AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Pianisten, komposiotren, TV-producenten mm Berndt Egerbladh (1932-2004)
.Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
på välkommen återutgivning
Berndt Egerbladh
They All Laughed When I Sat Down at the Piano
. But When I Started to Play..!
(Dragon/Border)
Efter att 1962 ha presenterat sig på skivan Fanfar! med Lasse Lystedts kvintett och därefter ha skivdebuterat i eget namn med sin egen trio på albumet Schizo klev den 34-årige läraren och pianisten Berndt Egerbladh (1932 – 2004) ett par år senare in i studion för att med sin kvartett spela in detta album som ursprungligen gavs ut 1966 på den svenska skivetiketten Nashville.
Den minst sagt långa albumtiteln var en lätt omskrivning av John Caples klassiska reklamslogan från 1926, och albumet har tidigare återutgivits både på Cupol (1969) och på amerikanska Jazzhus Disk (2013).
Med Lars Westin som producent återutges albumet nu på nytt, utökat med tre alternativa tagningar vilket innebär att speltiden ökat från dryga 40 minuter till över en timme - även om bonusspåren inte är väsensskilda från originallåtarna.
Det är en synnerligen underhållande skiva med spirituell och skönt svängande jazz där de sju originalkompositionerna balanserar snyggt mellan det modala och hardbop med stänk av improvisation. Basisten Lars-Gunnar Gunnarsson och trumslagaren Sten Öberg är ett utmärkt rytmpar, men det är framför allt den frispråkige altsaxofonisten Lars Göran Ulander och kapellmästaren själv som lyser med sin närvaro här.
Egerbladh är på sitt mest lössläppta sätt i titelspåret, som också är ett solonummer, medan han i balladen Sunday Morning visar prov på den lyriska ådra han senare kom att göra till sitt primära varumärke. Mest märgfull är dock både han och kvartetten i albumets två bästa låtar; den melankoliska Estremadura (som också finns som bonusspår) och den eldfängda Free Hands.
Peter Bornemar
en av våra mest hörvärda
pianister och kompositörer
Berndt Egerbladh Trio
Schizo
(Dragon/Border)
Schizo var, såvitt jag vet, Berndt Egerbladhs allra första egna skiva. Den nådde oss på LP 1965 och var producerad av Roland Ferneborg på det lilla svenska bolaget SweDisc, som hade grundats av Ferneborg och Sture Wahlberg några år tidigare. Att Dragon (Lars Westin) nu har sett till att den åter är tillgänglig, den här gången på cd, med samma framsida, insidestext – och framför allt - musik som originalet är en smärre kulturgärning och en välkommen påminnelse om en av vårt lands mest hörvärda pianister och kompositörer i jazzbranschen.
Mångsysslaren Berndt Egerbladh (1932-2004), som egentligen var dalkarl men uppvuxen i Umeå, hörde vi först som medlem av legendaren Lasse Lystedts olika formationer. Inte bara som pianist utan i minst lika hög grad som kompositör. Dessutom var han faktiskt även skollärare, författare och, så småningom, TV-producent.
På Schizo, som bortsett från titelnumret sannerligen inte gör skäl för sitt namn, omger sig Berndt med sin trumspelande gamle Umeå-kompis Sten Öberg och specialinkallade basisten Björn Alke, två musikanter som passar Egerbladhs lynne och musikaliska eftertänksamhet som hand i handske. Att alla tre hade inspirerats av Bill Evans ”Village Vanguard-trio” är uppenbart. Berndt låter således sina bägge vapendragare delta i musikskapandet i allra högsta grad. Oftast handlar det om intelligenta konversationer på lika villkor. Och man förvånas gång på gång över att Öberg, med tanke på att han, liksom Egerbladh aldrig var musiker på heltid, spelar så oerhört slipat. Hans lyhörda följsamhet och förmåga att ta för sig är frapperande. Även Alke, ende heltidsmusikern i trion, visar sig vara det perfekta valet av samtalspartner.
Trion bjuder på åtta nummer, fem av Egerbladh, ett av Tadd Dameron plus två standards, ”My One and Only Love” och ”Days of Wine and Roses”. Allt håller hög klass, men mest intressant, och skivans absoluta höjdpunkt, är Berndts mycket vackra hyllning till lappländska nationalparken Sarek, som han helt logiskt också döpte till just ”Sarek”.
Skivans speltid är drygt 34 minuter, alltså lika mycket som originalutgåvan. Inga nyupptäckta alternativtagningar eller bonuslåtar. Det tackar vi alldeles särskilt för!
Jan Olsson
50-årig personlig, högklassig
grupp som skapar lyckorus
Lars Lystedt Sextet
Jazz Under The Midnight Sun
(Dragon/Borde)r
Under sextiotalet var det inte många jazzgrupper av kvalité utanför regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Men ett undantag och befogat sådant var ventilbasunisten Lars Lystedts grupp i Umeå. Den här midnattssolskivan från 1964 är ett talande exempel på att man även på landsorten kunde visa upp jazz av hög karat. Gruppens personliga stil med arrangemang av pianisten Berndt Egerbladh i kombination med mycket starka soloinsatser håller även dryga femtio år senare. Det är bara att välkomna konverteringen från LP till CD. I mitt fall blev det ett lyckorus genom den
energi och målmedvetenhet som gruppen visar.
I varierande laguppställningar är Lars medblåsare altsaxofonisten Lars–Göran Ulander och tenorsaxofonisten Leif Hellman. Berndt Egerbladh är pianist och som nämnts arrangör och kompositör med ett undantag. Det är Charles Lloyds One For Joan. Titlar som eggar är Cook It som doftar Mingus och The Runner. Basist är genomgående Ray Karlsson. Trumslagare är Sten Öberg och Leif Wennerström. De fyndiga arrangemangen ofta med en modal touch och Lars sound i Bob Brookmeyer anda är ett lyckokast. Vilken homogen klang bandet skapade.
Den höga solistiska klassen lämnar mig inte oberörd. Lars-Görans vitala altsax är ett enda stort utropstecken. Hellmans större saxofon är lysande. Samma epitet gäller Berndts underfundiga fraser. Övriga komp med Ray Karlssons bas och Sten Öbergs mycket inspirerade trumspel är en fullträff. Tänk om Öberg hade bott sextio mil söderut! Vilka rubriker hade han då erhållit?
Göran Olson
musik man minns med glädje
Emphasis On Jazz
Berndt Egerbladh, Urban Hansson
(GillboLaget/www.gillbolaget.se)
Emphasis on Jazz, som jag förmodar fler med mig minns med glädje från 70- och 80-talet inom svensk jazzmusik, vi då hörde både live och på vinyl. Dessutom har denna cd utgivits tidigare i samband med pianisten Berndt Egerblandhs bortgång. Återutgivningen nu i ny design beror delvis på att skivan sålts slut i både USA och Japan. Musiken från sjuttio och åttiotalet smått nyskapande i den anda som då rådde, med en touch av personlighet.
En stil som håller än i dag där musiken byggs logiskt upp till en topp i varje låt med Berndt Egerbladhs piano och Urban Hanssons sopran/tenorsax och flöjt i centrum med bas oc
h trummor i aktivt samarbete. Med ljudspår ur de tre skivor gruppen då gjorde finn från första skivan 1976, så innerligt rakt chosefritt blues och oj vilket ”sväng” i Mr Treble Clef, med tenorsaxen i centrum, medan det är fråga om kreativt eggande flöjt och pianosamspel i inledande Sengakuji och I Persuaded the ATOC är pianohöjdaren där man påminns om hur skicklig Berndt Egerbladh var vid tangenterna. Bas i dessa alterneras mellan Bronek Suchanek och Sergej Muchin medan trummorna likaledes alterneras mellan Lars Bejbom och Egil Johansen.
Det japanska påbrået, som vi även så smått skymtar från den första inspelningen, är i ännu högre grad påtaglig vid nästa inspelningstillfälle där Urbans flöjt och saxofoner och Berndts piano har fått vemodig klang i botten i två av titlarna. Suggestiva Kuroda-Bush, där Berndts broderande piano är godbiten och Kushimoto-Bush, d
är Jan Bandels vibrafon tillkommit samt Thomas Östergrens distinkta upprepande basspel. Kompira Funefune svänger dock ”västerländskt” friskt, trots den österländska titeln med Petur ”Island” Östlunds trummor i solo. Alla tre således hämtade ur andra vinylen som kom till 1980.
Fyra spår finns från deras tredje skiva tillkommen 1984. Där har Lars Göran Ulander altsax ersatt Bandels vibrafon, med i synnerligen kreativt växelspel med Hanssons tenor i A Joy That´s Shared och Olle Steinholtz är den som spelar bas här. Berndt givetvis pianot och Pétur ”Island” Östlund trummorna. Lättlyssnad jazzmusik i tidsandan som har både tradition och förnyelse och här finns ytterligare en ”svårt att sitta still” låt, avslutande kopiöst gungande Monk Delight. All musik som också är skriven av duon Hansson/Egerbladh.
Thord Ehnberg
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR