JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARSvenska jazzskivor recenserade av DIGs:
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.
Claes Olson är redaktör för SIMBA, Swedish Independent Music Business Alternative, och medverkar som frilansskribentregelbundet även i andra media..
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.
1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
( även halva diggar)
och melodiskt raffinerat!
Ewan Svensson
Sometime Ago
(ESM Prod./ info@esm-prod.com )
Det är märkligt, att det inte talas mer om gitarrägare Ewan Svensson från Falkenberg. Åtminstone bland oss vanliga jazzkonsumenter. Musikerna, både här hemma och lite varstans i utlandet, känner förstås till honom mycket väl. Fråga Randy Brecker, Harry Allen, Håkan Broström, Palle Danielsson, Jan Lundgren, Scott Hamilton, Ove Ingemarsson, Yasuhito Mori och Uffe Andersson till exempel! Anledningen till den anspråkslöse Ewans relativa anonymitet är förstås, åtminstone delvis, att han har vägrat att flytta till Stockholm för att kontinuerligt synas och höras på de ställen det skrivs och talas om.
Ett annat skäl är att han har ägnat åtskillig tid åt att vara pedagog och arrangera sina populära Falkenbergs Jazzdagar en gång om året. Fast då och då ger han sig i alla fall ut i världen och visar upp sig. Han har, till exempel, gjort succé i Japan! Och faktiskt även lite här och var ute i Europa. På senare år har han dessutom farit runt på våra svenska jazzklubbar som en av Janne ”Loffe” Carlssons ”Playmates” och tillsammans med sin begåvade dotter, sångerskan Hannah Svensson. Några skivor, faktiskt bortåt 20 stycken, har det också blivit mellan varven. Varav ett par kritikerhyllade sådana på senare tid i sällskap med Hannah.
”Sometime Ago” låter oss ta del av Ewan Svensson helt på egen hand. Hemma i sin studio har han, utan pretentiösa förberedelser och konstfulla arrangemang, lekt med ett knippe outslitliga standards hämtade ur den amerikanska sångboken. Och här och var har han i efterhand, varsamt och med osviklig smak, lagt till en och annan extra stämma, som gör att han således spelar duett med sig själv. Bland de 13 melodier Ewan har valt som underlag för sina högst hörvärda tonbroderier kan nämnas Hoagy Carmichaels vackra ”Skylark”, Jimmy van Heusens ”I Thought About You” och ”Here´s That Rainy Day” och Robin Raingers ”If I Should Lose You”. Men det bästa kommer till sist: Bill Evans och Miles Davis ”Blue in Green”, en klassiker som dök upp för första gången på Miles odödliga album ”Kind of Blue”. Ewan ger den helt egen och mycket personlig tolkning.
Så här lycklig tror jag inte att jag har blivit av en gitarrplatta sedan jag inhandlade Joe Pass första soloalbum på Pablo-etiketten för drygt 40 år sedan! Ewan Svensson är, precis som Pass var det, en virtuos av högsta och ädlaste dignitet. Det mesta tycks gå så lekande lätt och inte för ett ögonblick smakar det uppvisning. Och allt är så rytmiskt, harmoniskt och melodiskt raffinerat att man blir riktigt överlycklig.
”Sometime Ago” borde ingå i standardutrustningen på varje musikskola där det undervisas i gitarrspel. Och att alla jazzgitarrister snarast bör införskaffa albumet är en självklarhet!
2017 års bästa svenska jazzalbum?
Jan Olsson
Annonser
Mer jazz
på skiva
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Denna sida:
Övriga
skivsidor:
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
Klassiska
skivomslag
Årets jazz!
personlig debutkvartett
Lovisa Jennervall Quartet
Come Closer
(Do Music Recoreds/Plugged Music )
Det har presenterats många unga duktiga musiker på denna sida genom de senaste åren. Nu ytterligare en, Lovisa Jennervall, med sång på repertoaren. Kommer ursprungligen från Härnösand. Tillbringade tonåren i Göteborg där hon både på högstadiet och gymnasietiden ägnade sig åt musik, samt åren 2011 – 2013, musikstudier vid både Liljeholmen och Lunnevad folkhögskolor. Våren 2015 åkte hon till New York med inriktning att själv finna utveckling i sin sång. Åter till Sverige där hon bildade sin kvartett och med musikstudier vid Kungliga
Musikhögskolan i Stockholm.Nu således aktuell med debutskivan Lovisa Jennervall Quartet. Musikformen lättlyssnad jazz med swingtraditionen i botten men även en stor portion personligt spel och sång. Till en del lätt sval till sin attityd men värmen och inlevelsen i det Lovisa och musiker gör, finns ändå där i musiken som till största delen är skriven av henne. Förutom ett spår, inledande Ode till Olof, som kvartettens pianist Hampus Andersson skrivit sam då Olle Adolphsons så välkända Nu är det gott att leva. Ode till Olof, sansat allvarlig med Lovisa i ordlös sång, som en stämma ingående i ensemblen samt bra pianosolo av kompositören. I Adolfssons så välkända Nu är det gott att leva, luftigt lätt som en sommardröm.
Det finns en touch av folktonens vemod i några. Som allra mest i hennes Off You Go, eller är det möjligen det ståtligt skotska höglandet som gett henne inspiration här, när hon sjunger på engelska. Sång på svenska får vi i Intakt, i upprepande teman som Lovisa behandlar utmärkt. Bland hennes titlar tilltalar som allra mest ändå titelmelodin, synnerligen vackra balladen Come Closer sjungen med innerlig känsla samt mycket smakfullt vävande vackra toner runt om sången från tenorsaxofonist från Axel Mårdsjö som här tillkommit. Mer innerligt skön balladsång bjuds i avslutande, Inte mycket väsen, till enbart kontrabas från Alfred Ringstad ett långt stycke innan Hampus Andersson piano och Julia Schabbauer försynta trummor kommer in.
Vilken fin skivdebut Lovisa Jennervall Quartet gör.
Thord Ehnberg
och med fritt flygande solister
Salamander
Live at Northsea Jazz Festival
(Vela Music/Plugged Music)
Salamander. Fr v Cecilia Wennerström, Katarina Karlsson. Van ja Holm, Susanna Lindeborg,
Stig Boström. Foto;Gunnar Holmberg/Dig Jazz,
Saxofonisten Cecilia Wennerström startade 1979 en grupp hon döpte till Salamander. Förutom hon själv tenor och sopransax ytterligare tre kvinnor. Katarina Karlsson altsaxofon och sång, Susanna Lindeborg piano, Vanja Holm trummor samt ende mannen, Stig Boström kontrabas. Vid den tiden rätt så ovanligt med fyra kvinnliga jazzinstrumentalister. De bemöttes med berättigad uppmärksamhet för sitt stora musikaliska kunnande runt om i världen och bjöds in till flera jazzfestivaler. Bland annat Northsea Jazz Festival, som avhölls i Haag sommaren 1981, varvid dessa inspelningar gjordes.
Salamander spela rytmiskt spänstig musik med melodi och humor skymtande. Med friskt engagemang från samtliga medverkande och med solisten flygande högt ovanför grundmelodin. Skall man nämna någon stilistiskt likartad är samtida Willem Breukers Kollektief närmast.
Inledningen betitlad Andra kvällar, mjukt vacker musik som studsar ut I heta fria toner från saxofonisterna och där Susanna Lindeborg så finkänsligt bjuder på ett sökande mjukt vackert pianosolo, som bara så självklart byggs upp både till intensitet i spel och innehåll. Och Vanja Holm spelar variationsrikt pådrivande trummor här likaväl som skivan genom. Den så humorfyllda lustbetonade Tango hysteri, uppbyggd ur fria improvisationer till aggressivt giftig finsk tango som även kollektivt i dess fortsättning i stora stycken flyger i frihet.
I rappt jäktade Korridor med sidogångar, känner man hur musiken undersöker varje sidogång i upprepat tema innan den får fast riktning mot rätt mål. Även här glänser Susanna Lindeborgs piano med superbt solospel likaväl som Cecilia Wennerströms så uttrycksfullt heta tenorsax. Vaggsång till havet, mjukt skir som ett vågskvalp mot sandstranden i badviken som lägger sig till ro mot kvällen. Men vaknar åter till dramatisk sång, som stegras i intensitet så sammansvetsat i samklang med instrumenten i lätt mörkt rituell mystik till innehåll. Motsatsen är lättsamma avslutande Ekorrhjulet, som har luftigt glädje med karnevalsstämning där de ”stabbigt” robusta basgångarna ställs mot det improviserade och med Katarina Karlsson i fint solospel med sin altsax.
Publikovationer från den hörbart månghövdade publiken som följd, med bud om extranummer. Synd bara att det förmodade extranumret inte finns med för Salamander bjöd sin publik på stor underhållning då, likaväl som i tidigare vinylutgåva på Dragon och i denna cd. En synnerligen välkommen återutgivning.
Thord Ehnberg
och rätt oanfrätt fräschör
Bengt Berger & Bitter Funeral Beer
Praise Drumming
(Dragon Records/Border)
>
Visst kan man kalla det en kulturgärning att återutge detta mångkulturellt präglade album, som dock ”bara” har dryga 30 år på nacken. Året var 1986, det vill säga fyra år efter att Bengt Berger tillsammans med bland andra Don Cherry gjort det banbrytande och mer betydelsefulla ECM-albumet som bar titeln Bitter Funeral Beer.
>
Medverkande på båda dessa album är, förutom slagverkaren Bengt Berger själv, Anita Livstrand (sång, amadina, xylofon), Tommy Adolfsson (trumpet), Sigge Krantz (bas), Tomas Mera Gartz (slagverk), Tord Bengtsson, (violin, gitarr) och Ulf Wallander (tenorsax). På Praise Drumming medverkar dessutom ytterligare några musiker, däribland trumpetaren Bengt Ernryd och saxofonisten Thomas Gustafson.
>
Precis som på ECM-albumet från 1982 är flera låtar på Praise Drumming inspirerade av musik från det Ghana där Bengt Berger under flera år verkat och hämtat inspiration. Av uppenbara skäl har dock inte den inledande kompositionen In a Balinese Bar samma härledning .
>
Förvisso är musiken en spegel av den kulturgränsbr?tande tonvärld och de klanger som under det sena åttiotalet inte bara färgade av sig på jazzmusik (och ofta benämndes som världsmusik). Samtidigt finns i musiken här en livskraft och av tiden rätt oanfrätt fräschör som gör att den kan låta sig avnjutas på obestämd tid framöver.
Peter Bornemar
och strålande solospel
Almaz Yebio Twist ´n´ Shout
Notebook
(Delibrate Music)
Almaz Yebio, kom för inte så länge sedan med en skiva tillsammans med pianisten Aaron Parks. Och vi har hört henne i fler sammanhang genom åren hon varit aktiv. I gruppen Paixão samt gruppen Agora Brazil, senare enbart Agora, vill jag minnas i några skivor från början av 1990-talet. Samma årtionde, 1996 närmare bestämt, bildades gruppen Almaz Yebio Twist `n` Shout, med spelningar runt om i landet under några år. Därefter har Almaz och medmusiker spelat var för sig i andra konstellationer. Nu över tjugor år senare återförenad och utger en cd skiva.
Twist ´n´ Shout har en litet ovanligare sättning mot vad vanligtvis grupper med sångare brukar ha. Förutom Almaz Yebio sång består nämligen gruppen av Karl-Martin Almqvist tenor och sopransaxofon, Mattias Hjort bas och Peter Nilsson trummor. Inget piano eller gitarr således som vanligtvis brukar vara de gängse instrumenten till sång. Låtvalet, nytt eget skrivet material plus några titlar från den tidigare perioden i gruppens tillvaro.
Åtta titlar, med början avslut med både innerligt vacker och uttrycksfull sång. Inledande The New Notebook, där Almqvist tenor ligger så vackert i obligat bakom Yebio´s sång, och i kreativt solospel samt som avslut den så välkända Some Other time. Och det är inte bara i dessa två vi möter denna så speciella och uttrycksfullt vackra musik. Samma tonbild sångmässigt har Central Park och den smått dramatiska In Flames där dova trummor och bas har viktiga roller för helheten och med läckert sopransolo. Bland det mest kreativt engagerade sång och spel bjuds i Warning med ett parti improviserad staccato bop/scat sång/spel i mycket läckert samspel mellan Yebio´s röst och Almqvist tenorsax. Hellsingska, med sång på svenska däremot har den valsgungande folktonen där sången ligger nära skillingtryckens så berättande form.
Röst och det instrumentala ligger så tight och engagerar lyssnandet till fullo hela skivan genom. Njutbart spännande och engagerande musik där man definitivt inte saknar vare sig pianot eller gitarren. Almaz Yebio Twist ´n´South bjuder sina lyssnare engagerad sång och rent strålande solospel från främst Karl-Martin Almqvist.
Thord Ehnberg
helgjuten skivproduktion
Björn Arkö
Stating the Obvious
(Do Music Records/ Border Music )
Björn Arkö, saxofonist född och uppvuxen i Garsås, en by strax söder om Mora. Har genomgått masterutbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Skivdebuterar nu med Stating the Obvious. Låtvalet är som de flesta jazzmusiker mestadels gör i sina förstlingar, nämligen med egen komponerad musik plus några välkända standardlåtar. Besökare vid årets Stockholm Jazz Festival fick för övrig några smakprov live ur den nu utkomna cd:n.
Stating the Obvious har Björn Arkö med både tekniskt och idérik briljant spel i flödande toner ur sin tenorsax i mycket bra samspel med Joel Lyssarides piano, Arvid Jullander kontrabas och Karl-Henrik Ousbäck variationsrika trummor. Början med en välkänd titel, Nature Boy, i bra arrangemang och med smidig attack i spelet från hela gruppen. Och fortsättningen, med titlar från Arkö´s penna flödar lika idémässigt fint med skickligt solospel från alla. Titelspåret Stating the Obvious, alert attackerande. Mysterious Call, och den smått funk betonade Good Spirit, med Arkö´s tenorsax som meste och mycket skickligt flyhänte solisten tillsammans med övriga instrument, som även de får komma till tals med bra solospel. Så har vi den valsgungande traditionella musikform vi förknippar med Dalarna i Om sommaren sköna. Enbart som en liten accent vill jag påstå, för det är genomgående spel i jazzguden John Coltrane´s fotspår och man bara anar traditionen bakom de flödande tonerna ur Arkö´s sax. Ett av de bästa spåret i skivan – om man nu skall utse någon sådan ur denna mycket jämna produktion.
Jodå här finns även innerligt vackert balladspel. Joel Lyssarides verk, Dolores, spelad med innerlig och varmt smakfull inlevelse, Arkö´s Mysterious Call och den japanske Souta Niihara´s komposition Haon, båda i medium tempo, med skickligt solospel av Lyssarides, Arkö och basist Jullander, medan trummorna ligger där bakom så fint pådrivande. Helgjutet samspel och med engagemang i spelet från hela gruppen som tilltalar i högsta grad i samtliga spår. Med jazztraditionen i botten från John Coltranes tidigaste dagar, med personligt tonspråk.
Oj, vilken skivdebut han gör, Björn Arkö.
Thord Ehnberg
smakfulla soloutflykter
Torbjörn Righard
Leaven Elm Street
(Delibrate Music)
Torbjörn Righard, saxofonist verksam som frilansmusiker men även anställd vid Musikhögskolan I Malmö och har tidigare utgivit en cd, The Silent Room, som kom 2012. Har gjort sin utbildning med inriktning instrumental ensemblelärare vid den skola han numera är anställd. Torbjörn säger i releaseblad att musiken handlar om almarna, de stora lövträd som var så vanliga i Skåne men nu försvunnit på grund av sjukdom.
Musiken är genomgående synnerligen mjukt melodiskt vacker hela skivan genom. Även inledande Cotopaxi, namnet på en vulkan i Ecuador. Med spel långt ifrån den mullrande urkraft man föreställer sig en vulkan i utbrott har. Nej, det är stillsam smått ödesmättad musik i balladform långt ifrån något vulkanutbrott, med Righards tenorsax i solospel, dock ställd mot ”puttrande” lätt aktiv bakgrund. Instrumentbesättningen varierar i samtliga av skivans åtta titlar, med de förutom Torbjörn Righards saxofon, Johan Ohlsson klaviaturer, Svante Lodén gitarr, Mats Ingvarsson bas och Bo Håkansson trummor som stommen i samtliga titlar. Således tillkommer Almaz Yebio med vacker sång och Righard med sin bästa soloinsats här.
Fler spår som tilltalar är sköngungande Stay och Here not Here – Inte fåglarna, med enkel gungade bakgrund till Righards smakfulla soloutflykter runt temat och med recitation av poeten Thomas Tidholm i den senare nämnda. Stekenjokk, för tankarna mot landets nordligaste del, med folkmusikens valsgungande taktart rakt genom där Anna Elwings violin ”duellerar” dock i samförstånd med Righards saxofon till Håkanssons aktiva trummor och Tina Quartey congas. Kar-gy-raa, namnet på en typ av strupsångs teknik, här dock helt instrumental med meditativt upprepande suggestiv musik rakt genom där ovan nämnda slagverk åter virvlar.
Vacker smakfull musikstund rakt genom där inget motstånd bjuds lyssnaren utan allt flyter lättsamt in i medvetandet.
Thord Ehnberg
sin fulla bluesfyllda kraft
Good Morning Blues 50 år
Things Are Getting Better
(Stickspår)
Uppsala gruppen Good Morning Blues firar femtio år med att utge sin nionde skiva. Och alla fyra medlemmarna som startade bandet finns fortfarande med. I högsta grad vitala musiker än i dag är Claes Janson sång/gitarr, Jan Wärngren piano, Thomas Lindroth bas/sång, och Björn Sjödin trummor. Dessutom har ganska snart Good Morning Blues medlemsantal dubblerats och blivit en oktett när Bosse Broberg trumpet, John Högman saxofoner, Anders Johansson gitarr/ sång, samt ny, den yngste och nyligen införlivade i bandet, Hampus Adami trombon tillkommit.
Banddebuten skedde således med de fyra i Uppsala 1967 och torde vara ett av de äldsta bandet i Sverige i dag med samma manskap ingående. Ja kanske i hela världen för den delen. Och den så innerligt tilltalande själfulla jazz/bluesådran har hela tiden varit ledstjärnan för bandet. Här som i den härligt gungande inledningen med Cannonball Adderley/Eddie Jefferson-komponerade och textsatta Things Are Getting Better. Så innerligt ”sugande” bluesfyllda Thelonious Monk-låten Blue Monk, med svensk text och gamla goda Merle Travis-hiten Sixteen Tons, med Claes Janson så härligt bluesfyllda röst. Lika bluesfylld som nämnda är Prince låten mer glättiga U Got the Look och Charles Singletons elegant bluesfyllda Help the Poor, med Anders Johnasson sång och läckert gitarrspel. Själfullt långsamma Harry Burke´s Gin House Blues med sång från Thomas Lindroth vilken även låter oss höra sin stämma i avslutande dixierykande glädjefyllda Jambalaya, kommen från Hank Williams skrivpulpet.
Och så finns här Donald Byrd´s Amen, med en touch av glad andlighet i ensemblen, helt instrumental rakt genom. Kreativa solon får vi från Hampus Adami med fantasifullt trombonspel, Bosse Brobergs så lyriskt vackra sordinerade trumpet och John Högman saxofoner. Alla med solospel i många av skivans tio titlar. Good Morning Blues, är fortfarande efter femtio år i sin bluesfyllda fulla kraft
Thord Ehnberg
fritt svävande soloutflykter
Iiro Rantala & Ulf Wakenius
Good Stuff
(ACT/Naxos)
Vi har hört dem tidigare tillsammans på skiva, finske skicklige pianisten Iiro Rantala och svenske gitarristen Ulf Wakenius. I gruppen Jazz at Berlin Philharmonic V där de minns pianist Esbjörn Svensson, betitlad Lost Heros – Tears for Esbjörn. Nu enbart de två i mycket skickligt samspel på duo i en cd betitlad Good Stuff.
Och de åstadkommer sannerligen många goda saker tillsammans. Tolv stycken närmare bestämt. Egna skrivna låtar samt några välkända titlar ur jazzhistorien. Det egna materialet har betitlats med några välkända städers namn. För Iiro Rantalas del skildras hemstaden Helsiki, litet kärvt allvarlig men lyfter även i lustfyllt spel. Palma, fylld med sirligt mjukt allvar medan Seoul fått små drag av österlandets speciella särprägel till en början, som dock fylls på med swingfyllt spel.
Ulf Wakenius har betitlat sina verk med tre av Europas större städer, nämligen inledande Vienna, som fått en del av barocken luftiga melodilinjer. Berlin, stramt allvarlig och Rome, i avslappat glädjefylld vacker flykt i gitarr och piano. Lägg därtill Puccinis här så innerligt kärleksfullt och vackert tolkade Nessun Dorma. Stevie Wonders glada Sir Duke och den så Louis Armstrong förknippade What a Wonderful World. John Coltrane torde le belåtet i sin himmel över duons så personliga tolkning av hans Giant Steps. Allt avslutas med en swingfylld smått gospeldoftande Love the Stuff.
Samtliga fantasifulla kompositioner med brett utrymme för det spontana spelet. Både tillsammans och i egna fritt svävande soloutflykter. Musiken håller ihop, som en enda tankegång där det tycks egga varandra likaväl som lyssna på varandras intentioner och fyller på de musikaliska tankegångarna till en enhet.
Thord Ehnberg
rejält tryck från musikerna!
JH3, Jari Haapalainen Trio
Fusion Nation
(Moserobie/Plugged)
Ett nytt, magnifikt tandempar!
Karl Olandersson
Simple as That
(Stockholm Jazz Records)
39-årige trumpetaren Karl Olandersson, mas till börden men sedan åtskilliga år stockholmare, är tveklöst en av svensk jazzmusiks allra största begåvningar på den här sidan millenniumskiftet. Dessutom är han en av vårt lands mest mångsidiga jazzmusikanter. Vi har hört honom med, bland annat, Ronnie Gardiners Gröna Lund-gäng, Stockholm Swing All Stars, Stockholm Jazz Orchestra, Hacke Björksten, Trinity, Patrik Boman 7P Machine – och givetvis – en del egna formationer. Just mångsidigheten och den totala professionaliteten har gjort att han har passat in praktiskt taget överallt.Och att instrumentkollegor som Clifford Brown ligger honom varmt om hjärtat är alldeles uppenbart. En annan som har bidragit med en hel del inspiration är förmodligen Kenny Dorham. Parallellerna är åtskilliga.
”Simple as That” är på sitt sätt en fortsättning på det fina kvartettalbumet ”Karl Olandersson plays Standards”, som kom för några år sedan. Men det här är ännu bätte. Den här 
gången sitter Magnus Hjorth (tv , till vardags verksam i Köpenhamn, vid flygeln och Daniel Fredriksson bakom trummorna. Kvar som basist från förra gången är Martin Sjöstedt. Och låt oss omedelbart konstatera, att kombinationen Olandersson-Hjorth är magnifik! Båda är samma andans barn. De tänker likadant och kompletterar varandra på ett sätt som gör att ett och ett oftast blir betydligt mer än två. Ett mer hörvärt och spännande tandempar var det länge sedan man hörde.
Trumpet, piano, bas och trummor brukar ibland bli lite enahanda och långrandigt. Men så icke här. I fem standards och sex egna alster förmår kvartetten variera sig på ett utmärkt sätt, och det är en fröjd att ta del av Olanderssons stilsäkra broderier. Han är noggrann, tekniskt suverän och formulerar sig på ett personligt och moget sätt som är synnerligen tilltalande. Inte en enda fras lämnas åt slumpen, allt görs färdigt. Av Karls egna kompositioner måste nämnas inledande ”Romantic” och titelnumret, ”Simple as That”, som bägge är utsökta. ”Romantic” för förresten ibland tankarna till Nino Rotas italienska lite mollstämda filmmusik.
Men albumets verkliga topp är nog ändå Olanderssons ”Chief”, exekverad av endast trumpet och trummor. Spännande, kul, halsbrytande och fullständigt magnifikt! Ytterligare ett duonummer, den här gången med endast trumpet och Martin Sjöstedts suveräna bas, är Jerome Kerns ”All the Things You Are”, en komposition som det uppenbarligen går att få ut ungefär hur mycket som helst ur.
Det enda jag ställer mig lite tveksam till på ”Simple as That” är Karls sång, som vi får ta del av i två nummer, hans egen ”Daughters”, med en utmärkt text som går rakt till hjärtat, och Van Heusen och DeLanges något slitna ”Darn That Dream”. I och för sig sjunger Olandersson både rätt och rent. Men det är som trumpetare vi vill höra honom. Som sådan är han mästerlig!
Jan Olsson
Ypperlig sammanställning
över vitalt och dynamiskt
svenskt jazzdecennium
Svensk Jazzhistoria Vol.11
1970-1979
Jazz Cosmopolit
(Box med 4 cd som omfattar åren 1970-1973, 1973-1975,
1976-1977, 1978-1979 + 188-sidig textbok
men också kärleksfull värme
Terese Lien Evenstad Quartet
Woodland
(Jotun Records / Phonofile)
Terese Lien Evenstad är violinisten som sadlade om från att spela klassisk musik till jazz för cirka sju år sedan. Och hon är den första jazzviolinisten som tagit examen från jazzmusikerprogrammet på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Nu två skivdebuter med två helt olika grupper under oktober och även en ytterligare skiva på gång med sin tredje grupp The Jazzcats.
Med kvartetten skedde skivsläppet i samband med att hon spelade vid 50 års-jubilerande Umeå jazzfestival. Gruppen är nordiskt sammansatt. Terese Lien Evenstad kommer ursprungligen från Norge, men flyttade som barn till Sverige och bor numera i Stockholm. Från Island kommer pianisten Anna Greta Sigurdardottir medan Josef Karnebäck bas och Oskar Mattson trummor har Sverige som hemland.
All musik är komponerad av Terese. Här bjuds lyssnaren på jazzmusik med suggestivt nordiskt sval betoning. Kompositioner som för tankarna till ett spännande kargt ljudlandskap. Med spännande vindpinad tundran likaväl som höga svårbestigna höjer. I den ödesmättade inledningen med fiolen helt ensam i en och en halv minut långt intro innan övriga instrument så försiktigt smyger sig in och fullbordar den musikaliska bilden av bergsmassivet Jotunheimen, vilket kompositionen betitlas.
Men även värme finns här. Efterföljande Dreamland har mjukat upp atmosfären i aktivt spel. I bra solospel från pianot och fiolen med aktiva trummor och bas där bakom. I The Hills Have Eyes anar man stundtals små drag av folkmusik, spelad med kärleksfull värme. Så förändras tonbilden så smått i Drunken Sailor och framför allt i den så förunderligt tilldragande Baba-Jaga som fått suggestivt gungande funkrytmik. Allt har personligt sound, som sitter kvar hos lyssnaren efter genomspelning av skivan.
Thord Ehnberg
Glad, elegant och
skickligt spelad hotjazz
Thou Salt Swing
(Jotun Records / Phonofile)
I
Thou Salt Swing, med Terese Lien Evenstad som ledare, finner vi förutom hennes violin, två gitarrer spelade av Joakim Sandgren och Albin Vesterberg samt Daniel Forsberg bas. Bandmedlemmar som träffades på Kungliga Musikhögskolan 2013 under studietiden.
Här är det fråga om musik med den så melodiska glada och lättlyssnade
swinggungande hotjazz-repertoaren, inspirerad av den Franska Hot Kvintetten med det landets jazzikoner Django Reinhardt och Stephane Grappelli. Nostalgisk musik härstammande från trettio och fyrtiotalet således. I titlar vi förknippar med nämnda förebilder likaväl som några jazzstandards och egenkomponerad musik. Fransk swing som är en blandning av romska folkmelodier och amerikansk jazz ligger hela tiden melodiskt latent i samtliga sju titlar skivan innehåller. Givetvis med personlighet, både tekniskt och idémässigt skickligt solospel instuckna.
Två välkända Reinhardt titlar inleder och avslutar. Micro, i up-tempo från Djangos penna medan det är fråga om elegant swing så som titeln anger i Lulu Swing, skriven av Djangos brorson Lulo, Båda i den så tilltalande glada stil vi hört musiken under många årtionden. Här finns nutida tenorgiganten Sonny Rollins Pent Up House och Terese Lien Evenstads smeksamt tjusiga långsamma med ett stänk av vemod i Dear Old You. Ur den så flitigt använda American songbook, finner vi I Can´t Give You Anything But Love och Limehouse Blues. Allt här har fått det franska trettio/fytiotals stuket. Trevligt tillbakalutat lättsam nostalgisk lyssning som torde passa en stor skara jazzlyssnare
Thorfd Ehnberg
skapar skir, spännande ljudbild
Filip Augustsson Viva Black
feat Gretli & Heidi
Mal Sirine
(Kopasetic/Plugged Music )
schabloner och ett eget sound
Stefan Isaksson
Sharp Island
(PB7/Plugged Records)
Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson släpper här sin tredje skiva under eget namn med bandet Kamouflage. Där ingår förutom Stefan gitarristen Claes Askelöf, basisten Patrik Boman, trumslagaren Jesper Kviberg samt Stefans sjungande dotter Camilla Isaksson som också textat två av Stefans melodier. Gruppen spelar åtta melodier.
Isaks Young Generation med gitarristen Joel Svensson, basisten Eirik HJ Lund och trumslagaren Harry Wallin bildar ramen för Stefans sublima sax i No Name Ballad komponerad av Stefan.
CD:n komp
letteras med en 10” vinyl där Kamouflage spelar Blues In The Night och Askelöfs Olivia. När Stefan och Isaks Young Generation eftertänksamt smeker fram No Name Ballad går flaggan i topp. De lämnar även ifrån sig fullödiga tolkningar av Stefans, Yvonnes Blues och Glonk.
Stefans vackra spel är bland det personligaste man kan höra här i landet. Det var på tiden att han åter kommer till tals igen och det med en jazzmeny som visar upp hans höga kapacitet. Stefans subtila jazzkänsla är fri från schabloner och han äger ett eget sound som kännetecken. Att han lierat sig med gitarristen Claes Askelöf ger också sköna vibbar. I likhet med Stefan är han en musiker som borde höras oftare. Hans sköna tonval är en fröjd för örat. Det har det alltid varit.
En extra eloge vill jag ge till Stefans dotter Camilla som är ett tillskott av rang i den ymniga svenska vokalistfloran. Hennes ljusa stämma ger gruppen en intim samklang som slår an och bidrar till den homogena stilkänsla som gruppen utstrålar. Hennes vidare öden i jazzens värv skall bli intressant att följa upp. Rivigt medryckande är hon i Won´t Be Long som Aretha Franklin hade i sin bag. Med Patriks bas och Jespers eminenta trumspel i botten garanteras en fullödig skivprestation som jag gärna återkommer till.
Göran Olson
Gungande afro-kubanska rytmer
med skärpa i ensemble- och solospel
Fredrik Kronkvist
Afro Cuban Supreme
(Connective/Border Music)
Själ och inlevelse och
kreativ, suggestiv musik
David´s Angels feat. Ingrid Jensen
Traces
(Kopasetic/Plugged Music)
Gruppen David´s Angels säger sig ignorera genregränser och skapar musik med kärnan i berättelsen. Musikerna är influerade från olika håll. Jazz, rock och avantgarde är ingredienserna i deras musik. Traces är deras tredje album som också har den kanadensiske trumpetaren Ingrid Jensen som gäst. Och vill man höra dem live så är gruppen just nu ute på kort release turné.
David´s Angels består av tre damer och en herre. Sofie Norling sång/live-elektronic, Maggi Olin piano/ rhodes och Michala Østergaard-Nielsen trummor/slagverk samt den fjärde medlemmen, David Carlsson elbas. Lägg därtill, precis som i debutalbumet inspelat 2009, gästande Ingrid Jensen trumpet och slagverk. Samtliga i dag renommerade musiker välkända i jazzkretsar. David´s Angels spelar musik som har själ i det som skapas och förmedlas till sin publik.
Samtliga kompositioner är skrivna/textsatta och arrangerade inom gruppen. Allt har behaglig mjukhet och en melodilinje kompositionerna genom även om musikerna stundtals flyger fritt i egna improvisationer strax utanför grundtemat. I´m Not Sorry At All, i pulserande rytmik med engagerad sång och spel som griper tag i lyssnaren. Bästa spår för min del tillsammans med Break It (Black and Blue) där Jensens trumpet och Norlings röst rider på toppen av övriga instrument som håller ett bluesfyllt tema som grund.
Det är precis som i allt övrigt fråga om tätt kreativt musicerande. Mycket består av den lågmält försiktiga betoningen med eftertanke i varje ton från instrumenten och sången. Med denna så precist avvägd sång och spel sugs man som lyssnare in i Intro med obemärkt övergång i titelspåret Traces. Och lika försiktig är Side By Side, We Become och Remember, i sparsmakat avskalad spel/sång. Allt avslutas med en andaktsfull Mountains. David´s Angels skapar suggestiv musik med inlevelse i varje ton vare sig man upplever gruppen från någon jazzklubbs scen eller som här på skiva.
Thord Ehnberg
som ger sällsamt fascinerande intryck.
Lina Nyberg
Terrestrial
(HOOB Records/Border)
med innerligt vackra orkesterklanger
Calle Rasmusson
One
(Prophone/Naxos)
Calle Reasmusson har hörts med bra trumspel i flera jazzsammanhang, både live och på skiva och ingående i andra musikers band. Nu begår han sin skivdebut under eget namn.
Calle Rasmusson är en ”västkustmusiker”, född och uppvuxen i Halmstad men flyttade till Stockholm under nittiotalets sista år. Musiken i debutalbumet är hämtat från två projekt. The Roots Project, initierat av länsmusiken i Halland samt The Orchestra Project, där tanken utgått från att kombinera friheten hos en pianojazztrio med en större orkesters klangrikedom.
One, som Calle Rasmusson betitlat sitt debutalbum innehåller egenkomponerad och arrangerad musik samt två titlar vardera av skivans medverkande, pianisten Adam Folkelid och basisten Kristian Lind. Musiken får för mig svit-form där man anar en röd tråd genom allt. Musik som stundtals får mig att tänka på hur Gil Evans skrev och arrangerade sin musik för orkester. Breda, heta toner blandat med lågmälda mjukt innerligt vackra orkesterklanger, varierat med någon ur bandet som fått fritt soloutrymme. Calle Rasmussons musik är ändå inget Gil Evans plagiat utan har med egna väl genomtänkta tankegångar tonsatt och arrangerat sin musik och gett uttryck för vad han vill berätta musikaliskt. Många jazzmusiker ingår och förutom hans eget skickliga spel på trummor medverkar Dalasinfoniettan.
Musiken inleds med The Kingdom i upprepande spel som dock bryts upp i både vackra och taggade toner samt Magnus Hjort och Carl Mörner Ringström i solospel på respektive pianot och innerligt lödande gitarr. Musiken glider försynt vidare in i nästa stycke, betitlat Här och där, med mjukt vackert spel denna gång med Adam Folkelid vid pianot, till Dalasinfoniettans trolskt vackra toner. Solistiskt skickligt spel från Fredrik Davisson flügelhorn i Isthmus och även här Carl Mörner Ringsrtöms gitarr, vilket även båda gör i sirligt stämningsfullt och långa Promenad, som ändå har inneboende spänning.
Fler solister finns. Kristian Lind i lätt moll betonade October samt Max Tornberg bas och de båda rörblåsarna Per Thornberg och Peter Fredman med bra spel i skönt jazzgungande Eleven Steps. Adam Folkelid sätter slutet med The Stars, i melodiöst upprepande toner till Dalasymfoniettans sirliga toner.
Ett jazzsymfoniskt verk där helhetsbilden, det skrivna och arrangerade med skickligt ensemblespel inramande det enskilda solospelet är en njutning hela skivan genom.
Thord Ehnberg
väl utvecklat sinne för väsentligheter
Bernt Rosengren
Songs
(pb7/Plugged)
Bernt Rosengren, saxofonist, kompositör, arrangör och 80 år ung på julafton, är på många sätt svensk jazzmusiks gudfader. Han har varit med i svängen, och stått på den absoluta toppen, i 60 år. Han kan sitt jobb utan och innan och har ändå hela tiden lyckats behålla nyfikenheten och spelglädjen. Idag har han kanske inte så mycket revolutionslusta kvar, men den har han ersatt med mognad, absolut säkerhet och en osviklig känsla för väsentligheter.
”Songs” är Bernt Rosengrens kvartetts fjärde album med det manskap som har omgivit honom de senas
te tio åren. Stefan Gustafsson spelar piano, Hans Backenroth bas och Bengt Stark trummor. Och det märks att de fyra kan varandra utan och innan. Här är det således kvartettmusik som bjuds i begreppets allra mest absoluta och positiva bemärkelse. Alla får alltså säga sitt. Men all right, det är ändå Rosengren som är kapten på skutan och pekar ut riktningen.
Man får samma känsla när man hör Bernt numera, som man hade när man hörde Dexter Gordon för ett halvsekel sedan i Köpenhamn: mognad, pondus och ett osedvanligt väl utvecklat sinne för väsentligheter. Och kärlek, massor av kärlek!
På ”Songs” har kvartetten blandat några välbeprövade standards med en handfull nummer ur det vi vanligtvis betraktar som jazzrepertoaren. Till den förra kategorien hör slagdängan ”If I´m Lucky”, ”The Things We Did Last Summer” och ”Yours Is My Heart Alone” (alltså Jussi Björlings paradnummer ”Du är min hela värld” ur operetten Leendets land), och till den senare ”Indiana”, Miles Davis ”Solar” och Percy Mayfields bluesiga ”Please Send Me Someone to Love”. Dessutom har man gett sig på två utsökta kompositioner av Bernts tidigare vapendragare Horace Parlan, ”Billy´s Bossa” och den balladen ”Love & Peace”. Men albumets stora höjdpunkt är ändå Bud Powells undersköna ”I´ll Keep Loving You”, som Bud skrev för en stenkakeinspelning 1949. Något märkligt kan man möjligen tycka att det är, att ingen av Rosengrens egna alster förekommer på skivan.
Av albumets 13 nummer framförs elva av kvartetten, medan två, Paul Chambers ”Tale of the Fingers” och Freddie Hubbards festliga vals ”Up Jumped Spring”, serveras av den ytterst samspelta pianotrion, i vilken Backenroth åter visar att han är både en ackompanjatör och solist var världsformat. Hans arcospel är fullständigt magnifikt! Och Gustafssons personliga, ofta lite lekfulla och rytmiskt begåvade pianoutflykter, som ibland kan föra tankarna till Wynton Kelly, är perfekta i sammanhanget. Perfekt är också Stark, lyhörd, tekniskt suverän och ytterst smakfull i allt han företar sig.
Det här konsthantverk av absolut högsta kvalitet!
Jan Olsson (även foto Hans Backenroth och Bernt Rosengren
i snygga, luftiga arrangemang.
MusicMusicMusic
Äventyret
(HOOB Records/Border)
Pianotrion som bär namnet MusicMusicMusic (ibland MMM), har sedan starten för femton år utgjorts av pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund. Trion har hunnit med massor av spelningar på konserter och festivaler jorden runt och i och med nya Äventyret åtta album, vilka alla i grunden präglas av en starkt melodisk jazz i snygga och luftiga arrangemang. Den som tycker MMM ibland har känts som en kusin till E.S.T. är inte helt ute och cyklar.
Precis som på tidigare album är det Fabian Kallerdahl som står för merparten av kompositionerna, vilket på Äventyret innebär fem av totalt sex låtar - där undantaget är en stämningsfull tolkning av Bob Dylans You’re a Big Girl Now (från albumet Blood on the Tracks).
Originallåtarna är mer pådrivande i tonen, men ibland också så stilrent framförda att de framför allt bekräftar trions lyhörda spelskicklighet snarare än utmanar med våghalsighet och överraskningar. Undantaget är inledande stycket Basenji, som tillsammans med Dylan-covern är albumets höjdpunkter
Peter Bornemar
med snärtigt täta utspel
Kvintetten som sprängdes
Faller på eget grepp
(Found Your Recordings/Border)
Efter de utmärkta skivorna Järnet! och Svänger så det svartnar (från 2012 respektive 2014) väljer kvintetten att med detta tredje album sätta punkt för ett band som varit ett av de mest uppfriskande inom modern svensk jazz de senaste åren.
Tråkigt förstås, särskilt som musiken på Faller på eget grepp är lika tilltalande som på föregångarna. Det vill säga sprängfylld av energiskt sprittande jazz med snärtigt täta utspel och riff utmed knixiga färdvägar.
Bakom fem av de sex vindlande kompositionerna här står saxofonisten (alt och sopranino) Niklas Bogren Persson, medan låten Fristil är kollektivt improviserad av gruppen - som i övrigt utgörs av trombonisten Kristoffer Alehed, pianisten Rasmus Borg, basisten Patric Thorman och trumslagaren Martin Öhman.
Den inledande låten Ses på Manhattan sätter an det rappa anslag som löper genom hela skivan - och mynnar ut i den formidabla Kakor och cocktails, som med sina dryga tio minuter är längsta spåret på en skiva (vinylformat förstås) vars speltid är dryga 43 minuter.
Även om låttiteln Adjö köttfärspaj naturligtvis anspelar på Charles Mingus finns inte särskilt mycket av dennes tonspråk här. Betydligt starkare referenser finns i musiken till Steve Lacy, och ibland – som i nämnda Kakor och cocktails – till Misha Mengelberg.
Peter Bornemar
men även utsökta balladpärlor
Andreas Pettersson
Lau Backar – Gotland on Guitar
(DO Records/Plugged))
Om jag inte har räknat alldeles galet, är detta gitarristen Andreas Petterssons tionde album under eget namn sedan debuten 1992. Sedan dess har han hunnit fylla 50+ och utvecklat och breddat sitt spel på åtskilliga vis. Från att ha varit en yster spelman, som under 90-talet for runt med ett band innehållande några minst sagt svängglada medmusikanter (Hector Bingert, Kjell Öhman, Jörgen- Smeby och Ronnie Gardiner) och trampat gasen i botten, har han idag blivit mer eftertänksam och mångsidig än han var under denna, sin ”sturm-und-drang-period”. Kalla det mognad om ni vill.
Under alla omständigheter har Andreas numera ännu fler kulörer på sin palett. Därmed inte sagt att han mellan varven inte kommer loss som i fornstora dar. För det gör han. På den nya plattan, som till övervägande del är en hyllning till Gotland, det landskap som en gång såg honom födas, finns förstås några rediga svängnummer. Fattas bara annat. Bland dem hans egna ”Gotländsk bröllopssamba” och ”Antapology, som han tillägnat de myror som han, som liten ”sork” (det heter så på gotländska), brukade plåga. Men här finns också några egenhändigt tillverkade ballader, som förtjänar att lyssnas på gång på gång. Inledande ”Lau Backar” (Lau är en gotländsk socken) är en pärla och påminner på många sätt om sådant som Jan Johansson och Georg Riedel komponerade för Astrid Lindgren på den tid det begav sig. Alldeles utsökt är också ”Mair Stain”. Här är varje ton vägd på guldvåg.
Fyra välkända standards har också plockats med. Bland dem Tadd Damerons odödliga ”If You Could See Me Now”, som får en superb tolkning”, och Toots Thielemans inte mindre odödliga ”Bluesette”, som avslutas med en liten snutt av Tyree Glenns ”Sultry Serenade”. Kul! Toots själv kunde inte ha gjort det bättre!
Till sin hjälp på skivan har Andreas tre väl intrimmade och erfarna vapendragare. Daniel Tilling spelar ytterst smakfullt piano och visar som vanligt varför han betraktas som en av vårt lands mest hörvärda musikanter. Synnerligen välspelande och tekniskt imponerande Josef Karnebäck trakterar kontrabas och bakom trummorna återfinns Sebastian Ågren, lyhörd och rytmiskt begåvad fDet skulle vara intressant att höra Andreas Pettersson i ett lite större band med en handfull blåsare och kanske även stråkar i en bukett egna arrangemang…
Till sist: ett alldeles utmärkt och läsvärt albumhäfte!
Jan Olsson
sång får fullödigt stöd
Lisa Björänge Quintet
Resting Spirit
(Hoob/Border)
Sandvikenfödde sångerskan Lisa Björänge gör här sin andra skiva för Hoob. Det gör hon med fullödigt stöd av flera musiker uppfostrade i Gävleborgsregionen och som i likhet med Lisa är verksamma i Stockholm. Klas Toresson spelar tenorsax, basist är Pär-Ola Landin och trumslagare Jon Fält. Pianist är göteborgaren Fabian Kallerdahl. Musiken är komponerad av Lisa och äger en personlig prägel som tilltalar där hon utnyttjar sin ljusa stämmas resurser. Öppningsnumret Resting Spirit visar tydligt att Lisa är på stadig frammarsch. Däremot är jag sval för hennes scatsång i numret Sandviken. Kompensation ges där av Klas attraktiva tenor och Kallerdahls pianospel.
Egentligen skall skivans samtliga musiker lyftas fram. Keep It Real bjuder på underfundigt spel av Kallerdahl som är en stark personlighet med integritet och profil. Jons dynamiska spel är alltid en tillgång som smittar omgivningen. Hans samspel med Pär-Olas bas är föredömligt, inte minst när Lisa vågar agera frigjort och släpper loss tyglarna.
En sak som alltid förundrat mig är varför konvoluttexter i jazzsammanhang skall vara så svårtydda. Vill man inte att köparen skall kunna läsa innehållet? Om man nu har en värdefull text att förmedla borde grafiken ägnas större omtanke både i färgval och typsnittets utförandeform. Den här skivan är värd en proffsigare presentation. Det låter elakt men tyvärr är detta en återkommande realitet inom jazzbranschen.
Göran Olson
fortsättning på hög nivå
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why Vol. 3
(Headspin Recordings/Border)
Tredje och sista albumet i Goran Kajfes/Subtropic Arkestra trilogi The Reason Why följer konceptet från de båda föregångarna, och innehåller det nio man starka bandets personliga tolkningar av låtar plockade från olika tidsperioder och från en mängd olika kulturlandskap.
Inledningen är magnifik, med en suggestivt sugande version av den etiopiska klaviaturmästaren Hailu Mergias hypnotiska Ibakish Tarekigna från 1970-talet. Fortsättningsvis når albumet inte riktigt samma svindlande höjder, men håller en stadigt hög nivå genomgående.
Variationen i materialet är ibland slående, som i jämförelsen mellan tolkningen av Christer Bothéns hårdstunsiga Trance Dance från skivan med samma namn från 1984 och den easy listening som genomsyrar den franske electronicakompositören Bernard Fevres Le Monde Avait 5 Ans.
För att inte tala om versionen av I’m On My Way, som den lika obskyra som eklektiska psykedeliagruppen US69 från Connecticut lanserade på albumet Yesterday’s Folks 1969.
Här finns vidare en tolkning av en hårdsvängande låt med Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou från Benin liksom av två låtar av betydligt färskare datum. Av dessa överträffar en hymndoftande version av amerikanen Panda Bears (Noah Benjamin Lennox) You Can Count On Me vida originalet, medan kanadensaren Caribous (Dan Snaith) trista Sandy inte går att göra så mycket med.
Även om Subtropic Arkestras besättning redan tidigare var formidabel, har tillskottet från Per ”Texas” Johansson till blåsarna Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson vässat den ytterligare.
Förhoppningsvis kommer Subtropic Arkestra att fortsätta utforska och utveckla sin musik, oavsett det sker inifrån och in eller med sikte mot andra horisonter.
Peter Bornemar
som borde tilltala många
Magnus Lindgren
Stockholm Underground
(ACT/Naxos)
Magnus Lindgren har bjudit mången god lyssnarstund tillsammans med stereon sedan skivdebuten med egen kvartett 1999. Med cd:n Way Yout som då erhöll priset Jazz i Sverige det året. Genombrottet kom med albumet Paradise Open tillsammans med Radiojazzgruppen vilken belönades med en Garmmis, Orkesterjournalens Gyllene skiva samt Sveriges Radios pris, Årets bästa jazzmusik. Och han har dessutom erhållit Jazzkatten som årets nykomling och två år som Årets jazzmusiker. Förutom spelet är han även skicklig både som kompositör och arrangör. Magnus Lindgrens musikutbud har hela tiden varit i den njutbart melodiskt sköna tonskalan, vilket även dagens skiva uppvisar.
Dagens album är i den så sjudande bluesfyllda andan med drag av funkmusikens betoning invävd. Vi har mestadels hört honom med tenorsaxen, någon gång med klarinett och här är det tvärflöjt rakt genom. I samtliga tolv spår. Ett instrument som han behärskar lika bra som övriga nämnda. Och så har han några som gästar kvintetten som står av förutom honom själv, Daniel Karlsson fender rhodes, Henrik Janson gitarr, Lars DK Danielsson elbas och Per Lindvall trummor.
Början med löst ledigt funk-gung med Magnus Lindgrens flöjt i förgrunden och i elegant solospel och solospelar här gör ävenledes gästande tyske Till Brönner trumpet och Eric Bibb sång, i Lindgrens egen komposition, Fluting. Till det mest bluesfyllda i skivan hör Magnus Lindgrens Mr. Mann, som vi förmodar är tillägnad en av jazzmusikens verkligt stora som hade tvärflöjten som huvudinstrument, nämligen Herbie Mann.
Även Eric Bibbs komposition, Good Stuff, med bluesfyllt gitarrspel och sång från kompositör samt flöjtist Lindgren. Fler bluesgodingar är A White Shade Of Pale, med så innerligt känslofullt spel av Lindgren och med Nils Landgren i trombonesolo i samma anda, som tillkommit här. Ytterligare sång bjuds. Ida Sand i sin så härligt gungande komposition, Brutal Truth. En härligt lättlyssnad skiva med musik som torde tilltala fler musiklyssnarkategorier.
Thord Ehnberg
suggestiv röst griper tag
Anna Lundqvist Quintet
Mewe
(Prophone/Naxos)
Anna Lundqvist har i fyra tidigare cd album bjudit på bra sång i den traditionella jazz-sång-andan. Nu har hon växlat över och sjunger i sin femte skiva helt ordlöst hela skivan genom. Den ordlösa sången inom jazzmusiken är dock inget nytt. Det har förekommit ända sedan Louis Armstrong ordlöst började improvisera när han, som det sägs, tappade text/notbladet i sin version av Heebie Jeebies redan 1926, och har därefter funnits med inom jazzmusiken sedan dess. Men en hel skiva genom, som Anna Lundqvist här använder sin röst så nära sina instrumentkollegor torde vara unikt.
Textmässigt inget innehåll således utan det är rösten, de toner hon utbrister i som är av betydelse. Och det gör hon alldeles utmärkt. Rösten är som ett instrument integrerat med övriga instrument ingående i kvintetten. Så tonsäkert det någonsin går. Både i ensemble och när det kommer till improvisationer med instrumenten runt om. Från första spår, smått hetsiga Listen och titellåt Mewe, där rösten är så nära instrumenten att man uppfattar enbart allt som instrumentalt helt genom. Alone, synnerligen vackert melodisk, där rösten så smakfullt ligger med i spelet. I My Joy och Everything is Everything, blir sången mer påtaglig och mot instrumenten, där pianot/keyboard och basen ävenledes utbrister i bra solospel. Samma sak med The Ravens och efterföljande Behind It All, där saxofonen ligger i unisont spel med Annas röst och även i allvarligt solospel. Insomnia rapp keyboards och virvlande trummor som bryts av engagerat gitarrspel i solo. Allt avslutas med drygt minutenkort ballad, Beautiful Friend, the End.
Ja, Anna Lundqvist har helt klart påvisat att ordet inte alla gånger har betydelse för det som sjungs. Det är suggestivt allvarlig sång och spel som suger tag i mig som lyssnare där alla har lika stor del i. Det är således kollektiv skaparkraft i det vi får höra från Anna Lundqvist röst, Fabian Kallerdahl piano/keyboard, Mattias Grönroos bas, Jon-Erik Björänge trummor och percussions, Björn Almgren sopran/tenor saxofoner samt gästande Krister Jonsson gitarr, Stina Larsdotter cello och Tobias Hedlund vibrafon i några av spåren.
Thord Ehnberg
med instrumentala sologodbitar
Sara Indrio
Blodrød måne
(Stunt)
Sara Indrio, dansk sångerska och låtskrivare med italienskt påbrå. Har studerat klassisk percussion i flera år men den sydamerikanska rytmiska slagverkstraditionen vann hennes hjärta och hon har utbildat sig vid Rhythmic Music Conservatory i Köpenhamn. Så förutom sången spelar hon även flertalet slaginstrument samt gitarr och piano i några av spåren i Blodrød måne, hennes tredje skiva under eget namn.
Merparten av skivans tio spår är även komponerad och textsatt av henne. Sången i Blodrød måne, som är hennes första på danska har mjukt stillsamma texter som passar hennes vackra röst utmärkt. Jazzsång ja, men en del melodier har karaktären av populärmusikens smått slätstrukna område. Musiken bakom hennes välmodulerade stämma är välskrivna melodiskt vackra arrangemang av trummisen i bandet, Per Ekdahl. Ytterligare en svensk musiker finns med, nämligen Per Texas Johansson var saxofoner, klarinetter och flöjt är en viktig ingrediens i musiken och bjuder solistiskt några godbitar. Som i titelmelodin, mjukt gungande Blodrød måne, där han bjuder innehållsrikt solospel på barytonsax. Även Sara Indiro´s sång mycket tilltalande här och blir därmed en av skivans höjdpunkter.
Fler höjdpunkter är den så vackra balladen Juni aften, med skönsång och bra solospel från gitarrist Jakob Gurevitsch. Även Amico Mio, samt Skib uden havn, har mitt öra, med känslofull bra sång och Per Texas klarinett och tenorsax i obligat och solospel bakom tilltalar. Vi mødes i graæsset, bryter mot det övriga melodimönstret i mycket långsamt spel och sång där instrumenten får karaktär av spännande frispel.
Thord Ehnberg
och saxofonister på G!
Karl-Henrik Ousbäck
Somewhere And Somewhen
(Nightingale Records/www.karlhenrikousback.com)
Unge trumslagaren Karl-Henrik Ousbäck, född 1993, blev 2016 utsedd till Årets Faschings Vänners stipendiat - inte direkt oväntat. Studerat har han gjort på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Helt klart är han ett lysande råämne som skall finslipas. Musiken är hans egen snidad med en personlig ådra som attraherar. Trumspelet är dynamiskt och nitiskt påmanande. Han har ambitiösa intentioner men stundtals blir spelet övermodigt och splittrar gruppens helhetsintryck.
Melodin Restaurang Wollmar som öppnar besöket på Atlantis Studio är en rivig och yster ouvertyr De två saxofonisterna Håkan Broström alt/sopransax och tenoristen Jonas Kullhammar är en säker garanti för saxofonjazz av bästa märke. Helt enkelt en kanonstart. De är verkligen på G! Håkans sopran i Bem-Te-Vi är magiskt lockande. Men varför är inte sopransaxen angiven i det skivkonvolutets text? Lika positiv är jag till Håkans engagerande altsaxspel i likhet med skivans medproducent tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar som med ett emotionellt utspel skapar eruptioner. Mäktigt intagande är han i Blues For Ludi och rent utav förförisk i Barnkalas.
Pianisten Ludvig Berghe är en drömsk lugnande faktor i den vackra balladen Chaconne som spelas på trio med basisten Niklas Fernqvist och Karl-Henrik. Ludvigs eminenta spel har jag känt till sedan länge. Niklas har en utvecklingskurva som är i ständigt stigande. Skulle tveklöst kalla honom för en pudelklok basist som gör en lyhörd insats kryddat med fint solospel.
Göran Olson
och solister som ger avtryck
ASJO
Ann-Sofi Söderqvist
Jazz Orchestra
Move
Live at Fasching & Bangen Jazz & Blues Festival
(Pitch Blue/Plugged Records)
Ann-Sofi Söderqvist arbetar sig alltmer in i den mansdominerade svenska storbandshegemonin. Kompositioner och arrangemang har ett personligt uttryck som signum. Ann-Sofi utnyttjar även att föra fram unga musiker som inte tillhör de utnöttas skara. De är ämnen som med säkerhet kommer att påverka den svenska jazzens vidareutveckling. Men det finns också redan välkända namn i bandet som inger respekt. Ann-Sofi har också textat fyra nummer. Sångerskan Lena Swanberg har bidragit med två texter, Move och Play Me A Tune. I den dovt färgade Move har hon sällskap vid solistmikrofonen av tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist vars klara tonval framkallar gåshud och ger en lyckad kontrast till sången.
I Evening Blues gör Mats ”Dicken” Hedrenius en superb uppvisning med ett trombonspel som är ”back to the roots”. Jag anser att Dicken borde få flera chanser att exponera sig i studiosammanhang. Han är en personlig spelare. Andra trombonsolister är Karin Hammar som visar hög klass i Queen Of All Gods. Lisa Bodelius trombon är verkligen tilltalande i Play Me A Tune. Vilket löfte! Karl Olanderssons trumpet förgyller i samma tema.
I Little Dance lockar Johan Christofferssons altsax - ett namn att lägga på minnet. Magnus Blom med samma saxofontyp är mycket hörvärd i Queen Of All Gods. Robert Nordmarks tenorsax är en landets intressantaste exponenter på instrumentet. Honom kan man också gotta sig åt i Little Dance. Där bygger Anders Åstrands vibrafon upp en eggande atmosfär med Rasmus Svensson-Blixts inspirerande trumspel i ryggen. Ny bekantskap för mig är pianisten Oskar Lindström som är solist i Oscar´s Theme. Även han ett namn för framtiden.
I Heroes kommer Amedeo Nicolettis sköntonade gitarr in med ett gnistrande solo framför attackerande orkesterbakgrunder. I den stillsamt avvaktande Reflections Of A Blackbird skapar Per-Ola Landins bas ett välavvägt solo.
Där och i fem andra melodier är det Lena Swanberg som svarar för sången. Är något tudelad till hennes svala agerande. Med den stora orkesterinramningen hade jag väntat mig ett starkare utspel utan att kompositionerna skulle tappa sin karaktär.
Roligt är det med de nya namn som Ann-Sofi mixat in i bandet. Skivan är inspelad på Jazz Club Fasching 2017 samt med två nummer hämtade från Bangen Jazz & Blues Festival i Sandviken 2016. Då ingick tenorsaxofonisten Henrik Westerberg tillsammans med trumpetarna Patrik Skogh, Nils Janson samt trombonisterna Karin Hammar och Peter Fredriksson i orkestern.
Göran Olson
och extremt omväxlande
Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)
Ända sedan han i mitten av 1960-talet var i Indien för att studera musik och lära sig spela slagverken tabla och mridangam har den indiska musiken legat trumslagaren, kompositören och bandledaren Bengt Berger nära.
I grupper som Arbete & Fritid, Rena Rama, Archimedes Badkar, Spjärnsvallet, Bitter Funeral Beer och Chapter Seven har den indiska musiktraditionen, tillsammans med västafrikansk musik och svensk folkmusik, varit en ingrediens i den korsbefruktade jazz som präglat Bergers musik.
Så också i hans senaste konstellation Beches Brew, som igångsattes 2010 och tidigare presenterat sig på utmärkta albumen ”Beches Brew”, ”Beches Brew Big” och (digitala) ”Beches Brew Bag”.
Som titeln också anger präglar den indiska musiktraditionen i hög grad Bengt Bergers kompositioner på detta nya album, som spelades in under en turné i Sverige och övriga Norden hösten 2016 efter att bandet tidigare under året framträtt i Indien. Med på turnén från Indien följde systrarna Akkarai på fioler och röster samt slagverkarna Sundarkumar och Rao.
Dessutom anslöt sig den ghanska slagverkaren Doe Kushiator till den konstellation som förutom Berger själv här utgörs av saxofonisterna Thomas Gustafsson, Jonas Knutsson och Sir Thomas Jäderlund, gitarristerna Max Schultz och Göran Klinghagen, violinisten Livet Nord, basisten Stefan Bellnäs samt Lise-Lotte Norelius på slagverk och elektronik.
Musiken är synnerligen färgstark, mäkta tilltalande och extremt omväxlande de åtta spåren emellan. Den inledande och lustfyllt pockande låten Kakraba High Five är klart starkast beroendeframkallande, men den nästan psykedeliska ragan Dagar, Djur, den bluesmättade Kamelen och det täta medleyt Doktor Apa/Magma/Vesuvio/Klingis Khan är andra höjdpunkter på ett album som vill lyssnat på hur många gånger som helst.
Peter Bornemar
personlig, mångskiftande musik
Lars Danielsson
Liberetto III
(ACT/Naxos )
Lars Danielsson är mästerlig att trolla fram melodiskt vackra toner i sina kompositioner. Så också i sin tredje skiva betitlad Liberetto. Och givetvis gäller detta även hans båda instrument, bas och cello. Även pianot spelar han i introt av två titlar, samt wah-wah cello och gimbri i en. Gimbri är ett tresträngat afrikanskt instrument, stort som en gitarr gjord av en trästock täckt med kamelhud på spelsidan. Medspelare i detta, det tredje albumet av Liberetto har i stort samma sättning som i tidigare skivor, förutom att Grégory Privat ersätter Tigran Hamasyan på piano och fender rhodes medan John Parricelli gitarr och Magnus Öström är kvar spelandes respektive gitarr och slagverk. Dessutom tillkommer gästande musiker i de flesta titlarna.
Samtliga tolv kompositioner signerade Lars Danielsson, alla mycket skickligt genomarbetade där instrumentens ”röster” ställs mot varandra och blir skön gemenskap. Solon från många av medverkande, finkänsligt integrerade i arrangemangen med musiken och man kan skönja många ingredienser från andra musikkulturer. Här finns flamencoinspirerat, Taksim by Night, likaväl som indisk raga i främst Gimbri heart, med .ödande gitarrspel från Parricelli. Och så skymtar korta stycken sval nordisk folkvisa som en ljuv vindstilla augustinatt där fullmånen sprider sitt smått trolska sken. Lyriskt spännande minsann. Även den sakrala musiken får vi ta del av. I den så vackra Orationi, med vemodigt vackert solospel av Danielsson.
Det är kompositionerna, arren och helheten och mindre enskilda solisters prestationer som är musikens stora styrka här. Tillsammans blir allt personligt färgad Lars Danielssonmusik.
Thord Ehnberg
dynamiskt med suveränt gäng
Vilhelm Bromanders Initiativ
Allt åt alla
(Signal and Sound)
Basisten Vilhelm Bromander har figurerat i många olika sammanhang under åren, bland annat med Jonas Kullhammar, The Ägg och på favoritplattorna hurrakel! med Anna Lund och Röjer på vinden med Brända broar. Helt på egen hand kom han förra året med soloskivan Oh Lord, Give Me Strength (Creative Resources), som innehöll två improvisationsstycken för kontrabas.
På Allt åt alla, Bromanders andra skiva i eget namn, omger han sig med ett suveränt gäng musiker i form av saxofonisten Marthe Lea, trumpetaren Niklas Barnö, pianisten Lisa Ullén och trumslagaren Christopher Cantillo i fem form- och innehållsmässigt väldigt varierade kompositioner skrivna av honom själv.
Tre av dessa, titelspåret, Cococo och Den glömda utopin, präglas av utforskande, frispråkiga och dynamiskt återhållsamma dialoger, där det nyansrika växelspelet musikerna emellan fungerar genialt.
De två övriga kompositionerna här har båda en mer fast struktur och rappa melodislingor med teman som sömlöst byter av varandra. Mot kung & fosterland har ett hårdnackat schvung som vore det en väckelsesång med Bromanders distinkt tunga basspel som fundament under extatiska tillrop från de övriga musikerna.
Mint lika stark är den vidunderliga Rockefeller Rock, som under tolv minuter byter förklädnad flera gånger och går från crescendo till crescendo för att slutligen utmynna i ett magnifikt solospel av Bromander själv.
Som kompositioner skickar både Mot kung & fosterland och i synnerhet Rockefeller Rock tydliga associationer till Charles Mingus. Den senare är närmast en pendang till stycket Remember Rockefeller at Attica som Mingus spelade in på Changes One 1975.
Ett strålande album som ges ut på vinyl i begränsad upplaga (300 exemplar) och, som alltid när det gäller Signal and Sound, omsorgsfullt förpackat och försett med ett snyggt konvolut.
Peter Bornemar
och även med innerlig känsla
Ulf & Eric Wakenius
Father and Son
(ACT/Naxos)
Far och son Ulf och Eric Wakenius, båda gitarrvirtuoser i musik som ger associationer till vad vi hörde pappa Ulf i sin karriärs början. Då i duospel tillsammans med gitarrist Peter Almqvist där de kallade sig Guitars Unlimited. Och faktiskt, en titel finns med från den tiden. Paco´s Delight, som kom ut under Guitars Unlimiteds namn på skivmärket TonArt inspelad redan 1983. Nu således i mycket skicklig nyinspelning tillsammans med sonen Eric. Och jag tror det är i samma arrangemang även denna gång, givetvis med nytt fräscht solospel.
Dagens duoinspelning, den första med far och son Ulf och Eric Wakenius, tillkommen i september i fjol, innehåller tolv titlar inklusive bonusspår. Det är två mycket driva gitarrvirtuoser i samspel som lekfullt utmanar varandra. Vem som spelar lead stämma, solo och ackompanjerar är omöjligt att avgöra i de olika låtarna som finns med. Det varierar naturligtvis mellan de två. Variationsrikt med början med en snutt ur Joe Zawinuls välkända Birdland, som ett personligt intro.
Här finns Cat Stevens Father and Son, även med sång av sonen Eric och som här blivit synnerligen passande titellåt till denna skiva. Den smekande vackra balladen Meine schöne Heimat eller som vi känner den, Vem kan segla förutan vind, spelad med innerlig känsla. Här finns också Esbjörn Svenssons Dodge the Dodo/When God Created the Coffee Break, likaväl som John Lennon & Paul McCartney´s Eleanor Rigby. Även kompositioner från Ulf Wakenius penna finns, nämnda Paco´s Delight och den irländskt inspirerade Irish Vagabond samt Mistral, innehållande tryck och intensitet i sprudlande samspel. Och mot slutet av skivan en lång häftig version av Birdland, plus bonusspåret Help the Poor, även den med sång av Eric.
Det är helt enkelt virtuost spel av två skickliga yrkesmän i musikbranschen som kan sina instrument både till teknik och uttryck med innerlig känsla.
Thord Ehnberg
med drag av svensk folkmusik
Kari Sjöstrand
Frost Blossom
(Karisma Music/www.karisjostrnd.se )
Kari Sjöstrand har varit frilansmusiker sedan 80-talet. Huvudinstrument är tenorsaxen med spelar även alla saxofoner plus klarinett, flöjt och stundtals även med sång. Bor i Undersvik en liten ort i mitten av Hälsingland men kommer ursprungligen från Stockholm, som hon numera ofta besöker för spelningar med olika gruppkonstellationer. Bred i sitt musikutbud och har tidigare utgett två skivor på duo med maken, basisten Henrik Christensen, där det närmast varit musik i visform/folkmusik som svänger ”jazzinnerligt”. Även jazzmusik för barn finns med på repertoaren. Men det är dock den kreativa jazzmusiken som står henne närmast och finns i uttryck i cd skiva tidigare med gruppen Talk.
I det nyutkomna albumet kommer dock enbart tenoren till användning. Inspelad i New Orleans, som hon besökt ett antal gånger och smått förälskat sig i dess atmosfär. Och under en dag i mars i år spelades åtta av Karis kompositioner in där. Hennes tenorsax tillsammans med Matthew D. White gitarr, Larry Turner elbas och Adam Everett trummor. Musiken bop/swing fyllt lättlyssnad med förankring i femtiotalsjazzen, med lätt föryngring. Hennes kompositioner har stundtals drag av svensk folkmusik karaktär med vemod. Speciellt i ballader som titelmelodin Frost Blossom, där folkmusiken har satt prägel på innehåll, samt den så innerligt vackra Just to Be, med små drag av vad vi minns Lars Gullin framtonade. Även den ”coola” skolans form skymtar i The X Train, med envist påpuschande malande elbasfigurer.
Solistiskt äger Kari musiken med sin tenorsax men även gitarristen White är läcker med sitt solospel. I gungsköna A Little Boat, samt Hello Mr T och Molly´s Mood, där det sydamerikanska påbråt skymtar. Och i I Know, svänger det så där härligt gammeldags. Basist Turner och trummis Everett följsamt pådrivande bakom i allt, som även de får komma till tals i solinpass. Sammanfattningsvis lättlyssnad i avslappad musik och spel som tilltalar.
Thord Ehnberg
tre musiker med förmåga att lyssna
Tommy Kotter Trio
Improvisation
(Nilento Records/Naxos)
Pianisten Tommy Kotter har länge varit ett etablerat jazznamn och har spelat med bland andra Bengt Anderssons kvintett, Bohuslän Big Band, Kjell Jansson Quartet och Roland Keijsers kvartett. I eget namn har Kotter tidigare bara gjort ett par skivor; Blue (IAM) kom 2002 och Sound Pictures (Spice of Life), som han delade med Lars Jansson, kom 2005.
Med den trio han spelat med de senaste åren, som förutom honom själv utgörs av basisten Yasuhito Mori och trumslagaren David Sundby, kom nyligen två album inspelade under en turné i Japan. Förutom dubbelalbumet Tenderland med originallåtar skrivna av Kotter också ett diametralt annorlunda album bestående av åtta helt improviserade stycken benämnda Improvisation 1-VII samt Winterpoem.
Musiken på Improvisation är småskalig och fullmatad av nyanserat spel från tre musiker med förmåga att både kunna lyssna och hörsamma varandra. Musiken är omväxlande lyrisk och lätt komplex, men symbiosen musikerna emellan gör att det gemensamma uttrycket genomgående är högeligen extrovert snarare än introvert och svårtillgängligt.
Peter Bornemar
och tätt kreativt samspel
Teresa Indebetou Band'
feat. Ann-Sofi Söderqvist
Cities I
(Imogena/Border Music)
Göteborgsbaserade Teresa Indebetou Band har i tidigare skivor och live på jazzklubbar runt om i landet presenterat sig med mycket intressant musik i trioformatet. Tillsammans med Jenny Kristoffersson kontrabas och Martina Almgren trummor. Nu utökat till kvartett med ytterligare av landets skickliga jazzmusiker, trumpetare Ann-Sofi Söderqvist, som ofta förekommit i storbandssammanhang. Inte minst sitt eget ASJO.
Nu således Ann-Sofi Söderqvist i kvartettspel med trion från Göteborg under ledning av Teresa Indebetou. Stingfylld spännande lyssning rakt igenom samtliga åtta titlar, varav sju har blivit namnade efter huvudstäder världen över. Början, betitlad Warsaw, har mjuk vacker innebörd, med till en början enbart Indebetou´s piano i sparsmakat spröda toner ”smyger” sig den innerligt vackra musiken in i medvetandet på lyssnaren. Med stegrande intensitet från enbart trion i tätt kreativt samspel. Lågmäld melodiöst vacker musik, vilket även skivslutet sker i, med en låt betitlad Stella, där Teresa även bjuder på sång, i egen text och musik. Spår som ger lyssnare en behaglig inledning och fint sammanhållet avslut.
Och melodiskt taggad kreativitet till spel är vad som gäller vare sig det är fråga om up-tempo eller vacker ballad hela skivan genom. Med tuff storstadspuls i bluesfyllt melodiska och swingfyllda London, funk gungande New York, de sirligt avslappade atmosfären långt från karnevalsyrans Buenos Aires samt det njutbart stillsamma livet i Paris. Även Prague och Helsinki har sin särprägel. Samtliga melodiöst vackra kompositioner skrivna av Teresa, där jag förmodar hon ger sitt intryck och sin uppfattning av nämnda städer. Med Martina hållande dess puls levande och medmusiker nyfiket jäktande genom gatornas labyrinter eller strövar njutfyllt makligt fram i någon park, som ju är städernas sköna oaser att koppla av i. Dock strosas det ändå med spänstiga steg.
En samspelt trio, plus då Ann-Sofi Söderqvist vars trumpet passar in utmärkt De fyra bjuder tillsammans på personligt skapande jazzmusik med atmosfär, i underbart samspel och späckat med högst skickligt solospel.
Thord Ehnberg
för frispråkiga solister
Johan Berke
Simpatico
(Gason Records/Naxos)
Gitarristen Johan Berkes grupp Upstairs Five har sedan debutalbumet 2004 gjort ytterligare åtta album, där detta det senaste precis som de tidigare innehåller musik skriven av honom själv.
Det handlar om jazz ur ett tämligen brett perspektiv och med varierade tonlägen, från lyrisk melankoli över modern bop till fri improvisation. Med sig på skivan har Berke två försklassiga blåsare i form av Alberto Pinton på klarinetter, baryton- och altsax samt Fredrik Nordström på tenor- och altsax. Och därutöver ett kraftfullt rytmpar i form av Robert Erlandson på bas och Fredrik Rundqvist på trummor.
Två av Berkes kompositioner här är dedikerade till Wayne Shorter, Mola mola och While We’re…Jong! som har koppling till Juju respektive Mahjong, två av Shorters låtar på albumet Juju. Här finns även en dedikation till Charlie Haden kallad Seen from Above, kring vilket gästspelande Barry Cleaveland byggt ett så kallat ”soundscape” med elektronik.
Bäst på detta klangrika album, där det finns gott om spelutrymme för Pinton och Nordström, är dock det frispråkiga stycket Short, but Sweet no 28, där den sedan många år i Sverige bosatte japanske jazzbasisten (med mera) Yasuhiyo Mori bidrar med en inledande och avslutande recitation.
Peter Bornemar
gamla kompisar möter sönerna
Ulf Johansson Werre
John Högman Quintet
Fathers & Sons
Having Fun
(PB7/Plugged Music)
Pianisten/trombonisten Ulf Johansson Werre och rörblåsaren John ”Jonte” Högman är gamla polare från Uppsala sedan första halvan av sextiotalet. De hade ett gemensamt band redan 1964. Tillsammans studerade de sedan på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. De kom också att ingå i Gugge Hedrenius Big Blues Band. Genom skivans basist Magnus Marks försorg kom nu Ulf och John att mötas igen i den nystartade kvintett som bildats.
Till bandet levererade Ulf den trumspelande sonen Oscar Johansson Werre. John svarar med sonen Magnus Adami som hanterar trombon. Det var ett lyckat drag. De båda ättlingarna åker inte snålskjuts på släktskap och nepotism vilket jag bestämt hävdar. Killarna pluggar jazz på Ackis, som fäderna gjorde i begynnelsen. En äkta blueskänsla sitter stabilt inplanterad i sönernas medvetande. Det är en bra start i den fortsatta karriären.
Av skivans tolv nummer kommer huvuddelen från de två bandledarna. Kompletterar gör Dizzy Gillespie med sin odödliga Night In Tunisa. Duke Ellington bidrar med den vackra Black Butterfly där Johns smäktande tenor skapar gåshud. Det blir ett av skivans intimaste inslag. Cole Porter står för den heta Love For Sale. Där vänder Ulf elegant ut och in på melodins harmoniunderlag. Den trombonduell som följer är glädjefylld och skapar en medryckande stämning. John ersätter här Ulf vid pianot.
Ulf sätter en riktig Åke Perssonatmosfär i Persson-Alley. Soundet som formas hör verkligen hemma hos den för tidigt bortgångne hässleholmaren. Åkes lätt nonchalanta frasering satte sannerligen färg på mängder av svenska trombonister på femtiotalet och lång tid framöver. Den hommagen värmde en ”Kometen” fan. Ulfs pianoinsatser saluteras på det hjärtligaste.
Konklusion – den frejdiga stämning som skivan för med sig visar att sönerna är på god väg att föra fädernas jazzbegåvning vidare.
Göran Olson
en multikulturell grundton
Lars Skoglund
La La Lars
(Headspin Recordings/Border)
Försett med en titel som anspelar på Damien Chazelles flerfaldigt Oscarsbelönade romantiska dramakomedi kommer trumslagaren Lars Skoglund med ett första album i eget namn som är bland de absolut bästa jag hört på mycket, mycket länge..
När det gäller Lars Skoglund så är han förstås inte någon nykomling. Förutom att han ingår i indiebandet Laakso har han spelat med Lykke Li, Goran Kajfes, Moneybrother, Ane Brun och Oddjob, bland många andra.
På det här vinylalbumet har han samlat ett förnämligt gäng musiker bestående av nämnde Goran Kajfes på trumpet, Jonas Kullhammar på tenorsax och flöjt, Johan Berthlin på bas och Carl Bagge på piano och elektronisk orgel för att ta sig an åtta synnerligen medryckande kompositioner - alla skrivna av honom själv.
De starkt melodiska låtarna är extremt varierade, inte minst vad gäller de spänstiga arrangemangen, och skulle generellt kunna kategoriseras som gospelartad jubeljazz med en multikulturell grundton.
Låtarna La La La La, Tiden lider (och vi med dem), Storm und Drang och Moonwalk är spontant snabbast tilltalande, men egentligen skulle vilket spår som helst på albumet vara en avväpnande välsignelse på vilket annat album som helst.
Peter Bornemar
soloinsatser. Vilken skivdebut!
Ekdahl Bagge Big Band .
New Thing
(DO Records/Plugged Music)
Trumslagaren Per Ekdahl och pianisten Carl Bagge startade sitt gemensamma storband 2014. Det är ett ungt vitalt band där båda initiativtagarna delar på komponerandet och arrangemangen med några undantag. Det är basisten Martin Sjöstedt och barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg som harr var sitt tema med. Bandet har bland annat hörts på Scalateatern i Stockholm – det är väl bara en tidsfråga när landets övriga storbandsintresserade får uppleva bandet live. Dit räknas redan Bangen, jazzfestivalen i Sandviken.
Att skrivarna inspirerats av Thad Jones-Mel Lewis måndagsband i New York är lätt att konstatera. De har anammat den lekfullhet och intrikata finess som Thad stod för. Stämföringen är genial och lockande med starka personliga soloinsatser. New Thing spelades in på Atlantisstudion i Stockholm under två dagar sommaren 2016. Allt som redovisas har klass, från första tonen i Willkommen till finalnumret Black Swan. Lägg därtill den lyckade grafiska utformningen som konvolutet och texthäftet fått.
Hur ser då bandet laguppställning ut?
Rörblåsare är leadsaxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson. Johan Christoffersson är andra alt. Tenorister är Robert Nordmark och Linus Lindblom. En stabil botten har sektionen i barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg. Leadtrumpetare är Karl Olandersson. Övriga spelare är Nils Jansson, Elin Andersson, Jonne Bentlöv och Emil Strandberg. Nils och Elin delade på jobbet. Så gjorde även trombonisterna Magnus Wiklund och Karl Frid. Med båda inspelningsdagarna var leadern Kristian Persson, Peter Fredriksson och bastrombonisten Kristoffer Siggstedt. Det utsökta kompet med Ekdahl, Bagge och Sjöstedt är en garant för en substansfylld storbandsskiva.
Utöver det drivna ensemblespelet går jag upp i varv över de många förnämliga soloinsatserna som bjuds. Kul är det att höra Olanderssons förstapipa som bevisar vilken fantastisk musikalisk bredd han äger. Frapperas också över den energi och attack bandet agerar med i de arrangerade partierna.
Favoritnummer? Varför inte New Thing, Before You Leave samt Black Swan. Oriental Express skall också med. Vilken skivdebut!
Göran Olson
variationsrik jazzsång
Gunilla Törnfeldt
Behind the Mask
(Sonorus Music/CD Baby)
Gunilla Törnfeldt känner vi som en av rösterna I uppmärksammade vokalgruppen Stockholm Voices, men även som soloartist i tidigare skiva. Debutalbumet A Time For Everything som kom hösten 2009. I nu föreliggande album Behind the Mask, har Gunilla Törnfeldt skrivit all musik förutom Bill Frisells, Tell You Ma, Tell You Pa, som hon dock textsatt och framför känslofullt i mycket långsamt tempo.
Gunilla Törnfeldt sjunger med kreativ uttrycksfull jazzkänsla. Variationsrik till omfång med både innerlig mjuk vacker inlevelse såväl som dramatisk kraftfull innebörd i sin sång. En stor del ordlöst, som ett instrument ingående i ensemblen eller i obligat eller synkront med något av instrumenten. Som vi får smakprov av redan i första spåret, Torn Between, likaväl som den rappa Flow där det stundtals blir klassisk bop/scat sång, eller den så innerligt melodiskt vackra Put the Past Behind. Med teatraliskt dramatiskt innehåll i titelmelodin Behind the Mask och Marching For Peace, i taktfast marsch rakt genom hela låten och sångmässigt ger vision av den samiska jojken. Läckert minsann.
Arrangemangen skickligt skrivna där jag stundtals hör instrumenten integrerade som röster bakom Gunillas sång. Och hon har förnämliga musiker med sig i trumslagaren Gustav Nahlin, som även fanns med på debutskivan, och pianisten Daniel Tilling, som alltid med lyriskt taggat spel. Kontrabas spelar Svante Söderqvist, som gör sig alltmer uppmärksammad med skickligt spel i många sammanhang. Efraim Törnfeldt spelandes bariton gitarr är det för första gången jag hör. Alla med bra solospel instuckna.
Thord Ehnberg
och ett fräscht orkestersound
Stockholm Jazz Underground
Plays The Music Of Hans Olding,
Nils Janson, Linus Lindblom
(El Dingo Records/Border Music)
Den relativt unga gruppen Stockholm Jazz Underground, som initierades för några år sedan, har en intressant sammansättning. Altsaxofon och klarinett spelar Klas Lindqvist. Linus Lindblom är tenorsaxofonist/ flöjtist.. trumpet spelas av Nils Janson och trombon av Lisa Bodélius, piano/wurlitzer trakteras av Carl Bagge, Hans Olding spelar gitarr, Filip Augustsson är basist och Chris Montgomery trumslagare. Samtliga mycket intressanta solister med individuell profil.
Tillsammans bildar de enhet som verkligen lovar gott inför framtiden. Homogent spelat och med en vederkvickande gruppkänsla lämnar de efter sig en fruktsam mersmak som visar att svensk jazz har utökats med en attraktion som kommer att gå långt. Med det kunnande och den målmedvetna inställningen som musikerna agerar med finns det all anledning till att följa upp gruppens vidare frammarsch. Betonar att Stockholm Jazz Underground är en välkommen uppstickare i dagens svenska jazzliv.
Musiken är komponerad och arrangerad av Hans Olding, Nils Janson och Linus Lindblom. Personligt och frigjort har skrivarna format ett orkestesound som väcker nyfikenhet. Det är bara att gratulera till det fräscha sound som arbetats fram. Inga klangklyschor kommer till bruk. Musikerna är övertygande och besjälade i spelet.
Skrivarna har lyft fram gruppens möjligheter att variera arrangemangens sound där alla instrumenten har rikliga möjligheter att ge musiken en speciell karaktär. Där ger till exempel gitarren och klarinetten spetsfundiga accenter. Att man också fogar in partier med endast två spelare som Bagges piano och Montgomerys trummor i The Sleeper Awakes visar prov på en vidsynt fantasilusta. Solisterna kan gotta sig åt det subtila arbete som kompet med Bagge, Olding, Augustsson och Montgomerey smidigt levererar. Vilken vårprimör!
Göran Olson
duojazz med många uttryckssätt
Almaz Yebio / Aaron Parks
Art Of songs
(Deliberate Music)
Pianisten Aaron Parks är aktuell på två skivor, däribland "Find the Way"där han spelar han med sin egna amerikanska trio .
(Recension nedan)
"Art of Songs" är en duo-cd med mångsidiga sångerskan Almaz Yebio, som bland annat är utbildad musiklärare vid Musikhögskolan i Malmö, där hon också sedan 1999 är anställd och från 2013 universitetslektor i sång med inriktning jazz. gospel och sångensemble.
Almaz Yebio har genom åren jobbat med jazz, soul och brasiliansk musik i bland annat gruppen Agora och sin egen Almaz Yebo´s Twist´n Shout, som för övrigt firar 20 år med turné och liveplatta som släpps i höst.
Här i det lilla formatet duo tillsammans med pianisten Aaron Parks i tolv titlar med material från tiden mellan 1920 och 1960. Art of Songs har inte enbart jazzanknytning utan också musik skriven för andra musikformer finns. Här dock med jazzanknytningen i duons framförande av materialet. Almaz Yebio har vacker röst skickligt artikulerad och med känsla i det hon gör. Mycket har visans form i det lugnare tempot. Vad som sägs om Aaron Parks pianospel i hans trioskiva nedan gäller även här med det så lyriskt broderande spel runt Almaz sång likaväl som i eget solospel.
Tilltalar gör de ursvenskt vemodiga, En visa från Roslagen och Akvarell, likaväl som de känslofullt vackra balladerna Ferry Me Across the Water och Omar´s Lament. Den senare a´capella ett långt stycke i början. The Birds, har fugans sirlighet. Den så tonsäkert ordlöst sjungna lätt sorgsna Elsewhere samt sköna Nana och godnattvisan Sova, avslutar en vackert och avslappat njutbar lyssnarstund från Almaz Yebio och Aaron Parks. Jazzmusik har många uttryckssätt och här har den stora drag av svensk visa.
Thord Ehnberg
med hörvärd jazzbakgrund
Jonas Holmberg
Ny Standard
(Joho Musik)
Jonas Holmberg som här kommer med sitt tredje album är dock en ny bekantskap för mej. Att jazzmusik kan anta många olika former har vi hört bevis på många gånger tidigare. Med egna svenska texter och musik skriven av Jonas, blir det sång i det stillsamma vackert lugna tempot som får mig direkt att associera mot visformens skira uttryck. Sång i visform till jazzbakgrund är det närmsta jag kan komma.
Texterna om vardagliga ting rakt på sjungna, tydligt textade men tyvärr lite svalt utan något större engagemang för innehåll. Litet mer inlevelse i sången skulle vara önskvärt. Allt inleds med Ett frieri, med enbart Mathias Algotssons piano bakom sången. Efterföljande Stockholmsvals hör till de titlar som tilltalar, med Peter Asplunds trumpet i läckert solospel och broderande runt Jonas sång. Även Himlen har lovat att snöa i natt och Det lät som en saga, har sina förtjänster. Och låt cd:n snurra vidare efter sista spåret. Det finns nämligen en låt till, Moon River, sjungen på svenska. Den hör absolut till de bästa i denna cd.
Mycket kompetenta välkända musiker i jazzbranchen har Jonas med sig. Redan nämnda Peter Asplund vars trumpet och flygelhorn vi får avnjuta i lyriskt vacker spel. Mathias Algotssons piano med allvarligt sparsmakat spel likaväl som i broderande turer runt melodin. Linus Lindblom tenor och klarinett, Svante Söderqvist bas, Conrad Boqvist gitarr samt Calle Rasmusson vars trummor här har mjuk pådrivande betoning alla låtar genom.
Sammanfattningsvis blir det poetisk sång till jazzbakgrund i den stillsamma lyriska andan.
Thord Ehnberg
bluesgung som karibiskfärgat
Elsas eget omdöme
Om inte nu, när då?
(Bergman Inspelningar)
Basisten pch kompositören Elsa Bergman är ännu en medlem i bandet Anna Högberg Attack som nu ger ut en skiva i eget namn, dessutom med enbart egna kompositioner.
Med sig i de åtta melodiskt svängiga och snyggt arrangerade låtarna har Bergman den allmänt bekante trombonisten Mats Äleklint, saxofonisten Oskar Carls, trumslagaren Lalo Cissokhi och sångerskan Siri Blackman, där i synnerhet Äleklint och Carls ges rejält utrymme för att lycksaligt ornamentera i den rättframma och lättillgängliga musiken.
Tre av låtarna har vokala inslag, men det är de helt igenom instrumentala numren som ger starkast intryck. Däribland den närmast banalt bluesgungande 127, det klagande stycket Ulises Lima, skönt sönderstyckade Amygdala och den karibiskfärgade Nice Naller med sina euforiska tillrop från Äleklint och Carls.
Ett extra plus måste också gå till Emmy Rotsman för den läckra designen av omslaget.
Peter Bornemar
tonen för tilltalande debutalbum
Anna Lund presenterar Hurrakel!
(Hoob Records/Border)
Redan efter någon minut in i det inledande och ljuvt vemodiga stycket Stigbergsliden slår trumslagaren och kompositören Anna Lund an tonen för vad som utmynnar i ett synnerligen tilltalande debutalbum med hennes kvartett Hurrakel.
Vanligtvis spelar Anna Lund, som förra året belönades med radiopriset Jazzkatten för årets nykomling, trummor i den eminenta konstellationen Anna Högberg Attack, och har för inte s
å länge sedan även kunnat höras i Marilyn Mazurs sång-, musik- och dansgrupp Shamania.
Anna Lunds sublimt finessrika och nyanserade spel genomsyrar också i hög grad den lyriska musiken på det här albumet, där hon skrivit fem av de åtta låtarna. Bland annat just Stigbergsliden och de påföljande och nästintill lika suggestivt folktonsfärgade Aningens aning och Hillevi.
Med sig i gruppen har Lund de utmärkta musikerna Vilhelm Bromander på bas, John Holmström på piano och basklarinettisten och tenorsaxofonisten Nils Berg, som alla bidragit med en låt var här och där Bergs skönt dämpade och lätt sorgmättade ton på basklarinett är starkt bidragande till den melodiska färgsättningen av musiken.
Här finns också ett par gästspelare i form av Mattias Ståhl på vibrafon och Jonas Kullhammar på cittra, där inte minst Ståhls känslofulla vibrafonspel utgör en vital ingrediens i flera av låtarna.
Peter Bornemar
som man blir glad av!
Patrik Bomans Ambivalent
Soul Searching
(PB7/Plugged Music)
Basisten Patrik Boman lät tala om sig i detta århundradets början med en grupp han kallade P.B Seven Piece Machine i några utgivningar som rönte berättigad uppmärksamhet. Den första erhöll för övrigt Orkesterjournalen åtråvärda pris ”Gyllene Skivan” år 2000. Tidigare år hade vi hört honom som basisten i flertalet band, bland annat med pianisten Peter Nordahl och saxofonisterna Gunnar Bergsten och Bernt Rosengren. Bildade även eget skivbolag under namnet PB7 där tidigare en cd spelats in under namnet Abivalent.
Musiken precis om i alla tidigare utgivningar av Patrik Bomans grupper. Swingfyllt gungande i jazztraditionen härstammande i rakt nedstigande led till den så njutbara femtiotalets bop/swing skola. Med massor av kreativt idérika solon av alla medverkande och bra låtmaterial innehållande mestadels från medium till up-tempo men även vackert balladspel finns instucket. Allt, både till kompositioner och i arrangemang, bär Patrik Bomans signatur. Ambivalent är här en sextett med honom själv hela tiden som den drivande basklippan och som överlåter det mesta av solospelandet till sina kollegor i gruppen.
Swing/bopen sitter där bergfast redan från första spåret, T Never Stops, med Patrik själv och trummis Chris Montgomery som anger den kraftfulla så innerligt behagliga rytmiken innan övriga musiker kommer in i bopinfluerat alert ensemblespel uppbrutet av Max Schultz och Carl Orrje, gitarr respektive piano med läckra solon.
Instrumenteringen med trombon, altsax och gitarr ger ett intressant sound som till viss del för tankarna till J.J.Johnsons femtiotals grupperingar. Och Magnus Viklund och Amanda Sedgwick är sannerligen rapp i sitt spel på sina respektive instrument trombon och altsax i Down and Out, i speedway-tempo. Och fler intentioner bakåt i jazzhistorien finner vi i Blues for Slam, där man förnimmer den atmosfär som Slam Stewart skapade under fyrtiotalet med sin speciella stråkbas/sång. Avbrott i all rytmiken bjuds i till en början mycket långsam Melancholy Albert som dock får en bluesfyllt gungande fortsättning, med både hetta och värme. Och det mesta har den bluesfyllda ådran i det som spelas.
Oj, det var länge sedan jag hörde en sådan här njutbar jazzmusik på skiva. Det här är jazzmusik spelad i traditionen där allt är så enkelt rakt på spelat i melodiskt vackra melodimönster och i bra arrangemang. Lägg därtill skickligt solospel utan konstigheter. Det är en swing/bop-fest helt enkelt som man blir glad av.
Thord Ehnberg
med tilltalande råhet
JH3, Jari Haapalainen Trio
Fusion Madness
(Moserobie/Plugged)
Det finns något avgjort tilltalande i den råhet som präglar musiken som trumslagaren Jari Haapalainen under baneret JH3 gör tillsammans med saxofonisten Per ”Texas” Johansson och elbasisten Daniel Bingert.
Också vad gäller tempot. På förra albumet Fusion Machine var det 13 låtar på 28 minuter, här handlar det om 12 låtar på dryga 27 minuter där den längsta är knappt fyra minuter och den kortaste – Ich liebe mein mutter – klockar in på blott 39 sekunder.
Albumet är inspelat och mixat i Berlin, där Haapalainen också är bosatt. Någon tysk krautjazz är det dock inte frågan om, istället en sorts utåtagerande punkjazz med det expressiva uttrycket i solklart centrum.
Precis som på debutalbumet Fusion Machine är det i första hand Per ”Texas” Johanssons kraftfulla spel på saxofon som är utmärkande för musiken - såväl generellt som för dess i positiv mening aggressiva och direkta framtoning.
Peter Bornemar
abstrakt och gåtfull musik
Wachsmann/Strandberg/
Sandell/Thorman
A Trust in the Uncertain and
a Willingness to be Exposed
(Found You Recordings/Plugged))
Improvisationsmusik med ensemblen i centrum präglar musiken på ett album där de svenska 80-talisterna Emil Strandberg på trumpet och Patric Thorman på bas samt 50-talisten Sten Sandell på klaviaturer strålar samman med den Uganda-födde britten och 40-talisten Philipp Wachsmann på violin och elektronik.
Under dryga 40 minuter nöter och blöter dessa musiker fragment och fraser mot och tillsammans med varandra i sex numrerade spår som alla fått sin grundstruktur av denne Wachsmann, som tidigare gjort inspelningar tillsammans med i första hand Evan Parker, men även med Roscoe Mitchell.
Lättillgänglig är musiken naturligtvis inte, men den improvisatoriska samsyn som de tre svenskarna bäddat för sedan tio år tillbaka, och som bland annat resulterat i två album, är en perfekt utgångspunkt för mötet med ett unikum som Wachsmann.
Vad i ljudbilden som särskilt fascinerar i denna abstrakta och tämligen gåtfulla musik är den torra tonen från Strandbergs oftast sordinerade trumpet tillsammans med Sandells preferenser för att just här spela på klavikord och portativ, det vill säga en form av bärbar piporgel.
Peter Bornemar
och ibland med Mingusstämning
Kjell Jansson
The Groove Extension
(Imogena/ Border)
Basisten Kjell Jansson är en musiker som många med mig fått stifta bekantskap med som basisten med pianist Åke Johansson under 1990-talet. Med distinkt skickligt spel, vilket har varit hans styrka i många skivor och framträdanden även senare i många sammanhang. Med den egna gruppen och med många andra musiker, främst då som här, hämtade från västkusten. Ofta tillsammans med pianisten Tommy Kotter, vi även mött i den kvartett som Jansson lett sedan mitten av nittiotalet. Här bildar de två grunden tillsammans med Anders Kjellberg trummor och percussions samt Björn Cedergrens tenorsaxofon och basklarinett. Och fler musiker finns med i många av skivans åtta titlar.
Musiken genomgående melodiskt vacker och med sting i dagens anda med femtio och sextiotals idiom i grunden och i en del av musiken kan man spåra lätt ödesmättad påverkan från hur Charles Mingus gruppers framtonade i ensemblespelet. Närmast då i Farao från Ale, där Niklas Rydh trombon bidrar till stor del av den Mingus-stämning jag känner. Vilket även den så härligt gungade D-Flat har och som tillsammans med avslutande Playin´ the blues, är skivhöjdarna för min del. Med bra solospel av Kjell Jansson bas och saxofonisterna Björn Cedergren tenor och Joakim Rolandsson altsax.
Sju av skivans titlar är också komponerade av Kjell Jansson, medan Var blev vi av, är skriven av G. Skervov/H. Lloyd och textsatt av H. Alfredsson/T. Danielsson, med ödesmättad sång av Bror Gunnar Jansson. En titel som till sin betoning har fått drag av samma speciella spel och sångsätt som vi en gång i tiden hörde Bengt ”Frippe” Nordström framtona i sina framträdanden. Ett spår som tillsammans med inledande Till Bertil, formad som visa, bryter mot det övriga
Thord Ehnberg.
debut av röstkonstnär
Belle
Belle
(Hoob Records/Border)
Ett på många sätt originellt och fascinerande debutalbum med en grupp som leds av sångerskan, tillika röstkonstnären och kompositören Linda Oláh, som också framträder i en lång rad andra projekt och konstellationer. Bland dem Nox.3, Cabaret Contemporain, Magnetic Ensemble, fransk-svenska Luna Maze och Charles 313, duon Lovers och, tillsammans med Casey Moir och Isabel Sörling, trion Joining Forces.
Genremässigt rör sig den luftigt flyktiga och slöjlika musiken på detta under två års tid bearbetade album mellan konstpop och esoterisk konstmusik och där lyriska melodier är en gemensam nämnare i flertalet av skivans 13 spår, samtliga baserade på kompositioner av Linda Oláh.
Oláhs röst är också den självklara medelpunkten i den till lika delar gracila som kärvt intrikata musiken, där i övrigt Johan Gradens på piano och Lindha Kallerdahls på bas och sång är betydligt mer tongivande än Johan Jutterström på saxofon och Martin Öhrman på trummor.
Peter Bornemar
Lyckad, variationsrik 100-årshyllning
med förträffliga arrangemang
Vivian Buczek 
Ella Lives
(Prophone/Naxos)
generationer möts i ny grupp
Leo Krepper
Realities
(Do Music Records/Plugged Music)
Leo Krepper, ung begåvad gitarrist som debuterar med skivalbum han namnat Realities. En yngling som tar sig an musiken med mognad och har genom sitt medmusikerval blandat nya unga framåtsträvande musiker med äldres erfarenhet. Hans nyfiket kreativa gitarrspel tillsammans med likaledes unge basisten Mauritz Angas och Oscar Johansson Werre trummor samt Ludvig Berge piano, som i dag nått mognad i sitt spel. Lägg därtill den verklige veteranen inom jazzskrået, Gustavo Bergalli trumpet. En konstellation som också påvisar att jazz är gränsöverskridande vad det gäller ålder.
Merparten eget skrivet material, melodiskt sångbara allvarligt hållna titlar i det snabbare tempot varvat med långsam skön ballad. Litet enkla till komposition och arrangemang dock. Men allt spelat med hjärtat i kreativ anda från samtliga, med balanserat moget solospel.
Tilltalar som mest gör Krepper med bra gitarrspel i hetsiga Miller´s Run, Extraction samt Lilla Mama, som är bland de bästa kompositionsmässigt, har inte så där fulländat tekniskt gitarrspel men med ungdomlig kreativitet och spelglädje som lyser genom varje strängs anslag. Och spåret betitlat They, är helt vikt för hans gitarr rakt genom. Smått allvarliga Hello Little One och Doldrums, är Bergallis trumpet och Berghes piano godbitar medan lätt caribbean gungande Mowgli´s Groove har fint trumarbete från Johansson Weere, och med bra solistiskt gitarrspel.
En så fin skivdebut han gör, unge Leo Krepper
Thord Ehnberg
musik med många influenser
Tall Tales
Gamut
(Prophone/Naxos)
Allt började som ett examensprojekt av trombonisten Arvid Ingberg och Oskar Alex elbas. Två vänner som träffades på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. De säger genom att skriva och arrangera musik tillsammans, utmanar de varandra och skapar något som de inte hade kunnat göra på varsitt håll. Så all musik är skriven och arrangerad gemensamt för gruppen Tall Tales och nu således nu utgivits på debut cd:n betitlad Gamut.
Kärnan i gruppen är de två som skrivit all musik, Oskar Alex som spelar elbas och synth och Arvid Ingberg trombon, sytnh mm, samt gitarristerna Erik Fhager och Oscar Calle Broberg, Johannes Jareteg klaviaturer och Ludwig Gustafsson trummor och percussions. Enbart två titlar dock har denna besättning, inledande rappa Bully Part S, med bra trombonspel och som för övrigt har stor del av tonbilden i flera av skivans elva titlar, samt For You, en av skivans häftiga spår med lödande gitarrspel.
Variationsrik musik bjuds lyssnaren i den allvarligt mjuka Bully Part I, är pianot njutningen stycket genom. I övriga tillkommer fler musiker. I häftiga Oh Wow, solospelar Magnus Dölerud förträffligt och lödande spel från någon av de båda gitarristerna. Motsatsen är mjuka Only Mortal, med gitarrer i förgrunden, som förstärks i ett parti när trumpetare Jacek Onuszkiewicz och Dan Johansson samt Peter Dahlgren trombon tillkommer och tenorist Robert Nordmark finns med flera av spåren. Här finns också mjuk vacker sång av Johanna Edberg i Insider, omgiven av ståtligt monumentalt instrumental musik runt om. Efterföljande spåret, The Vault, en av skivans häftigaste titlar där trummor/bas har ett friskt parti, samt den högtidligt avslutande Couldn´t Be Myself tilltalar i hög grad.
Musiken har många influenser där vi i några av titlarna kan spåra påverkan av Esbjörn Svenssons musik och även The Beatles tycker jag mig skymta. Men även från andra musikgenrer finns. Pietetsfullt skriven musik och i arrangemang, oftast i upprepande tema i breda klanger, som någon av medverkande musikerna improviserar runt. En fint varierad skiva.
Thord Ehnberg
visar upp musikalisk bredd
Bengt Stark
Trio x 2
(PB7/ Plugged)
med minnesvärda melodier
Bohuslän Big Band
Erik Gullbransson & Wermland Opera
Frankly!
(Vara Konserthus )
Det så skickliga Bohuslän Big Band tar sig an gamla goda melodier vi minns och som vi starkt förknippar med Frank Sinatra, tillsammans med sångaren Erik Gullbransson och Wermland Opera. Det är många band och sångare som har haft just den repertoaren på musikmenyn genom åren. Visst, det är populära melodier inte bara hos äldre jazzlyssnare som mins just Frank Sinatras insjungningar utan många oavsett musiksmak tar till sig och lyssnar med välbehag. Vem minns väl inte Come Fly With Me och Night and Day, som Frank Sinatra med Nelson Riddle och Billy May´s orkestrar, sjöng in och som utgavs på Capitol i mitten av femtiotalet.
Här således en bland många sångare och storband som hyllar den här så njutbart swingfyllda musik vi så starkt förknippar med just Frank Sinatra. Inte musik han skrivit utan enbart sjunget genom sin långa karriär. För komponerandet av dessa ”hits” står välkända namn som Cole Porter, Jimmy Van Heusen, Johnny Mercer, Harold Arlen och många fler låtskrivare. Och Bohuslän Big Band förstärkt med musikerna i Wemlands Opera bakom Erik Gullbransson tolkar de folkkära melodierna utmärkt, utan att för den skull lägga några personliga aspekter i spel och sång på melodierna. Allt är följdriktigt så som vi minns dem.
Sexton titlar bjuds, där nämnda två plus den så innerligt vackra balladerna How Deep Is the Ocean och Angel Eyes tilltalar mig. Den så mysfullt gungande Makin Whoopee och i snabbare tempot, I Get a Kick Out of You, den helt instrumentala med synnerligen alert spel i Diga Diga Doo, med bra solospel på tenorsax samt den så sugande bluesfullda avslutande Blues in the Night, hör även de till de mest tilltalande här. Det är helt enkelt en njutbar minnesvärd musikstund musiker och sångare bjuder oss lyssnare hemma i bästa lyssnarfåtöljen med cd-spelaren på lagom volym.
Thord Ehnberg
eldfängt, kraftfullt som lyriskt, elegant
Anders Bergcrantz
Soulfully Yours
(Vanguard Music Boulevard/Plugged)
Trots den uppmärksamhet han väckt, inte minst som gedigen förvaltare av soundet från profeter som Woody Shaw, Freddie Hubbard och Lee Morgan, har jag i ärlighetens namn inte lyssnat särskilt mycket på trumpetaren Anders Bergcrantz tidigare. Hans album About Time från 2007 finns någonstans i mina hyllor men har mest ägnat sig åt att samla damm.
Nya Soulfully Yours ger dock ett starkt positivt intryck redan från början - i form av det frustande och fräsande stycket Spirit of Life som på ett genialt sätt både åkallar och förädlar känslan från 1970-talets elektriske Miles.
Bergcrantz trumpetspel är formidabelt rakt igenom på skivan, oavsett han intar en eldfängd och fysiskt kraftfullt roll eller utrycker sig mer lyriskt och elegant. Och tillfällen till diversifierade uttrycksformer finns gott om i de sju kompositionerna här, av vilka Bergcrantz skrivit samtliga utom balladen It Freezes Now som Anna-Lena Laurin står bakom.
Om det fusionsartade inledningsstycket Spirit of Life och It Freezes Now utgör de yttre stämningslägen som exponeras finns däremellan en luftigt strollande Childlike, en hardbopmättad Mr. B.F., New Orleansmollbluesen Oliphant, den brett arrangerade och omfångsrika Saraswati och en eldfängd avslutning i form av stycket Resistance.
För de vokala inslagen i såväl It Freezes Now som Saraswati står Bergcrantz döttrar Iris och Rebecca. Bland övriga medverkande märks bland andra tenoristen Thomas Franck och gitarristen Anders ”Chico” Lindvall. Men den som lyser mest här är naturligtvis Anders Bergcrantz själv.
Bästa spåret är tveklöst Spirit of Life, tätt följt av Resistance.
Peter Bornemar
med samspelt jazzpar
Vivian Buczek & Peter Asplund
Songs Of Our Lives
(Crown Jewels / Plugged Music)
Ett samspelt musikaliskt par har de blivit, sångerskan Vivian Buczek och trumpetaren Peter Asplund. Två som möttes på skiva inspelad redan för fem år sedan. Likaså Claes Crona piano , Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz Ramsby trummor, den perfekta kombinationen i kvintetten. Visst, hon har sjungit med fler skickliga musiker. Med Martin Sjöstedt spelandes pianot i det klassiska trioformatet inte att förglömma. Men just den ovan nämnda triokombination tilltalar åtminstone mig här speciellt som ackompanjatörer till de båda huvudpersonerna Vivian Buczek och Peter Asplund.
Fint varierat material med både up-tempo och synnerligen sirligt vackra ballader finner vi i denna cd. Som inledande The Songbook Of Our Lives signerad Peter Asplund och textsatt av Jim Leopardo, där även Stockholm Session Strings kommer in med mjukt vackra stråkar. Och de finns med i ytterligare en ballad, Bob Doroughs lyriska Love Came On Stealthy Fingers. Med Vivian Buczeks så tonsäket känslofulla sång som har innerlig inlevelse i varje fras hon sjunger. Lägg därtill och Peter Asplunds andaktsfulla trumpet och flügelhorn i korta inpass och Hans Andersson i bra solospel i den sistnämnda. Två känslofullt romantiska titlar som tilltalar i hög grad.
Titlar i det snabbare tempot som tilltalar är Just One Of Those Things, med Hans Anderssons åter igen så smakfulla basspel bakom Vivians Buczeks här alerta sång rakt igenom. I The Lady Is a Tramp, bjussar Buczek/Asplund duett och bop/scat sång medan det svänger så sugande bluesfyllt om sång och spel i Love Made a Fool Out Of Me, med Löfcrantz Ramsbys stabila trummor och Asplund growlande trumpetspel i obligat. Och så får vi litet gungande brasiliansks rytmer i form av Coisa Feita samt ytterligare en ballad där Claes Cronas pianospel glänser som allra mest och helt instrumental är alerta It´s You Or No One, med rappt spel från trion med Asplunds trumpet i förgrunden.
Thord Ehnberg
bjuder på efterlängtad jazzgodis
Elisabeth Melander
Reflections of a Voice(Prophone/Naxos)
Den här skivan har vi väntat länge på. Så länge att vi att vi nästan har hunnit glömma bort vilken oerhört fin jazzsångerska Elisabeth Melander är. Att hon har hamnat lite i skymundan beror förstås till stor del på att hon inte har för vana att fara runt och visa upp sig mer än i undantagsfall. Nej, sedan länge är hon en synnerligen uppskattad lektor vid Musikhögskolan i Malmö och tycker uppenbarligen att det kan räcka. Åtminstone för det mesta. Men då och då, och efter enträgna övertagningar, beger hon förstås ut i världen för att påminna om sin existens. Fast då handlar det lika ofta om gospel och ett och annat smakprov ur den klassiska repertoaren som om jazz.
Elisabeth är alltså en synnerligen mångsidig sångerska. Hon har en personlig, varm och mycket välgymnastiserad, omfångsrik röst och en imponerande tonsäkerhet. När hon beger sig in i jazzvärlden har hon – och även vi andra - också stor glädje av att sina utsökta fraseringsfärdigheter och sin väl utvecklade rytmkänsla. Kort sagt: Elisabeth är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor.
När det handlar om just kombinationen jazz och Elisabeth, brukar inte pianisten Håkan Rydin - även han till vardags en vördad pedagog och dessutom professor vid Sveriges sydligaste musikhögskola - finnas särskilt långt borta. Och det gör han naturligtvis inte på nya albumet ”Reflections of a Voice” heller. Att helhetsintrycket blivit så positivt har han stor del i. De gamla ”jazztakterna”, som vi imponerades av redan när han, tillsammans med saxofonisten Jörgen Nilsson, var en av huvudingredienserna i 80-talskvartetten Nexus och Kim Parkers ständige följeslagare, sitter fortfarande i. Med sin känsla för melodiös skönhet, sitt läckra anslag och harmoniska finess är han fortfarande en jazzpianist av högsta klass. Det är ingen tillfällighet att de bägge duonumren med endast Elisabeth och Håkan, Alec Wilders ”Moon & Sand” och bröderna Gerswhins odödliga ”Someone to Watch over Me”, är två alster som stannar kvar länge i sinnet.
Till sin hjälp, förutom Rydin, har Melander kallat in trumpetaren Anders Bergcrantz, som visar upp sig med den äran i ett par nummer, och den alldeles för sällan hyllade tenorsaxofonisten Inge Petersson, som gärna hade fått vara med lite mer. Gitarr spelar Göran Klinghagen, bas Lars Danielsson och trummor Terje Sundby. I ett par låtar, Elisabeths egen fina ballad ”The Voice Inside” – som även fått en tänkvärd text – och Billy Prestons ”A Song of Joy”, har rutinerade Sten Ingelf bidragit med varsamma arrangemang.
Repertoaren består, förutom redan nämnda inslag, av en lagom blandning av evigt gröna örhängen (Alec Wilders vackra ”Moon & Sand” och bröderna Gershwins ”Someone to Watch over Me” till exempel), en snygg version av Chick Coreas ”You´re Everything”, som vi känner igen från Return to Forever-klassikern ”Light as a Feather”, Blossom Dearies ”Inside a Silent Tear”, som avverkas med lite bossastuk av endast Elisabeth och Göran Klinghagen, och en originell, delvis ordlös version av Miles Davis och Bill Evans ”Blue in Green”. Utöver ovan nämnda ”The Voice Inside” står Elisabeth för ytterligare tre utmärkta kompositioner, varav en med en klurig svensk text.
Här finns mycket godis att lyssna till för jazzvänner i allmänhet och för sångfolk i synnerhet.
Jan Olsson
attraktiv 50-talsjazz som grund
Staffan Öberg Nonet
Fragments
(oberg9.se)
Från jazzmetropolen I norr, Umeå finns några namn som etsat sig in i minnet på oss jazzlyssnare. Pianisten Bernt Egerbladh, som var född i Transtrand i Dalarna men hade sin uppväxt i Umeå, samt ventilbasunisten Lars Lystedt, är två. Så har vi namnet Öberg där det finns flera som gjort sig kända inom jazzmusiken. Här två av dem, saxofonisten Staffan Öberg som står som ledare för en häftig Nonet där vi även finner Sten Öberg som spelar trummor. Gruppen har funnits sedan åttiotalet och har kunnat höras på jazzklubbar runt om i norra delen av vårt avlånga land och även med besök i grannlandet Finland.
Nu kan vi också njuta av gruppen i cd form. Gnistrande själfull musik bjuds, med själen hämtad från sent femtiotal. Många av skivans elva titlar bär Charles Mingus signatur, men fler finns, likaväl som musik av Staffan Öberg och bandets pianist Thomas Olsson. Allt i arrangemang av någon inom gruppen.
Här finns Moanin´ som inleder samt den avslutande så välkända Charles Mingus kompositionen Fables of Faubes, som båda formligen ”stänker” av Mingus intentioner. Ur Staffan Öbergs barytonsax till inledning ett långt stycke helt ensam likaväl som till kompositioner och i arrangemang som helhet. Två titlar som blivit min favoritlyssning. Titelmelodi, pianist Thomas Olssons Fragments, hör ävenledes till favoriterna med sin lätt högtidliga svalhet som ändå har stillsam gospelfylld mjuk andlighet inneboende, följt av ytterligare musik i samma anda, nämligen John Coltranes så vackra Naima.
Alla i fint skrivna arrangemang och med bra solospel från förutom bandledare Staffan Öberg barytonsax, Thomas Olsson piano, Mikael Elofsson trombon, Lars-Göran Ulander altsax och Henrik Blommé tenorsax och med Sten Öbergs trummor så fint ”tassande” och pådrivande där bakom. Staffan Öbergs har skrivit den känslofullt allvarliga Bortom horisonten, med Eva Henriksson skickligt spelade trumpet i huvudrollen rakt genom. Lika själfull är Tadd Damerons Fontainebleau, i snyggt orkesterarrangemang medan Wayne Shorters This is for Albert, gungar fint i valstakt. Härlig lyssnarstund med den så sjudande sprudlande melodiskt attraktiva femtiotalsjazzen som grund.
Thord Ehnberg
och uttrycksfulla jazztolkningar
Viktoria Tolstoy
Meet Me At The Movies
(ACT/Naxos)
Viktoria Tolstoy har bjudit på manga högtidsstunder. Från första cd-skivan, som kom i mitten av nittiotalet, och som direkt slog sig in bland en bred publik av jazzlyssnare. Och det har bara fortsatt med en hel rad skivor. Under senare tid utgivna av ACT. Nu tar hon sig an musik vi sammanknippar med filmer.
Melodierna greppade ur filmer så gott som hela dess historia. Vem minns inte den så innerligt vackra och smått melodiöst sentimentala As Times Goes By i den berömda fyrtiotals filmen Casablanca, med Ingrid Bergman och Humprey Bogart i huvudrollen. Ursprungligen är dock musiken skriven av Herman Hupfeld för Broadway musikalen Everybody´s Welcome redan 1931. Här personligt tolkad av Viktoria Tolstoy med känslan från filmen Casablanca fint invävd i sin sång, vilket vi finner i fler av skivans elva titlar, inklusive bonusspår.
Varför sista spåret ibland benämns så har jag alltid förundrat mig över. Och Smile, som utgör detta bonusspår är tillsammans med nämnda Casablanca melodin skivans ”höjdare”. Man riktigt ser och känner Charlie Chaplin så skickligt dramakomiska figur agerande i en inre syn hela låten genom i Viktorias innerligt vackra stämma. Eller varför inte filmen Farewell My Lowely, med huvudrollsfiguren Philiph Marlowe spelad av Robert Mitchum i melodin Marlowe´s Theme, som sjungs på svenska av Viktoria och fått namnet En man.
Bland de mer nutida hör New World, ur musikalfilmen Dancer In The Dark, år 2000 och det inledande Calling You, från Bagdad Café, från 1987, tolkad även de med personlighet mycket bra med deras tidens litet mer tuffa attityd filmerna hade. Den uttrycksfulla jazzkänslan, så som alltid har och är grunden i Viktoria Tolstoys sång, fint invävd även här likaväl som i medmusikers spel.
Och Viktoria har som alltid mycket kompetenta medmusiker med sig. Här Krister Jonsson gitarr, Mattias Svensson både el och akustisk bas, Rasmus Kilberg trummor, med korta kreativa soloinpass instuckna i några av titlarna. Lägg därtill ”specialgästerna” Nils Landgren både med sin röda trombon och i sång samt finske Iiro Rantala piano. Två med utmärkt solospel i nämnda Caling You respektive As Time Goes By och Out Here On My Own medan det bjuds akustiskt finlir på gitarr i Why Should I Care, ur åttiotals TV-serien True Crime. Visst, vi möter (lyssnar) mycket gärna till Viktoria Tolstoy i dessa filmmelodier.
Thord Ehnberg
identitet och övertygelse
Daniel Karlsson Trio
Ding Dong
(Brus & Knaster/Playground)
Pianisten och keyboardspelaren Daniel Karlssons trio släpper här sin fjärde platta. Det är en ytterst homogen grupp med en stark identitet och övertygelse i sitt agerande. Konceptet med strikta partier varvas med lössläppta solistiska utvikelser där gruppen tar tillvara musikernas olika uttryckssätt. Det okonventionella spelet, med en egen klangbild, skapar en musik som visar att gruppen är en självklar kandidat för att kliva upp pålandets pianopall. Det börjar bli trångt på den pallen med alla de fina trios som vårt land kan stoltsera med.
Daniel är en mästare på att bygga upp soundvarianter. Han är inte enbart enfantasirik pianist. Suveränt mixar han fram ljudbilder som ger musiken en karaktär. Utmärkt komplement formas av basisten och cellisten Christian Spering och trumslagaren/percussionisten Fredrik Rundqvist som är en snabbreflekterande musiker med känsla och öra för stämningslägen. Hans far pianisten Gösta var en direktinsprutande mentor.
All musik är skriven av Daniel. Bland de sex melodierna lyfter jag gärna fram Spyder’s Mam och A Man And His Umbrella. Men det finns mera att rikta öronen emot.
Göran Olson
med spirituellt samspråk
Robert Nordmark Quartet
feat. Dave Liebman
Free Colors
(Imogena/Border)
I denna spirituella liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm våren 2013 möts två saxofonister som inspirerar varandra till ett suveränt samspråk runt ett material bestående av såväl klassiker som eget material.
Å ena sidan den Piteåfödde Robert Nordmark, vars bakgrund utmynnade från Fredrik Noréns band och därefter landade i spel med bland andra Stockholm Jazz Orchestra, Mats Holmqvist Stora Stygga, Hector Bingert, egna gruppen The Bjærv Encounters och så förstås hans kvartett med Sebastian Voegler, basisten Filip Augustson och gitarrisen Peter Nylander.
Å den andra sidan den amerikanske saxofonisten och jazzveteranen Dave Liebman, som här trakterar sopransax och vars meritlista är längre än lång, liksom det utmärkta kompet från basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Jussi Lehtonen.
Musiken tar sin avstamp i en eldfängd version av Wayne Shorters Footprints, som Nordmark och Liebman levererar med ett innovativt spel utan att släppa fotfästet i kompositionen, och fortsätter med Nordmarks egna alster Reflections innan det är dags för ännu en klassiker i form av en tolkning av Mal Waldrons Soul Eyes.
Liebmans komposition Off a Bird följs på albumet av standardlåten Love Man, som framförs som vore den allt annat än sönderspelad, den unge finländske pianisten Ari Rissanens Get Over It och avslutningsvis det kollektivt framtagna titelspåret.
Strålande och livsbejakande jazzmusik som vittnar om att Robert Nordmark sedan han 2003 skivdebuterade med albumet In Motion befäst sin position som en av Sveriges mest märgfulla saxofoniströster.
Peter Bornemar
musik med skickligt solospel
Erik Weissglas
It´s Raining But Not Now
Nilento Records)
(Det regnar, men inte nu, stämmer bra in på sommaren så som vi oftast har i vårt land. Musikaliskt här dock enbart skivtiteln som associerar till vädret. Med kompositören och baslegendaren Geeorg Riedel, tillsammans med under senare tid i jazzkretsar uppmärksammade Mats Öberg, piano och munspel samt Martina Almgren trummor. Står som ledare gör dock gitarristen Erik Weissglas, som det är för första gången för min del jag hört talas om.
Erik Weissglas har dock gedigen erfarenhet inom musikbranschen och kom 1994 med sin debutskiva. Har sina musikaliska rötter inom jazz och blues men har arbetar över ett brett musikområde med allt från punk, rock, country, pop till klassisk musik.
Här i It´s Raining But Not Now, är det fråga om jazzmusik. Och han har även komponerat all musik, förutom en titel som är samkomponerat med Svante Henryson. Melodiskt mjukt vacker musik, med bra solospel från Weissglas i de flesta av titlarna. Mestadels musik med allvarlig hållning till innehåll där dock snabba Guidelines hettar till så smått och där Weissglas tar för sig solistiskt medan avslutande balladen Aftermath, är innerligt vacker med Weisglass smakfullt spelade gitarr i förgrunden.
Mjukt vackert gungande Avandaro Days (for Jessica), bjuds munspel till inledning och ett flyhänt skickligt solospel från Riedels bas likaväl som Weissglas gitarr har fått flykt i spelet. Helt klart skivans bästa spår tillsammans med ovannämnda ballad. Popocatépetl dock litet stillastående enahanda till komposition där musiken stampar på samma ställe låten genom. Som helhet en jämn produktion utan sensationer där Georg Riedel och Mats Öbergs spel glänser vare sig det är fråga om solospel eller de skickligt lagda ”figurerna” bakom Weissglas välspelade gitarr.
Thord Ehnberg
känsla för jazzens nerv och budskap
Per Thornberg
Lines for Lage
(Thornberg Music/www.thornberg.se
Tenorsaxofonisten Per Thornberg från Halmstad har ett brett arbetsfält. Han är bland annat konstvetare, jazzpedagog och författare. 2014 utsågs han till årets jazzpedagog för sina insatser att sprida insikter om jazzens uttryckssätt. På skivan som är inspelad i Köpenhamn medverkar pianisten Magnus Hjort, basisten Lasse Mörk och trumslagaren Snorre Kirk
Innehållet är mångskiftande där Thornberg svarat för sex av numren. Tillkommer gör Harry Warrens You’re My Everything. Engelske innesaxofonisten ave O’Higgins, som Thornberg framträtt med i Kapstaden, har skrivit Song For Cape Town. Jimmy McHugh bidrar med Too Young To Go Steady. Ett av Lester Young’s favoritteman Just You, Just Me finns med. Hank Mobley står för Late Show.
Redan när jag öppnade skivan frapperades jag av det stilrena konvolut den begåvats med. Det är helt enkelt ett konstverk som ramat in musiken. Skivans titel signalerade att konstnären Lage Lindells, 1920-1980, rytmiska bilder skulle gå arm i arm med konvolutets innehåll. Lindell hade känsla för jazzens nerv och budskap. Jag tror att han skulle uppskattat Thornbergs dedikation till fullo.
Thornbergs svalt färgade tonval ger skivan en närgången pregnans. Den skira saxofonen släpper fram klara slingor fria från prydnadsinslag. Kan inte direkt peka på några förebilder men musikens koncisa linjer är paritet till Lindells rytmiska måleri. Melodin Waltz For Lage är ett lysande exempel. Egentligen gäller det alltifrån den inledande You’re My Everything till den avslutande Earth.
Halmstadfödde pianisten Magnus Hjorts spel är vackert intagande och ger saxofonen en flexibel ram utan att inkräkta på saxens broderande löpningar. Sedan flera år tillbaka är han bosatt i Köpenhamn. I Late Show och Earth visar han sin klass som stämningstolkare. Danska parhästarna Mörk och Kirk passar perfekt in i skivans upplägg. Det låter genuint tight när deras instrument kommunicerar. Kirks vispkomp i den snabba Just You, Just Me skall ha ett högt betyg. Det gäller även hela produktionen.
Göran Olson
smaksatt med särpräglad konstpop
Seval
Fragile
(Found You Recordings/Plugged)
Med detta tredje, och tydligen sista album slutför kvintetten Seval en triptyk av experimentell kammarmusik smaksatt med särpräglad konstpop som egentligen saknar sin motsvarighet varhelst man letar.
Precis som på gruppens tidigare album I Know You och 2 (båda på etiketten 482 Music) vilar framtagandet av råmaterialet till musik och text tungt på den amerikanske cellisten Fred Lonberg-Holms axlar.
På Fragile handlar det om sju kompositioner på knappa 34 minuter – alla bärare av sin alldeles egna, unika karaktär. Här finns närmast singer songwriter-liknande låtar som den följsamma Dark Energy, men också mer utmanande alster som We Are Not Alone, albumets längsta spår. Gemensamt för alla sju kompositioner är dock att de är delikat ornamenterade, försedda med vad jazzfundamentalister kanske skulle kalla hyss och klangpåhitt.
I centrum för musiken står alla fem i gruppen. Vokalisten Sofia Jernberg med sin lika ofta sökta (i ordlös improvisation) som utsökta frasering, Emil Strandberg med sin avskalade trumpetton, den lyhörde basisten Patric Thorman, den extremt mångsidige gitarristen David Stackenäs och så förstås den sinnrike cellisten Lonberg-Holm.
Om Fragile verkligen innebär en final för Seval är det bara att beklaga, då gruppen varit en av de absolut mest spännande att följa de senaste åren.
Peter Bornemar
samarbete och dagsfärsk jazz
Rantala/ Danielsson/ Erskine
How long is now?
(ACT/Naxos)
Finske pianisten Iiro Rantala, svenske basisten Lars Danielsson och den amerikanske trumslagaren Peter Erskine, ofta sedd gäst i Sverige och Europa för övrigt, är tre musiker som under senaste tid hörts med mycket bra spel i många sammanhang. För Rantalas del, som är den mest tongivande här i detta sitt sjunde album för ACT, har gjort sig alltmer hörd i många skivsammanhang med intressant spel. Från första skivorna hemma i Finland med Trio Töykeät i början av 1990-talet fram till de senare egna inte för länge sedan utgivna Lost Heroes där han hyllar många legendarer inom jazzmusiken och med Iiro Rantala String Trio samt i de nyutkomna, Jazz at Berlin Philharmonic V och E.S.T. Symphony, där Esbjörn Svensson och hans musik får sin berättigade hyllning.
Nu Rantala Danielsson Erskine i tätt musikaliskt intressant samarbete. En traditionellt sammansatt pianotrio således som bjuder på jazz med dagsfärskt innehåll. Melodiskt smått andaktsfullt och synnerligen njutbart framförda titelmelodi How Long Is Now, följt av likaledes melodiskt lättsamt gungande Snapchat. I ytterligare tre finner vi samma lättsamma förhållningssätt till spel, betitlade Assisi, Topi och Bruno, där trions lekfullt avslappade förhållning är ren njutning. Och det är Iiro Rantala står som kompositör i dessa och som signerat det flesta av skivans tretton titlar. Hans Trust, i synnerligen lugnt tempo där varje ton anslås med eftertanke från Rantala, med bas och trummor enbart accentuerande runt om. Sprudlar av spelglädje gör Lars Danielssons Taksim by Night, med honom själv och Rantala i flyhänt skickligt solospel och med Erskines pådrivande trummor bakom. I Erskines komposition, Each Breath, han själv med måleriskt spelade trummor till inledning och i kort solo, innan bas/piano ansluter med flyhänt, även de i måleriskt spel runt melodin.
Bland andra kompositörers verk har gruppen tagit till sig från vitt skilda musikgenrer. Här finns Jimi Hendrix lätt bluesfyllda Little Wing, allvarlig till attityd spelad med innerlig värme i rocklegendens intentioner. Här finns också Johan Sebastian Bachs allvarliga Kyrie, medan jazzgrenen representeras med Kenny Barrons Voyage. Allt spelat med känsla för kompositörers idiom, med Rantala/Danielsson/Ersikines personliga tolkningar inneboende. Och allt avslutas så innerligt vackert med Lars Danielssons Choral, i andaktsfullt allvarlig attityd.
Thord Ehnberg
och hisnande utfärder
Tomas Franck
Association
(Storyville)
r
Tillsammans med Zlatan, IKEA och O.P. Andersons Akvavit torde tenorsaxofonisten Tomas Franck vara vårt lands viktigaste exportprodukt. Men guschelov har Tomas bara flyttat över Öresund, till Dronningens by. Köpenhamn alltså. Där bor han sedan någon gång på 80-talet och har fullt upp som medlem i såväl andras som egna grupper och – inte minst – Danska Radions Big Band, där han sedan länge är en av de flitigt lanserade solisterna.
”Association” spelades in på Jazzhus Montmartre en julikväll 2015 under Copenhagen Jazz Festival, och som uppbackning hade Tomas engagerat pianisten Carsten Dahl, basspelande brorsan Daniel och den amerikanske trumslagaren Rodney Green, som vi känner från hans samarbete med bland andra Charlie Haden, Christian McBride, Diana Krall och Benny Green.
Tomas är, som vanligt, på ett strålande spelhumör. Han musicerar med en oemotståndlig kraft och fantasi och han har dessutom en teknik som tillåter honom att ge sig iväg på oupphörliga hisnande utfärder. Ofta brukar hans namn förknippas med en annan av Montmartres husgudar, Dexter Gordon. Förmodligen är Tomas lite trött på just den jämförelsen, men likafullt är den berättigad. Samma pondus, aldrig sinande idérikedom och ”självklara” frasering som Dexter. Och samma citatglädje. I Vernon Dukes ”I Can´t Get Started”, en av albumets två standards, kan han inte låta bli att helt plötsligt halka in på ”A Slow Boat to China”. Det skulle Dexter ha gillat!
Rutinerade Carsten Dahl är, liksom kollegan Thomas Clausen, är en av Francks mest pålitliga radarkompisar. Han kan sin Tomas Franck utan och innan och utgör ett perfekt komplement. Som solist har han dessutom alltid något intressant och hörvärt att berätta, och han förfaller aldrig till rutinuppvisningar. Daniel Franck, som liksom sin storebror har skapat sig ett mycket aktat namn i Danmark, bidrar med stadigt och spänstigt basspel, harmoniskt raffinerat emellanåt, och Rodney Green är förstås en prima tillgång med en vitalitet och spelglädje som imponerar storligen.
Den andra standardkompositionen på skivan är ”I Hear a Rhapsody”, en lite udda och inte alltför sliten låt som bjuder på diverse utmaningar. De tre återstående alstren har Tomas som upphovsman. Bäst är albumets titellåt, ”Association”, men roligast är nog ändå avslutande ”Blues in the Basement”, ett skönt uptempo-nummer med lite smak av – nej inte Dexter – men 60-tals-Coltrane.
Att ”Association” inte får riktigt full pott beror på att Horace Parlan-hyllningen ”My Scandinavian Blues” med gruppen Us 4, som kom för några månader sedan – även den med Tomas Franck i en av huvudrollerna – är ännu lite vassare!
Jan Olsson
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
