DIG Jazz

Frijazzprofilen William Parker hörs på tre skivor med helt olika sättningar och som ger en utmärkt bild av honom som basist, kompositör och bandledare.

På en liveinspelning från 2011 ingår han i en kvartett som leds av den märgfulle terorsaxofonisten David S. Ware, som tyvärr gick bort helt nyligen. På "Essence of Ellington" gör William Parker med sitt storband alldeles egna tolkningar av Duke Ellingtons kompositioner. "Musiken är monumental och ett fulländat grepp om Ellingtons tonvärld", konstaterar DIGs Peter Bornemar.

Joe Morris/William Parker/Gerald Cleaver
Altitude

(AUM Fidelity/Forsyte)

David S. Ware and Planetary Unknown
Live at Jazzfestival Saalfelden 2011

(AUM Fidelity/Forsyte)

William Parker Orchestra
Essence of Ellington

(Centering Records/Forsyte)

Basisten William Parker tillhörde redan på 1970-talet de tongivande frijazzmusikerna i New York, och gav ut sitt första album i eget namn redan 1979. Från 1980 och tio år framåt ingick han i Cecil Taylors grupp och har sedan dess spelat med bland oräkneligt många andra Peter Brötzmann, Roscoe Mitchell, Billy Bang, Don Cherry, John Zorn, Matthw Shipp och David S. Ware.

I kombination med sitt kraftfulla och starkt pådrivande basspel är Parker också en framstående kompositör, vilket kanske tydligast framgår på det dryga tjugotal album med olika konstellationer där han själv intar ledarrollen.

På albumet Altitude, som är en liveupptagning från jazzklubben The Stone i New York City, delar Parker spelplan med den innovative gitarristen Joe Morris och trumslagaren Gerald Cleaver i improviserad musik som på låg växel flyter fram och utsöndrar vågor av energi.

Inspelningen är indelad i fyra stycken: Exosphere, Thermosphere, Troposphere och Mesosphere, där de två förstnämnda sträcker sig över 25 minuter. Även om musiken är ett resultat av en konstant pågående trevägsdialog mellan tre förträffliga musiker, är det förvisso Joe Morris distortions- och nästan helt acordfria single note-spel som dominerar ljudbilden.

Även så i albumets två senare stycken, där Parker skiftar från bas till den marockanska tresträngade lutan sintir, vilket renderar den tämligen introspektiva musiken en något sällsam klang.

Avsevärt mer kraftfull är musiken på albumet Live at Jazzfestival Saalfelden 2011, på vilket den imposante och tyvärr nyligen avlidne saxofonisten David S. Wares namn flaggas högst, men där även William Parker, pianisten Cooper-Moore (Gene Ashton) och den 76-årige veterantrumslagaren Muhammed Ali medverkar.

Samma musiker fanns också med på förra årets utmärkta album Planetary Unknown (AUM Fidelity), vilket också fått ge namn till Wares kvartett. Materialet på Live at Jazzfestival Saalfelden 2011 utgörs av Processional 1, 2 respektive 3, där det förstnämnda sträcker sig en bra bit över halvtimmen.

Redan från början, utan minsta ansats, tar Ware kommandot och visar med hänsynslös kraft att han är en av de mest märgfulla tenorsaxofonisterna. Med till synes obegränsad energi låter Ware sin tenorsaxofon slugga fritt genom ett konstant tonflöde fyllt av variation och med spår av såväl gospel som soul och blues.

När Ware efter nära 20 minuter in i det första stycket tar paus växlar fokus i ljudbilden över till den lika makalöse pianisten Cooper-Moore, vars synnerligen dynamiska och rikt omväxlande spel inte bara erinrar om Cecil Taylor, utan inkoporerar hela jazzhistorien.

Även om dessa båda muskelberg stjäl en hel del av utrymmet på albumet, är det Parker, i kraft av sitt mångåriga samarbete med Ware, och Ali, med sin kolossala rutin, som med sin lyhördhet lägger grunden till denna hisnande och enastående musik.

För två år sedan kom William Parker med dubbelalbumet I Plan to Stay a Believer: The Inside Songs of Curtis Mayfield (AUM Fidelity), en magnifik tribut till den legendariske soulsångaren och låtskrivaren med egna tolkningar av dennes låtar.

På dubbelalbumet Essence of Ellington, en liveinspelning från Milano tidigare i år, gör han på samma sätt med Duke Ellington, även om Parker här också vävt in egna kompositioner. Dessutom har Parker mobiliserat ett större band, med två trumpetare, två trombonister, sex saxofonister, piano, trummor och en sångare.

Musiken är monumental, ett fulländat grepp om Ellingtons tonvärld som med oerhört starka klangfärger får en alldeles egen karaktär.

Ellingtonmaterialet utgörs av Sophisticated Lady, Take the Coltrane, In a Sentimental Mood, Take the A Train, Ebony Interlude och Caravan, medan Parker bidragit med Portrait of Louisiana, Esssence of Sophisticated Lady samt The Essence of Ellington.

Tolkningarna är emellertid allt annat än interpretationer. Här finns en farlighet, eller rent av brutalitet, som dessa välkända kompositioner sällan eller aldrig varit bärare av.

Bland alla förträffliga insatser från de medverkande musikerna utmärker sig den formidable pianisten Dave Burrell, trumslagaren Hamid Drake och William Parker själv, vars basspel här också skickar en och annan tanke till självaste Mingus.