(Repriser och jazzhistoria i nya utgåvor)

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i bl a Gefle Dagblad och Ny Musikbransch (nmb)

Jazznyheter Svensk jazz Internationell jazz Jazzsång Storband
Jazzhistoria/Repriser

Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Diggat på dvd

Edmond Hall

Petite Fleur

(Mighty Quinn)

Edmond Halls Petite Fleur från 1958 är en gammal ”goding”, som har letat sig ut i en och annan butik igen. Edmond själv spelar makalös klarinett och till sin hjälp har han trumpetaren Emmett Berry, den helt oemotståndlige trombonisten Vic Dickenson, pianisten Ellis Larkins, basisten Milt Hinton och trumslagaren Jimmie Crawford.

Titellåten, Sidney Bechets slagdänga Petite Fleur, får Chris Barbers mer kända version att kännas som vattvälling. Och det nära tio minuter långa Ellington-potpurriet borde vid det här laget vara en klassiker. För mig är New Orleans-födde Edmond Hall (1901-1967) en av jazzhistoriens mest originella och hörvärda musikanter. Hans mångåriga insatser som medlem i Louis Armstrongs All Stars är kanske det som har gjort honom mest känd. Men man får för den skull inte glömma de plattor han gjorde i eget namn. Av dessa är just Petite Fleur en av de allra bästa. Missa inte den om du gillar tidlös, elegant, inspirerad och svängig gladjazz!

Jan Olsson

*Trombonisten Chris Barber Jazz Band med klarinettisten Monty Sunshine spelade 1959 in Sidney Bechets Petite Fleur, som blev en jättehit och banade väg för Barbers internationella karriär.

Count Basie, Benny Carter                 

Legendary Radio Broadcasts

(Storyville)

Två av de ledande storbanden från swingeran samsas här på en dubbel-cd. Basies radiospelningar härrör från 1937,1938 och 1940. Bandet hade starka solistiska kort i tenoristerna Lester Young, Hershel Evans och Buddy Tate, trombonisterna Vic Dickenson och Dickie Wells, trumpetarna Buck Clayton och Harry Edison sångarparet Helene Humes & Jimmy Rushing och naturligtvis Basie himself. King Porter Stomp med Evans och Clayton i soloposition är en liten pärla. Young återkommer även i Every Tub, Flat Floot Flooogie och One O´clock Jump. Med är det klassiska Basie-kompet med Freddie Green, Walter Page och Jo Jones. Bland övriga hörvärdheter finns Darn That Dream, I Got Rhythm, Take It Prez samt If I Could Be With You och den överraskande Ebony Rhapsody av Franz Liszt.   

 
Benny Carters avdelning är även en tresetare med sändningar från 1939, 1943 och 1946. Det är ett bra porträtt på Carters kvalitéer som ledare kompositör, arrangör, trumpetare, klarinettist och altsaxofonist. Han var en lysande arrangör som är värd att blicka tillbaka på. Bandet  var inte lika häftigt solistiskt som Basies men bra låter det. I numerären ingår bland annat den blivande Sverige-bekantingen trombonisten och vibrafonisten Tyree Glenn.  Carters repertoar är mer harmonisk lagd än kollegans. Evergreens som Rose Room, Night And Day, I Can´t Get Started och I´ll Wind passerar revy i likhet med Franz Lizts Liebestraum som här kallas Love´s Dream. All Of Me i Carters arrangemang bjuder ett imponerande saxchorus. Carters glidande altsax plussar på skivans melodiska prägel. Värt att notera, musikerna kunde konsten att spela svagt.

Som kuriositet skall nämnas att J.J. Johnson medverkade i bandet 1943 både som trombonist och arrangör.  Basist då var en annan blivande storhet, Curly Russell. I ´43-bandet ingick ytterligare en annan kommande stjärna, trombonisten Al Grey. Det blev en nostalgisk återvändare av klass som tyvärr är behäftad med en inte alltför bra ljudåtergivning. Något som av förklariga skäl var vanligt vid den här tiden.

Göran Olson

Original Album Classics

5 cd med originalomslag i nio boxar med
Duke Ellington, Miles Davis, Sonny Rollins,
Thelonious Monk, Weather Report, John McLaughlin,

Mahavishnu Orchestra, George Benson, Stanley Clarke.

(Sony/BMG)

Jag minns fortfarande hur det var när de allra första LP-skivorna kom. Vi stod där, hos platthandlaren, och vred och vände på konvoluten, läste och begapade. Det där med LP var inte bara något sensationellt utan något nästan magiskt. Man hade ju inte råd att köpa särskilt många – 25 spänn var en massa pengar - men dem man ändå förbarmade sig över med hjälp av sina surt förvärvade slantar behandlade man som om de vore av guld. Jag minns inte riktigt vilken som var min allra första 30-centimeters LP, eller 33-varvsplatta som vi sa eftersom de gick med en hastighet av 33 1/3 varv i minuten. Åtminstone var det meningen att de skulle göra det. Men min grammofon, en vit Philips-spelare, gick lite ojämnt kommer jag ihåg. Så hur många varv per minut det blev är lite osäkert..

Jag tror i alla fall att min första LP var något med Duke Ellington. Sedan blev det raskt fler. Armstrong, förstås, och några år senare Miles Davis, Charlie Parker, Thelonious Monk, Gerry Mulligan och Dave Brubeck. Idag har jag ingen av de där gamla skivorna kvar. En del har jag sålt och andra har jag förskingrat. Det är ju så mycket lättare med cd.

Men häromdagen fick jag nästan samma känsla som jag hade då, för 50 år sen, när jag plötsligt, i min favoritbutik, fick syn på några boxar, ”Original Album Classics”, från skivbolaget Sony/BMG. Nio olika boxar var det, närmare bestämt, och varje box innehöll fem cd, som var och en hade ett likadant omslag som det gamla originalfodralet! Och inte nog med det: många av skivorna innehöll, förutom alla gamla välkända nummer, en massa extra material. Dessutom var boxarna billiga, bara cirka 200 kronor styck, alltså ungefär lika mycket som en enda fullpris-cd kostar idag!

Plötsligt fann jag mig alltså komma hemsläpande med alla nio boxarna, som i tur och ordning innehåller skivor med Duke Ellington, George Benson, John McLaughlin, Mahavishnu Orchestra, Miles Davis, Sonny Rollins, Stanley Clarke, Thelonious Monk och Weather Report. Allra först öppnade jag Ellington-boxen, i vilken ingick ”Ellington Uptown”, ”Black Brown & Beige” (med Mahalia Jackson!), ”Anathomy of a Murder”, ”The Count meets The Duke” och det fullständigt underbara mästerverket ”Such Sweet Thunder”.

Efter att ha spelat mig igenom hela Duke-samlingen, vilket tog en bra bit över sex timmar, åt jag en smörgås och kastade mig sedan raskt över Thelonious Monk. Där, bland alla odödliga kvartettinspelningar, hittade jag ett av mina favoritalbum, ”Criss Cross”, som jag hade ett elände att få fatt i en gång i världen. I Rollins-boxen har man samlat det mesta av Sonnys RCA-produktion från första halvan av 60-talet. Det vill säga klassiken ”The Bridge”, som av många anses vara en av den moderna jazzens milstolpar, och det spännande mötet mellan Rollins och hans läromästare, Coleman Hawkins.

Miles-boxen är naturligtvis oundgänglig för alla som inte redan tidigare har samlat på sig innehållet. Där finns fem plattor från Davis ”klassiska” period, alltså några inspelningar med den legendariska kvintetten med John Coltrane, och två av de fantastiska Gil Evans-produktionerna, ”Miles Ahead” och ”Porgy & Bess”, som bara måste finnas i varje jazzälskares skivsamling. Nästa box jag gav mig på var den med Weather Report, alltså Joe Zawinuls och Wayne Shorters supergrupp som gladde alla vänner av vital fusionsjazz från 1970 och 15 år framåt. Allra roligast är ”Black Market”-skivan, inte minst för el-basisten Jaco Pastorius makalösa vitamininjektioner. Synd bara att man inte införlivade ”Heavy Weather” i samlingen. Den är dynamit! I George Benson-boxen hittar man minst två dyrgripar, ”The George Benson Cookbook” från 1966 och ”Beyond the Blue Horizon”, inspelad fem år senare. Dessutom påminns man gång på gång om vilken oerhört fin gitarrist Benson är. Idag hör man honom mest som sångare, vilket är lite trist.

Jag hoppas innerligt att Sony fortsätter att samla ihop material för fler prisvärda boxar. Det finns massor av guld i Columbia- och RCA-kistan!

Jan Olsson

Miles Davis

The Complete On the Corner Session

(Sony/ Box med 6 cd)

Ingen jazzmusiker har gjort mig så förbannad och så lycklig som Miles Dewey Davis Jr (1926-1991)  En av de stora ”negativa” chockerna kom något år in på 70-talet i och med LP:n ”On the Corner”. Nu var det slut med jazzen, nu var det elektrisk funk à la Sly Stone och James Brown som gällde. Inga riktiga ”låtar”, bara rytmiska figurer, som upprepades, vreds och vändes. Och Davis lät ofta trumpeten ligga ouppackad och slog sig ned vid orgeln istället. Det som kom ut ur högtalarna var mest hip-hop och acid-jazz, tio år innan de beteckningarna ens var uppfunna.

Nu har ”On the Corner” kommit ut igen, komplett och med massor av tidigare outgivet material hämtat från 16 olika inspelningstillfällen mellan 1972 och 1975. En del fanns förstås med på den ursprungliga ”On the Corner”-plattan och ett och annat ingick i de album som hette ”Get Up with It” och ”Big Fun”.. För att vara exakt får vi i alla fall ta del av tolv helt ”nya” nummer och fyra som inte förrän nu har funnits annat än i synnerligen beskuret skick. All denna grannlåt är samlad i en av de snyggaste boxar som någonsin producerats med hela sex cd och en mycket informativ och läsvärd liten bok. Hela härligheten har – förstås - döpts till ”The Complete On the Corner Sessions” och den sammanlagda speltiden är nära sju timmar.

Massor av musiker, förutom Miles själv, deltar i övningarna. Till exempel Chick Corea, Herbie Hancock, Bennie Maupin, Dave Liebman, Lonnie Liston Smith, Michael Henderson, Sonny Fortune, John McLaughlin och de bägge fantastiska trumslagarna Jack DeJohnette och Billy Hart. Och det märkliga är, att trots att inspelningarna är över 30 år gamla låter de fortfarande helfräscha.

Det som då, för drygt tre decennier sedan alltså, var fullständigt obegripligt för oss renläriga jazzentusiaster framstår idag i en betydligt mer förklarad dager. Det vi puritaner trodde var effektsökeri och en massa kommersiella eftergifter börjar nu så smått få rakt motsatt innebörd. Miles visste uppenbarligen precis vad han gjorde och var lika kompromisslös och seriös som någonsin tidigare. Det var alltså bara vi som inte hängde med. Precis som vanligt alltså, när det gällde Miles Davis.

Jag gillar inte allt på ”The Complete On the Corner Sessions”. En del är aningen tjatigt och annat är lite svårsmält. Men somligt är riktigt, riktigt festligt. Varje gång jag lyssnar hittar jag sånt som är nytt och krytt. Och jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att gilla musiken mer och mer varje gång jag konfronteras med den. Den kräver åtskilliga genomlyssningar, men precis som nästan allt annat Miles skapade, handlar det om musik som bara växer och växer.

Jan Olsson 

In Copenhagen

(Storyville)

Pianisten Kenny Drew (1928-93) var en av de många amerikanska musiker som flyttade till Köpenhamn under 1960-talet. I bagaget hade han referenser från spel med Coleman Hawkins, Sonny Stitt, Sonny Rollins, Charlie Parker, Howard McGhee och Dinah Washington. På den legendariska Coltrane-plattan Blue Train kunde hans delikata spel också noteras.

 
 På plats i Köpenhamn kom han omedelbart i kontakt med det unga danska basistgardet med Niels-Henning Örsted Pedersen i spetsen. NHÖP är också med här i fyra nummer inspelade 1966. Mer duo blir det med basisten Bo Stief på skivans senare del. Däremellan bjuds solopiano i melodierna Yesterdays, Blues For Nils, A Simple Need samt Whisper Not.

Kenny Drew som hade Bud Powell som ledstjärna hade en fot kvar i beboptraditionen men samtidigt hade han ett mjukare och lättare närmande till det material han använde. Anslaget är soft och avvaktande och lockar till eftertanke. Harmoniskt var han underfundig, det är intressant att höra hur NHÖP och Stief anammar hans personliga tillvägagångssätt. Även om inspelningarna har en hel del år på nacken så är det värt att ge sig hän i nästan en timme med en av jazzens sorgligt underskattade pianister - för det var han.

Göran Olson 

Putte Wickman                    

Happy New Year!

(Gazell)

I januari 1973 lockades Putte Wickman av producenten Gunnar Lindqvist till EMI:s studio  för att möta några av den tidens unga jazzmusiker. Men på etiketten stod det Odeon när LP:n släpptes. Det var pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och den till Sverige nyinflyttade trumslagaren och percussionisten Pétur ”Island” Östlund. Pétur hade han aldrig hört talas om tidigare.  Bobo och Palle kände han förstås till, men inte spelat tillsammans med.

  
Putte hade önskat sig en ung fräsch omgivning där musiken skulle landa långt på sidan av Benny Goodman/Artie Shaw idiomet. Detta framgår också av Carl-Erik Lindgrens initierade konvoluttext. Kasta också ett öga på Folke Müllers konvolutframsida som rejält skiljer sig från dåtiden gängse mönster. Tre melodier gjordes första dagen Happy New Year, Show Motion samt januari 8. Bobo överraskar med att spela el-piano och utgångsläget innan Happy New Year spelades in var att Putte hade uttryckt upplägget genom att säga – låt oss börja någonstans kring B-flat så får vi ser vart det bär hän.

Det blev för Puttes många beundrare en överraskning där Putte även visade att han kunde spela fritt utan att hans genuina ton naggades i kanten. Musikerna är upphovsmän till alla sina nummer. Balladen Slow Motion är ett melankolisk stycke där Palles toner bakom klarinetten och även ihop med Bobo är genialt valda toner. Januari 8 börjar löst med tassande trummor och fria obligater från elpianot. När Palles bas börjar sätta tempot stegras intensiteten och klarinetten tar djärvare svängar där musikernas ”stora öron” borgar för en kollektiv kommunikation på yttersta nivå. Betänk att det här gjordes för trettiofem år sedan. Det var ett djärvt initiativ som mer än väl tål att lyftas fram i dagsljuset.

Under de följande dagarna blev det ändringar i laguppställningen. Staffan Abeleen klev in som akustisk pianist och Palle ersattes av Red Mitchell. Fortfarande fanns upptäckarkänslan kvar. Det börjar med  gruppens tema Asperin som följs upp Steve Swallows brasse-färgade Como En Vietnam där stora ytor lämnas för Reds bas. Temat är som skapt för en danskväll på ett stadshotell där Puttes klarinett är en smakfull melodisk interpret.  I en av jazzens vackraste ballader, Richard Rodgers It Never Entered My Mind är klarinetten majestätisk – kan en melodi tolkas innerligare ? Who Can I Turn To förtjänar samma adjektiv. Lika högt betyg skall ges Puttes medspelare.

Mannen bakom bluesen Red Blue är Red Mitchell. Här ger Red en lektion i flertonsspel. För ovanlighetens skull håller Putte till i instrumentets lägre register innan han rycker loss. Det hörde heller inte vardagen till att han lirade blues – men som han gör det. Red är exceptionellt bra och Abeleens piano är verkligen blåtonat bakom den i dubbel bemärkelse röde Red.

  
I efterhand kan man konstatera att Putte trots att han var inne i en lång period med harvande i kyrkor och kapell visar att  han fortfarande hade känslan för jazz i  högsta behåll. Lekfullheten den behöll han också livet ut. Att Putte ansåg att det här förmodligen var den bästa platta han spelat behöver inte ifrågasättas. Skivan sticker verkligen ut i den stora samling som Mr. Clarinet lämnade efter sig.

1973 tilldelades också Happy New Year tidningen Orkesterjournalens (OJ) Gyllene Skiva, första och enda gången Putte fick ta emot den klassiska utmärkelsen för årets bästa svenska jazzskiva.

Göran Olson 

Jan Johansson

Piano

(Heptagon)

"Piano" är en välmotiverad återkomst till Jan Johanssons konstnärskap. I tjugotre nummer framlyftade från tidigare utgivna inspelningar 1962-68 möter man nu åter den store musikern. Skivorna Jazz På svenska, Jazz På Ryska, 8 Bitar/ Innertrio, Blues, Jazz Och Folkton, Fyra Sekler, Barnvisor samt På Eget Vis har här tullats med säker hand och öra. Inte nog med detta, som bonus får man i format av MP3-filer ytterligare sexton spår att plocka fram ur datorn. Ljudet har mixats och mastrats om med 32-bitarteknologi.

Jan spelar vid sidan om piano, hammondorgel och vibrafon. Flera av de hans spelkompisar från Arne Domnérus orkester finns med, så och Arne. Basisten Georg Riedel, gitarristen Rune Gustafsson, Claes Rosendahl hörs med tenorsax och flöjt. Trumslagaren Egil Johansen hör givetvis dit. Dessa utgör stommen i Jans okonventionella mosaik.  Men även hans medspelare från tiden i Göteborg, basisten Gunnar Johnson och trumslagaren Ingvar Callmer finns på plats.

 
Musiken som är inspelad för fyrtio-fyrtiofem år sedan känns fortfarande fräsch och progressiv. Skivan formligen strålar av färgstarka uttryck som porlar fram i folksånger, standardmelodier, jazz och barnvisor. Träffande små accenter och humoristiska undertoner petas finurligt in. Speleman som Jan var kunde han leka mitt i musikens allvar men på ett värdigt sätt. Simplaste slagdängor förvandlade han till mästerverk. Harmonisering och turer kring Flickorna I Småland och Willow Weep For Me är geniala. Det graciösa anslaget och det balanserade lugnet gjorde honom till en av jazzens mest lättidentifierade profiler.

  
Musiken har ju spelats förr men den känns up-to-date i minsta detalj. Här finns det inget bäst före datum att oroas inför. När Jan Johansson talar går det rakt in i huden. Skivans konvolut skall också harrangeras för sin stilistiska utformning.

Göran Olson       

(Lonehill)

Freddie Redd är pianisten som fick ta över efter Duke Jordan, när Rolf Ericson under sin omtalade folkparksturné sommaren 1956 tvingades skicka hem fyra av sina amerikanska bandmedlemmar.

Tillsammans med basisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris stannade Redd kvar efter turnén för att spela in en rad EP-skivor för Metronome, däribland de 12 trionummer som dominerar denna cd. Skivan avslutas med att Rolf Ericson 30 juli 1956 i presenterar honom för publiken i Värnamo Folkets Park, där Redd och triokompisarna svarar för två inslag. Ja, det ena är förstås ett rent solonummer för Tommy Potter, som för alltid skrivit in sig i jazzhistorien som en av medlemmarna i Charlie Parkers klassiska 1947-kvintett. Resterande fyra spår är från en tidigare USA-session med basisten John Ore och trumslagaren Ron Jeffersson.

Ägde en gång i tiden en av de tre EP-skivor som Metronome gav ut med Freddie Redd Trio och gläds nu verkligen över att återknyta bekantskapen med pianisten från den i många avseenden minnesvärda folkparkssommaren. En pianist som övriga jazzvärlden mest känner för att ha skrivit musiken till jazziga teaterproduktionen The Connection. Den uppfördes på Broadway 1959-60 och Redd fanns också med och agerade på scenen tillsammans med bland andra altsaxofonisten Jackie McLean.

Att Redd är en utsökt kompositör framgår även av den här trioskivan, där han blandar egna original med klassiska standardlåtar som I´ll Remember April och These Foolish Things. Några åstadkom han under dagarna i den svenska skivstudion, vilket avslöjas av titlar som Peoplé´s Park, A Night in Nalen, Studio Blues och Farewell to Sweden.

Gillar Redds lite kantiga, ärliga och starkt bopfärgade spel, som har ett distinkt och skönt sväng. Framför allt övertygar han i de många bluesnumren. Freddie Redd är en av dessa många förbisedda jazzmusiker som är värd större uppmärksamhet, såväl som pianist som kompositör. Vilket i ännu högre grad framgår av Freddie Redd Quartet with Jackie McLean plays Music from the Connection, som numera finns återutgiven på en Blue Note-cd med uppfräschat Rudy van Gelderljud.

Ett kuriosatillägg till Freddie Redd in Sweden är att Lars Gullin blev den femte medlemmen i Rolf Ericsons ”reservkvintett.” Han ersatte barytonsaxofonisten Cecil Payne, som liksom pianisten Duke Jordan basisten John Simmons och trumslagaren Art Taylor sändes hem i förväg. Sångerskan under hela turnén var Ernestine Andersson. Cecil Payne gick bort 28 november 2007, 84 år gammal.

Hemsidan www.freddieredd.com bidrar med mer  information om Fredddie Redd.

Gunnar Holmberg

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

En nyttig lektion i viktigt jazzkapitel

André Francis & Jean Schwartz

Présentent

Horace Silver  Quicksilver

Stan Getz Crazy Chords

Sarah Vaughan Street Of Dreams

Lee Konitz Two Not One

Sonny Rollins Scoops

(Le Chant Du Monde / Naxos) 

De här fem skivorna, alla dubbel-cd:n, ingår i Le Chant Du Monde´s serie Jazz Caracters. Den omfattande serien har nu fyrtio album ute. Musiken är i huvudsak från femtiotalets första hälft. Men det finns också spår med från den senare halvan av fyrtiotalet. Artisterna hörs i trettio till fyrtio nummer där det ges möjlighet till att möta glömda “nyupptäckter” från 78-or och  LP. 

Tidens tand har naturligtvis satt sina spår på musiken och urvalet på albumen är också högst varierat med allt från ganska så ointressanta inslag till rena mästerverk. Likaså är ljudkvalitén ojämn. Men under alla förhållanden är albumen en nyttig lektion i ett av
jazzens viktigaste kapitel.

Horace Silvers album Quicksilver fokuserar på hans rytmiska pianospel först med Stan Getz kvartett och kvintett. I klassikern  Potter´s Luck  bör också  Roy Haynes lätt drivande cymbalspel honoreras . I Cheek To Cheek kommer altsaxofonisten Lou Donaldson med. Med trumslagaren Art Blakey från 1952-53 vänds ut och in på Silver´s  Opus De Funk. Quicksilver med trumpetaren Clifford Brown är en rysare. Vilken intensitet!

Från Miles Davis kvintett hämtas Weirdo, The Leap, Four, Solar, Love Me Or Leave Me och But Not For Me. Silvers kvintett 1954-55 stoltserar med trumpetaren Kenny Dorham – han är lysande! Medblåsare är tenoristen Hank Mobley. De hörs i Doodlin´, Creepin´In, The Preacher samt To Whom It May Concern.

Vibrafonisten Milt Jacksons kvartett levererar Moonray och Wonder Why. Kenny Clarkes band med  Cannonball Adderely och brodern Nat tolkar bland annat Hear Me Talkin´To Ya. Art Blakey´s The Jazz Messengers spelar bland annat The End Of An Love Affair. Då har trumpetaren Donald Byrd avlöst Kenny Dorham.  

En ung Stan Getz drar på sitt album Crazy Chords igång med Opus De Bop från 1946.  Lugnare är tempot i Ralph Burns Summer Sequence Part 4 som Woody Hermans orkester spelar. Balladen kom sedan att kallas Early Autumn. Under fyrtiotalets sista år var Getz fortfarande förankrad i bebop-traditionen vilket hörs när han kamperar med pianisten Al Haig och trumslagaren Roy Haynes.

I Dear Old Stockholm med Bengt Hallberg 1951 får hans spel en fåordigare attityd och tonen hade en varmare klang. Den märks  också i Moonlight In Vermont och Stars Fell On Alabama som vaxades med gitarristen Johnny Smiths kvintett 1952.I It Don´t Mean A Thing, som spelas hypersnabbt, visas ett fruktsamt arbete i den högre skolan med Dizzy Gillespie och Oscar Ventilbasunisten Bob Brookmeyer och Getz tar upp The Varisty Drag och Pernod.

Count Basies band från 1954 ringar in sammetstenoren i Easy Living i en upptagning från Birdland i New York. I albumets längsta spår, tolv minuter, är Dark Eyes från 1956 med Dizzy Gillespies All Star hade nu Getz sound formats färdigt. Vid sidan hörs Sonny Stitts aggressiva altsax.      

Sarah Vaughan var bebop-musikanternas favoritsångerska. Endast tjugo år fyllda var hon redan en stilbildare. Hennes sångstil märks med portalmusiker som Dizzy, Parker, Tadd Dameron, Kenny Clarke, Max Roach, Miles Davis, Bud Powell och Roy Haynes.

Men även Clifford Brown ryms i förpackningen samt swingstjärnor som Teddy Wilson och Buck Clayton. En kontrast är basisten John Kirbys lilla band med pianisten Billy Kyle. Sassy´s make och manager, trumpetaren George Treadwell och Ernie Wilkins kompar henne när det är ett större orkesterformat.

Sonny Rollins prominenta tenorsax fångas när den är på väg mot sitt stora genombrott. Den lockar med Miles Davis, Kenny Dorham och J.J. Johnson och Max Roach. Roachs kvintett med Clifford Brown är jazzhistoria. Gruppen hörs bland annat i Love Is A Many Splendored Thing. Modern Jazz Quartet, Thelonious Monk Quintet skall också räknas in det stjärnuppbåd som Rollins frotterades med.
Självklart hörs hans kompositioner. Dit räknas Scoops, Doxy, Airegin, Paradox, Tenor Madness, Strode Rode. Standardmelodier som nyttjas är Time On My Hands, In A Sentimantal Mood, More Than You Know samt It´s All Right With Me.  

Lee Konitz introduceras med Claude Thornhills orkester i Anthropology 1947. Den tjugoårige saxofonisten låter här sval och spenslig vilket han också förblev början av karriären. Här finns otaliga påminnelser om hans coola spelstil med Miles Davis och Lennie Tristanos grupper. Fishin´ Around, Ice Cream-Konitz och Sound- Lee får här exemplifiera. Med Lennie Tristanos grupp plus gästen, barytonsaxofonisten Gerry Mulligan, spelas  Lover Man och Broadway. 1953 gjorde Konitz en sejour med Stan Kentons orkester. Därifrån hämtas en annan version av Lover Man inspelad i Tyskland.  

Göran Olson 

Lee Morgan

Indeed!

(Blue Note)

Den 4 november 1956 gick trumpetaren Lee Morgan för första gången in i en skivstudio. Han var då 18 år och skivan ”Indeed” blev en flygande start på en mycket spännande skivkarriär. Redan dagen efter var han inne i samma skivstudio igen och spelade in en LP med Hank Mobley på märket Savoy, och innan året var till ända hade han spelat in ytterligare en LP i eget namn och ännu en med Hank Mobley. När han 1972 sköts ihjäl av sin fästmö i samband med en spelning på klubben Slug´s i New York, ännu inte fyllda 34 år, lämnade han efter sig ett trettiotal skivor i eget namn och medverkade dessutom på ett hundratal andra. Mest ihågkommen är han kanske för sin tid i Art Blakeys grupp och sin oerhört populära LP ”The Sidewinder”.

På omslaget till debutskivan poserar Lee Morgan med en trumpet som är uppåtböjd på samma sätt som Dizzy Gillespies. Det är lätt att dra slutsatsen att just Dizzy var en av hans tidiga idoler, och han spelade dessutom i Dizzys band vid den här tiden. Och faktum är att hans sprudlande fantasirika trumpetstil i början var mycket inspirerad av Dizzys, i mycket större utsträckning än vad man hör i senare inspelningar. Lyssna till exempel på hans trumpetsolon i ”Roccus” och ”The lady”.

Musiken på skivan är i tidstypisk Blue Note-stil, och kompet består av några av den tidens stora personligheter: Horace Silver piano, Wilbur Ware bas och Philly Joe Jones trummor. Medblåsaren däremot, Clarence Sharpe på altsax, kom att bli något av en parentes i jazzhistorien. Han medverkade endast på ett fåtal skivor ytterligare. Hans spel är kanske lite ojämnt, men eftertänksamt och inte alls oävet i mitt tycke. Men kanske passade han inte riktigt in i mallen för hur altsaxarna skulle låta vid den tiden.

Om man bara vill ha en skiva med Lee Morgan så ska man kanske köpa någon från första halvan av sextiotalet. Men om man vill fördjupa sig i denne oerhört begåvade trumpetare, och det är han sannerligen värd, finns det goda skäl att börja från början.

Roger Rudolfsson

Jazz at the Pawnshop

30th Anniversary

(Proprius/Box 3 cd+1 dvd)

Guld i svensk jazzhistoria utgör resultatet av de upptagningar mästerteknikern Gert Palmcrantz gjorde under två decemberkvällar för nästan exakt 30 år sen på jazzpuben Stampen i Gamla stan i Stockholm. På den minst sagt trånga scenen stod och satt under den första kvällen Arne Domnérus, försedd med både altsax och klarinett, pianisten Bengt Hallberg, basisten Georg Riedel och trummisen Egil Johansen. Aftonen därpå anslöt sig vibrafonisten Lars Erstrand till gänget.

Det var ett par kvällar då allt verkade stämma. Både musiker och publik stortrivdes och musiken blev därefter. Jag tror aldrig jag har hört Dompan spela bättre, vilket sannerligen inte säger litet! Hans tolkning av ”Over the Rainbow” är himmelsk. Och den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Hallberg tycktes få spader emellanåt. Alla fem inspirerade varandra till stordåd och resultatet blev därefter: tidlös, svängig jazzmusik exekverad av fem av våra allra största! 
 
Så småningom kom det en dubbel-LP med en del av det inspelade materialet från Stampen. ”Jazz at The Pawnshop” (alltså ”Jazz på Stampen”) hette albumet, som väckte stor uppmärksamhet inte bara här hemma utan även internationellt. Och anledningen var inte enbart att det spelades så fantastisk musik utan i lika hög grad att Gert Palmcrantz hade lyckats så väl med ljudet. En del talade faktiskt om en teknisk revolution. Sen kom det ytterligare några LP med mer material från de minnesvärda kvällarna, och så småningom letade sig naturligtvis, med ojämna mellanrum, det mesta även ut på cd.

Nu har dessutom hela kalaset samlats ihop i en box med tre cd och en dvd. Där dvd:n innehåller en drygt tolv minuter lång, nyinspelad intervju med Erstrand och Riedel, som tillsammans minns de märkliga kvällarna strax före jul 1976. Boxen ”Jazz at The Pawnshop – 30th Anniversary” (Proprius) finns i en begränsad, numrerad upplaga. Har du inte musiken tidigare i din hylla, så finns det all anledning att göra en sväng till platthandlaren.

Jan Olsson

The Legendary

Prestige Quintet Sessions

(Prestige) 

Kvintetten har på något sätt alltid varit jazzens idealkostellation. Med fem man har man kunnat skapa fullödiga klanger och spännande kontraster genom hela jazzhistorien. Samtidigt är numerären ganska ”lagom” att turnera med och hålla ordning på – det sista inte alldeles oviktigt. När jag tittar i min skivsamling finner jag åtskilliga album med just kvintetter, anförda av jazzens storheter. Men tre kvintetter framstår som lite mer väsentliga än alla de andra, nämligen Louis Armstrongs Hot Five, Charlie Parkers kvintett och – inte minst – Miles Davis första kvintett, den med John Coltrane och Red Garland.

Under de senaste åren har Sony/Columbia formligen överöst oss med Miles Davis-boxar, den ena mer fantastisk än den andra. Nu har även Universal blandat sig i leken och försett oss med en 4-cd-box med samtliga de studioinspelningar Miles gjorde under 1955 och 1956 på Prestige-etiketten. Hela kalaset har tidigare varit tillgängligt på plattorna ”The New Miles Davis Quintet”, ”Workin´”, ”Steamin´”, ”Relaxin´” och ”Cookin´”. Men här har man filat ytterligare på ljudkvalitén, vilket gör musiken mer hörvärd än någonsin. Dessutom har man sorterat alltihop i kronologisk ordning. Som grädde på moset innehåller boxen, på en separat cd, åtta tidigare outgivna upptagningar hämtade från TV- och radioinspelningar.

Personligen betraktar jag just dessa inspelningar som något av det allra bästa som någonsin spelats in på skiva. Davis, som sedan tiden hos Parker åtta år tidigare och experimentet med det kollektiva men ack så kortlivade så kallade tubabandet, hade letat efter sina egna uttrycksmedel, hade nått sitt första stora delmål. Hans luftiga, långlinjiga sätt att frasera på är en fröjd att lyssna till, och den glödhete John Coltrane, nästan helt okänd innan han kom till Miles på trummisen Philly Joe Jones inrådan, är det idealiska komplementet. Rytmgruppen, slutligen, med den svängige pianoeleganten Red Garland, basisten Paul Chambers och Philly Joe är fullständigt perfekt i sammanhanget.

Miles Davis gjorde ett bejublat framträdande vid Newport-festivalen sommaren 1955 och fick i och med det sitt stora kommersiella genombrott. Det medförde att han, hur märkligt det än låter, kontrakterades av såväl Columbia som Prestige. Det innebar förstås också att ”Prestige-kvintetten” gjorde några inspelningar även för Columbia. Men Miles spel på Prestige-plattorna är mer inspirerat, vilket möjligen kan bero på att stämningen i studion passade Miles bättre. I motsats till Columbia-upptagningarna handlade det också om enbart förstatagningar. Inga omtagningar förekom alltså, vilket medförde att en och annan miss från Coltranes sida förekommer. Men det överser man gärna med, eftersom helheten ändå är oemotståndlig.

Två av de ”nya” numren är hämtade från Steve Allens ”Tonight Show”, och Allen själv står för en riktigt töntig introduktion. Dessutom är inte ljudkvalitén den allra bästa. Fast vad gör det, när musiken är lysande? Ytterligare två låtar är inspelade på The Blue Note i Philadelphia. De fyra återstående numren kommer från Café Bohemia i New York och ”hör egentligen inte hit”. De spelades nämligen in i maj 1958 med Bill Evans på piano i stället för Garland. Men som komplement försvarar de givetvis sin plats i albumet ändå.

Bättre jazzmusik på platta finns bara inte!

Jan Olsson

The Complete
1957 Riverside Recordings

(Riverside)

Det är lätt att ge en fullpoängare när giganterna Thelonious Monk och John Coltrane kamperar ihop. På två plattor dokumenteras deras möten. I april 1957 var duon kopplad till basisten Wilbur Ware och i juli utökades trion genom trumslagaren Shadow Wilson. I junispåren är Art Blakey trumslagare och på arenan finns också trumpetaren Ray Copeland, tenoristen Coleman Hawkins och altsaxofonisten Gigi Gryce. Samtliga med egna stories i bagaget.

Med eller utan alternativa tagningar gör Monks melodier storslam. Menyn rymmer Monk´s Mood, Crepscule With Nellie, Blues For Tomorrow, Off Minor, Abide With Me, Epistrophy, Well, You Needn´t, Ruby My Dear, Nutty samt Trinkle,Tinkle. Allt i remastrat skick där koralliknande Abide With Me/ med en doft av Frälsningsarmens brass inte varit utgiven tidigare.

Att penetrera Monks och Coltranes spel känns överflödigt. Det är bara att konstatera storheternas skarpa profilering.Hawkins var den förste som förde fram tenorsaxen i rampljuset – honom hyser jag en stark klockarkärlek till. Lyss till tolkningen av Ruby My Dear. Den är nästan femtio år gammal men den känns fortfarande lyriskt vederkvickande. Gigi Gryce är en glömd storhet som nu åter får göra sig gällande. Jag minns ännu hans spel med Lionel Hamptons legendariska orkester i Västerås Folkpark 1953. En annan musikernas musiker, Ray Copeland, skall också få en rättmätig belysning i den här stimulerande återblicken. Ray kom för övrigt att medverka vid Monks Europabesök 1968.
Mannen bakom Riversides klassiska inspelningar, Orrin Keepnews, har skrivit den initierade konvoluttexten.
Göran Olson

John Coltrane Quartet

One Down, One Up

(Impulse, 2-cd)

Första halvan av 60-talet, då han ledde sin klassiska kvartett med pianisten McCoy Tyner, basisten Jimmy Garrison och trumslagaren Elvin Jones, anses av många vara John Coltranes allra bästa period. När man hör dessa radioupptagningar, gjorda vid två tillfällen under våren 1965 på jazzklubben Half Note i New York, är det svårt att finna något som motsäger uppfattningen.

Banden har legat gömda i en garderob hos Coltranes arvingar tills nyligen. Men Johns furiösa solo och enorma urladdning i titelnumret har ändå länge cirkulerat på piratutgåvor i mer eller mindre miserabel ljudkvalité och betraktas av framför allt en del saxofonister som Coltranes bästa och mest perfekta någonsin. Och visst, den nära halvtimmeslånga ”explosionen” är fullständigt makalös. Idéerna och kraften tycks aldrig sina. Den energi som fullständigt sprutar ur Coltrane kan ta luften även ur den mest härdade.

Efter ”One Down, One Up” känns resten av innehållet på de bägge skivorna på något sätt som ”utfyllnad”. Detta trots att det sannerligen håller en mycket hög klass, stundtals i paritet med kvartettupptagningarna från Birdland och The Village Vanguard, även de tillgängliga på Impulse-etiketten. ”Utfyllnaden” består av valsen ”Afro Blue” och ”My Favorite Things”, två nummer som ständigt stod på John Coltranes repertoar under denna period, samt av ”Song of Praise” som kvartetten, i en betydligt mer meditativ version, hade spelat in i studio någon månad tidigare.

”One Down, One Up” kommer tveklöst med tiden att betraktas som en av den moderna jazzens mest väsentliga album beroende på John Coltranes spel i titelnumret.

Thelonious Monk Quartet

with John Coltrane

at Carnegie Hall

(Blue Note)

Det här, kära jazzvänner, är en jättesensation! Ungefär lika stor som om man plötsligt fann en hittills okänd Shakespeare-pjäs i samma klass som Hamlet. Radiostationen Voice of America spelade in Thelonious Monks på den tiden ordinarie kvartett med John Coltrane vid en välgörenhetskonsert i Carnegie Hall i november 1957, och sedan har allt blivit liggande – tills nu!

Monk, som vid den här tiden stod på toppen av sin fantastiska skaparförmåga, är på ett strålande humör och spelar bättre, roligare och mer koncentrerat än jag någonsin hört honom göra på skiva. I Coltrane, som ingick i gruppen i ungefär ett halvår, hade han funnit sin idealiske sparringpartner och det resultatet har blivit därefter – en cd med två av den moderna jazzens allra största i lysande form.

Märkligt nog finns bara två plattor tidigare med Monk-Coltrane-kvartetten. Den ena gjordes i studio på Jazzland-etiketten och den andra, en live-upptagning från Five Spot Café i New York, kom på Blue Note, ursprungligen i fel hastighet. Ingen av dem kan mäta sig med Carnegie Hall-cd:n, som kommer att bli en klassiker!

Ella toppar julens jazztopplista

Man kan ju faktiskt spela annat än ”Hej tomtegubbar” och ”Räven raskar över isen” i väntan på jultomten. Så här kommer min alldeles egen tio-i-topp-lista:

1) Ella Fitzgerald ”Ella Wishes You a Swinging Christmas” (Verve),
2) Mel Tormé ”Christmas Songs” (Telarc),

3) Diana Krall ”Christmas Songs” (Verve),
4) Dianne Reeves ”Christmas Time is Here” (Blue Note),
5) Peggy Lee ”Christmas Carousel” (Capitol),
6) ”Christmas Break” (Telarc),
7) Nils Landgren “Christmas with My Friends” (ACT),
8) “Jazz for Joy” med bland andra Betty Carter, Shirley Horn och Roy Hargrove (Verve),
9) Stan Kenton “A Merry Christmas” (Capitol)
10) Dicken Hedrenius & Hans Vänner “Ritsch ratsch filibom bom bom” (Sittel).

Tre av albumen är tämligen nya, Dianne Reeves “Christmas Time is Here”, “Christmas Break” och Nisse Landgrens “Christmas with My Friends”. Reeves-plattan är en skön historia, där Dianne sjunger välkända dopparedagshits som “Little Drummer Boy”, “Let It Snow” och Thad Jones vackra “A Child is Born” ackompanjerad av bland andra pianisten Peter Martin, saxofonisten Steve Wilson och vibrafonisten Joe Locke.

”Christmas Break” är en samlingsplatta med Oscar Peterson, Jim Hall, Mel Tormé och George Shearing och andra storheter. En del har vi hört tidigare på andra skivor. Men ”Santa Claus is Coming to Town” med Gerry Mulligan och Dave Brubeck är – åtminstone för mig – en minst sagt sensationell nyhet, som bara den gör skivan värd att ha.

Nils Landgrens och hans vänners ”Christmas with My Friends”, slutligen, bjuder på oväntat stillsam och mycket musik. Bland ”vännerna” kan nämnas Viktoria Tolstoy, Lars Danielsson och Uffe Wakenius. Speciellt Wakenius soloversion av ”White Christmas” är en höjdare!

Jan Olsson

The Cellar Door Sessions 1970

(Sony, box 6 cd)

Knappast någon musiker har dokumenterats så heltäckande och flitigt som Miles Davis. Och efter hans bortgång i september 1991 har man putsat upp och givit ut nästan allt han samlade på sig.

Sonys senaste Miles Davis-utgåva är denna box med sex cd, som är upptagningar från fyra kvällar på The Cellar Door i Washington. Där man då får ta del av den sextett Miles ledde strax för julen 1970 och i vilken saxofonisten Gary Bartz, gitarristen John McLaughlin, basisten Michael Henderson, trumslagaren Jack deJohnette, slagverkaren Airto Moreira och -kanske framför allt- pianisten och på den tiden även elorganisten Keith Jarrett ingick.

Boxen visar vilken urkraft, spelglädje och äventyrslusta som kännetecknade den "elektriska" grupp som Miles anförde just då och som tidigare har varit förhållandevis magert dokumenterad. Det enda jag kan påminna mig ha hört med exakt samma manskap -och inspelat vid samma tillfälle- är delar av dubbel-LPn "Live-Evil". Den som är lycklig ägare till det albumet får här alltså lite "tårta på tårta". Men det är inte svårt att stå ut med, eftersom man dessutom får sig till livs ytterligare fyra timmars vidunderlig musik som aldrig tidigare funnits tillgänglig på skiva.

Den som är riktig renlärig och principfast kanske inte vill kalla Miles musik från den här elektrifierade perioden för jazz. Kanske vore funk eller rock en bättre beteckning. Eller lika bra i alla fall. Fast egentligen är det allt detta på en och samma gång i en lycklig, färgsprakande symbios. Och att det var hela 35 år sedan musiken skapades är svårt att fatta. Men det visar på sitt sätt hur långt före allt och alla Miles var. Att man förutom all musik också undfärgnas med en hel del intressant läsning, bland annat intervjuer med samtliga Miles spelkamrater under gästspelet på The Cellar Door gör givetvis inte boxen mindre attraktiv.

Om någon frågar om musiken är lättlyssnad är svaret ett rungande NEJ! Stökig? Ja, mycket! Insmickrande? Absolut inte! Häftig? Ja, så in i vassen! Uppkäftig? Ja, visst!

Jan Olsson

(Four Leaf Records)

Det var en lyckad session som spelades in i radiohuset en januaridag 1969. Putte och den brasilianske dragspelaren, gitarristen och sångaren Sivuca finns tidigare på LP:n Putte Wickman Meets Sivuca som Åhléns & Meeths & Tempo gav ut på Interdisc för 9:75 ! Om den här musiken varit utgiven tidigare vet jag ej -jag är bara tacksam för att den kommit på CD.

Det är brasilianska melodier som de två huvudsolisterna leker med. Endast balladen Why Did I Chose You bryter mönstret. Den rytmiska känslan hos Sivuca och Putte gör det svårt att hålla foten i styr när de tar ut svängarna. Harmonisinnet är ingen bristvara och melodilinjerna smids med schvung och elegans. Sivucas ordlösa sång ger också en attraherande klang. Han och Putte tar syret från samma sydamerikanska bris.

Tändvätska får de av basisten Sture Nordin och trumslagaren Nils-Erik Slörner samt inte minst av organisten Bengt Lindqvist som är med i några nummer. Att Bengt lämnade jazzen alltför tidigt till förmån för cabaré och - teaterscener är lätt att konstatera. Han har stor musikalitet och är en ypperlig solist. För den geografiskt intresserade skall nämnas att Bengt ursprungligen kommer från Möklinta utanför Sala.

Göran Olson

Arne Domnérus Orkester

Ett Dagsverke
Borås Läroverk måndag den 21 oktober 1963
(Gazell)

Arne " Dompan " Domnérus Nalenorkester modell ´63 var ett måste. Orkesterns arrangörer och ypperliga solister skapade ett lockande färgspektra. Oavsett om man som här spelar en ren jazzkonsert eller upp till dans fick till spisarna sitt lystmäte med råge. I Borås spelade brödraparet Jörgen och Rolf Larsson in bandet under enkla former. Konserten blev en höjdare där musikens nerv och energi överskuggar eventuella ljudmissar.

I Milt Jacksons The Spirit Feeling markerar tenoristen Bjarne Nerem omedelbart den konstnärliga nivån med sin mustiga ton och pondus. Rune Falks robusta barytonsax kommer också loss. Georg Riedels schvungfulla bas inleder Mingus Haitian War Song. Ensemblepartierna är dock inte lika " skitiga " som originalet. Nerems auktoritära uppvisning fortsätter med oförtruten kraft. Det tredje Riedel-arret på raken är Eric Dolphys vackra Serena. Nerem i topp även här. Vilken man ! Sedan löser Jan Johansson av i sin underfundiga lätta stil. I Riedels Rundfunk visar " Dompan " upp ett inspirerat och fyndigt klarinettspel.

Jan Johansson hade knixat till The Chant som Jelly Roll Morton hade på sin repertoar. Den spelas i ett New Orleansstuk med solon i samma bottenfärg men med en modernare tusch. Falks mullrande baryton är spefullt vital och Bengt – Arne Wallins trumpet tänder till med ett internationellt sting. Jag tror att många glömt hur stor trumpetare han var. " Dompans " läckra klarinett glänser också. Sedan Nerem – nog sagt ! Kompet som också inkluderar gitarristen Rune Gustafsson och trumslagaren Egil Johansen agerar snärtigt i det för bandet ovanliga beatet. Lyriskt smäktande är Bengt – Arne i sin egen Something Blue som har en air a´la I Remember Clifford över sig. Sköna bakgrundslägg kommer från Runes gitarr. Ensemblespelet är luminöst i sin enkelhet.

Dizzy Gillespies Bebop blir rivig i Jans händer. Gitarren har temat utom i sticket. Jan formar slingor som tillhör den svenska jazzens allra heligaste. Även om ljudkvalitén inte är hundra märks hans storhet. Lågmälde Rune Gustafsson har Time after Time som feature endast assisterad av kompet. Moget visas att man inte behöver spela formula 1–gitarr för att imponera – tvärtom. Rune berättar en story som håller att komma tillbaka till.

Oscar Pettifords Laverne Walk inleds som sig bör av Riedel. Solon fås av Falk, Bengt- Arne och Nerem, arret är Jans. Visa Från Utanmyra spelas av Jan och Riedel. Trots att man hört melodin i otaliga tappningar känns det fräscht. Jans magnetism griper tag. Take Five lockar med en Paul Desmond-inspirerad " Dompan " i centrum – det räcker långt. Suggestivt återhållsam är han i sina glidningar. Egil motar på med mjukknuffar. Jan gör ett stort solonummer i Ann Ronells mästarstycke, Willow Weep For Me som knappast kunde fått ett bättre utförande. Mingus Boogie Stop Shuffle som Riedel arrangerat avrundar Boråsvisiten. Bengt-Arne gör ett temperamentsfyllt utbrott och " Dompans " alsax strålar av djävlar anamma. Egil avslutar skivans solida soloparad.

Eftermäle, en av de intressantaste inspelningar som vaskats fram i landet. Gjord för mer än fyrtio år sedan. Något bäst före datum är inte att upptäcka.

Göran Olson

Progressions

100 Years of Jazz Guitar

(Columbia/Legacy – 4 cd-box)

Det allra bästa med den här mycket sobra och eleganta boxen är faktiskt den drygt 140 sidor tjocka boken som följer med. Där presenteras samtliga de 78 gitarrister som befunnits värdiga att få vara med i samlingen. Dessutom finns faktiskt samtliga på bild, vilket säger en del om vilket jobb de sex producenterna, bland dem Steve Berkowitz och John Scofield, har lagt ned. Givetvis har dessutom alla tillgängliga diskografiska uppgifter plockats med. Och som grädde på moset har man inkluderat ett antal solotranskriptioner och bett 26 mer eller mindre kända gitarrister att berätta om sina personliga favoriter.

Tänk om man hade lagt lika mycket krut på att välja musik! Det har man alltså inte. Att man tagit med Vess Ossmans inspelning av ”St. Louis Tickle” från 1906 är kanske förståeligt med tanke på att man kallat boxen ”100 Years of Jazz Guitar”. Men att musiker som Hawaii-musikanter som Sol Hooopii och Sam Koli och cowboy-lirarna Leon McAuliffe och Eldon Shamblin fått passera nålsögat känns lite mer svårsmält. Speciellt som man inte har berett plats åt en storhet som Billy Bauer, som spelade med Goodman och Woody Herman på 40-talet och med Lennie Tristanos banbrytande grupp lite senare.

Andra som man med höjda ögonbryn saknar är, till exempel, Mundell Lowe, Les Spann och senare års hjältar som Kurt Rosenwinkel, Russell Malone och Charlie Hunter. Att ett par av våra mest framstående européer, Ulf Wakenius och Philip Catherine, inte heller ansetts värda att vara med är kanske mindre oväntat. Men i alla fall…

De flesta av de bästa finns i alla fall representerade med varsitt spår i boxen. Om producenterna har valt de ”rätta” inspelningarna kan förstås diskuteras, men åtskilliga nummer har onekligen guldstämpel.

Jan Olsson

Lars Gullin

Danny´s Dream (1953-55)

(Dragon)

Det här är svensk jazzhistoria! På sitt sätt är det även internationell jazzhistoria - Lars Gullins kvartettmusik, komplett från 1953-55, plus tre nummer där Lars har sällskap av tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norin. För titelspåret, ”Danny´s Dream”, fick Gullin Orkester Journalens Gyllene Skiva och i samma veva valdes han i den amerikanska jazztidskriften Down Beats kritikeromröstning till Årets nykomling. Detta utan att ens ha satt sin fot på amerikansk mark!

Det allra mesta på plattan – den åttonde volymen i Dragons förnämliga Gullin-serie - är alltså pianolös kvartettmusik, det vill säga Lars Gullins barytonsaxofon omgiven av gitarr, bas och trummor. Roffe Berg, som något senare lierade sig med Charlie Norman, spelar gitarr, Georg Riedel (19 år 1953!) bas och bakom trummorna växlar manskapet.

Och Gullin spelar fullständigt ljuvligt. Ingen har lyckats förena nordisk sommarnatt, björksus, vemod och bebop på ett mer genialt och personligt sätt. Ibland är det så vackert att jag får tårar i ögonvrån, trots att jag har umgåtts med musiken i ett halvt sekel. Men det är inte bara Lasse som musicerar mästerligt i de här klassiska inspelningarna. Även Berg och Riedel bidrar i hög grad till den homogena och utsökta helheten.

Watch Out!

Svensk Jazzhistoria vol.10

Swedish Jazz 1965-69

(Caprice)

Så här lagom till jul har de nått sitt mål, herrar Jan Bruér och Bengt Nyquist. För Rikskonserter/Caprices räkning, och med forskningsbidrag från Riksbankens Jubileumsfond och produktionsstöd från Statens Kulturråd, har de i ett kvarts sekel jobbat med den fantastiska skivserien Svensk Jazzhistoria, för vilken de naturligtvis borde ha något slags Nobel- eller Polarpris. Den tionde och sista boxen, med fyra cd omfattande åren 1965-1969 är nu färdig och har kommit ut i handeln! Den allra första volymen kom 1979 – först på fyra LP-skivor och nio år senare med diverse bonusnummer på cd – speglande åren 1899-1930.

Volym 10 av Svensk Jazzhistoria har fått namnet ”Watch Out!”, alltså ”Se upp!”. En mer passande uppmaning är svårt att föreställa sig med tanke på alla de omtumlande upplevelser som drabbade oss jazzvänner just under sista halvan av 60-talet. Gamla begrepp ställdes på huvudet och den ekonomiska trygghet man möjligen kunde känna som jazzmusikant under tidigare decennier försvann totalt. Plötsligt var det pop och musik från andra kulturer som gällde och jazzen sattes på undantag. Men dessa nya musikformer påverkade förstås jazzen och gav den en pånyttfödd vitalitet. Att tala om en smärre revolution är knappast överdrivet.

Bland dem som pekade ut de nya riktningarna och nyfiket testade tidigare oprövade uttryckssätt kan nämnas trumpetaren Bengt Ernryd, trombonisten Eje Thelin, saxofonisterna Börje Fredriksson, Gilbert Holmström, Lennart Åberg, Bengt ”Frippe” Nordström, Gunnar Lindqvist och Roland Keijser och pianisterna Jan Wallgren, Bobo Stenson och Lars Werner. För att nu inte tala om de amerikanska musiker som under kortare eller längre perioder levde och verkade i Sverige, till exempel trumpetaren Don Cherry, kompositören och arrangören George Russell och basisten Red Mitchell, som med tiden blev ”helsvensk”.

Allt detta och massor därtill speglas på ett utmärkt sätt på ”Watch Out!”, som inte bara innehåller reguljära skivinspelningar utan åtskilligt som tidigare bara funnits i Sveriges Radios arkiv eller i privata bandsamlingar. Av albumets totalt 55 nummer är hela 33 tidigare opublicerade!

Men det spelades givetvis även jazzmusik av mer konventionellt slag under slutet av 60-talet. I ”Watch Out!” finns åtskilliga bevis. Här finns ytterst hörvärd och tidlös musik av och med, exempelvis, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Arne Domnérus, Monica Zetterlund, Putte Wickman, Lars Sjösten, Kjell Öhman, Ove Lind, Rolf Ericson, Kustbandet, Lars Gullin och Nils Lindberg.

Förutom ett häfte med noggranna diskografiska uppgifter följer en drygt 100 sidor tjock bok med boxen. Där redogörs, bland annat, för viktiga svenska jazzhändelser under de aktuella åren, och där ger förre radiojazzchefen, trumpetaren och orkesterledaren Bosse Broberg, sin syn på 60-talet. Intressant, genomarbetat och kunnigt! Och där finns – slutligen – massor av bilder.

Perioden 1965-1969 var, åtminstone ur jazzsynvinkel, både omtumlande och rik, vital och högkvalitativ! Det får vi en nyttig och glad påminnelse om, när vi lyssnar igenom de drygt fem timmarnas musik som samlats på ”Watch Out!”

Jan Olsson 

Hoagy Carmichael

Riverboat Shuffle

(Naxos)

Hoagy Carmichael (1899-1981) var en hyfsad sångare, en god pianist och en fullständigt briljant kompositör. Under tiden han utbildade sig till advokat försörjde han sig som jazzpianist och kom senare att arbeta betydligt mer som musiker än som jurist. Bland hans namnkunniga spelkamrater fanns kornettisterna Bix Beiderbecke och King Oliver, trombonisterna Tommy Dorsey, Glenn Miller och Jack Teagarden, violinisten Joe Venuti och trumslagaren Gene Krupa, vilka alla finns med på ett eller flera hörn på ”Riverboat Shuffle”.

Av de 20 nummer, inspelade mellan 1927 och 1938, som tagits med på plattan är alla utom fyra komponerade av Carmichael. Några av de mest kända och älskade är ”Stardust”, ”Rockin´ Chair”, ”Lazy River”, ”Lazy Bones”, ”One Morning in May”, ”New Orleans” och ”Riverboat Shuffle”, som fått ge namn åt albumet. Men det kanske mest anmärkningsvärda stycket i samlingen är kanske ändå ”Bessie Couldn´t Help It”, eftersom det är den legendariske Bix Beiderbeckes allra sista skivinspelning, gjord den 15 september 1930. Han avled året därpå, endast 28 år gammal.

Jan Olsson

Errol Garner

Plays Misty

(Naxos)

Pianisten Erroll Garner (1921-1977) var ett av jazzens verkliga original. Med ett vänsterhandsspel som förde tankarna till Freddie Greens lika stadiga som rytmiska tassande i Count Basies olika formationer och de mest överraskande utflykter med högerhanden skapade han en stil som var helt unik. Trots att han var helt autodidakt gav Garner också ofta prov på ett imponerande harmoniskt kunnande och en absolut oklanderlig teknik. Men vad som framför allt kännetecknade hans musik var den avväpnande spelglädjen, humorn och förmågan att få det mesta att svänga så det rök.

Innehållet på ”Erroll Garner plays Misty” är inspelat under åren 1953 och 1954 är hämtat ur Columbia-, EmArcy- och Mercury-katalogerna. Det allra mesta är lysande och bjuder på smakprov på alla Garners sidor. Här finns allt från ”smäktande” (ibland lite väl smäktande kanske) ballader till formel-1-uppvisningar i den högre skolan. Av cd:ns 16 nummer är tio inspelade den 27 juli 1954, en dag Garner förevigade ytterligare 14 låtar, vilket säger en del om hans kapacitet. Undras just vad en del av dagens popgrupper säger om det…

För diskret och lyhörd stöttning svarar Garners ordinarie spelkompisar under mitten av 50-talet, basisten Wyatt Ruther och trummisen Eugene ”Fats” Heard.

Kid Ory

Ory´s Creole Trombone

(Naxos Jazz Legends)

Trombonisten Edward “Kid” Ory (1886-1973) var en av New Orleans-jazzens verkliga pionjärer. Han var också ”uppfinnare” av den så kallade tailgate-stilen, vilken innebär att han skapade effektiva rytmiska och harmoniska figurer bakom klarinetten och trumpeten, när han inte själv spelade solo. Redan på 10-talet hade Ory egna band, och han ingick så småningom bland annat i King Olivers, Louis Armstrongs och Jelly Roll Mortons olika formationer under 20-talet. Efter en lång paus i musicerandet bildade Ory, på uppmaning av skådespelaren och radioidolen Orson Wells, ungefär vid krigsslutet sitt Creole Jazz Band, och det är det vi hör på denna utmärkta cd, med inspelningar gjorda mellan 1945 och 1953. 

Trumpetare i Orys Creole Jazz Band var, fram till 1948, Kids gamle barndomsvän Thomas ”Mutt ”Carey (1892-1948) och klarinettist var först Darnell Howard och något senare Barney Bigard, bägge två ypperliga musikanter vars vaggor också stod i New Orleans. Rytmsektionen, med Minor Hall bakom trummorna, var också av mycket hög klass. 1948 avlöstes Carey av den begåvade Armstrong-eleven Teddy Buckner och klarinetten trakterades av Joe Darensbourg. På inspelningarna från 1953 sitter Don Ewell vid pianot och bevisar vilken personlig solist han var.

Den mycket vitala och ”glada” musiken på ”Ory´s Creole Trombone” visar hur den jazz som skapades i New Orleans verkligen lät på den tid det begav sig. Många av de 20 nummer man valt att presentera i albumet förtjänar tveklöst epitetet ”klassiker”.

Jan Olsson

Horace Silver

Silver´s Blue

(Epic/Legacy)

“Silver´s Blue”, inspelad sommaren 1956, har sitt värde inte minst för att den innebar premiär på skiva för Horace Silvers kvintett, en grupp som - med en och annan personförändring - kom att göra en rad odödliga skivor på Blue Note-etiketten under de närmaste decennierna. Silvers och Art Blakeys gemensamma skötebarn, The Jazz Messengers, hade just upplösts och de bägge budskapsjazzarna och hardbopföreträdarna hade bestämt sig för att gå skilda vägar.

Silvers laguppställning 1956 såg ut så här: Donald Byrd trumpet, Hank Mobley tenorsaxofon, Silver själv piano, Doug Watkins bas och Art Taylor trummor. På tre av skivans sju nummer har dock Joe Gordon och Kenny Clarke fått hoppas in som ersättare för Byrd och Taylor, vilket knappast är någon försvagning. Men faktum kvarstår: ”Silver´s Blue” är inte någon av Silvers allra bästa plattor. Det blev betydligt festligare något år senare då, till exempel, trumpetaren Blue Mitchell ingick i kvintetten. Varken Byrd eller Gordon spelar riktigt i samma division. En som däremot inte sviker på ”Silver´s Blue”, och på egen hand försvarar ett inköp, är Hank Mobley, en av den ”moderna” jazzens svängigaste och mest underskattade saxofonister.

Jan Olsson

Dexter Gordon

Manhattan Symphonie

(Columbia/Legacy)

”Long Tall” Dexter Gordon, en av den moderna jazzens stora legendarer och mest personliga och hörvärda tenorsaxofonister, hade en brokig karriär, fylld av upp- och nedförsbackar. Efter flera år med drogproblem ”flydde” Dex till Europa 1962, började ett nytt liv och bosatte sig snart i Köpenhamn, där han blev mycket populär bland såväl medmusikanter som publik. Han gjorde också en rad inspelningar på SteepleChase-etiketten som väl förtjänar att kallas klassiker.

1976 återvände Gordon till USA, där han togs emot som den hjälte han var. Men efter fyra, fem år började hälsan svika till följd av ett tämligt tufft leverne och han avled i Philadelphia våren 1990, 66 år gammal. Några år före sin bortgång gjorde han dock comeback. Denna gång på vita duken i filmen ”Round Midnight” och nominerades till och med för en Oscar-statyett för sin rolltolkning.

”Manhattan Symphony”, som inte är någon symfoni alls, spelades in i New York 1978, då Dexter fortfarande var i strålande form. Tillsammans med sin ordinarie amerikanska trio med pianisten George Cables, basisten Rufus Reid och trumslagarn Eddie Gladden framför han åtta nummer, varav sex återfanns på originalutgåvan på LP. Av dessa lyser speciellt en lika makalös som majestätisk version av ”Body and Soul”, som innehåller allt det som var typiskt för Dexter, John Coltranes och Sonny Rollins största inspirationskälla. De melodiska idéerna flödar och man önskar att Gordon aldrig ska sluta spela. Även de bägge extranumren, Thelonious Monks ”Ruby My Dear” och gamla slagdängan ”Secret Love” (en av Dexters favoritlåtar), är ytterst hörvärda

 Jan Olsson

Woody Shaw

Stepping Stones

(Columbia)

Trumpetaren Woody Shaws karriär var glansfull men ganska kort. Han avled 1989, endast 44 år gammal, och hade förmodligen åtskilligt kvar att ge.

Sommaren 1978 besökte han Kristianstadsfestivalen med sin kvintett och gjorde ett bejublat framträdande. En månad senare drog han in på Village Vanguard i New York med samma manskap och spelade in ”Stepping Stones”, som snabbt blev något av en kultskiva bland hardbop-entusiaster.

De av er som har den ”gamla” LP:n kommer inte att känna igen er riktigt, när ni lyssnar på den ”nya” cd:n. Onaje Alan Gumbs (pianist i kvintetten) ”It All Comes Back to You” har plockats bort och ersatts av den vackra ”All Things Being Equal Are Not” (också av Gumbs). Dessutom har man trängt in två fina ”bonuslåtar”, Clint Houstons ”Escape Velocity” och McCoy Tyners Cannonball Adderley-hyllning ”Blues for Ball”.

Shaw spelar genomgående gnistrande fint i sin personliga, tekniskt drivna stil, byggd på arvet efter Clifford Brown och Freddie Hubbard. Även resten av gänget gör ypperligt ifrån sig. Tenor- och sopransaxofonisten Carter Jefferson, som också gick bort alldeles för tidigt – han avled 1993, 47 år gammal – passar Shaws temperament perfekt och kompet, med Gumbs, som är en lite annorlunda och mycket hörvärd solist, basisten Clint Houston och trumslagaren Victor Jones, ser till att det svänger så det ryker emellanåt.

Jan Olsson

Benny Goodman

Sing, Sing, Sing

(Naxos)

Benny Goodman (1909-1986) ledde ett av swingerans absolut bästa och - i konkurrens med Artie Shaw och Glenn Miller - mest populära, vita storband. Den var också den ”jazzigaste” med Benny själv som strålande solist i sällskap med bland andra trumpetarna Ziggy Elman och Harry James, pianisten Jess Stacy samt – inte minst – trumslagaren Gene Krupa. Goodman, eller ”The King of Swing” som han kallades, höll sig också med ett gäng utmärkta arrangörer (Fletcher Henderson, Jimmy Mundy, Edgar Sampson och Eddie Sauter) och utmärkta vokalister, till exempel Martha Tilton, Mildred Bailey och (min egen favorit) Helen Forrest. Samtliga dessa får vi höra på ”Sing, Sing, Sing”, den fjärde Goodman-cd:n i Naxos utmärkta Jazz Legends-serie, på vilken man har klämt in 18 nummer, inspelade mellan juli 1937 och december 1940.

Bland topparna på ”Sing, Sing, Sing” märks förstås titellåten, genialt arrangerad av Jimmy Mundy, med Krupa i huvudrollen. Annat som gläder ett gammalt swinghjärta är Alec Templetons ”Bach Goes to Town”, Fats Wallers ”Stealin´ Apples och Eddie Sauters ”Benny Rides Again”. För att nu inte tala om de fyra sextettnummer man har plockat med och i vilka Charlie Christian, som kom att inspirera varenda jazzgitarrist 20 år framåt i tiden, medverkar.

Jan Olsson 

Nils Lindberg

Timeless

(Prophone)

Nils Lindberg, född 1934, är en av vårt lands mest mångsidiga musikanter. Som kompositör och arrangör, inte minst i olika körsammanhang, har han nått världsrykte. Och i svensk jazzhistoria har han skrivit in sig för tid och evighet med bland annat Sax Appeal”, ”Trisection” och sina olika upplagor av Saxes Galore. Han har också skrivit för, till exempel, Duke Ellingtons orkester och var under många år pianist och arrangör för Alice Babs. Producenten Frank Hedman (1917-90), en av de riktigt stora i den blågula skivbranschen med bland andra Jussi Björling, Birgit Nilsson, Nicolai Gedda och Alice Babs i sitt ”stall”, gjorde en rad förnämliga inspelningar med Lindberg, dels på sin egen Bluebell-etikett och dels för Swedish Society Discofil. För SSD gjorde han, mellan 1972 och 1975, bland annat LP-skivorna ”7 dalmålningar – Variationer i folkton” och ”Reflections”.

På ”Timeless” återfinns musiken på LP:n ”7 dalmålningar” och den första skivsidan på ”Reflections”. Som så ofta när det gäller Lindbergs jazzproduktion handlar det förstås om musik med rejäl förankring i svensk folkton. Det hela är mycket lindbergskt och ofta fantastiskt vackert. Medverkar gör bland andra Putte Wickman, Arne Domnérus, Jan Allan, Sveriges Radios Symfoniorkester, Freskkvartetten och inte minst Lindberg själv, som förutom att han arrangerat hela kalaset även bjuder på utmärkt pianospel mellan varven.

För snart 20 år sedan gav saligen avsomnade Grammofon AB Electra ut exakt samma cd, då under namnet ”7 Dalecarlian Paintings”. Att den nu är tillgänglig igen känns högst berättigat och mycket tillfredsställande.

Jan Olsson

Miles Davis

Round About Midnight

(Columbia Legacy/2 cd)

LP:n “`Round About Midnight”, inspelad 1955, innebar Miles Davis debut på Columbia-etiketten. Skivan, med Miles första “klassiska” kvintett, den med John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones, blev en milstolpe i jazzhistorien och har givits ut åtskilliga gånger, först på LP och senare på cd. Nu har den kommit igen, denna gång som en del av en dubbel-cd. Platta ett är identisk med den utgåva som kom 2001 och innehöll inte mindre än fyra magnifika ”bonusnummer”.

Platta två, däremot, bjuder på en sensationell nyhet, som torde få varje Miles-fan att sätta i halsen av upphetsning: en tidigare outgiven konsertupptagning från februari 1956 i Civic Auditorium i Pasadena, Kalifornien. Den repertoar kvintetten presenterar för publiken känner vi till största delen igen från gruppens Prestige-inspelningar. Men att få höra, till exempel, ”Salt Peanuts” ”Woody´n You” och ”It Never Entered My Mind” i live-versioner är något alldeles extra. Davis själv är i mycket gott slag liksom Red Garland, en av pianohistoriens mest underskattade solister och ackompanjatörer. Även Coltrane är i prima form, och man frapperas över hur mycket han, under den här perioden, hade att tacka Sonny Rollins för.

Som extra grädde på moset har man plockat med en grandios ”`Round About Midnight” med Miles i sällskap med Thelonious Monk, Percy Heath och Connie Kay. Inspelningen är gjord vid 1955 års Newport-festival, och i laguppställningen i texthäftet påstås det att även Gerry Mulligan och Zoot Sims medverkar. Det är möjligt att de fanns med på estraden, men i så fall var de – fullt förståeligt - förstummade av Miles fina spel.

Oscar Pettiford

Complete Big Band

Studio Recordings

(Lone Hill)

Oscar Pettiford var, tillsammans med Jimmy Blanton, Charles Mingus och Ray Brown, 40- och 50-talets mest betydande basist. Under 40-talet spelade han med alla bebop-erans stora. Dessutom var han under några år medlem i Duke Ellingtons orkester, där han ansågs vara Jimmy Blantons logiske arvtagare.

1949 ingick han i Woody Hermans storband men råkade bryta armen under en softboll-match(!). I samband med detta började han även spela cello, eftersom det instrumentet var lättare att bära och frakta. Han blev snabbt en fenomenal solist och hans svängiga pizzicatospel lyste upp en rad skivor under 50-talet.

Under ett och ett halvt år, 1956-57, ledde Pettiford ett stjärnspäckat storband som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för att såväl valthorn som harpa ingick i laguppställningen. De friska och mycket svängiga arrangemangen skrevs av rutinerat folk som Gigi Gryce, Benny Golson och Lucky Thompson, vilka även var solister i bandet tillsammans med folk som trumpetaren Art Farmer, trombonisterna Jimmy Cleveland och Al Grey, valthornisten Julius Watkins samt – givetvis – Pettiford själv. Den kortlivade orkestern, som fick läggas ned av ekonomiska skäl, gjorde två studio-LP för ABC-Paramount, vilkas kompletta innehåll finns med på denna prisvänliga cd med drygt 78 minuters speltid.

Efter sitt vådliga storbandsäventyr flyttade Oscar till Köpenhamn, där han hastigt avled hösten 1960, strax innan sin 38-årsdag.

Jan Olsson 

Lester Young

Lester Leaps Again

(Naxos)

Det här är fullständigt odödlig jazzmusik! Tenorsaxofonisten Lester ”Pres” Young (1909-1959) var den som tillsammans med Coleman Hawkins på allvar gjorde saxofonen till ett väsentligt soloinstrument i jazzmusiken. Han var firad solist i Count Basies orkester i slutet av 30-talet och han medverkade under ungefär samma period i en rad utmärkta småbandsinspelningar med Teddy Wilson och Billie Holiday. I motsats till sin mer kraftfulle kollega Hawkins spelade Pres elegant och smidigt, och med sin ”coola” stil och mycket melodiska frasering blev han en stor förebild för bland andra Stan Getz.

De 16 numren på ”Lester Leaps Again” är inspelade mellan 1942 och 1944 och är i de flesta fall att betraktas som klassiker, inte minst de fyra kvartettpärlorna med Nat ”King” Cole vid pianot. De tjänar även som påminnelse om vilken lysande instrumentalist Cole var. Vi får också, till exempel, ta del av några oemotståndliga nummer med det som kallades Kansas City Seven, det vill säga en septett ur Basie-bandet med the Count himself, gitarristen Freddie Green, basisten Rodney Richardson, trummisen Jo Jones och Lesters bägge blåsarkolleger Buck Clayton och Dickie Wells på trumpet respektive trombon.

Har du inte musiken på den här plattan tidigare är den ett givet inköp. Förutsatt att du gillar inspirerad, tidlös swingmusik när den är som allra bäst förstås!

Jan Olsson

Rigmor Gustafsson

Ballad Collection

(Prophone)

Prophone gav ut tre cd med Rigmor Gustafsson mellan 1997 och 2000. De två första, ”In the Light of Day” och ”Plan #46”, producerade Rigmor själv under den tid hon levde och studerade i New York, medan den tredje, ”Live”, gjordes sedan hon återbördats till vårt land. Ur dessa tre album har man nu valt ut tio ballader. Fyra av dem har Gustafsson själv som kompositör, och speciellt hennes ”Winter Poem”, med text av Fredrick Morgan, är mycket hörvärd.
Annars tycker jag mest om de tre numren från ”Live”-albumet, på vilka Rigmor backas upp av tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson. Inte bara för att Rigmor tycks trivas så gott just i det sällskapet utan också för att de blågula musikanterna är överlägsna sina amerikanska kolleger. Jacob Karlzon, till exempel, är fullständigt lysande i ”All the Things You Are”.

Den som inte har Rigmors Prophone-plattor kan på det här viset få några smakprov ur var och en av dem utan att behöva köpa alla tre. Men ännu angelägnare är Rigmors bägge senaste skivor, på Act-etiketten. I all synnerhet Burt Bacharach-hyllningen ”Close to You”, som enligt mitt tycke var förra årets bästa svenska jazzplatta.

Arne Domnérus & Co

Jazz at the Pawnshop, vol. 1

(Proprius)

Ni, liksom jag, har väl någon gång upplevt ögonblick, då tiden plötsligt stannar, då alla bitar ramlar på plats och allt bara fungerar och lyfter. Det händer sannerligen inte ofta. Men det hände på jazzpuben Stampen i Stockholm under två decemberkvällar 1976, då Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Georg Riedel och Egil Johansen var där och musicerade. Den ena av kvällarna fick de dessutom sällskap av Lasse Erstrand. Att ljudfenomenet Gert Palmcrantz också råkade vara på plats kan närmast betraktas som en skänk från ovan.

Fyra cd blev resultatet av musikanternas och Palmcrantz ansträngningar. Den fjärde är ett samlarobjekt som bara kom i en mycket liten upplaga, men de tre övriga har – åtminstone för några år sedan - funnits att köpa i något så när välsorterade skivbutiker. Nu har den första volymen kommit igen i så kallad SACD-utgåva (SACD = Super Audio Compact Disc), och ljudet är fullständigt fantastiskt. Men det är gunås inte bara ljudet som når himmelska höjder. Musiken är precis lika grandios. Jag vågar till och med påstå, att ingen av de fem musikanterna som är i elden någonsin har spelat mer inspirerat på skiva än de gör här. Lika bra kanske någon gång, men aldrig bättre. Dompan, som alternerar mellan klarinett och altsax, är makalös i, till exempel, ”Jeep´s Blues”, och de ständiga överraskningarnas man, Bengt Hallberg, tycks fira julafton trots att det var ungefär tre veckor kvar till dopparedagen när upptagningarna gjordes.

Den här plattan är en av mest helgjutna som gjorts i vårt land i jazzbranschen. Nu hoppas vi att volymerna 2 och 3 – och kanske rent av även 4 – också snart blir tillgängliga.

Jan Olsso

Wayne Shorter

Footprints

(Columbia/2 cd)

Att spegla en av jazzens levande legenders nästan halvsekellånga karriär på en dubbel-cd är givetvis alldeles omöjligt, även om man – som här – har lyckats pressa in två och en halv timmes musik. En och annan konnässör kommer säkert att gnälla över urvalet. Men jag tycker att producenten, Richard Seidel, har gjort utmärkta axplock ur tenor- och sopransaxofonisten och – inte minst kompositören - Wayne Shorters minst sagt omfattande produktion, som sträcker sig från renodlad postbop till fusion och pop. Här finns prov från Waynes femåriga engagemang i Art Blakeys Jazz Messengers i början av 60-talet och naturligtvis från hans tid i Miles Davis kvintett. Och naturligtvis får vi även några smakprov ur Weather Reports repertoar, bland annat ett par nummer från 1976, då basisten Jaco Pastorius hade anslutit sig till gruppen och givit den ett extra lyft.

Ett antal exempel på Shorters tillfälliga inhopp i andras grupper bjuder Seidel också på, till exempel några nedslag han gjorde hos Joni Mitchell, J..J. Johnson och Gil Evans. Ett annat, lika kort som uppmärksammat, extraknäck hade Wayne 1977 i Walter Beckers och Don Fagens Steely Dan, som på ett fräscht och personligt sätt lyckats kombinera pop, rock, R&B och jazz. Resultatet, ”Aja”, finns också med på ”Footprints”.

En stor del av innehållet på de bägge cd-skivorna är förstås hämtad från Shorters egna plattor på etiketter som Blue Note, Geffen, Verve och, naturligtvis, Columbia. Här finns, till exempel, två nummer ur klassikern ”Speak No Evil” med Freddie Hubbard och Herbie Hancock från 1964. En annan höjdare är ”Ponta De Areia” med Milton Nascimento från albumet ”Native Dancer”, som gjordes tio år senare. De minst sagt utmärkta smakproven ur Shorters produktion från de senaste åren är hämtade ur bland annat Verve-albumen ”High Life”, ”1+1” och ”Footprints Live!”. Den sist nämnda plattan gjordes så sent som sommaren 2001, vilket ger oss möjlighet att ta del av Waynes nuvarande formation med pianisten Danilo Perez, basisten John Patitucci och trumslagaren Brian Blade.

Mycket av innehållet på ”Footprints” måste tveklöst betraktas som ren och skär jazzhistoria. Om man är åtminstone lite intresserad av modern jazzmusik och inte har det mesta i sin samling redan tidigare är albumet ett givet inköp.

Jan Olsson

Miles Davis

In Europe

Sony fortsätter att glädja oss med sina ideliga återutgivningar av Miles Davis-material. Man putsar upp, stuvar om lite grand och hittar faktiskt då och då även en och annan nyhet. På dessa fem cd finns dock ingenting som inte tidigare varit utgivet. Förpackningarna kan ibland vara nya, men musiken är den gamla vanliga, tack och lov. Och lika välkommen är den varje gång, eftersom det allra mesta faktiskt handlar om jazzhistoria av väsentligaste slag

De fyra första plattorna är samtliga kvintettinspelningar, gjorda 1963 och 1964. Det innebär att rytmsektionen, med ett enda undantag, består av den formidabla trion Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Undantaget är ”I Fall in Love Too Easily” på samlings-cd:n ”The Best of Seven Steps”. Där spelar Victor Feldman piano och Frank Butler trummor. Tenorsaxofonisterna som bildar frontlinje tillsammans med Miles skiftar dock. På ”In Europe” och ”Four & More” heter tenoristen George Coleman, på ”In Berlin” Wayne Shorter och på det nummer på ”The Best of Seven Steps” som hämtats från LP:n ”Miles in Tokyo” får vi höra spelar Sam Rivers.

”Jack Johnson” gjordes några år senare än de övriga fyra skivorna, 1970, då Miles hade kommit in i en ny och elektronisk fas i sin fantastiska karriär under vilken han ständigt plogade upp nya vägar. Hancock är fortfarande kvar och trakterar orgel, men nya medlemmar i gruppen är saxofonisten Steve Grossman, gitarristen John McLaughlin, elbasisten Michael Henderson och trummisen Billy Cobham.

Miles spelar underbar trumpet på kvintettskivorna, kanske bättre än någonsin. Han verkar trivas storartat och musicerar med en skärpa, melodisk fantasi och rytmisk elegans som saknar motstycke. I Shorter, som finns med på Berlin-konserten och just hade tagit över stafettpinnen efter Sam Rivers, hade Davis funnit sin idealiska partner. Inte bara som instrumentalist utan även som kompositör. På Berlin-plattan spelar man dock ”gamla” inkörda låtar, till exempel ”Milestones”, ”Autumn Leaves” och ”Walkin´”.

Den som vill lägga sig till med Miles kompletta, högklassiga produktion på skiva mellan april 1963 och september 1964 bör kanske fundera på att investera i 7-cd-boxen ”Seven Steps – The Complete Columbia Recordings of 1963-1964”, ur vilken innehållet på de fyra första plattorna här ovan är hämtade. Full belåtenhet garanteras.

Jan Olsson

Lars Gullin

Silhouette (1951-53)

(Dragon)

”Silhouette” heter den sjunde volymen i Dragons utomordentliga cd-serie med musik av och med vår store, för att inte säga störste, jazzsvensk genom alla tider, barytonsaxofonisten och kompositören Lars Gullin (1928-76). Under nära en och kvarts timme får vi ta del av inte mindre än 24 nummer med ultrabegåvningen från Gotland, inspelade mellan 1951 och 1953.

Det allra mesta har aldrig funnits tillgängligt på cd tidigare (tre nummer, ”Silhouette”, ”Merlin” och ”Apostrophe” fanns med på den lite slarvigt gjorda Metronome-cd:n ”Fäbodjazz”). Tre utsökta radioinspelningar från1951 och 1952 med Gullin och Arne Domnérus dåvarande rytmsektion, det vill säga pianisten Gunnar Svensson, basisten Yngve Åkerberg och trumslagaren Jack Norén, har över huvud taget aldrig funnits på skiva förrän nu.

Förutom en rad mycket fina Gullin-kompositioner plus några standards och massor av lyriskt, formfulländat barytonsaxspel bjuds vi även på en hel del annat, som är väl värt att notera. Trombonisten Åke Persson, en annan gigant i svensk jazzhistoria, förgyller åtskilliga nummer liksom Arne Domnérus, vars altsaxövningar under den här tiden var något alldeles extra. Dessutom får vi återigen åtskilliga möjligheter att lyssna till Gunnar Svenssons mycket smakfulla och lite kluriga pianoutflykter. Just Svenssons lyhörda och personliga spel passade Gullin som hand i handske.

Lars Westin, som står bakom den formidabla dokumentation som Dragons Gullin-serie utgör, borde belönas med ett alternativt Nobelpris eller något liknande. Vi väntar spänt på fortsättningen.

Jan Olsson 

Errol Garner

Concert by the Sea

(Columbia)

Nu har den kommit ut igen, pianisten Erroll Garners (1921-77) fantastiska konsertupptagning från Carmel i Kalifornien, gjord för nästan precis 50 år sedan. Skivan kom till av en slump – en ljudkille skulle kolla sin anläggning och ”råkade” spela in härligheten – vilket vi har anledning att vara mycket tacksamma över. Garner är på sitt allra mest jovialiska och svängglada humör, idéerna står som spön i backen och det hörs att han trivs storartat. Förmodligen är detta hans bästa platta någonsin.

Den fullständigt autodidakte spelmannen Garner var utan tvekan en av jazzens allra största särlingar, en sann virtuos med massor av rävar bakom bägge öronen. Lyssnar man riktigt noga, kan man möjligen finna en del spår av Art Tatum och Fats Waller här och var. Men annars var hans stil fullständigt originell med en vänsterhand som fungerade ungefär som en kompgitarr, medan högerhanden gjorde de mest fantastiska utflykter och piruetter, med rytmiska förskjutningar som var smärre under av precision.

På ”Concert by the Sea” ackompanjerad Garner av basisten Eddie Calhoun och trumslagaren Denzil Best. Tillsammans river de av ett knippe standards uppblandade av några egna opus. Det hela är oerhört svängigt, roligt och underhållande. Har du inte plattan, så rusa omedelbart och inhandla den, innan den försvinner igen!

Fats Waller

A Handful of Fats

(Naxos)

Thomas “Fats” Waller (1904-1943) var en gudabenådad underhållare, ett faktum som ibland dolde det faktum att han också var en av jazzens riktigt stora pianister. En bättre stridemusikant har inte funnits sedan James P. Johnsons glansdagar, och det är knappast någon överdrift att påstå att varken Art Tatum, Count Basie, Oscar Peterson eller Erroll Garner skulle ha blivit vad de blev, om inte Fats hade tjänat som inspirationskälla.

De 20 numren på ”A Handful of Fats” är inspelade mellan 1929 och 1942, och här finns flera av Wallers mest populära kompositioner med. ”Handful of Keys”, ”Ain´t Misbehavin´”, ”Keepin´ Out of Mischief Now”, ”Squeeze Me” och ”Honeysucke Rose” till exempel. Hälften av dem är pianosolon, alldeles utsökta sådana. På de återstående låtarna får vi höra jovialiske Fats tillsammans med bland andra trumpetaren Herman Autrey, saxofonisten Gene Sedric och gitarristen Al Casey, det vill säga hans vanligaste och mest populära vapendragare. I ”The Jitterbug Waltz”, den kanske mest annorlunda och geniala Waller-kompositionen av alla, får vi höra upphovsmannen traktera hammondorgel, ett instrument han var mycket förtjust i och på vilket han definitivt var en pionjär.

Trots att den färskaste inspelningen på ”A Handful of Fats” är över 60 år gammal känns musiken lika angelägen idag som den måste ha gjort då den skapades. Det här är alltså jazzmusik i mästarklass.

Jan Olsson

The Complete Norman Granz

Jam Session

(Verve/5 cd-box)

På ett sätt skulle jag vilja ge musiken i den här boxen ungefär 27 "diggar" av fem möjliga. Den väcker nämligen massor av glada minnen till liv. När plattorna kom ut första gången, på 9 LP i mitten av 50-talet, kommer jag ihåg att vi formligen hoppade jämfota av glädje. Här var nästan alla den tidens hjältar församlade, och promotorn och skivproducenten Norman Granz lyckades verkligen få dem att trampa gasen i botten!

Egentligen var det så att Granz, vid fyra olika tillfällen, motade ihop ett antal av sina mest populära Jazz At The Philharmonic-artister i sin studio och fick dem att göra ungefär det de vanligtvis brukade göra inför publik. Och precis som på konserterna ställde han gärna instrumentkolleger med lite olika stil och inriktning bredvid varandra och lät dem drabba samman med idel välkända harmonier som gemensam språngbräda. Var det inte blues som gällde, så var det standards av typ ”I Got  Rhythm”, ”What Is This Thing Called Love”, ”Just You, Just Me”, ”Lady Be Good” och ”Stompin´ at the Savoy”. Sånt som alla kunde utan och innan alltså. Och mellan varven lugnade man ned sig och klämde i med ett ballad-potpurri, i vilket var och en fick visa upp sina något vekare sidor.

Bland allt jam-godis får vi, till exempel, höra altsaxofonisterna Benny Carter, Johnny Hodges och Charlie Parker försöka spela ut varandra i två nära femton minuter långa bluesnummer. Och i ungefär lika långa ”Apple Jam” och ”Blues for the Count” möts tenorsaxofonisterna Stan Getz och Wardell Gray elegant ackompanjerade av the Count himself på omväxlande piano och orgel. Annars är det för det mesta Oscar Peterson och hans kumpaner, Ray Brown och Buddy Rich, som står för uppbackningen. Och det gör de förstås med besked. Oscar spelar fullständigt lysande rakt igenom och svänger så det blir utslag på Richterskalan..

Vid sidan av de ädelmusikanter som redan har nämnts medverkar bland andra trumpetarna Roy Eldridge, Dizzy Gillespie, Harry Edison och Charlie Shavers, den utmärkte trombonisten Bill Harris, klarinettisten Buddy DeFranco och tenorsaxofonisterna Flip Phillips, Ben Webster och Illinois Jacquet. På ett par av plattorna dyker också Lionel Hampton upp. Han brukade ju inte heller spara på krutet och gör det definitivt inte här heller.

Förutom – för det mesta – högoktanig, utåtriktad gladjazz får man en mycket läsvärd liten bok, om man investerar i den synnerligen eleganta boxen. Dessutom har man återanvänt David Stone-Martins helt oemotståndliga teckningar, som även prydde originalutgåvorna en gång i världen.

Nostalgi? Javisst, så det bara knakar om det. Men musiken håller faktiskt överraskande fint fortfarande.

Jan Olsson

Gene Krupa

Let Me Off Uptown

(Naxos)

Gene Krupa (1909-1973) var kanske inte jazzens bäste trummis. Men han var tveklöst en av alla tiders mest populära på sitt instrument. Sitt genombrott fick han i Benny Goodmans olika formationer i mitten av 30-talet. Men allra mest lyckosam var han kanske ändå med sitt eget storband, som han bildade 1938 efter att ha råkat i luven med Mr Goodman och som han ledde – med ett och annat avbrott – till och med 1950.

På ”Let Me Off Uptown” får vi höra hur The Gene Krupa Orchestra lät mellan 1939 och 1945, och den musikaliska kvalitén pendlar mellan gott och strålande. Allra roligast är det ta del av inspelningarna från åren 1941-42, så sångerskan Anita O´Day och trumpetaren Roy Eldridge ingick i bandet. Roys fräsiga spel i, till exempel, ”After You´ve Gone” är av mästarklass och hans och Anitas version av titelnumret är varken mer eller mindre än en av jazzens största klassiker.

Tyvärr sprack orkestern temporärt när den var som bäst i och med att kapellmästare Krupa fick krypa i fängelse några månader 1943. Men han kom igen och ledde 1945 ett mycket uppmärksammat storband i vilket även en stråksektion ingick. Bästa och mest lanserade solister i det bandet var den utmärkte trumpetaren Don Fagerquist och stortonade tenorsaxofonisten Charlie Ventura, som får visa upp sig i helfigur i Jerome Kerns ”Yesterdays”.

Jan Olsson

Louis Armstrong

I´ve Got the World on a String

(Naxos)

 
Satchel Mouth Swing

(Naxos)

Naxos fortsätter att satsa på sina prisvänliga och mycket förnämliga utgåvor med jazzens stora, och det är förstås bara att tacka och ta emot. Dessa bägge skivor har nummer 2 och 4 i den serie som ägnas åt en del av Louis Armstrongs (1901-71) glansfulla karriär. Den första volymen innehåller 18 Victor- och Okeh-inspelningar från åren 1930-1933 och den andra 20 Decca-upptagningar gjorda mellan 1936 och 1938. Alltså sådant som vaxades ”på var sin sida” om Satchmos ganska långa Europavistelse i mitten av 30-talet.

Givetvis finns det massor av lysande trumpetspel på bägge skivorna. Men både omgivning och melodimaterial är bättre på ”I´ve Got the World on a String” än på ”Satchel Mouth Swing”. På den senare cd:n har man tagit med några minst sagt märkliga inspelningar, som bara kan ha kuriosavärde. Bland dem ett par nummer på vilka producenten har parat ihop Armstrong med en grupp kallad The Polynesians innehållande bland annat steel guitar och ukulele. Knappast något man förknippar med den store Satchmo. Då går det betydligt bättre när han sammanförs med The Mills Brothers, vilket sker i två låtar.

Musiken på de bägge plattorna når alltså bara undantagsvis upp till samma klass som det som Armstrong åstadkom i Chicago och New York under de sista fem åren av 20-talet. Men det är sannerligen gott nog ändå.

Jan Olsson

Rolf Ericson

Miles Away

(Dragon)

Trumpetaren Rolf Ericson (1922-97) är ett av de allra största namnen i den svenska jazzhistorieboken. Han är dessutom en av de få som också lyckats skapa sig en karriär i USA, där han under åren kom att spela med bland andra Woody Herman, Charlie Barnet, Duke Ellington, Stan Kenton och Charles Mingus.

På denna cd har samlats 22 spår från åren 1950-52, då Rolf redan avverkat sin första period i amerikansk jazzmiljö. Och att det är en musiker som kommer hem med nya intryck antyder  skivtiteln och den inledande egna melodin Miles away. Men Miles Davis ”tubamusik” från slutet av 40-talet hade uppenbart också nått fram till Lars Gullin och Bengt Hallberg, som svarar för de fyra  arrangemangen  till Rolfs åttamannaband. Där det även bjuds lovande smakprov från då blott 19-årige trombonisten Åke Persson, som senare också kom att göra en framgångsrik internationell karriär.

Det är flera andra musiker man lyssnar på med behållning. Men det är Rolf Ericson som lyfter musiken med sitt lysande trumpetspel.  Speciellt imponerar han i de sista sex kvintett- och sextettspåren.

Förutom att skivan rymmer massor av fin musik har den ett stort svenskt jazzhistoriskt värde. En hel del är tidigare helt outgivet och det mesta har bara funnits på gamla stenkakor i 78-varstempo.

Vid den här tiden bildade också Rolf och altsaxofonisten Arne Domnérus team på Nalen, där de höll igång ett namnstarkt och legendariskt band. Det minnesvärda samarbetet är väl dokumenterat på tidigare utgivna Arne Domnérus & Rolf Ericson 1950/51 (Dragon).

Gunnar Holmberg