JAZZNYHETER 
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
1 DBIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
(även halva Diggar)
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är också jazzkrönikar i Ljusnan.
på skiva
resencerad av
DIG Jazz 2013;
Se senaste
skivnyheterna på
| Diggat! |
| Här finns mer än 400 cd-recensioner med DIG-betyg! |
| Senaste skivnyheterna |
| Svensk jazz (denna sida |
| Svensk jazz 2005-2007 |
| Svensk jazz 2008-2010 |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Lika trygg i friform, jazz som
i hårdsvängande blues.
Därtill ett fullödigt samspel
Mats Äleklint Quartet
(Moserobie/Plugged)
Trombonisten Mats Äleklint har under flera år kunnat höras i grupper som Yun Kan 10, Je Suis!, The Thing XXL, Alberto Pinton Quintet, Torbjörn Zetterberg Octet och Norrbotten Big Band, i vilka han utgjort en stabil kugge med sitt väloljade spel.
Nu gör Äleklint debut med ett album i eget namn, där han samlat saxofonisten och klarinettisten Per ”Texas” Johansson, basisten Joe Williamson och trumslagaren Christopher Cantillo i nio egenhändigt skrivna kompositioner inspelade i Åsby Kulturhus utanför Örebro under ett par dagar i januari i år.
Det är en förträfflig debut, med ett suveränt låtmaterial som speglar en mångsidighet lika trygg i friform som i hårdsvängande blues, township-jazz eller ambient electronica och därtill ett fullödigt samspel med en hel spirituella inslag musikerna emellan.
Redan från början sätter kvartetten an tonen med den rappa och fyndigt betitlade Snabbt in, snabb tut, som vindlar sig fram i form av någon slags bopexpressionism där den frenetiskt växlande rytmiken från Cantillo och Williamson bäddar för strålande solospel från Äleklint.
Lika delikat är den snygga och sydafrikainspirerade Borgholm, där ”Texas” Johanssons tenorsax och Äleklints trombon lustfyllt leker sig fram tillsammans som vore de på ett exta
tiskt väckelsemöte – liksom den efterföljande Faller en så…med sin starka bluesprägel formad av inte minst ”Texas” skönt klagande klarinettspel.
Den mest utstickande låten på albumet är möjligtvis den frejdigt småskaliga Nattbuss, där Äleklint förutom på trombon i unisont samspel med Johansson på klarinett även använder tramporgel för att lyfta fram den välklingande melodin.
Mest frenesi utstrålar kvartetten annars i Tulpaner av stål, en till synes enkel men udda melodikonstruktion lanserad av Äleklint och Johansson som öppnar upp för en tour de force från Cantillo.
Peter Bornemar
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
samstämd harmoni
Torbjörn Gulz,
Filip Augustsson,
Reinis Zarins
Biscaya
(Egen utgivning)
Pianist Torbjörn Gulz har vi under femton år lärt känna som pianisten i Jonas Kullhammar kvartett. En kvartett som i höst gjorde sin sista turné och skivinspelning innan den upplöstes. Vi har även hört trion Torbjörn Gulz piano, Filip Augustsson kontrabas och Reinis Zarins trummor bakom tenorist Claes Andersson i en skiva som kom i vår. För allra första gången gjorde Gulz, precis som många med honom, sig känd hos Fredrik Norén Band. Ett band som ofta varit starten för unga förmågor inom jazzmusiken genom många årtionden. Gulz finns med som pianist för första gången hos Fredrik i en inspelning redan 1991. Vi har även kunnat höra Gulz i en tidigare trioinspelning, tillkommen 2004, då tillsammans med Mattias Welin bas och Jonas Holgersson trummor.
Nu således, nästan tio år senare är det dags för ytterligare en trioinspelning. Tolv titlar, samtliga skrivna av trummis Reinis Zarins. Poetiskt melodiskt vackert skrivet och arrangerat som musikerna tagit sig an och ger en kostym i vacker samstämd harmoni i allt. Det är tre skickliga musiker med Gulz är centrum, även om alla tre har lika stor del i de olika titlarnas slutliga utformning. Gulz är också den meste solisten som breder ut sig i broderande turer över hela pianots register. Som bäst för min del balladspelet i This Moment där Gulz väver smakfulla mönster, samt så innerligt lyriskt och harmoniskt vackra A Summer Day. Två spår som även Augustssons basspel, pizzicato i förstnämnda och med stråke i den senare också är synnerligen läckert. Och han bjuder på mer bra spel i fler titlar.
Reinis Zarins för sin del låter stockarna virvla som allra bäst och häftigast i med attackerande spel i Ahmad, medan det pådrivande tassande spelet med visparna i Zouza, Arachon med flera, är smakfulla.
Som helhet är det fråga om kollektivt beskedlig bra triojazz utan större sensationer. Anders Berglund, som tillkommit med stramt allvarligt spel på oboe i nämnda Arachon, ger lätt variation till skivinnehållet. Vilket även Köpings storband gör, som tillkommit och där det svänger som allra mest under pianosolot i Salvation Soldier. Ställer mig dock litet frågande till kortisen och atonala Mr.Wu, med strupljuds sjungande Girilal Baars. Förmodligen är allt improvisation och har all min beundran för sin sångkonst men jag har litet svårt finna kopplingen till den övriga musiken i skivan.
Thord Ehnberg
Steve
Ella the Cat
(Satin & Steel Music)
Gruppen Steve blandar sin repertoar med bland annat jazzstandards som Coltranes Mr. P.C, Freddie Hubbards Up Jumped Spring och Bernie Millers Bernie’s Tune. Tillkommer gör originalmelodier av kornettisten Anders Ellman och sångerskan Karina Kampe. Leon Russells This Masquerade och Sonny Burkes Black Coffee som Peggy Lee populariserade. Övriga spelare är pianisten och althornspelaren Petter Carlsson, basisten Ulf Hammarstrand och trumslagaren Mats Jadin.
Anrättningen blir för mig lite tudelad där de instrumentala insatserna från Anders Ellman och Petter Carlsson skall lyftas fram. På min minuslista står tyvärr de rikliga vokala partierna som tenderar till att bli alltför gälla och påfrestande trots det helhjärtade och energiladdade utförandet. Med det kunnande och den ambition som finns i gruppen skulle man utan alltför stora ingrepp kunna lämna från sig ett konstruktivare slutresultat som förlänar ett högre betyg.
Göran Olson
i högtidlig kyrkomiljö
Kurt Järnberg Trio
with Ruth Åsenlund Järnberg.
Helande toner i lätt jazztappning och poesi
(KRJ/Plugged Music)
Kurt Järnberg, trombonist och Ruth Åsenlund Järnberg sång, båda jazzveteraner boende mitt i de vida hälsingeskogarna, i byn, Rimsbo närmare bestämt, där de funnit inspiration för sitt komponerande och musicerande.
Kurts skickliga trombonspel har kunnat avnjutas på jazzevenemang i Sverige likaväl som runt om i Europa, på jazzklubbar i USA och Australien under hans aktiva musikerliv, med början en gång under femtiotalet. I denna cd, ävenledes livemusik med all den atmosfär detta innebär. Här tillkommen i två kyrkor med den rymd som finns där och högtidliga stämning boningen har, likaväl som att musiken fått närvaro genom applåder. De första elva spåren inspelade i Bollnäs kyrka medan de tre senare har tillkommit i kyrkan i Gävle.
Kurt, nyligen åttio år fyllda, är fortfarande aktiv med synnerligen själfullt kreativt spel på sin trombon. Ruth för sin del med både recitation och med uttrycksfull sång tillsammans med det i Bollnäs inspelade, förutom Kurts trombon, Reidar Knudsen piano och Lars Ekström bas. I Gävle, Kurts trombon tillsammans med Thomas Jutterström skickligt spelandes pianot och Leif Norberg bas.
Bland skivans fjorton titlar, med melodival som mestadels har balladens sirliga tempo i eget skrivet material likaväl som välkända melodier vi hört spelade av jazzmusiker genom många år. Tilltalar i hög grad gör Kurts spel i vackra Nancy, Quiet Now och I Fall In Love Too Eassily samt Blomstertröst. Ruth för sin del som bäst med uttrycksfull känsla i långsamma Sophisticated Lady och Stardust samt den rappare East Of The Sun, där även Kurts trombon är synnerligen läcker.
Thord Ehnberg
slagverkare som rytmisk plattform
Peter Danemo
(Kopasetic / Plugged Music)
Peter Danemo är den ständigt nyfikne och kreative trumslagaren och kompositören. Senast i kvitettformatet tillsammans med Fredrik Lundin och nu med en Nonet där han samlat omkring sig några av landets erkänt skickligt kreativa solister plus musiker från grannlandet Danmark. Som han för övrigt ofta haft med i sina olika konstellationer genom åren och som blivit en naturlig del sedan han var verksam i Malmö. Han bor och arbetar dock numera sedan flera år i Stockholm. Det har blivit rätt så många grupperingar för Danemo sedan början av åttiotalet och den första kvartett cd:n från 1991, där för övrigt pianist Esbjörn Svensson och danske basisten Klavs Hovman fanns med. Även skivor med större besättningar har förekommit genom åren. Han har även funnits med i många grupper ledd av många andra musiker.
Den 14 januari 2011 gick Peter Danemo tillsammans med trumpetare Staffan Svensson, Mats Äleklint trombon, Karl-Martin Almqvist, Alberto Pinton saxofoner, klarinett och flöjt, Per-Åke Holmander tuba, David Stackenäs gitarr samt en rytmsektion bestående av förutom Danemos trummor, Lisbeth Diers och Thomas Eby percussions, in i studion och spelade i nio titlar. Allt kreerat av Danemo förutom fyra Nuances, där Danemo tillsammans med tre av medlemmarna har krediterats som skrivare/arrangörer. Något jag förmodar är vad brukar benämnas "i huvudet" arrangemang, som således tillkommit i samma stund det spelas. Möjligen med någon kort gemensam överenskommen "figur" som det improviserats med utgångspunkt ifrån.Och det är de tre aktiva slagverkarna som genomgående ligger till grund och har en stor del av ljudbilden som en rytmisk plattform och språngbräda för solospelet i samtliga kompositioner. Även i de nämnda fyra, som jag ser mer som spännande fria improvisationer.
En strukturfast rytmisk inom det skrivna arrangemanget stramt hållen Elsewhere inleder. Också The Red Door, ett spännande opus fylld med dramatisk innebörd, är det skrivna ensemblespelet och helheten som komposition som attraherar även om det förekommer bra solospel. I Opening Scene, spräcker Pinton, Svensson, Äleklint, upp i kreativt spännande spel. Face Open, Eyes Closed, ballad i mycket långsamt tempo med Holmanders tuba och Pintons baryton som inleder i dialog, brutet av ett parti arrangerad musik och solospel från Svenssons alltid så nyskapande spel medan No 1, är vikt för Almqvists tenor i melodiskt sköna tonslingor. Allt inramat av välskrivna arrangerade partier.
Det är en målerisk färgstark tontavla som målas upp i vårt medvetande av Peter Danemo tillsammans med lyhört skickliga medmusiker.
Thord Ehnberg
ojazzigt. Men alldeles underbart!
Kaja
Tre trappor upp
(Kakafon Records/Naxos)
kammarkonstmusik.
Trion har funnits sedan 2005, och tidigare gjort de av många uppskattade albumen Krackel (2007) och Rust (2010) samt, tillsammans med sångkvartetten Tetra, den alternativa julskivan Midvintervaka (2012). Dessutom har de förstås genomfört spelningar på massor av olika arenor lite varstans.
Av de nio varmt böljande och av starka melodier stinna kompositionerna på detta tredje album står Camilla Åström för de flesta, där titlar som Och senare gick vi på begravning, Fyra byråkrater oc en brandtrappa och Dubbel espresso och en kondisbit vittnar om både humor och ett välplacerat stänk av dada.
Vad som i hög grad bidrar till att göra Kajas gränshatande musik så tilltalande och smittande är också det formidabla samspelet mellan de tre musikerna, som närmast löjligt enkelt sätter fart och färg på de raffinerade, uttrycksfulla och kolossalt mustiga låtar som gör Tre trappor upp till ett måhända ojazzigt, men alldeles underbart litet album.
Peter Bornemar
The Thing
(The Thing Records/trost.at)
När det gäller produktiviteten har jag svårt att hitta någon som slår Mats Gustafsson. Bara under denna höst är han aktuell på mängder av album på olika skivetiketter. Bland annat Breakin the Lab! med pianisten Agustí Fernández och trumslagaren Ramon Prats, ett nytt album med Fire!, duoinspelningar med Thurston Moore, Ken Vandermark, Paal Nilssen-Love, Christian Marclay och Joe McPhee och ett soloalbum på etiketten Multi-Kulti. Parallellt med skivinspelningarna framträder han också lite överallt i världen.
Tillsammans med basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen Love i The Thing har Mats Gustafsson de senaste åren gjort över 600 konserter och spelat
in fem studioalbum med den med noise-, punk- och garagerock sammansmälta frijazz som blivit trions signum.
Någon avmattning när det gäller energin hos The Thing är det inte frågan om på det nya och sjätte studioalbumet Boot!, som ges ut på en ny etikett distribuerad via nätet (trost.at). Snarare tvärt om. De sex numren på albumet präglas av en intensitet som skulle kunna höjas bara om musikerna var dubbelt så många.
Om The Thing på tidigare inspelningar bearbetat låtar förknippade med artister som PJ Harvey, White Stripes, Stooges, Sonics och Cramps är de materiella inlånen på Boot! hämtade från jazztraditionen. Vid sidan av triokompositionerna Reboot, Boot! och Epilog samt Håker Flatens Red River är det John Coltranes India och Duke Ellingtons Heaven som genomgår en metamorfos i The Things tappning.
Mats Gustafsson växlar mellan sopran-, tenor- , baryton- och bassaxofon, och är i mina öron mer intressant att lyssna på ju större och stöddigare lur han använder. Att Håker Flaten spelar elbas ger förvisso musiken en snärtig stuns, särskilt som han inte sällan går på kraft, men gör också den inte får samma djup och dynamik som en akustisk bas kan bidra till. Nilssen-Loves trummor är lika distinkt närvarande som alltid.
Musikens omedelbara tillgänglighet är som störst i Gustafssons arr av Heaven, där han också visar formidabelt spel på bassax, medan den är som minst i albumets längsta spår, den 14 minuter långa Epilog.
Peter Bornemar
Variation, finess och lustfyllda
krumbukter i en härlig blandning
Jag skulle bara gå ut
(Moserobie/Plugged)
Den trippande inledningen från Mattias Ståhls vibrafon på The Mooche är en utsökt ingress på ett album som bjuder på rikligt med variation, finess och lustfyllda krumbukter i en härlig blandning.
Med sig i trion har Ståhl den kanadensiske (men numera i Stockholm boende) basisten Joe Williams, som också kan höras på skivor med bland andra Tobias Delius 4tet, Eugene Chadbourne, Trapist, Hudson Red, David Stackenäs och Magnus Broo, samt trumslagaren Christopher Cantillo, som spelat med Pace, Nils Berg Cinemascope, Jonas Östholm Quartet, Anna von Hausswolff och Annika von Hauswolff, för att nämna några.
Mattias Ståhl själv har inte heller någon liten meritlista. Vid sidan av två fina album med sin kvartett Ståhls Blå, en självbetitlad sådan från 2001 och Schlachtplatte från 2004, har han haft tongivande roller med bland andra Två för Tommy, Sten Sandell, Nils Berg 5, Alberto Pinton Quintet, Martin Küchens Angles, IPA, Joakim Milders Takeaway, Fredrik Nordström Quintet och många andra.
Musiken på "Jag skulle bara gå ut" är luftigare och flyktigare än den som han exempelvis spelade med Ståhls Blå, vilket dock inte innebär något negativt. Även det porösa kan som bekant vara skönt skitigt.
Av de tio låtarna här är tre helt av hela eller delar av trion medan de övriga utgörs av tolkningar.Förutom Ellingtons The Mooche finns här även bearbetningar av Did You Give the World Some Love Today, Baby (som Doris Svensson hade en hit med 1970), Jan Johanssons Skobonka och 10 augusti, Sten Carlbergs Undervattensvals, Emil Svanängens I Was Going Out och Sun Ras Satellites Are Spinning.
Samspelet mellan musikerna är förträffligt, och skapar stora utrymmen för var och en samtidigt som Mattias Ståhls förträffliga spel på vibrafon allt som oftast befinner sig i förgrunden.
Peter Bornemar
gnistrande virtuosa solon
Anders Persson/Palle Danielsson/Terje Sundby
The Second Time Around
(Imogena/Border Music)
Oj, vilken vacker inledning trion Anders Persson piano, Palle Danielsson bas och Terje Sundby trummor bjuder på från en liveupptagning vid ett engagemang i Umeå oktober 2012. Som lyssnare sugs man bara in i musiken i första spårets allvarligt engagerande spel i Torrent, och blir kvar skivan genom.
Eget material skrivet av alla tre förutom de vackra balladerna, titellåten The Second Time Around samt avslutande Everything I Love. Två välkända titlar ofta spelade av många jazzgrupper, komponerade av Jimmy van Heusen, respektive Cole Porter. Numera båda titlar betraktade som välkända jazzstandards.
Den suggestivt vackra Allt under himmelens fäste, hämtad ur den svenska visskatten, har varligt arrangerats av Persson för just den här trion. Resterande spår är egenkomponerad musik, Förutom nämndaTorrent ytterligare två från Perssons penna samt två skrivna av Sundby, har den nyansrikt innerligt vackra och njutbara tonskalan spelad med själfull känsla likaväl som att musikaliska musikler visas. Som i Palles huvudverk och Choro para El Bife, där det är fråga om som mest stingfylld musik med engagemang. I förstnämnda med Palle som huvudak
tör med långt helt underbart intro och solistiskt medan det är Anders som briljerar med superbt spel i läckra utfall från grundmelodin i den senare och båda med strålande engagerat aktiva trummor från Terje.
Balladerna, de två redan nämnda jazzstandards samt den lätt mollstämda En lille vals til Onkel Kaj, har en varsamt hållen melodilinje rakt genom. Det är fråga om utsökt triospel och gnistrande virtuosa solon av alla tre skivan genom. Anders Persson som funnits med en lång tid är enligt min mening en underskattad mycket skicklig musiker och Palle Danielsson har ju under många årtionden rönt stor uppskattning för sitt musicerande. Så även bland publik likaväl som hos kollegor inom hela musikvärlden.
The Second Time Around är en uppföljare till en inspelning under Anders Perssons namn, Lonely Fungus, som utgavs för nio år sedan. En cd där även titlarna Allt under himmelens fäste, Choro para El Bife och Torrent fanns med.Jag instämmer helt i allt publikjubel och applåder från närvarande publik i Umeå efter samtiga nio titlar dagens skivan innehåller.
Thord Ehnberg
- men ingen egentlig utmaning
Viktoria Tolstoy & Jacob Karlzon
(ACT/Naxos)
Bara sång och piano – en ganska modig produktion således. Och att just Viktoria Tolstoy och Jacob Karlzon skulle ta sig an den utmaningen var knappast oväntat. De kan varandra utan och innan sedan massor av år och förstår instinktivt och omedelbart varandras intentioner. Kanske kan de varandra rent av lite för bra? Någon egentlig utmaning känns i alla fall sällan från något håll. Personligen tycker jag också att låtvalet på ”Moment Of Now” är lite trist. Det är ballader i långa banor hämtade från de mest skilda håll, från den franske 1800-talstonsättaren Gabriel Fauré och evergreenkungen Cole Porter till de gamla engelska Genesis-idolerna Phil Collins och Peter Gabriel. Det borde ge en viss omväxling, men märkligt nog låter nästan allt, efter en stunds lyssnande, som om det vore stöpt i samma form.
Bäst på plattan är, tycker jag, Alanis Morissettes 90-talshit ”Hand in My Pocket” och Stevie Wonders fina ”Send One Your Love”. Jacobs ”Scent of Snow” höjer sig också över den i övrigt tämligen likriktade repertoaren. En kul låt av det slag man kan få höra på en irländsk pub om man har tur. Med en bra text dessutom, skriven av Anna Alerstedt, som även har satt ord till Pat Methenys ”A Moment of Now”, som har fått ge albumet sitt namn, och Faurés ”Northern Star”.
Viktoria sjunger naturligtvis utmärkt och säkert som alltid. Ingen risk att något går fel där inte. Och Jacob imponerar med intrikat pianospel och massor av toner - då och då lite väl många.
Jan Olsson
med såväl tradition som förnyelse
Tolvan Big Band
Effortlessly: Music by Helge Albin
(Kopasetic)
“Effortlessly” är Malmöbaserade, snart 35-årsfirande, Tolvan Big Bands tolfte album. Den här gången är det åter kapellmästare Helge Albin själv som står för samtliga kompositioner och arrangemang. Precis som han gjorde på ”Colours” (Phono Suecia) 1989, ”Tolvan Big Band” (Naxos) 1997 och ”Thetris” (Caprice), som kom 2010 i Albins namn och var ett samarbete mellan Tolvan och Malmö Symfoniorkester under Mats Rondin.
Det engelska adverbet ”Effortlessly” betyder ”Obesvärat”. Det är definitivt en skivtitel, vars innebörd torde innebära en sanning med viss modifikation. Kanske inte så mycket för den som bara ska lyssna som för dem som har till uppgift att framföra den musik Helge Albin har totat ihop. Men det var säkert värt besväret, eftersom det – inte alldeles oväntat – mestadels handlar om tonskapelser med massor av substans och originalitet. Även om inte ”Effortlessly” kan betraktas som en svit är det tveklöst så att det finns en röd tråd. Ordningsföljden på de sju kompositionerna är alltså knappast tillkommen av någon tillfällighet.
På många sätt är Albins alster förankrade i den traditionella storbandsjazzen. Men den är också anpassad till 2013. Tradition och förnyelse på en och samma gång alltså, precis som alltid när det gäller Tolvan. Det svänger också påtagligt mellan varven och man har inte tråkigt en enda sekund. Men det gäller att hänga med i svängarna, eftersom Helge gillar att överraska med oväntade och ibland för den konventionella jazzmusiken tämligen oväntade klanger, vändingar och udda taktarter. ”Bluesy Minor”, plattans andra stycke, är således inte alls någon blues, även om den faktiskt känns så. Men den går i alla fall i moll. Och blueskänslan förstärks av Vincent Nilssons solo på alttrombon(!) och häftiga lek med sordin. Sedan kommer Ulf Holmström och låter som en glad Cannonball Adderley på grönbete.
Det 18 man starka bandet är förstås – som alltid - något alldeles extra. Varje sektion är superb. De fem trumpeterna 
är förmodligen bland det maffigaste man kan finna i branschen – någonstans. Ensemblerna sitter som berg. Och rytmsektionen, med trumslagaren Lennart Gruvstedt som farthållare, basisten Patrik Albin som stadigt ankare och den danske pianisten Jörgen Emborg, som också är en solist av ädlaste märke, håller mästarklass.
På tal om solister: det vimlar av sådana i Tolvan Big Band. Den engelske trumpetaren Gerhard Presencer är magnifik i inledande ”Get Up!” och i titelnumret, ”Effortlessly”, där han trakterar flygelhorn. Vincent Nilsson, Jörgen Emborg och Ulf Holmström är redan nämnda, men det finns fler som gör mycket gott ifrån sig. Bland dem trombonisten Ola Åkerman, trumpetaren Fredrik Davidsson, tenorsaxofonisten Inge Petersson och – inte minst - Helge Albin själv, vars mycket personliga och eldfängda altsaxspel, tryggt förankrat i den sena bebopen, är en fröjd för bägge öronen. Men plattans mest lysande solist är ändå Cennet Jönsson, som till och med överträffar sig själv med sin sopransax i den vackra ”Stillness in Motion”.
Och apropå vackert: Albins arrangemang för sin något vemodiga ”Con Brio”(gängse musikterm för ”livligt”) med två klarinetter, två flöjter och basklarinett i saxsektionen är bland det skönaste man (d.v.s. undertecknad) har hört i jazzbranschen sedan Nisse Lindbergs ”Trisection”.
Jan Olsson (även foto Tolvan).
njutbar och ibland förunderligt svängig
Open Trio
Joakim Simonssson,
Pär-Ola Landin, Daniel Olsson
Dinosaurs
(Found You Recordings/Plugged Music)
Open Trio spelar dagsfärsk triojazz signerad Joakim Simonsson. En grupp som bildades år 2000 och som tidigare släppt två cd, Färger år 2003 och Goodbye Everytime 2008. De har även gjort turnéer runt om i Europa och givetvis här hemma i vårt land med spel på bland annat jazzklubbar.
Och de har sannerligen utvecklats en hel del från det första jag hört dem, både live och i ljudspår i ovanstående nämnda skivor. I dagens skiva med till en del musik med beröringspunkter hur grupperna E.S.T, Bobo Stenson och Per Henrik Wallin hanterade sitt musicerande. Inte plagierat. Långt därifrån utan enbart till ljudbild som beröringspunkt mot intressant intellektuellt och idéfyllt skapande av triomusik. Ibland lågmält njutbart och ibland svänger det förunderligt fint.
Och så finns här små spår av andra musikformer. Som Hope, där en slinga folkton bryter genom. 
Dock gnistrande jazz i dagens idiom i allt från Joakim Simonsson piano, Pär-Ola Landin bas och Daniel Olsson trummor. Mina favoritspår har blivit många bland skivans åtta spår. Inledande rappa titellåt The Dinosaur, nämnda Hope, avslappat gungande The Blues, de spännande Center Guy och Två, samt den avslutande Vielno.
Det här är välskriven musik med variation i bra arrangemang där allt har ballans vare sig det gäller melodiskt skönspel eller sådant med mer drag åt fria former. Och så finns här tilltalande spänningsmoment i varje spår som fångar lyssnarens intresse och riklig mängd skickligt solospel från alla tre.
Thord Ehnberg
Läs intervju med Joakim Simonsson
- och fint solospel
Beat Funktion
Voodooland
(DoMusic/Plugged Music)
Gruppen Beat Funktion formligen sprutar lättsam rytmik runt om sig. Som bara tränger sig in i medvetandet på lyssnaren. Jazzfunk/disco influerat i upprepande fraser från Pal Johnson elbas, Jon Eriksson trummor och Simon Monserrat congos, taburin, bongos, som håller "grytan kokande" i samtliga spår. Som blir precist fint påpuschande rytmisk plattform bakom bandets solister.
Daniel Lantz har skrivit och arrangerat allt och spelar orgeln med elegans och är tillsammans med Olle Thunström tenorsax och Karl Olandersson läckert koppsordin growlande trumpet som mest till sin fördel solistiskt i bluesfyllda The Rain Dancer. Och Olandersson bjuder som alltid kreativt spel i många av skivans åtta titlar. Vare sig det är helt öppet trumpetspel eller som i Savannah Strut, sordinerat smakfullt spel. Skivans bästa spår tillsammans med ovan nämnda The Rain Dancer, för min del. Även finalen, Mangroove, samt Sunkissed, med Staffan Hallgrens flöjt tillsammans med ytterligare några av skivans skickliga solister har mitt gillande. Och John Öijer´s lödande gitarrspel vi får njuta av i fler av skivans åtta titlar.
Välj vilket spår ni vill så finner ni smakfullt sprudlande rytmmässa skivan genom, uppbrutna av fint solospel, som blir helhetsbilden. Titellåt Voodooland, med Öijer/Lantz i balanserat smakfullt solospel, har den allvarliga hållningen i det lugnare tempot och bryter mot mycket av det vi möter i flesta av skivans titlarna.
Thord Ehnberg
Högklassigt storband med toppsolister.
Stockholm Jazz Orchestra
In The Blink Of An Eye
The Music Of Martin Sjöstedt
(Connective/Plugged)
Det har mer eller mindre rasat in verkligt intressanta svenska storbandsskivor det senaste året. Här kommer ytterligare en som lyfter fram basisten och pianisten Martin Sjöstedts gedigna arrangeringsförmåga. Av skivans sju kompositioner har han komponerat fem. Samtliga titlar har han arrangerat på ett tilldragande personligt sätt som retar aptiten. En sådan lyckad skivdebut som skrivare är det inte många förunnat att göra. När han därtill har ett högkvalificerat storband med många toppsolister att ta sig an sin musik är det bara att buga och ta emot. SJO:s solistavdelning har alltid legat på topp och varit ett varumärke. Vad som saknats tidigare har
varit musik komponerad av bandets egna medlemmar med några undantag. Avsaknaden håller nu på att repareras genom Martins stringenta pennföring.
Mäktig är den inledande Pride där Martins klangmosaik studsar mot det sinnrika rytmiska mönster som kompet skapar. Det ger Karl-Martins tenorsaxspel lyft och näring. En mer walkingrytm tillförs under Karl Olandersson solo. Mjukt flygelhornspel kommer från bandets ledare Fredrik Norén i Aviation. Där kan man även njuta av Johan Hörléns magnifika sopransax. Häftig är El Bueno som går i sjufjärdedels takt. Där gör kompet verkligen ett taggat jobb. Bra insatser kommer från Karl Olandersson och altsaxen Fredrik Kronkvist. Arrangemanget skall lovprisas. Jukkis Uotilas trumbehandling ger bandet en inspirerande stadga som känns ut i fingerspetsarna. Ett välformulerat solo levererar trombonisten Magnus Wiklund i Good To Be som Karl-Martin Almqvist skrivit och som även visar upp ett pondusfyllt tenorsolo. I slutänden har de två en rolig ”munhuggning”. Martin har även lånat in Winston Mankundas Yakal’ Inkomo där han öppnat ytor för Magnus Broos eldiga trumpet och Karl-Martins tenor.
Pianisten och arrangören Jimmy McNeely ger Martin sin hyllning i In The Blink Of An Eye. Kompositionen har en hetsig aggressiv karaktär. Här är Jukkis Uotila en katalysator som ger solisterna Robert Nordmark tenor, Magnus Broo trumpet och Fredrik Kronkvist altsax en backning som känns ut i fingerspetsarna. Jukkis kan utan svidare räknas in bland instrumentets främsta med sin fantasirika variationsförmåga. Såväl i ensemblespel som solistiskt. Han kreerar musik in i minsta detalj.
Blues delar Johan Hörléns sopransax soloutrymme med Martins mäktiga bas och Fredrik Lindborgs korniga barytonsax. Johans sopran ger för övrigt arrangemangen en extra knorr. Martin har slopat den konventionella saxsektionen med två altar på topp. Ett grepp som tål att upprepas. Att Fredriks jordnära spel träder in i handlingen är ett stort plus. Han är som skapt för instrumentet.
Vad jag saknar är soloöppningar för Gustavo Bergallis trumpet och Daniel Tilling piano. Så kan det tydligen bli när det vimlar av solister av hög klass i ett storband. Men skivan får betygskalan att gå i topp inte minst genom Martins strålande skrivjobb.
Göran Olson
med intimitet och finess
Emil Strandberg
Works
(Found You Recordings/Plugged)
Trumpetaren Emil Strandberg har de senaste åren dykt upp lite varstans, bland annat i grupperna Seval och Paavo – och för ett par månader senare i trio med pianisten Sten Sandell och Patric Thorman (albumet It Is Night and I Am Lost).
Nu kommer Strandberg för första gången med ett album i eget namn, innehållande kompositioner skrivna av honom själv, där han samspelar med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.
Även om Strandberg spelar trumpet erinrar sättningen om den trio klarinettisten Jimmy Giuffre hade med gitarristen Jim Hall och basisten Ralph Peña på 1950-talet, och musiken om den mer fria och sökande musik samme klarinettist introducerade något årtionde senare tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.
Inga dåliga referenser, alltså, och faktum är att de åtta kompositionerna på Works präglas av en intimitet i kombination med finess som definitivt inte är vardagsmat inom svensk jazz och improvisationsmusik.
Strandbergs ton är behagligt torr och fungerar som en utmärkt katalysator för den kanske inte så lättillgängligt medryckande, men synnerligen täta och koncentrerade musik som exponeras här.
Peter Bornemar
och underhållande på många år!
Bengt Berger
Beches Brew Big
(Country & Eastern/Naxos)
Med en förpackning och titel så förvillande lik den på Bergers album Beches Brew från 2009 tog det faktiskt en liten stund innan jag begrep att det här var något nytt och helt annat. Vilket det alltid är när det gäller denne Sveriges mest eklektiska musiker oavsett genre. Slagverkaren Bengt Berger är en ständig resenär i tid och rum, och gör musik som lätt faller in flera olika fack samtidigt.
På Beches Brew Big, som till stora delar utgörs av en liveinspelning från Nefertiti i Göteborg i september 2012, har Beger utökat sextetten från Beches Brew till en nonett med Jonas Knutsson, Thomas Gustafsson och Thomas Jäderlund på saxofoner, Mats Öberg på klaviaturer och munspel , Göran Klinghagen och Max Schultz på banjor och gitarrer, Stefan Bellnäs på bas och Livet Nord på violin.
Med sådana musiker går det att göra vilken musik som helst, vilket också är precis vad Berger gör med och i de elva låtarna här, samtliga skrivna av Berger själv eller i lag med övriga musiker.
En rock ’n’ roll-skuttande Babel Twist inleder en kalejdoskopisk färd genom psykedelisk jazz, indiska och arabiska tongångar, burleskeri, förstämd vemodsjazz, yster dans, brunnsmusik, folkton, fusionsjazz, en snedknixande polka, banjodrillande extas, mer burleskeri , en låt med text av Shakespeare och som avslutning en lyckorusig Morfars schottis.
I många händer och huvuden hade detta blivit alldeles för mycket, som tre dignande julbord på en och samma dag, men Bengt Berger har både karaktären och förmågan att få musiken att hålla ihop som en jättelik godispåse utan vare sig segt eller smörigt innehåll.
Sannolikt är Beches Brew Big det mest rusigt omtumlande och underhållande album som dykt upp i Sverige på väldig, väldigt många år, och utgör en spark i skrevet på den som fått för sig att jazz skulle vara tråkigt, eller enformigt, eller svårtillgängligt.
Peter Bornemar
edentitet som fastnar i örat
Ed Epstein´s New Swinging Nation
Bittersweet
Featuring Anders Bergcrantz
(Berno Records/Plugged)
Den sedan många år i Lund bosatte amerikanske barytonsaxofonisten Ed Epstein borde förlänas mer uppmärksamhet. Speciellt utanför Skåneregionen anser jag efter den här förnämliga skivan. Ed är en barytonspelare som med fördel uttrycker sig instrumentets mellan och låga register. Den kraftfulla tydliga tonen kan viss mån associeras till Mulligans fullkornston men där stannar jämförelsen. Ed har en egen identitet som fastnar i örat. Här hörs han i egna kompositioner och titlar från skivans trumpetare Anders Bergcrantz plus Woody Shaws Zoltan och Sammy Fains Secret Love. Den sistnämnda var ju Doris Days stora hit när det begav sig. Här är melodin ett lysande exempel på hur sånger från The Great American Song Book kan konverteras till jazzidiomet.
Anders Bergcrantz trumpet har jag framhållit många gånger inte minst för det spel som han visade på New Yorkskivan Live At Sweet Basil. Där var han mäkta imponerande tillsammans med musiker från The Apples jazzaristokrati. Lika lyckosam är han här. Har landet idag någon vassare trumpetare att visa upp kan man fråga sig? Det finns en stark nerv och äkta övertygelse i Anders spel som utan tvekan kan få manschetten att darra hos många av hans kolleger i jazzens hemland USA.
Kompet med pianisten Robert Tjäderkvist, basisten Johnny Åman och trumslagaren P-A Tollbom är stilistiskt perfekta. Tollboms lätta fria spel ger gruppen en luftig karaktär som ger en tilldragande profil. Det låter verkligen homogent om gruppen. Johnny Åman visar prov på fint solospel i Anders Fountain Of Youth och i Epsteins Bushwhacker. Pianisten Robert Tjäderkvist är ett relativt nytt namn för mig. Han har en välanpassad formkänsla och presterar attraktiva solon skivan igenom.
Tryckfelsnisse uppenbarar sig när skivans nio melodier presenteras på konvolutet. Nummer åtta har fått två titlar. Rätt är att åttan heter Let’s Stay In Tonight och den festliga Zoltan är nummer nio, bara så ni vet.
Göran Olson
Se även skivreceneion med Lasse Lundström & Ed Epstein
teknik och ton som imponerar
Johan Hörlén Quartet
Kwartier Lataeng
(pb7/Plugged)
”Kwarier Lataeng“ är numera 46 årige smålänningen Johan Hörléns tredje cd i eget namn, om jag har räknat rätt. Och den första på hela 13 år! Något märkligt kan man tycka, med tanke på att Johan sedan drygt två decennier är en av vårt lands mest populära och uppmärksammade saxofonister och har en meritlista lång som en mantalslängd. Han har genom åren förekommit i massor av sammanhang, alltifrån Fredrik Norén Band och Radiojazzgruppen till Stockholm Jazz Orchestra och Norrbotten Big Band. Numera hittar man honom, till vardags, i WDR (Westdeutsche Rundfunk) Big Band i Köln.
På ”Kwartier Lataeng” omger sig Johan, som omväxlande trakterar alt- och sopransaxofon, med tre utmärkta medmusikanter. Vid pianot sitter mycket meriterade – och rutinerade - Olaf Polziehn, född i Tyskland men verksam som professor vid Universität für Musik und Darstellende Kunst i österrikiska Graz. Bas spelar Hörléns kompis i Stockholm Jazz Orchestra, Martin Sjöstedt, och bakom trummorna återfinns finske Jussi Lehtonen, som liksom både Johan och Martin då och då har kunnat höras med Stockholm Jazz Orchestra. Idel ädel europeisk jazzadel således.
Johan spelar som alltid inspirerat, ytterst välformulerat och med en teknik och ton som imponerar mer än någonsin. Ska man sätta någon rubrik på hans spel så kanske man kan kalla den för glad-bop. Hans kompositioner, fyra av plattans åtta, är genomarbetade och personliga. Men albumets höjdpunkt är ändå Billy Strayhorns himmelskt vackra ”Lotus Blossom” i ett arrangemang av pianisten Michael Abene, född i Brooklyn i New York men sedan många år konstnärlig ledare för WDR Big Band. En annan höjdare är kvartettens lite annorlunda version av Herb Brown gamla, och alltför sällan spelade, 40-talsslagdänga ”You Stepped Out of a Dream”
Måste vi vänta i ytterligare 13 år på nästa platta med Johan Hörlén? Det vore verkligen synd.
Jan Olsson
en avgjort nordisk klangfärg
Anders Jormin & Christian JorminProvenance
(Footprint/Naxos)
Strax utanför värmländska samhället Brunskog, knappt sex mils bilresa nordväst från Karlstad och ungefär lika långt från norska gränsen, spelades detta första duoalbum med Anders och Christian Jormin in förra hösten.
Även om båda bröderna sedan länge är etablerade musiker är det möjligen basisten Anders Jormin som är det mest kända namnet såväl nationellt som internationellt, inte minst genom sina insatser i Bobo Stenson trio. Christian Jormin har bland annat kunna höras på trummor och slagverk i den eklektiska folkrocksgruppen Den Fule.
Provenance utgörs av tolv kompositioner - åtta av dem skrivna av bröderna själva, fyra är arrangemang av traditionella melodier – som alla genomsyras av en väl balanserad harmoni mellan Anders Jormins bas och Christian Jormins spel på i första hand piano, men även slagverk.
Inspirationen från naturen omkring dem kan anas i musiken, liksom mer än en antydan till att vilja lyfta det kulturella musikarvet. Något som inte bara kommer till uttryck genom de traditionella sånger som på ett lysande sätt här omdanats för duospel, bland dem Ave Maria och Laid on Straw.
Det handlar om synnerligen vacker musik där en avgjort nordisk klangfärg finns med på paletten, och som på ett tacknämligt sätt lyckas avsvära sig alla former av sentimentalitet och vemod utan att bli utstuderat introspektiv.
Peter Bornemar
och eftertanke slår igenom
Lisa Bodelius Quartet
Hela Tiden
(Mary Music/Plugged)
Unga trombonisten Lisa Bodelius är på stadig frammarsch. Under eget flagg med egna kompositioner visar hon upp sig i helfigur. Det är endast Gabriel Faurés Libera Me som är ett brottstycke från fransmannens Requiem som hon inte skrivit. I Lisas kvartett ingår pianisten och synthspelaren Edvin Nahlin, basisten Max Thornberg samt trumslagaren Gustav Nahlin. Klarinettisten och tenoristen Gustav Rådström tillkommer i temat Påven & Brodern.
Skivan andas en avslappad lugn karaktär där harmoni och eftertanke slår igenom. Lisas melankoliska vackra ton sätter en tydlig prägel på materialet skivan igenom
. Känslig och snillrik är hon i Helhjärtat Höst där Gustav Nahlins fantasirika trumspel ger musiken en lekfull knorr.
Tyvärr anser jag att skivan stundtals saknar en energigivande dynamik som får musiken att engagera. Det kan i långa sekvenser låta stillastående som gör att mitt intresse inte ligger på helspänn hela tiden. Jag tror också att bandet säkert är ännu intressantare live. Med ett friskare uttryck av de drivna musikerna hade skivan hamnat längre upp i betygskalan.
Göran Olson
Trombonisten Lisa Bodelius är nominerad till en Jazzkatt i kategorin Årets nykomling. Den slutlige vinnaren utses vid radions Jazzkattgala på Fasching 15 oktober. Övriga nominerade i kategorin är saxofonisterna Thomas Backman och Anna Högberg.
fräsch och stimulerande upplevelse
Daniel Karlsson Trio
Das Taxibåt
(Brus & Knaster/Playground)
All musik är kom
ponerad av Daniel och arrangemangen är kollektivt gjorda där närheten till skärgården märks redan i första melodin Das Taxibåt. Ljudet från en skeppsklocka lockar till ombordstigande för en stimulerande tur.Resan blir en fräsch upplevelse. Med är basisten Kristian Lind och trumslagaren Fredrik Rundqvist som embarkerat Daniels båt Bellona. Musiken kryssar sig fram på utprickade och svårnavigerade farvatten med en stor portion av nyfikenhet i kompassnålen. Spelarnas fantasi och okonventionella grepp är något som gör skivan intressant och tilltalande.
På lugnt vatten hamnar man i Bobo’s Temptation där eftertanken känns starkt och övertygande. Daniels skira anslag ger stor behållning som kompletteras med små accentueringar från bas och trummor. Är stycket en hyllning till Bobo Stenson kan man fråga sig? I Sergio Giorgini och det stundtals gospelbefryntade Christney’s Bass Lesson får Kristians bas väldisponerat utrymme med eller utan stråke. Daniel lägger geniala accentueringarna i det förstnämnda numret. Här svarar Fredrik för ett mycket inspirerande och effektfullt fritt utspel.
Trions lyriska känsla kommer fram i den fagra Safir. Överhuvudtaget ger musikerna genomgående ett intryck av att vara på samma lekfyllda gata. Det är lätt att ta till sig deras dagsfärska spirituella infall som andas morgonluft.
Göran Olson
och inte minst en själfullhet
Gilbert Holmström New Quintet
Tiden är kort
(Moserobie/Plugged)
Närmare femtio år efter att han skivdebuterade med albumet Utan misstankar (återutgiven på cd av Moserobie 2010) och dryga fyrtio sedan han bildade gruppen proggjazzgruppen Mount Everest är saxofonisten Gilbert Holmström i högsta grad aktuell.
Nu senast med Tiden är kort!, där Holmström samspelar med saxofonisten Jonas Kullhammar, trumpetaren Magnus Broo, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson i åtta låtar. Samtliga skrivna av Holmström utom titelspåret, som hämtats från de gamla kristna sångböckerna Sions sånger.
Det är en alldeles förträfflig skiva, genomsyrad av energi, potens och inte minst en själfullhet som har den expressionistiska jazz som frodades i USA 
på 1960- och 70-talet i backspegeln. Spelglädjen strålar ut från musikerna, som tycks närmast frossa i mustiga frasextrakt lånade från marscher, blues, ramsor och ökenmusik.
Spännvidden i materialet är enorm. Den lågmälda balladen Stars Fading Blue växlar exempelvis obekymrat över till den fanfarinledda och skönt fläskiga Dog Fight, och lika elegant självklart sker övergången mellan den tomtom-pulserande Indian Chant och den molltyngda hymn som fyller titelspåret.
Knappast förvånande spelar alla inblandade förträffligt, och även om det ges gott om utrymme för var och en fångas öronen mest av mötet mellan Holmström tenorsax och Kullhammars stritch, tenor-, baryton- och bassax.
Även om en speltid på knappa 54 minuter inte är särskilt kort, kunde den gott vara längre.
Peter Bornemar
och en äkta jazzkänsla!
Amanda Sedgwick Quintet
Shadow And Act
(PB7/Plugged)
I tid med höstturnén som altsaxofonisten Amanda Sedgwick kvintett skall göra släpps skivan Shadow And Act som spelades in i vintras. Gruppen bjuder in till en helafton med hard-bop som förtecken. Lockar gör bland annat kompositioner av Coleman Hawkins, George Wallington, Bud Powell, Gorge Gershwin och fyra nummer signerade Amanda. Kollektivt har gruppen komponerat bluesiga Monochrome In Blue. Det finns en blomstrande skaparkänsla i musiken som tränger igenom hela tiden.
Gershwins Embraceable You som har åtskilliga år på hjässan tolkas innerligt av Amanda. Hon är på ett magnifikt spelhumör och visar att hon är en av landets intressantaste saxofonister. Här finns auktoritet och en äkta jazzkänsla som berör där den bländande tekniken inte blir ett självändamål. Det är Amandas ärliga jazzattityd gör henne tilltalande och lockande. Den gästande amerikanske trumpetaren Dwayne Clemons från New York passar väl in i stilen. Han har en spröd ton med en kännbar jazznerv.
Unge Leo Lindbergs pianospel är fabulöst bra. Att han är sprungen ur Bud Powells och Wynton Kellys skola framgår tydligt. Det fina anslaget och en aldrig sinande idérikedom får solona att koka. Sin låga ålder till trots, arton år, är han redan en bländande personlig musiker som står på egna ben. Här har landet fått en ung pianist som kan gå hur långt som helst. Rent ut sagt, Leo är ett fynd. I Amandas Leo’s Waltz är han tilldragande spirituell. Här bör också Rabsons självklara basspel uppmärksammas. Han och trumslagaren Moussa Fadera gör ett mycket genuint intryck i sitt samspel. Inte någon nyhet då de har spelat tillsammans i många olika kombinationer. I de snabba melodierna Hawkins Bean And The Boys, Wallingtons Escalating och Powells Reets And I får de verkligen bekänna färg. Där bygger de upp en inspirerande energi som skall ha högsta betyg.
Göran Olson
Läs intervju med Amanda Sedgwick
kreativ kvartett sätter fräsch punkt
Jonas Kullhammar Quartet
Låt det vara
(Moserobie/Plugged Music)
Kvartetten har varit mitt huvud och hjärteprojekt ända sedan 1998, men allt har sin tid, säger Jonas Kullhammar i pressmeddelande. Nu är det dags att gå vidare summerar han och drar ut på en sista turné med kvartetten och cd:n Låt det vara, som sista ljudspår. Ytterligare en inspelning är utlovad att släppas vid absolut sista kvartett framträdandet på turnén i november. Men då enbart på vinyl. LP-formatet får vi förmoda.
Visst, femton år är lång tid för jazzgrupper och det kanske är dags för Jonas att förnya musiken och sig själv i sitt spel efter så många år. För det får vi väl ändå anta att hans tenorsax inte tystnar utan fortsättningsvis ävenledes kommer att bjuda på kreativt intressant spel.
Musiken i denna sista cd-produktion med kvartetten Jonas Kullhammar tenorsaxofon, Torbjörn Gulz piano, Torbjörn Zetterberg bas och Jonas Holgersson trummor är som i alla tidigare skivor. Intressant kreativ jazzmusik i dagsfärsk anda med förankring i jazztraditionen till förra årtusendets mitt. Det vill säga slutet på femtio och början av sextiotalet vill jag datera musikförankringen. Och Jonas spel kan man spåra vissa drag av vad just Sonny Rollins och John Coltrane gjorde vi den tiden.
Som inledning vill Jonas, som för övrigt skrivit all musik till detta album, hylla sin favoritplats på jorden med Älvsalavals. I spel med tätt sammansvetsat kvartettspel och med härligt fräscha solon. Tonspråket är och har hela tiden varit det kraftfulla med tyngd och med korta utflykter atonalt utsvävande i den övre stratosfären i de snabbare titlarna medan balladspelet fått målerisk varm tonskala. Och det är så jag och jag förmodar med mig många kommer att minnas dem. Som i nämnda samt Allting kan gå itu, KTB och ystra Födelsedagen. Just detta spel har kvartetten bjudit många gånger under sin tillvaro. Domedagen, sirligt vackert ballad med lätt vemod invävd. Läckerhet här är Zetterbergs solospel både med stråke och pizzicato på sin kontrabas medan Julaftonsfan, är strikt militäriskt taktfast med skönspel av Kullhammar och Gulz.
Är det möjligen framtiden i Kullhammars musik vi får skymta i sista spåret tillika titellåt Låt det vara, där gäster tillkommer och det bjuds musik av större numerär. Goran Kajfes kornett, Mats Äleklint trombon, Per "Ruskträsk" Johansson altsaxofon, pappa Janne Kullhammar trummor och Per-Olav Moritz tamtan är de som tillkommit och utökat kvartetten till en nonet med drag av vad Charles Mingus framtoande på sin tid.
Vi har fått många utmärkta ljudspår nerbrända på cd genom åren från Jonas Kullhammar Quartet. Så också i denna produkt.
Thord Ehnberg
Läs mer om Jonas Kullhammar
även innerligt skönspel
Robert Erlandsson Quartet
News
(EUM/ www.roberterlandssonquartet.com)
Robert Erlandsson, basist som skivdebuterar med egen kvartett. Ett relativt nytt namn för min del, som jag dock hört på skiva med The Other Trio. Han har även funnits med som "sideman" med fler grupper. Gitarristerna Gustav Lundgren och Erik Söderlund är två han spelat med.
Erlandsson har i skivdebuten runt sin kontrabas samlat en traditionell jazzkvartett, som är ett blåsinstrument plus 3-komp. Karl-Martin Almqvist spelar tenorsax, Daniel Tilling piano, Chris Montgomery trummor samt naturligtvis är det Robert Erlandsson som står för basspelet. Erlandsson själv tar inte solistiskt stor plats utan överlåter solospelet till Almqvist och Tilling som tar för sig ordentligt av den biten. Robert gör det viktiga "bakgrundsjobbet" i ensemblespelet och ger stadga för solisten att luta sig mot i sin utsvävningar runt den skrivna grundmelodin.
Musiken befinner sig i dagens jazzidiom med rötter i traditionen, med enbart kompositioner skrivna av Erlandsson. Musik med snabbt tempo likaväl som innerligt skönspel i långsamt balladspel. Som allra bäst för min del i den synnerligen vackra balladen Exit Light, med bas/tenor i lång inledning där Karl-Martins innerligt varma ton i tenor i just ballader är helt underbart med Daniel i lyriskt solospel. Och de två imponerar med rappt synnerligen skicklig spel i flera låtar. Som Directions, titellåt News, där även Erlandsson spelar ett av sina få solon i skivan och The Art of Reliance, alla tre ävenledes tillhörande skivans bästa. Montgomery för sin del som allra bäst med solospel i den senast nämnda och med synnerligen rappt bra spel i The Fields. Transfer däremot känns litet ostrukturerad både till komposition och spel som blir stillastående utan att fånga något större intresse hos mig som lyssnare. Tillings pianosolo är dock ljusglimten som för en kort stund får låten att leva. Innerligt vackert och logiskt avslutas lyssnarstunden med Finally, med åter Karl-Martin Almqvists underbara balladspel på sin tenorsaxofon.
Thord Ehnberg
med oväntade former och uttryck.
City Nights
(Reach Up/Plugged)
Lite oväntat är det att Nils trumpet skrapat bort en del influenser från främst Freddie Hubbard och närmat sig Miles Davis sista period. Det har också fört med sig att han även förekommer som keyboardspelare. Andreas Hourdakis gitarr bidrar också till gruppens sound. Han ingår även i Magnus Öströms grupp. Nils och basisten Martin Höper spelade för övrigt tillsammans i Fredrik Norén Band på nittiotalet. Trumslagaren Chris Montgomery har hörts med The Beginners och gitarristen Erik Söderlind. Nils trumpet har även lämnat jazzspåret emellanåt för spel med exportprodukten Mando Diao. Betydligt jazzigare blev det i Klas Lindqu
ist Nonet och Stockholm Jazz Orchestra.Det är en mycket fräsch och energigivande musik som presteras - lätt att dra paralleller naturligtvis till Miles Davis om man vill göra en snabbanalys. Men musiken innehåller mer än så. Nils har utvecklats starkt de senaste åren där han arbetat fram en personlig framtoning som inger konstnärlig respekt. Han är en medveten mogen musiker där han sätter sigill på gruppens kompositioner och sound i en stil där rock från sjuttiotalet, fusion och indiepop blandas med jazzingredienser. Raffinerat smidigt och med dynamik.
Vill gärna utropa City Nights till en av årets mest laddade svenska grupper. Kollektivkänslan är stark och ger profil. Hourdakis sköna gitarr skall premieras såväl när den är i solofokus som när den sänder accenter.
Göran Olson
och äkthet firar triumfer
Bernt Rosengren
In Copenhagen
Live At Jazzcup
(Stunt/Naxos)
Bernt Rosengren är väl hemmastadd i Köpenhamn. Där har han spelat i Danska Radions Big Band och Danska Radions Jazzgrupp. I mindre grupper har han bland annat hörts med gitarristen Dough Raney. Den här inspelningen är gjord live på JazzCup i Köpenhamn 2012. Skivan har producerats av Jesper Lundgaard som också är kvartettens basist. Ole Koch Hansen är pianist och trumslagaren heter Niclas Campagnol. Den sistnämnde är ett nytt namn för mig men i de danska jazzkretsarna betraktas han som en framtidsman av mått.
Melodivalet är av standardtyp. Autumn Leaves, I’m Old Fashioned, Body And Soul, There Will Never Be Another You och Lover Man hör till den skaran. 
Bernts JazzCup Blues rundar av konserten. Det är en konsert som bjuder på äkta fullkornsjazz. Bernts spel engagerar med sin harmonikänsla som skapar ömma vibrationer. Det är inte endast i Body And Soul som den attraherar. Det är ett mycket närgånget konstnärskap som kreeras med auktoritet. Det fortsätter även med den suveräna tolkningen av Lover Man. I de snabba melodierna visar han ett aldrig sinande flöde med en rakryggad substans som varumärke.
Ole Koch Hansen visar i vanlig ordning vilken homogen musiker han är. Roligt att åter möta honom som pianist. Sedan en lång tid tillbaka har han ju varit en flitigt anlitad arrangör och ledare som med danska radions big band. Hans blockackordspel är beundransvärt. Som uppbackare bakom Bernt är han inspirerande.
Jesper Lundgaard är ett ypperligt basistval. Sedan länge är han hemmahörande i det internationella toppskiktet. Han är en grundpelare med sitt walkingspel, som solist håller han lika hög nivå. Niclas Campagnol visar följsamhet i sitt spel och samspelet med Jesper är mycket givande för medspelarna.
När Bernts Jazzcup Blues avslutar ivespelningen har publiken fått uppleva ett jazzmöte där spontanitet och äkthet firade triumfer.
Göran Olson
Läs SvenskJazzhistoria Bernt Rosengren
av hemvändande gitarrist
Pål Nyberg
Culture of peace
(Stockholm Jazz Records /Plugged Music)
Pål Nyberg, gitarrist och kompositör som nyligen flyttat hem till Stockholm efter att under flera år vistats i Amsterdam. En tid, som han säger själv, betytt mycket för hans sätt att se och skriva musik. Det är viktigt att vi som tror på den akustiska musiken kommer med alternativ säger han fortsättningsvis.
Alla titlarna i hans debutskiva, Culture of Peace, är egna kompositioner som vuxit fram under hans tid som frilansande musiker i den nederländska huvudstaden. Åtta melodier som strävar efter att ge varje musiker i kvartetten stor frihet i sitt uttryckssätt. Förutom Pål Nyberg gitarr, spelar Marcelo Gabard Pazos altsaxofon, Ville Bromander bas och Moussa Fadera trummor. Namn vi mött i andra svenska gruppers skivor.
Pål däremot är ny musiker för min del med variationsrikt spel till uttryckssätt. Och vi får höra hans gitarrspel helt solo i några av spåren som jag till stor del ser som lyrisk/romantiskt fria improvisationer. Det gäller Dancing with the Angels och den avslutande De Baarsjes. Också Cracker No.8, där hans gitarr helt ensam dock fått mer uttrycksfullt lätt dramatiskt spel. Mycket av musiken har kammarmusikalisk prägel av det romantiska slaget. Två som biter till är bop-inflerade Realty Check och Rules and Regulations, som spräcker upp i intressant alert solospel. Av Pål med smakfullt kreativ gitarrspel, Marcelo vars altsax här glöder i Arthur Blythes anda, Moussas variationsrikt spelade trummor. I melodiskt vackra 1011 Amsterdam, får Vilhelm komma till tals med kort solospel på sin bas. Titellåt Culture of Peace, har också den som sig bör den melodiskt vackra ådran där tonalt altsaxen tjusar med spel i den stil Paul Desmond framtonade på sin tid.
Det är en sansat snygg cd debut hemvändande Pål Nyberg gör, även om jag för min del önskat ett spår ytterligare med klös i. Som förlängt speltiden med c.a. 5 minuter och troligtvis höjt min betygssättning ett snäpp.
Thord Ehnberg
med helt egna tankar och idéer
Swedish Azz
Swedish Azz presenterar:
Erik Carlsson & All Stars Vol 1 och 2
(NotTwo)
För två år sedan slog jag här på DiG Jazz på stortrumman för vinylalbumet Azz Appeal med gruppen Swedish Azz, och hade det också med bland de fem bästa skivorna 2011.
Nu är kvintetten bakom det trevliga namnet tillbaka på skiva, denna gång med två utsökt retroformgivna tiotumsvinyler med musik som stimulerar både hjärta och hjärna.
Kvintetten är förstås inte vilken som helst, utan utgörs av de västerbottniska tungviktarna Mats Gustafsson på saxofoner och elektronik och Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso samt Kjell Nordeson på vibrafon, Erik Carlsson på trummor och dieb13 (Dieter Kova?i?) på grammofon och elektronik. Sedan dessa inspelningar gjordes, i september 2011, har Nordeson för övrigt ersatts av Jason Adasiewisz.
Materialet på de två volymerna av Erik Carlsson & All Stars utgörs av svenska jazzlåtar från en tid då musikerna här knappt var födda, eller åtminstone gick i kortbyxor: Över stock och sten av Lars Färnlöf, Du glädjerika sköna av Jan Johansson, Umepolskan & Nybyggarland av Berndt Egerbladh och Mäster av Börje Fredriksson.
Även om Swedish Azz känner vördnad inför dessa låtar ur den svenska jazztraditionen, handlar deras musik inte om förvaltarskap. Jag hör snarare hur gänget tar den som avstamp för sina egna tankar och idéer utan att sprätta loss helt.
Trots bara fyra låtar finns mycket att gotta sig åt i var och en av dem. Mest påtagligt kanske i Johanssons Du glädjerika sköna, där Nordesons vibrafon bildar en härlig kontrast mot Holmlanders tuba och Gustafssons barytonsax. Liksom i den modernistiska rökarversionen av Färnlöfs Över stock och sten, här inramad av ett intro och en coda.
Vid sidan av musiken är det mest iögonfallande med dessa båda skivor annars de utsökta omslagen - efterbildningar av Gösta Theselius and All Stars skiva Swedish Jazz från 1956 på den amerikanska skivetiketten Bally där Swedish Azz klippt in egna ungdomsbilder. Superläckert!
Peter Bornemar
för klanger och stämningslägen
Strandberg, Sandell, Thorman
It is Night and I am Lost
(Found You Recordings/Plugged)
Senast jag hörde något ifrån trion med trumpetaren Emil Strandberg, pianisten Sten Sandell och basisten Patric Thorman var på skivan Swedish Polyphony från 2009. Nu är de tillbaka med ett album, inspelat på Fylkingen hösten 2012, som med framgång utforskar det ständigt flytande gränslandet mellan konst- och improvisationsmusik.
Kanske skulle jag i dessa tider använda benämningen minialbum, eftersom speltiden är blott 33 minuter och 24 sekunder. Men det är väl använd tid, under vilken de tre musikerna frigör sig från fyrkantig formalism och oavbrutet hittar nya mötesplatser för klanger och stämningslägen.
Även om den musikaliska terrängen kan uppfattas som tämligen svårforcerad är den onekligen fascinerande utifrån sin oförutsägbarhet och har en avgjort renande effekt. Avsaknaden av trummor bidrar till, utan att vara avgörande för, att musiken aldrig når särskilt högt på brutalitetsskalan.
Istället präglas samspelet de tre musikerna emellan av en koncentration där den försiktighet som kan anas bara är bedräglig.
Peter Bornemar
glädjesprång som melodiskt skönspel
Cecilia Wennerström
Lydian Mars
(Wela Records / Plugged Music)
Cecilia Wennerström gjorde sig hörd för första gångerna med gruppen Salamander i början av åttiotalet. Bland annat med en bra inspelning från Northsea Jazz Festival och några år senare som Salamander Trio i inspelningar från Norge. Sedan har vi hört hennes tenor och baryton samt flöjt i egna grupper likaväl som ingående i andras i skiftande grupperingar. Gugge Hedrénius, Rune Carlsson och Bernt Rosengrens storband är några som exempel.
Här enbart tenorsaxofon samt altflöjt i ett spår, hennes fjärde cd under eget namn, Lydian Mars, med kvartett. Tonbilden i dagens idiom med förankring i jazztraditionens sextiotal med Cecilia i fritt improviserade partier i melodiskt skönspel likaväl som den coola jazzskolan även finns inrymd i hennes musik. Med sig i kvartetten har hon Maria Kvist, vars tredje cd jag hade nöjet att recensera för inte så länge sedan där hon då både sjöng och spelade pianot, är här pianist som imponerar med bra spel. Vilket också Jonas Holgersson trummor och kontrabasen som spelas med auktoritet av Filip Augustson, gör och båda får tillfällen att visa sitt eminenta kunnande som solister.
Musikvalet, sju kompositioner skrivna av Cecilia Wennerström, med variationsrikedom till innehåll. Början, Broken Silence, allvarligt försiktigt musicerande som helhet, så som jag associerar med vad Lee Konitz / Warne Marsh framtonade på sin tid med det "coola" vibratolösa allvar de hade. Långt vackert pianointro innan övriga instrument så försiktigt smyger sig in i musiken med Cecilia i lätta flyktiga toner. Men enbart i denna inledning, för efterföljande Five Winds, har lyriskt melodisk skönhet där allt andas harmoni i ljuv gemenskap utan några motsättningar.
Titellåt Lydian Mars och Olympus Mons, bästa spår för min del där Cecilias tenor tar glädjesprång i yviga utvikningar runt grundtemat och med synnerligen aktiva trummor och bas medan Marias piano lägger passande ackord runt om och bjuder på flyhänt sansat bra solospel. Mirnya, fjäderlätt tango inspirerad med bluesig mollböj. Fortsättningsvis dock rapp spel i ljust vackra toner. I Min Nish, har Cecilia Wennerström bytt till att spela lyriskt allvarlig vacker altflöjt.
Thord Ehnberg
utmaningar och förnämliga solister
Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra
The Story of Us
Storbandet ASJO, det vill säga Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, bildades 2010 och debutplattan, ”Point of View”, spelades in året därpå. Nu är det dags för ett nytt album och manskapet är exakt detsamma den här gången. Och precis som då har Ann-Sofi komponerat och arrangerat allt material. Hon har gått ytterst noggrant fram och inte lämnat något åt slumpen. Allt sitter som det ska, och ensemblespelet – ibland förstärkt med ordlös sång av Lena Swanberg - är trots stundtals ganska häftiga utmaningar perfekt.
De elva nummer Söderqvist har totat ihop är av tämligen disparat slag, alltifrån något så när traditionell storbandsjazz till kompositioner med smak av såväl Norden och nutida klassisk musik som Afrika. Enligt mitt tycke är ”spridningen” lite väl stor. Somliga arrangemang känns också aningen överbelastade, vilket gör att musiken har lite svårt att lyfta.
Det som framför allt gör att man tar ”The Story of Us” till sitt hjärta är en rad förnämliga soloinsatser. De bägge tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark är ypperliga och Alberto Pintons festliga barytonsax i ”In the Basement” är plattans höjdpunkt. Andra som gör fint ifrån sig vid solistmikrofonen är trombonisterna Karin Hammar, Lisa Bodelius och Dicken Hedrenius, pianisten Harald Svensson, som vi hör alldeles för sällan numera, och – inte minst - Ann-Sofi själv, som trakterar flygelhorn i den vackra ”I Want to Stand Strong” i ett arrangemang som för tankarna till hennes kollega på andra sidan Atlanten, Maria Schneider.
Jag tror att Ann-Sofi, som utan tvekan är en kompositör och arrangör av yppersta internationella klass, skulle lyckas ännu bättre, om hon inte vore så ambitiös. Hennes seriositet är naturligtvis beundransvärd, men ibland kan det bli lite väl mycket av den varan också.
Jan Olsson
skvättar av gnistrande jazzsolon
Nils Landgren Funk Unit
Teamwork
(ACT/Naxos)
Nils Landgren Funk Unit, oj vilken rytmfest bandet bjuder på. Enkelt lättbegripligt ensemblespel i upprepande tema som man bara inte kan låta bli att ryckas med i. En rytmmässa helt enkelt, precis så som Landgren och hans medmusiker bjudit på under många år vid det här laget.
Besättningen har varierat genom åren och dagens Funk Unit består av Nils själv givetvis med sin röda trombon och sång. Sedan många år Magnum Coltrane Price spelandes sin elbas, medan Andy Pfeiler gitarr, Sebastian Studnitzky trumpet och keyboards, Magnus Lindgren och Jonas Wall saxofoner och Robert Ikiz trummor, har kommit under senare år.
Början som en reklam från arbetsförmedlingen, Get Serious Get A Job, och med den inbjudande sväng musikerna har i instrumenten torde det inte vara något problem att skaffa fram massor av jobb. Och så fortsätter det i gammal god Nils Landgren Funk Unit anda skivan genom. Sedan må titlarna bära namn som You Got It, Tracksuit med elegant flöjtspel från Lindgren, samt Papa Bull där Lindgren bytt till solospel på tenor, eller något annat namn av skivans tretton titlar.
Så finns här några gäster. Pianist Joe Sample som solospelar smakfullt sin rhodes i Green Benas, Wilton Felder sansad tenorsax i Mr Masumoto och trumpetare Till Brönner skärpt flödande toner i Rhythm Is Our Business. Den sista välfunnen titel för det är just vad det handlar om hela skivan genom i ensemblespel och unisona vokalinslag. Plus att det stundtals riktigt skvätter gnistrande jazztoner om solospelet från många av bandmedlemmarna och bandledare Nils Landgren i synnerhet. Skivslut har fått drag av jazzens allra äldsta musikform i Short Fried Beans. Festligt minsann.
Hörde bandet live för c.a. ett år sedan och får samma glada upplevelsekick i den nyutkomna skivan. Det är rätt och slätt svårtattsittastill musik av bästa klass.Thord Ehnberg
stark känsla för jazzens nyanser
Agneta Baumann Quartet
Ballads At Midnight
(Dominique Records/Plugged)
Sångerskan Agneta Bauman avled 2011 efter några års sjukdom. Agneta var en enastående balladsångerska med stark känsla för jazzens nyanser. Hon var de senaste åren ofta lierad med pianisten Gösta Rundqvist och trumpetaren Bosse Broberg. I
den här inspelningen från Grünevaldsalen i Stockholms Konserthus 2005 spelar Hans Andersson bas.
Gösta är också borta han avled 2010 varför skivan blir en påminnelse om den personlighet som Agneta och Gösta ägde. De gör ett innerligt hudnära intryck med sina som kompletteras med Bosse och Hans sensibla spel.
Jag gillar melodivalet som är minutiöst framgallrat och välanpassat till musikernas karaktärer. I Agnetas sångbok finns pärlor som Once Upon A Summertime, Time After Time, Tadd Damerons If You Could See Me Now, Whats New och Jimmy Dorseys I´m Glad There´s You.
Hennes varma röst har en feeling som har få svenska motstycken. Fraseringen andas genuint jazzkunnande och passar till Bosses sordinerade trumpet och Göstas sirligt följsamma toner. De två är verkligen ett radarpar som kreerar ett makalöst samspel. Skivan har en "unit" som imponerar och värmer.
Göran Olson
innerlighet och ärlighet
Hanna Elmquist Band
Slow Motion
((Elsa Records/Plugged)
Det vimlar av tjejer som kallar sig jazzsångerskor i Sverige. Men ytterst få gör skäl för epitetet. Hanna Elmquist är dock ett lysande undantag. Hon är JAZZSÅNGERSKA ut i fingerspetsarna! Det har hon bevisat under en rad framträdanden runt om landet under de senaste åren och på sina tre tidigare cd-album. Nu är det dags för det fjärde, ”Slow Motion”, som knappast kommer att göra hennes fans besvikna.
Samtliga nio nummer på ”Slow Motion” är komponerade, arrangerade och försedda med texter av Hanna själv i samarbete med ständige kompanjonen Björn Jansson. Materialet är väl genomarbetat och såväl Elmquist som hennes band, med Jansson på diverse rörinstrument, Adam Forkelid vid pianot, Lars Ekman vid basen och Daniel Fredriksson bakom trummorna, gör ett utmärkt jobb. Hanna har en vacker röst, intonerar och textar väl och utstrålar en innerlighet och ärlighet som verkligen känns. Och sångerna är verkligen väl värda att lyssna till, gång på gång. De är oftast vackra och rytmiskt och harmoniskt personliga. Ett extra plus för den originella ”3 Hours from Stockholm” och den innerliga ”Let The Light In”, som avslutar övningarna. Den låten kommer förmodligen en och annan av Hannas kollegor plocka in i sin egen repertoar. På pluskontot noteras också Forkelids sparsamma och eftertänksamma solospel och en och annan utflykt på tenorsax och basklarinett av Björn Jansson. Möjligen kan man tycka att Björn spelar lite väl många toner emellanåt.
Det som stör mig något, när jag lyssnar på ”Slow Motion”, är en något märklig mixning och det eko man har lagt på här och var. Det känns mest klåfingrigt. Vidare hade det varit trevligt om man hade haft ett häfte med sångtexterna. Det hade gjort det lättare att hänga med. Men dessa anmärkningar känns ändå perifera med tanke på att albumet på det hela taget är så nära en riktig fullträff man kan komma.
Jan Olsson
skivdebut i eget namn
Magnus Dölerud
My Village
(Reach Up/Plugged Music)
Magnus Dölerud, nytt namn i den så ystra vårflod av nya cd skivor som kommit under denna vår. En av de unga och skickliga musiker som efter sin musikutbildning kom med i Fredrik Norén Band, vilket för många blivit starten för vidareutveckling i sitt eget musicerande. Och så har vi hört hans tenorsaxofon i The Quiet Night Orchestra. Finns även i skivor med båda nämnda band.
Pianist här är Erik Lindeborg som jag tidigare haft nöjet lovorda i egen cd. Här med smakfullt harmoniskt och variationsrikt målade melodimönster i sitt spel, vilket även gäller Gustav Nahlin vars trummor har träffsäker idérikedom. Den fjärde medlemmen i kvartetten, Lars Ekman, matar på där bakom med smakfullt passande basfigurer.
Bland mina favoritspår i Magnus Döleruds skivdebut under eget namn hör Sketch Lines och Corners and Hiding Places, med yvigt bra solospel från Dölerud. Till ton och även smått fraserings mässigt lätt John Coltrane påverkade tenor samt Nahlins yviga trumspel som tilltalar mig som allra mest. Erik´s Mood, också den en höjdare med rappt spel fylld med idérikedom i läckert solospel på tenor och piano, med trummor och bas som hela tiden puschar på där bakom i aktivt spel. Sirligt ballad bjuds i The Drawing, med tenoren i huvudrollen broderande sirligt vackert till mjuka pianoackord och med bra bassolo. Lätt mollstämda Sailing, har Lindeborg i läckert spel. Circle Circle på trio, med tenor bas och trummor i tätt samspel och åter bra bassolo.
Isfahan, enda komposition som inte bär Döleruds signatur spelas med känsla och närhet till kompositör Duke Ellingtons intentioner i sitt sätt att hantera melodin. Bra debut från Magnus Dölerud i den breda skivfloden våren bjudit på.
Thord Ehnberg
Raffinerat elegant
och rytmiskt böljande
Pace
Searchlight
(Playing With Music/Border)
Tidigare I år stämde jag in I hyllningskören till saxofonisten Elin Larsson i en DIG-recension av det lysande albumet Growing Up med Elin Larsson Group. Nu dyker hon upp igen, som en av fyra musiker i kvartetten Pace, som i övrigt utgörs av pianisten Adam Forkelid, basisten Pär-Ola Landin och trumslagaren Christopher Cantillo.
Musiken är raffinerat elegant och rytmiskt böljande i tio varierade originalkompositioner varav Forkelid står bakom fem, Landin tre och Larsson två. Av dessa ger Elin Larssons Ornette Coleman-doftande Murphys lag och den brusande På institution ett något mer frispråkigt intryck än de övriga, medan Forkelids låtar är mer eftertänksamma och Landins mer underfundiga.
Oavsett dessa små skillnader i atmosfär och stämningslägen i låtmaterialet är samspelet alla fyra musiker emellan fulländat, vilket förstås ger extra näring åt den föränderlighet som genomsyrar musiken på albumet.
Att albumet kommer i en sällsynt tråkig och intetsägande förpackning påverkar visserligen inte omdömet, men får mig att undra vad Oskar och Katja Aglert egentligen tänkte på.
Peter Bornemar
Modernt anslag, inget frispel
men förvisso originellt
Stefan Wingefors
Impermanence
(HOOB Records/ Border)
Efter många år som musiker I bakgrunden kommer den i Värmland födde och numera i Göteborg baserade pianisten Stefan Wingefors med ett pianotrioalbum i eget namn, där hans medspelare är basisten Mattias Grönroos och trumslagaren Lars Källfelt.
Anslaget är modernt utan att det avviker från normen när det gäller pianotriojazz. Något frispel handlar det således inte om, även om musiken förvisso präglas av originalitet.
Wingefors står själv bakom albumets tolv kompositioner, där merparten kännetecknas av en luftighet där det lyriska inslagen är påtagliga. I styckena Self Starter, Momentum och Ganglion finns dock en snabbare, mer markerad rytmik, och i den vederkvickande Springrag får musiken en muntert drag som på ett positivt sätt sticker ut från albumets övriga spår.
Samspelet musikerna emellan fungerar föredömligt, samtidigt som det inte råder någon tvekan om att det är den i musiken allstädes närvarande Stefan Wingefors som är centralfiguren. Albumets titel, som betyder obeständighet eller ovaraktighet, kan för övrigt sägas vara träffande.
Peter Bornemar
och viktig musik!
Anders Bergcrantz, Anna-Lena Laurin
The Painter(Vanguard Music Boulevard/Plugged)
Vi har väntat i sex år på ett nytt Anders Bergcrantz-album! Men nu har det äntligen kommit. Och precis som det sägs i Carlsbergs-reklamen: ”It was worth waiting for”.
Men tro för allt i världen inte att den nya plattan är en kvartett- eller kvintettproduktion av ”vanliga” modellen. Nej, den här gången får vi möta den evigt lika nyfikne och kompromisslöse Anders i en helt annan miljö än den gängse: tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester under Mats Rondins ledning i ett verk i fem satser av Anna-Lena Laurin, ”The Painter”.
För den som eventuellt inte har observerat det måste här påpekas att Anna-Lena Laurin, till vardags fru Bergcrantz, numera är en av vårt lands mest uppmärksammade tonsättare. Hon har fått en rad av sina verk, bland dem ”Iphigenia”, ”Percephone” och just ”The Painter” uppförda, även internationellt, och har överösts med pressrosor. Hon har även varit verksam som pianist och sångerska i rena jazzsammanhang.
”The Painter” är ett beställningsverk av Norrlandsoperans symfoniorkester. Uruppförandet ägde rum i oktober 2010 och dirigent den gången var Per-Otto Johansson. På den nu utgivna skivversionen är det alltså Mats Ro
ndin som håller i taktpinnen. Rondin är naturligtvis det idealiska valet av dirigent med sin oerhört breda bakgrund. Han har, till exempel, samarbetat med Tolvan Big Band.Laurins 44 minuter långa verk ”The Painter” är en hyllning till den egensinnige och kompromisslöse holländske målaren Vincent van Gogh (1853-1890), impressionimens förebådare och en av konstens giganter. Anna-Lena säger sig ha fängslats av den store målarens tragiska liv men också av hans värme, ömhet och ärlighet. Dessa intryck har också färgat musiken, som bitvis lyser av melodisk skönhet. Den har också tydliga nordiska drag med tydliga influenser inte minst av Sibelius. Men här skymtar även Gershwin fram emellanåt och faktiskt också Gil Evans – inte minst i avslutande ”Twilight”.
Anders Bergcrantz roll i inledande ”Cypresses” tycks mest vara att kommentera. Lite lagom uppkäftigt med smak av både Miles Davis och Freddie Hubbard. Men i mittensatsen, den vackra ”Sunflowers”, presenterar sig verkligen mästaren, den okuvlige jazzgiganten Bergcrantz. Här handlar det om omisskännlig jazzmusik av ädlaste märke, inspirerad, kraftfull, formsäker och personlig. Och i stycke nummer fyra, ”Touches”, känner man sig rent av förflyttad till Broadway på den tid det begav sig. Öronfröjd av renaste märke och lysande trumpetspel. Och dito pianospel av Robert Tjäderkvist, en av svensk jazzmusiks verkliga pål
äggskalvar.Anna-Lena Laurins musik går inte in genom ena örat och ut genom det andra. Den har något att berätta. Oftast något vackert. Den stannar dessutom kvar långt efter det att den har tystnat. Med Anders Bergcrantz som solist växer den ytterligare.
Jag har avstått från att sätta betyg på ”The Painter”, eftersom verket inte med självklarhet hör hemma i jazzfacket. Var den hör hemma vet jag egentligen inte. Bara att det är musik. Alldeles väldigt hörvärd och viktig sådan!
Jan Olsson ( även foto Anders Bergcrantz, Anne-Lena Laurin)
PS. Ytterligare en Anders Bergcrantz-skiva lär finnas runt hörnet, ett duoalbum med Jan Lundgren. Det kommer garanterat inte att låta spm "The Painter"Jan Olsson
i samklang med raffinerat pianospel
Paavo
The Third Song of the Peacock
På det svenska jazzträdet har gruppen Paavo sedan tidigare hittat en udda gren där ledarparet Cecilia Persson och Sofia Jernberg utvecklat en synnerligen särpräglad musik som öppnat dörrarna på vid gavel för såväl improvisation som konst- och folkmusik.
Om hjärnan i deras musik utgörs av de fantasifulla kompositionerna och de delikat intrikata arrangemang som dessa bäddats in i är hjärnan den endräkt som råder både dem emellan och de musiker de omger sig med.
The Third Songs of the Peacock utgörs av dels en cd med Paavo som en trio med Cecilia Persson och Sofia Jernberg tillsammans med saxofonisten Fredrik Ljungkvist, dels en förträffligt producerad dvd inspelad live utan publik i Rättvik, där antalet musiker i gruppen växlar mellan tre och nio.
Trioinspelningen är gjord i studio i oktober och december 2012 och omfattar åtta låtar av vilka alla utom två egenarrangerade kompositioner av Per Henrik Wallin, Fånerier nr 8 och Tattis Bounce, är skrivna av Sofia Jernberg och Cecilia Persson. Röstfenomenet Sofia Jernberg står också för alla texter och arrangemang där hennes vokala insatser når fulländning i samklang med Cecilia Perssons extremt raffinerade pianospel och Fredrik Ljungkvists ömsom försiktigt väsande, ömsom rått rytande spel på klarinett och tenorsax.
Trion med Jernberg, Persson och Ljungkvist dyker även på i två av de tio låtarna som finns på dvd:n med inspelningar gjorda i och utanför ett gammalt övergivet trähus i Övre Gärdsjö nära Rättvik i maj 2011. Dels i The Idiom Song, som också finns i en version på cd:n, dels i den utomhus inspelade Bubblor, som är den låt som mest erinrar om folkmusik.
På de övriga inspelningarna på dvd:n har Paavo utökats med musikerna Claes Lassbo på bas, Gustav Nahlin på trummor och xylofon, Nils Berg, på basklarinett och tenorsax, Thomas Backman på barytonsax, basklarinett och klarinett, Marcelo Gabard Pazos på barytonsax och altsax och Emil Strandberg på trumpet.
Musiken här är mer robust, och mer direkt tilltalande, även om den förvisso är lika äventyrligt formad och formulerad som på inspelningarna med trion. Att noter endast dyker upp i de extremt knixiga låtarna Ouvertyr och Lilla är därför minst sagt häpnadsväckande.
Ouvertyr och Lilla, skrivna av Jernberg respektive Persson, är också de låtar här som mest påtagligt karaktäriserar Paavos (och ännu mer Cecilia Perssons och Sofia Jernbergs) originalitet. Tillsammans med den ösiga Imma, där tre frustande barytonsaxar från Pazos, Backman och Ljungkvist har bärande roller, är de också de bästa låtarna på den här utmärkta utgåvan.
Peter Bornemar
jämtländska jazzhänder
Peter Knudsen Kvartett
Peterson-Berger Revisited
(Home/Netverks)
Nämnas skall att Knudsen ofta framträtt med musik från Ravel och Debussy vilket passar hans skira spel och välavvägda anslag. Han växte upp i Östersund och är bosatt i Stockholm samt undervisar vid musikhögskolan i Örebro. Det varsamma närmandet till originalet inger respekt. Nyligen släppte han även en skiva med sin grupp Peter Knudsen Eight.
Milders saxofoner ger musiken en sval intim karaktär som bär med sig
all den inneboende substans som Peterson-Berger kreerat. Jag har svårt att tänka mig en mer lämpad rörblåsare i sammanhanget. Han förmedlar tydligt de känslor som upphovsmannen ville få fram. Även om Peterson-Berger använde andra instrumentationer är det här mötet inbjudande.Till Rosorna och Lawn Tennis är melodierna jag fattar tycke för.
Knudsen och Milder sekunderas av jämtlänningarna Lars Ericsson bas och trumslagaren Tomas Nyqvist. I Spelman tillkommer producenten och flygelhornisten Gustav Hylén. Produktionen är ett samarbete med kulturorganisationen Estrad Norr.
Göran Olson
behandla jazzens språk
Peter Getz
with Stockholm Jazz Trio
Getz Together
(Riverside Records/Border)
Det är inte alltför ofta det kommer skivor med manliga svenska jazzsångare. Men här kommer en sångare som kan behandla jazzens språk, Peter Getz. Att generna från pappa Stan finns med är ingen överraskning. Men Peter behöver inte ta till referenser från denne gudabenådade saxofonist. Han har en egen identitet som är värd att uppskattas. Hans charmiga sångsätt och repertoarval bäddar för detta. Med Daniel Tilling piano, basisten Jan Adefelt och trumslagaren Jesper Kviberg får sången en uppbackning som verkligen slår an. Deras homogena spel bakom sången håller en mäkta imponerande klass. De svarar också för starka soloinsatser.
Materialet är sannerligen av högsta klass där givetvis den amerikanska sångboken tullas på många melodier. Några bossanovor har också plockats in. De flesta arrangemangen har skrivits av Jan Adefelt frånsett att Getz har kompletterat med tre. Bland de femton vattentäta sångerna som exponeras ingår East Of The Sun, Too Close To Comfort, I Concentrate On You, Skylark, End Of A Love Affair, Lulu´s Back In Town och bossorna Girl From Ipanema och How Insensitive.
Den här skivan fick mig att tina upp i den extremt kalla vintern. Speciellt värmde Michael Legrands vackra ballad What Are You Doing The Rest Of Your Life?
Göran Olson
kontrasterar och skiftar i nyanser
Fredrik Ljungkvist
Yun Kan 10
Ten
(Hoob Records/Border)
Det började i Stockholm med Yun Kan 3, som utgjordes av Ljungkvist, basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Fält. Genom utökning med Klas Nevrin på piano och Per-Åke Holmlander på tuba omformades gruppen till Yun Kan 5, som spelade in albumet Yun Kan 12345 (Caprice), ett resultat av att Fredrik Ljungkvist utsetts 2004 års Jazz i Sverige-artist.
Samma konstellation spelade 2006 in albumet Badaling (Caprice), varefter Ljungkvist utökade kvintetten till en tentett, Yun Kan 10, som gav möjlighet till en ännu bredare mus
ikalisk palett.På nya albumet Ten, som utgörs av tio kompositioner skrivna av Ljungkvist fördelade på två cd, har instrumenten från ”femmans” uppsättning utökats med trombon (Mats Äleklint), Hammondorgel, ARP och Moog (Mattias Risberg), ytterligare en trumslagare (Raymond Strid), violin (Katt Hernandez) och röst (Sofia Jernberg).
Ur ett jazzperspektiv är Ten den minst ortodoxa av de skivor Ljungkvist och Yun Kans skivor. Tonspråket håller sig betydligt närmare konst- och improvisationsmusiken, vilket inte minst de två inledande spåren Lackritz och How to Break a Fever vittnar om. Den efterföljande Hold on to Your Hat! är dock något helt annat, en poplåt som mycket väl kunde fungera som signatur till vilket folkligt TV-program som helst. Kontrasten mot den därefter kommande Fighter, uppbyggd kring puttrande elektronik, röst och cymbalvispar är ännu större.
Och så rullar det på, med musik som hela tiden kontrasterar och skiftar i nyanser, och där Sofia Jernbergs röst har en lika framträdande roll som Ljungkvists spel på sopran-, tenor- och barytonsax.
Den konstmusikaliska och improvisatoriska ådran i musiken till trots finns på Ten ett teatraliskt, nästan kabaretaktigt drag som för tankarna till den engelske pianisten och kompositören Mike Westbrooks musik, vilket förstås är ett gott betyg.
Peter Bornemar
Stark musik. Inte volymmässigt
men väl innehållsmässigt.
David´s Angels
What it seems
(Kopasetic/Plugged Music)
David´s Angels, en grupp som bildades när medlemmarna träffades under ett jam i Malmö 2009. De släpper nu sin andra cd, betitlad What it Seems. Debutalbumet Substar, kom 2010 och singeln Go, året därefter.
David´s Angels består av Sofie Norling, vars sångkonst är speciell och nyansrikt tilltalande, som dominerar tillsammans med pianist Maggi Olin gruppens ljudbild. Och de två står också för texter och musik i skivan. En musik som har många infallsvinklar där man kan till en del spåra påverkan från avantgardemusiken. Och det är stark musik som bjuds. Inte volymmässigt men väl innehållsmässigt. Den avskalat och tungt mollbetonade inledningen av titellåten What it Seems, som dock luckras upp och får ljust hoppfullare och kraftigare innebörd en bit in. Sofie Norling är helt klart en stark sångerska med känslofull nerv i sitt uttryck i det hon gör röstmässigt, vare sig det gäller textat eller ordlöst. Skall vi göra jämförelse med hennes sång så har den vissa drag av vad norska Radka Toneff hade på sin tid.
Maggi Olins piano sparsmakat avskalat spel till en början av titellåten men fortsättningsvis och i efterföljande nio titlar, mer rörligt broderande. Merparten av musiken har dock smått återhållen eggande karaktär även om lätt yviga partier finns. Som bäst för min del i den rytmiskt tilltalande Rid of You och tangobetonade When it Starts. Med häftig sång till rytmiskt drivet spel från Michala Østergaard-Nielsen trummor och David Carlsson bas, likaväl som korta partier mjukt vacker sång till enbart Olins piano i förstnämnda medan det är lyriskt vacker melodisk musik med gungande rytmik i den senare.
Även melodiska Visions, med Sofias ljust vackra röst med Maggis rhodes-klaviaturer runt om och med tempoökning mot slutet, har mitt gillande. Magica ödesmättat stark i avskalat vacker inledningen med Olins klaviaturer i bra solo följt av dominerande slagverk och tillsammans med basen, får stor del av ljudbilden. Go, ödesmättad á capella sång ett långt stycke i inledning innan övriga kommer in och ger musiken kraft och styrka, hör också den bland det bättre i skivan. Den och Risking Hearts, med sång till enbart allvarligt pianospel är höjdarna bland ballader.
Thord Ehnberg
välutvecklade jazznerver
Trio Legacy
Plays Richard Rodgers
(PB7/Plugged)
Sättningen piano, gitarr och bas var en vanligt förekommande kombination under fyrtio och femtiotalet. Mest känd var pianisten och sångaren Nat King Coles trea som var en guldklimp för skivbolaget Capitol.
Den här mjukspelande trions musiker är pianisten Stefan Gustafson, gitarristen Gustav Lundgren och basisten Patrik Boman. De ger Richard Rodgers vackra melodier intima tolkningar där gitarren oftast är melodipresentatör. Man undviker att göra alltför söta tolkningar av melodierna vilket sättningen kan inbjuda till. Men musikernas välutvecklade jazznerver undanröjer faran. Tilltalande är It Never Entered My Mind som får ett spirituellt utförande med soloprestationer på hög nivå. Bland de niohundra melodier som Rodgers skrev har man vaskat fram den sällan hörda I like To Recognize The Tune som gitarristen Tal Farlow hade på repertoaren. Andra inslag är Manhattan, Bewitched, There´s A Small Hotel och You Are Too Beautiful.
Gustav är en driven musiker som elegant lägger sina improviserade slingor runt de ackord som lämnar pianot. När han tillsammans med Patrik spelar stilriktig kompgitarr bakom pianosolona är han rytmiskt lätt och flexibel. I den snabba The Lady Is A Tramp är han mycket till sin fördel vilket också gäller hans soloinsats. Att han sedan länge är en av landets ledande strängspelare är lätt att konstatera.
För den sångintresserade finns texterna till skivans tio melodier med i texthäftet.
Göran Olson
och kreativt pianospel
Maria Kvist
Superficial
(Wela Records/Plugged)
Maria Kvist, kommer från Jämtland där hon tillbringade sin uppväxt och började sjunga redan i tidig ålder tillsammans med sin dragspelande far. Under gymnasietiden var hon med i ett lokalt band och intresset för jazz kom när hennes pianolärare presenterade musik av Oscar Peterson och Gershwin.
Sina första musikstudier genomgick Maria vid Birka folkhögskola där hon studerade klassiks musik och jazzensemble och därefter med studier vid Berklee College of Music i Boston i ett år. Åter i Sverige vidareutbildade hon sig i jazzpiano vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Spelat och sjungit med band ledda av Svante Thuresson, Cecilia Wennerström, Karin Hammar, Peter Johannesson och hans Sixtus för att nämna några. Hon har turnerat runt om i Sverige och under 2011 genomförde Maria Kvist en turné i Hong Kong och Kina med sin kvartett.
En kvartett Maria bildade 2007, som i sin nuvarande utformning har förutom hon själv, piano och sång men även tar sig ton på både mellotron och trumpet. Linus Kåse spelar sopran och altsaxofon, Kristian Lind kontrabas och Isak Andersson trummor. Fem titlar skrivna av Maria får vi bland skivans nio, som är hennes tredje utgåva. Och "startspåret", Marias komposition Superficial, som helt rätt fått bli cd;ns titelspår, efterföljande, även de kompositioner av henne, Symphonic och Disco girl, samt Steve Kuhns Chicken Feather, är alla något av skivhöjdare med tryck och intensitet i ensemblespelet. Med bra solospel från Maria på pianot och rapp sång, med i ett parti ordlöst, synkront med pianot i Chicken Fether.
Och alla får visa upp sitt kunnande solistiskt i många av spåren. Vernon Dukes välkända Autumn in New York, höjdaren bland ballader där Kåse spelar altsax i obligat och rufsigt friskt solo, vilket han för övrigt gör i flera av skivans nio spår. Kåses komposition, Mellotron waltz, städat vacker där skickligt pianospel tillsammans med Linus altsax solo är läckert. I Wood/Mellins mediumgungande My One and Only Love, gör Maria Kvist sin bästa sångprestation i skivan och tillika, åter igen, bra pianosolo. Maria Kvist med kvartett är ett rent nöje att lyssna till där hennes nyansrikt smakfulla sång och flyhänt kreativa pianospel är ren njutning.
Thord Ehnberg
övertygande av samspelt trio
Kjell Öhman Trio
Enzo
(Prophone/Naxos)
Kjell Öhmans trio är efter år av samspel en sannerligen homogen grupp där spelarnas intentioner möts på ett högt plan. De bjuder upp nu till en session med tio guldkantade melodier i bagaget med kända evergreens och jazzoriginal. Till den sistnämnda kategorin hör Bengt Hallbergs Waltz-A-Nova, Niels-Henning Örstedts My Little Anna, Chick Coreas Bud Powell, Milt Jacksons vackra sällan spelade ballad Compassion samt Thad Jones kluriga Three And One. Läggas till skall Kjells snärtiga Full Speed Enzo. Ett tema som har paralleller till Take The A Train. Här ger Backenroths bas och Ekbergs trummor den bästa av assistans till Kjells flinka solo. Båda svarar också för övertygande solon.
Evergreens som plockats fram är My One And Only Love, Just Friends, You Look Good At Me samt I Got A World On A String. Just Friends får en schvungfull tolkning här ligger trion verkligen på G. My Little Anna är naturligtvis en feature för Backenroth. Det spelet skulle NHÖP uppskattat. Backenroth är en ypperlig basist med tydliga linjer i sina solon. Hans walkingspel har en härlig groove som bidrar till skivans pregnans. Det berömmet skall givetvis även gälla trions samtliga medlemmar.
Göran Olson
Upprymda samtal med två
musiker som har mycket att berätta
Lasse Lundström & Ed Epstein
Deep Conversations
(Berno Records/Plugged)
“Deep Conversations” – “Djupa konversationer”… Tja, djupa kanske, men inte alltid särskilt djupsinniga. Och framför allt inte allvarliga heller hela tiden. Ett litet skämt här och var är i allra högsta grad tillåtet.
Lasse Lundström är basist med en imponerande meritlista. Han har spelat, live oc
h på skiva, med storheter som Chet Baker, Johnny Griffin, Herb Geller, Mel Lewis, Lee Konitz och Monica Zetterlund och varit fast medlem i, bland annat, några av Bernt Rosengrens olika formationer, Lasse Sjöstens kvartett och Gugge Hedrenius Big Blues B
and. Numera bor han i Malmö, där han är en vital och populär kugge i det skånska jazzmaskineriet. Ed Epstein trakterar alla slags saxofoner - på ”Deep Conversations” – med ett enda undantag – dock bara barytonsax. Han kom till Sverige från Texas i början av 70-talet, spelade med Björn Alke, Fredrik Noren Band, Hot Salsa och Sabu Martinez i Stockholm, innan han bosatte sig i Lund. Numera återfinns han i diverse grupper på bägge sidor Öresund, ofta egna, och, liksom Lasse, i Roger Berg Big Band.
Innehållet på ”Deep Conversations” består av åtta mer eller mindre upprymda samtal på det språk Lasse och Ed har gemensamt: musik. Att de båda har olika bakgrund och erfarenheter märks ganska tydligt, och det är det som kryddar anrättningen. Småländske Lasse är den jovialiske, svängglade och ibland skäm
tsamme av de två. Ed är mer eftertänksam och allvarlig. Men bägge har åtskilligt att säga, både till varandra och till lyssnaren. De är också kapabla att framföra sina åsikter och berättelser på ett sätt som gör att man ibland känner sig smått manad att delta i konversationen.
Av de åtta nummer duon framför, och har som utgångspunkt för sina meningsutbyten, är två hämtade ur Charlie Parkers repertoar: ”Confirmation” och ”Dexterity”, ett lånat av Charles Mingus, ”So Long, Eric”, ett av Yusef Lateef, ”Water Pistol”, som en del kanske minns från 60-talsalbumet ”Into Something”, och ett av Lasses gamle polare Christer Boustedt, ”Nån”. Ed har bidragit med en låt, den vackra balladen ”Heartwave”, som faktiskt har en liten bismak av Gullin och på vilken Lasse spelar imponerande arco-bas. Lasse har bidragit med sin fina ”Vindarna på Ribersborg”, som han även har framfört i andra sammanhang. Tillsammans har de åstadkommit det fascinerande titelnumret, en fri historia i vilken var och en får säga sitt, alldeles på egen hand, innan de förenas på sluttampen.
En annorlunda skiva med musik som, med tanke på kombinationen kontrabas-barytonsaxofon, skulle kunna tänkas vara svår att ta till sig och kännas lite enformig i längden. Men så är inte alls fallet. Snarare tvärt om.
Jan Olsson
PS. Bilden på konvolutets framsida är målad av Lasse Lundström.
Se även skivreecension med Ed Epstein´s New Swinging Nation
genomsyrar den luftiga musiken
Moz Trio
Sparkling Water, Please
(Oh Yeah Records/Plugged)
Vid sidan av arbetet med Martina Almgren Group och Oh Yeah Orchestra utgör trumslagaren Martina Almgren och elbasisten Owe Almgren sedan en tid tillbaka också delar av Moz Trio tillsammans med den brittiska/bengaliska pianisten Zoe Rahman, som bland annat spelat med den drum n’ bass-fokuserade saxofonisten Courtney Pine.
Fröet till samarbetet såddes på Edinburgh Jazz Festival sommaren 2010, då Martina Almgren och Rahman spelade tillsammans i storbandet Band of Eden. Efter en del spelningar tillsammans valde trion att i november 2012 i en studio i London göra de inspelningar som dyker upp på den här debutskivan.
Musiken utgörs av luftig, eterisk jazz med en stark lyrisk känsla fördelad på elva låtar varav Martina Almgren och Zoe Rahman står för fyra var och Owe Almgren svarat för tre. Mest tilltalande av dessa är Rahmans vackra Crystal Clear, där låtens inneboende kraft och styrka tillåter hennes pianospel våga vara mer återhållsamt. Att låtens namn skickar associationer till Chick Corea är förmodligen ingen tillfällighet.
Vad som genomsyrar musiken, även de låtar som har tempo och puls mer markerat, är den lyhördhet som präglar samspelet musikerna emellan. I detta har inte minst Owe Almgren en bärande funktion genom att hans bas fungerar som soloinstrument i lika hög grad som ackompanjemang.
Peter Bornemar
jämtländska jazzhänder
Peter Knudsen Kvartett
Peterson-Berger Revisited
(Home/Netverks)
Peterson-Bergers musik har då och då spelats av jazzmusiker. Kompositörens Sommarsång ur sviten Frösöblomster kunde man höra i olika orkestreringar på femtiotalet när den så kallade fäbodjazzen gjorde sitt inträde. Nationalromantikerns ljusa melodiska melodier kan i rätta händer mycket väl fogas in i jazzen. När saxofonisten Joakim Milder smeker fram melodier från Frösöblomster omväxlande med tenor och sopransax får musiken en air av kontemplation. Knudsen har gjort arrangemangen där man också möter Peterson-Berger i en franskinspirerad impressionistisk anda. Att inspelningen gjorts i hans hem Sommarhagen förstärker musikens närhet.
Nämnas skall att Knudsen ofta framträtt med musik från Ravel och Debussy vilket passar hans skira spel och välavvägda anslag. Han växte upp i Östersund och är bosatt i Stockholm samt undervisar vid musikhögskolan i Örebro. Det varsamma närmandet till originalet inger respekt. Nyligen släppte han även en skiva med sin grupp Peter Knudsen Eight.
Milders saxofoner ger musiken en sval intim karaktär som bär med sig
all den inneboende substans som Peterson-Berger kreerat. Jag har svårt att tänka mig en mer lämpad rörblåsare i sammanhanget. Han förmedlar tydligt de känslor som upphovsmannen ville få fram. Även om Peterson-Berger använde andra instrumentationer är det här mötet inbjudande.Till Rosorna och Lawn Tennis är melodierna jag fattar tycke för.
Knudsen och Milder sekunderas av jämtlänningarna Lars Ericsson bas och trumslagaren Tomas Nyqvist. I Spelman tillkommer producenten och flygelhornisten Gustav Hylén. Produktionen är ett samarbete med kulturorganisationen Estrad Norr.
Göran Olson
Solospel och kompositioner visar
på osviklig känsla för jazzen
Alberto Pinton Nascent
Nascent
(Red Horn Records/Naxos)
Oavsett det är barytonsax, basklarinett eller flöjt han spelar på lyckas Alberto Pinton i sitt spel alltid hitta en väl avvägd balans mellan frispråkighet och stringens. Dessutom vittnar hans kompositioner om en sprudlande kreativitet i kombination med en osviklig känsla för jazzen som en konstform med starka kulturella rötter.
Med sin åtminstone för mig nya kvartett Nascent, som i övrigt utgörs av gitarristen
Peter Nylander, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo, åstadkommer Pinton musik som bokstavligen svänger rejält. Och därtill är klart mer varierad än den jazz han tidigare spelat med exempelvis egna gruppen Clear Now och med Dog Out.
Förutom det färgstarka materialet, tio låtar som alla skrivits av Pinton 
själv, är en bidragande orsak till att musiken klingar så friskt, på ett annorlunda sätt, Peter Nylanders påtagliga närvaro i framför allt ensemblespelet. Lika ledigt som Pinton växlar mellan grovkornig baryton, kluckande basklarinett och luftig flöjt skiftar Nylander närmast oavbrutet klangen i sitt gitarrspel beroende på låtarnas stämningsläge och karaktär. Ibland spelar han så försiktigt att gitarren bara anas, ibland får den en ton som gör att jag utsiktslöst letar efter en Fender Rhodes eller rent av en cembalo i förteckningen över vem som spelar vad på skivan.
Även om också Spering och Danemo är utmärkta i sina roller, vilket knappast lär förvåna någon, råder det dock inga som helst tvivel om att det är Alberto Pinton som har huvudrollen här, där hans skicklighet när det gäller att hantera allehanda element inom saxofon- och träblåsfamiljerna lyser lika klart och starkt som hans förmåga att skapa musik med särmärke.
Peter Bornemar
| Riffstarka arrangemang ger gott om utrymme för egna utspel. Goran Kajfes Subtropic Arkestra The Reason Why, Vol. 1 Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofoner, flöjter), Jesper Nordenström och Robert Östlund (orgel, syntar, cembalo), Mats Äleklint (trombon), Andreas Söderström (gitarr), Johan Berthling (bas), Lars Skoglund och Andreas Werliin (slagverk) samt Kajfe? själv (trumpet, kornett) jobbar kollektivt ihop lika stringent som vore de Arbeiter i Metropolis regisserade av Fritz Lang, men där de riffstarka arrangemangen ger var och en gott om utrymme för egna utspel. Peter Bornemar |
|
Den här musiken handlar inte om teknik, utan om känsla. Magnus Öström Searching For Jupiter [ACT / Naxos] Läs hela Claes Olsons recension |
och personligt färgat solospel
Naoko Sakata Trio
Flower Clouds
(Atelier Sawano/Plugged Music)
Pianisten Naoko Sakata fascinerades redan hemma i Japan av nordisk jazzmusik. Flyttade 2008 till Sverige och Göteborg för fortsatta musikstudier. Bildade trion hon har i dag tillsammans med Anton Blomgren bas och Johan Birgenius trummor. En grupp som turnerat i Europa och Japan och vunnit uppskattning som en av de mest intressanta unga grupper inom improvisations och jazzmusik i dag.
Dagens ski
va är gruppens andra. Debutskivan Kaleidioscope, kom 2010. Städat allvarlig musik likaväl som i vissa sekvenser lättjefullt lekfull och kreativ musik som jag associerar till Bobo Stensons sätt att uttrycka sig i sin musik. Ändå lätt personifierad som grupp med variationsrikt tätt sammansvetsat samspel och personligt färgat solospel.
Smått dramatisk början i If I Could See You, som dock övergår i lyrik och fortsättningsvis variationsrikt intressant spel. Här finns kluriga Monte Carlo och Prescence, spelad med pondus och lätt attack. Allvarliga Bucharest, lyrisk skönhet i Snow Covered the Machine Field som dock har partier med intensitet, samt högtidligt allvarlig melankoli i Måne och Gräsänklingen.
Bra solospel finns av alla tre medverkande. Som mest har pianot huvudrollen i skivans tio titlar. Alla tolv kompositionerna i är tillkomna inom gruppen. Merparten dock skrivna av Naoko Sakata. I några står alla tre som kompositörer, där jag förmodar musiken tillkommit i den stund den spelats. Kompositioner som alla fått symboler i stället för namn. Rund ring, Fyrkant, Liggande åtta och Trekant, med den fria improvisationens prägel till innehåll.
Thord Ehnberg
bara blir bättre och bättre
Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio
Varsågoda och tack
(Moserobie/Plugged)
Vis- och jazzsångerskan Nina Ramsby, som fick genombrott i just de fakulteterna genom samarbetet med Martin Hederos på skivorna Visorna (2004) och Jazzen (2006), strålade samman med pianisten Ludvig Berghe och hans trio 2007, med vilka hon året därpå gjorde det kritikerhyllade albumet Du har blivit stor nu (en kamp!) (Moserobie) där Berghe stod för musiken och Ramsby för texterna.
Uppföljaren Varsågoda och tack är en naturlig fortsättning på samarbetet, som återigen visar hur väl föreningen dem emellan slagit ut. Ramsbys okonstlade, och påtagligt närvarande röst i texter med vardagsnära ämnen rimmar perfekt ihop med den musik som mejslas fram av den fyndigt spelande och som alltid magnifike Berghe, trumslagaren Daniel Fredriksson och basisten Kenji Rabson.
Ramsby spelar även klarinett och gitarr här och där på albumet, men det är förstås hennes sångröst, på många sätt uttryckande en sinnlighet som för tankarna till Monica Zetterlund, som väcker störst beundran. Och att Ramsby sjunger på svenska faller sig både naturligt och självklart.
I kraft av starkare och mer omedelbart tilltalande melodier höjer sig hälften av de åtta sångerna här över de övriga. Dit hör de närmast sakralt klingande visorna Som en vän, Upp till den höjd, Det jag vet och Vi samlas kring hopp.
Varsågoda och tack bjuder på musik som växer och bara blir bättre för varje gång man hör den.
Peter Bornemar
Fräscht, fräckt och rytmiskt vitalt
Pierre Swärd
Organ Jazz´n Soul Group
Slow but Fast
(Prophone/Naxos)
Borlänge kan ståta med åtminstone fem rejäla bidrag till vår svenska musikkultur: Johan Olof Wallin, Jussi Björling, Putte Wickman, Meta Roos och – Pierre Swärd! Den sistnämnde har nyligen utkommit med ytterligare ett eget album, vilket naturligtvis är en glädjande händelse för alla som gillar orgeljazz med lite blues och funk i botten.
I den alltid lika svängglade hammondorganistens Jazz ´n´ Soul Group ingår sedan länge gitarristen Janne Ottesen och trumslagaren Jocke Ekberg, ett väl samspelt par som passar Swärd som hand i handske. Och innehållet på den nya plattan har förstås, inte allde
les oväntat, blivit en högst trivsam anrättning. Men lite ojämn – eller kanske snarare lite för jämn - kan man tycka. Det är svårt att variera sig med den gamla klassiska hammondtriosättningen, som salig Jimmy Smith lärde oss att uppskatta ungefär samtidigt som Pierre Swärd fortfarande låt i vaggan där uppe i Dalom för snar 60 år sen.
Svänger gör det i alla fall rakt igenom. Och lite funkigt är det också för det allra mesta. Dessutom ordentligt genomarbetat. Inte minst kan man glädja sig åt en förträfflig version av John Coltranes ”Mr Syms”, som tillsammans med titelnumret, Pierres egen ”Slow but Fast”, är skivans höjdpunkt. Inte bara för det fina arrangemanget utan också för det mycket täta samspelet. Pierre har förresten skrivit sex av plattans tio nummer, och förutom ”Slow but Fast” kommer man gärna ihåg den alldeles utsökta ”A Waltz in the Park”. Och givetvis Hoagy Carmichaels odödliga ”Georgia on My Mind”, som Pierre tvingas riva av under varje liveframträdande, vilket han vill eller inte.
Solistiskt lyser Pierre Swärd själv med fräscht, fräckt, tekniskt fullödigt och rytmiskt vitalt spel. Men även Ottesen visar då och då upp sig i helfigur med den äran. I Pierres ”Chicago Swing” och ”Stuffin´” till exempel. Och lyhörde Jocke Ekberg är genomgående ypperlig. Dessutom varierar han sitt spel på ett utomordentligt sätt och bidrar därmOd att skapa mesta möjliga omväxling i konfekten.
Jan Olsson (även foto Pierre Swärd)
mark inom improvisationsmusiken
Lisa Ullén-Nina de Heney duo
feat. Okkyung Lee
Look Right
(LJ Records/Naxos)
feat. Mariam Wallentin
More
(Disorder/Plugged)
Pianisten Lisa Ullén och basisten Nina de Heney har arbetat tillsammans sedan 2008, och har såväl var en på sin kant som tillsammans positionerat sig i den absoluta frontlinjen när det gäller utvecklingen av den fria svenska improvisationsmusiken. Samarbetet dem emellan fick ett magnifikt genomslag genom 2009 års dubbelalbum Carve, som bröt ny mark genom att korsbefrukta jazzens fria improvisationsådra med nutida konstmusik på ett icke-abstrakt, för att inte säga sinnligt sätt.
Att se och höra dem live ger en extra dimension åt musiken, vilket också kommer att intygas av de som har möjlighet att göra nedslag på någon av de orter där deras miniturné drar fram under mars månad. Det vill säga i Härnösand, Halmstad, Malmö, Kristianstad och Eskilstuna.
På skiva är duon aktuell dels som trio med den sydkoreanska cellisten Okkying Lee, dels som trio med sångerskan Mariam Wallentin från Wildbirds & Peacedrums.
Okkying Lee är den tredje hörnstenen på albumet Look Right, som är en liveinspelning från Nefertiti i Göteborg hösten 2011. Musiken här, sju originalkompositioner mellan fem och drygt nio minuter långa, präglas av en tät interaktion där spänningar och motstånd ger sig lika tydligt tillkänna som endräkt. Om än i lågmäld form är intensiteten hela tiden så påtaglig att den går att ta på, och musiken så pass kompakt och närvarande i rummet att den kräver full koncentration av den som lyssnar, där för övrigt användande av hörlurar rekommenderas för att fånga upp alla nyanser.
Skivan More är något helt annat, inte bara till formatet, där det handlar om en vinyl-EP med två låtar per sida. Tillsammans med sångerskan Mariam Wallentin, som också medverkar på den aktuella turnén, utverkar Ullén och de Heney här musik som i lika hög grad knyter an till artrock, nydanande balladpop och experimentell funk som till fri improvisation, samtidigt som ljudbilden hela tiden rör sig utanför eller mellan konventionerna. Bilden av att musiken återspeglar drömsekvenser i vilka oväntade saker hela tiden dyker upp är inte helt orimlig, och infinner sig utan större ansträngning.
Samtidigt som vi av flera orsaker gläds åt vinylskivans närmast triumfartade återkomst fungerar ett album med endast fyra låtar mest som en aptitretare, en spänningshöjare inför något vi förhoppningsvis inte ska behöva vänta så länge på. Men det går ju förstås att höra dem live också.
Peter Bornemar
kompositionerna djup och glans
Åke Johansson Tribute Constellation
med bl a Bernt Rosengren
A Tribute to Åke Johansson
(Imogena/Border)
Åke Johansson (1937-2011) var unik. Inte bara som människa utan också som musiker. Hans pianospel, med Powell, Monk och de stora bebopgiganterna någonstans i botten, var högst personligt. Och hans många utmärkta kompositioner födde inte sällan associationer till mästare på området som Tadd Dameron, Gigi Gryce och Benny Golson: skenbart enkla, melodiska, genomarbetade och tacksamma för improvisatoriska utflykter. Om Åke inte hade varit blind, och om han hade bott i Stockholm eller New York istället för i Borås, hade han utan tvivel blivit betydligt mer bekant för den stora jazzallmänheten än vad som var fallet. Men bland musiker, inte bara i Sverige utan runt om i jazzvärlden, var han förstås välkänd och synnerligen aktad. Att James Moody och Dexter Gordon, till exempel, gärna ville ha Åke som spelkamrat under sina Sverigeturnéer var ingen tillfällighet.
På ”A Tribute to Åke Johansson” har Bernt Rosengren samlat sju av Åkes gamla, och lite nyare, göteborgs-vänner kring sig och arrangerat tio av hans kompositioner. Några av dem, ”Besvikelse”, ”Molde –75”, ”Déjà Vu”, ”Dex” ”One For Billy” och ”Ramnasvägen 55” (där Åke bodde under många år), känner vi igen sedan tidigare. Att få ta del av dem igen i Bernts fina oktettarrangemang har givit dem ytterligare djup och glans.
För de mest hörvärda soloinsatserna i bandet står inte oväntat Bernt själv. Men även Samuel Olssons trumpetspel är något utöver det vanliga och passar perfekt in i de johanssonska kompositionerna. I ”Déjà vu” och ”Molde –75” är han magnifik.
Allt som allt är ”A Tribute to Åke Johansson” en värdig hyllning en till en stor och omtyckt musikant. Och Rolf Ohlsons omslagsfoto är bara det värt nästan hela inköpspriset. Men tyvärr har man, i det i övrigt läsvärda albumhäftet, missat Åkes sista(?) skivinspelningar i den diskografi som bifogats på sluttampen. Innehållet i solo/trio/kvartett-albumet ”The Spinning Top” (Dragon) från 1997 har tyvärr ”glömts” bort.
Jan Olsson
behandla jazzens språk
Peter Getz
with Stockholm Jazz Trio
Getz Together
(Riverside Records/Border)
Det är inte alltför ofta det kommer skivor med manliga svenska jazzsångare. Men här kommer en sångare som kan behandla jazzens språk, Peter Getz. Att generna från pappa Stan finns med är ingen överraskning. Men Peter behöver inte ta till referenser från denne gudabenådade saxofonist. Han har en egen identitet som är värd att uppskattas. Hans charmiga sångsätt och repertoarval bäddar för detta. Med Daniel Tilling piano, basisten Jan Adefelt och trumslagaren Jesper Kviberg får sången en uppbackning som verkligen slår an. Deras homogena spel bakom sången håller en mäkta imponerande klass. De svarar också för starka soloinsatser.
Materialet är sannerligen av högsta klass där givetvis den amerikanska sångboken tullas på många melodier. Några bossanovor har också plockats in. De flesta arrangemangen har skrivits av Jan Adefelt frånsett att Getz har kompletterat med tre. Bland de femton vattentäta sångerna som exponeras ingår East Of The Sun, Too Close To Comfort, I Concentrate On You, Skylark, End Of A Love Affair, Lulu´s Back In Town och bossorna Girl From Ipanema och How Insensitive.
Den här skivan fick mig att tina upp i den extremt kalla vintern. Speciellt värmde Michael Legrands vackra ballad What Are You Doing The Rest Of Your Life?
Göran Olson
och tämligen unikt i sitt slag
Neneh Cherry & The Thing
The Cherry Thing
(Smalltown Supersound/Border)
Det här är en i många stycken makalös kollaboration som inte letar efter några gränser att överskrida utan bara kör på så det ryker. Musiken är kraftfull och extremt pådrivande, där Neneh Cherrys pop- och r&b-rotade sångröst och Mats Gustafsson mäktigt frustande saxofon bildar en perfekt synergi som förstärks ytterligare genom de blytunga accenterna från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen-Love.
Neneh Cherry sjunger fantastiskt, och jag har nog aldrig tidigare hört trion The Thing uttrycka sig med sådan stabil grund som på The Cherry Thing, där även tubaisten Per-Åke Holmlander, multiinstrumentalisten Christer Bothén och trombonisten Mats Äleklint skjuter till rappa penseldrag i ljudbilden. Äleklint bidrar för övrigt också med väldigt snygga blåsarrangemang.
Materialet är en färgstark blandning av originallåtar och aningen udda tolkningar, där inledningen med Neneh Cherrys Cashback och den efterföljande åtta minuter långa versionen av Suicides Dream Baby Dream är suverän.
Mäktiga är även tolkningarna av rapparen MF Dooms låt Accordion och Too Tough to Die av den engelska singer-songwritern Martina Topley-Bird, liksom den själfulla versionen av Don Cherrys Golden Heart och Mats Gustafssons egna Sudden Moment.
Utan att på något sätt vara ordinära ger den hårdkokta framställningen av The Stooges Dirt och den anmärkningsvärt återhållsamma tolkningen av Ornette Colemans What Reason Could I Give inte lika starkt intryck.
Men det är randanmärkningar på ett förkrossande starkt album som dessutom är tämligen unikt i sitt slag.
Peter Bornemar
sprängfylld av beat och groove
Fire! Orchestra
Exit
(Rune Grammofon/Border)
För drygt tre år sedan kom trion Fire, det vill säga saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin ut med ett album som på många sätt skakade om förutfattade meningar om frijazz och improvisationsmusik. Albumet hette You Liked Me Five Minutes Ago, och blandade i mina öron förbehållslöst samman frijazz och rock med prefixen garage, kraut, noise och avant utan att det kändes det minsta konstigt.
Fire! fortsatte på den inslagna vägen 2011 med ett album med gitarri
sten Jim O’Rourke från Sonic Youth som förstärkning och året därpå med albumet In the Mouth a Hand där även den australiensiske gitarristen Oren Ambarchi medverkade.
Detta var dock ingenting i jämförelse med vad som skulle mynna ut ur den spektakulära spelning på Fylkingen som Fire! gjorde i januari 2012, då utökade till en orkester som räknade in 28 av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen.
Vad som från början gav intrycket av en engångsföreteelse visade sig vara så fruktbärande att Fire! Orchestra (som namnet blev) i början av detta år genomfört konserter för fulla hus i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Dessutom har inspelningen från Fylkingen kommit ut på ett album som bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare.
Materialet utgörs av två längre stycken, på 20 respektive 25 minuter, där det första genomsyras av en monotont mässande basgång som kläds på och av med ingrepp från alla möjliga håll utan att släppa sitt grepp. Som om det vore frågan om en lunkande funk eller bast
ant blues snarare än jazz, fri eller ofri. Det andra stycket är mer varierat, och håller sig närmare frijazzidiomet, även om musiken också knyter an till artrock.
Musiken är sprängfylld av beat och groove, och är omtumlande utan att någonsin bli komplex eller hamna i upplösningstillstånd. Skulle jag under tortyr tvingas jämföra musiken med något annat hade en blandning av Sun Ras Arkestra och tyska Can ligga nära till hands som svar.
Förutom kärnan med Gustafsson, Berthling och Werliin medverkar här musiker som Jonas Kullhammar, Per Åke Holmlander, David Stackenäs, Mats Äleklint, Christer Bothén, Magnus Broo, Sten Sandell, Raymond Strid och Elin Larsson. Samt sångarna Mariam Wallentin, Emil Svanängen och Sofia Jernberg, vilka alla får minst lika stort utrymme som musikerna i denna i ordets rätta bemärkelse kollektivt alstrade musik.
Peter Bornemar
mångfald av fantasifulla idéer
Mats Öberg Trio
Only Live
(Moserobie/Plugged)
Klaverfenomenet Mats Öberg har sedan mitten av 90-talet kunnat höras I många olika sammanhang. Under februari månad kom två album med honom i centrum av händelserna. Dels Alla drömmars sång (Country & Eastern) där han spelar tillsammans med Lena Willemark och Jonas Knutsson, dels detta album i eget namn där han har med sig basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler.
Only Live, som följer upp efter 2010 års album So Very Mats (också på Moserobie) med samma triokonstellation, är en liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm sommaren 2011 och utgör ett smarrigt smörgåsbord baserat på åtskilliga av de musikaliska trådar Öberg använt sig av i sitt eklektiska skrädderi.
Vid sidan av två tolkningar, den mollmättade They Won’t Go When I Go, skriven av Stevie Wonder och Yvonne Lowrence Wright, och Little Church, som Hermeto Pascoal skrev för Miles Davis till albumet Live-Evil, står Öberg själv bakom de övriga fem låtarna.
Det är också de egna låtarna som har bäst potens - uttryckt bland annat genom snabba taktväxlingar, oväntade harmonibyten och präglade av en mångfald av fantasifulla idéer som närmast skriker efter att få komma ut. Låten Storpotäten är ett prima exempel på när allt detta sammanträffar samtidigt.
Med en sådan ombytlig skeppare som Mats Öberg vid rodret är det en utmaning att hänga med i alla svängningar och krängningar, men Augustson och Voegler klarar det hela galant.
Peter Bornemar
samspel och smakfullt solospel
Pär-Ola Landin
Vestige
(Found You Recordings/Plugged Music)
Lågmäld "finstilt" jazz möter oss i Landins debut-cd. Till en del påminnande om vad vi hörde Jimmy Giuffre trio framtona under mitten av femtiotalet. Och instrumenteringen är även den densamma. Med Pär-Olas syster, Maja Simonsson som spelar en försiktigt återhållen klarinett i just den cool stil Giuffre hade i sitt klarinettspel. Maja känner vi som mycket ung i hemstaden när hon spelade swingfylld klarinett med briljans för sin ålder då. Och vi kan faktiskt höra henne från mitten av nittiotalet i tre spår i en samlingsskiva från Caprice CD.
Trions tredje medlem, Mattias Windemo, den perfekte tredje medlemmen i trion med mjukt vacker ton i sin gitarr. Sparsmakat spel skivan genom där i vissa stunder försiktigheten i framtoningen kunnat varit något mindre återhållen. Ändå tätt, för att inte säga mycket nära samspel med smakfullt solospel integrerat i den avskalat vackra tonbilden i inledande Awkward, där det även finns ett parti med attack. Halla Pelle och den avslutande Köpenhamn, som tonas mot slutet, synnerligen vackra. Andrea, har fria improvisationens lyhörda samspel mellan bas och klarinett och samma sak gäller i efterföljande Sigill, där gitarren även finns med. Enda titel bland skivans tolv som inte bär Pär-Ola Landins signatur är Earl Zindars valsgungande How My Heart Sings.
Thord Ehnberg
melodisk harmoni och skönhet
Tingvall Trio In Concert
(Skip/Plugged Music )
Tingvall Trio, det vill säga Martin Tingvall piano, Omar Rodriguez Galvo kontrabas och Jürgen Spiegel trummor och percussion, utger sin första liveinspelning. Detta som ett tack till lyssnare för att de röstat fram gruppen som bästa "live act of the year" 2012 i Tyskland.
Liveinspelningar som gruppen gjort på turné under hösten 2012 i titlar vi fått stifta bekantskap med i gruppens tidigare fyra utgivna studioinspelningar, som också prisats i Tyskland. Ett Tyskland, Hamburg närmare bestämt, som Martin Tingvall har valt att ha som ort för sin internationella trio. Tingvall själv från Sverige, Rodriguez Galvo från Kuba och Spiegel från Tyskland. All musik är också skriven av Martin Tingvall, där han i hemorten Snårestad, i sydligaste Skåne, funnit arbetsro i sitt komponerande och arrangerande.
Och han har åstadkommit bra musik. Melodiskt i harmoni och skönhet i samtliga 13 på svenska betitlade melodierna. Här finns också tyngd i kreativt engagemang. Både till kompositioner och i spel. Trion kollektivt i sammansvetsad harmonisk gemenskap som den sedan många år samspelta trio de är och var för sig idéfyllt skickligt solospel.
Redan från första spåret, Hjälten, finns engagemang i gnistrande spel från de tre aktörerna och ger höga förväntningar fortsättningsvis. Och jag blir inte besviken. Ett kreativt spel i glad melodiskt harmoni likaväl som allvar och smått dramatisk tyngd. Tingvalls piano påjagad av sina medspelare i aktivt drivet spel från bas och trummor. Som i efterföljande, smått hetsiga Nu djävlar och Hajskraj. Här finns sirligt vacker ballad, Avsked och de tre synnerligen allvarliga, Utsikt, Efter livet och Vägen. Ändå finns där en öm skir skönhet. Rodriguez Calvo bas med kreativt intro i lekfulla Mustach och skickligt solospel i Mjau och i Valsang, är det han som svarar för den så speciella valsången. Hela tiden med känslofullt precist pådrivande trummor/percussions från Spiegel, som även får visa sitt kunnande i solospel i Trolldans-monster.
En strålande livekonsert förmedlad i skivform. Jag deltar i applådåskorna efter varje stycke som spelas.
Thord Ehnberg
närmast fulländad briljans.
, ELG
Growing Up
(Playing With Music/Border)
Jag har skam till sägandes inte lyssnat på Elin Larsson Group tidigare. Trots att Elin Larsson haft sin grupp sedan 2005, fått en jazzkatt både 2010 (som årets nykomling) och 2011 (som årets grupp) och gjort två album som hyllats överallt (Live and Alive och Let You In).
Vilket jag naturligtvis borde ha gjort. Tredje albumet från kvintetten med den 28-åriga, i Gränna födda sa
xofonisten i spetsen är förträffligt. Fyllt av distinkta låtar skrivna av Elin Larsson själv och inramade av hennes geniala arrangemang. I bandet ingår Kristian Persson på trombon, Niklas Wennerström på bas, Johan Käck på trummor och Henrik Hallberg på gitarr. Även om alla är utmärkta i sina roller, inte minst en formidabelt spelande Hallberg, hamnar de ändå lite i skuggan av den fullkomligt lysande Elin Larsson själv, som hanterar hela saxofonfamiljen med otyglad nyfikenhet och närmast fulländad briljans.
Det finns kolossalt mycket att höra - och höra om - på det här albumet. Inte minst den maffiga gangsterjazz som utmynnar ur andra delen av låten Slowly slipping out of my hands.
Peter Bornemar
ha glädje och njuta av
Erik Lindeborg
Salonul Magic
(Stockholm Jazz Records/Plugged Music )
Erik Lindeborg har efter en resa till medeltida staden Sighisoara i Transylvanien skrivit Salonul Magic - den magiska salongen. En samling sånger om kärlek spelad av en kvintett bestående av honom själv keyboards och melodica, Magdalena Adeen, som använder sin röst ordlöst som ett instrument ingående i ensemblen. Steinar Aadnekvam spelar gitarr, Niklas Wennström bas och Robert Mehmet Ikiz percussion. Dessutom förekommer klockspel, rasslande nyckelknippor.
Tio spår innehåller cd:n med pianot hela tiden närvarande som en referenspunkt i musiken. Samtliga spår har titeln Salonul Magic, numrerade med romerska siffror, från ett till och med tio. Allt städat precist spelat med drag av visa i folkton där så gott som varje låt börjar sansat vackert i dur eller moll. Mjukt melodiskt och tonalt innerligt vackert med merparten i högtidligt allvar. En gnutta lekfullhet kan skönjas i något av spåren.
Svänger som mest "jazzriktigt" gör Part VIII, med ett parti med melodica i läckert solospel som lagts på bluesfylld boogie-woogie rytmik från pianot. Part IV och Part VII, vackra allvarliga solopiano stycken i mollstämd visform medan Part VI, är ballad med triojazzens som ingrediens. I valsgungande Part IX har melodican fått musettedragspelets omistliga färgning. Allt inramat av två stycken, början och slut, med innerligt vacker musik med rösten ridande på toppen av arrangemangen.
Här måste jag även kommentera det mycket annorlunda skivomslaget, som kan vikas upp till ett möblerat rum med golv och tre väggar. Klurigt uträknat, något som måste åstadkommit en hel del tankeverksamhet av rumänske konstnären Diana Butucariu. En skiva som många kan ha glädje och njuta av. Inte bara jazzentusiasten således.
Thord Ehnberg
med gäster som lyser
Luciano Mosetti & Anders Färdal
ELA
(Prophone/Naxos)
Luciano Mosetti är en italiensk trumpetare och munspelare, bosatt i Stockholm. Tillsammans med gitarristen Anders Färdal, som vi känner från hans samarbete med pianisten Birgit Lindberg, har han bjudit in en rad vänner för gemensamt jazzmusikaliskt meningsutbyte. Resultatet har blivit en stunds snäll och trevlig underhållning, opretentiös och tämligen enformig – trots alla gäster.
Isabella Lundgren, som sjunger i två av albumets 13 nummer, är lysande. Hennes ”You´ve Changed”, i vilken hon ackompanjeras av enbart Mosetti och Färdal, är albumets absoluta höjdpunkt. Även Claes Jansons version av Thore Swaneruds fina komposition ”Södermalm”, som fått svensk text av Björn Wigardt, tillhör topparna. Synd bara att Janson, liksom Lundgren, endast fått två nummer på sin lott. Även Magnus Lindgren, för dagen försedd med altflöjt, höjer temperaturen ett par gånger liksom pianisten Carl Orrje..
Annars är det tämligen jämntjockt. Färdal spelar vårdat och snyggt men tämligen anonymt och Mosetti är betydligt lustigare att höra när han spelar trumpet än när han ger sig ut på munspelsutflykter. När han trakterar det senare instrumentet ligger det tyvärr nära tillhands att jämföra honom med, till exempel, Filip Jers. Och den jämförelsen utfaller knappast till Mosettis fördel. Det är för ”gästernas” skull man köper plattan.
Jan Olsson
inte gör något förutsägbart
Göran Strandberg & Sebastian Voegler
Emergence
(Residual Sounds/Plugged)
Ett överraskande inslag blir Nils Söderströms schlagerklassiker Dina Ögon Äro Eldar och Harold Arlens Somewhere Over The Rainbow. Den udda sättningen ställer krav på en lyhörd kommunikation mellan de två aktörerna så mötet inte blir ett spektakulärt objekt. Men Göran och Sebastian håller musiken vid liv utan att ge avkall på sina ömsesidiga intentioner. Den strikt konventionelle lyssnaren måste dock bredda sina öron betydligt för att tillgodogöra sig den mångfacetterade anrättningen.
Göran Olson
sväng i småfräcka arrangemang
Jonas Holgersson 4003
(Prophone/Naxos)
Här bör alla gamla ärrade Blue Note-fans få sitt lystmäte! Öppna spjäll, en skvätt budskapsfeeling och massor av sväng alltså. Inga halvkvädna visor och inte särskilt många djupsinnigheter heller. Bara taktfast gladjazz av samma ädla märke som Art Blakey, Horace Silver, Hank Mobley, Kenny Dorham & Co brukade skämma bort oss med på 50- och 60-talet. Men tro för den skull inte att det låter dammigt. Nej då, det gör det sannerligen inte. Snarare tvärtom. Tack vare personliga solister, småfräcka arrangemang (några signerade Torbjörn Gulz) och den lysande, ständigt lyssnande och drivande farthållaren Jonas Holgersson blir hela anrättningen fräsch som en sommarmorgon, även om det förstås blåser en svag nostalgisk vind emellanåt.
Den holgerssonska frontlinjen består av den engelske trumpetaren och flygelhornisten Gerard Presencer, numera boendes i Köpenhamn, och den danske och ytterst mångsidige saxofonisten Hans Ulrik. Den förre är uppfostrad i Clifford Browns och hans efterföljares anda, inte minst Woody Shaws, och den andre i nästan alla andar som finns. Här botaniserar och röjer han dock i samma snårskog som Presencer, den som växte, grodde och grönskade under den gy
llene budskapseran. Dessutom trakterar han för ovanlighetens skull endast tenorsax. Resten av alla sina rörblåsinstrument har han alltså lämnat hemma. Och pianisten Mathias Landaeus, liksom Holgersson bosatt i Lundaregionen, är med sitt fantasifulla och rytmiskt ytterst vitala spel i såväl bak- som förgrund det perfekta komplementet. Lika perfekt är unge Jonny Åman, en av den nya generationens mest användbara basister, utbildad vid Musikhögskolan i Malmö.
Den repertoar som Holgersson och hans mannar har valt att undfägna oss med är nära nog helt och hållet plockad ur ”Blue Note-katalogen”. Hank Mobley är upphovsman till fyra av albumets tolv nummer och de övriga har komponerats av storheter på området som Blue Mitchell, Grant Green, Keith Jarrett, Joe Henderson, Clifford Jordan, Kenny Dorham och Herbie Hancock. Men plattans mest originella nummer, ”Sonnet for Caesar”, totade dock radarparet Duke Ellington-Billy Strayhorn ihop en gång i slutet av 50-talet för sviten ”Such Sweet Thunder”.
Inom kort beger sig Jonas Holgersson ut på turné med sin kvintett och sin nygamla, men ytterst vitaminspäckade och friska jazzmusik. Det bör kunna bli något alldeles extra. Går ni och lyssnar – och det tycker jag absolut ni ska göra – så glöm inte att fråga Jonas varför i hela friden han har döpt sin grupp till 4003!
Jan Olsson (även foto Gerard Presencer)
av meriterade instrumentalister.
Johannesson, Schultz & Berglund
featuring Jacob Karlzon
Cause and Effect
(Prophone/Naxos)
Fyra musiker som alla bjudit på bra spel i skivor under de senaste årtiondena. Peter Johannesson trummor med sin grupp Sixtus. Max Schultz gitarr i skivdebut i början av nittiotalet med trio och därefter i flertalet olika konstellationer. Dan Berglund bas med mångårigt samarbete i den så berömda gruppen e.s.t. och numera den egna gruppen Tonbruket. Jacob Karlzon vars pianospel bjudit på godbitar i skivform ända sedan start 1995, i stegrande skala med sin trio och Big 5.
En kvartett meriterade instrumentalister vid det här laget således, som bjuder på spännande innehållsrikt spel. Melodivalet egna verk av Max likaväl som samproducerade titlar i fyra fall. Plus John Coltranes så välkända och ofta spelade Naima, här som högtidligt sirlig och vördsam inledning. Jimi Hendrix bluesfyllda Third Stone fom the Sun, också den lika högtidlig som stillsamma smekande dyningar över strandstenarna en varm solig afton, där Schultz gitarr står för innerligt känslofullt spel. Och så finns här Igor Stravinskij´s Firebird, med Berglund i melodiskt basspel, medan stråken kommer förtjänstfullt till användning i inledningen av Björks vackra lätt folkvise betonade Isobel.
Skivans behållning för min del är Jacob Karlzon, som visar upp ett rent av bländande pianospel i samtliga titlar. Med idé, attack och smakfullhet i allt. I snabba Lennart & Katarina och tuffa Baretta likaväl som The Letter, som har lysande sirligt balladspel av samtliga. Mer bland det egna materialet tilltalar Blue Elephant, med blodfylld tyngd i rytmik och blues ös i varje ton och i eldigt flamenco influerade PJ´s Five, infinner sig gästande Peter Asplund med trumpet. En innehållsrik skiva som har det mesta som går att uttrycka i jazzform.
Thord Ehnberg
drömmande och lågmält
Örjan Hultén Trio + Johan Berke
The Dead
(Artogrush/Plugged)
Med sin trio har saxofonisten Örjan Hultén tidigare gjort både renodlade jazzalbum (som In the City och In the Woods) och album som gränslat över flera genrer. När det gäller den senare kategorin har trion med Hultén, basisten Filip Augustson och trumslagaren Fredrik Rundqvist vid flera tillfällen sammanstrålat med bröderna Nassim och Salem Al Fakir samt oudspelaren Mats Karlsson, vilka under namnet H3FK gjort skivor (exe
mpelvis Ayoni och Nubiska nätter, båda utmärkta sådana) där doften av arabisk och turkisk musik varit högst påtaglig.
På albumet The Dead, där trion med Hultén, Augustson och Rundqvist utökats med gitarristen Johan Berke, tas musiken i en annan riktning. Mot en mer esoterisk, koncentrerad form av jazz där ljudbilden emellanåt, och inte särskilt fördelaktigt, interfolieras av elektronik (som hanteras av flera) och av recitation från den japanske musikern Yasuhito Mori.
Utan att vara särskilt svårtillgänglig ger den drömmande och lågmälda musiken dock ett splittrat intryck, och skickar signaler om den här färdvägen kanske inte var den bästa för Hultén och hans trio att välja.
Peter Bornemar
fin blandning up-tempo och ballad
The Beginners
Two Years Later
(Prophone/Naxos)
The Beginners - nybörjare? Nej glöm det. Här är det fråga om musiker vi hört åtminstone under hela senaste årtiondet med egna grupper och ingående i andra musikers konstellationer.
Underrubriken/skivtiteln ger kanske en liten vägledning när kvintetten började spela tillsammans och nu således är i begynnelsen av karriären som grupp och utger sin första skiva. De båda ansvariga, som även skrivit musiken i skivan, Erik Söderlind och Andreas Gidlund, gitarr respektive saxofoner är båda etablerade med egna grupper med cd:n utgivna tidigare. Och vem har inte hört kontrabasist Martin Sjöstedt, som här spelar pianot, tidigare ingående i någon grupp eller i egna skivor. Även Kristian Lind bas och Chris Montgomery trummor har vi kunnat stöta på här och var i olika sammanhang.
Musiken de spelar har sin förankring i den melodiskt sångbara tonskalan, som dock inte saknar bett där så krävs. Med ingredienserna swing, bop, soul, blues i fin blandning up-tempo och ballad. Början med själfullt spel i Skanstull Serenade, följt av lyriska Waltz for Maggie. Med bra solon från Gidlund saxar, tenor och sopran, som även kan bita till. Söderlind vacker ton i gitarren i smakfullt spel med idé. Sjöstedt en herre som inte visar någon begränsning utan spelar pianot i broderande melodislingor. Fint uppbackade av Lind/Montgomery i rythmsektionen som även de får komma till tals med solospel. Soda´s Dream skön tenorsax och bra bassolo. The Beginners, härligt driv i bas och trummor med sopran, gitarr och piano i personligt solospel. I Blues for Keith är det Montgomery´s tur att visa skicklighet med solo. Stillsamt vackra Deux ans Après, på duo, tenor och gitarr, bildar avslutning på en njutbar lyssnarstund vid stereon.
Thord Ehnberg
Här slår energi och kreativitet ut i blom
Beat Funktion
Moon Town
(Do Music Records/Plugged)
Klaviaturspelaren och producenten Daniel Lantz från Uppsala är en kreativ musiker som gärna vidgar sitt improvisationsrevir. I hans förra skiva var det musik som förknippas med James Bondfilmer. Nu har han gått in i funkfacket där han presenterar egna kompositioner frånsett Oliver Nelsons 125th Street And 7th Avenue och Coltranes Impressions. Det är verkligen en ambitiös skiva han lämnar från sig där energin och kreativiteten slår ut i blom.
Grundstommen i Beat Funktion består vid sidan av Daniel av trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten Olle Thunström, gitarristen Johan Öijen, elbasisten Pal Johnson samt trumslagaren Jon Eriksson. Till detta fogas en stråkkvartett och percussionister in i de välsnidare arrangemangen. Jag drar gärna, det gör jag ofta, en lans för Olanderssons häftiga spel. Sordinerat eller öppet engagerar han. När han spelar med harmonsordin är inte Miles långt borta. I ensemblepartierna är han en ledstjärna med kraft och intensitet. Ingen stilart verkar vara honom främmande.
Tungt lass drar naturligtvis Daniel bland sina klaviaturer som han skickligt utnyttjar. Hans eggande sound ger musiken en attraherande färg som biter sig kvar. Stark kulör ger också Öijens gitarr och det energiladdade kompet.
Göran Olson
Elegant, formsäker gitarrexport
värd att hålla ögon och öppna på
Tomas Janzon
Experiences
(Changes Music/Naxos)
Efter genomgången musikhögskoleutbildning i Stockholm hade gitarristen Tomas Janzon ofinheten att lämna Sverige för drygt tjugo år sen för att bosätta sig i Los Angeles. Där studerade han vidare för Joe Dorio, deltog flitigt i det myllrande jazzlivet men flyttade för en tid sen sina bopålar till New York, the city that never sleeps. Då och då har han dock återvänt till sitt gamla fosterland och glatt publiken på diverse klubbar och konsertestrader runt om i riket.
Sin senaste platta har Tomas spelat in i Pasadena ute på den amerikanska västkusten. Med ett enda litet undantag, en soloversion av vår vackra folkvisa ”Jag vet en dejlig rosa”, som har ”lånats” från en radiosändning från Fasching för tio år sen. På de tio återstående numren i albumet deltar tre av Tomas ordinarie lekkamrater på andra sidan Atlanten, pianisten/organisten Art Hillery, basisten Jeff Littleton och gamle Sverigebekantingen och trumslagaren Al ”Tootie” Heath. En ordentligt meriterad grupp alltså som också låter därefter.
Repertoaren på plattan består av jazzstandards uppblandade med några utmärkta originalkompositioner av Janzon, skenbart enkla och lätta att ta till sig. Dessutom ytterligare en version, denna gång på trio (ingen Hillery), av ”Jag vet en dejlig rosa” och Jimmy van Heusens evigt lika gröna som sköna ”Here´s That Rainy Day”, som får sig svängig omgång med en skvätt oktavspel á la Wes Montgomery. Tomas Janzons musikaliska släktskap med Montgomery är förresten märkbart för det mesta. Likaså hans blues- och svängkänsla och förmågan att få det komplicerade att låta enkelt. Det senare beror givetvis i hög grad på det faktum att han trakterar sin gitarr (en Gibson 1959 L7 ifall någon undrar) med samma elegans och enkelhet som Zlatan hanterar en fotboll.
Förutom Janzons melodiska och formsäkra utflykter bjuds vi mellan varven på skönt orgelspel i lite modifierad Jimmy Smith-anda av Art Hillery. Och att man har valt att spela Smiths ”Messin´ Around”, från dennes Blue Note-klassiker ”Home Cookin”, är förstås ingen tillfällighet. Inte heller att Wes Montgomerys ”Full House” och Bobby Timmons ”Moanin´”, som avverkas i ett oväntat snabbt, men mycket effektivt tempo, har plockats in i repertoaren.
Tomas Janzon är en av våra jazzexporter i västerled som det finns all anledning att hålla ögon och öron på.
Jan Olsson
ligger i de arrangerade partierna
Peter Knudsen Eight
Sagas of the Present
(Cam jazz/Plugged Music)
Pianisten Peter Knudsen har samlat några skickliga jazzmusiker krig sig i en oktett. Saga of the President som skivan betitlats består av sju kompositioner, alla skrivna och arrangerade av Peter Knudsen som givetvis även spelar pianot i oktetten. Som i övrigt består av Emil Strandberg trumpet, Andreas Gidlund, Gustav Rådström, Thomas Backman saxofoner, klarinetter och flöjt, Lisa Bodelius trombone, Pär-Ola Landin bas och Sebastian Voegler trummor.
Det är de traditionellt arrangerade ensemblepartierna i skivan som är det mest intressanta, även om här också finns några bra solistiska prestationer. Peter Knudsen själv bjuder på städat allvarlig solospel i många av spåren. Bland annat med solospel i The Emperor of Portugalia, med början som ett trist motsträvigt uppvaknande med sparsmakade klarinetter och trummor, arbetas kreativt upp till en bland skivans intressantaste spår som också innehåller sansad basklarinett från Thomas Backman.
Tilltalar solistiskt gör Lisa Bodelius trombone i Winter Walk och Wedding Waltz där vi även får solospel på barytonsax från någon av rörblåsarna i den sistnämnda och Emil Strandbergs trumpet skymtar fram med bra solospel i flera av låtarna. En del av musiken har den folkloristiskt vemodiga prägel, så som Lars Gullin och Nils Lindberg formade sin musik, utan för den skull vara i närheten av deras mästerligt skrivna och arrangerade verk. Jag tänker då närmast på Aurora Borealis, samt Saga of the Gingerbread Castle. En cd där styrkan ligger mer i det arrangerade än de solistiska prestationerna.
Thord Ehnberg
och soloinsatster av högsta klass
Good To Be
Karl-Martin Almquist, Martin Sjöstedt,
Daniel Frank, Kesivan Naidoo
(Connective/Plugged)
Den här kvartetten kallas Good To Be, samma som albumstiteln.
Ledarpar är tenorsaxofonisten Karl-Martin Almquist och i det här fallet pianisten Martin Sjöstedt, som ju även är en basist av format. Kvartetten fullbordas av basisten Daniel Frank samt den sydafrikanske trumslagaren Kesivan Naidoo. Det är en framåtskridande grupp som format teman som tilltalar. Musikerna går seriöst tillväga och skapar musik med myndigt innehåll.
Sex kompositioner har skrivits av Karl-Martin Almqvist. Martin Sjöstedt svarar för två nummer och Daniel Franck för ett inslag. Hela skivan strålar av auktoritet plussat med solopartier av högsta klass. Tenorsaxen är lysande med rakryggad pondus där kraften i spelet imponerar. Karl-Martin är verkligen på ett magnifikt spelhumör och taggar medspelarna.
Martin Sjöstedt är en ytterst genuin äkta jazzmusiker som går på sin egen upptrampade stig. Han är en tänkande spelare som inte närmar sig tangenterna på måfå. Han berättar en historia i varje solo som biter sig kvar. Martins spel ger gruppen en beundransvärd stabilitet och styrka. Agerandet bakom tenorsaxens kristallklara utflykter är en lisa för örat.
Kesivan Naidoos lätta fria spel banar väg för gruppens flexibilitet och lyhörda kommunikation. Där genererar Daniel Francks bas en smidig puls som blir en effektiv kontrast till Naidoos tyngre groove. Daniels avspänt vackra Lost At Sea får en värmande skön tolkning som får flaggan att gå i topp.
Göran Olson
Två gånger Ed Epstein på skiva:
Far och son i alldeles
ovanligt lyckat jazzsamarbete
Ed & Peter Epstein
Epstein Alliance
(Berno Records/ Plugged))
Musicerande fäder och söner är det gott om i jazzhistorien. Albert och Gene Ammons, John och Ravi Coltrane, Dewey och Joshua Redman, Ellis och Wynton Marsalis och Björn och Joakim Milder till exempel. Listan kan göras lång. Nu har det dykt upp ytterligare en alldeles ovanligt lyckad far-son-kombination, som bevisar att äpplet ofta inte faller långt från päronträdet: Ed och Peter Epstein.
Pappa Ed, född i Texas, kom invandrande till Sverige för ungefär 40 år sen och bosatte sig i Lund. Han spelar alla tänkbara rörinstrument men oftast barytonsaxofon. Sedan länge är han en ofta anlitad studiomusikant – inte minst tack sin mångsidighet – på bägge sidor Öresund. Bland hans spelkamrater genom åren kan nämnas Björn Alke, Fredrik Norén, Bertil Strandberg, Jan Lundgren, Johnny Dyani, Steve Lacy, Pierre Dörge och, inte minst, den alltför tidigt bortgångne, briljante danske trombonisten och kompositören Erling Kroner. Han har givetvis också lett en rad egna formationer.
Epstein Junior, med förnamnet Peter, bor kvar i USA, i New York närmare bestämt. Liksom pappa Ed trakterar även han diverse saxofoner och är flitigt i elden. Förutom att han undervisar har han turnerat härs och tvärs i världen med, till exempel, Mike Stern, Medeski, Martin & Wood, Steve Coleman, Mike Stern och Ravi Coltrane och han medverkar på ett trettiotal skivinspelningar.
På ”Epsten Alliance” spelar Ed genomgående barytonsax, medan Peter växlar mellan alt- och sopransax. Piano på skivan spelar den ytterst begåvade nykomlingen Oscar Grönberg, vid basen återfinns en annan representant för det yngre gardet, Johnny Åman, och bakom trummorna sitter ytterst rutinerade och alltid lika pålitlige Per-Anders ”P-A” Tollbom.
Peter Epstein har skrivit tre av plattans åtta kompositioner och Ed två. De återstående tre är signerade Yusef Lateef, Thelonious Monk och Djalma Ferreira. Plattans bästa nummer är kanske Monknumret, ”Evidence”, byggt på den gamla tjugotalsschlagern ”Just You, Just Me” med lysande sopransaxspel av Peter. En annan höjdare är Ferreiras ”Recado Bossa Nova”, som bland andra Lee Morgan och Hank Mobley gjort odödlig. Här är pappa Eds barytonsax magnifik. Men över huvud taget är kvalitén på musiken på herrar Epsteins gemensamma album genomgående mycket hög: utmärkta arrangemang, snyggt ensemblespel och begåvade solon. Inte bara av Ed och Peter utan även av Grönberg, vars linjesköna musicerande är en fröjd för örat.
En av 2012 års allra bästa och mest helgjutna jazzplattor!
Jan Olsson (även foto Ed Epstein)
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR