där är Nils på sin mammas gata såväl instrumentalt som vokalt. Det visades redan på skivan Sentimental Journey för nio år sedan. Nils ramas här in av olika grupper. Från det lilla intima formatet med bland annat accordeonspelaren Richard Galliano samt NDR Big Band i Hamburg och Stockholms Filharmoniska Orkester. I den större omgivningen har ypperliga arrangemang skrivits av Vince Mendoza. Kärnan i Nils grupp är pianisten Michael Wollny, basisten Lars Danielsson och trumslagaren Rasmus Kihlberg. Meriterade special guests är pianisten Joe Sample, gitarristen och sångaren Joao Bosco, trumslagaren Steve Gadd samt sångerskan Caecilie Norby. Nils har producerat tillsammans med bolagets boss Siggi Loch.

I den omväxlande mjuka repertoaren ingår bland annat Cat Stevens Moonshadow, Jimmy van Heusens Oh You Crazy Moon, Henry Mancinis Moon River, Kurt Weils Lost In The Stars och Herbie Hancocks Stars In Your Eyes. Som albumstiteln anger har månen och stjärnorna en central position i sammanhanget.

Göran Olson

Jazz och opera går rätt bra

med Roger Svedberg vid tyglarna

Roger Svedberg

Pit Sounds

(Smot Records)

Skånebördige Roger Svedberg är, som en del säkert känner till, en av vårt lands mest hörvärda och personliga vibrafonister. Han är utbildad vid bland annat Berklee i Boston, där han hade Gary Burton som lärare. Att han kallar sitt färska album ”Pit Sounds” är kanske inte så märkligt. ”Pit” betyder nämligen ”orkesterdike” på engelska och inget annat. Och i ett sådant sitter Roger till vardags som slagverkare i Kungliga Hovkapellet. Detta innebär i sin tur att han har öronen fulla av bland annat den musik som de stora operakomponisterna en gång skapade. Herrar som Richard Wagner, Giuseppe Verdi och Giacomo Puccini tillhör alltså Rogers närmaste bekantskapskrets.

Bortsett från en prolog och en epilog, signerade Svedberg, har just Wagner, Verdi och Puccini fått släppa till material till ”Pit Sounds”. Ett kul grepp men inte alldeles originellt. Liknande ”experiment” har gjorts tidigare i jazzhistorien med blandat resultat. Svedbergs är onekligen ett av de mest lyckade, vilket säkerligen beror på att han inte rutinmässigt försökt göra ”foxtrot” av mer eller mindre välkända operaarior. Vad som också måste noteras på pluskanten är att Roger visar respekt för den melodiska, om än för ett jazzöra något ovana, skönhet som finns i exempelvis Wagners Tannhäuser och Lohengrin. ”Son andati? Fingevo di dormire”, den aria Mími bryter ut i just innan hon ger upp andan i sista akten av La Bohème, får också en så kärleks- och vördnadsfull behandling att den rent av borde ha glatt sin upphovsman.

De fyra musikanterna på ”Pit Sounds” förutom Svedberg, sopran- och tenorsaxofonisten Henrik Westerberg, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Peter Danemo, samspelar med ett imponerande samförstånd. De solistiska insatserna är också av hög klass. Westerbergs sopransax i Desdemonas ”Ave Maria” ur Verdis Othello är magnifik liksom Svedbergs soloversion av ”Tu che di gel sei cinta”, en sång som slavflickan Liù får på sin lott i tredje akten av Puccinis Turandot.

Jazz och opera – går det att kombinera? Jodå, det går rätt bra. I alla fall om Roger Svedberg håller i tyglarna. Så nu ser vi fram emot ”Pit Sounds”, volym två. För en sådan kommer väl?

Jan Olsson

Samspelt trio bjuder på läckra melodier

- och Toots är fortfarande en skapande profil

Claes Crona Trio
Special Guest; Toots Thielemans

American Standards

(Crown Juwels)

Med ett dussin melodier från den amerikanska sångboken arrangerade av Claes och i ett fall av Hans Backenroth, Younger Than Springtime, radar Claes trio upp läckra melodier av klass. Det är en samspelt trea, inte undra på efter alla spelningar de gjort tillsammans med eller utan vokala gäster och instrumentalister. Claes pianospel är på topp hela tiden. Solonumret But Beautiful och Embraceable You avslöjar en klass som ger vibbar. Vibbar skapar också Johan Löfcrantz Ramsays trumspel.

Melodiupplägget har penetrerats noga vilket bygger på det delikata resultatet. Trion gör bland annat en annorlunda bossaversion av Carmichaels outslitliga Star Dust. Därtill i snabbare tempo än det gängse balladköret. En annan melodi som får ett ansiktslyft är Sweet Georgia Brown. Här ligger spelarna på G med schvungfullt utspel. Ett extra fokus skall riktas till Backenroths märgfyllda spel. Solistiskt är han också en attraktion.

Munspelaren Baron Toots Thielemans sitter in -I Can´t Get Started och One Note Samba. Toots är alltid en lisa för örat och i den här omgivningen visas verkligen hans storhet. Han är en jazzman som berör in i minsta detalj. Fortfarande är han en skapande profil trots sina åttionio år. Att han trivs med svenska pianister är ingen nyhet. Claes passar honom perfekt och även Jan Lundgren. Så gjorde också Gösta Rundqvist. Toots samspel med Reinhold Svensson i början av femtiotalet skall också nämnas.

Skivans konvolut skall också hyllas. Det kan tydas utan optiska hjälpmedel vilket inte är alltför vanligt inom dagens skivproduktion.

Göran Olson

Här utforskas jazzens mindre kända vrår

Amazonas

Above Your Head
(Soda/UNS)

Tenor- och sopransaxofonisten Thomas Gustafsson fortsätter utforska jazzens mindre kända vrår med gruppen Amazonas, där också basisten Annika Törnqvist, trumslagaren Anders Kjellberg och sångerskan Sarah Riedel ingår.

Precis som på förra albumet Freestyle (DIG-recension) är det, vid sidan av Gustafssons lysande spel, Sarah Riedels sång som både utmärker och lyfter musiken till en högre intressenivå.

Genomgående är tonbilden småskalig, en mix av konst- och kammarmusik där Riedels närmast viskande röst ibland glider in i tonerna från Gustafssons sopransax. Musiken är experimentell utan att vara improvisatorisk och har även klanginslag som är otvetydigt nordiska till sin karaktär.
Peter Bornemar

Lyhörd kvartett skapar många scenarior

Anders Hagberg Quartet

Stories Of Now

(Footprints Records/Naxos)

Rörblåsaren Anders Hagbergs grupp gör här cd-debut med musik skriven av Anders. För ovanlighetens skull har han valt att arbeta i kvartettformat av jazzmodell med piano, bas och trummor men med avvikelser i form av olika biinstrument. Det förtydligar han med att han vill poängtera sin identitet som improviserande jazzmusiker.

Pianisten Joona Toivanen, basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Göran Kroon är de spelare som ramar in Anders vackert klingande flöjter och sopransaxen.

Joona Toivanen kommer från Finland men är bosatt i Göteborg sedan några år tillbaka. Johannes Lundberg har på meritlistan turnéspel med trumslagaren Billy Cobham. Göran Kroon är till vardags hemmahörande i Bohuslän Big Band.

Musiken har flera bottnar där Anders känsligt färgar och bygger upp stämningar med sina rörinstrument. Kontrabasflöjten ger en suggestiv atmosfär i Gentle Giant. Tillsammans med kontrabasen skapar han kulör i Hommage, då med den djupgående kontrabasflöjten.

Sammantaget är mixen lyckad och kännetecknas av en lyhörd inställning till materialet. Det kan vara meditativt men scenariot kan ändras när skiftande rytmiska markeringar förs in.

För den som spelar upp skivan via dator erbjuds bonusspåren den ystra Faller Regn samt lugnt svepande Soon.

Göran Olson

Fantastisk musik som är

fylld av nyfikenhet och rejäl dos humor

Per Henrik Wallin

& Sven-Åke Johansson

1974-2004
(Umlaut Records/Plugged)

Mitt första minne av Sven-Åke Johansson är från en konsert i mitten av 70-talet, då jag såg honom spela dragspel med en backspegel påmonterad. Tio år tidigare hade slagverkaren från Mariestad valt att bosätta sig i Berlin, där han omgående blev en av de tongivande musikerna på den europeiska frijazz- och improvisationsscenen. Johansson spelade bland annat med Peter Brötzmann på de legendariska FMP-skivorna For Adolphe Sax (1967) och Machine Gun (1968), och gjorde även flera inspelningar med trumpetaren Manfred Schoof och pianisten Alexander von Schlippenbach.

Under senare år har den numera 68-årige, långt mer än bara slagverkaren Johansson satt sitt kufiska och synnerligen underhållande fritänkarsignum på projekt som traktorkonserten i Brösarp 2002, uvertyren ”MM schäumend“ för 15 brandsläckare, en konsert för kartonger och stråkar och soloframträdanden med exempelvis slanggurkor och telefonkataloger som tillhyggen.

Den här boxen med fyra cd innehåller inspelningar Sven-Åke Johansson gjorde mellan åren 1974 och 2004 med en annan gigant inom svensk frijazz och improvisationsmusik, pianisten Per Henrik Wallin, som gick bort 2005.
Det är fantastisk musik. Fylld av nyfikenhet, av otyglat leksinne, av längtan efter att spränga gränser och inte minst av en rejäl dos humor.

Boxens första cd innehåller de senaste inspelningarna, från Norrköping 2004, där Johansson (som här även sjunger) och Wallin får assistans av basisten Joe Williamson i ”En Vals” och en förtjusande hyllning till ”Sigge Fürst”.

De tidigaste inspelningarna finns på cd två, och utgörs av inspelningar gjorda i Hannover 1974 och på Quartier Latin i Berlin 1975 som är tydligt präglade av den mix av standards och militanta marscher som gärna florerade i den europeiska frijazzen vid den här tiden.

Det allra starkaste intrycket ger dock musiken på cd tre och fyra, inspelad i Berlin 1986, där Wallins explosiva piano möter Johanssons slagverk, dragspel och sång i sju omtumlande musikstycken sprängfyllda av idéer och uppslag. Under rubrikerna Magnetiska Hundar 1 respektive 2 ryms obetalbara spår som ”Ungmön…(die Eule)”, ”The Swinging Policeman” och för at inte tala om ”The Eel”, där musikens ramar tänjs ut till ytterlighet.

Som helhet utgör boxen en fulländad dokumentation av möten mellan två av Sveriges mest unika musiker någonsin.
Peter Bornemar

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Elegant finsnickeri och mycket melodiskt

Lasse Törnqvist-Jan Lundgren

Everything Happens To Me

(Spice of Life/Plugged)

Kornettisten Lasse Törnqvist är egentligen en gammal tradjazzräv från Stockholm. På senare år har han lugnat ned sig en smula och leder bland annat den mycket populära formationen Sweet Jazz Trio. Numera låter han som en kombination av Ruby Braff, Bobby Hackett och Chet Baker kryddad med en rejäl dos nordisk folkton. Vackert, varsamt, smakfullt och mycket melodiskt alltså.

Att Törnqvist och pianisten Jan Lundgren förr eller senare skulle mötas i en studio kändes nästan förutbestämt. De är båda av samma eleganta finsnickarsläkt och kan konsten att samtala på ett synnerligen civiliserat och verserat vis. På samma sätt som, till exempel, Ruby Braff och Ellis Larkins en gång gjorde.

Tolv nummer har de bägge ädeljazzarna valt att framföra på ”Everything Happens To Me”. Det mesta är hämtat ur The Great American Songbook. Men de har även valt att bjuda på Törnqvists vackra ”Jill”, tillägnad fru Törnqvist, den gamla folkvisan ”Vindarna sucka uti skogarna” och Lars Gullins ”Danny´s Dream”. Dessutom får vi höra en alldeles utsökt skapelse av den engelske gladjazzaren Humphrey Lyttleton, ”We Fell Out of Love”.

Det skulle vara intressant och kul att få höra herrar Törnqvist-Lundgren alldeles ”live”. Gärna i intim jazzklubbsmiljö och någon gång framåt nattkröken, när mörkret har sänkt sig och stressen har fått stanna utanför dörren.

Jan Olsson

Offensivt trombonspel. Kul med andra ideal!

Sven Berggren

Gross National Happiness

(Dinky Records/Plugged)

Mitt första möte med trombonisten Sven Berggren var när han ingick i Malmögrupperna Tolvan Big Band och Wail. Det var i början av åttiotalet, sedan lämnade han Skåne för Stockholm. Han hörs ofta i storbandssammanhang men han uppträder även i mer okonventionella sammanhang både på skiva i eget namn och med andras grupper.

Frånsett gruppens kollektiva The Journey To Thimpu och Cole Porters Night And Day har Sven komponerat all musik. I gruppen ingår pianisten Simon Berggren, basisten Magnus Nilsson samt trumslagaren Ulrik Ording. Mycket okända för mig måste jag tillstå. Skivan öppnar dynamiskt med fritt utsvävande spel i Dondo där pianot verkligen driver fram en suggestiv utmanande stämning bakom Svens toner. I Like It´s Folk känns den rörliga trombonen mycket tilltalande. Assistansen från basen och vispkompet av Ording skall också lyftas fram. Basen och trummorna får en stark fokusering i den frigjorda Con Petire.

Överhuvudtaget har produktionen en rytmisk löst hållen yra där spontanismen hos aktörerna utlöser eskapader. Sven agerar mycket offensivare här än när jag hört honom tidigare. Hans ton är verkligen bra. Överraskande avslutas plattan med Night And Day som görs i fritt tempo. Men frånsett melodins överraskande närvaro är kompassnålen riktad mot det avantgardistiska hållet. Som svensk trombonplatta skiljer sig skivan betydligt från vad andra kolleger visat upp frånsett Eje Thelins förehavanden på vinyltiden. Kul med andra ideal.

Göran Olson

Här finns originalitet och ett kreativt djup

Elias Krantz

Night Ice
(Country & Eastern/Naxos)

Den svenska skivetiketten Country & Eastern har al dente-musik som en slags specialitet, vare sig det handlar om jazz, svensk folkmusik, indisk eller västafrikansk musik. Genom att ge ut den unge svensken Elias Krantz andra album i eget namn vidgar Country & Eastern sig ytterligare ett snäpp.

För i Elias Krantz fall handlar det om new age- och krautrocksmittad electronicapop med stark tonvikt på repetitiva melodislingor i en minimalistisk stil. Inte ens hjälpligt eller med extrem vidsynthet går det att kalla detta för jazz.

I normala fall tycker jag att sådan här musik är både intetsägande och sövande. I Elias Krantz händer – han gör förvisso det mesta själv på skivan – finns dock en originalitet och ett kreativt djup som gör att de närmast filmiska tonlandskap som målas upp vägrar släppa greppet om den som lyssnar.
Peter Bornemar

Lekfullhet och galenskap går hand i hand

Swedish Azz

Azz Appeal
(Not Two Records)

Bara det faktum att albumet bara ges ut på vinyl, med ett fantastiskt retroomslag fyllt av kärlek, gör mig nästan lika glad som Mats Gustafsson förmodligen blev när han inhöstade Nordiska rådets Musikpris 2011. Vilket förutom äran innebar 355 000 danska kronor att stoppa i fickan.

Kompromisslöshet, energi och närvaro nämndes i motiveringen. Det är också något som i hög grad präglar den här inspelningen, där ett knippe svenska jazzklassiker får några högst egenartade tolkningar av Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander på tuba och combasso, Kjell Nordeson på vibrafon, Erik Carlsson på trummor och Dieter Kovaãiã (som här kallar sig Dieb13), på elektronik.

Det är inte första gången det här gänget sätter tänderna i musik av svenska jazzklassiker från anno dazumal. För ett drygt år sedan kom albumet Jazz på svenska, en elvatumsvinyl (även den med retroomslag) med inspelningar från Fasching 2008 med låtar signerade av Lars Gullin och Lars Werner.

Hejdlöst burdusa interpretationer av Gullin och Werner finns även med på Azz Appeal. Men starkast intryck gör en furiös version av Gunnar Svenssons Karl-Bertil Johnsson 14 år och en tolkning av Jan Johanssons Visa från Utanmyra som välter hus. Ett underbart strukturerat kaos genomsyrar det mesta på skivan, som låter lekfullhet och galenskap gå hand i hand genom ett tonlandskap som har lika mycket utrymme för lyriska tongångar som för stenhårt spräck.

Såväl albumtiteln som konvolutet är för övrigt en lekfull parafras på albumet Sax Appeal med The Swedish Modern Jazz Group från 1960.
Peter Bornemar

Jazz som söker sig fram

lim with Marc Ducret

(Kopasetic/Naxos)

Saxofonisten Henrik Frisk, elbasisten David Carlsson och trumslagaren Peter Nilsson i den Malmöbaserade gruppen lim har två skivor bakom sig och ännu fler år av samarbete kring en lågintensiv, förtätad form av jazz med en del improvisation inbakad.

Även om de spelat ihop sedan 2006 är det här första skivan lim gör tillsammans med den franske gitarristen Marc Ducret, som annars är mest känd för sitt samarbete med den amerikanske saxofonisten Tim Berne i en rad olika konstellationer.

Marc Ducret, som spelar korthugget i en allt annat än publikfriande stil, påverkar musiken i en riktning som innebär en ökad komplexitet. Soloutrymmet delas tämligen lika mellan Ducret och Frisk, som finner varandra väl. Resultatet blir dock en rätt kantig form av jazz som ryckvis söker sig fram och sällan hittar fram till något mer substantiellt.
Peter Bornemar

Svårt att komma på något

mer spännande att lyssna på!

Je Suis!

Mistluren
(Umlaut Records/Plugged)

Det är ett stort litet band han har samlat ihop, trumpetaren Niklas Barnö, även kallad ”Mistluren från Stockholm”. Och frågan är om det finns något band som återställer ordningen på samma förträffliga sätt som Je Suis! gör när det gäller improvisationsjazz med tydliga rötter i Europa.

Den inte ens 30 år fyllda Barnö, som förutom i Je Suis! också håller i bandet The Jolly-Boat Pirates och även ingår i Kege Snö, Fredrik Norén Band och SNUS, var först i raden att ta emot det stipendium som Stockholm jazzfestival instiftade förra året. Enligt motiveringen fick han det för sitt unika och omfattande musikerskap – en originell musiker med ett rikt och eget tonspråk och betydande teknisk skicklighet som går sin egen väg utan att snegla åt trender.

Den förklaringen fungerar alldeles förträffligt även på debutalbumet med Barnös grupp Je Suis!, där också trombonisten Mats Äleklint, saxofonisten Marcelo Gabard Pazos, pianisten Alexander Zethson, basisten Joel Grip och trumslagaren Magnus Vikberg ingår.

Redan första tonen i öppningsspåret Varför får jag ingen kaka till kaffet din jävel varslar om att det är en hel del energi som Barnö och kompani kommer att pytsa ut under de 77 minuter som återstår innan Mistluren har snurrat färdigt.

Någon vilt skenande urladdning är det dock inte frågan om. Den kollektiva kreativiteten kring en uppsjö av referenspunkter i kombination med rikt varierade och synnerligen pigga arrangemang gör musiken extremt tilltalande, och låter den exponeras med en i improvisationssammanhang ovanligt tydlig struktur.

Höjdpunkterna är åtskilliga, och förekommer flera gånger om i tungt bestyckade kompositioner som Östermalm, Odjuret och odjuret och Det måste vara doping. I dagsläget har jag rätt svårt att komma på något mer spännande att lyssna på än Mistluren med Je Suis!
Peter Bornemar

Ett helt eget sound,

ett fascinerande tonspråk. Dig it!

Tonbruket

Dig It To The End

[ACT /Naxos

På en konsert på Hornstulls Strand i Stockholm förra hösten - gjord mitt under pågående inspelning av gruppens nu aktuella andra album - fick många intrycket av att Tonbruket skulle kunna vara på väg mot en mindre äventyrlig och istället mer traditionellt lyrisk kompassriktning. Med facit i hand kan man nu konstatera att den uppfattningen var helt felaktig. E.s.t.-basisten Dan Berglunds grupp fortsätter här den musikaliska upptäcktsresa man inledde publikt i januari förra året. Med sina lustigt stigande och fallande basgångar över ett effektivt pulserandebeat är t.ex Johan Lindströms skönt dansandekomposition Decent Life ett yngre syskon till den i all sin enkelhet oerhört fascinerande kompositionen Stethoscope på debutalbumet, från vilken Dig It To The End är en direkt vidareutveckling.

Visst finns här flera oerhört vackra lyriska partier, t.ex klaviaturspelaren Martin Hederos skira Gripe samt gitarristen Johan Lindströms stämningsfulla Lighthouse och den ödesmättade Grandma's Haze. Men Dan Berglunds titellåt Dig It To The End - en av de som undertecknad Dig-recensent diggar allra mest (!) - är ändå det bästa exempel på Tonbrukets totalmusik. Beroende på musikbakgrund skulle man lika gärna kunna sortera in stycket under Frank Zappa, Varèse, Mingus eller Bosse Hansson - fast ingenting av detta skulle förstås stämma. Det här låter Tonbruket och inget annat.

Det nya albumets öppningsspår Vinegar Heart (inspirerat av den indiska författaren Arundhati Roys roman The God Of Small Things / De små tingens gud) inleds med ett stadigt bärande komp av Wildbirds & Peacedrums-trummisen Andreas Werliin, som på ett liknandesätt leder och lyfter flera av de elva kompositionerna (två signerade Berglund, tre Hederos och sex Lindström). Ovanpå detta färgar de
övriga musikerna lyhörtmusiken och ger idéerna liv. De fantasifulla improvisationerna hemfaller aldrig åt tom teknisk ekvilibrism. Innehållet är alltid större än formen. Helheten alltid större än de enskilda komponenterna.

Tonbrukets musik är oerhört svår att etikettera, vilket naturligtvis både ökar spänningen och kittlar nyfikenheten hos den öppensinnade lyssnaren. Att lista alla de många tänkbara referenser som går att spåra i den dynamiska musiken är snudd på omöjligt. Intressantare är att gruppen redan på sina två första album har lyckats utveckla ett helt eget sound, ett fascinerande tonspråk och ett
smått unikt... tonbruk!

Dig It!
Claes Olson

Trio med frisk attityd som attraherar

Jonas Holgersson

Snick Snack

( Moserobie/Plugged Music)

Trots att trumslagaren Jonas Holgersson varit i hetluften i flera år har han ej spelat in någon skiva i eget namn. Men nu är debuten ett faktum. Jonas har för tillfället valt att lansera sig som ledare för en trio med saxofonisten Karl-Martin Almqvist som växlar mellan olika saxofoner och basisten Christian Spering. Musiken har komponerats av Jonas och i några fall av Karl-Martin.

Skivan har dessutom förgyllts av Mattis Cederborgs tuffa design som ger en indikation på vad som skall strömma ut ur högtalarna. Jag blir inte besviken på vad trion presterade i Malmö närmare bestämt i Gula Studion. Musiken är vitaliserande och fylld med improvisationer som grabbar tag och berör. Allt andas en optimistisk morgonluft som sätter såväl muskler som sinnelaget i rörelse.

Självklart har Jonas stort utrymme där hans luftiga rytmiska variationsrika spel lyfts fram inspirerat fritt och energifyllt. Agerar ensam gör han i tre inslag. Kommunikationen med Karl-Martin och Christian är kännbart givande. Det tassande vispkompet i Lagom är toppen. Spering assimilerar perfekt händelseförloppen. I Low 5 är hans mörka toner vid sidan av saxofonen innerligt närgående. Intentionen är att skapa improviserad musik i ett kollektiv även om trummorna ligger långt fram i ljudbilden. Karl-Martins tenorsax är magnifik - nästan majestätisk. Sopransaxens lätta vibrato ger också personlig karaktär som i Yellow Duet och Sweet Kiss.

Slutpläderingen ger en grupp med öppet visir, fri från slentriantänkande och med en frisk attityd som attraherar.

Göran Olson

Munspelsekvilibrist med många utförsgåvor

Filip Jers

Spiro

(Fojablue Records/www.filipjers.com)

Filip Jers från skånska Höör är den ende som gått igenom Musikhögskolan i Stockholm med munspelet som huvudinstrument. Han är, inte alldeles oväntat, en ekvilibrist på sina instrument, alltså såväl det diatoniska som kromatiska munspelet, och han spelar dessutom både dragspel, gitarr och mungiga om det skulle behövas. Att en av hans stora favoriter lystrar till namnet Toots Thielemans är ställt utom allt tvivel.

På ”Spiro”, som betyder ”Jag blåser” på latin, radar Filip upp prov på de flesta av sina obestridliga utförsgåvor. Kanske hade det varit roligare om han hade ransonerat konfekten en aning. Här få vi alltså höra ”genuin” sydstatsblues, folkton, ballader och fria fantasier i en enda salig röra. Imponerande – javisst, men intrycket känns lite splittrat. Den jazziga delen av repertoaren går hur som helst alldeles utomordentligt, och man frapperas ideligen över Jers kompositoriska begåvning. Samtliga 13 nummer på plattan är hemsnickrade. ”February Sun”, ”Den blå timmen” och ”Östra Promenaden”, till exempel, är alldeles utomordentliga.

Förutom att Jers trakterar samtliga instrument (de ovan nämnda) på ”Spiro” har han på egen hand svarat för såväl inspelning som mixning och produktion. Flitig kille!

Jan Olsson

Skivdebutanter som det blir intressant att följa

Steinar Aadnekvam

Simple Things

(Music Makes You Happy/Plugged Music)

Steinar Aadnekvam är en 27-årig norsk gitarrist, från Bergen, sedan åtskilliga år bosatt i Stockholm. I sitt forna hemland är han både flitigt hyllad och prisad, men i Sverige har han ännu inte fått sitt riktigt stora genombrott.

”Simple Things” är Aadnekvams debutplatta. På den omger han sig med en pianotrio anförd av Jonatan Guzman och med Petter Eldh på bas och Anders Olsson bakom trummorna. I var sitt nummer bidrar också Lena Swanberg och i någon mån Claes Janson med vokalt välljud.

Genomgående trakterar Aadnekvam akustisk, nylonsträngad gitarr och han serverar en repertoar som är starkt influerad av latinamerikanska förebilder. Inte minst Paco De Lucia. Av de elva låtarna på plattan har Steinar själv skrivit sju. De övriga har Antonio Carlos Jobim, Hoagy Carmichael, Oscar Levant och Jonatan Guzman som upphovsmän. Ibland, ja rent av lite för ofta, blir det dock alldeles för många gitarrtoner, vilket gör att det smakar uppvisning. Imponerande, javisst. Men det var väl ändå inte Aadnekvams främsta mål när han klev in i studion?

Den som har mest att berätta i kvartetten är faktiskt inte kapellmästare Aadnekvam utan den rytmiskt fantasifulle och småklurige Guzman, vars nyanserade pianospel är utmärkt genom hela plattan. Honom får vi förhoppningsvis höra mer av och om framöver, även om konkurrensen bland svenska jazzpianister är minst sagt stenhård. Men det ska naturligtvis också bli intressant att följa Aadnekvams vidare framfart. När han har lärt sig att hushålla med sina odiskutabla utförsgåvor och hittat sin egen väg kan han säkert bli något alldeles extra.

Jan Olsson

Meditativt, vackert och raffinerat

- och med lysande solister!

Lundin Danemo Kvintett

Nat

(Kopasetic/Naxos)

Det här är alldeles utomordentligt vacker musik. Kanske sådan som passar bäst att spela på natten. Och måhända det är därför, som herrar Fredrik Lundin och Peter Danemo har kallat sitt nya album för ”Nat”. ”Nat” betyder alltså ”Natt” på svenska, och musiken har således inte särskilt mycket med vare sig Nat Adderley eller Nat ”King” Cole att göra. Inte ens med Glenn Miller, även om Peter i texthäftet påstår, att han var inspirerad av ”In the Mood”, när han skrev ”Miller-Miller”, ett av de fem alster han bidragit med. Övriga sex är signerade Lundin.

Det är meditativ, vacker – men bitvis tämligen komplicerad – jazzmusik, den som den danske saxofonisten Fredrik Lundin och blågule trumspelaren Peter Danemo har kokat ihop. Den är mer lättlyssnad och konsekvent, men samtidigt mer raffinerad, än den de gemensamt serverade på ”Music for Dancers and Dreamers” (Stunt), som nådde oss för snart ett och ett halvt decennium sedan. Då, 1997, stod Jacob Karlzon och Mattias Svensson för kompletteringen. Den här gången har dessa bägge ersatts av Jonas Östholm och Christian Spering. Men framför allt har man extrainkallat trumpetaren Jan Allan. Något vrickat kanske någon kan tycka. Men idén var förstås lysande. Jan passar sin omgivning som hand i handske och spelar precis lika skönt, melodiskt och personligt som alltid. Och faktum är, att steget från Fredrik Lundin till Lars Gullin inte är särskilt långt. Så nog låter det nordiskt mellan varven.

Allan och Lundin lyser som solister och passar varandra perfekt i ensemblerna. Men även Fredrik Norén-fyndet Jonas Östholm spelar utsökt. Han är lyhörd som få, när han håller sig i bakgrunden, och med sitt fåtoniga, välformulerade solospel och fina anslag visar han varför han idag är en av svensk jazzmusiks mest hyllade pianister. Christian Spering gör, precis som vanligt, utmärkt ifrån sig och ”Mr Taste”, Peter Danemo backar upp och driver på diskret och effektivt. Hans spel med vispar är superbt och han behärskar som få andra den svåra konsten att kännas utan att höras när han har lust.

Jan Olsson

Moget och finstämt av lovande debutkvartett

Lydia

[Bongalow Production]

Den unga, lovande kvartetten Lydia bildades på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm för två år sedan och sitt självbetitlade debutalbum spelade man in i juni förra året.

Gruppen kategoriserar själva sin musik som jazz/nu-jazz, men ska man mer exakt ringa in musiken så skulle jag personligen snarast dra paralleller till Janne Schaffers och Björn J:son Lindhs mest finstämda ögonblick med gruppen Hörselmat på 80-talet, samt vissa utgåvor på ECM-etiketten i början av samma decennium. Att bara definiera Lydias musik som "fusion" är att göra det väl enkelt för sig, men egentligen är väl det den jazzgenre som ligger närmast till hands.

Debutalbumets sex kompositioner har alla en sammanhållande underton av det som brukar kallas nordiskt vemod, men med den mogna musikalitet som samtliga fyra musiker visar prov på har Lydia tveklöst potential att finna ett ännu mer eget och personligt uttryck. Lågmälda In Memoriam tillhör en av flera höjdpunkter i spåren och med genomtänkta pukslag lyckas Tomas Norberg där redan inledningsvis försätta lyssnaren i en smått meditativ stämning, som sedan växer efterhand som de övriga musikerna faller in.

Gitarristen Klas Jättner skapar med enkla medel stor musik och det är allt som oftast just hans sköna slingor som bär gruppens musik i dess finaste stunder. Även pianisten Max Juras, basisten Emil Sydhage och redan nämnde Tomas Norberg är dock av sådan kaliber att även de säkerligen kommer att låta höra talas om sig under den närmaste framtiden.

Tisdag 17 maj framträder Lydia på Kungl. Muskhögskolans festival New Sound Made i Kungsträdgården och 24 maj spelar kvartetten på Pet Sounds Bar i Stockholm.
Claes Olson

Lirar jazzpiano som få andra!

Bengt Hallberg Trio

Live

(True Track/Uppsala Konsert & Kongress)

Den här skivan kom till vid Bengt Hallbergs 60-årsjubileumskonsert i Uppsala. Här möter man jazzmusikern och kompositören Bengt som också gör bearbetningar av Mozarts och Bellmans musik. Ska man inte va gla/Happy birthday to you är konsertens spirituella ouvertyr. I Happy Birthday To You finns det drag av George Gershwin.

Med basisten Sture Åkerberg och trumslagaren Ronnie Gardiner ordnas en riktig svängsexa i Soft Shoe Shuffle och Indiana. Här är det jazzpianisten Bengt som rycker loss till max. Den harmoniska ådran står i blom i balladerna Lover Man och It Might As Well Be Spring. Bländande är I Could Write A Book med Bengt i högform. Här låter han även sitt kunnande i honky-tonkspel komma till tals. När han övergår till rakt fyrfyra-spel är han minst sagt lysande i en klass som påminner om kolleger som Ahmal Jamal och Ray Bryant.

Vad vore en konsert utan Bengts stora hit Dinah? Jodå, den finns på plats. Den känns fortfarande spirituell efter skivsuccén 1957. Här går Bengt loss med utmärkt assistens från Åkerberg och Gardiner.I fjärilsmelodierna visas Bengts sinne för den klassiska musiken. Goodbye Butterfly är en bearbetning av Mozarts Säg Farväl Lilla Fjäril. Haga Butterfly tillhör Bellmans Fjäriln Vingad Syns På Haga. Karl Gerhards Jazzgosse får en relaxad tappning med Bengts blockackordspel i fokus. Lika avväpnande är den i Jule Stynes Dance Only With Me från musikalen Say Darling.

Konserten i Uppsalas Universitetsaula visar tydligt Bengt Hallbergs stora bredd och att han kan lira jazzpiano som få andra.

Göran Olson

Ett maffigt ljudkollage med starka kulörer.
Nils Berg Cinemascope

Popmotion
(HOOB Records/Border)

Få har som saxofonisten och träblåsaren Nils Berg lyckats injicera något helt nytt i den moderna svenska jazzmusiken. Om det nu är jazz det är frågan om. För oavsett han spelar med The Stoner, Paavo eller den lika nytänkande Oscar Schönning har musiken aldrig några tydliga rågångar utstakade. Den gränslar lika gärna och ofta över till pop och electronica som till performance eller improvisationsmusik.

Den musik Berg har utvecklat med sin nya triokonstellation Cinemascope – enligt honom själv ”the smallest band with the biggest opportunities” - är bokstavligen filmisk till sin natur. Tillsammans med basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Christopher Cantillo har Berg plockat fram ett antal favoritvideor med musik från YouTube som de helt enkelt monterat ihop med sin egen musik till ett maffigt ljudkollage med starka kulörer.

Något roffande har det inte handlat om, eftersom Berg lyckats kontakta alla inblandade för att få ett godkännande att ingå som en del av detta cineastiska ljudprojekt. Medverkar på albumet Popmotion gör således även folk som den rumänske hackbrädesspelaren Aurel Feraru, Aaron Bebe från Ghana på marimbakusinen gyil och japanska Reiko Nakamura på koto. För att nämna några.

Resultatet är fascinerande att höra på skiva, och är så i än högre grad när trion framträder live med de övriga medverkande projicerade på storskärm i bakgrunden. Vilket sker dels under den korta releaseturnén i Sverige (Stockholm 25/4, Göteborg 26/4, Halmstad 27/4), dels när Nils Berg Cinemascope närmast därefter (i slutet av maj) spelar på två jazzfestivaler i Grekland.
Peter Bornemar

Läs mer om Nils Berg

Imponerande samspel och kontrastrik musik

Nordic Connect

Spirals

(ArtistShare)

Nordic Connect är en kanadensisk-svensk kvintett med systrarna Jensen från Montreal i frontlinjen. Ingrid, den kanske mest etablerade av de bägge syskonen, trakterar trumpet, flygelhorn och diverse elektronik medan något yngre Christine spelar alt- och sopransaxofon. Bakom sig, eller kanske rättare uttryckt bredvid sig, har de Malmötjejen Maggi Olin på piano och Fender Rhodes, Mattias Welin på akustisk bas och Jon Wikan på diverse slagverk. Många känner igen gruppen från den tidigare, mycket uppmärksammade, plattan, ”Flurry”, och en omfattande Sverigeturné.

Det fina med Nordic Connect är egentligen att de tre tjejerna är varandra ganska olika. Detta faktum gör musiken kontrastrik och spännande. Ingrid står för melankolin och lyriken, inte så sällan påminnande om Tomasz Stanko, medan syrran Christine glatt ger sig ut på glada bebopäventyr. Maggi svarar för kontinuiteten och - inte minst – fem av albumets totalt nio utmärkta kompositioner.

Samspelet imponerar väldeliga och Jon Wikans trumspel är ett härligt vitaminpiller och bidrar starkt till den oemotståndliga vitaliteten.

Jan Olsson

Bra melodival tolkas med raka rör och hög jazzpuls

Steve

Farmers Market

(Satin & Steel Music)

Relativt okända gruppen Steve tar näring från jazzens femtio-sextiotals kompositörer och textskrivare. Med melodier som Night In Tunisia, Stockholm Sweetnin´, Blue Daniel, Four, Social Call samt Farmers Market bekänner de sin musikaliska tro. George Gershwins Lady Be Good samt ett original från sångerskan Karina Kampe och ett nummer från gruppens trumpetare Anders Ellman fullbordar repertoaren. Dominant textförfattare är inte överraskande Jon Hendricks som var en given textskrivare under den nämnda perioden.

Skivans upplägg är genomarbetat med en för mitt tycke bra melodifördelning där jazzpulsen är hög och vibrerar. Här ligger mycket av gruppens fördelar. Karinas sång är för mig en överraskning. Här är det en tjej som satsar på jazzens uttryck utan att snegla åt kommersiella vinklingar förpackade som örongodis. Hon kör med raka rör på ett uppfriskande och medryckande sätt som kommer att ge resultat på sikt.

Flygelhornisten och kornettisten Anders Ellman assisterar Karinas sång utmärkt. Han har flera mycket bra solon att komma med även om jag ibland tycker att han har en tendens att upprepa sina improviserade slingor. Detaljer som säkert kommer att nötas bort med tiden. Intentionerna finns där ibland påminnande om Thad Jones geniala fraser.

Pianisten Petter Carlsson, vet inte om det är samma Petter som brukar spela piano och valthorn i Klas Lindqvist nonet. Oavsett reflektionen är det en mycket habil musiker med följsamhet och bra soloinsatser på sitt konto. Gruppens resterande musiker är basisten Ulf Hammarstrand och trumslagaren Mats Jadin. Båda har all anledning att vara nöjda med sitt spel.

Roligt var det att få höra en, skall vi kalla det, ny grupp som inte drar sig för att inspireras av jazzens viktigaste källor utan att vara epigoner.

Göran Olson

Uppkäftig och kolossalt underhållande musik

Lars Åhlund’s Second Coming

Fire in Ödeshög
(Lashiec Records/Plugged)

Saxofonisten Lars Åhlund är ett nytt namn för mina öron. Tidigare har han spelat med bland andra Miss Li och The Jolly-Boat Pirates, och även sprittande jazz i trion Sound of the Millennium tillsammans med basisten Markus Hängsel och trummisen Povel Ohlsson.

Med egna bandet Second Coming, som förutom basisten Hängsel också utgörs av pianisten Joakim Simonsson och trummisen Gustav Nahlin, tar Åhlund alla chanser som finns för att vräka ur sig jazz fylld av klichéer och frustande kreativitet.

På debutalbumet Fire in Ödeshög finns fläskig funk, gangstajazz, serenader, spacejazz, hymner, crimejazz, zappaismer, Miami Vice, cello, Tarantino och gud vet vad i en lek- och fartfylld mix där idéerna sprutar på högtryck i varenda spår.

Även om viss mättnadskänsla infinner sig mot slutet, där för övrigt finalen är en ljuvligt hugsvalande sak kallad End of the Song, är den rätt uppkäftiga musiken kolossalt underhållande rakt igenom.
Peter Bornemar

Experimentell kammarmusik

--långt bort från det vanliga

Seval

I Know You
(482 Music)

Senast jag såg och hörde cellisten Fred Lonberg-Holm var på Moersfestivalen förra pingsten. Då var han med och skötte eldgivningen i det furiösa ångvältsframträdande frijazznestorn Peter Brötzmann gjorde med sin Chicago Tentett. Inte särskilt mycket lugnare framtoning har Lonberg-Holm som medlem i Vandermark 5, en annan av the Windy Citys mer spektakulära hörvärdheter.

I gruppen Seval sammanstrålar Lonberg-Holm med den svenska vokalekvilibristen Sofia Jernberg, närmast bekant som delad ledare av gruppen Paavo, samt David Stackenäs på gitarr, Emil Strandberg på trumpet och Patric Thorman på bas i klanger och tongångar som håller sig tämligen långt borta från den han vanligen förknippas med.

Musiken på albumet I Know You, som helt igenom är skriven av Lonberg-Holm, kan möjligen beskrivas som en slags experimentell kammarmusik. Dessutom handlar det om en oerhört vacker och läcker sådan, som inte minst tack vare Sofia Jernbergs fantastiska röst höjer sig ett bra stycke utöver det vanliga.
Peter Bornemar

Raffinerade klanger.

Ja, också fantasirikt och roligt!

ELG

Elin Larsson Group

Let You In

(Playingwithmusic/Border)

Tenorsaxofonisten Elin Larssons grupp har kommit in som en frisk vårbris i den svenska jazzen. Prisbelönt har hon och hennes grupp också varit. Vid årets Swedish Jazz Celebration fick man ta emot en Jazzkatt som Årets grupp vilket är snabbt marscherat av de unga musikerna.

En stor del i den uppmärksamhet som kommit till del ligger i Elins kompositioner och arrangemang. Raffinerat har hon fogat samman klanger från tenor-sopransaxofon, trombon och gitarr. Rytmisk spänst och lekfullhet fås från basisten Niklas Wennström och trumslagaren Johan Käck. ELG påstår att deras musik är en hybrid av jazz, rock, pop och fri improvisation som stämmer på pricken. Tveklöst är ELG en av landets intressantaste grupper just nu.

Elin är sannerligen på hugget där hennes Rollinsinfluerade tenorspel imponerar med en härlig attack som kännetecken. Fantasirikt och roligt är det också. Sopransaxen med dess raka ton hanteras med en självklar elegans. Trombonisten Kristian Persson är även han spirituell i sitt okonventionella spel. Han är en av få svenska trombonspelare som använder instruments alla varianter, därtill personligt och trovärdigt. När trombonen blir grovkornig och lite burlesk påminner han om Gary Valente i Carla Bleys band. Gitarristen Henrik Hallberg är en viktig komponent - inte bara i ensemblepartierna. Det luftiga ackordspelet sitter skönt bakom blåsarnas improvisationer. Solistiskt är han också mycket attraktiv. Lovordas skall också Niklas Wennströms följsamma basspel och soloinsatser av klass.

Göran Olson

Mysig och cool skiva med jazzpuls

Fredrik Carlquist

Playing Cool

(Fcjazz/www.fredrikcarlquist.com)

Saxofonisten Fredrik Carlquist som även gör insatser med klarinett och flöjt hade tidigare adress Malmö. Sedan tio år tillbaka är han bosatt i Spanien. Här på sin fjärde platta i eget namn har han spelat in sig i Barcelona. Det är musik i en relaxad anda som coola killar typ Stan Getz, Gerry Mulligan och Paul Desmond gått i bräschen för. Två melodier är plockade från en turné i Sverige, resten är inspelat i Barcelona.

Därifrån kommer musikerna med undantag för gitarristen Johan Leijonhufvud som bor i Tyskland, han är med i två melodier. Samma antal gäller för amerikanske basisten Chris Higgins. Övriga spelare är basisten Garry Fimister som delar jobbet med Higgins. Caspar St. Charles är trumslagare - Joe Smith avlöser vid två tillfällen. Barytonsaxofonisten Joan Chamorro hörs i tre inslag. Fredrik har två egna melodier med, El Sueco och Nora´s Song. Bland övriga nummer finns välbekanta melodier som East Of The Sun, Sweet And Lovely, Lullaby Of The Leaves och I Should Care.

Det är en ljus melodisk musik som porlar fram där Fredriks coola tenor sätter en lyrisk prägel på menyn. Tyvärr är det inte ofta som man idag möter den här typen av soft jazz. Melodimässigt fastnar jag för Thad Jones variant på Love Walked In. Thad brukade ibland tala baklänges och fyndigt döptes melodin till Evol Deklaw Ni. Melodin har Fredrik säkert snappat upp i Monday Night Big Band. Skivans drivna gitarrister står för utomordentliga insatser liksom alla medverkande. Det är helt enkelt en mysig skiva med jazzpuls och lyckade improvisationer.

Göran Olson

Duo med ett tonspråk som kittlar och smittar

Josef & Erika

Floods
(HOOB Records/Border)

Sångerskan och klaviaturspelaren Erika Angell har tillsammans med basisten Josef Kallerdahl utvecklat ett tonspråk som kittlar och smittar allt mer för varje skiva. Att sätta etikett på musiken låter sig inte göras så lätt, men experimentell folkpop skulle kunna vara ett alternativ så gott som något.

Efter 2005 års debut Wallpaper och 2007 års Small small small small sounds kommer Josef & Erika nu med ett album fyllt av spännande musik som på ett förträffligt sätt framhäver duons egenart. Och i mina öron är det framför allt Erika Angell som fängslar. Hon står för sex av de åtta kompositionerna och låter sin obeslöjade sångröst ibland för tankarna till Nico, ibland till Björk, ibland till Kate Bush.

Arrangemangen är suveränt tidlösa och bygger på en genial instrumentering som förutom Kallerdahls basar och Angells orgel, piano och cittra (!) även innehåller tre bleckblåsare (trumpet, valthorn och tuba) som emellanåt intar rollen som brunnsorkester, men oftast ägnar sig åt att unisont stryka under den särpräglade musiken med feta fanfarer.
Peter Bornemar

Öppenhet, spelglädje

och vilja att tänja på gränserna

Jacob Karlzon 3

The Big Picture

(Stunt)

Malmöpianisten Jacob Karlzon utnämndes 2010 av Sveriges Radio till Årets jazzmusiker och tilldelades även fjolårets Django d´Or-pris i kategorin Contemporary Star of Jazz.. Förmodligen är han också en av vårt lands allra flitigaste musikanter i jazzbranschen. Förutom att han är Viktoria Tolstoys och danska Hanne Boels ständige följeslagare utgör han en fjärdedel av Peter Asplunds kvartett. Dessutom far han land och rike kring med sin egen trio, som sedan ett par år tillbaka innehåller basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson.

”The Big Picture” är Karlzons sjunde, eller möjligen åttonde, egna album och tveklöst ett av hans bästa och mest konsekventa. Av plattans nio kompositioner har han själv skrivit sju. De två återstående låtarna är popgruppen U2:s snart kvartssekelgamla ”In God´s Country” och en, åtminstone på ytan, tämligen enkel melodisnutt, ”Maniac”, hämtad från filmen Flashdance. Den gör Jacob dock om, på klassiskt vis, till något slags ”tema med variationer”, som gör att den når höjder som den förmodligen inte är i närheten av på ljudbandet till filmen.

Trion är vid det här laget rejält sammansvetsad. Hans Anderssons oerhört säkra och harmoniskt lite originella basspel är en fröjd för örat och fungerar perfekt både som stabilisator och studsmatta. Och Jonas Holgerssons ytterst lyhörda, ibland lite irrationella, tekniskt fullödiga och ibland lätt lekande spel är perfekt i sammanhanget.

Om Jacob själv har sagts så mycket under de senaste åren att det inte finns särskilt mycket att tillägga. Jag tycker dock att hans spel känns mer återhållsamt på ”The Big Picture” än det gjort tidigare och att det är mer sammanhållet. Han faller inte för frestelsen att briljera med sin fantastiska teknik och han har i högre grad låtit sin musik vara både enkel, vacker och rytmiskt klurig. Men fortfarande är influenserna från all tänkbar folkmusik, både afrikansk och nordisk, högst märkbar. Så den gamla jämförelsen med Jan Johansson känns fortfarande gångbar.

Jag tycker att JK3 på många sätt är förtjänt av samma uppmärksamhet internationellt som E.S.T. Här finns all den öppenhet, spelglädje och vilja att lite försynt tänja på gränserna som kännetecknade Esbjörn och hans kamrater. Trion borde vara en given höjdare vid kommande sommars festivaler!

Jan Olsson

Helgjutet! Trio som bjuder på svensk toppjazz!

Lars Jansson Trio

In Search Of Lost Time

(Prophone/Naxos)

Pianisten och kompositören Lars Jansson har sedan 1980-talet lett en av landets absolut intressantaste jazzgrupper. Redan 1981 gjorde hans trio skivdebut. Då var Anders Jormin basist och Anders Kjellberg spelade trummor. Jormin efterträddes några år senare av Lars Danielsson vars plats Christian Spering nu intagit. Trogen trion hela tiden har Anders Kjellberg varit.

Med åren har Lars musik även blivit mycket uppmärksammad i Japan, där han framträtt många gånger. Nu kan alla hans fans kan glädjas åt ännu en intressant utgåva med Lars kompositioner.

Gruppen är som väntat helgjuten och den intima och stämningsfyllda musiken har en hög lyster. Personligt helgjutet och med ett utvecklat kollektivt tänkande presenterar Lars trio svensk toppjazz oavsett inspelningsår. Få inhemska grupper har visat en så genomgående hög nivå under åren. För mig känns det onödigt att göra separata nerslag i repertoaren. Det är som förr Lars hela koncept och medspelarnas intentioner med en inbördes kommunikation som ger skivan dess höga status.

Göran Olson

Inte för en sekund släpps fascinationen!

Nina de Heney

III
(Found You Recordings/Plugged)

Kontrabasisten Nina de Heney är född i Schweiz, men bor sedan många år i Sverige där hon på ganska kort tid blivit ett hett namn inom improvisationsmusik och performance.
Hon har spelat med bland andra 9 Swans Repeat, Pfau, Henrik Wartel, Sten Sandell och Christian Jormin, men har kommit mest i fokus genom dels duokonstellationerna tillsammans med cellisten Emma Nordlund och pianisten Lisa Ullén, dels hennes soloframträdanden, som på skiva inleddes 2007 med albumet Archipelago (Kning Disk).

Nina de Heneys samarbete med Lisa Ullén på dubbelalbumet Carve (LJ Records) 2009, var en av det årets (och det decenniets) höjdpunkter i nutida svensk musik, och gjorde att hennes andra soloalbum, helt enkelt kallat Nina de Heney (Sub Bau), från samma år lite oförskyllt hamnade i skuggan.
Någon undanskjuten plats lär dock inte hennes nya, dubbla dessutom, soloalbum III för kontrabas göra. Anledningen till det är inte bara den exklusiva förpackningen i utvikbart LP-format, utan även, och framför allt, den fantastiska musik som ryms på dessa två skivor.

Under dryga 90 minuter utforskar Nina de Heney kontrabasens alla ljusa och mörka sidor i elva improvisationsnummer som vart och ett bär sin egen unika karaktär. Och inte för en sekund släpper fascinationen över att höra vad hon åstadkommer med ett instrument jag i normala fall sällan höjer på ögonbrynen inför.

Med en enorm energi, smattrande spänst och total koncentration låter Nina de Heney kontrabasens alla klangbottnar och klangytor fylla rummet från golv till innertak, och gör det utan att tillgripa vare sig några elektroniska attiraljer eller någon rekvisita bestående av annat än sina händer och en stråke.
Peter Bornemar

Musik som konst. På högsta nivå.

Magnus Öström

Thread Of Life
(ACT / Cosmos Music Group)

Recension

Enastående musikant unikt dokumenterad

Gösta Rundqvist. Ett liv - En ton (Trilobit,box med 12 cd),

Recension

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzsång

Jazzhistoria/

Elegant och graciöst duospel

Birgit Lindberg – Jan Adefelt

Some Other Time

(Sonoconsult)

Birgit Lindberg är en klassiskt utbildat pianist som började sin vandring på jazzscenen redan i slutet på femtiotalet. Då dök hennes namn upp på Nalenchefen Topsys lönelista som huspianist. Hon hördes även på andra musiklokus som Chinateatern och medverkade i de jazztävlingar som florerade i Stockholm på den tiden. Numera är hon bosatt i Umeå.

Tillsammans med basisten Jan Adefelt spelar hon i ett intimt duoformat där egna melodier blandas med amerikanska melodier. Paret har också arrangerat melodierna. Där finns Bernsteins Some Other Time, Jimmy McHugh bidrar med Where Are You?, George Gershwins I Loves You Porgy och Kenny Garrets Before It´s Time To Say Goodbye får också plats liksom Irving Berlins sköna They Say It´s Wonderful. Av Birgits vackra teman fäster jag mig speciellt vid Summer At The Terrace.

Birgits eleganta anslag frapperar i de graciösa slingor hon släpper från sig. Det märks att hon lärt sig sitt instrument från grunden. Hon är en mycket välutvecklad balladtolkare med ett fint harmonisinne. Där får hon bra assistans av Jans mogna spel. I Garrets melodi använder han effektfullt stråke. Pizzicatosolot skall även krediteras.

Slutplädering, skulle vara intressant att höra Birgit med en trumslagare i snabbare tempon. Då får man en helhetsbild av henne.

Göran Olson

Modern, seriös jazz med egen identitet

Hans Olding

No Place Like Home

(El Dingo Records/Plugged)

Gitarristen Hans Oldings grupp utgörs av tenorsaxofonisten Linus Lindblom, basisten Per-Ola Landin samt trumslagaren Chris Montgomery.

Gruppen utökas med vibrafonisten Mattias Ståhl i två melodier. Klarinettisten Fredrik Ljungkvist medverkar i en melodi. All musik är skriven av Olding. Det är en modern jazz som presenteras där kompositionerna knappast intar några publikflirtande vinklingar. Men jag vill definitivt inte kalla musiken svårtillgänglig. Här handlar det mer om tillit till den egna identiteten utan spekulativa tillsatser. Gruppens vidare öden är svårt att förutspå. Den seriösa inställningen och musikernas personliga spel borgar för kommande lagrar.

Oldings gitarr och Linus sköna ton ger gruppen en tilltalande välljudande klang vilket också kunde konstateras på den tidigare skivan No Space. Båda har ett uttryckssätt som frapperar och lockar.

Gruppens bakre delar, Per-Ola och Chris, är alert inspirerande och skapar en bra groove när tempot stiger. Mattias vibrafon är en tillgång och bidrar till att färga klangen i de nummer han deltar i. Fredrik Ljungkvist klarinett hade jag gärna sett lite ymnigare. Han är verkligen en speleman, en positiv sådan, som sprudlar av leklust peppat med fantasirika inpass.

Göran Olson

Samspelt triomusik med många nyanser

Thommy Andersson/

Peter Nilsson/Jacob Anderskov
Triofolded
(Kopasetic/Naxos)

Den dansk-svenska trion med basisten Thommy Andersson (Sverige), trumslagaren Peter Nilsson (Sverige) och pianisten Jacob Anderskov (Danmark) bildades redan för 13 år sedan, men alla tre har under årens lopp ägnat största delen åt att spela i andra sammanhang och i flera andra konstellationer.

Peter Nilsson är exempelvis också medlem i Cennet Jönsson Quartet, lim, Plunge och Anders Nilsson’s AORTA. Vid sidan av en rad andra projekt ingår Thommy Andersson även i gruppen Cenlisthos laguppställning.

Triofolded är trions debutalbum, och innehåller tämligen svårfångad musik uppbyggd kring flera skikt och med många nyanser. Fundamentet är en form av strukturerad improvisationsmusik, där minimalism och konstmusikaliska uttryck inte är vansinneslångt borta.

Lika påtagligt som beundransvärt är det samförstånd som råder musikerna emellan, vilket också gör att de, var och en på sin kant, oaktat musikens komplexitet har förmågan släppa tyglarna utan att behöva leta för att återfinna varandra.
Peter Bornemar

Ett lyckokast! Fräscha melodier och vitalt utspel

Johannesson & Schultz

(Prophone/Naxos)

Trumslagaren Peter Sixtus Johannesson och gitarristen Max Schultz är gamla musikpolare. En gemensam nämnare har de i favoritpianisten Bobo Stenson. När de bildar en kvartett har basisten Martin Sjöstedt tillstött. Skapelsen är ett lyckokast som imponerar med fräscha melodier och vitaliserande utspel.

Peter är en initiativstark person. Ofta har han uppmärksammats för sitt samarbete med vännen Herbie Hancock i intensiva och ibland snabbt uppkomna möten. Jag minns speciellt mötena på Bosse Stenhammars Skeppsholmsfestival där Peter och hans vänner fick möta den store. Idag behöver han inte referera till Hancock, Peters spel står på egna ben.

Max och Peter står för de flesta av skivans kompositioner. Sjöstedts Tolva är just Martins verk. Coltranes Impressions är det resterande inlånet. Musiken har oftast en avspänd tillbakalutad stil med en harmonisk njutbar framtoning. När tempot ökas som i Too Simple visas musikernas fina balans och beundransvärda flöde. Bobo tar på direkten kommando över händelseförloppet som definitivt inspirerar medspelarna. Han sätter verkligen kulör och ger skivan hög status med sitt imponerande spel . Hans fraseringskonst sinar aldrig.

Mycket av det sagda skall även appliceras på Max. Jag tror mig aldrig ha hört honom så till sin fördel som här. Han har ett moget tilldragande uttryck som skiljer honom från många av hans svenska snabbspelare. Men visst kan han spela flyhänt. Det görs i Peters Sixtus och den egna The Force. Soundet är även mycket intagande. Där får Impressions stå som exempel. Martins bas är en viktig del i gruppbygget. Det vilar en stabil trygghet i hans valda toner som aldrig blir till självändamål. När han får soloutrymme ger han också från sig meningsfyllda toner. Kommunikationen med Bobo och Peter är föredömligt och ger samförstånd i detalj.

Göran Olson

Lyrisk debut. Ett gediget och skickligt hantverk

Naoko Sakata Trio

aleidoscope
(Atelier Sawano)

Göteborg är hemmahamn för trion under ledning av den japanska pianisten Naoko Sakata, som kom till Sverige 2008. Vid sin sida har Sakata basisten Anton Blomgen och trumslagaren Johan Birgenius.

Trion representerade Sverige i tävlingen Young Nordic Jazz Comets 2009, där Sakata vann pris som bästa solist. Året efter var Sakata även nominerad till Sveriges Radios Jazzkatten i grenen årets nykomling.

Kaleidoscope är trions skivdebut, och bygger till stora delar på lyrisk jazz i en lätt esoterisk atmosfär som till uttrycket är mer akademisk än icke sådan. Musiken utgörs av originalmaterial, där inget spår sticker ut mer än något annat.

Även om de svarar för ett gediget och skickligt hantverk, gör trion dock inget större avtryck på den här skivan.
Peter Bornemar

En av våra mest hörvärda jazzmusikanter

Mathias Algotsson Trio

& Friends

(Inside Music/Plugged Music)

Pianisten Mathias Algotsson, 40 i år, har en synnerligen varierad bakgrund. Efter avslutade studier vid Musikhögskolan i Stockholm 1996 har han arbetat med bland andra Magnus Lindgren, Lisa Ekdahl, Rigmor Gustafsson och – Barbara Hendricks. Dessutom har han lett egna grupper och skrivit diverse verk för körer. Hans förra egna album, ”New Traditions”, som nådde oss 2009, väckte betydande och rättvis uppmärksamhet. Inte minst för Mathias sätt att förena nytt och gammalt på ett personligt och mycket homogent sätt.

På ”& Friends” har Mathias bjudit in några av sina vänner, sångerskorna Emely McEwan och Christina Gustafsson, trumpetaren Nils Janson, altsaxofonisten Klas Lindquist och gitarristen Erik Söderlind. Det var naturligtvis generöst och snällt gjort, men frågan är om det var särskilt klokt. Inte så att gästerna på något sätt gör bort sig. Nej då, tvärt om. Gustafsson sjunger utmärkt i ”Cry Me A River” och ”Softly As In A Morning Sunrise”, Nils Janson spelar, som alltid, alldeles utsökt och Klas Lindquist kan sin ”Dompan” utan och innan. Felet, om det nu är ett sådant, är att gästerna stjäl alltför mycket utrymme från huvudpersonen. Jag hade gärna hört lite renodlad trio- eller solojazz istället. Algotsson har nämligen så mycket att berätta i sitt eget spel och i sina fina kompositioner att det både hade räckt och blivit över.

Mathias Algotsson är idag en av svensk jazzmusiks mest hörvärda jazzmusikanter. Hans originalitet och stillsamma äventyrslusta kan ibland påminna om Jan Johanssons – utan jämförelser i övrigt. Och hans sparsmakade, intelligenta sätt att uttrycka sig på är något alldeles extra. Det ska bli intressant att följa hans vidare öden och äventyr framöver. Hans karriär har bara börjat…

Jan Olsson

Vital sextett där spelarna går på högvarv

Fredrik Kronkvist Sextet

with Jonas Kullhammar

& Raymond Colom

Improvised Action

(Connective/Border)

Den här skivan kokar av intensitet där spelarna går på högvarv. Sextetten som alt-sopransaxofonisten Fredrik Kronkvist satt samman är minst sagt vital. Egentligen är gruppen en utökning av hans kvartett till vilken tenoristen Jonas Kullhammar och trumpetaren Raymond Colom ansluter. I kompet ingår pianisten Martin Sjöstedt, danske basisten Petter Eldh och norske trumslagaren Snorre Kirk. All musik har skrivits av Fredrik. Den varierande spellängden med från dryga minuten och uppemot sex-sju minuter bidrar till skivans spänning.

Fredriks alt-sopransax är en effektiv skärbrännare som det slår gnistor om. I Close Race sätter altsaxen resolut ribban på plats för vad som komma skall. Att han taggar medspelarna att gå på knock är bara att konstatera. Saxen är lika eggande i Maintain. Framträdande är sopranen i den omväxlande och melankoliska Desert Night. Där smyger sig Coltranes anda in.

Raymond Colom är en relativt ny bekantskap och en angenäm sådan. Född i Frankrike men bosatt i Barcelona sedan 2000. Han har studerat i USA och bland hans lärare finns Wynton Marsalis och Randy Brecker. I den rytmiskt ystra Counterstrike är han rörligt alert med en utsökt frasering. Öronfägnande är spelet också i Maintain och Super Simple.

Gruppens andre rörblåsare Jonas Kullhammar sitter perfekt i sammanhanget. Med intensitet och ett sprakande idéflöde lägger han än mer ved på den flammande brasa som Fredrik tänt. Jonas har kul när han spelar vilket inte döljs. Det är också intressant att höra honom utanför den egna kvartetten. Stimulerande konkurrens får han av de andra blåsarna vilket får honom att spela upp hela sitt register. Det dynamiska kompet ger honom ett schvungfullt avstamp för frestande idéer.

Martin Sjöstedt är en stor tillgång. Med ett känsligt öra assimilerar han

sig till materialet. För solisterna är han en inspirerande uppbackare. Som solist är han snillrik med ett personligt uttryck. I Doctones, en hyllning till pianisten Kenny Kirkland, har Martin en välförtjänt framskjuten position tillsammans med Petter. Martin är en lika framstående pianist som basspelare som han är mest känd för. Han är på väg att ta en plats bland landets intressantaste pianister. Den Bud Powelldoftande introduktionen är genialisk. Det följande ensemblepartiet hämtat från ett Kirklandsolo ger också vibbar.

Göran Olson

Styrkan i musiken ligger i oförutsägbarheten

Amazonas

Freestyle

(Soda/UNS)

Gruppnamnet kan tyckas förvillande, eftersom det skickar signaler åt ett helt annat håll än vad det handlar om. Fusionsnära friformsmusik är faktiskt det bästa jag kan komma på, och ändå känns det helt fel.
.
Av det som från början var en duo bestående av saxofonisten Thomas Gustafsson och basisten Annika Törnqvist har Amazonas med tillskott från sångerskan Sarah Riedel och trumslagaren Anders Kjellberg blivit en kvartett som med sin musik utmanar den gängse uppfattningen om hur saker och ting ska låta.

Styrkan i musiken ligger i oförutsägbarheten. Klangerna växlar hela tiden och här finns i varenda vrå ljud som pockar på uppmärksamhet. Det gör förstås även Sarah Riedel, som förra året debuterade med det fascinerande albumet Memories of a Lost Lane och med sin ljusa röst här fortsätter utforska gränslandet mellan konstmusik, improvisation och kammarmusik.
Peter Bornemar

Genrebefriad kvartett som övertygar

Örjan Hultén Orion

Radio In My Head

(Art O Grush/Plugged Music)

På eget bolag lanserar sig tenor-sopransaxofonisten Örjan Hultén med sin nya grupp Orion. Frånsett Interlude har Örjan skrivit alla melodierna. Undantaget har han komponerat tillsammans med sina medspelare pianisten Adam Forkelid, basisten Filip Augustsson och trumslagaren Peter Danemo.

Kompositionernas karaktär skiftar med ingredienser från Balkan, orienten och några västerländska tongångar. Till den senare kategorin kan räknas The New York Dream där Örjans tenorsax är mycket tilldragande men inte bara där. Jag tycker att hans spel har fått mognad och en tydligare personlig karaktär. Sopransaxen är djärv och flexibel. När de två instrumenten fantasifullt möts i Two Soul kommer en av skivans höjdpunkter.

Adam Forkelid är en hörnpelare i gruppen. Han är en stor solist och en sammanhållande länk i det effektiva kompet. I Have We Met? är han allert till tusen med en pådrivande assist från Filip Augustsson och den rörlige Danemo. Även här har Örjan en exposé av hög nivå. Augustsson skall också observeras för spänstigt drivande spel.

Tillbaka till Forkelid som i Man With Orange snidar till ett rivigt rytmiskt solo som är värd all beundran. Det skall bli intressant att följa hans framtida utveckling. Det kan även gälla Örjan och hans genrebefriade grupp. Övertygande gör de sin musik utan frestande sidoblickar.

Göran Olson

X = Förträffllig musik.Bland det allra bästa. Y= ?

Goran Kajfes

X/Y
(Headspin Recordings/Cosmos )

Trumpetaren med mera Goran Kajfes senaste album är en exklusiv utgåva på mer än ett sätt. Upplagan är begränsad till 500 exemplar och till formen handlar det om en bok (19,5 x 16,5 cm) med hårda pärmar där två skivor inramar foton och illustrationer.

Skivorna X och Y skiljer sig radikalt åt. På X har Kajfes med sig ett 13-mannaband som går under namnet The Subtropic Arkestra, på Y jobbar han på egen hand med hjälp av en hel del elektronik.

Med The Subtropic Arkestra, som bland annat inbegriper namn som Jonas Kullhammar, Per ”Ruskträsk” Johansson och Johan Berthling, gör Kajfes världsmusik som skickar starka dofter från Mellanöstern, Balkan och den indiska subkontinenten - men som framför allt återspeglar den mångfald som finns i jazzmusiken. Det är inte bara namnet på ensemblen som erinrar om den kosmiska bejakaren Sun Ras sinnrika utflykter. Det är förträfflig musik, något av det bästa som åstadkommits på svensk mark.

Skivan Y är en helt annan femma. Här har Kajfes samarbetat med David Österberg kring stycket Perfect Temperature for Leaving Home i nio delar, vilket resulterat i avskalad musik med fokus på klanger och stämningar. Gränsen mellan konstmusik och elektronika suddas ut, och så även mitt intresse för att vilja lyssna mer.
Peter Bornemar

Glad och svängig partajmusik

Sweet Emma

& the Mood Swingers

Home Sweet Home

(DO Music)

”Home Sweet Home” är Sweet Emma (Sannevik) och hennes Uppsala-baserade Mood Swingers tredje album sedan starten för snart tio år sedan. Själv spelar Emma kontrabas och runt sig har hon sex smågalna grabbar: en sångare (Anders Söderberg), två blåsare, en pianist, en gitarrist och en trummis, som alla vet exakt hur man trampar gasen i botten och får omgivningen i rejäl gungning.

Musiken de sju tillsammans åstadkommer är en salig blandning av rock ´n´ roll, blues, swing och boogie woogie, somligt lånat och annat hemmalagat. Glad och svängig partajmusik alltså av ungefär det slag som Louis Jordan och hans gossar brukade servera på 40-talet. Kul att lyssna till i lagom stora doser men ännu festligare, förstås, att dansa till för den som kan och orkar.

Jan Olsson

Musiken är magnifik, sprängfylld av dynamik

Atomic

Theater Tilters
(Jazzland/Universal)

Det är svårt att sätta fingret på vad som fascinerar mest när det gäller den musik norsk-svenska supergruppen Atomic spelar. Kanske är det den kraftfulla attityden, kanske den kompromisslösa attacken i framförandet eller kanske är det gruppens förmåga att sätta det mesta den rör vid i frenetisk gungning. Hur som helst handlar det om förstklassig musik, sprängfylld av dynamik.

Inte förvånande har den massiva underbyggnaden från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen Love – två av den moderna frijazzens förgrundsfigurer - en stor roll i detta, och skapar en lika diversifierad som spänningsfylld grundstruktur för pianisten Håvard Wiik, trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist att hela tiden bolla med eller luta sig mot.

Dubbelalbumet Theater Tilters är inspelat live på Teater Lederman i Stockholm under ett par dagar hösten 2009, och innehåller både den tidigare utgivna enkel-cd:n Theater Tilters, vol. 1 och Theater Tilters, vol. 2.

Musiken är fullständigt magnifik, fylld av både råhet och rytm, och får varje individ i gruppen att visa sig från sin allra bästa sida. Av de totalt tio kompositionerna ligger Fredrik Ljungkvist bakom sex och Håvard Wiik fyra. Ingen av dem känns det minsta överflödig, men om jag tvingas lyfta fram ett par av dem får det bli Andersonville och Two Boxes.
Peter Bornemar

Ett av årets absolut bästa album!

Angles

Epileptical West – Live in Coimbra
(Clean Feed)

Den i Eskilstuna födde saxofonisten Martin Küchen har de senaste tio åren rört sig flitigt i musikaliska kretsar som omfattat såväl frijazz som teater- och improvisationsmusik. Inte sällan med ett politiskt ställningstagande i botten. På skiva har han figurerat både på egen hand och i konstellationer som Chip Shop Music 4tet, Trespass Trio, Agape (tillsammans med David Stackenäs) samt inte minst som ledare för grupperna Exploding Customer och Angles.

Av dessa är Angles den mest namnkunniga, och spännande, formationen. För två år sedan kom Angles med ett suveränt album dedikerat till Iraks kvinnor, Every Woman Is a Tree, och nu i år detta mästerverk i form av en inspelning från en konsert i Portugal 2009.

Förutom Martin Küchen själv, som här mestadels håller sig till altsax, och gör det med en extrem skärpa i tonen, medverkar på Epileptical West samma gäng som på förra albumet. Det vill säga Magnus Broo på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Mattias Ståhl på vibrafon, Johan Berthling på bas och Kjell Nordeson. Oavsett den individuella skickligheten hos dessa är det dynamiken i spelet dem emellan som fängslar mest. Liksom givetvis Martin Küchens förstklassiga material - och arrangemangen.

Ena stunden kan musiken påminna om den Mingus gjorde på 1960-talet, i den andra erinrar den med all sin polyrytmik mer om afro beat. Och så dyker en låt som Archie Shepp lätt kunde ha inkluderat på Attica Blues.

Utan tvekan är Epileptical West – Live in Coimbra ett av årets absolut bästa album.

Peter Bornemar

Arrangemang och kompositioner fascinerar

-och raffinerat ensemblespel

Joakim Milder

Takeaway

(Apart/Plugged)

Joakim Milder är en musiker som sticker ut, oavsett sammanhang. Han kompromissar sällan eller aldrig, och han kan ibland vara nästan irriterande ärlig i sitt sätt att uttrycka sig. De flesta av sina skivor har Jocke gjort med mindre grupper och, åtminstone en gång, med stråkar (”Ways”, Dragon). På ”Takeaway” mönstrar han en pianolös nonett. Fast meningen var från början att åtminstone de flesta av albumets stycken skulle ha framförts på duo: Joakim själv och Esbjörn Svensson. Av skäl som vi alla känner till, blev det tyvärr aldrig så. Men förmodligen skulle musiken ha passat gränsöverskridaren Svensson som hand i handske.

Vad som fascinerar mig allra mest på ”Takeaway”, och som gör att plattan skiljer sig en del från Milders tidigare alster, är arrangemangen. Jocke har ett sätt att skriva som är lika mycket hans eget som hans sätt att traktera sina saxofoner. Han finner klanger som ibland kan föra tankarna till Carla Bley. Eller rent av till Nils Lindberg. För här och var smakar det faktiskt lite nordiskt vemod, även om Joakim skriver betydligt modernare än sin kollega från Gagnef och ger både sig själv och sina medmusikanter åtskilligt större rörelsefrihet.

Milders kompositioner är, som vanligt, mycket milderska. Vackra och originella utan att för ett öronblick vara insmickrande. Mest intressant är den drygt arton minuter långa sviten ”Mysterious Ways”. Övriga nummer är relativt korta, mellan fyra och sju minuter. Alla utom den avslutande, meditativa hyllningen till minne av den fine saxofonisten David Wilczewski, ”Amen”. Den är slut efter ungefär två och en halv minut, men lämnar spår som varar betydligt längre.

Trots att det finns åtskilliga utmärkta solister i den milderska nonetten, är det oväntat glest mellan soloutflykterna. Men de som finns är lysande. Jocke visar förstås upp sig själv lite här och var och spelar vackrare sopransaxofon än någon annan jag vet. De bägge trumpetarna, Emil Strandberg och Peter Asplund, får också några tillfällen att bekänna färg och gör det förstås med besked. Likaså gitarristen Mattias Torell. Man blir också glad, när man hör Karin Hammars ytterst vårdade och säkra trombonspel. Hennes ton är något alldeles extra. Men allra bäst låter det i det ytterst koncentrerade, raffinerade ensemblespelet, där också Alberto Pintons olika träblåsinstrument, Mattias Ståhls vibrafon, Christian Sperings bas och Peter Danemos trummor bidrar till den ytterst homogena helheten.

Det skulle vara spännande att få höra Joakim Milders musik med en ännu större besättning. Ett storband kanske, men inte nödvändigtvis med den traditionella sättningen… Kom igen, Jocke!

Jan Olsson

Såväl konstmusik som frispråkig improvisation

NEO

NEO

(LIV Production/Naxos)

NEO står för Nästesjö Extreme Orchestra, som i sin tur är en kvartett bestående av kompositören, arrangören och basisten Johannes Nästesjö, fiolspelaren Stefan Pöntinen, slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen samt baryton- och altsaxofonisten Marcelo Gabard Pazos.

Nästesjö själv har sitt ursprung i Jönköping medan de övriga har sina rötter i Malmö, Danmark och Ingermanland. Malmö musikhögskola är en gemensam nämnare för tre av medlemmarna, eftersom det var där embryot till NEO kom till.

Musiken NEO spelar är inte särskilt extrem, däremot är den synnerligen mångfacetterad med inslag av konstmusik, kammarmusik och frispråkig improvisation i de melodiskt mycket suggestiva kompositionerna. Detta speglas också i fantasifulla titlar som Kansas, Uruguay, Storfiskaren och Deklarationstaxi.

Det är inte själva kombinationen av instrument som gör musiken spännande – kontrabas, violin, glockenspiel och barytonsax borde för övrigt mötas oftare – utan snarare Johannes Nästesjös uppslagsrika kompositioner och hans lysande handlag med arrangemangen.
Peter Bornemar

Nytändning –men lika vackert, sofistikerat & välgjort

Lars Jansson

What´s New

(Prophone/Naxos))

Professor (jodå, han är professor – i danska Aarhus) Lars Jansson från Örebro och Ljungskile har skämt bort oss med massor av fantastisk musik genom åren. Han har komponerat, arrangerat och, framför allt, spelat vackrare på piano än nästan någon annan i vår del av världen. I trettio år har han också lett en trio, som måste vara en av svensk jazzmusiks bästa, mest spännande och långlivade. Den med Lars Danielsson på bas och Anders Kjellberg bakom trummorna.

Nu tycker Lars uppenbarligen att det är dags att börja på något nytt. Ut med Danielsson och Kjellberg alltså. Och in med danske basisten Thomas Fonnesbaek, som vi tidigare känner som assistent åt bland andra Thomas Clausen, Christian Jörgensen och Jacob Fischer, samt sonen Paul med efternamnet Svanberg. Den senare är naturligtvis gravt ”miljöskadad” och känner sin fars musik utan och innan.

Om det är den nya omgivningen som har gjort att det känns som om Jansson får en liten nytändning är svårt att veta. Men nog verkar det så. Fonnesbaeks melodiska, säkra och harmoniskt raffinerade basspel och Svanbergs ytterst vitala, lite uppkäftiga, trummande tycks ha medfört ny inspiration. En annan nyhet på ”What´s New” är att Lars endast har skrivit tre av albumets tio melodier. Annars brukar det ju vara ungefär tvärtom. Av de sju övriga är sex gamla präktiga standards och en, ”Very Early”, komponerad av Bill Evans. Kanske är den rent av Evans allra första egna låt – han skrev den redan under sin skoltid.

Alla Lars Janssons många fans kan, trots nyordningen, känna sig helt lugna. Det mesta är sig ändå likt, lika vackert, intellektuellt sofistikerat och välgjort som det alltid har varit. Men på något sätt känns det faktiskt lite onödigt, hur märkligt det än kan låta, att Lars har valt att ge sig på inlånade verk som till exempel Ann Ronells ”Willow Weep for Me” och Harold Arlens ”Come Rain Or Come Shine”, som andra redan har spelat sönder och samman, när han själv är en sådan högst personlig och ultrabegåvad kompositör. Den vackra ”Hilda Smiles”, ”Beginners Blues” och ”Latour”, de tre originalen, är nämligen bäst på hela skivan. Där visar Lars upp sig själv i helfigur, och det är något alldeles speciellt och genuint.

I skrivande stund är herrar Jansson, Fonnesbaek och Svanberg ute på Sverigeturné. Missa inte det om ni har mindre än femtio mil till spelplatsen!

Jan Olsson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzsång

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Rak ärlig jazz utan sidoblickar

Krister Andersson Quartet

Live

(Do Music Records/Plugged Music)

Det har varit tyst ganska så länge om tenoristen och klarinettisten Krister Andersson. Men efter att lämnat Stockholm och flyttat till Sandviken är han åter på hugget.

På Bistro Oden i den nya hemorten spelade hans kvartett i april 2010 och påpassligt spelades konserten in rakt upp och ner. Det är rak ärlig jazz utan sidoblickar där alla musikerna gör ett bra jobb. Krister visar ett härligt spelsinne med en ton som fångar intresset. Harmonisinnet är mycket välutvecklat och han väver slingor där tonerna har en skinande ren klarhet. Hans teknik är som vanligt fulländad men han använder inte den till ekvilibristiska infall. I balladerna är han mäktig i sin trygga formulering. Han ger uttryck åt ett tenorspel i samma idiom som Bernt Rosengren och Nisse Sandström - högt betyg.

Krister påminner oss också om vilken bra jazzklarinettist han är i Configuration och Sometime Ago. Han är tveklöst den som skulle kunna fylla tomrummet efter Putte Wickman. Kommentar; Krister är lika suverän som klassisk pipblåsare. Med melodier som You Stepped Out Of A Dream, For All We Know, Serenity (Joe Henderson)och My One And Only Love får man en vid insikt i Kristers konstnärskap värd all beundran.

Bandets övriga medlemmar, pianisten Bo Skuba, basisten Filip Augustsson och trumslagaren Ali Djeridi är ett utmärkt val och bidrar till skivans flera höjdarstunder. De är mycket välfungerande och bidrar till fina solistiska inslag. Roligt att åter få höra Skuba som en längre tid varit osynlig för mig.

Göran Olson

Solister lyser i fina kompositioner & arrangemang

Jesper Kviberg

Straight From The Soul

(Artogrush)

Den alltid lika smakfulle och tekniskt elegante trumslagaren Jesper Kvibergs och hans Social Club of Musics förra platta, ”Say Yes To Love”, var en smärre sensation. Därför var förväntningarna på album nummer två höga. Och som väl är infrias de på ett högst tillfredsställande sätt. Precis som förra gången är nästan all musik skriven av oktettens medlemmar, tydligt inspirerade av storheter i branschen som Ellington och Mingus, och samspelet sitter nu om möjligt ännu bättre.

Det som i första hand gör att man tar ”Straight From The Soul” till sitt hjärta är just de väl genomarbetade och mycket fina kompositionerna och arrangemangen. En del låtar fullständigt skriker efter en lämplig text och somliga har faktiskt fått det också. Till exempel Kvibergs svängglada och småsouliga ”Candy” och Charlie Malmbergs utsökta ”Train”. Bägge, liksom tre av albumets övriga fyra nummer med vokala inslag, sjungs utmärkt av bandets altsaxofonist/flöjtist, Magnus Kjellstrand. I ”Charlie and Those Tappin´ Feet”, som låter som hämtad direkt ur The Great American Songbook, får han sällskap vid sångmikrofonen av en ung dam vid namn vid namn Frida Öhrn. I den gamla Elvis Presley-slagdängan ”Don´t Cry Daddy” tar en ännu yngre dam, Julia Kviberg, hand om sjungandet på egen hand.

På solistfronten tycker jag att framför allt två man lyser lite extra: trumpetaren Johan Setterlind och pianisten/organisten Calle Bagge. Setterlind är magnifik rakt igenom och smakar inte så lite Art Farmer mellan varven. Till exempel i Kvibergs titelnummer, den vackra ”Straight From The Soul”, och Evert Taubes(!) ”Fragancia”. Och Bagge svänger så cd-spelaren hoppar i ”The Cat”, som uppenbarligen är en kär och uppskattande hälsning till kollegan och hammondfantomen Jimmy Smith.

”Straight From The Soul” är ett dubbelalbum med inte mindre än 22 låtar. Lite i mesta laget kan man kanske tycka? Personligen tror jag att man skulle ha vunnit på att välja ut de 15 bästa numren och pressa in dem på en enkel-cd i stället.

Jan Olsson

Rafflande, frispråkigt och öppet för nyanser

Magnus Broo

Swedish Wood
(Moserobie/Plugged)

Som en fet smäll klipper musiken till på trumpetaren Magnus Broos nya skiva i eget namn. Det inledande stycket Oh What a Beautiful Day är bärare av en kraft som därefter pumpar vidare och genomsyrar albumets samtliga åtta låtar, alla skrivna av Magnus Broo. En fenomenal trumpetare var han redan tidigare. Nu visar han även sin styrka som låtskrivare och, inte minst, som sammanhållande länk i ett gruppspel som fascinerar på mer än ett sätt.

Det mest utmärkande för musiken är användandet av två basister, Torbjörn Zetterberg och Joe Williamson, som huserar på var sin sida om musikens epicentrum. Att nyttja dubbla basister är förvisso inget nytt påhitt. I större och mindre storbandssammanhang förekommer det då och då. I kvartettformat som här är det dock inte alls lika vanligt – Bobby Bradford och Bill Dixon hör till dem som har tillämpat modellen - eftersom det så påtagligt ljudbilden. Vilket naturligtvis också är meningen här.

Mycket riktigt får både Zetterberg och Williamson stort svängrum på Swedish Wood, faktiskt minst lika mycket som Broo och norske trumslagaren Håkon Mjåset Johansen. Tillsammans gör de rafflande musik, fylld av frispråkig energi och samtidigt öppen för nyanser och måttfullhet i uttrycket.
Peter Bornemar

Cole Porter ler säkert glatt i sin himmel!

Artistry Jazz Group

Too Darn Hot

(Volenza/Naxos)

Bakom benämningen Artistry Jazz Group döljer sig pianisten Jan Lundgren, gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay och sångerskan Vivian Buczek. Alltså samma gäng som stod bakom det utsökta albumet ”We Like Previn”, som nådde oss för ungefär ett år sedan.

Den här gången har de fem kastat sig över 15 nummer ur The Cole Porter Songbook. De flesta är ”gamla skivbekanta”, men några av sångerna har man grävt fram en bra bit ner i den porterska skattkistan. När hörde ni, till exempel, ”Down In The Depths Of The Ninetieth Floor”, ”After You, Who?” och ”I Happened To Be In Love” senast? Det var i alla fall inte igår. Och inte i förrgår heller.

De fem trivs uppenbarligen ypperligt tillsammans. Samförståndet är hundraprocentigt och även respekten för Porters fantastiska sånger. Säkert ler upphovsmannen, till såväl melodierna som texterna, glatt i sin himmel, där han har befunnit sig sedan snart ett halvt sekel. Men han har förmodligen svårt att sitta still, för det svänger rejält emellanåt. Radartrion Fischer-Backenroth-Löfcrantz är en fantastisk rytmmaskin, som bland annat i ”You Do Something To Me” för tankarna till Basies strävsamma farthållare från 50-talet, Freddie Green-Eddie Jones-Sonny Payne. Men de tre är även utmärkta solister. Inte minst Fischer, som gång på gång visar varför han idag är en av Skandinaviens mest efterfrågade och populära jazzmusikanter.

Men Solisten med stort ”S” är ändå Lundgren. Hans anslag, intelligenta, tidlösa och personliga frasering och svängglädje imponerar storligen. Idag spelar Jan tveklöst i samma division som sina äldre kollegor Bengt Hallberg och Jan Johansson. Alltså i yppersta världsklass. Och sällan har han spelat bättre än på ”Too Darn Hot”, vilket inte säger litet.

Till sist: Vivian Buczek är en strålande jazzsångerska. Hon är orädd och respektfull på en och samma gång och hon har en fyllig, vacker röst med ett imponerande omfång. Dessutom tycks hon kunna sin Ella, Sarah och Carmen utantill utan att för ett ögonblick förfalla till plagiat. Hon sjunger fem av albumets sånger och gör det ytterst smakfullt och på sitt eget sätt.

För mig är ”Too Darn Hot” årets bästa svenska jazzplatta. Så här långt i alla fall. Och Artistry Jazz Group måste vara 2010 års häftigaste konstellation. När får vi höra den ute på landets jazzklubbar?

Jan Olsson

Musik med spännvidd som lämnar starka intryck

Anders Kjellberg Trio

Open Here

(Touché Music/Naxos)

Det hör inte till vanligheterna att trumslagaren Anders Kjellberg är ledare för en grupp i skivsammanhang. Det har mig veterligt förekommit vid ett tillfälle, det var en skiva för bolaget Dragon. Nu kommer skiva två där Anders har tagit till sig musiker från hemstaden Göteborg, trumpetaren Staffan Svensson och gitarristen Göran Klinghagen. Staffans trumpet är elektrifierad och akustisk. Görans gitarrer hörs i de båda nämnda utförandena.

De fjorton melodier som trion presenterar har en stor brännvidd både soundmässigt som melodimässigt. Elva titlar kommer från trions medlemmar. En lyckad kontrast nås via Coltranes Naima, Jimmy Rowles The Peacocks och David Shires filmmelodi Marlowe´s Theme som Leif Andersson avannonserade programmet Smoke Rings med. För den förnämliga ljudupptagningen svarar maestro Åke Linton.

Stämningsfulla avspända klanger med paralleller till såväl Palle Mikkelborg som Miles växer ofta fram. Där ger Staffans eko-effekter och Görans minutiöst framtonade ljudmatta atmosfär. Staffan har tillhört skaran av våra personligaste musiker i flera år vilket skivan inte döljer. Spelet i Naima har guldkant. Anders meditativa accenter ger gruppen ett kännemärke som biter sig kvar. Kanjala är ett bra exempel. I Lönn får han spårets hela utrymme till förfogande vilket han tillvaratar på ett excellent sätt.

Om jag skall lyfta fram något nummer extra på skivan blir det The Peacocks men det finns mera att hänge sig åt. Göteborgarna lämnar ett mycket starkt intryck efter sig.

Göran Olson

Läs intervju med Anders Kjellberg

Passar swingens vänner alldeles förträffligt

Swedish Swing Society

At Home

(Sittel/Naxos)

Swedish Jazz Society har reducerats till en trio efter vibrafonisten Lars

Edstrands frånfälle. Men de övriga musikerna, klarinettisten och i några nummer pianisten Annti Sarpila, Ulf Johansson Werre som har huvuddelen av pianosysslan och trumslagaren Björn Sjödin driver swingskutan vidare. Gruppen saknar kontrabas vilket Uffe ofta kompenserar med ett mastigt basspel i vänsterhanden. Benny Goodman kunde även på sin tid skippa basen. Uffes trombon släpps också fram och han hörs även som vokalist. Björn Sjödin, Uppsalas svar på Gene Krupa, svarar för stilriktigt energiladdat spel.

Musiken har starka anknytningar till Goodmantraditionen. Där är Sarpilas mycket eleganta klarinettspel en stor tillgång. Har han i den här stilen någon överman i vår världsdel? Rent delikat är han i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ” I Do, I Do, I Do, I Do, I Do som varken jag eller swingfolket väntat sig få höra.

Uffe är på sin mammas gata både vid pianot och med trombonen. Men jag reagerar mot ljudupptagningen av trombonen. Den låter spetsigt tunn utan den bärighet som jag förknippar den med. Bland sexton melodier finns klassiker som ”On The Sunny Side Of The Street”, ”Them There Eyes”, ”Nobody´s Sweetheart” och “ Mean To Me”. Något som torde passa swingens vänner alldeles förträffligt.

Göran Olson

Spirituell musikerglädje med varierad rytmik

Andreas Gidlund Quartet

Made In Göteborg

(Hoob Records/Border)

Saxofonisten Andreas Gidlund är nu framme vid sin fjärde skiva. Hans kvartett har faktiskt existerat sedan början av det här millenniet med Göteborg som postadress. Anders växlar mellan tenor-sopransax samt klarinett. Fabian Kallerdahl spelar piano, Martin Grönros bas samt Lars Källfelt trummor. Kompositionerna är till största delen skrivna av Andreas men Fabian har två nummer med.

Musiken är inte förutsägbar. Man skiftar identitet utan att tappa skärpan i det målmedvetet sammansatta materialet. Här märks en spirituell musikerglädje med en varierad rytmik. Inne på rytmik kan man fastslå att Grönros och Källfelt är ett par som gör musiken levande med sitt omväxlande fria och konventionella komp. Deras organiska agerande är en bra botten i den utmanande gruppen.

Fabian är en udda pianist med en stor potential. Han är redan en uppmärksammad musiker som inger respekt även utanför Göteborg. Rentutav är han en av det senaste decenniets mest annorlunda talanger. Andreas går även han på egna skissade vägar. Där leder hans sätt att bygga upp en improvisation oftast leder till ett klimax. Med en markerad attack skapar han ett lättigenkännligt signum. Vilket instrument som är hans styrka är svårt att tyda men saxofonerna har en större bärighet medan klarinetten än så länge låter en aning oprövad.

Göran Olson

Verket sprudlar av liv, lust, glädje och spänning

Helge Albin

Thetris

(Caprice/Naxos)

1999 gav Malmö Symfoniorkester Helge Albin, till vardags ledare för Tolvan Big Band och professor vid Musikhögskolan i Malmö, i uppdrag att komponera ett verk för symfoniorkester och storband. Resultatet av Albins ett års långa arbete, den fyra satser långa sviten Thetris, framfördes första gången i Malmö Konserthus 2007 och har nu spelats in på skiva med Mats Rondin som dirigent.

Vad som varit väsentligt för Albin i hans arbete har varit att skriva musik där Tolvan Big Band och Malmö Symfoniorkester medverkar inte bara integrerat utan också på lika villkor. Jazzmusik med stråkbakgrund har förmodligen inte ens förekommit i Albins vildaste fantasier. Samtidigt har hans ambition varit att bevara den jazzmusikaliska känslan och själen i musiken.

Albin har lyckats strålande i sina föresatser. Hans verk sprudlar av liv, lust, glädje och spänning. Det är intrikat men ändå lätt att ta till sig, även om det för ett jazztillvänt öra då och då kan tyckas röra sig långt utanför jazzens mönster och invanda föreställningar. Harmoniskt och rytmiskt är det ofta raffinerat, nydanande och lågt ifrån den musik som, till exempel, Gunther Schuller har ägnat sig åt på andra sidan Atlanten. Eller, varför inte, den något diskutabla men på många sätt banbrytande Ebony Concerto, som Igor Stravinskij skrev för Woody Hermans orkester redan 1945?

Alla sanna jazzvänner får naturligtvis sitt lystmäte och Tolvans utmärkta solister får talrika tillfällen att visa upp sig. Bland dem saxofonisterna Cennet Jönsson och Inge Petersson, trumpetarna Fredrik Davidsson och Peter Asplund, trombonisterna Ola Åkerman och Vincent Nilsson, pianisten Jacob Karlzon och Helge själv, som, tillsammans med Vincent Nilsson är förgrundsfigur i svitens tredje sats, Gamma.

Helge Albins Thetris är ett verk som tveklöst kommer att låta tala om sig internationellt. I Tolvans och Malmö Symfoniorkesters mycket välklingande, täta och högklassiga version kommer det att utgöra ett unikt och viktigt kapitel i inte bara svensk jazzhistoria. Tack Caprice och producent Örjan Fahlström som såg till att projektet förevigades!

Jan Olsson

Energi och röj men också melodisk känsla

Åkesson Jazz

(www.nymanrecords.com)

I den inledande Otack sätter gruppen genast ribban högt. Musiker är Lars Åkesson gitarr, Robert Nordmark tenorsax, Filip Augustsson bas och Peter Danemo trummor. De går loss i en intensiv energiladdad modern jazz som är svår att värja sig emot. All musik är skriven av den för de flesta okände Lars som varit bosatt i New York flera år. Kompositionerna ger mellan varven möjligheter för röj och utspel med vulkanisk kraft. Däremellan ges prov på en lyrisk varm melodisk känsla som i Nu Ä De Nog och Under Den Lugna Ytan.

Funkig inriktning skapas i The Last One. Där hetsas den flyhänte Roberts tenor av Lars eggande gitarrangrepp. Robert är idag en av landets mest hörvärda saxofonister som borde få mer uppmärksamhet. Riktigt aggressiv blir Lars i sitt solo som säkerligen får det att vattnas i munnen på gitarrgnidare i den yngre skolan i gränslandet till jazzens improvisationer. En trygg botten skapas av Filips monotona bas och Peters drivande spel.

I den passande titeln Jazz är det renodlad jazz som väller fram med Lars i fronten. Filip får här utrymme med ett långt solo där inte enbart hans goda teknik skall framhållas. I Danemo har man en lyhörd trumslagare som följer musikens minsta rörelser. Samtidigt är han en inspiratör av klass.

Göran Olson

Energiskt och tätt med rappa rytmiska figurer

Cenlistho

Rorschach
(Kopasetic/Naxos)

Exakt vad ”cenlisthisk polymelodik” innebär är svårt att svara på, men för att illustrera begreppet duger det mer än väl att lyssna på debutalbumet med den svensk-danska trion Cenlistho. Trion, som gjorde sin första spelning i Lund hösten 2008, utgörs av Cennet Jönsson på sopran- och tenorsaxofon samt basklarinett, Lisbeth Diers på slagverk och Thommy Andersson på kontrabas.

Grundpelaren i Cenlisthos musik är improvisation runt fragmentariska teman som vanligtvis håller sig på lågvarv. Musiken är dock hela tiden energisk, koncentrerad och tät, och förses emellanåt med rappa rytmiska figurer där Lisbeth Driers har huvudrollen. Även om tonvikten ligger på det närvarobaserade samspelet mellan alla tre musikerna är det annars Cennet Jönssons fantasifulla spel på framför allt sopransax som fångar det största intresset.

Även om vare sig konceptet eller instrumentationen innebär något direkt nytänkande, är Rorschach bärare av en originalitet som tilltalar på ett alldeles speciellt sätt.
Peter Bornemar

En given plats på jazzinriktat disco

Beat Function

The Plunge

(Do Music Records/Plugged Music)

Beat Function, som bildades 2007, gör här skivdebut. Det är en jazzplatta med betoning på funk beat med paralleller från discoköret. Genom dubbningar får musiken en fyllig karaktär. Mannen bakom verket är Fender Rhodespelaren och keyboardisten Daniel Lantz från Uppsala som komponerat materialet med ett undantag för Summertime. Häftigt trumpetspel svarar Karl Olandersson för. Tenorist är en ny hörvärd bekantskap Olle Thunström. Jan Öijen spelar gitarr. Elbasen tillhör Pal Johnson och trumslagare är Jon Eriksson. Till detta skall fogas en vokalgrupp samt i två nummer en överdubbad stråkkvartett.

Skivan torde ha en given plats på ett jazzinriktat disco med sin dansanta puls. En seriös attityd och flera solistiska begivenheter sätter kulör. Olanderssons blixtrande trumpet får verkligen musiken att hetta till ordentligt, som i Nebula Space Patrol. Detta får tjäna som ett exempel på hans fantasifulla jazztänkande och flexibilitet. Öijens gitarr ger också schvungfyllda vibbar som passar in i stilen såväl solistiskt som en taggande rytmmusiker. I den annorlunda versionen av Summetime får gitarren verkligen musiken att bita tag. Daniel har gjort ett ambitiöst och lyckat arbete i komponerandet och i arrangemang. Hans fingrar ger även musiken ett perfekt sound som passar in i stilen.

Göran Olson

Härlig jazzfeeling och självständig framtoning

Nils Janson

Excavation

(Found Your Recordings/Plugged))

Nils Janson, är en av den unga svenska jazzens mest begåvade trumpetare. Här på sin andra skiva i eget namn tar han ett stort steg in i landets toppskick.

I många år var han i Fredrik Noréns Band, som har varit en optimal skola för unga musiker som utvecklats till toppmusiker. Mellan varven medverkar han bland annat i Klas Lindqvist Nonet, Stockholm Jazz Orchestra, Bernt Rosengrens grupp och Young, Shy & Handsome (YS&H). Han har också hörts med rockbandet Mando Diao. Men här är det potensfull jazz som vankas i egna kompositioner. Jag vill kalla det här för Nils break med toppspel som han visar upp skivan igenom.

Nils är ingen drivhusprodukt. Han har en seriös attityd som växt sig allt starkare från år till år. Han har hela tiden haft klart för sig vad han vill syssla med. Det ligger en härlig jazzfeeling i spelet som bidrar till den självständiga framtoningen. Nils är en lyriskt inriktad musiker med en vacker sval ton som signum. När jag hör de klara välkonstruerade trumpetlinjerna går en tanke till Gustavo Bergalli men Freddie Hubbard har säkert också avlyssnats.

Jonas Östholm är pianist. Basist är Nils Ölmedal. Trummor spelas av Peter Danemo. Tomas Eby finns med som congaspelare och percussionist vilket ger spelet stadga och inspiration. Sammantaget en homogen kompgrupp där även de solistiska begivenheterna skall lyftas fram. Under hösten gör gruppen en Pulsslagsturné, sedan väntar Tyskland.

Göran Olson

Läs intervju med Nils Janson

Uttrycksfullt. men samtidigt högst konventioellt

The World

There Is an Ocean Between Us
(Hoob records/Border)

Klaviaturspelaren Fabian Kallerdahl är måhända mest känd för sitt spel i trion MusicMusicMusic, där han tillsammans med Josef Kallerdahls på bas och Michael Edlund på trummor gjort fem album fyllda av kreativ och nytänkande jazz med en hel del humor i bagaget. Med förväntan ser vi fram mot kommande (i november) och sjätte albumet West Side Story, där de spelar tillsammans med sångerskan Lina Nyberg.

I den i Köpenhamn baserade trion The World spelar Fabian Kallerdahl tillsammans med tyske basisten Frans Petter Eldh och danske trumslagaren Anton Eger. Här är det inte alls lika kul och spännande. Åtminstone inte för oss som lyssnar.

Materialet utgörs av nio egna låtar plus tolkningar av Neil Youngs Only Love Can Break Your Heart, Michael Jacksons We Are the World och av den kanadensiska electronica-duon Boards of Canadas låt Roygibv.

Av detta åstadkommer The World en förvisso både kompetent och uttrycksfull men samtidigt högst konventionell och intetsägande musik, som sneglar alltför starkt mot 1970-talets fusionsmusik för att beröra i någon högre utsträckning. Trions versioner av Only Love Can Break Your Heart och We Are the World är häpnadsväckande tama, som vore de framförda i en hotellvestibul eller som ackompanjemang till ett cocktailparty i sofistikerade kretsar.
Peter Bornemar

Trio med profil och kvalitet + virilt tenorspel

Ronny Johansson Trio

& Ove Ingemarsson
Permanent Vacation

(Ronnyjo Collection)

Med egenhändigt komponerad musik lanserar pianisten Ronny Johansson sin trio med basisten Yasuhito Mori och trumslagaren Raymond Karlsson. Tenorsaxofonisten Ove Ingemarsson ansluter i fem nummer.

De Göteborgsbaserade musikerna har fått en mycket bra ljudåtergivning av teknikern Lars Nilsson. Musikens ljusa karaktär har varligt lyfts fram och bidragit till det vackra skimmer som omger skivan. Oves virila tenorspel blir ett bonus som också slår an inte minst i titelmelodin Permanent Vacation. Undrar om inte han är lite förbisedd när det snackas om svenska tenorsolister.

Trion som helhet har intentioner och kvalitéer som renderar pluspoäng. Ronny är en självständig pianist vars glasklara slingor och klanger skapar en avspänd stämning som ger trion profil. Där är Yasuhitos bas ett stabilt fundament, han är också utmärkt i mera framskjutna positioner. Tillsammans med Raymond bildar han ett team som definitivt passar in i Ronnys upplägg och intentioner som leder till skön kammarjazz av rang.

Göran Olson

Obesvärad skärpa och härligt tryck

Håkan Broström Quartet

featuring Joey Calderazzo

with Daniel Fredriksson & Martin Sjöstedt

Refraction

(Art of Life Records)

www.ArtOfLifeRecords.com

Den här svensk-amerikanska kombinationen har all anledning i världen att känna sig tillfreds med vad som hände en februaridag 2008. Nio melodier spelades in på en dag vilket med dagens måttstock är en mycket kort tid. Ett lysande resultat nåddes av Håkan Brostöm alt-sopransax, Joey Calderazzo piano, Martin Sjöstedt bas och trumslagaren Daniel Fredriksson. För mig är skivan den intressantaste jag hört på länge med svenska musiker som toppas med en internationell stjärna, Joey Calderazzo. På hans cv kan man läsa namn som Michael Brecker, Brandford Marsalis, Jeff Tain Watts och Jerry Bergonzi. Det inger dignitet.

Skivans musik är komponerad av Håkan, Calderazzo, och Martin med tillägg för Don Grolnicks Nothing Personal, samt Richie Beirachs See Saw. Håkan håller sig mest till sopransaxen där han visar ett sagolikt spel med obesvärad skärpa och en härlig attack. I Blues For Mr. Brent gör sopransaxen avtryck som har allt man kan önska från en stor solist. Altsaxen är virilt medryckande och med ett personligt uttryck när den ger sig ut på flykt. Blues For McCoy och Catwalk är utmärkta exempel.

Calderazzos närvaro ger skivan ett extra lyft. Han inspirerar omgivningen hela tiden oavsett om han är solist eller inte. I stämningsfyllda See Saw exponerar han ett utsökt vackert spel. Där kan man också njuta av Martins och Daniels insatser. Håkans svala sopran plussar där på med ett harmoniskt spel som ger gåshud. Calderazzo är även en fyndig lirare som drar med sig Martin och Daniel till nivåer som få svenska basister och trumslagare rört sig på.

I Håkans Blues For McCoy får Daniel berättigat soloutrymme innan det medryckande uptempot sätts in. Den nådda intensiteten får Calderazzo att gå loss än en gång. Håkan, nu med altsax, röjer kraftigt frampiskad av det storartade kompet. Är detta årets svenska jazzplatta?

Göran Olson

Vacker ton, utsökt teknik och melodisk finess

Karl Olandersson

Plays Standards

(Stockholm Jazz Records/Border)

Det har gått åtta år sedan trumpetaren Karl Olandersson spelade in sitt första egna album, ”Introducing” (Arietta). Sedan dess har han hunnit bli ordentligt etablerad och hans spel har mognat ytterligare. Idag, vid 32 års ålder, tillhör han definitivt vårt lands mest hörvärda jazzmusikanter, oavsett stil och inriktning.

På sin nya platta omger sig dalkarlen Olandersson, precis som förra gången, med enbart piano, bas och trummor. Nu heter medmusikanterna i tur och ordning Daniel Tilling, Martin Sjöstedt och Mattias Puttonen, alltså till två tredjedelar samma samspelta manskap som står för farthållningen i Stockholm Swing Allstars, ett gäng i vilket Karl också brukar återfinnas till vardags.

Elva ”standards” hinner man med, innan det är dags att sätta en något vitsig punkt med den tolfte, Vernon Dukes ”I Can´t Get Started”. Kalaset inleds med ”The Groove Merchant” i ett minst sagt svängigt arrangemang av Puttonen. För resten av arren svarar Olandersson själv. Bland toppnoteringarna kan nämnas en smått halsbrytande version av avantgardeklarinettisten Alvin Batistes ”Cochise”, döpt efter den legendariske indianhövdingen. Här bjuds vi på gnistrande trumpetspel och ett mycket fint och flyhänt pianosolo. En annan av många höjdpunkter utgör Hoagy Carmichaels ”Stardust”, som man trodde var utsliten och mogen för sophögen vid det här laget. Men det tyckte guschelov inte Karl och hans mannar. Väl värd att minnas är också en skön duoversion av ”Just Friends”. Förutom Olandersson består duon av Martin Sjöstedt, vars stortonade basspel är en fröjd för örat.

Karl Olanderssons musicerande är genomgående av mycket hög klass. Ibland påminner han, med sin vackra ton, utsökta teknik och sitt utpräglade sinne för tidlös och melodisk finess, om en något moderniserad Bobby Hackett. Men då och då låter han också som en inte alltför avlägsen släkting till både Clifford Brown och Lee Morgan. Han tar sig också friheten att plocka fram sordinen och skoja lite grand med trumpetarkollegan Cootie Williams i Duke Ellingtons ”In a Mellotone”. I ett nummer, ”If I Were A Bell” ur musikalen Guys and Dolls, bryter Karl också ut i sång. Han är varken någon Sinatra eller Pavarotti, men han är skönt musikantisk och opretentiös, vilket räcker långt och bidrar till omväxlingen.

Daniel Tilling gör förstås ingen besviken. Det gör han förresten aldrig numera. Hans anslag, lyhördhet och harmoniska egensinne är en tillgång i vilket sammanhang som helst. När får han göra en egen platta?

Till sist: ett par av kompositörsangivelserna är lite galna. Jerome Richardson har skrivit ”The Groove Merchant” och ”Donna Lee” har Miles Davis och ingen annan som upphovsman.

Jan Olsson

Ung jazz som bäst. Fri från klyschor & manér

Our Park

If Not For You

(Hoob Records/Border)

Gruppen Our Park bildades i Göteborg för fem år sedan. Medlemmar är pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Victor Furbacken samt trumslagaren Chris Montgomery. Med If Not For You begår trion nu skivdebut. Materialet kommer med ett par undantag från Montgomery. Undantagen är Fabians Mise En Place, Joe Zawinuls Black Market samt de två Bob Dylanmelodierna Don´t Think Twice, It´s Alright och If Not For You.

Our Parks musik är minst av allt förutsägbar. Stämningar skiftas snabbt utan förvarning. Spänningsmomentet är legio och ligger långt fram, var man hamnar i slutänden kan man inte förutsäga. I mål går gruppen efterlämnande djupgående intryck med en stark personlig prägel. Så här låter ung svensk jazz som bäst fri från klyschor och manér. Skulle bli förvånad om inte Fabian snart ansluter sig till vårt lands historiska pianotradition med Bengt Hallberg, Jan Johansson, Lars Jansson, Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och Jan Lundgren - sannerligen en imponerande samling.

Fabian är en av de unga ledande personligheterna inom svensk jazz, okonventionell med en lekande lätthet och avspänd seriös attityd. Klurigheten visas när intensiteten kommer till tals i de mer rytmiskt markerade numren typ Black Market och den maniskt pockande J.M. Samspelet med bas och trummor gör mig också lyrisk med ett utsökt sound som bidrar till musikens karaktär.

Göran Olson

Attraktiv företrädare för svensk kammarjazz

Triometrik

Vilosteg

(Imogena/Border)

Göteborgsgruppen Triometrik startades 2002 och gör här sitt andra album. Gruppen består av är gitarristen Göran Klinghagen, el-basisten Owe Almgren och trumslagaren Terje Sundby. Musiken som skrivits av Klinghagen och Sundby har Åke Linton spelat in och mixat vilket garanterar fullödigt ljud.

Göran Klinghagen har för mig varit ganska osynlig de senaste åren vad det nu kan bero på. Men han håller sin höga nivå och bidrar definitivt till gruppens personliga silhuett. Med en varm ton i fronten kapslar Göran in spelet på ett homogent sätt i samspelet med el-basen när han öppnar upp ackordens toner. Spelet i Hav kan tjäna som exempel men inte bara där.

El-basspelet är imponerande i sin form där Almgren ger ett energiskt effektivt beat och lägger läckra obligater kring gitarren. Hans insatser i den monotona Krakow skall också observeras. Terje Sundbys okonventionella spel bidrar starkt till gruppens personliga uttryck. Han är också en utmärk kompositör i likhet med Göran. Tvekar inte att efter det sista numret Steg 12 tonat ut placera Triometrik bland den svenska kammarjazzens attraktivaste företrädare. Så bra är göteborgarna som på ett personligt sätt presenterar en homogen musik.

Göran Olson

Lustfylld musik med såväl energi som humor

Kege Snö

(Umlaut Records)

Det är inte bara kvartettformatet och sättningen med saxofon, trumpet, bas och trummor som gör att gruppen Kege snö lockar fram troll från både Albert Aylers och Ornette Colemans mest uppmärksammade konstellationer. Musiken är som en frisk reminiscens av den frisinnade jazzens glansdagar på 1960-talet, då Ayler och Coleman tillhörde det gäng med fyrbåkar som satte den nya agendan.

Bakom namnet Kege snö, som för övrigt är en tokförkortning av en hörsägen från Heby om att man hittat ”Keijsaren Gripen Efter Strid På Barnö”, döljer sig Roland Keijser på saxofoner och flöjt, Niklas Barnö på trumpet, Joel Grip på bas och den mäktige Raymond Strid på trummor.

Tillsammans och var för sig ger herrarna järnet i musik som leker sig fram i mönster som ingen skräddare i världen skulle klara att fixa till mer än en gång. Musiken innehåller både energisk iver och humor, och är så säker på sin funktion att den utan tvekan och mer än gärna vågar lägga krokben för både sig själv och lyssnaren.

Även om Roland Keijser är lika mycket Albert Ayler som Ornette Coleman och Niklas Barnö lika mycket Donald Ayler som Don Cherry, är de båda mest som sig själva, vilket också gäller Joel Grip och Raymond Strid. Att de trots detta fungerar så fantastiskt bra som kollektiv har förmodligen med känslan för musiken i sig att göra.

Det lustfyllda i musiken speglas även i förpackningen. Cd-omslaget är ett lustigt pappkonvolut som går att vika ihop på mer än ett sätt.
Peter Bornemar

Respektlös blandning av swing och fransk musett

Carl Alberto Bettini

Swing Al Dente!

(Sittel/Naxos)

Tänk er en lika salig som respektlös blandning av Django Reinhardt, Stephane Grappelli, renodlad swing och en liten skvätt fransk musettstämning och ni har kvintetten Swing Al Dente. Varför man har valt att kalla bandet så – ”al dente” är ju ett italienskt uttryck som används vid spaghettikokning – har jag ingen aning om. Kanske är det för att det, fritt översatt, betyder ”tuggmotstånd”? Fast så mycket motstånd kan jag sannerligen inte känna, hur jag än försöker..

Det spelglada gänget, som jag gärna skulle engagera om jag ville ställa till med partaj hemma i trädgården, består av Malmögrabbarna Carl Alberto Bettini (han med Brookolino Orchestra) och Måns Persson gitarrer, Filip Runesson violin, Johan Ohlsson dragspel och Mats Ingvarsson ångbas. Rutinerade musikanter allihop alltså, men varken trötta eller sega.

Jan Olsson

Smakfull mosaik med skönt klingande gitarr

Ewan Svensson Trio

Moments Passed

(Dragon Records/Border)

Ewan Svensson är sedan långt tillbaka en av landets mest personliga gitarrister. Med basisten Yasuhito Mori och trumslagaren Magnus Gran låter han sig höras i elva av jazzens klassiker som blandats i en smakfull mosaik där den skönt klingande gitarren ger musiken intim värme och melodisk mättnad. Skivan präglas av homogenitet och ett inbördes samförstånd musikerna emellan som ger mersmak.

Arrangemangen har Ewan ritat. Helt alena spelar han imponerar bra i Have You Met Miss Jones. I övrigt är det trion hela vägen där Moris trygga bas och Magnus fantasifulla luftiga trumspel ger inspirerande assistans. Mori kommer även in som solist, bra sådan ibland annat Horace Silvers Peace.

Come Rain Or Come Shine är en av skivans toppar där Ewan visar sin höga klass med besked efter Moris välsittande solo. I Hear A Rahpsody är de flexibla musikerna mycket övertygande och gitarren släpper fram slingor av dignitet. Magnus noteras också för ett snillrikt solo. Bland de övriga standards som luftas av finns Infant Eyes, Moment Notice - ett höjdarnummer. Det spirituella spelet i Summer Nights och Dolphin Dance håller också hög nivå. I hypersnabba My Shining Hour går man på knock. Vill man njuta att jazz i en avspänd avstressad miljö är Moment Passed ett bra val.

Göran Olson

Homogent jazzgäng med repertoar som lockar

RetroJazzGruppen

Play Time

(RJG/leif.linnskog@telia.com)

Bakom RetroJazzGruppen döljer sig en kvartett amatörmusiker från Eskilstuna-Västerås. Stilistiskt hör de hemma i den repertoar som Art Blakeys Jazz Messengers, Horas Silver, Benny Golson och Dizzy Gillespie presenterade åren på femtiotalet. Melodier som Sister Sadie, Birks Work, Whisper Not, A Night In Tunisia samt I Remember Clifford är en vägledare.

Leif Linnskog spelar tenor-sopransax. Gitarrist är Jan Eriksson, kontrabasen tillhör Marcus Lund. Kvartetten avrundas med trumslagaren Pär Hettman. Skivans tolv nummer delas upp i två hälfter med en studioinspelning och en livehalva inspelad i Eskilstuna.

Ensembelpartierna spelas homogent och med en stilistisk välsittande ådra. Mälarområdet har periodvis varit ganska så fattigt på lokala jazzgrupper av nivå jämfört med på sextiotalet och efter Esbjörn Svenssons flytt från gurksta´n. Men helt klart har det börjat röra på sig igen. Retrogänget har täppt till en del av hålet i utbudet och bör locka klubbarna i regionen att lyfta på telefonluren även om de inte representerar det nästan allenarådande swingskrået.

Linnskog observeras för lyriskt sopranspel i I´ll Remember Clifford. Tenoren är mer voluminös och med ett större vibrato. Mjukt gitarrspel av klass bjuds av Jan Eriksson i My One And Only Love och This Masquerade. Ett mörktonat och drivande basspel från Marcus Lund ger tillsammans med Pär Hettmans trummor en balanserad groove som lockar.

Göran Olson

Fredrik Kronkvist sprudlar av energi och spelglädje

Scan-Am Quartet

Atlantic Bridges

(Connective Records/Border)

Scan-Am Quartet, som bland annat ska framträda på Copenhagen Jazz Festival i juli, består av Malmöbosatta saxofonisten Fredrik Kronkvist, de bägge danskarna Sören Möller och Morten Ramsböl, pianist respektive basist, samt trumslagaren Jason Marsalis, den yngste medlemmen i den berömda Marsalis-dynastin. Trots att hela Atlanten skiljer dem åt verkar de fyra vara uppvuxna på samma gata och ha ungefär identiska musikaliska ideal: gladjazz av 2010 års modell. Det vill säga någon slags hardbop med inslag av såväl afro och latin som några stänk New Orleans och ”klassiskt”. Allt med den gemensamma nämnare som på gammalt hederligt jazzspråk brukar kallas ”swing”. För svänger gör det sannerligen.

Kronkvist är som vanligt kompromisslös och sprudlar av energi och spelglädje. Men han visar, av någon anledning, upp en något vekare sida när han lägger ifrån sig altsaxen och byter till sopran. Han bidrar också, liksom Marsalis, med lite välkommen och befriande humor här och var, inte minst i den senares festliga ”The Man with Two Left Feet”, som är en av albumets många höjdpunkter.

Omväxling är annars något som kännetecknar ”Atlantic Bridges”. Kronkvists väl genomarbetade kompositioner har alla ett stänk av Coltrane, medan Möllers alster är mycket personliga och lite annorlunda med tempoväxlingar, rytmiska överraskningar och harmoniska finesser. Och bakom de tre skandinaverna sitter alltså Jason Marsalis och fungerar, utan stora åthävor men med massor av lyhördhet och teknik, som effektivt tändstift.

Jan Olsson

Full Max med inspirerande asststans

Fredrik Kronkvist Quartet

Constant Continium

(Connectiv Records/Border)

Alt-sopransaxofonisten Fredrik Kronkvists kvartett inleder helt passande med Full Max, som är en av de nio kompositioner Fredrik skrivit. Fullt ös blir det verkligen där den hårt attackerande altsaxofonen får en inspirerande assistans av pianisten Martin Sjöstedt, basisten Petter Eldh och trumslagaren Snorre Kirk. Petter är svensk men delar sitt boende mellan Köpenhamn och Berlin. Snorre kommer från Köpenhamn. Han kan även höras med sångerskan Malene Mortensens grupp där även Petter ingår.

Fredriks idéflöde och rytmiska känsla är anslående och hans auktoritära profilering är uppseendeväckande medveten. Jag tycker mig märka att han agerar mer med mer go än vid tidigare möten där hans franka optimism ger skivan personlig lyster. Att han också utnyttjar det initiativrika kompets rytmiska flexibilitet förstärker intrycket ytterligare.

Som balladtolkare i Stay At Peace är det den lyriska sopransaxen som talar vilket blir en återhämtare till skivans många tuffa inslag. Där visas också Martin Sjöstedt känslomässiga sinnelag. Som helhet en skiva som det verkligen slår gnistor om.

Göran Olson

Fenomenala solister och

tajt sammansvetsat storband

Norrbotten Big Band

The Avatar Sessions /

The Music Of Tim Hagans
(Fuzzy Music)

Sigurdur Flosason / Daniel Nolgård /

Norrbotten Big Band
Dark Thoughts

(Dimma)

Med två färgstarka album har Norrbotten Big Band (NBB) i vinter/vår befäst sin position som ett norra Europas absolut intressantaste och vitalaste storband.

Den första - och allra starkaste - av skivproduktionerna är The Avatar Sessions / The Music Of Tim Hagans, resultatet av den New York-tripp som bandet under ledning av sin konstnärlige ledare Tim Hagans (trumpetare och arrangör) i maj förra året gjorde för att under ledning av ingen mindre än producenten Bob Belden i Avatar Studios spela in ett antal nya Hagans-kompositioner.

I studion fick man sällskap av storheter som trumpetaren Randy Brecker, saxofonisterna George Garzone och Dave Liebman, basisten Rufus Reid och trummisen Peter Erskine. Resultatet är förstås musikaliskt högklassigt. Med de fenomenala solisterna och det tajt sammansvetsade storbandet som palett blommar Tim Hagans kompositioner ut.

Spännvidden är bred. Inledande Backeyes (med bl.a ett läckert solo av gästande George Garzone på tenorsax) är en komposition med ena benet i 40-talets bebop och andra benet i Weather Reports 70- och 80-tal - vilket på ett utmärkt sätt exemplifierar bredden i Tim Hagans musikaliska värld. Att Hagans tillsammans med Dan Johansson dessutom skapat den vackra balladen Song For Mirka (tillägnad NBB:s orkesterchef / tillika albumets exekutiva producent Mirka Siwek) förstärker ytterligare bilden av hans lyhört breda musikalitet. I nämnda stycke spelar för övrigt Dan Johansson ett underskönt solo på flygelhorn.

Solistinsatserna i albumets spår är, som redan antyds, genomgående lysande. Randy Breckers trumpetduell med Hagans i Boo är smått hisnande. Trummisen Peter Erskine glänser - på ett oerhört välbalanserat sätt - från början till slut. Solistiska höjdpunkter av ett helt annat slag levereras i sköna Here With Me av sopransaxofonisten Dave Liebman och i Rufus At Gilly's ges basisten Rufus Reid flyhänta spel väl motiverat extrautrymme. Att NBB:s egna stjärnor Håkan Broström (altsax), Daniel Tilling (piano), Karl-Martin Almqvist (tenorsax) och Jan Thelin (basklarinett) inte skäms för sig i sammanhanget bevisar storbandets ytterst höga musikernivå.

Tillsammans med den isländske saxofonisten/kompositören Sigurdur Floason och den svenske arrangören/dirigenten Daniel Nolgård visar NBB på albumet Dark Thoughts upp en lite annan sida av sig. Med ett komp bestående av basisten Christian Spering, svensk-islänningen Pétur "Island" Östlund och den isländske pianisten Eythor Gunnarsson påminner man oss om att Island har betydligt mer än vulkanutbrott och bankkrascher att bjuda. Floasons kompositioner puttrar visserligen på högsta värmen, men lavan rinner aldrig över och upplevelsen är mer av eld än aska. Soligt ljus, utan ett enda askmoln på himlen.
Claes Olson

Flexibelt och kreativt med fria inslag

The Country
(Found You Recordings/Plugged Music)

2008 bildade pianisten Joakim Simonsson gruppen The Country. Dit lockades tenoristen Fredrik Nordström, gitarristen Alex Simm, kontrabasisten Pelle Sollinger samt trumslagaren Johan Käck. Alla relativt okända frånsett den etablerade Fredrik.

En ganska fri flexibel musik har skrivits av Joakim och Johan samt ett nummer av Alex. Det är inte enbart element från jazzen som dyker upp i mixen där välstämda harmoniska inslag blandas med uppdykande grövre inslag.

Fredriks närvaro ger med sina asketiska linjer en extra profilering där varje ton har en innebörd. Ryta till kan han, som i Magnetic, men han är även en finstämd drömmare. Här finns paralleller till Joakim Milder vilket ger ett högt betyg. Alex är en ny begivenhet i det stora svenska gitarrskrået. Med en utsökt tonkvalité lägger han ett vackert skimmer i musiken såväl solistiskt som bakom solister och är ett välavpassat komplement till den rena saxofonklangen.

Välskräddad är också Joakim vars spel äger ett uttryck som bidrar till den nyskapande kreativitet som färgar skivan. Hans kompositioner skall även lyftas fram. Pelle och Johans elastiska spel ger medspelarna en inspirerande medvind i ryggen.

Skivans grafiska design är jag inte lika positiv till. Alla involverade inom jazzen är medvetna om hur svårt det är att sälja skivor. Det borde även en designer ha haft klart för sig. Måste man, som i det här fallet, ta till optiska hjälpmedel när man vill lista ut namnen på de medverkande musikerna? De senaste åren har faktiskt en grafisk lekstuga uppstått, speciellt när musikerna själva svarar för utgivningarna i en tid då det är svårt att få distributörer. Vill man inte få ut sina alster till jazzens anhängare?

Göran Olson

Gitarrspel i toppklass och altsax med tuff profil

Gustav Lundgren Quartet

8 Venues

(LMC/Plugged)

Jazzlandet Sverige är rikt på skickliga gitarrister. En av de mest uppmärksammade är Gustav Lundgren. I början av karriären spelade han jazz i Django Reinhardts anda med bandet Hot Club de Suede. Idag har han ett bredare spektra som med spel ibland annat i Stockholm Swing All Stars och den egna kvartetten. Gustav har även varit lierad med så skilda artister som Salem AlFakir, Wille Crawford och Lisa Nilsson.

Med sin egen kvartett är det jazz av modernare slag som gäller. Han och bandets basist Martin Höper delar på komponerandet med ett undantag, Open Fire, som gruppens trumslagaren Jussi Lehtonen skrivit.

Altsaxofonisten Johan Hörlén rundar av laguppställningen. Han är på ett lysande spelhumör där hans pondusfyllda spel ger gruppen en tuff profil. I lyriska Norah From Homs visar han en annan sida där saxen blir ljus och känslomässigt spröd. I samma melodi är gitarren vackert tillbakalutad och inbjudande. Imponerande är Gustav i I Owe You där han sätter samman slingor som visar varför han tillhör toppen av landets gitarrister. Det gör han utan att hamna i det allt oftare förkommande Formula1 stallet. Energin från ypperlige Jussi Lehtonen ger inte bara här gruppen en snärtig skjuts. Det har Randy Brecker tidigare fått känna på. Tillsammans med Martin Höpers bas kreeras ett snärtigt stimulerande komp.

Göran Olson

En frisk trioinjektion rakt in i skinnet!

Lekverk

Everyday
(Parallell/Plugged)

På sin andra skiva efter den hyllade 21st Century Jump från hösten 2008 fortsätter trion Lekverk ta ut svängarna rejält från jazzens mittfåra, och åstadkommer något som möjligen skulle kunna beskrivas som yster instrumentalmusik för film och teater.

I Lekverk finns klaviaturspelaren Adam Forkelid, som spelat med de flesta av storheterna inom svensk jazz och här får tillfälle att också blomma ut rejält på grejer som tramporgel och halvmuseala korg-syntar. Här finns också basisten Putte Johander, som även alternerar på syntbas, och inte minst den suveräne slagverkaren Jon Fält, som på skivan dessutom bankar på grejer som soffbord, diskbänk och element.

Lekverk har förstås hur kul som helst i låtar (alla egenkomponerade) som heter saker som Hornstull (Jazz du Jour), Banderoll och Pappa, och ger genomgående ett allt annat än pretentiöst intryck. Här och där blir det mer lekfullt och spretigt än man skulle önska i stugan, men oftast är musiken en lika oväntad som frisk injektion rakt in i skinnet på den som lyssnar.
Peter Bornemar

Tradition och förnyelse på bästa sätt

Monday Night Big Band

& Anders Larson

(Calibrated)

”Monday Night Big Band & Anders Larson” är det välkända Malmöbandets femte cd sedan entusiasten Jörgen Nilsson tryckte på startknappen för 22 år sedan. Man har tidigare i stor utsträckning ägnat sig åt Thad Jones musikskatt, men har – sedan Jörgen dessvärre lämnade den här världen 2002 endast 54 år gammal - steg för steg breddat sitt register. Bland annat har man gjort en skiva med enbart arrangemang av Mike Abene.

Den här gången står en av storbandets egna trombonister, danske Anders Larson, för skriverierna. Han har komponerat samtliga nummer utom två, Paul Desmonds ”Take Five” och Billy Strayhorns ”Chelsea Bridge”, och står för samtliga arrangemang. Plattan börjar och slutar med två tämligen konventionella ”rökare” i Oliver Nelson-anda, men däremellan är innehållet betydligt mer intrikat och intressant. Albumets huvudnummer, åtminstone för mig, är den 14 minuter långa, nästan svitliknande ”Furai (Sound of Wind)”. Det är ett mycket spännande stycke musik, i vilket Larson visar sin förkärlek för tempoväxlingar, harmoniskt raffinemang och en sällsynt förmåga att låta orkesterns sektioner spela ut mot varandra. I ”Furai” framträder också, liksom i ”Chelsea Bridge”, den engelske trumpetaren Gerard Presencer som solist med högst personligt och välformulerat spel. Lysande solist i ”Furai” är också bandets pianist Magnus Hjorth.

En annan höjdpunkt, av flera, på plattan är Larsons fina komposition ”One Less”, som vi känner igen från hans egen kvartett-cd ”Unborn”, som kom för ett par år sedan. Här visar upphovsmannen upp sig själv i helfigur även som instrumentalist, vilket vi tackar hjärtligt för. Han har åtskilligt att säga, även om jag tycker att det framför allt är som kompositör och arrangör han har sina allra största utförsgåvor.

Monday Night Big Band av idag är av mycket hög klass oavsett vilken måttstock man använder. Samtliga sektioner är utmärkta och man förfogar över en rad förnämliga solister. Bland dem trumpetarna Fredrik Davidsson, Niklas Fredin och Mårten Lundgren, trombonisterna Ola Åkerman och Anders Larson, saxofonisterna Mattias Carlson, Håkan Caesar och Dan Holmström och pianisten Magnus Hjorth. Och längst bak har man två samspelta och ytterst effektiva farthållare i basisten Jan Karlsson och trumslagaren Karsten Bagge. Få band, om ens något, i vårt land förenar på ett bättre sätt tradition och förnyelse!

Jan Olsson

Kluriga harmonier och aldrig sinande svänglust

Mattias Svensson Trio

Head Up High

(Five Star Records).

rollingbass@comhem.se

43-årige Mattias Svensson, född i Landskrona och bosatt i Malmö, är sedan något decennium en av Sveriges mest anlitade basister. Efter studier vid Musikhögskolan i Malmö och New School for Jazz and Contemporary Music i New York – där en av lärarna hette Eddie Gomez – är han för de flesta förmodligen mest känd som Jan Lundgrens ”ständige” medmusikant. Men han har också, i konsertsammanhang och på skiva, spelat med storheter som Lee Konitz, Johnny Griffin, James Moody, Clark Terry, Toots Thielemans, Benny Golson och Betty Carter.

Med sin egna ”amerikanska” trio framträdde Mattias strax före jul 2008 i Japan, där även ”Head Up High” spelades in. Förutom Mattias själv består trion av pianisten Bill Mays och trumslagaren Joe La Barbera, två minst sagt välrenommerade musikanter. Alltför sällan uppmärksammade Mays har en meritlista lång som en mantalslängd (Art Pepper, Mel Tormé, Frank Sinatra, Shelly Manne, Sarah Vaughan, Gerry Mulligan etc.) och La Barbera blev mer eller mindre legendarisk tack vare sin medverkan i Bill Evans trio under åren 1978-1980.

Samtliga elva nummer på ”Head Up High” har arrangerats av Mattias och fem av dem är också hans egna kompositioner. Av de senare bör den något originella, och mycket genomarbetade, ”Philosphical About It” nämnas liksom hyllningen till Putte Wickman, ”Putte´s Waltz”. Trions utflykt till Beethovens Nia är också värd ett kapitel för sig liksom den högst personliga tolkningen av Ray Hendersons gamla 20-talsslagdänga ”Bye Bye Blackbird”.

Samspelet mellan de tre musikanterna fungerar utomordentligt, inte minst tack vare La Barberas följsamma, och hela tiden pådrivande, spel. Och Mattias får åtskilliga tillfällen att visa upp sin rytmiskt innovativa förmåga. Han får också, mer än hos Lundgren, möjlighet att vädra sitt kluriga harmonikunnande. Och givetvis sin aldrig sinande svänglust. Ändå är nog albumets huvudperson Bill Mays. Det är han som drar det tyngsta lasset, skapar spänning och gång på gång demonstrerar sitt härliga temperament. Ibland låter han som en glad Bud Powell på grönbete och då och då liter mer eftertänksam, med stänk av Bill Evans, i sitt musicerande. Han teknik är imponerande och hans oblyga, ibland nästan burdusa, utspel en fest att ta del av.

Varför inte presentera Mattias Svenssons ”amerikanska” trio för festivalpubliken i sommar? Det vore väl nåt!

Jan Olsson

Småskalig jazz med lyhördheten i högsätet

Meloscope

Through the Looking Glass
(Kopasetic/Naxos)

Trumslagaren Peter Danemo är ledare för gruppen Meloscope, som framträdde för första gången på Glenn Miller Café i Stockholm våren 2006 och sedan dess utvecklat en form av kreativ, på gränsen till esoterisk kammarjazz som håller armlängds avstånd både till jazzens mittfåra och till den fria improvisationsmusiken.

Meloscope består förutom Danemo av Joakim Milder på tenorsaxofon, Cennet Jönsson på sopransaxofon och basklarinett samt Christian Spering på bas. Alla givetvis oerhört rutinerade musiker som också sätter den för småskalig jazz så avgörande lyhördheten i högsätet.

Efter skivdebuten 2006 med Re: Someone Lost, som var en upptagning från premiärspelningen, kom året efter albumet Deluxe, där kvartetten genom en utökning med klarinett, cello och viola öppnade en dörr på halv gavel mot den klassiska kammarmusiken.

På nya Through the Looking Glass finns 13 musikstycken som likt skisser låter sig formas med nya mönster och kulörer - och som mycket hellre byter skepnad än låter sig fastna inom stringensens ramar. Det är musik snubblande nära konstmusiken, men formulerad med ett fritänkande som i förstone kan misstolkas som ett tecken på obestämdhet. För ett koncentrerat öra öppnar sig dock en musikalisk värld som tigger om att bli besökt på nytt.
Peter Bornemar

Det hörs tydligt att Jonas är hungrig igen!

Jonas Kullhammar Quartet

Från och med herr Jonas Kullhammar
(Moserobie/Bonnier Amigo)

Efter drygt tio år av en närmast sanslös produktivitet vad gäller spelningar och skivutgivningar tog saxofonisten Jonas Kullhammar under förra hösten en välbehövlig paus från musikscenen. Det blev märkbart tyst, åtminstone för oss som följt honom och hans skivbolag Moserobie under många av åren.
Tack och lov blev han inte borta så länge, utan är nu tillbaka med nyladdade batterier i strålande form med en kvartettskiva som också innebär startskottet för den egna inspelningsstudio han inrättat hemma i källaren till radhuset där han bor.

Från och med herr Jonas Kullhammar är sjätte skivan med kvartetten, som förutom Kullhammar själv består av pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson. Ett väl sammansvetsat gäng av urskickliga musiker som inte bara spelar tajt tillsammans, utan också vet precis hur den obändiga energin i musiken ska fördelas och spridas.

Som obetvingad ledare för kvartetten tar Jonas Kullhammar med sin tenorsaxofon kommandot direkt, och visar med besked hur man på samma gång kan spela både avslappnat och kraftfullt. Det hörs tydligt att han är hungrig igen. Vid Kullhammars sida är det framför allt basisten Torbjörn Zetterberg som tar för sig av utrymmet, och imponerar med en måttfullhet i sitt spel som bara understryker musikens potens.

Av skivans sex spår står Jonas Kullhammar för den inledande Snake Home Sweet City, Morsan å farsan och Bristol Cream. Torbjörn Gulz ligger bakom Blau och Rat Beat medan Torbjörn Zetterberg har skrivit October Is a Long Time Too.

Någon ny inriktning handlar det inte om i musiken, snarare förstärker kvartetten den inriktning mot stenhård samtida hardbop som präglat gruppens tidigare skivor. Och det är gott nog.
Peter Bornemar

Musik fylld av härliga snedsprång

Samuel Hällkvist Center

(Caprice/Naxos)

Att den hyfsat unge (30 år) gitarristen från Borlänge (men som numera är bosatt i Köpenhamn) fått utmärkelsen Jazz i Sverige 2010 är måhända ett bevis för en allt fördomsfriare attityd gentemot ny svensk musik i allmänhet, och jazz i synnerhet. Samuel Hällkvist visar nämligen på det här tilltalande albumet att han låter sin brett upplagda musik hämta inspiration från gitarrister som Bill Harkleroad i Captain Beefhearts band, Bill Frisell, Duane Eddy, Django Reinhardt och ett uns av Lester Flatt, som bland annat spelade gitarr med Bill Monroe.

Hällkvist hanterar för övrigt inte bara gitarr, utan också instrument som banjo, mandolin och lap steel, och har på skivan med sig Joel Wästberg på saxofoner, Johannes Burström på bas och Knut Finsrud på slagverk. Samtliga dubblerar och tripplerar dessutom på en mängd andra instument.

Det rör mestadels om ganska kantig musik, fylld av härliga snedsprång. Bland annat rakt in på hästjazzens domäner (Blue Moon of Kentucky). Men här finns också den härligt framsvischande valsen Why This Sudden Blues och en suverän avslutning i form av låten Café Kronedal. Det låter emellanåt som filmmusik, och borde kanske vara det också.
Peter Bornemar

Välkommet nytillskott -inget traditionellt orgelröj

Trinity
Paris Eyes

(Do Music Records/Plugged))

Stockholmsbandet Trinity är ett nytillskott i vår svenska täta småbandsdjungel. Bandet har en mycket ovanlig besättning med Karl Olandersson trumpet, Andreas Hellkvist Hammondorgel och trumslagaren Ali Djeridi. Tror mig inte ha hört en sådan instrumentation på svensk mark tidigare. Embryot till Trinity skedde hösten 2003 då Ali Djeridi dök upp på olika små arenor i Stockholm tillsammans med organisten Andreas Hellkvist. Ibland utökade till trio med någon tillfällig insittare. När man beslöt att permanent utöka med en man var trumpetaren Karl Olandersson given.

Trinity inleder överraskande med Irving Berlins Puttin´ On The Ritz där spelet vittnar om känsla och respekt för musik som förknippas med Fred Astaire. I uppföljningen kommer en varierad kost i form av Just Friends och Old Folks. Jazzoriginal från organisterna Larry Young och Joe DeFrancesco, pianisterna Herbie Hancock och Horace Silver och gitarristen Grant Greenfinns med. Överraskning nummer två blir Povel Ramels Underbart Är Kort. Andreas Hällkvist skjuter så till sin Strange Mood i den brokiga menyn.

Trumpeten rör sig stilriktigt i mixen såväl melodiskt som i improvisationerna. När Karl går för fullt känns en energi i spelet som har paralleller till Clifford Brown och andra femtiotalshjältar från en av jazzens fruktsammaste epoker. Old Folks är ett höjdarnummer. I Silvers The Preacher är Karl schvungfull till max.

Organisten Andreas Hellkvist är en bekantskap som ger mersmak. Det är inte ett traditionellt orgelröj som växer fram. Trots kraften i orgeln finns det en balans i agerandet som håller samman gruppen. Han spelar avvägt under teman och lyhört bakom Karls solon. Andreas blir ett välkommet nytillskott i det numera magra svenska orgelstallet. Ali Djeridi är en förträfflig rytmisk motor som på ett superbt sätt följer musikens växlande karaktär. Han spelar mycket bra utan sticka ut för mycket vilket är lätt gjort med en hammond vid sidan.

Göran Olson

Startsida med
jazznyheter

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Klassiska

skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Basist som är färdig kvalitetsmedveten pianist

Martin Sjöstedt

Whereabouts

(Connective Records/Border)

Martin Sjöstedt står på topplistan bland svenska basister men att han också är en begåvad pianist är än så länge inte lika känt. Nu är det som pianist han här presenterar sig och det rejält. Det görs i en kombination med tyske trumpetaren Axel Schlosser, tenoristen Karl-Martin Almqvist, basisten Daniel Frank och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Whereabouts har Martin tillägnat den i vintras bortgångne pianisten Gösta Rundquist. Han har även skrivit all musik på skivan.

Bandet håller hög nivå . De två blåsarna sätter en färg som för tankarna till de kvintetter som lyckliggjorde jazzen på det sena femtiotalet och decenniet därpå. Axel Schlosser har en bakgrund i flera tyska storband. Han har även hörts med EBU Big Band, Jazz Baltica Orchestra, The European Youth Orchestra samt varit kopplad till Albrekt Mangeldorff och Carla Bley. Han övertygar sannerligen med sitt solida spel som utgör en av skivans många lockelser. I bland annat What Now? visas Schlosser klass där den fantasifulla fraseringen och energin ligger i topp. Den lyriska sidan visas i den vackra Aviation.

Martins pianospel förtjänar samma superlativer som Schlosser. Här har svensk jazz fått inte ett fynd utan en lysande färdig kvalitetsmedveten pianist som är något utöver det vanliga. Romantiskt lyrisk och innerlig är han tillsammans med Karl-Martins kärnfulla tenor i den melankoliska At Dawn. Där visas gruppens höga potential. Det gäller egentligen alla nummer. Karl-Martin låter såväl kraftfull som sensibel i sina utflykter som håller hög internationell nivå.

Basisten Daniel Franck gör vad jag förmodar debut på en svensk platta. Bättre har det knappast kunnat bli. Han är en coming man av stora mått. Hans flytt till Köpenhamn har säkert påskyndat utvecklingen. Johan Löfcrantz Ramsay gör ett fantastiskt arbete. Han är en inspiratör av mått med sitt lätta välanpassade spel. Utrustad med välutvecklade öron följer han i minsta detalj musikernas intentioner. Bättre kan det inte bli.

Slutplädering. Skall Martin välja basfiolen eller pianot i fortsättningen? Det kan man med fråga sig efter en aptitlig lyssning med en grupp som har den där extra knorren.

Göran Olson

Lekfullt, melodiskt och mycket vackert

Torben Waldorff

American Rock Beauty

(ArtistShare)

Sverige är ett fantastiskt jazzgitarrland. Ulf Wakenius, Andreas Pettersson, Andreas Öberg, Ewan Svensson, Max Schultz och altmeister Rune Gustafsson är bara några namn som dyker upp i skallen – alla av mästarklass. Ett annat är Torben Waldorff. Fast Torben brukar förstås ibland betraktas som dansk – fast han bor i Malmö och har sin familj där.

”American Rock Beauty” är Torbens tredje (tror jag) ”amerikanska” album. Och manskapet är ungefär detsamma som på de bägge tidigare. Den fantastiske tenorsaxofonisten Donny McCaslin, som spelade med Gary Burton en gång i världen och efterträdde Michael Brecker i Steps Ahead, är alltså med igen. Likaså basisten Matt Clohesy och trummisen Jon Wikan, som en del säkert har hört tidigare med Ingrid Jensen eller Geoff Keezer. Ny i gänget är pianisten/keyboardisten Jon Cowherd från Brian Blades Fellowship. Inga dåliga killar alltså, som Waldorff omger sig med när han musicerar på andra Atlanten, vilket han gör med jämna mellanrum.

”American Rock Beauty” är en härlig platta. Den visar hela Torbens oerhörda bredd som gitarrist. Ibland får man blueskänsla, någon gång rycker det i rocktarmen och då och då drabbas man av en lätt bossafeeling. Men hela tiden är det jazzmusik, konsekvent och mogen sådan, lite ekvilibristisk, lekfull, melodisk och inte sällan mycket vacker. Waldorffs kluriga och harmoniskt raffinerade samspel med McCaslin är smått telepatiskt och en ren fröjd för bägge öronen. Och Jon Wigan är som vanligt idealisk som entusiastisk och lyhörd pådrivare. Han dominerar aldrig, varierar sig ständig och finns där bara där, precis som en Roy Haynes.

Samtliga åtta kompositioner är signerad Torben Waldorff och alla är utomordentliga. Inte minst titelnumret.

Rekommenderas glatt!

Jan Olsson

Bred och stundtals fascinerande triomusik

Mats Öberg Trio

So Very Mats
(Moserobie)

Trots att han bara är 39 år har den blinde klaviaturspelaren Mats Öberg hunnit figurera inom många olika musikaliska områden. Mest uppmärksammad lär han fortfarande vara för att i unga år ha fått framträda tillsammans med Frank Zappa, vars musik i hög grad påverkat Mats Öbergs egna kompositioner.

Näst mest uppmärksammad är Mats Öberg förmodligen för sitt samarbete med trumslagaren Morgan Ågren i Mats/Morgan Band, även om han också gjort inspelningar med Jonas Knutsson, Bengt Berger och Christian Spering, med Ale Möller och även gjort flera soloskivor.

Nu är Mats Öberg aktuell med trioskiva tillsammans med basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler, där han får möjlighet att spela ut hela sitt kunnande och breda register i musik som doftar av Zappa, Chick Corea och Dave Brubeck, som bär ett anslag på klaviaturen påminnande om både McCoy Tyners och Keith Jarrets, men som ändå låter mest som Mats Öberg själv.

Stundtals utvecklar trion fascinerande musik i kompositioner som bär kul titlar som Årsta-skräcken, Lill-Ossian och Furuvägen 9. Här och där blir det hela dock lite för snyggt och raffinerat för att spänningen och intresset hela tiden ska hållas vid liv.
Peter Bornemar

Man har kul i trions stimulerande sällskap

The Other Trio

Good Fellas

(Jazzfabriken/Naxos)

The Other Trio spelar här musik komponerad av dess basist Robert Erlandsson. Jonathan Fritzén är pianist och trummor spelar Kristian Fredmark. Gruppen har presenterat sig tidigare på skiva med bland annat egna melodier. Musikerna är unga men de är på väg att skaffa sig en egen fräsch design som är värd att uppmärksammas. Robert Erlandsson som är en talangfull skrivare som bidrar också till profileringen. Trions medverkan vid Swedish Jazz Celebration i år blir kanske det förlösande breaket.

I den snabba öppningsmelodin The Art Of Reliance, som har paralleller till Bud Powell, visas Jonathan Fritzéns fina talang. Han är ett löfte som bör bevakas i framtiden. Men det är inte enbart hans spel som gör skivan intressant. Trions samspel är väloljat avvägt och koncentrerat. Bossan La Dame Noire och Bulldoze visar trions fina lyhördhet.

Musiken blir aldrig insmickrande och det finns en glädje i agerandet som gör att man har kul i deras stimulerande sällskap. Men varför har man inte lagt in mer information om gruppens bakgrund i det snyggt utformade konvolutet?

Göran Olson

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.
Se mer än 300

Klassiska skivomslag

Lysande och betydelsfullt.

Kan vara en svensk jazzklassiker.

Peter Asplund

& Dalasinfoniettan

Asplund Meets Bernstein

(Prophone/Naxos)

”Asplund Meets Bernstein” är Peter Asplunds tredje kvartettalbum med pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. Det första, och mycket uppmärksammade, ”Lochiel´s Warning” (Prophone) kom redan för sju år sedan. Tidigare har repertoaren, både på skiva och vid konsertframträdanden, bestått av en blandning av outslitliga örhängen ur den amerikanska sångboken och originalkompositioner. Den här gången har dock allt material en och samma upphovsman: en av 1900-talets största musikpersonligheter alla kategorier, Leonard Bernstein (1918-1990).

Nytt den här gången är också att kvartetten har valt att samarbeta med en symfoniorkester, nämligen välrenommerade och äventyrslystna DalaSinfoniettan med hemortsadress Falun. För samtliga arrangemang och dirigentskap står Mats Hålling som till vardags sysslar med allt från komponerande för storband, symfoniorkestrar och körer till undervisning och eget, högoktanigt trumpetande.

Ur den bernsteinska skattkammaren har Asplund givetvis valt några av de mest kända pärlorna, bland dem tre fantastiska kompositioner ur West Side Story (”I Feel Pretty”, ”Somewhere” och ”Tonight”), ”Some Other Time”, ur On the Town och ett par stycken ur Candide. Mindre kända, men knappast sämre, är den vackra ”Neverland” ur Peter Pan och den inte mindre vackra ”A Simple Song”, som ingår i den något märkliga sång- och danssviten MASS, skriven så sent som 1971 och beställd av Jacqueline Kennedy.

Asplund och hans mannar tar sig an geniet Bernsteins originella musik med klädsam respekt och drar sig inte ett ögonblick för att understryka all den skönhet den så ofta innehåller. Kvartettens samspel är också precis så tätt och lyhört som det kan bli när alla känner varandra men samtidigt får och vågar slå vakt om sina egna uttryckssätt. Solistiskt lyser såväl Peter som Jacob, och den senares förmåga att passa in i snart sagt vilket sammanhang som helst imponerar som vanligt. Det är dock viktigt att understryka Mats Hållings betydelse för det lysande resultatet. Hans arrangemang är fräscha, genomarbetade, ytterst smakfulla och dessutom lite fräcka emellanåt. Gil Evans skulle ha gillat dem.

”Asplund Meets Bernstein” är på många sätt Peter Asplunds mest betydelsefulla album hittills. Det står sig ytterst väl även med internationella mått mätt, och det kan mycket väl komma att betraktas som en svensk jazzklassiker vad det lider.

Jan Olsson

Fantastisk plantskola som håller lusten vid liv

Sandviken Big Band

In The Name Of Freedom

(Imogena/2-cd/Border)

I över 40 år har Sandviken Big Band varit en fantastisk plantskola. En rad välkända svenska jazzmusikanter har tagit sina första stapplande steg i just den orkestern. En och annan var etablerad redan vid ankomsten. Några ur högen: pianisterna Gösta Rundqvist och Daniel Nolgård, trumpetarna Lasse Lindgren och Patrik Skogh, tenorsaxofonisten Lennart ”Jonken” Jonsson och gitarristerna Jonny Johansson och Bobbo Andersson. Under många år förfogade man också över storbands-Sveriges stadigaste komp med basisten Hans Wikman och trumslagaren Rolf Andersson. Rolf är förresten fortfarande kvar i gänget, liksom trombonisten Kurt Carlberg, som också fanns med när trumpetaren Arne Eriksson tryckte på startknappen 1968.

Att bjuda in solister och arrangörer från både utlandet och Sverige har varit en av SBB:s grundprinciper för att kunna utvecklas och hålla lusten vid liv. Givetvis håller Åke Björänge, som leder orkestern sedan några år, fast vid denna tradition. På ”In The Name Of Freedom”, inspelad live förra vintern, heter gästerna Håkan Lewin och Johannes Landgren, altsaxofonist respektive organist. Lewin är sedan länge ett välkänt och aktat namn i jazzkretsar, och han gör naturligtvis ingen besviken som solist i hela tolv av detta dubbelalbums 13 nummer, alla förknippade med Duke Ellington. Landgrens orgel är lite svårare att förlika sig med. Fast Ellington hade nog gillat idén med hans medverkan, eftersom den ger musiken en lätt sakral prägel. Som engångsföreteelse kan det verka kul, men bandet har onekligen haft mer livgivande gästsolister genom åren.

Bandet har låtit bättre. Här och var stämmer det lite illa och ensemblespelet är inte alltid av högsta klass, vilket i och för sig kan bero på ”de yttre förhållandena”. SBB:s egna solister får inte komma särskilt mycket till tals, men Niklas Bjarnehälls piano i ”Lotus Blossom” smakar fint. Och i Göran Berencreutz har man hittat en man som håller den stolta gitarrtraditionen vid liv. Flitigaste arrangör är Leif Halldén och hans bidrag klingar, som vanligt, fint. Men allra bäst låter det om Jonny Johanssons version av ”Satin Doll” och Anders Niskas funderingar kring ”I Ain´t Got Nothing But The Blues”. Det senare är albumets mest intressanta och uppkäftiga nummer.

Soundet är ibland lite märkligt och diffust, vilket är förvånande, eftersom mixmästaren Åke Linton har jobbat med det. Men man vet ju inte vilka hans förutsättningar var…

Jan Olsson

Trions lekfullhet slår ut i full blom

Mathias Landaeus,

Palle Danielsson, Jon Fält

Opening

(MA Recordings)

Mathias Landaeus tillhör landets mest uppmärksammade pianister. Han har personlighet och är en utmärkt kompositör. Hans skira spel ger associationer till Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Båda har lämnat avtryckt efter sig som inspirerat den nya unga generationens pianister. Men någon epigon är Mathias definitivt inte. Det är här i trioformatet som hans frasering, ofta vemodigt färgad, kommer bäst till sin rätt.

Trions övriga spelare, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Jon Fält är ett mäkta inspirerande bollplank som inte har många övermän. Tillsammans bildar de en imponerande dynamisk och flexibel enhet där snabba lyhörda reaktioner med en stor portion öppenhet ger stimulans.. I Strip Comic slår trions lekfullhet ut i full blom där Jons okonventionella spel sätter fantasin i rörelse.

Mathias har skrivit all musik frånsett skivans två oväntade nummer, Gorge Weiss What A Wonderful World och Can´t Help Falling In Love. Den senare hade förresten Elvis Presley också på sin repertoar. Jan Johanssons folkloristiska anda ger sig tillkänna i Family Tree. Där skapar Palles bas ger en färgad puls. Harmoniskt tillbakalutad är den som sig bör i den avspända Perfect Harmony. Skivan måste få ett högt betyg samtidigt som jag förundrar mig över alla fina pianotrior som vårt land visat upp. Hur kommer det sig? Har pianot blivit en pendang till den danska bashegemonin?

Göran Olson

Ingenting är omöjligt

-när man har rätta idéerna!

Oddjob

Clint

[ACT /Bonnier Amig)

Vid sidan av e.s.t. har Oddjob ända sedan sin grammisbelönade begynnelse i början av förra decenniet tillhört den kreativa svenska jazzscenens mest innovativa och nyskapande grupper. "There is currently no other band that sounds like Oddjob" konstateras det i omslagstexten på gruppens nu aktuella femte album "Clint" och det är de facto en sanning utan modifikation.

Efter att på sina tidigare album ˆ parallellt med egna originalkompositioner ˆ ha nytolkat Jimi Hendrix, avantgarderockarna King Crimson och de tyska elektronmusikpionjärerna Kraftwerk går Oddjob nu vidare med en samling radikala omarbetningar av filmmusik, signerade bl.a Ennio Morricone och Lalo Schifrin. Alla teman har en sak gemensamt ˆ de är kända från filmer med Clint Eastwood i huvudrollen. Den jazzfrälste skådespelaren själv har för övrigt komponerat avslutningsspåre Let´s do it , som första gången hördes i hans gripande filmdrama Grace Is Gone (2007).

Clint är Oddjobs bredaste och mest varierade album hittills i karriären och bjuder på flera överraskningar. Kontrasterna mellan spåren är stora och gruppens förmåga att arrangera sina klanger på nya överraskande sätt är till synes outsinlig. I det välkända öppningstemat The Good, The Bad and The Ugly (Den gode, den onde, den fule) knyter man t.ex an till sin tidigare Kraftwerk-ådra och presenterar en på rak trummaskinsrytmik baserad synth-produktion, som mycket väl skulle kunna ha varit hämtat från något av det tyska bandets retrofuturistiska tidiga 70-talsalbum. I nästa spår sköljer stora varma och rentav Gil Evans-inspirerade klanger över lyssnaren. I tredje spårets Pale Rider-tema skapas extra spänning av Johan Lindström (känd från Dan Berglund‚s Tonbruket m.m.) som färgar den iskalla stämningen med pedal steel guitar. Och i andra spår läggs grunden med Per"Ruskträsk" Johanssons minimalistiska linjer på basklarinett och över alltihopa svävar Goran Kajfes personliga, men djupt Miles Davis-influerade trumpetslingor.

Daniel Karlssons klaviaturer är en starkt bidragande faktor till de rika klangbilderna. Ingen färg är för märklig för den musikaliska målarduken. Utan den intelligenta rytmsektionen med Peter Forss (bas) och Janne Robertson (trummor) vore förstås inte heller varken den här musiken, skivproduktionen eller gruppen möjlig. Nu är den det och i flera spår på Clint bevisar Oddjob att nästan ingenting är omöjligt, bara man har de rätta idéerna, kunnandet och verktygen/instrumenten.

Tillsammans med Sigge Lochs tyska skivbolag ACT och Thiessen Konzertagentur i Hamburg tar man nu sikte på världen ˆ via Tyskland, där man kommer att turnera i april-maj.

Claes Olson

Musik som är fri och vågar ta egna vägar

Lisa Ullén & Nina de Heney

Carve
(LJ Records/Naxos)

Både pianisten Lisa Ullén och basisten Nina de Heney hör till det samtida avantgardet inom den svenska improvisationsmusiken. Var för sig kan de höras i en mängd olika sammanhang och formationer - tillsammans skapar de musik likt tvillingsjälar, och skulpterar i grundmaterial som ständigt förändras i de pågående processerna.

Carve är ett dubbelalbum där Lisa Ullén har preparerat sitt piano för att kunna utforska instrumentets alla klangbottnar, och gör det i förträfflig samstämmighet med Nina de Heneys omfångsrika och dynamiska spel på bas.

Det är musik som är fri av naturen och vågar ta sina egna vägar, men som också är bärare av en abstraktionism som i varje sekund kräver djup koncentration.

Skivornas sammanlagt 18 stycken har egna identiteter, vidöppna för Ulléns och de Heneys lika nyfikna som lyhörda samspel, och utvecklas till egenartade musikaliska områden där det expressiva möter det småskaliga i mönster som går att efterlikna lika litet som att ta på.
Peter Bornemar

Mycket vackert med påtaglig jazzkänsla

Birgit Lindberg-

Anders Färdal Quartet

featuring Anders Bergcrantz

Most Of All

(Konfonium Audio/Border Music)

Birgit Lindberg är för många en okänd pianist. Men faktum är att hon var med på Nalen under femtiotalet och förekom i flera av de orkestertävlingar som då florerade i Stockholm. Bland annat segrade hon i AT-Jazzen och hon prövade även lyckan som kapellmästare på Chinateatern. Sedan blev det Västerbotten, idag är Umeå hennes hemvist.

Birgit är en melodisk pianist som har rötter i en femtiotals harmonisk anda. Hon spelar mycket vackert utan insmickrande ytliga inslag och med en påtaglig jazzkänsla i botten. Birgit har skrivit fyra av skivans melodier. De blandas med bland annat Jerome Kerns The Way You Look Tonight, Sammy Cahns Wonder Why, Jimmy McHughs Where Are You och Bruno Martinos Estate. Hennes läckert sparsmakade medspelare, gitarristen Anders Färdal, bidrar även med tre nummer. Gitarrens subtila tonkvalité bidrar även till skivans förtjänster.

Övriga musiker är säkre basisten Filip Augustsson och trumslagaren Jesper Kviberg. I tre melodier tillkommer trumpetaren Anders Bergcrantz som bjuder trumpetspel i den högre skolan i Färdals knixiga HC Blues. Harmonisk lockande blir han i en av skivans absoluta höjdpunkter Birgits Devoted. Där skall också Birgit framhållas för sin själfulla frasering. Samma kvalité har duoversionen av den intagande Most Of All som hon och Anders presenterar. Melodin görs även på kvartett.

Göran Olson

Välkommet nytillskott -inget traditionellt orgelröj

Trinity
Paris Eyes

(Do Music Records/Plugged))

Göran Olson

Speedad, brutal, i nästa stund lekfull och sprallig

Prylf

Kind of Green
(Boogie Post Recordings/

www.boogiepost.com)

Sällan har en ung svensk grupp visat upp sådan attityd som svenska Prylf gör på debutskivan Kind of Green. Det är huggtänderna på redan från början, och ibland når musiken en sådan speedad nivå att rodelbanan i Vancouver blir som pulkabacken vid förskolan i jämförelse. Understundom är ljudbilden närmast brutal, för att i nästa stund bli lekfull och sprallig.

Om det är jazz eller inte går naturligtvis att spekulera kring, men eftersom jazz är genren med högst i tak och den enda som vågar öppna sina dörrar på vid gavel för nyfikenhet och improvisation hör Prylfs musik på ett naturligt sätt hemma här - i en subgenre vi kan kalla hjärnskrynklarjazz.

Bakom gruppnamnet döljer sig sångerskan Linnea Henriksson, gitarristen Anton Toorell, vibrafonisten Felix Martinz, basisten Patrik Grundström och trumslagaren Raeel Raissi. Alla med bakgrund från musiklinjer på folkhögskolor i Skåne.

Det mest fascinerande, för att inte säga frapperande, med Kind of Green är låtmaterialet, som till övervägande del (sju av nio låtar) utgörs av jazzstandards. Men aldrig, aldrig har vi hört Autumn Leaves, All of Me, My Funny Valentine, Lullaby of Birdland och Somewhere Over the Rainbow så här. Omstöpta till oigenkännlighet på ett högst egenartat sätt. Inte minst Linnea Henriksson, som emellanåt låter som en pånyttfödd Björk, bidrar till att slaktarglädjen resulterar i att den ofta sönderspelade menyn får nytt friskt liv. Liksom den nya svenska jazzmusiken.
Peter Bornemar

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Fortsätter att förbluffa och hänföra

Paavo

Cançó del Paó
(Found You Recordings/Plugged)

Gruppen Paavos självbetitlade debutskiva, som gavs ut på Apart Records 2007, var en underbar hästspark i skrevet på alla som på förhand hade dragit upp riktlinjerna för hur jazz i allmänhet och svensk sådan i synnerhet skulle kunna utvecklas – och låta.

I stället för att basera sig på klichéer och schabloner lät Paavo sin musik utgå från själva kärnsubstansen i all jazz (och alla andra former av musik) – originalitet – och lyckades på ett raffinerat sätt kombinera synnerligen intrikata arrangemang med en uppsluppen ostyrighet som vände upp och ned på det mesta. Att Paavo året efter debuten fick Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin ”Årets grupp” förvånade ingen som hade hört gruppen.

Med skiva nummer två, Cançó del Paó (som betyder påfågelsång på katalanska), fortsätter Paavo förbluffa och hänföra sina lyssnare. Som tidigare är det bandets två ledare, röstkonstnären Sofia Jernberg och pianisten Cecilia Persson, som ligger bakom de täta och kolossalt varierade kompositionerna. Undantaget då stycket O virgo, miserere mei, som har medeltida ursprung.

Bidragande till Paavos kalejdoskopiska musik är i högsta grad också de tre rörblåsarna Nils Berg, Thomas Backman och Marcelo Gabard Pazos, liksom basisten Clas Lassbo och trummisen Gustav Nahlin. Den sistnämnde hanterar även xylofon och glockenspiel, som tillsammans med klarinett och röst präglar många av ljudbilderna här. Som extra krydda finns här också tre namnkunniga gästspelare: Emil Strandberg på trumpet, Fredrik Ljungkvist på barytonsax och Alberto Pinton på flöjt och basklarinett. Tillsammans uträttar de något fullständigt unikt, något som garanterat ger en upplevelse utöver det vanliga.

Peter Bornemar

Seriöst upplägg, trombonspel som inger respekt

Thomas Hultén

Slide Side

(Tierra Music/Naxos)

www.thomashulten.com)

För de flesta av dagens jazzlyssnare är trombonisten Thomas Hultén ett diffust namn sin skicklighet till trots. Han är född i Katrineholm och varit verksam som solist inom Frälsningsarmén. 1997 flyttade han till Houston efter att varit anställd vid länsmusiken i i Västerås. Innan hade han hörts i Göteborgsområdet och där spelat med Bohuslän Big Band.

I Houston är han synnerligen aktiv och har medverkat i orkestrar som gästats av solister som Dave Brubeck, Ray Charles, Natalie Cole och Patti Austin. Han ingår också i The Houston Symphony och är stämledare i Houston Grand Opera.

Thomas är en ypperlig instrumentalist som elegant för sig i instrumentets register och improvisationerna håller högsta klass. Han har komponerat merparten av skivans nummer men han har lånat in Eric Norströms Two och Nisse Sandströms Karin. Två standardmelodier, If I Had You och Skylark finns med så och Toots Thielemans Blusette. Arrangemangen har Thomas skrivit med undantag av stråkinslagen som Daniel Kramlich gjort. Skivan genomsyras av ett seriöst upplägg och Thomas spel inger respekt oavsett spelstil.

Vore roligt om han även kunde höras i sitt gamla hemland någon gång. Medspelare kommer inte att saknas, det vet jag.

Göran Olson

Utåtriktat, inspirerat och formsäkert

Cecilia Wennerström

Fafner

(WELA Records/Plugged)

Gruppen Fafner, som tidigare hette Wennerström-Sedgwick Quintet, har de bägge saxofonisterna Cecilia Wennerström och Amanda Sedgwick i frontlinjen. Cecilia, som tidigare varit medlem i Salamander och Gugge Hedrenius Big Blues Band, har vi lärt känna som en utomordentlig barytonsaxofonist, men i Fafner spelar hon enbart tenor. Hon har också egenhändigt komponerat sex av albumets sju nummer. Det sjunde, som är plattans höjdpunkt, har hon lånat av kollegan Bernt Rosengren.

Musiken är genomgående av betryggande 60-talsmodell – kraftfull och utåtriktad hardbop alltså – och både Wennerström och Sedgwick spelar inspirerat och formsäkert. Ibland gör Cecilias sätt att uttrycka sig på att tankarna går till både Hank Mobley och Dexter Gordon. Ypperlig uppbackning svarar pianisten Carl Bagge, basisten Kenji Rabson och, inte minst, trummisen Moussa Fadera för.

Jan Olsson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

En resa genom flera olika världar

-som bara börjat!

Dan Berglunds Tonbruket

Tonbruket
(ACT/Bonnier Amigo Music)

De lyssnare som närmar sig den tidigare e.s.t.-basisten Dan Berglunds nya projekt Tonbruket med en förväntan om att få höra "jazz" blir förmodligen en aning fundersamma av den skummande häxbrygd som introduceras redan i öppningsspåret Sister Sad, som snarast låter som ett möte mellan Pink Floyd 1969 och Bo Hanssons tonsättning av Sagan om ringen. De som närmar sig gruppens debutalbum med öppna öron har däremot mycket att se fram emot.

Tonbruket är ett sant grupprojekt. Samtliga musiker är krediterade som kompositörer och bidrar utifrån sina respektive utgångspunkter alla lika mycket till den mångfasetterade helheten.

Gitarristen Johan Lindström färgar med flera olika stränginstrument de rikt varierade spåren, så att varje melodi och ackordföljd tillvaratas på bästa sätt. I sitt eget avslutande stycke Waltz For Matilda adderar han dessutom lyhört pianotoner under sina stillsamt stigande och omväxlande fallande gitarrslingor. Hans finstämda gitarrspel för på en och samma gång tankarna till Bill Frisell, Ry Cooder och David Gilmour.

Pianisten Martin Hederos , som de senaste åren har hörts spela både visor och jazz med Nina Ramsby samt tungt elektrifierad rock med The Soundtrack Of Our Lives, överraskar med att i gripande stämningsfulla och oemotståndligt vackra Song For E nästan spela mer Esbjörn Svenssonskt än Esbjörn själv. Med tramporgel, dragspel och violin är förstås även han starkt bidragande till de variationsrikt skiftande ljudbilder som hela tiden är i böljande rörelse och förändring.

Trummisen och slagverkaren Andreas Werlin är som enda instrumentalist i egna bandet Wildbirds & Peacedrums van att skifta mellan kraftslag och tystnad, en egenskap som kommer väl till pass här. Lika lyhört som supereffektivt understödjer han dynamiskt sina medmusiker.

För varje e.s.t.-produktion under 90- och 00-talet tog Dan Berglund orädd och beslutsam nya steg mot att bli den gränslösa kontrabasist han är idag. Sedan flera år tillbaka är han ett unikum, vars register inte liknar någon annans. Hans basspel rymmer såväl de mest fingerfärdiga löpningar som de djupast mullrande tordönsdån som överhuvudtaget existerar på den här sidan doom metal. Med sina fingrar och effektpedaler kan han få de fyra bassträngarna att sjunga, viska, klaga och ryta precis som han vill. Tillsammans med Tonbruket levererar han såväl lyrisk kammarjazz som elektriskt hårdslående crescendon inspirerade av Black Sabbath.

Redan på sitt debutalbum tar Tonbruket med lyssnarna på en resa genom flera olika världar. Från Pink Floyds psykedeliska mosslandskap, via lustiga Stethoscopes spöklikt svajande harmonik och märkligt skruvade tempon (ett spår där såväl banbrytande experimentella Nine Inch Nails som grungerockande Nirvana och Alice In Chains fungerar som referenser), till lekfullt rakt smalspårspumpande G Hop och vackert drömsk kammarmusik. Från mörker till ljus. Från klarhet till klarhet.

Att de många olikfärgade musikaliska ingredienserna inte känns det minst splittrade är ett oerhört gott betyg åt gruppen och under den i mars, april och maj rullande premiärturnén kommer musiken säkerligen att växa ytterligare.
Det bästa med albumet är att Tonbrukets resa precis bara har börjat.
Claes Olson

Musik som kräver tåspetsläge -från båda sidorna

Magnus Nyström Trio

Bad Habits
(Imogena/Border)

Gitarristen Magnus Nyström och hans trio med basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Per Anders Skytt följer upp 2007 års Good Habits med en skiva som är mer mångbottnad, dissonant och introvert i anslaget.

Någon tillbakalutad musik handlar således det inte om, snarare kräver den närmast tåspetsläge och koncentration både från huvudpersonernas sida och från den som lyssnar. Tankarna hos den sistnämnde går förmodligen i riktning mot det John McLaughlin ägnade sig åt under sina tidiga år, liksom åt John Scofield.

Ändå är Martin Nyström naturligtvis sig själv närmast. Vissa låtar har ett underliggande sväng, medan andra har en mer frispråkig och närmast improvisatorisk attityd. Helhetsintrycket blir dock tämligen ljummet, inte minst då frånvaron av humor och självdistans är så påtaglig.
Peter Bornemar

Begåvat, vackert och sparsmakat pianospel

Carollne Leander

Under My Heart

(dB Productions/Naxos)

Efter att ha ägnat de senaste åren åt franskinspirerat musicerande tillsammans med Ann-Marie Teinturier i duon ”Prunes” är nu Caroline Leander tillbaka i jazzen igen. Kanske är ordet jazzpop en bättre benämning, om man nödvändigtvis måste ha en etikett.

Tolv sånger har hon snickrat till, de flesta självutlämnande(?) och med svek, trassliga relationer, krossade drömmar och annat elände som gemensam nämnare. Bara vid ett par tillfällen tittar solen fram. Som i det underbara och synnerligen originella titelspåret och avslutande ”Forgiveness”.

Men allt är synnerligen begåvat och välgjort och melodierna, oftast ballader, vackra och tydliga. Och Carolines sparsmakade pianospel är som vanligt en lisa för öronen. Varför lägga pengar på lättviktare som Norah Jones? Caroline är mycket bättre! Dessutom är det ju inne att satsa på närproducerat.

Jan Olsson

Kul. trallvänligt och "osvårt" av Gossen Ruda

Triple Bass Fantasy

A Secret Sign

(Kopasetic/Naxos)

Jag har tidigare kallat saxofonisten Cennet Jönsson för Jazzens Gossen Ruda. Det stämmer fortfarande. Han slutar aldrig att förvåna och gör mig nästan alltid lika glad.

Nu har han skrivit musik för sig själv, tre basister och en slagverkare, i tur och ordning Mattias Hjorth, Hans Andersson Johnny Åman och Lisbeth Diers. Och det är jönssonsk gladjazz för nästan hela slanten: utmärkta melodier och sprittande sväng. Kul, trallvänligt och osvårt, som det heter i Norrland. Fast ibland lite sakralt, här och var spetsat med en lätt österländsk touch och minsann också lite nordiskt vemod mellan varven.

Tretton stycken har det blivit, en del komponerat för unison sax och Diers röst. Och så dessa arco- och pizzicatobasar i för- eller bakgrunden. Varför har ingen tänkt på att skriva här så förr?

Jan Olsson

Smak, humor och elegans. Allt i skön förening.

Jan Lundgren-Jacob Fischer

We Like Previn

(Volenza/Naxos)

André Previn är en av den moderna musikhistoriens mest mångbegåvade personer. Han är en utmärkt jazzpianist, vilket han har visat på en rad skivor på Contemporary- och Telarc-etiketterna genom åren, han är en gudabenådad tolkare av de stora, klassiska mästarna både som exekutör och dirigent, och han är en kompositör och arrangör av högsta dignitet inom alla tänkbara områden. Han har, till exempel, när han inte har spelat jazz med Ray Brown och pojkarna, verkat som chefsdirigent för London Symphony Orchestra, skrivit musiken till en rad Hollywoodfilmer och Broadwaymusikaler med stjärnor som Fred Astaire, Gene Kelly, Katherine Hepburn, Natalie Wood och Shirley McLaine. Att dra till med adjektivet ”komplett” känns sannerligen inte som någon större överdrift.

Stockholmstandläkaren Torgil Rosenberg har under många år fascinerats av Previn och hans musik och har därför, på eget initiativ, låtit spela in ”We Like Previn”. Han har också handplockat den kvartett som han tyckte bäst kunde tolka några av det Berlin-födda geniets kompositioner. Valet föll på Jan Lundgren och fyra av hans vänner: gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey och sångerskan Vivian Buczek. Ett bättre val kunde Rosenberg knappast ha gjort.

Lundgren har arrangerat hela kalaset, det vill säga14 Previn-låtar och, hör och häpna, en hyllningskomposition av producenten själv, alltså Torgil Rosenberg. Och att Jan gillade utmaningen att botanisera i The André Previn Songbook är uppenbart. Med massor av respekt, smak och kärlek har han arbetat med Previns ofta originellt uppbyggda kompositioner, många av dem redan från begynnelsen avsedda för jazzbruk, men andra ämnade för annan användning.

Till den förra kategorien hör kanske bluesen ”Saturday”, men det faktum att den är uppbyggd enligt mönstret 12-12-8-12 gör det ju lite knepigare. Vilket inte tycks ha bekymrat någon i kvartetten det ringaste. En annan blues, av mer konventionellt slag, ”Blues for Georgia” som inleder övningarna, är annars ett helt fantastiskt nummer, som verkligen visar vad gänget går för. Lundgren broderar lite lagom avigt, faktiskt en del på Bengt Hallberg-vis, och Fischer är som vanligt makalös. Den mannen tycks lekande lätt kunna sätta sig in i nästan vilket sammanhang som helst.

Att redogöra för innehållet på ”We Like Previn”, nummer för nummer, känns onödigt. Men låt oss ändå konstatera att samarbetet i kvartetten är helt perfekt. Ingen svensk basist har spelat stadigare och mer harmoniskt raffinerat än Hans Backenroth, ingen hade klarat trumspelet bättre och mer raffinerat än den smakfulle teknikern Johan Löfcrantz Ramsey och Jacob Fischer är – som redan sagts – fullständigt makalös. Ändå är det Jan Lundgren som drar det tyngsta lasset. Han har aldrig varit bättre på skiva! Hans numera personliga och raffinerade sätt att uttrycka sig på är en under av smak, humor och elegans. Allt i skön förening.

Till sist: i fyra nummer deltar även Vivian Buczek, som utan tvekan kommer att bli ett av våra riktigt stora namn på sångfronten inom kort. Hon sjunger rätt, rent och skönt med en oemotståndlig jazzkänsla. I ”Like Young”, som även Ella Fitzgerald gjort på skiva, är hon grandios. Om inte André Previn hoppar högt av glädje när han hör ”We Like Previn” bör han snarast uppsöka läkare.

Jan Olsson

Spänning. energi hos sammansvetsad "bjærv"

The Bjærv Encounters

Bjærv

(Imogena/Border)

Trots krympande speltillfällen för landets jazzmusiker ökar antalet grupper stadigt. Ett av de nyaste exemplen är Bjærv som består av tenorsaxoftonisterna Robert Nordmark och Karl-Martin Almqvist. Gitarr spelas av Peter Nylander. Basist är Martin Höper och Peter Danemo är trumslagaren, som nu blivit stockholmare efter flera år i Malmö. Det är med andra ord fem spelstarka musiker som slagit sig tillsammans i en grupp med två av landets intressantaste saxofonister i fronten. Repertoaren har skrivits av Nordmark, Almqvist och Danemo.

Att gruppen ej använder piano ger musiken en något okonventionell prägel. Bjaerv har ett personligt sammansvetsat uttryck som ger spänning och energi. Emellanåt kryddat med vackra och stundtals vemodiga klangpartier. Peter Nylanders skira sound tillför musiken ett vackert skimmer och ger gruppen en originell klang . Han är också en solist som verkligen bör lyftas fram ur det stim av gitarrgnidare som förgyller jazzmarknaden. Peter är rentutav den intressantaste med sitt sinnliga spel där det konstnärliga bidraget prioriteras framför virtuosa insatser.

De båda tenoristerna är flyhänta utan att det tekniska kunnandet förtar de konstnärliga idéerna. Roligt är att få höra Robert Nordmark i ett sammanhang där han får spela på egna villkor. Han är en idéspruta av format, vilket även gäller Karl-Martin. Inspirerande assistans får de av det effektivt arbetande paret Martin Höper och Peter Danemo som bidrar till skivans höga klass.

Göran Olson

Helgjutet! Trio som bjuder på svensk toppjazz!

Lars Jansson Trio

In Search Of Lost Time

(Spice Of Life)

Med åren har Lars musik även blivit mycket uppmärksammad i Japan, där han framträtt många gånger. Nu kan alla hans fans kan glädjas åt ännu en intressant utgåva med Lars kompositioner.

Göran Olson

Skivan kan beställas från: larsprof@gmail.com

Trevligt. svängigt men knappast upphetsande

Klas Lindquist Nonet

You Need It

(Imogena/Border Music)

Altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindquist, såväl Arne Domnérus- som Alice Babs-stipendiat för några år sedan, spelar friskt och tidlöst och har en tydlig förkärlek för Duke Ellingtons musik. Det har han även visat i Stockholm Swing All Stars, där han är en tongivande medlem, både som solist och arrangör. I sitt eget niomannaband har Klas samlat tre kompisar från SSAS, trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten och flöjtisten Fredrik Lindborg och trombonisten Magnus Wiklund, plus ytterligare fem vänner med ungefär samma ideal.

Musiken på ”You Need It” är inspelad live och består av ett par Ellingtons-nummer plus en standard och ett knippe begåvade originallåtar, de flesta signerade Lindquist. Goda solister är Lindquist själv, trumpetaren Nils Jansson, tenorsaxofonisten Robert Nordmark och pianisten Petter Carlson.

Trevligt, svängigt men knappast särskilt upphetsande.

Jan Olsson

Färg och energi i okonventionella arrrangemang

Elin Larsson Group

Live and Alive

(Playing With Music/ Border)

Tenorsaxofonisten och kompositören Elin Larsson är säkert ett av de hetaste namnen när Swedish Jazz Celebrations jury skall kora Årets Nykomling.

Erkänner villigt att jag var avvaktande till skivan innan den hamnade i cd-spelaren. Det med tanke på den mycket höga standard som våra inhemska tenorister har och att hennes grupp innehåller för de flesta okända spelare. Trots att gruppen var med på Umeåfestivalen 2008 och medverkade vid Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Elin har också spelat med We Are Quartet, Free Peaces och Kristin Amparo Band.

Gruppens övriga spelare är trombonisten Kristian Persson, gitarristen Henrik Hallberg, basisten Niklas Wennström samt trumslagaren Johan Käck. Tillsammans bildar de en kompetent personlig enhet som ger färg och energi i Elins okonventionella och välskrivna arrangemang. Gruppens sättning ger även en intressant stämföring som attraherar.

Solistiskt hålls genomgående en hög klass även om Elins fräna utmanande tenorspel stjäl den största uppmärksamheten - det är hon väl värd. Gruppens frigjorda musik och känsloengagemang är ett bra incitament för att Ellen och gruppen kommer att få sitt definitiva genombrott jazzåret 2010.

Göran Olson

Intressant skiva som ger nya upptäckter

Fredrik Nordström

Mayday!

(Found You Recordings)

Fredrik Nordströms pianolösa trio brukar här mestadels originalmaterial skrivet av honom och basisten Palle Danielsson. Det kompletteras med Kenny Wheelers Everybody´s Song But My Own Thelonius Monks Light Blue och Mal Waldrons Duquility.

Oavsett kompositör sätter Fredriks ljusa tenorsax en personlig prägel på kompositionerna. I Palles folktonsbetonade Mars är saxofonen sirligt vacker i sällskap med kontrabasens lekfulla vandringar i ryggen. Kraftfullare är saxofonen i Fredriks Walk The Walk där basens distinkta walking ger en kraftfull puls som lockar trumslagaren Fredrik Rundqvist att spela fritt och placera in accentuerade eggande virvlar. Januari Rain är en melodi jag gärna lyfter fram. Där imponerar Palles gigantiska bas.

Som helhetsintryck en mycket intressant skiva som ger nyupptäckta varianter i den svåra konsten att spela utan piano. Färgstarkare kan det knappast bli.

Göran Olson

Steve visar känsla för färg, form och skönhet

Steve Dobrogosz

Golden Slumbers

(Curling Legs/Naxos)

Den amerikanske pianisten Steve Dobrogosz, 53, kom invandrande till Sverige för drygt 30 år sedan. Nästan det första han gjorde var en skiva med norska sångerskan Radka Toneff, ”Fairytales” – en av de bästa plattor som någonsin spelats in på skandinavisk mark. Sedan dess har han försökt göra om bravaden med Berit Andersson och Anna Christoffersson vid sångmikrofonen. Dock utan att nå samma himmelska höjder.

Men på soloalbumet ”Golden Slumbers” visar Steve åter fullt ut sin känsla för form, färg och skönhet. Ett dussin inte alltför slitna ballader, samtliga hämtade ur The Lennon-McCartney Songbook, får utgöra underlag för hans eftertänksamma och vackra broderier. Sin vana trogen har han också försiktigt kryddat anrättningen med lite blues och gospel i botten. Mycket, mycket vackert och fenomenal ljudkvalitet!

Jan Olsson

En skiva som golvade mig direkt!

Pelle Trazan Jonasson

Copenhagen Connection

with Jan Lundgren

Jesper Lundgaard

Nisse Sandström

(Gazell)

Måste på direkten erkänna att jag inte har någon större kännedom om trumslagaren Pelle "Trazan" Jonassons musikaliska förehavanden. Jag vet att han varit verksam i X-L Big Band men inte så mycket mera. När han nu debuterar på cd i eget namn gör han det med buller och bång. I inledningsnumret Secret Love ligger han långt fram i ljudbilden och exponerar sitt tekniska kunnande. Sedan inlemmas han i gruppen på ett kollektivt plan där han får visa sin anpassningsförmåga plus några soloinsatser.

Tillsammans med sina betydligt mer kända medspelare, tenoristen Nisse Sandström, pianisten Jan Lundgren och basisten Jesper Lundgaard har han organiserat en skiva med tydlig hardboptyp som golvade mig på direkten, även efter åtskilliga avlyssningar. Nisse Sandström visar med eftertryck vilken stor jazzmusiker och improvisatör han är. Tycker mig finna att han stundtals har paralleller till en idag avglömd tenorhjälte, Hank Mobley. Två melodier, Nothing Special och Backgammon, har han också bidragit med. Klassiska jazzmelodier som Charlie Parkers Little Willie Leaps, Tadd Damerons If You Could See Me Now och Our Delight ingår också i det välkomponerade körschemat. Star Eyes är även en klassiker som inte slits av tidens tand.

Jan Lundgrens pianospel gör mig alldeles lyrisk. Det är så här jag vill höra honom. Naket, ärligt utan sidoblickar. Har knappast hört honom lyckosammare på en hög internationell nivå. En partner av samma klass har han i basjätten Jesper Lundgaard som hör hemma bland instrumentets breda grabbar, som medspelare och intressant solist. Och vilken drive han har!

Skivan är inspelad en dag i Köpenhamn 2006. Varför har den inte släpps tidigare kan man undra? Men musiken är tidlös oavsett inspelningsår- och dessutom rolig.

Göran Olson

Bra spelat av Gus och alla solister

Gus Dahlberg

Gus- live

(True Track Production)

leifgusdahlberg@msn.com

Trumslagaren Gus Dahlberg har i många år varit en av de flitigaste och färgstarkaste trumslagarna i det svenska swingidiomet. Men han har aldrig givit ut någon skiva under eget namn. Nu har den bristen botats rejält då Gus plockat loss tretton melodier från inspelningar som han medverkat i under 1989-2009. Allt är inspelat live. Sju nummer har inte varit utgivna tidigare. Att det dyker upp några ljudmissar förlåts av den ärliga attityd och spontanitet som präglar skivan. Swing var´e här!

Det är välkända och välrenommerade musiker som ingår i collaget. Amerikanska musiker som trumpetaren Conte Candoli, tenorsaxofonisterna Scott Hamilton och Ken Peplowski finns med. Andra tenorspelare är finländaren Joonathan Rautio samt Gunnar Larsén. Altsax spelar Arne Domnérus i What Am I Here For? Trumpetspel av klass levereras av Warren Vaché, Jan Allan, Lars Samuelsson och Conte Candoli. Den sistnämnde hörs i Darn That Dream från en konsert med pianisten Kjell Fernströms homogena trio. Vibrafonisten Lars Erstrand ger kraftig färg i flera nummer. Hans yngre kollega Dominik Buskowski medverkar i två nummer.

En stor roll har den enorme Kjell Öhman som dubblerar mellan piano och Hammond B3. Orgelspelet i Swinghouse och Cherokee är mer än svettigt. En rökare i traditionell swingtappning är Ring Dem Bells där Peplowkis klarinett firar triumfer och Frank Vignolas ger prov på gitarrspel a´la Django Reinhardt.

Gus spel skall också applåderas. Hans vispkomp håller en mycket hög nivå som bidrar till skivans fina betyg. Sångarna Claes Janson och Georgie Fame hörs i Bye Bye Blackbird respektive On A Misty Night. Basister är Hans Backenroth, Sture Åkerberg, Lars Pettersson Tommy Johnson och Pjotor Lemanzyk. I Oscar Pettifords Laverne Walk har Backenroth huvudrollen sällskap med Öhman och Gus.

Bra spelat!

Göran Olson

Fyllig ton och melodiskt vackra slingor

Pat Wood Quartet

My Countryside

(Double High)

Pat Wood är en synonym för trumpetaren Patrik Skogh som här gör entré som bandledare på skiva, dessutom med en mindre grupp. Oftast har Patrik varit involverad i storband av olika karaktär. Dit hör Stockholm Jazz Orchestra, Magnus Lindgrens storband och Anders Berglunds band. Mer än en gång har han där presterat ett förnämligt lead-spel. Nu visar hans sig också vara en attraktion på det improviserade planet där han med en genuin fyllig ton gör melodiskt vackra slingor såväl i egna kompositioner som i Paul Anka-melodin My Way och i balladen I fall In Love Too Easily.

Man får hoppas att Patrik även i fortsättningen visar upp sig i mindre grupper där hans trumpet får större frihet. Han har även tillgång till ypperlige saxofonisten Jonas Wall som gör starkt ifrån sig i de tre melodier han medverkar i. Kompet med pianisten Adam Forkelid, basisten Per-Ola Landin och trumslagaren Calle Rasmusson är också inspirerande

Göran Olson

Fungerar åtskilligt bättre på scen

Carling Family

Hot Jazz

(Hep Town Records)

Att Gunhild Carling kan spela på det mesta vet vi sedan tidigare. Den som tvivlar bör lyssna på ”Hot Jazz”, för här trakterar hon trumpet, trombon, munspel, blockflöjt, harpa och förmodligen ytterligare ett antal instrument. Dessutom visslar hon och sjunger käckt på svenska, engelska och tyska i megafon. Det låter ansträngande, och det är det säkert också. Åtminstone att lyssna på. Förmodligen fungerar det mesta åtskilligt bättre på scen än på skiva.

På pluskanten kan nämnas Gunhilds trombonspel, pappa Hans mycket smakfulla trumpet och även brorsan Max klarinett. Kompet, däremot, är i fyrkantigaste laget och låter alltför ofta stressat i överkant. Samtliga 22 låtar på plattan är av ”stenkakelängd”, alltså runt tre minuter, vilket nog är tur. Intrången i Jules Sylvains och Harry Brandelius repertoarer kunde till och med gärna fått vara ännu kortare.

Jan Olsson

Fräscht, fantasirikt och klangskönt

Klabbes Bank

Je suis la mer

(Hoob Jazz/Border)

Pianisten och kompositören Klas-Henrik Hörngren, även kallad ”Klabbe”, har tidigare släppt två skivor med sin sextett Klabbes Bank.

Je suis la mer visar definitivt att han hör till den unga svenska jazz- och improvisationsmusikens personligaste och intressantaste profiler. Tillsammans med sina fem medspelare bjuder han på fräsch, fantasirik och klangskön musik, som helt baserars på ”Klabbes” kompositioner och arrangemang. Varje låt får en helt egen karaktär, från inledande, suggestiva Yngve till avslutande, och också mycket vackra, På natten i Norge nån gång. Däremellan bjuds det förstås också på en del mer uppsluppna inslag, som Cowboyhäst och Elg. Ja och så finns där även skönt svängiga titelmelodin Je suis la mer, för att nu plocka fram ytterligare ett av de tio hörvärda inslagen.

Med sättningen två mångsidiga rörblås ( Thomas Backman och Joel Wästberg), trombon ( Magnus Wiklund). klaviatur (Klabbe själv), bas, gitarr ( Tobias Sondén) och trummor, elektronik ( Martin Öhman) skapas en väl varierad klangbild. Det här är ju ”gränslösa” musiker man hör i många olika sammanhang, i den sammantagna meritlistan hittar man grupper som Paavo, Friends of the Tiger, 15,5, Seven Piece Orchestra, och Television Pickup. Ja, Magnus Wiklund hörs även i många mera traditionella jazzmiljöer som Stockholm Swing All Stars och Klas Lindquist Nonet. Alla tycks trivas i Klabbes Bank och med Klas-Henrik Hörngrens helt egna och måmgskiftande musik.

Gunnar Holmberg

Skön platta -och full av "kulturkrockar"!

Jan Allan/Jack Wilkins Project

Artwork

(J.A.M. Production)

Genom Rikskonserters försorg fick Jan Allan, för några år sedan, möjlighet att bjuda in de tre amerikanska musiker som förenar sig med lika många svenska på albumet ”Artwork”. De blågula deltagarna är, förutom Jan, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey, bägge lika beprövade som välkända här hemma.

Från andra sidan Atlanten kom tenorsaxofonisten Jack Wilkins farande tillsammans med pianisten Per Danielsson och hans hustru, altsaxofonisten Tamara ”Tami”. Namnet Per Danielsson låter förstås ganska svenskt, vilket det också är. Per är nämligen född på Ekerö utanför Stockholm, men han ”utvandrade” för 25 år sedan och bor och verkar numera som professor i ”pianojazz” vid University of Central Florida. Saxofonspelande hustrun Tami har ett förflutet hos bland andra Ray Charles och Chick Corea. Jack Wilkins, slutligen, är ”jazzchef” vid det universitet där Per arbetar. Betryggande kunskaper på alla händer således.

”Artwork” har blivit en skön platta. Lite annorlunda kanske, och full av ”kulturkrockar”. Ibland, som till exempel i George Riedels ”Sommar adjö” och ”Pojke i dimma”, är den nordiska traditionen, med lite lagom mycket vemod och björksus, alldeles uppenbar. Och i Wilkins alster – han har komponerat fem av albumets 14 alster och arrangerat åtta – låter det genuin amerikansk hardbop för nästan hela slanten. Inte minst i titelnumret, som är en hyllning till Art Blakey och hans budskapsjazz.

Solistiskt är det Jan Allan och Jack Wilkins som står för det mesta och bästa. Jan låter som vi har vant oss vid och vill att han ska låta. Hans unika ton, harmoniska experimentlusta och skenbart svala och mycket melodiska sätt att uttrycka sig på firar således oupphörliga triumfer. Men även Wilkins är högst lyssnansvärd. Han är en friskus med rötter någonstans i samma trakter som Hank Mobley och Lucky Thompson brukade befinna sig.

Av Tami Danielssons spel hör vi inte alltför mycket, men det som bjuds är helt i sin ordning. Hon bidrar också till ett skönt ensemblesound, vilket även det är väsentligt. Per Danielsson spelar återhållsamt både i för- och bakgrund, nästan som John Lewis ibland, och har skrivit ett originellt och smakfullt arrangemang på Victor Youngs gamla ”Beautiful Love”. Och Backenroth och Löfcrantz gör förstås ingen besviken. Ett sådant backpar skulle till och med AIK kunna jubla över!

Jan Olsson

Göran har på ett förträffligt sätt blandat konfekten

Stockholm Jazz Orchestra

The Ikaros Suite

by Göran Strandberg

(Sittel/Naxos)

Jag har ofta efterlyst ett personligt material när Stockholm Jazz Orchestra spelar. I många år höll de sig till amerikanska toppskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Bob Mintzer och Jim McNeely. Men mönstret när dåvarande pianisten Göran Strandbergs skrivkunnande togs i besittning på skivorna Lakes och Sailing stärkte bandets profil. Vore konstigt annars med de skickliga musiker och solister som ryms i bandet. Göran är ej längre orkesterns pianist utan fungerar som SJO:s huvudarranggör och kompositör men han låter sig ändock höras i den avslutande Coda. Daniel Tilling är nu bandets pianist – ingen dålig ersättare.

Görans penna har format tio nummer som håller mycket hög klass. Trots att bandet är fyllt med bra solister har han blandat konfekten på ett förträffligt sätt där solisterna får ett stort utrymme i sina nummer.I Horisonter inleds exposén med Karl-Martin Almqvist tenorsax. Han kommer även igen i Solfjäder och Dans. Stafettpinnen går över till Johan Hörlén i Gnistet. Han har här bytt leadalten till sopransax som också lyfts fram i Ikaros. Hans altsax hörs i Snålblåst där även Karl Olandersson spelar trumpet. I Vingar delar trombonisten Magnus Wiklund och tenoristen Robert Nordmark huvudrollerna. Peter Asplunds trumpet ger färg i Mellanmarsch. Inne på trumpetsektionen är den verkligen imponerande med ypperligt lead av bandledaren Fredrik Norén.Med är också Nils Janson.

Trombonerna leds elegant av Bertil Strandberg som är solist i Rumi, Rumi. Magnus Wiklund är redan nämd de övriga är Magnus Svedberg och bastrombonisten - tubaisten Erik Eriksson. Utöver de redan uppmärksammade saxofonisterna ingår också altsaxofonisten Magnus Blom och barytonisten Neta Norén, båda dubblerar med klarinetter.

Det vältrimmade och flexibla kompet med Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, basisten Martin Sjöstedt, trumslagaren Jukkis Uotila och percussionisten Ola Botzén håller en imponerande hög klass. Därmed bevisas att SJO förmodligen är landets intressantaste storband med jazz i fokuset. Synd bara att de inte har ett bättre ekonomisk stöd från landets kulturorganisationer.

Göran Olson

Fräscht, modernt utan att förlora respekten

Stockholm Swing All Stars

Play Ellington

(Imogena/Border)

På sin nya platta hyllar Stockholm Swing All Stars den store Duke Ellington på 110-årsdagen. Och helt logiskt har förstås de åtta grabbarna satt tänderna i ett knippe låtar som för evigt är förknippade, och i samtliga fall utom ett, Billy Strayhorns underbart vackra ”Lotus Blossom”, också är komponerade av The Duke.

Arrangemangen, de flesta signerade Klas Lindquist, känns fräscha och ganska moderna utan att för ett ögonblick förlora i respekt för sin geniala upphovsman. Vad som möjligen är lite trist är att man inte har valt åtminstone ett par mindre ”slitna” kompositioner. Det finns ju en ocean att ösa ur i The Ellington Song Book.

Solisterna, med trumpetaren Karl Olandersson, pianisten Daniel Tilling och saxofonisterna Klas Lindquist och Fredrik Lindborg i täten, är genomgående mycket hörvärda.

Jan Olsson

Öppet, oförutsägbart och ofta utan skyddsnät

MusicMusicMusic

In Technicolor

(Hoob Jazz)

Göteborgsbandet MusicMusicMusic är något av det mest annorlunda och intressefångade som poppat upp i landet under det pågående decenniet. Med ett idérikt upplägg skapar den lilla gruppen en stämning som både roar och ger konstnärlig behållning.

Öppet och oförutsägbart går de tillväga, ofta utan skyddsnät, i pianisten Fabian Kallerdahls snillrika kompositioner. Basisten Michael Englund och basisten Josef Kallerdahl inte bara assisterar Fabians kluriga spel, de ger även inspiration i mängd. Jag vill inte peta och penetrera i gruppens spontanitet men det är ovanligt att en så pass okonventionell grupp når ut så väl på platta. Man behöver inte lyssna på MusicMusicMusic live för att ryckas med- de klarar båda alternativen elegant.

Skivan låter hyperfräsch och intalande och plastaskens personligt utformade design förlänger även de glädjestunder som musikerna levererat. Till detta skall läggas Åke Lintons fina ljudupptagning.

Göran Olson

Hardbop av 50-talsmodell som lovar gott

Fredrik Norén Band

Inside Up

(Mirrors/Naxos)

Trumslagaren Fredrik Norén har under många år presenterat sina olika grupper på skiva, så och nu med hans nuvarande unga band. Som förr är det hardbop jazz av femtiotalsmodell som gäller. Trumpet spelar Niklas Barnö, tenorist är Magnus Dölerud. Fredriks medspelare i kompet är pianisten Erik Lindeborg och basisten Niklas Wennström.

Gruppen är inte helt färdig – än. Jämfört med tidigare starka Norénupplagor saknas profiler. Fredriks band har ju varit något av en plantskola för många av de musiker som idag är tongivande inom den svenska jazzen. Dit kommer säkert flera av gruppens medlemmar att nå med tiden. Erik Lindeborgs spel är redan en god bit på väg. Barnös trumpet har färg och känsla som lovar gott för framtiden. I likhet med Lindeborg är han en bra melodiskrivare. Alla nummer kommer från gruppen utom John Hicks Yemenja.

Vad jag saknar är ett mer flexibelt nytänkande från Fredriks sida när det gäller musikens inriktning och varianter som skapar spänning. Det nuvarande konceptet känns lite tungt och statiskt.

Göran Olson

Saxofonist som kan gå in i flera skepnader

Fredrik Lindborg

The One

(Imogena/ Border Music)

Saxofonisten Fredrik Lindborg är en av de mest uppmärksammade yngre svenska musiker som kommit fram de senaste åren. Ofta har han hörts med Klas Lindquists Nonet. Bohuslän Big Band, Stockholm Swing All Stars och Lennart Åbergs stora grupp. Här spelar han tenorsax men han har också visat att han kan hantera barytonsaxen med glans. Frånsett Thelonius Monks Ask Me now, Jerome Kerns Dearly Beloved och Cole Porters I Concentrate On You har han skrivit plattans övriga nummer. Melodierna håller hög klass och ger ett bra solounderlag.

Fredrik kan gå in i flera skepnader både solistiskt som i melodivalet. I botten har han tonalt anknytning till den äldre tenorskolan där den voluminösa tonen är ett kännemärke. Herrar Dexter Gordon och Sonny Rollins har säkert påverkat, som i häftigt svängande Hot Foot. Tonen skiftar när han i Rush Hour närmar sig Tristanoskolans ljusare sound.

Gustav Lundgrens behagligt klingande gitarr är en lisa för örat. I vårt, på gitarrister, välsorterade land är han en av de intressantaste och personligaste. Han bidrar även till gruppens lätta sound. Spelet bakom Fredriks solon är även en detalj att lyfta fram. Kenji Robson bas och Moussa Fadera trummor ger en lätt smidig rytmisk botten som förstärker den homogenitet som gruppen utstrålar. I den latinbestänkta The One är Fadera effektivt inspirerande.

Göran Olson

Svensk musik med romantisk underton

Ellman Larsson Constellation

Consequences

(Four Leaf Records)

Bakom gruppnamnet Ellman Larsson Constellation döljer sig de kollektiva bandledarna kornettisten/ flygelhornspelaren Anders Ellman, bastrombonisten/arrangören Sven Larsson samt tenorsaxofonisten/flöjtisten Cecilia Wennerström. I den varierande rytmsektionen är det pianisten Maria Kvist, basisten Filip Augustson och trumslagaren Christopher Cantillo som är flitigast förekommande. Skivans material är hämtat från tre tillfällen bland annat från jazzklubb Fasching.

Melodierna har frånsett Bud Powells avslutande Buster Rides Again svenskt ursprung genom kompositioner från Lars Gullin, Lars Färnlöf, Bertil Löfgren och Rolf Ericson. Därmed har musiken fått en vacker romantisk underton som förstärks i de melankoliska arrangemangen. Detta i melodier som Fine Together, Danny´s Dream, Att Angöra En Brygga och Silhouette.

Solistiskt överraskar Sven Larsson som sällan låter sig höras i improvisationer. Han brukar oftast användas som en stabil botten i olika storbands sammanhang, men här tar han skadan igen. Hans personliga arrangemang skall också lyftas fram. De övrigas solon är vackert habila men inte alltför upphetsande eller utmanande.

Göran Olson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Fantasirikt trombonspel och med fin ton

Karin Hammar Quartet

Everyday Magic

(Skip/Border Muwic)

Det har kommit fram en kader av mycket bra trombonister i vårt land under det senaste årtiondet. Karin Hammar är en av dem och kan lite skämtsamt kallas för veteran - en ung sådan. Hon har rutin från storband och som medlem av syrran Mimmi och gemensamma gruppen Sliding Hammers.

Nu satsar hon på ett eget band som har alla chanser att hävda sig väl i dagens hårda inhemska konkurrens. Med sig har hon pianisten Jonas Östholm, holländske basisten Tony Overwater och trumslagaren Anders Kjellberg. På papperet en slagkraftig fyra vilket skivan bekräftar med ett visst eftertryck. Karin svarar för komponerandet.

Karin har ett fantasirikt spel där hon med fin ton gör sina turer över instrumentets register. Hos Karins melodier finns en genuin melodisk kärna som passar hennes sinnelag rent uttrycksmässigt. Jag ger extra poäng till det avspända känsliga balladspelet.

Bandmedlemmarna skall med fog också belysas. Pianisten Jonas Östholm är inte bara ett fynd längre. Hans spel vittnar om en stark musikalisk mognad som tål att jämföras med många av de lysande pianister vårt land har att visa upp, som i Only Time Will Tell. Basisten Tony Overwater och trumslagaren Ander Kjellberg är gruppens inspirerade dynamo som med drive och sinne för öppet spel ger impulser.

Göran Olson

Musik på egna villkor. Och så skall en bas låta!

Hans Backenroth

Bassic Instinct

(Pb7)

Basisten Hans Backenroth har hörts på mängder av skivor men aldrig under eget namn. Nu kommer han till tals på egna villkor med ett välsnidat material som har klass. Melodivalet tillhör inte jazzens mest slitna och nötta, snarare är det sällan spelade delikatesser som plockats fram.

Collaget inleds av Hans och kollegan Georg Riedel i den senares intrikata Double Bass. Där de för en eggande konversation i varsin kanal. Billy Strayhornballaden Day Dream i arrangemang av Bernt Rosengren får en varm tolkning med Bernts tenor i högform. Vackra broderier tillförs av gitarristen Jacob Fischer. Tempot stiger i With The Wind And Rain In Your Hair som gitarristen Tal Farlow tolkade så vackert på femtiotalet. Gitarristen Jimmy Raney och Stan Getz spelade också in den. I det lätta tempot visas gruppens höga klass där norske trumslagaren Roger Johansens spel är en inspirerande energikälla.

Det smakfullt varierande utbudet har ett rigoröst spektra. Evert Taube & F.S. Grundtvigs Hvad Er Det, Min Marie? spelas av Hans och pianisten Kjell Öhman. Mer duospel exponerar de i Reinhold Svenssons folkmusikinspirerade vals Svallvågor Där når paret imponerande klass. Vilka parhästar med spel i Jan Johansson klass! I kvartettnumret, Horace Parlans Lille Esther, skapas kammarjazz med en förtrolig intimitet. Den spröda tenorsaxen och Fischers melodiösa gitarr ger ståpäls i Little Girl Blue.

J.J. Johnsons Interlude visar gruppens fina tajming där Hans bas är ryggraden. Det smidiga trumspelet ger solisterna fantasi och studs. Fischer är verkligen en gitarrist utöver det vanliga, han kan sannerligen konkurrera med instrumentets största. Bernt är helt enkelt lysande och det är motiv nog för ett inköp. Skir och inbjudande är gitarren i Duke Jordans Prelude In Blue när den följer saxofonens känsliga melodipresentation. Bernts sax doftar ädelt årgångsvin.

Oscar Pettifords Svenninge Blues avslutar med Hans i ensamt majestät. Här visas hans kapacitet som melodispelare och improvisatör där basens hela omfång utnyttjas. Så skall en bas låta!

Göran Olson

Läs färsk intervju med Hans Backenroth

Härlig jazzfeeling –och en repertoar att jubla åt

Vivian Buczek & Claes Crona Trio

Dedication To My Giants
With Special Guests Roger Pontare, Andreas Öberg
(Crown Jewels)

Det blossar upp många sångerskor i vårt land som söker sig till jazzens fålla. Många har tyvärr kommit in på fel stickspår men här kommer ett välbehövligt undantag. Malmötjejen Vivian Buczek är ett namn att hålla i minnet, var så säker. Med melodier som förknippas med jazzens stora improvisatörer och kompositörer, med engelska och svenska texter i bagaget. Därmed följer melodier som Coltrane, Benny Golson, Horace Silver, Bill Evan, Quincy Jones och Clifford Brown vänt ut och in på. Ett suveränt komp under pianisten Claes Cronas ledning ger henne en ram som verkligen håller samman skivans innehåll.

Vivians härliga jazzfeeling kommer fram i standards, som Joy Spring, Whisper Not, Nicas Dream, My Shining Hour, Very Early och Stockholm Sweetnin´( Du Måste Ta Det Kallt). Till detta läggs Michel Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life? och How Do You Keep The Music Playing? I Ray Charles I Got A Woman tillkommer den kraftberikade sångaren Roger Pontare. Han är också med i How Do You Keep The Music Running? Vivian har skrivit Once You Love och textat Claes Cronas Didma. Sammantaget en repertoar som får mig att jubla.

Det är även annat som gör skivan intressant. Gästen, gitarristen Andreas Öberg, är på ett sprudlande humör. Med eftertryck visar han sin höga nivå. Basisten Kenji Rabson och trumslagaren Robert Ikiz är ett lyckat team med drive och snabb assimileringsförmåga. Ikiz spel i den snabba My Shining Hour är superbt.
Göran Olson

Utan slentrian & fördomar

kryddade de friskt sin musik

e.s.t.

retrospective

– the very best of e.s.t.

(ACT/Amigo)

Pianisten Esbjörn Svensson Trio, eller e.s.t., bildades hösten 1991 och spelade in sitt första egna album två år senare. Det blev sedan ytterligare elva, innan Esbjörn omkom i en drunkningsolycka sommaren 2008, 44 år gammal.

Förutom Esbjörn bestod e.s.t. av basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Tillsammans skapade de tre ett gruppsamarbete som bitvis var revolutionerande. Utan slentrian och fördomar kryddade de friskt sin musik med intryck från alla möjliga stilar och genrer - jazz, pop, rock och så kallad europeisk konstmusik, allt på samma gång ibland. Med sin orädda attityd, spelglädje, helgjutna gruppkänsla och osvikliga känsla för färg och form erövrade de en stor publik över hela världen.

”Retrospective” är en samlingsplatta med material hämtat från e.s.t.:s skivproduktion mellan 1998 och 2007. Urvalet har gjorts av Berglund och Öström, som också berättar och kommenterar, givetvis initierat och intressant, i texthäftet om gruppens nästan sagolika levnad.

Jan Olsson

Öppen improviserad musik som alltid lever vidare

Gruppen e.s.t. existerar ej längre . Gruppens pianist och kompositör Esbjörn Svensson omkom tragiskt i en dykolycka förra sommaren.

Trions övriga medlemmar, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, har här med genuin känsla och kunnande vaskat fram en skiva med högtidsstunder ur trions skivproduktion. Åter får man uppleva Esbjörns personliga spel och kompositioner. Dessutom ett texthäfte som detaljerat beskriver skivans innehåll med inspelningar hämtade från ACT-inspelningar. Albumen From Gagarins Point Of View, Good Morning Susie Soho, Behind The Yashmak, Seven Days Of Feeling, Viaticum, Goldwrap samt Leucocyte har lämnat från sig guldtackorna.

Det är svårt att inte ge tillbakablicken högsta betyg. e.s.t. är på en av de personligaste grupper som existerat i vårt land. Oavsett materialet presterade trion en öppen improviserad musik som alltid kommer att vara levande.

Göran Olsson

Dagsaktuellt stuk och stor öppenhet

Kristian Lind Trio

Wintergames

(kristian.lind @hotmail.com)

Basisten Kristian Linds namn dyker upp allt oftare i olika stockholmsbaserade grupper. Nu begår han enligt vad jag kan förstå premiär som bandledare på skiva. Det gör han med åtta egna kompositioner. I Kristians trio ingår saxofonisten Karl- Martin Almqvist och trumslagaren Peter Danemo. Alla i likhet med Kristian har ett skåneförflutet.

Musiken är av dagsaktuellt stuk med en stor öppenhet i agerandet. Karl-Martins saxofon är synnerligen alert och med en distinkt ton och kristallklara fraser. I det här läget är han en av landets stora tenorister.

Peter Danemos spel passar perfekt i den pianolösa gruppen vars frigjorda utflykter ger valuta. Samspelet mellan honom och Kristians bas ger impulser som gör att den lite udda sättningen inte får intensiteten att svalna eller att musiken hamnar på tomgång. Kristians välvalda toner och gångar ger även en stabilitet som ger musiken liv.

Göran Olson

Lekfullt, läckert, lätt och luftigt!

Mathias Algotsson Trio

New Traditions

((Inside Music)

Pianisten Mathias Algotsson har vi under senare år med stort nöje hört tillsammans med bland andra Magnus Lindgren och Rigmor Gustafsson. Nu har han begått sitt första ”svenska” album i eget namn (det finns även ett par Japan-cd). Omgiven av, omväxlande, basisterna Fredrik Jonsson och Kristian Lind, trummisen Calle Rasmusson och i ett nummer kompisen Lindgren på klarinett, har Mathias gjort en helgjuten skiva, vars innehåll kan beskrivas med adjektiven ”lekfullt, läckert, lätt och luftigt”.

Av plattans elva nummer (efter nära fyra minuters tystnad kommer som bonus en kortversion av ”Jag vet en dejlig rosa”) har Mathias skrivit sju medan resten är ett par psalmer och några gamla folklåtar. Det låter lite Jan Johansson emellanåt och kanske ännu mer Bengt Hallberg. Men mest låter det Algotsson. Mycket begåvat!

Jan Olsson

Snällt och beskedligt innanför "gränserna"

John Högman-Klas Toresson

Standard Selection

(Sittel/Naxos)

Två saxofoner och komp har vi hört åtskilliga gånger sedan Lennie Tristano tussade ihop Lee Konitz och Warne Marsh någon gång i slutet av 40-talet. Sonny Stitt-Gene Ammons, Phil Woods-Gene Quill, Eddie ”Lockjaw” Davis-Johnny Griffin och Zoot Sims-Al Cohn till exempel. Och här hemma i Sverige har vi undfägnats med bland andra Lars Gullin-Rolf Billberg och Nisse Sandström-Anders Lindskog i skön förening. En populär och fruktbar konstellation med andra ord.

På ”Standard Selection” är det de bägge lika mångsidiga som rutinerade ringrävarna John Högmans och Klas Toressons tur att bege sig ut på gemensamma äventyr. Hela tiden trakterandes tenorsaxofoner av någon anledning – bägge spelar ju både ofta och gärna även diverse andra rörblåsinstrument. Fast särskilt äventyrligt blir det förstås inte, om sanningen ska fram. Detta trots att man bestämde sig för att ha endast basisten Martin Sjöstedt och trummisen Calle Rasmusson i ryggen. Varken piano eller gitarr alltså, ”för att få större harmonisk frihet”, som Högman säger i albumtexten. Och då funderar förstås vän av ordning över varför man inte utnyttjar denna frihet. I stället håller sig alltså herrarna hela tiden tämligen snällt och beskedligt innanför ”gränserna” - både de rytmiska och de harmoniska.

För att få lite variation på konfekten framträder de bägge saxofonisterna endast på tu man hand, alltså utan uppbackning, i några nummer. Och i två låtar vardera framträder de var för sig med kompet. Just ett duoopus, den knappt tre minuter långa versionen av Cole Porters ”I Love You”, är plattans höjdpunkt. Där bränner det till ganska ordentligt, och musiken lyfter flera meter. Riktigt fin är också Högmans triotolkning av ”How Deep is the Ocean”.

Kanske hade, trots att John hävdar motsatsen, ett piano eller en gitarr inte suttit i vägen? Som det nu är dras det alltför mycket åt olika håll. Förresten - varför framgår det inte vilka som har skrivit låtarna på skivan? Visserligen handlar det för det mesta om tämligen välkända standards. Men tydligen förutses det att vi också vet vem eller vilka som komponerat ”Udden” och ”Stop Brooding”? Och varför verkar det ibland som om basen och trummorna befinner sig långt, långt bakom de bägge blåsarna?

Herrar Högman och Toresson hade säkert roligt när de spelade in ”Standard Selection”. Men vi andra, åtminstone undertecknad, har ganska svårt att hålla intresset vid liv hela tiden under den dryga timme det tar att spela igenom albumet.

Jan Olsson

Stilenlig äkthet i lätt arrangerade melodier

Peoria Jazzband of Sweden

Smiles

(Imogena)

Göteborgsorkestern Peoria Jazzband såg dagens ljus under 1960-talet. Fortfarande är de still going strong med en repertoar som omspänner melodier som lanserats av Louis Armstrong, Ellington, Fats Waller, Ma Rainey och andra svunna legendarier som kompletteras med inslag ur evergreenboken.

Det är ett glatt amatörband som mycket autentiskt kommer till tals. Flera solistiska inslag med känsla ger behållning så och bandets ensemblespel som har stilenlig äkthet i lätt arrangerande melodier. Utmärkta sånginslag kommer från trombonisten Magnus Bylund och Rosemarie Simonsen.

Överhuvudtaget gör bandets blåsare väl ifrån sig, dit hör trumpetaren Martin Barkstedt och rörblåsaren Johan Johansson. I kompet spelar bandledaren och banjoisten Sture Svarén, basisten Gilbert Brodén och trumslagaren Gunnar Dalblad som bidrar till den tilltalande och omväxlande helhetsbild som visas upp.

Göran Olson

Såväl fri som strikt improvisationsmusik

Mess
On Wards

(Imogena)

Göteborgsbandet Mess firar i år tioårsjubileum. Skivan är gruppens tredje CD där trumslagaren och ledaren Johan Björklund . Närmast till hands ligger modern improvisationsmusik i såväl fri som striktare form.

Joakim Rolandsson spelar sopran-altsaxofon samt klarinett. Andreas Hall är tenorist. Trumpetare är Klas Nilsson som dubblerar med kornett. Thomas Gunillasson spelar gitarr och Johannes Lundberg dubblerar mellan elbas och akustisk bas samt keyboards. Gästar gör rösterna Lisen Rylander Löve och Maria Björklund. Keyboardspelaren Klas Hörngren tillkommer i tre nummer.

Mycket av musiken bygger på det intensiva trumspelet som ligger långt fram i ljudbilden. Därför känns den avspända melodin med det passande namnet Soft som en välbehövlig andningspaus där basspelet är mycket hörvärt men inte bara där. Johannes Lundberg är en av de musiker som mest faller mig i smaken. Rörblåsaren Joakim Rolandsson lämnar också ifrån sig bestående intryck, speciellt med sopransaxen.

Göran Olson

Musiken formligen brusar av entusiasm

Per Thornberg Quartet

Live At GMC

Musical Landscape

(Thornberg Music Production)

Jag gillar livejazz. Den här skivan kan tjäna som exempel. Det är på Glenn Miller Café i Stockholm som tenorsaxofonisten Per Thornbergs kvartett går tillväga en januaridag i år. Vid pianot var Martin Sjöstedt placerad, basisten Max Thornberg och trumslagaren Calle Rasmusson fullbordade kvartetten. Musiken formligen brusar av entusiasm och spelglädje. Thornbergs distinkta och fantasifulla spel med långa slingor har en aldrig sinande energi som kan försätta berg. Varför har han inte lanserats utanför Halmstadregionen tidigare kan man sannerligen undra.

Per Thornberg är ingen nykläckt dagslända utan en medveten mogen musiker som förtjänar mer uppmärksamhet. Inte enbart för sin tekniska begåvning utan också för den konstnärliga känsla han besitter. Söker man paralleller är Eric Alexander i närheten. I den snabba One Morning In May får han ett utomordentligt stöd av det alerta kompet där Rasmussons visp och cymbalspel är en inspirationskälla. Höga stilpoäng ges även till den stillsammare Sometime Ago där den harmoniska känslan lyfts fram.

Ett annat utropstecken är Martin Sjöstedts pianolir som får musiken att

lyfta, såväl solistiskt och som uppbackare. Martin är ju en etablerad basist av stora mått men nu visar han sig också vara en pianist mycket högt placerad på rangskalan. Med fin teknik och en enorm rytmisk känsla gör han halsbrytande utflykter som få andra i landet. Även här refereras till One Morning In May där Martin visar sin bredd bland annat med ett sjusärdeles blockackordspel. Victor Youngs Weaver Of Dreams bli en luftig avslutning där kompets lätta spänstiga spel med Martin som primus motor ger rysningar av välbehag.

Moods (Thornberg Music Production)

Att göra en skiva helt utan omgivning är ett vågspel. Likt Coleman Hawkins och Sonny Rollins gör nu Per Thornberg med soloskivan "Moods" om vågstycket utan att snegla på de nämnda giganterna.

I tio melodier med en spellängd från en och en halv minut till 78:varvarens tre minuter eller något kortare spelar han upp tolv melodier av varierande karaktär. Tre Gullin kompositioner inleder, Toka Voka Oka Boka, Holy Gral och Mazurka. Ellingtons In A Sentimental Mood tar sedan över innan tre folkmelodier bereds plats. Thornberg bidrar med In Memorian som får en kontrast i Bachs Minuet 2 From Cello Suite nr.1 Astor Piazzollas La Fortezza del Grandi Perché. Mer svenskt blir det i Simple Song Simple Live av Lars Jansson. Ensamexponeringen avslutas med Michel Legrands You Must Believe In Spring.

Med skärpa i tonen som fått en mycket bra ljudåtergivning, tolkas melodierna med bra intonation och en övertygande känsla oavsett om det är Bach, Gullin eller Piazzolla som komponerat. Saxofonen griper tag hela vägen och banar väg för en skiva som tillhör de personligaste som spelats in på länge. Båda de nämnda skivorna skall också harrangeras för konvolutens utformning som håller hög klass.

Göran Olson

Allt serveras virtuost och smakfullt

Max Schultz & Erik Söderlind

Dedications

(Touché Music)

Sverige har länge varit “jazzpianoland” med en rad fantastiska företrädare. Jan Johansson, Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och Jan Lundgren till exempel. Numera har vi också en rad gitarrister i världsklass: altmeister Rune Gustafsson, Andreas Öberg, Andreas Pettersson och Ulf Wakenius för att nämna några av de allra yppersta.

På ”Dedications” sällar sig även Max Schultz och Erik Söderlund till denna eminenta skara. Hyllningar till kollegor som John McLaughlin, Wes Montgomery, Pat Metheny, George Benson, John Scofield och Joe Pass står på repertoaren på det färska albumet, och allt serveras med en virtuositet och smakfullhet som gör, att man omedelbart tar plattan till sitt hjärta.

Ett stort plus tilldelas också slagverkaren René Martinez, den legendariske Sabus son. Hans medverkan kryddar musiken perfekt.

Jan Olsson

Ung, svensk jazz på hög nivå

Amanda Sedgwick

Delightness

(Touché)

Det är en mycket övertygande insats som altsaxofonisten Amanda Sedgwick gör med två olika grupperingar. Hennes kvartett med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Moussa Fadera är ankare i båda kombinationerna. När gruppen utökas hörs också trombonisten Karin Hammar, trumpetaren Anders Bergcrantz och percussionisten René Martinez.

Amanda blandar sina melodier med evergreensen, Dedicated To You och I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry och jazzoriginalen Bouncin´ With Bud, Wayne Shorters Fat Lady och Clifford Jordans Down Through The Years. Hon imponerar med sitt kraftfulla spel och med en pondus som för tankarna till den altsaxtradition som Cannonball Adderley, Jackie McLean och Sonny Stitt stod för efter Parkers frånfälle. Balladerna tolkar hon hudnära. Dedicated To You är verkligen av hög klass. De snabbare melodierna visar hennes goda teknik men ej på bekostnad av det konstnärliga värdet. Hennes melodier och arrangemang skall även lovordas.

Tilling och Sjöstedt svarar som sig bör för högklassiga insatser. Det paret kan gå hur långt som helst. Ett närande trum/percussionspel bidrar också till gruppens utstrålning, i Avenue D imponerar de storligen. Bergcrantz trumpetspel är mer än bra. Där finns en stark integritet och en konstnärlig ådra som aldrig sinar. Han har få övermän i genren även på andra sidan av Atlanten. Karin Hammar mognar mer och mer. Spelet i I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry är verkligen emotionellt betagande.

Sammanfattningsvis en skiva som är en värdemätare på den unga svenska jazzens höga nivå även om Bergcrantz har varit i hetluften åtskilliga år.

Göran Olson

Sånggrupp med stark emotionell känsla

Vocation

Just Friends

(Gason)

Sånggruppen Vocation är nu framme vid sin andra cd. Gruppen är i stort identisk med debutplattans uppsättning så när som på att Gunilla Hedin mycket förtjänstfullt har ersatt sopranen Eleonor Ågeryd. Helena Insulander sjunger mezzosopranstämman och Josefin Nygren är alt. I den manliga avdelningen ingår tenoren Rolf Pilotti, barytonen Jonas Åhman och basen Johan Lundgren. Gruppen har försäkrat sig om utmärkta arrangemang från bland annat de drivna skrivarna Örjan Fahlström, Mikael Råberg, Lars Bagge, Monica Dominique och de än så länge mindre kända Mats Hålling och Joakim Holgersson. Gruppens Helena Insulander och Jonas Åhman har även lämnat fullödiga bidrag.

Vocation känns på något vis som en utlöpare från Gals & Pals-traditionen. Repertoaren har likheter och gruppen besitter utstrålning, gäller också när man ser dem live. När Svante Thuresson tillstöter i Povel Ramels Följ Mig Uppåt Vägen är det bara att blunda och njuta. Lågmält klarinettspel lirkas in av Klas Toresson. Men sångfesten hade börjat redan i öppningsakten, Just Friends som satt som en smäck. Ett suggestivt tenorsaxsolo av Klas Toresson skall också lyftas fram. Bra texter har de en uppsjö av. Hasse Alfredssons och Tage Danielssons svenska text till Ett Glas Öl är genialisk - så och sången. Faktum är att Vocation har en starkare emotionell styrka än hårt dresserade Real Group.

John Lennons och Paul McCartneys romantiska She´s Leaving Home görs förförande vackert. Här sitter trumpetaren Johan Setterlind in med ett lyriskt format solo. Jan Johanssons och Helenas arrangemang av Embraceable You har en sällsam närhet som griper tag inte minst genom Ira Gershwins text. Den slitna Bye Bye Blackbird får en renässans när Helena med fin jazzfeeling sjunger ett solo av Miles Davis textat av Jon Hendricks. Det finns verkligen många superlativer att föra fram om Vocation. Bra assistans har de också av rytmgruppen med pianisten Martin Persson, basisten Marcus Linfeldt och trumslagaren Daniel Fredriksson.

Göran Olson

Som souvenir är albumet perfekt

Live at Jazzens Museum

Olika artister

(True Track Production)

Två cd med 26 låtar, lika många konstellationer och en speltid på drygt två timmar - allt inspelat på tioårsjubilerande Jazzens Museum i Strömsholm. Inte illa va? Det mesta är så kallad gladjazz och kvalitén skiftar. Men gillar man New Orleansjazz och dixieland lär man få sitt lystmäte. Till exempel Sveriges Jazzband med trumpetaren Eddie Bruhner i högform, Jesse´s Swedish-American All Stars, med magnifike Frans Sjöström på bassaxofon och banjofantomen Eddy Davis, och Papa Bue´s pålitliga Vikingar förstärkta med blågule trummisen Nils-Bertil Dahlander.

Bland de något modernare(?) musikanterna lyser Scott Hamilton i Walter Gross ”Tenderly” och Lars Erstrand i Lionel Hamptons ”Flying Home”. Riktigt fint låter det också om Stockholm Swing All Stars, den alltid lika smakfulle och svängige dragspelaren Göran Palm, trumpetaren Jan Allan, pianisten Bernt Egerbladh och gitarrgeniet Andreas Öberg.

Men en del hade man lätt klarat sig utan. New Orleans Heat, den gamle Armstrong-klarinettisten Joe Muranyi och Harlem Blues & Jazz Band med den triste trummisen Johnny Blowers och alltid lika falskspelande trumpetaren Joey Morant till exempel. Fast som souvenir är naturligtvis albumet perfekt.

Jan Olsson

Klarinettfrossa för nästan hela slanten

Putte Wickman-Ken Peplowski

Rembering Putte Wickman

(Crown Records)

På denna dubbel-cd bjuds vi på klarinettfrossa för nästan hela slanten. Dels vår vi höra Putte Wickman tillsammans med sin amerikanske kollega Ken Peplowski i en upptagning från Bangen i Sandviken 2002 och dels Peplowski, utan Putte, sex år senare på Fasching i Stockholm. Såväl i Sandviken som i Stockholm svarar Claes Cronas utmärkta trio för uppbackningen.

Den första plattan är roligast och Wickman är, som alltid, ytterst hörvärd och spelsugen. Ibland kan det vara svårt att skilja de bägge klarinettisterna åt, men snart märks det att Putte är den mest originelle av de två och den som har vackrast ton och mest teknik. Kul är det, om än inget himlastormande.

På platta nummer två trakterar Peplowski tenorsaxofon i sex nummer och klarinett i fyra. Repertoaren är välvald och Ken spelar väl, vårdat och tidlöst. Men bäst är faktiskt ett trionummer, ”On Green Dolphin Street”, med Crona, Jörgen Smeby och Island Östlund.

Jan Olsson

En bra påminnelse om Bernts storhet

Bernt Rosengren

Quartet

I´m Flying

(Pb7)

Bernt Rosengrens tenorsax vände upp och ned på den svenska jazzscenen i slutet av 1950-talet. Han var inspiratören som fick svenska saxofonister att söka sig till jazzens nya uttryckssätt, hardbop. Någon annan svensk tenorist har inte varit i närheten av hans innovativa betydelse. Idag, några år över sjuttio känns han fortfarande aktuell och lockande. Tillsammans med pianisten Stefan Gustafsson, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark blandar han jazzklassiker och egna kompositioner. Bland klassikerna finns den sällan spelade balladen Deliliah av Victor Young som Clifford Brown och Max Roach gav en oemotståndlig version på skiva 1954.

Man känner hans starka övertygelse och konstnärliga känsla - det är en mogen musiker som förmedlar sitt budskap. Richard Rodgers Where Or When får också en solid tappning där en viss vekhet smyger sig in i Bernts ton. Samma känsla ger sig till känna även i Irving Berlins The Best Things For You. Star Eyes är en uppvisning i jazzspel som bäst. Sirligt arbetar sig Bernt igenom harmonimönstret utan klichéer. Innerligt och straight smeks Two Sleepy People fram. Robustare blir han i sin Hip Walk. Här går tankarna till Gene Ammons och Sonny Stitt. Bra groove producerar kompet.

Bernts melodier har karaktär och studs - det gäller inte enbart titelmelodin. Vackert kärleksfull är balladen Celius Mood med hudnära insatser från samtliga spelare. The Count har en härlig groove där Backenroths mäktiga bas och Bengt Starks trumspel bildar en stabil botten där bassolot sitter som en smäck. Pianisten Stefan Gustafsson, som jag aldrig hört på skiva, skall ha en eloge för sin medverkan. Mycket kompetent arbetar han bakom Bernt. Solistiskt är han också mycket hörvärd. Konsensus, en bra påminnelse om Bernts storhet.

Göran Olson

Melodiöst, vackert och oemotståndliga melodier

Sweet Jazz Trio

Little Girl Blue

(Spice of Life)

Little Girl Blue är det tionde albumet med Sweet Jazz Trio i min skivsamling. Och jag är lika förtjust den här gången som tidigare. Lasse Törnqvists sparsmakade kornettspel är lika melodiöst och vackert som någonsin, Mats Larssons gitarrton kan tävla med de klassiska mästarnas och Hans Backenroths stortonade, sköna bas är en fröjd för örat.

Det nya med Little Girl Blue är att man denna gång har lierat sig med en stråkkvartett, som försetts med ytterst smak- och insiktsfulla arrangemang av Patrik Boman, till vardags producent, välkänd orkesterledare och duktig basist.

Som vanligt har Törnqvist letat fram ett knippe oemotståndliga melodier, de flesta hemmahörande i The Great American Songbook. Men man har även knyckt ett par opus från närmare håll: Lars Gullins ljuvliga ”Kvarteret Oron”, i vilket Larsson briljerar med ytterst välformulerat gitarrspel, och Oskar Lindbergs älskade ”Gammal fäbodpsalm”, som Törnqvist exekverar alldeles solo.

Jan Olsson

Spelar jazz så det sprutar om det –på brasilianska!

Magnus Lindgren

Batucada Jazz

(Gazell)

Mångsidige rörblåsaren, kompositören och arrangören Magnus Lindgren söker ständigt nya vägar och uttryckssätt. Till vardags leder han smågrupper och storband, när han inte dyker upp i Nils Landgrens Funk Unit. Och härom året samarbetade han med Operaorkestern i Malmö i sin egen mycket uppmärksammade svit ”Music for the Neighbours”.

Nu har det gått fyra år sedan förra Lindgren-albumet nådde oss. Hög tid för ett nytt alltså - givetvis med helt nytt stuk. Denna gång så brasilianskt att man lätt får för sig att hela kalaset är tillagat i omedelbar närhet av Copacabana, vilket det inte är. Vareviga låt är Lindgrens skapelse. Till den brasilianska färgen bidrar förstås ett gäng slagverkare, rekryterade i Rio de Janeiro. Allt sitter som en smäck, och Magnus spelar jazz på sax, flöjt och klarinett så det sprutar om det.

Fast på brasilianska.

”Batucada” är förresten den brasilianska beteckningen för en sån där slagverksorkester som brukar synas och höras i karnevalstider.

Jan Olsson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Musik av stort konstnärligt värde

Bohuslän Big Band

Featuring Lew Soloff & Adam Nussbaum
Conducted by Joe Muccioli

Porgy & Bess
(Vara Concert Hall)

Det var ett imponerande starkt Bohuslän Big Band som under amerikanen Joe Mucciolis ledning gav sig i kast med Gil Evans arrangemang av Gershwinoperan Porgy & Bess. Just de arrangemang han skrev för Miles Davis 1958. Muccioli transponerade musiken och anpassade den till storbandets besättning, som här rymmer tre valthorn och tuba .

Trumpetaren Lew Soloff ikläder sig Miles- rollen på ett minst sagt respektingivande sätt. Han utlämnar sig såväl naket som kraftigt aggressivt när det krävs. Jag vill inte lyfta fram något speciellt tema eftersom Soloff spelar mästerligt skivan igenom. I skrivandes stund njuter jag av Prayer, Fisherman, Strawberry And Devil Crab. Det är melodier som berör och griper tag ordentligt. It Ain´t Necessarily är en annan läckerhet. När Soloff inte håller sig strikt till Milestappningen visas även vilken stor improvisatör han är. Han har ett enormt register som kan få många kolleger att blekna. Hela tiden görs musik av stort konstnärligt värde.

Adam Nussbaums effektivt smidiga spel sätter även accenter och kulör på livekonserten. Agerandet i operans avslutningsnummer There´s A Boat That´s Leaving Soon For New York är en direktverkande injektion. Att musiken spelats in live skall saluteras. Bandet har stora förtjänster med lysande ensemblespel över hela linjen. Rörblåsarna visar sin drivna skicklighet med bland annat de många byten av instrument som förekommer i arrangemangen.

Trombonerna låter sedvanligt mycket bra med ren klang och precision. Lasse Lindgren är tuff lead-trumpetare och visar sin fysiska kapacitet flera gånger. I det pianolösa kompet är basisten Yasuhito en säker timekeeper som fungerar bra ihop med Nussbaums rörliga spel.
Skivan får inte maxpoäng- men nästan. Jag spar en halv DIG till paret Miles & Evans.
Göran Olson

Äkta improvisation och jazz av bästa märke

The Stoner

Hat Music

(Hoob)

The Stoner är en av landets mest representativa grupper inom den unga jazzen. Kvartetten är nu framme vid sin fjärde skiva, som frånsett Leonard Bernsteins The Jet Song från West Side Story enbart innehåller musik komponerad av rörblåsaren Nils Berg. Pianist är Jonas Östholm, bas spelar Nils Ölmedal och Jon Fält är trumslagare.

Med den öppenhet och flexibilitet musikerna har intar musiken många olika positioner och uttryck. Men jazzens spontana improvisationsmoment är en genomgående röd tråd i spelet. Rent utav vågar jag påstå att Stoner är en av landets personligaste och okonventionellaste grupper. Formen är hur elastisk som helst. Vitaliteten är stark och leklusten har inga begränsningar. Men bakom ligger en seriös tanke som får musiken att på allvar bita sig fast. Musiken känns ytterst levande och live. Kommunikationen i gruppen är direktinsprutande och ger fina snabba reflexer och oväntade vändningar.

Den traditionellt inriktade jazzklubb som engagerar The Stoner får här chansen att lukta på en rejäl dos av äkta improvisation spelad av unga framtidsmusiker som med glädje och eftertryck leker fram jazz av bästa märke.

Göran Olson

Här är alla säkerhetslinor kapade

Plunge with Bobo Stenson

Origo

(Kopasetic)

Malmögruppen Plunge lierar sig nu åter med pianisten Bobo Stenson. Här är alla säkerhetslinor kapade och musikerna beger sig utan skyddsnätt ut på en exkursion i en totalimproviserat värd. Plunges spelare, Andreas Andersson alt-barytonsax, basisten Mattias Hjort och trumslagaren Peter Nilsson agerar mycket fritt med ett stort mått av lyhördhet och en inbördes kommunikation. För mig är det mycket svårt att ta till sig ett så fritt spel via platta. Skulle jag ha fått en liveupplevelse hade jag säkert intagit en annan ståndpunkt.

De tänjbara ramarna får musiken att variera kraftigt, från inåtriktade sekvenser till en mer öppen karaktär. Dynamiken ger sig mest till känna när speciellt trummorna får fritt utlopp. Där skall sägas att Peter Nilssons spel är mycket inspirerande. Mattias basspel visar en personlig mognad som snillrikt följer både Bobos och de övriga musikernas intentioner. Andreas Anderssons saxofoner bidrar också till gruppens fria uttryck. Med Bobos flexibla utmanande spel i navet är Plunge en attraktion att räkna med även i mer trångsynta jazzkretsar.
Göran Olson

Lättsmält hälsning till Jimmy Smith

Erik Söderlind

Featuring Kjell Öhman and Magnus Lindgren

Twist For Jimmy Smith

(Prophone)

Det väller fram unga skickliga gitarrister i vårt land. En av dem är Erik Söderlind född 1981. Han har varit lierad med så skilda musikprofiler som Mikael Rickfors, Bernt Rosengren, Peter Asplund, Viktoria Tolstoy, Wille Craawford och Bengan Jansson. Uppväxt och fostrad blev han enligt konvoluttexten genom skivor med heros som B.B. King, Eric Clapton, Wes Montgomery, Grant Green och George Benson. Här i sin cd-debut sänder han en hälsning till organisten Jimmy Smith.

Jimmy Smiths anda bärs fram av Kjell Öhmans Hammond B3, basist är Martin Sjöstedt, trummor spelas av Moussa Fadera och Magnus Lindgren sitter in med tenorsax och flöjt. Repertoaren är mångskiftande från Bacharachs Wives And Lovers till i jazzsammanhang rotade melodier som The Nearness Of You, Willow Weep For Me och Polka Dots And Moonbeams. Fyra melodier har Erik skjutit till.

Allt är snällt och lättsmält spelat, jag hade väntat mig mera tuffa utmanande och oförutsedda grepp vilket kunde fått skivan att skilja sig mer från tidigare utgåvor i genren. Kjells orgelspel är som vanligt anslående bra. Övriga solospelare bjussar också på utmärkta solon och fint basspel fås också som vanligt av Martin Sjöstedt.

Göran Olson

Alla konventionella grepp är kastade!

Arveheim / Berke Upscale Ten

Scope

Music By Fredrik Nordström & Johan Berke

(Phono Suecia)

Det här är resultatet av ett beställningsuppdrag från Konstnärsnämnden (samarbetsprojekt mellan musiker och kompositörer 2007) och spelades in sensommaren 2008 i Stockholm.

Musiken har komponerats av Fredrik Nordström och Johan Berke. Bandet som bildats för uppdraget är Johan Berke Upstairs Five som kopplats till en brassgrupp. De kompletterar varandra perfekt.

De tio musiker som förenats medverkar i den okonventionella gruppen är trumpetarna Ronny Farsund och Nils Janson. Johan Ahlin spelar valthorn. Anders Norell spelar trombon, bastrombonist och tubaist är Mattias Arveheim. Saxofonister är Fredrik Nordström alt-tenorsax och Örjan Hultén sopran-tenorsax. Den akustiska tolvsträngade gitarren och elgitarren trakteras av Johan Berke. Filip Augustsson och Fredrik Rundqvist spelar kontrabas respektive trummor, deras anpassningsförmåga till materialet är föredömlig.

Jag kan efter flera genomspelningar konstatera att det här en av de intressantaste skivor i ett större orkesterformat som producerats här i landet de senaste åren. Alla konventionella begrepp är kastade och en variationsrik klang har skapats. Skrivarna har presterat ett storartat arbete som verkligen ger mersmak. Fredrik svarar för de inledande tre numren sedan tar Johan över, bland annat med den fyrtio minuter långa Suite No 1 for Ten Musicians. Skickligt har de fogat samman grupperna till en välspelande enhet.

Soloinsatserna håller också hög nivå. Örjan Hulténs och Fredrik Nordströms saxofonspel är en av de många begivenheter som skivan innehåller där alla solister skall ha höga poäng. Johan Ahlins hornspel är beundransvärt vilket bidrar till gruppens sköna klang.

Göran Olson

Dukes kompositioner får tilltalande tolkning

Kjell Jansson Quartet

Ad Lib On Nippon

A Tribute To Duke Ellington

(Eld Records)

Basisten Kjell Janssons kvartett spelades in live på jazzklubben Nefertiti i november 2008. Tenorsaxofonen tillhör veteranen Gilbert Holmström. Pianist är Tommy Kotter och Göran Kroon är trumslagare. Plattan inleds med den fyrdelade sviten Ad Lib On Nippon som ingår i Duke Ellingtons Far East Suite. Sviten följs upp av fem melodier skrivna av Duke och Billy Strayhorn. Det är The Star-Crossed Lovers, Take The Coltrane, In A Sentimental Mood och Sophisticated Lady. Här agerar gruppen djärvare och i Take The Coltrane är man ettrigt framåtriktade med Kroon som dynamo.

In A Sentimental Mood spelas på duo där Kjell tar hand om temat med Kotter som medspelare. Snyggt och harmoniskt ger de Dukes favoritkomposition en vackert tilltalande tolkning. Take The A-Train inleds i tretakt och duon har nu utökats med trummor. När tenorsaxen kommer in är det rak fyrtakt som gäller. Måste tyvärr säga att Gilbert låter stel och tonbildningen har dalat. Sophisticated Lady avrundrar besöket i Dukes domäner. Här är tenorsaxen bitvis fylligare. Kotters vackra broderier blir till en av skivans stora behållningar, genomgående håller han en hög nivå i sitt spel.

Göran Olson

Musiken är melodisk, dansbar - och röjig

The Quiet Nights Orchestra

Chapter One

(QNOCD)

Den unga svenska jazzen är på hugget. Mängder av begåvade instrumentalister har slussats ut på jazzmarknaden de senaste åren med välgjorda skivor i bagaget. Slut är utskicken med hemmagjorda demotejper, ofta med en dålig kvalité. Idag satsar man på ett genomarbetat PR-material - där cd:n är högeffektiv. Ljudupptagningarna är avsevärt bättre och hela produkten har ett professionellare utförande.

I den här lovande, välspelande gruppen ingår trombonisten Peter Fredriksson, saxofonisten Magnus Dölerud, trumpetaren Jonne Bentlöv, pianisten Philip Neterowicz, basisten Peder Waern, trumslagaren Carl Ottosson, percussionisten Jacob Johannesson samt sångerskan Sofie Norling. Gruppen har verkligen fattat innebörden av att ge sig ut på en marknad där konkurrensen är stenhård. Tre blåsare och komp plus några sånginslag ger en klang som bildar kontrast till alla de kvartetter som kuskar runt på landsvägarna.

Melodierna har en välsittande form med arrangemang från bandet. Smakfulle trombonisten Peter Fredriksson har skrivit merparten av melodierna, bland annat bossan Quiet Nights som Sofie Norling sjunger soft. Sofie gör även en annorlunda version av Fly Me To The Moon samt överraskar med Lars Gullins Swell ( Dyningar) och sin egen Sun. Latinmelodin Looking East indikerar också att musiken är både melodisk och, törs man nämna det, dansbar. Röjer gör man i funkiga The Aggressive där percussionisten sätter ett fint groove.

Göran Olson

Ambitiös grupp som bli intressant att följa

Christian Herluf Pedersen

Alliance

(Stockholm Jazz Records)

Det här är min första bekantskap med danske tenorsaxofonisten Christian Herluf Pedersens grupp. Där ingår pianisten Fredrik Hermansson, bas spelar Kristian Lind. Trumslagare är Björn Sima som i likhet med de övriga studerat på Kungliga Musikhögskolan, Ackis, i Stockholm.

Pedersens ljusa spröda tenor ger gruppen ett ECM-stuk där man känner en närhet till Garbareks nordiska sound. Helt opåverkad är han ej heller av mera amerikanska uttryck vilket poppar upp mellan varven. Samtliga kompositioner frånsett Hermanssons Bruna Låten har han skrivit.Det är en ambitiöst genomarbetad platta även om strukturen kan kännas lite inåtriktat. Men uppsåtet känns ärligt och skall berömmas.

Fredrik Hermansson är en coming pianist i likhet med Björn Sima som presterar ett lyhört spel. Basisten Kristian Lind är redan på väg att skapa sig ett namn, bland annat genom spel med Claes Cronas trio. Som helhet är skivan klart godkänd och gruppens vidareutveckling skall bli intressant att följa.

Göran Olson

Man har kul i gruppen -och vid högtalarna!

Jonas Kullhammar Quartet

The Half Naked Truth

1998-2008

(Moserobie, box med 8 cd)

Musiken med JKQ, dvs Jonas Kullhammar, Torbjörn Gulz, Torbjörn Zetterberg och Jonas Holgersson, är tidigare outgiven och har spelats in under en 10-årsperiod från 17/12 1998 på Zenit Café, Stockholm till 12/10 2008 på Kampenjazz, Oslo. Bland övriga upp mot 20-talet inspelningsplatser kan nämnas stockholmsscenerna Glenn Miller Café (1999 och 2000), Fasching (2000), Mosebacke, (2004). Turné 2004 i Olofström, Hallsberg, Östersund, och Umeå. Stockholm Jazz Festival (2002, 2003, 2006), Jazz i Svaben (2007), Göteborgs Konserthus (2004), Rochester International Jazz Festival, USA (2004,) Casa del Jazz, Rom(2008).

Man kan inte annat än baxna inför tenorsaxofonisten Jonas Kullhammarsenergi och entreprenörskap. Jag kan inte säga hur många skivproduktioner han lämnat från sig på det egna bolaget Moserobie med eller utan sin egen kvartett. Bland annat den tredelade Gyldene Tider från 2005 inspelad på Glenn Miller Café med den egna gruppen.

Nu har han tagit nya krafttag och satt samman en box innehållande åtta cd:n med sextiosex tidigare outgivna nummer med sin tioårsjubilerande kvartett. Boxen har gjorts i en limiterad upplaga på sexhundra exemplar medan ytterligare trehundra förvaras på lagret.

Naturligtvis ställer man sig frågan om det är vettigt att gödsla marknaden på det vis som görs. Utpriset är förvånansvärt lågt i proportion till den kvalité och kvantitet som det rör sig om. Kvartetten där pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson ingår har tejpats bland annat vid Rochester Jazz Festival, på Casa del Jazz i Rom och under lyckosamma svenska spelningar. Resultatet är lysande mina dubier till trots. Jonas Rollinsfärgade sax är en dynamo som kan försätter berg och inspirerar medspelarna till stordåd. Djärvheten i gruppen håller hela tiden intresset vid liv.

Sällan går det slentrian i agerandet och idéerna tycks aldrig sina. Man har kul i den här gruppen och glädjen är inte mindre vid högtalarna. Kompositionerna är i huvudsak skrivna av Jonas men de båda Torbjörnarna och Jonas Holgersson har varit med på ett hörn i likhet med Berndt Egerbladh och John Coltrane. Totalt sett är de här fyra musikerna något av det mest fräscha och vitala som svensk jazz har att visa upp i nuläget. Samtidigt är de en inspirationskälla för unga musiker.

Göran Olson

En riktig svängfest!

Mathias Algotsson Trio

With Jesper BodilsenAnd Special Guest Ed Thigpen

In Copenhagen

(SAVVY)

Med en blandning av evergreens och egna kompositioner åkte pianisten Mathias Algotsson till Köpenhamn sommaren 2007 för att spela in med basisten Jesper Bodilsen och trumslagaren Ed Thipgen.

Trions sammansättning garanterar en riktig svängfest vilket också det hela mynnade ut i. Den känslige Thigpen sätter ribban direkt med sitt sagolika vispkomp i Mathias melodi Mr. Taste. En passande titel för i vispgenren är Thigpen en av jazzens främsta. Lyriskt smäktande med associationer till Errol Garner och George Shearing spelas Manhattan. Edward Persson-hiten Jag Har Bott Vid En Landsväg får en medryckande tolkning med Bodilsens spänstiga bas som kraftkälla. Elegant och lätt lirkar trion fram skivans längsta spår, Bye Bye Blackbird där Bodilsen bjuder på ett välformat solo. Vackert utan att bli smörigt tolkas eftertänksamt Jimmy Van Heusens mästerverk But Beautiful.

Den rörligare Copenhagen visar jazzpiano av hög nivå. Thigpen får där välförtjänt utrymmes med sina stockar den här gången. Den folkloristiska stigen beträds i Life där vemod och spirituella språng blandas med en air av, jag måste säga det, Jan Johansson över sig. En originell version gör Mathias utan assistans av medspelare i Billy Strayhorns Take The A-Train. Fanns Art Tatum i bakhuvudet den här dagen? Livlig och eggande är rundgångsmelodin The Blues där Bodilsen och Thigpen lekfullt matchar Mathias utflykter. Avslutande Smoke Gets In Your Eyes spelas mycket långsamt och sätter ett bra varumärke på Köpenhamnsbesöket.

Göran Olson

Musikalisk bredd som gör Jacob unik

Jacob Karlzon

Heat

(Caprice)

Det finns en koncentrerad innerlighet i Jacob Karlzons kompositioner och pianospel som skiljer honom från nästan alla andra. Ibland brukar han jämföras med Jan Johansson, ibland med Keith Jarrett. Och visst finns det paralleller. Men ännu fler olikheter. Med all sin värme, sitt läckra anslag och sin utsökta teknik, sin kluriga harmoniuppfattning och sin smått otroliga musikaliska bredd vågar jag påstå, att Jacob faktiskt är unik.

På ”Heat” hörs han oftast med sin trio i vilken basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson ingår, bägge lyhörda som prärievargar. Men i andlöst vackra ”Late Night/Early Morning” är Jacob alldeles ensam och påminner om att Erik Satie också måste finnas med någonstans bland alla husgudarna.

I några nummer dyker polarna från Jacobs Big5 upp i handlingen, alltså trumpetaren Peter Asplund och saxofonisten Karl-Martin Almqvist. För att bidra till omväxlingen kan man tänka, men också för att sätta ytterligare några färger på Jacobs brokiga palett. Och i titelnumret, ”Heat” alltså, är Karl-Martin fullkomligt magnifik.

Jan Olsson

Visar på mognad och konstnärlig känsla

Nils Janson

Debut

(Found You Recordings)

Efter ett antal år som medlem av Fredrik Norén Band gör nu trumpetaren Nils Janson sin skivdebut under eget namn vilket även återspeglas i skivtiteln. Som medspelare har han pianolöftet Jonas Östholm, basist är en annan coming man, Nils Ölmedal. Trumslagare är rutinerade Peter Danemo. All musik har passerat Nils hand.

Redan den inledande Slow Party för med sig en bris av fräsch morgonluft som håller i sig plattan igenom. Nils visar mognad där hans konstnärligt subtila känsla visar att han är en nutida improvisatör som bör följas upp i fortsättningen. Linjerna är tydliga och görs med en bra tonkvalite – tidigare har tonen varit sprödare.

Gruppen kring Nils är mycket inspirerande. Jonas är väl minst sagt ett fynd. Här befästs Västerås rykte som en plantskola för högklassiska pianister - tänk bara på Bobo och Esbjörn. Det finns ett lugn i hans agerande som inger stabilitet och skärpa. Han är i likhet med de andra i kompet lyhörd och följsam till Nils vandringar vilket ger musiken en genuin helhetsbild.

Nils Ölmedal svarar också för några eftertänksamma solopartier som passar in i sambandet. Danemos trumspel borgar för en fin rytmisk balans. Fritt med pondus och långt fram i ljudbilden ger han karaktär i den avrundande kompositionen Vena Cava Superior.

Göran Olson

Distinkt, smakfullt, elegant, men inte Jans bästa

Jan Lundgren Trio

European Standards

(ACT)

Vår internationellt prisade jazzpianist Jan Lundgren kan förstås inte göra något dåligt. Alltså är ”European Standards” ett bra album. Jans distinkta spel är lika smakfullt och elegant som någonsin och hans improvisationer är precis så melodiska ochvälformulerade som de brukar vara.

Dessutom är den ”nya” trion, med fantastiske basisten Mattias Svensson och den ytterst lyhörde och effektive trumslagaren Zoltan Csörsz, alldeles utmärkt. Kanske är det den bästa formation Jan har lett sedan starten på sin glansfulla karriär för snart 15 år sedan.

Men ”European Standards”, som ska vara någon slags fristående fortsättning på klassikern ”Swedish Standards”, tillhör tyvärr inte Jans allra bästa alster, tycker jag. Han har på sistone skämt bort oss med, till exempel, ”Magnum Mysterium” (ACT) och ”Thanks for the Memory” (Fresh Sound), och till de höjderna når han tyvärr inte på ”European Standards”. Kanske beror det på låtvalet, som säkert är utmanande men inte särskilt upphetsande att lyssna till.

Till sist: Plattan är lite märkligt mixad. Ibland hörs Mattias Svenssons bas bara som något diffust i bakgrunden. Och vad föreställer omslaget? En punkterad lunga eller ett kålrotsblad?

Jan Olsson

Piano-cd av ädlaste valör -och bortglömt geni

Chuck Berghofer Trio

Thanks for the Memory

The Film Music of Ralph Raiger

(Fresh Sound)

”Thanks for the Memory” med Jan Lundgrens amerikanska trio, i två nummer förstärkt med den fina sångerskan Sue Raney, är en piano-cd av ädlaste valör.

Plattan, är i och för sig utgiven i basisten Chuck Berghofers namn – trots att den egentligen är Jans – innehåller enbart musik av Ralph Rainger (1901-1942), ett sorgligt bortglömt geni.

Och den är, kort sagt, sanslöst bra! Jag vågar mig till och med på att påstå att den är Jans bästa skiva någonsin, vilket sannerligen inte säger litet. Hans spel i, till exempel, ”Easy Living” och ”Love in Bloom” är makalöst fint. Formfulländat, smakfullt, fantasifullt! Jag tvekar inte ett ögonblick att placera Jan i samma division som giganterna Bengt Hallberg och Hank Jones.

Förresten är hela trion magnifik. Chuck Berghofters rutinerade basspel är en fröjd för örat och lyhörde trummisen Joe LaBarbera, en gång med Bill Evans, är perfekt. Missa inte den plattan, och glöm aldrig namnet Ralph Rainger!

Jan Olsson

Soliststarkt liveband med enorm spelglädje

Stockholm Swing All Stars

Take One

(Imogena)

Med raka rör och med en enorm spelglädje i botten går Stockholm Swing All Stars till verket med enkla okomplicerade riffmelodier typ Moten Swing, Lester Leaps In och Broadway. Arrangemangen har ritats av altsaxofonisten Klas Lindquist och tenoristen Fredrik Lindborg. Men några nummer har plockats ner från evergeenshyllan. Lite på sidan av stilen är Blues Walk av Lou Donaldson och Dizzy Gillespie hiten Two Bass Hit.

Oktettens blåsare utöver Klas och Fredrik är trumpetaren, och i två nummer sångaren, Karl Olandersson samt trombonisten Magnus Wiklund. Rytmsektionen utgörs av pianisten Daniel Tilling, gitarristen Gustav Lundgren, basisten Göran Lind, orkesterns ålderman, samt trumslagaren Mattias Puttonen.

Bandet är ett typiskt liveband där det emotionella utspelet ger en extra touche. Idag hör det inte till vanligheten att unga musiker på en hög nivå med allvar går in i swingstilen så helhjärtat som de här åtta musikerna gör. Gänget rekommenderas varmt och borde ha en given plats på landets jazzklubbar där swingjazzen har ett starkt fäste. Solistiskt är bandet välrustat med bra insatser av samtliga. Visserligen brukar flera av musikerna använda sig av en modernare vokabulär men här tyr de sig till en för tillfället autentisk spelstil som sitter som en smäck.

Göran Olson

Sinne för melodi -som kompositör och improvisatör

Jean-Simon Maurin Trio

& Elin Wrede

Djupa andetag

(Prophone)

Pianisten Jean-Simon Maurin skivdebuterade för tre år sedan med den mycket uppmärksammade ”Rhythm with a Pinch of Something”. Nu är det dags igen - och med samma manskap, det vill säga basisten Martin Lundberg och trummisen Lars ”Bagarn” Andersson. Tillkommit har dock sångerskan Elin Wrede som liksom Simon (han kallas allmänt så) har fått sin musikaliska utbildning bland annat vid Musikhögskolan i Malmö.

Maurin är en mycket sparsmakad musikant, ofta lite eftertänksamt fåtonig och elegant och han besitter ett osedvanligt väl utvecklat sinne för melodi – både som kompositör och improvisatör. På sin förra platta hade han skrivit allt på egen hand och på den nya är samtliga skapelser, utom Van Morrisons ”Moondance”, också hans egna. ”Moondance” är förresten här omdöpt till ”Måndans” och har, liksom sex andra av albumets elva låtar, fått en ypperlig text av Anna Houmann. Tre stycken är rena trionummer och det elfte har faktiskt textsatts av Simons mor, Annalena Maurin.

Plattan är så nära en fullträff man kan komma, och till den bidrar i allra högsta grad Elin Wrede, som en del kanske har hört tidigare med Jan Lundgren. Hon har en skön och personlig röst, sjunger enkelt, intonerar perfekt och har ett sätt att frasera som låter alldeles självklart. Hon är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor idag och kommer helt säkert att låta tala en hel del om sig framöver – om hon själv vill.

Jan Olsson

De snabbfotade tenoristerna övertygar

WOW

In The Vicinity Of 317 East 32d St.

(ELD Records)

Lennie Tristanos kompositioner från det tidiga femtiotalet är det sällan man hör idag. Här i landet hade Tristanos musik vid den tiden skickliga företrädare som pianisten Bengt Hallberg, tenoristen Hacke Björksten och altsaxofonisten Ingemar Glanzelius. Tristanos melodier baseras ofta på harmoniunderlaget till kända evergreens som Cherokee och I Remember April. Även hans ”elever” som Warne Marsh och Ted Brown lämnade bidrag, vilket gruppen WOW också tar fasta på.

De snabbfotade tenoristerna Eric Liftig och Andreas Gidlund, som står längst fram i gruppen, gör ett övertygande intryck i stilens intrikata och svårbemästrade slingor. I kompet ingår pianisten Per Johansson, basisten Henrik Andersson samt trumslagaren Chris Montgomery.

Melodierna från Tristano blandas sedan lätt med Miles Davis Blue In Green, Charlie Parkers Chi-Chi och Ray Browns Freight Trane. Eri s och Andreas kapacitet känner jag till sedan tidigare - de håller en hög klass i sina långa svepande fraslinjer. Deras a capella munhuggning i Background Music bildade en rolig och spetsfundig avslutning på skivan.

Kompets medlemmar är, frånsett trumslagaren Chris Montgomery, för mig obekanta kort. Per Johanssons pianospel är en stimulerande ny bekantskap och Henrik Anderssons spel skall också lyftas fram - bra soloinsatser. Bandets tillbakablick i en nästan glömd jazzvariant blev ett suggestivt utropstecken.

Göran Olson

Hörvärd skiva med tuff framtidsman

Erik Lindeborg Trio

Live At Fasching

(Stockholm Jazz Records)

Begåvade unge pianisten Erik Lindeborg, idag hemmahörande i Fredrik Norén Band, exponerar sig också i en egen trio vilken här framträder på jazzklubb Fasching. Det är sannerligen tufft gjort av Erik att i början av sin karriär ge sig ut i den stenhårda konkurrens som råder i det lilla gruppformatet. Flera svenska grupper är ju faktiskt sedan länge förankrade på den internationella topplistan. I trion ingår också basisten Robert Erlandsson och trumslagaren Kristian Fredmark som väl passar in i Eriks musik, som komponerat samtliga melodier.

Jag måste erkänna att jag var ganska sval och avvaktande till att börja med men jag blev efterhand mer öppen för musiken. Ett nummer där gruppen imponerar är i rörliga The Spot där Eriks läckra spel får en mycket stimulerande rytmisk uppbackning av de två medspelarna. Jag gillar också Eriks kraftfulla anslag och att han är en framtidsman av mått framgår klart.

Hans lyriska sida visas i den ljusbestänkta Emmelie som har en impressionistisk air över sig. Mörk bas och dova trummor ger även melodin en åtsittande dramatisk touch. Gruppens känsliga agerande i långsamma melodier märks även i New Ballad där Robert svarar för ett harmoniskt soloparti. Allt som allt en hörvärd skiva med en grupp som står under utveckling,

Göran Olson

Intressanta klanger, högklassiga improvisationer

YS & H

Young, Shy & Handsome

(D-Disk)

Bakom YS &H döljer sig en septett unga musiker som under de senaste åren gjort en uppmärksammad entré i stockholmsjazzen. Trumpetaren Nils Janson var i ett antal år med i Fredrik Norén Band. Trumslagaren Calle Rasmusson har hörts i mängder av kombinationer. Linus Lindblom som här bytt ut tenorsaxen till altsax har i likhet med Nils en skiva ute. Bandet kompletteras med trombonisterna Daniel K Johansson och Staffan Findin, den senare bastrombon. Svante Söderqvist är basist och Daniel Agurén, gruppens musikaliske ledare, spelar piano och svarar för förträffliga arrangemang för den något udda sättningen som framkallar en intressant klang.

Det är en ovanlig jazzskiva om man ser till repertoarvalet. Dizzy Gillespies Manteca som inleder är en direktinsprutande injektion med karibisk rytmik i botten. Nils trumpet har geist och livfull framåtanda något som nu placerar honom i landets toppskikt. Sedan tar skivan en överraskande vändning och blir rentutav dansvänlig utan att jazzhältan lämnas därhän. Bland annat i fyra melodier från Burt Bacharach som flikas in i välskrivna arrangemang med rikligt utrymme för högklassiga improvisationer.

Trombonerna sätter skön kulör på What The Word Needs Now Is Love där Staffan Findin gör ett mycket sublimt solo. Linus spröda altsax är en annan av skivans många solistiska behållningar som jag gärna vill höra mer av. Spelet i Hugo Montenegros filmmelodi, Lady In Cement där Frank Sinatra agerade detektiv, imponerar. Undrar om Linus i fortsättningen kommer att hålla fast vid altsaxen eller lansera den flitigare vid sidan av den lika medryckande tenoren? Daniel K Johansson är ett annat glädjeämne som raskt intagit en plats i den alltmer växande solospelande trombonistskaran som håller hög klass. Spelet i George Dukes Someday skall honoreras. Välsittande är också Clare Fischers Pensativa.

Speltiden som bara är trettioåtta minuter hade gärna fått utökas när det nu finns så mycket positivt att framhålla.

Göran Olson

En på alla sätt övertygande debut

Lars Ekman

Introducing

(Stockholm Jazz Records)

Basspelaren Lars Ekman har ett långt förflutet i Fredrik Norén Band. Han har också hörts i Ludvig Berghés trio och spelat med Magnus Lindgrens Special Project. Nu i sin ledardebut på skiva har han med sig tenor - sopransaxofonisten Björn Cedergren, pianisten Daniel Tilling och trumslagaren Daniel Fredriksson. Sex av skivans åtta nummer har Lars komponerat. Undantagen är Speak Low och Just Friends.

Debuten är övertygande på alla vis. Bra melodival, mycket personliga solister och en kännbar unit ger högt betyg. Lars är en ypperlig instrumentalist och hans solon håller en anslående nivå. I When Jazz Is Killin´ framkallar han reminiscenser av den store Oscar Pettiford – högt betyg. I Just Friends är han också lyckosam. Lars melodier tål också att återkomma till. Den avslappade A Thousand Reasons blev en favorit.

Övertygande är också Björns kraftfulla saxofonspel. Det är verkligen intressant att få höra honom i en mindre grupp. Min tidigare erfarenhet av honom baseras på storbandsspel i Göteborg varifrån han för övrigt kommer. Daniel Tilling har sedan länge dokumenterat sin klass i den svenska pianohierarkin - den posten förstärks ytterligare här. En gång i tiden talade man om det danska basundret. Nu är det definitivt dags att plädera för det svenska pianoundret som är både omfattande och av konstnärligt hög halt. Med en trumslagare som Daniel Fredriksson i gruppen har Lars försäkrat sig om en av de mest lyhörda och stimulerande som vårt land kan visa upp. Jag vet inte i hur många olika sammanhang jag hört honom. Genomgående har hans anpassningsförmåga stimulerat omgivningen.

Skivan knyts ihop med Lars Remembrance där sopransaxen elegant svävar över temat med Daniels frisläppta trummor som dynamisk energikälla.

Bra skiva!

Göran Olson

En av de första svenska boppianisterna

Claes-Göran Fagerstedt

with friends featuring Nannie Porres

Fager

(Ladybird)

Claes-Göran ” Fager” Fagerstedt var en av de första svenska pianister som gick i bräschen för att föra pianisterna Bud Powells och Thelonious Monks beboptradition vidare. Redan i slutet av fyrtiotalet anammade han den vid det här laget väl inkörda ”jazzflugan”. I mitten av femtiotalet kom ”Fager” att spela med Lars Gullin och altsaxofonisten Rolf Billberg. Några år senare blev han med i den nybildade gruppen JazzClub 57 som raskt blev en av landets intressantaste konstellationer. I fronten stod tenoristen Bernt Rosengren och ventilbasunisten Stig Söderqvist. Torbjörn Hultcrantz spelade bas och Sune Spångberg var trumslagare. För sången svarade en ung Nannie Porres.

De nämnda finns också med på den här retrospektiva skivan där Fagers, vad som idag kan uppfattas som lite kantiga men personliga spel, lockar till lyssning. Först med Gullins kvartett i A Night In Tunisia och I Fall In Love Too Easily, sedan I Remember April med JazzClub 57. Här lyfts på hatten inför Bernts enorma tenorspel. Från hans Stockholm Dues, anno 1965, hämtas You´ve Changed där. Nannie sjunger hudnära. Den svenska jazzens Ruda, trumpetaren Lalle Svensson, visar en ärlig känsla och välskissade intentioner.

Fagers trio backar också upp Nannie i tre sånger hämtade från en radiosändning 1970. Dessförinnan har Fager gjort en snillrik ensamversion av Like Someone In Love. På sin bebopgata är han i en inspelning från Kägelbanan 1975 där Leif Wennerström avlöst Bosse Skoglund som trumslagare. Bland numren Bud Powells sällan hörda I´ll Keep Loving You och Cornelis Vreeswijks Somliga Går I Trasiga Skor. Tappningen av Sweet And Lovely får bonuspoäng. Search For Place med Sune Spångbergs trio från 1994 stänger locket på en liten godisask som tål att öppnas då och då när man tröttnat på alla de tekniska pianomonster som reser jorden runt.

Göran Olson

Massor av hjärta

och oförfalskad äkthet

Pianisten Claes-Göran Fagerstedt huvudpersonen på "Fager", vilket han alltså allmänt kallades på den tid det begav sig. Och allra mest begav det sig under 50- och 60-talet, då Fager betraktades som något av en svensk galjonsfigur för den jazz som hade introducerats i USA av storheter som Sonny Rollins, Horace Silver och Art Blakey. Hans stora förebild, som instrumentalist, var otvivelaktigt Bud Powell.

Även om "Fager" inte gjorde särskilt många skivor i eget namn, så var det ändå han som var mannen bakom bland annat Jazz Club 57, en kvintett i vilken tenorsaxofonisten Bernt Rosengren skivdebuterade. Och han var också en av Lars Gullins favoriter som lyhörd och egensinnig ackompanjatör.

På Fager, som är en utomordentlig samlingsplatta, får vi höra Claes-Göran tillsammans med Gullin i två utsökta nummer och – dessvärre – bara ett med Jazz Club 57. Det finns ytterligare ett par, ursprungligen utgivna av Sonet, som man också kunde ha plockat med.

Men här finns, som god tröst, fyra låtar med sångerskan Nannie Porres, som i sin glans dagar höll till i samma division som Monica Zetterlund. Massor av hjärta, oförfalskad äkthet och en släng av Billie Holiday mellan varven. Som russinet i kakan har man också vaskat fram inte mindre än sju trionummer från 1975, inspelade inför publik, där Fager visar vilken utmärkt, kompromisslös pianist han var. Allra sist på plattan får vi också höra att han höll krutet torrt ännu 1994 i McCoy Tyners ”Search for Peace”, i vilken han musicerar tillsammans med basisten Owe Gustafsson och gamle trummispolaren Sune Spångberg.
Jan Olsson

Claes-Göran Fagerstedt

Nannie Porres

En skivdebut som strålar av auktoritet

Klas Toresson

Statement

(Stockholm Jazz Records)

Saxofonisten Klas Toresson är en framtidsman. Uppvuxen i Sandviken sedan blev det jazzgymnasiet i Gävle. Därefter tog Kungliga Musikaliska Högskolan i Stockholm vid. Klas är redan en homogen rörblåsare där hans breda musikalitet kan placera honom vitt skilda sammanhang. Från den äldre swingskolan med i storbandsmusik i fyrtiotalsstuk och i betydligt modernare former i mindre konstellationer. Han är också knuten till Jonas Knutssons folkmusikinriktade band Horn Please. Här brukar han egna[?] kompositioner i ett välsnidat nutida idiom.

En klar mognad märks i hans spel- fritt från clichéer och spektakulära ytligheter. Den klara raka tonen strålar av en auktoritet som inte har några alltför påtagliga förebilder. Att Klas väntat så pass länge på att göra sin skivdebut i eget namn vittnar också om en konstnärlig medvetenhet. Detta i en tid då unga musiker rusar till en skivstudio så fort man lämnat en utbildningsplats. Det Klas presterar tål att återkomma till lång tid framöver.

Gruppens pianist Adam Forkelid är ett av de senaste årens stora fynd. Basisten Per-Ola Landin, även han har gått på jazzgymnasiet i Gävle, samt trumslagaren Gustav Nahlin skall även berömmas för sina fullödiga insatser. I ”Hastings On Hudson” får gruppen ett nytt sound genom harmonica-spelaren Mats Öberg. Skivans grafiska utformning skall också saluteras. Snyggt!

Göran Olson

Läs mer om Klas Toresson

Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar